Det största tacket

Skickar du Nyårshälsning Special? Är du bekant med begreppet? Nyårshälsning Special är samlade tankar om året som varit att ge till en person som har en speciell plats hos dig.

Jag skickar den sedan flera år tillbaka. En vän inspirerade mig till det. Jag har berättat om honom vid ett tidigare tillfälle. Vi träffades på en arbetsplats för hundra år sedan och som miljön krävde började vi dela våra reflektioner via mejl. Det var då jag hittade min kanal. Hade det inte varit för honom hade jag nog aldrig börjat skriva. (Det hade heller aldrig funnits en superhemlig bok i min garderob i 11 volymer utskriven på myndighetens kopieringspapper om allt som hände under de bisarra åren vi jobbade ihop och bara försökte förhålla oss till vuxenvärlden.)

Hur som helst har jag alltid, sedan dess, skrivit några rader i slutet av året till en särskilt utvald person. Någon som har haft betydelse för mig och som måste få veta det. Nyårshälsning Special.

Och i år går min till er.

Under det senaste året har jag funderat mycket över skrivande, vad det handlar om och varför jag håller på med det. Inledningsvis var det ett sätt att fly världen till en tillvaro där jag fick leka och samtidigt vara regissören. I fantasin händer det som är omöjligt i det verkliga livet och misstagen går att rätta till. Världens bästa plats helt enkelt. Men när min berättelse öppnades för alla blev verkligheten istället overklig och 2017 förvandlades till mitt livs händelserikaste år.

Jag har fått uppleva skräcken när någon annan läser ens text och knytnävsslaget som träffar när människor säger elaka saker om den. Jag har också smakat på den otroliga värme som börjar i hjärtat och sprider sig i hela kroppen när någon jag bryr mig om gillar den. Framförallt har jag förstått hur mycket det betyder. Om jag gillar något numera säger jag det alltid.

Året har bjudit på många nya bekanta och fina vänskaper. Jag har träffat personer som inspirerar och som visat mig världen där man bara kör på. Tusen saker som jag trodde att jag var rädd för har jag klarat. Stått på en scen, intervjuats i tidningar, blivit fotad och hört min egen smurfröst i radio. Mest av allt testat att vara precis den jag är utan att tänka på vad andra ska tycka.

Kanske var det tidens anda som frammanade galenskapen. För 2017 var ett speciellt år. Ett terrordåd inträffade i Stockholm, Sverige hamnade i regeringskris och bokmässan blev en av landets största organiserade polisinsatser. Mot slutet av året seglade ”Martin Timell” förbi ”Hur gör man slime?” i tävlingen vanligaste googlingar och #metoo-rörelsen vände arbetsplatserna upp och ner. Inte minst i juristvärlden som jag själv tillhör.

Men trots detta har skrivåret för mig varit en värre berg- och dalbana. Jag har fått uppleva den hiskeliga lyckokänslan när Stockholm psycho blev nominerad till årets deckardebut men också motgången det innebär att slita ihjäl sig för att försöka göra något bra och ändå behöva göra om. Gång på gång. Glädje, ångest och panik om vartannat. Hela tiden har en enda tanke snurrat i mitt huvud. Jag ska aldrig någonsin ge efter för ”det kommer aldrig gå”-jävulen som sitter på axeln och försöker dra ner mig i skiten. Coco Chanel (stor förebild) skulle uttryckt det: ”Add more lipstick and attack!”

När det blåst som hårdast och jag har ställt mig frågan varför i helvete jag orkar syssla med skrivande har jag alltid kommit till samma slutsats. För att jag älskar att få vara i den här världen.

Och det som hållit mig kvar, vecka efter vecka, är Debutantbloggen. Tisdagarna har varit mina bästa dagar. Det har varit obeskrivligt skönt att få dela mina osminkade tankar på måndagsnatten och morgon därefter mötas av ”jag känner precis likadant” från någon av er. Den känslan, att någon mer vet exakt vad det innebär, betyder väldigt mycket. Under förmiddagarna har jag suttit på morgonmötet med mobilen i knät (förlåt arbetsgivare) för att hålla mig uppdaterad. Det första jag läser när jag vaknar är alltid nästa inlägg eller kommentarerna ni skrivit. Och när jag blivit tillfrågad om vad jag gör har jag med ett stolt leende kunnat säga: ”Jag bloggar på Debutantbloggen.” Allra gladast har jag blivit när ni kommit fram till mig och sagt: ”Hej, jag läser dina inlägg och jag gillar dem.”

Så, kära läsare och medförfattare av Debutantbloggen, här kommer min Nyårshälsning Special.

Det största tacket för att ni delat världens mest omtumlande författarår med mig. Jag önskar er den allra bästa fortsättningen och jag hoppas att vi kommer mötas även i framtiden. Mest av allt hoppas jag få kliva in även i era världar. För jag vet att om det inte redan hänt kommer det snart ske. Helt plötsligt går drömmen i uppfyllelse. Kanske är det någon av er som bloggar här nästa år. Kanske har du precis fått ett ja från ett förlag, men du vet bara inte om det än. Alldeles oavsett och tills vi ses: Ge aldrig upp. Just add more lipstick and attack!

Kram

Anna

Ps Detta är inte sista inlägget, jag vet. Men jag gillar inte formella avsked så jag skriver det nu. Sista inlägget blir något lättsamt, då slipper jag lipa.

Ps 2 Till min vän. Tack igen för att du visade mig vägen. Du får inte heller ge upp. Jag saknar dig.

 

 

Gotlandssommar

Bokchocken från förra veckan har fortfarande inte lagt sig och livet känns som en del av en dröm. Just nu befinner jag mig dessutom på Fårö. Detta inlägg författas från övervåningen på Elsies kafé, Slowtrain B&B. Det kanske är någon av er som varit här? Om inte, är det värt ett besök. Första gången jag kom hit var för åtta år sedan och jag blev blixtförälskad.

Och den här sommaren kommer lyxigt nog bli en Gotlandssommar, om drygt en månad åker jag tillbaka igen för Crimetime. Även det känns som en dröm. Jag är så otroligt glad för Stockholm psychos skull. På något förvirrat sätt känns Karin, Viktoria och Erik, huvudkaraktärerna, fortfarande levande för mig. För Karin och Erik skulle jag vilja berätta att de blivit nominerade till ett jättefint pris. De är inte bortskämda med att folk gillar dem, de hade behövt få höra. Viktoria däremot måste inte veta. Hon är pure evil.

På Crimetime kommer jag och min förläggare Emma Danielsson och skådespelerskan Emma Peters som har läst in Stockholm psycho att prata lite (jag vet, jag borde byta namn till Emma så vi alla heter lika, det hade varit mycket smidigare). Om du är där, kom och lyssna och hälsa vetja! Du träffar mig och Emma D under skrivarskolan på Almedalsbiblioteket där vi pratar om att skriva för ljud. Vid halv sex-tiden på fredagen är vi på Clarion Trädgården och pratar om ljudboksrevolutionen. Jens Lapidus, aktuell med ljudboksdramat Darknet som du kanske sett i TV-reklamen kommer säkerligen också vara där och många många fler. Under lördagen vid kvart i två är Emma Peters på Donners Eventhall och pratar om hur en berättelse bäst får liv hos lyssnaren.

Det kommer blir urkul men allt detta gör mig också asnervös. Redan nu har jag anammat ett väldigt handfast tips som en lärare på en av alla tusen kurser jag har gått gav mig. ”Planera din klädsel noga och ta på dig något du trivs med. Du vill inte att någon sådan detalj ska störa ut ditt fokus.” Först tyckte jag det lät fånigt men när jag rannsakar mig själv vet jag precis vad hon syftar på. Jag glömmer till exempel aldrig min första muntliga förhandling. Jag var nyutexaminerad jurist och hade precis börjat arbeta på domstol. Kostymen var inköpt och det enda som snurrade i mitt huvud var: ”Jag måste göra bra ifrån mig, allt jag gör måste vara perfekt.” (Om ni inte visste det så fortsätter AB-hetsen från juristlinjen även under notarietiden. Vuxna människor i en väldigt trång värld sätter alltså betyg på varandra). Rådmannen och nämndemännen hade tagit plats som en panel längst ner i rättssalen och jag reste mig försiktigt för att gå ut och hämta parterna som verkade ha missat inropet. Med två stressade personer och deras advokater i följe skred jag högtidligt genom rummet. Jag visade dem till sina platser och försökte se ut som om detta var något jag gjorde varje dag. När jag tittade upp såg jag att hela rätten hade ett brett leende på läpparna. Väl tillbaka vid min plats lutade sig rådmannen obemärkt mot mig och viskade vänligt men försiktigt: ”Notarien borde se över sin klädsel.” Mitt hjärta stannade och jag slog nervöst ner blicken. Hade jag gjort fel? Var det något som inte var perfekt? Jag hade lagt halva min lön på att köpa nya neutrala arbetskläder på Tiger, svart kostym och damblus. Då såg jag att gylfen på mina kostymbyxor hade gått upp och flärparna från min nya vita blus stack ut som en fredsflagga. Och så hade jag gått genom rättssalen. Hela förhandlingen satt jag med blossande kinder och kunde inte tänka på något annat.

För att försäkra mig om att det aldrig mer ska hända ligger det därför redan nu en skön sommarklänning framlagd på min säng och bara väntar på att få bäras under Crimetime. Och jag längtar.

Fårö har börjat vakna och strax ska jag gå ner för den knarrande trätrappan. Valeriane, som äger stället, dukar nämligen fram världens godaste frukost bland de hemtrevligt rosamålade väggarna och sammetssofforna.

Men innan dess vill jag passa på att önska er alla en riktigt glad skrivsommar. Jag hoppas vi ses!

Revbenet i kylen

Ni vet den där skräckblandade känslan när man skriver något som kort efteråt inträffar. Well, just nu har jag ett mänskligt revben i min kyl. Jag ska strax återkomma till detta men låt oss säga så här, det som händer i Stockholm psycho stannar tydligen inte i Stockholm psycho.

Stockholm psycho handlar om den dödligt uttråkade statligt anställda handläggaren Karin som av ett misstag blir indragen i en styckning när hennes väninna Viktoria råkar släpa hem en man i röda brallor från Riche efter en blöt utekväll. Mannen som Viktoria verkligen inte är gift med dör och en motorsåg i ett badrum i Sjöstan framstår helt enkelt som den enda lösningen på problemet. Därefter forslas kroppen bryskt iväg uppdelad i plastkassar för att senare hamna i en frysbox. Någon kroppsdel tappas även på vägen som givetvis leder mot en katastrof. Det är ungefär handlingen i korthet.

Ofta får jag märkligt nog frågan om jag är Karin. Lite generad brukar jag svamla något i stil med: ”Det är mitt språk och jag känner mig hemma i miljön men Karin och storyn är uppdiktade.” Och sedan fnissande lägga till: ”Vem gör så? Sprider kroppsdelar omkring sig eller ännu värre, sparar dem i kylen som troféer?”

Det kusliga är att sedan boken släpptes har scenerna börjat utspela sig i verkligheten, en efter en.

Alltså, att jag besökte Riche och direkt stötte på en glad 40-plussare i röda ”jag känner kungen”-byxor var visserligen obehagligt men det jag syftar på är en serie mycket läskigare händelser som inträffat under den senaste tiden och som har starka liknelser med historien i min bok.

Det började med följande sms:

”Ska vi ses vid 17:00-tiden på busshållplatsen för utväxling av överkroppen?”

”Jag kommer att transportera honom i barnvagnen genom Sjöstan. Sannolikt kommer även bebisen behöva ligga där.”

Det är riktiga meddelanden. Jag ryser när jag läser dem nu och inser att de lika gärna hade kunnat vara en dialog mellan Karin och hennes väninna Viktoria i Stockholm psycho. I verkligheten handlar konversationen om att jag och min kompis Emilia försöker bestämma träff för att jag ska ta emot ett paket som ska överlämnas i samband med en middagsbjudning. Emilias man, som gillar att leta upp festliga saker på nätet (har nämnt honom i ett tidigare inlägg), hade hittat den perfekta gå-bort-presenten till en annan av våra vänner som ordnat en skräckfilmskväll. En vägghängd torso i naturlig storlek föreställande Freddy Krueger. Vem vill inte ha en sådan hemma?

Presentinköparen aka ”Lilla Farbrorn”, drabbades emellertid mycket olyckligt av en klassisk ”man cold” strax innan filmkvällen och vi kom överens om att jag på vägen dit istället skulle jag träffa hans fru Emilia för att få på så vis få med mig Freddy. Överkroppen hade levererats till deras lägenhet i Sjöstan i delar någon dag tidigare. Emilia som passade bebisen kom på den supersmidiga lösningen att lägga Freddy i barnvagnen och möta mig på närmsta busshållplats. Ett typiskt tillfälle då man försöker undvika att andra mammor från Öppna förskolan kommer fram till vagnen och sticker näsan under suffletten.

När jag senare trängde mig på en överfull Nackabuss utrustad med en stor Ikea-kasse som innehöll en uppstyckad överkropp gick det emellertid inte alls lika smidigt. Jag satte ursäktande ”paketet” på sätet bredvid mig. Folk kastade irriterade blickar och Freddy stirrade tillbaka.

Freddy som tittar upp ur kassen

I kollektivtrafiken riskerar den som reser med ett stort bagage att bli lynchad och till slut kom också den högljudda aggressiva harklingen jag väntade på. Lätet som personer över sextio har tagit patent på och som betyder: ”Fräcka yngre människa, flytta genast väskan från sittplatsen hur krångligt ditt liv än kommer att bli – det är en principsak.”

Jag försökte raskt maka över Freddy i knät så att gubben kunde slå sig ner men i manövern hörde jag hur det prasslade till och något föll i golvet. Med ett blixtsnabbt ”Ursäkta, jag tror jag tappade en arm”, hävde jag över Freddy till mannen och krånglade mig ner bland de övriga resenärernas ben. Precis innan dörrarna öppnades vid Sickla lyckades jag fånga den blodiga underarmen. Phu, det hade varit rejält nesligt att förlora en kroppsdel där.

”Vem gör så? Sprider kroppsdelar omkring sig… ?”

Så, till historien om det mänskliga revbenet i min kyl, som du säkert suttit och väntat på. Det kan väl ändå inte vara sant?

Jo, sedan en vecka tillbaka och det är nu jag själv faktiskt börjar känna det riktiga obehaget. Det som händer i Stockholm psycho stannar ju tydligen inte i Stockholm psycho.

Men hur är det möjligt tänker ni nu?

Ni vet folk som sparar tänder och gallstenar som roliga minnen efter operationer? Min man fick samma infall när han skulle opereras. Fast på honom tog de bort ett revben. Vi såg framför oss ett kritvitt ben att spara i asken med coola mystiska föremål. Istället kom han nerdrogad hem från sjukhuset med ett blodigt mätglas i handen som innehöll en revolterande äcklig skelettbit. Medan jag försökte googla hur man gör sig av med en oönskad kroppsdel ställde han glaset med benet i kylen. En vill ju ogärna att det ligger människorester och ruttnar någonstans i huset!

När min bok kort efteråt blev nominerad till årets deckardebut blev jag intervjuad av lokaltidningen. Journalisten ställde massor med frågor. ”Berätta lite om dig själv?”, ”Varför ville du skriva om två kvinnor som dödar?”, ”Vad får du din inspiration ifrån?”, ”Hur gör du research?” ”Har berättelsen någon lokal förankring?” Jag svarade utförligt och öppenhjärtigt tills hon utbrast: ”Får vi komma hem till dig och ta lite bilder? Det är roligt för läsaren att se hur det ser ut hemma hos deckarförfattaren i grannskapet?”

”Självklart”, skrattade jag och fortsatte: ”Men det är inte så spännande. Jag sitter mest i mitt kök vid datorn och fantiserar, jag är inte alls lika galen som min huvudkaraktär.”

Sen slog det mig. Herregud, tänk om de öppnar kylen!

”Vem gör så? Sparar kroppsdelar i kylen som troféer?… ”

 

Foto: Tomas Carmler

Freddy, hel och monterad. Ni får hålla tillgodo med honom för bilden på revbenet kommer jag aldrig lägga ut.

”God morgon, jag har roliga nyheter…”

Jag hade börjat göra research inför dagens blogginlägg i ett helt annat ämne när jag fick det här sms:et från min förläggare: ”God morgon, jag har roliga nyheter, gå in i din mejl och kolla”.

Och där låg ett meddelande från Books & Dreams.

Min bok Stockholm psycho har blivit nominerad till Årets Deckardebut av Crimetime Specsavers Award 2017.

Jag tappade kaffekoppen jag höll i handen rakt ner i köksgolvet. Sen sprang jag fram och tillbaka mellan köket och vardagsrummet och gjorde hopsasteg (i efterhand ångrar man att man bor i ett hus med mycket insyn från gatan). Jag fick order om att hålla det hemligt men min pulsklocka måste ha fattat i alla fall. ”Beats per minutes” steg till ett ohälsosamt läge och den röda ”upp och hoppa”-gubben som annars påminner om när jag är alldeles för stillasittande slocknade.

Om jag berättar att jag har skrivit en ljudbok får jag väldigt blandade reaktioner. En del tycker det är kul medan andra verkligen inte gillar konceptet. Några anser att det är mindre litterärt och vissa hävdar att ljudböcker inte är lika krävande. Av tradition har ljudböcker inte heller haft samma status som annan litteratur och ibland undrar jag om det inte har funnits klassaspekter i uppfattningen om ljudboken.

Själv har jag svårt att koncentrera mig och knäckte läskoden sent. Det betyder inte, som många tror, att man har ett klenare intellekt. När jag erbjöds ett kontrakt med Storytel tvekade jag inte många sekunder och jag är stolt över att vara del av deras nya satsning Storytel Original. Som lyssnare kan jag fokusera och jag tänker att ljudböcker är ett fenomenalt sätt att göra litteratur tillgänglig för fler eller under stunder då det inte finns utrymme att sitta ner och läsa. Det hade helt enkelt berikat mitt liv tidigare om ljudböcker funnits när jag var tonåring på samma sätt som idag.

Normalt är mitt problem att begränsa mina blogginlägg men detta kanske blir det kortaste någonsin för jag saknar faktiskt ord för att beskriva glädjen jag känner just nu. Inte bara för Stockholm psychos eller min egen skull (det känns fortfarande ofattbart att vara nominerad i en samling av urduktiga och imponerande författare) utan för ställningstagandet det innebär att en bok skriven exklusivt för ljud är utnämnd tillsammans med de traditionella böckerna.

Allt handlar om att berätta en spännande och bra historia, oavsett form.

Här kan du se vilka mer som är nominerade.