I helgen var jag på Rinkebys barnboksfestival. Där fick man möjligheten att bläddra igenom min debutbok. Den är inte riktigt färdig än som de flesta av er förstått, men eftersom ändringarna som görs är petitesser, och eftersom jag bokade in mig på evenemang som dessa innan bokens utsläpp sköts upp, så känns det bättre att visa upp boken på plats och inte officiellt än. Jag hade med mig papper där man fick skriva upp sig om man ville få uppdatering på mail när Molnhåret släpps. De flesta valde dock att ta kort på boken och kolla upp det i sinom tid istället 😛 Jag tror att de flesta ville undvika reklam-spam på mail😜 så det gick inte helt hem! Mer än så blev det inte från mig.
Jag kan bara tala för mig själv, men jag tycker att det här stadiet, vid mållinjen-stadiet, i processen att ge ut en bok går lite trögt. Eller väldigt trögt, rättare sagt. Utsläppsdatumet som skjutits upp några gånger nu har i sin tur försvårat samarbeten, event, marknadsföringen osv som jag inplanerat. Eller så är det bara jag som är ivrig och vill komma igång med allt roligt på en gång!
Jag träffade en författarvän i helgen, och han berättade att jag inte är ensam om att releasedatum skjuts upp. Det kändes tröstande!:) Då vet ni det också, att det kanske händer er debutanter med oavsett vilket bokförlag man ger ut genom.
Jag tycker att bokmässor/bokfestivaler är bra att närvara på, både bakom eller framför bordet, insåg jag efter många samtal som uppstod. Jag tycker dels det är en viktig chans att få kunna marknadsföra sig och hitta både läsare och samarbeten. Men också för att vårt samhälle står inför dramatiska utmaningar och segregationen riskerar att leda oss mot brist på förståelse för varandra. Nyckeln mot detta är språket och böckerna. Det är en avgörande faktor som skapar dialog, insikt, kunskap och inkludering istället för att separera samhället.
Visst, att ha ett bord kostar både pengar, tid och energi! Men jag tror på den förändring som växer ur det. Jag tror att utan gemensamt språk klarar vi inte utmaningarna i vårt samhälle.
I juni 2016 dömdes den danska sjuksköterskan Christina till livstidsdom i tingsrätten för tre mord och ett mordförsök på sina patienter. Hon fråntogs sin behörighet som sjuksköterska. Rätten i Nykøbing fann det bevisat att sjuksköterskan i kraft av sitt yrke hade gett patienterna dödliga doser av morfin och stesolid.
Christina och Pernille i den danske netflix serien Sygeplejersken
När jag läste hur journalister citerade statistik på antalet dödsfall det år sjuksköterskan arbetade på akutavdelningen i Nyköping Falster och sedan jämförde med antalet dödsfall året efter så ryste jag. Vi i vårdpersonalen litar på och hjälper varandra. Speciellt på en akutmottagning, där klimatet stundtals kan vara hårt. Som en krigszon. Det är säkert därför den är så populär som skådeplats för drama. På tv är det allt från Cityakuten till House och Grey’s anatomy och i litteraturen har läkarromanen blivit en egen genre, låt vara att det där kanske handlar mer om romantik än livet och döden på slagfältet.
I akutsalen ställs allt på sin spets. Insatserna är inte sällan extrema: kommer den här personen att leva vidare eller inte? Det samma gäller i kriminalromanen: en deckare innehåller ofta ett mord och en gärningsperson. För att en gärningsperson ska agera logiskt i historien behöver vi känna till personens bakgrund och motiv. En persons inneboende ondska – om det nu existerar något sådant i verkligheten – är sällan ett spännande motiv. När Ralph och jag skriver lägger vi ned mycket på att skapa bakgrunden, allt det som inte kommer med i själva boken, allt det som leder fram till händelserna i den. Det är det som skapar psykologin bakom ett brott.
Nu är sjuksköterskan Christina inte en karaktär utan en verklig människa som arbetade på ett provinssjukhus samtidigt som jag var nyutbildad läkare på ett annat sjukhus. Vad gjorde henne annorlunda än mina kollegor? Vad var bakgrunden till hennes brott? Vad ledde fram till berättelsen om hennes handlingar. I det här specifika fallet är svaret ganska klart; av den rättsmedicinska undersökningen framgick att Christina led av histrionisk personlighetsstörning.
För att diagnosen ska ställas krävs problem med kognition (det vill säga hur man tar in verkligheten), humörsvängningar, impuls- och behovskontroll, medmänsklighet och hanteringen av relationer och sociala situationer. Personens problem behöver också visa sig i en rad olika situationer. Problemen börjar ofta i unga år och är långvariga.
Sjuksköterskan Christina betedde sig annorlunda än sina kollegor. Just nu går på Netflix en serie om henne och hennes brott som på danska heter Sygeplejersken. I den följer vi Pernille, den sjuksköterska som valde att ringa polisen och anmäla Christina. I serien syns en scen där hon sitter gränsle över en död person och ger hjärtmassage. Normen är att vid hjärtstopp sker kompressioner mot bröstkorgen av en person som står bredvid sängen, inte sittande i sängen. Normen är också att en sjuksköterska hjälper sina patienter, inte förgiftar dem för att få göra hjärtkompressioner. Så är också normbrytande en del av symptomen på histrionisk personlighetsstörning.
När domen blev offentligt så läste jag om historien både i Facebook-inlägg och i etablerade tidningar. Jag fascinerades av hur länge Christinas kollegor gått och misstänkt henne men inte agerat. Pernille var en nyutbildad, nyinflyttad sjuksköterska som var den första som högt uttalade misstanken och kontaktade först sjukhusledningen och sedan polisen. Psykologin i relationerna mellan vårdpersonalen lyfts och gestaltas fantastiskt i Netflix-serien.
Efter domen i byretten, som tingsrätten heter i Danmark, överklagade sjuksköterskan till Højesteret, motsvarande Högsta domstolen, och begärde att bli frikänd. I maj 2017 frikändes hon av en enig jury för de tre morden och befanns i stället skyldig till mordförsök på alla fyra patienterna. På grund av detta ändrade domstolen Christinas straff från livstid till tolv års fängelse. Anledningen till förändringen av brottsrubriceringen var främst en rättsmedicinsk och bevisteknisk detalj: den tekniska bevisningen var inte tillräckligt stark. Rättsläkaren gav en bedömning av de medicinska uppgifterna och kom fram till att det inte gick att med tillräcklig säkerhet säga om den olagliga injektionen av morfin och stesolid var den direkta dödsorsaken, eller om patienternas redan dåliga hälsa också spelat in. Christina blev också dömd skyldig till att ha gett sin sjuåriga dotter starka receptbelagda sömntabletter som är farliga för barn.
I serien framställs Christina som en person som gillar att vara i centrum och beskriver vardagliga ting som fantastiska och extraordinära. Kollegerna pratar om Christinas jourer, att det alltid är mer drama när hon är på arbete. När skådespelaren beskriver ett dödfall saknas djupet i känslorna. I min lärobok i psykiatri står att personer med den här personlighetsstörningen ofta är flirtiga men att de inte kan bygga mer givande emotionella relationer. Gränsen mellan idyllisering och lögn är också flytande och många kan framträda som patologiska lögnare.
Diagnosen är med andra ord ett högst användbart dramaturgiskt redskap för den som skriver romaner och tv-serier om brott.
När jag skriver detta sitter jag ute på vår altan som under sommarhalvåret fungerar som mitt kontor. Barnens badkläder fladdrar i vinden och fler än en gång har jag tvingats avbryta mitt skrivande för att de har blåst ner.
Det slår mig att min hobby blivit mitt arbete och jag försöker påminna mig själv om att njuta.
Med det sagt så skiner inte solen varje dag. Det finns dagar då tvivlet äter upp en inifrån, när känslan att man bara leker författare är större än glädjen över att man faktiskt får syssla med det man tycker så mycket om.
Om någon sagt till mig för tre år sedan, då när det bara var månader kvar innan jag skulle debutera, att jag skulle jobba heltid som författare hade jag förmodligen skrattat bort det.
Det märkliga är att jag aldrig har drömt om att bli författare, trots att skrivande varit en del av mig sedan jag lärde mig läsa, kanske till och med tidigare. När jag vandrade runt i min morfars bibliotek och lyssnade på när han pratade om storheter. Morfar som än idag är min störta inspiration, trots att han varit död i många år. Jag vill tro att han sitter någonstans och ler åt allt som händer.
Men för att återgå till författardrömmen. Jag minns så väl när jag bestämde mig, en av de där varma kvällarna sommaren 2018. Jag tittade på min man och sa något som jag sedan fått äta upp, otaliga gånger. Jag ska nog skriva en deckare, hur svårt kan det vara? Visar sig att det är förbannat svårt, stundtals på gränsen till omöjligt. Men lika ofta så otroligt roligt.
Att det skulle bli just deckare var en självklarhet. Inte för att jag älskar att grotta ner mig i våld, men för att det är ett sätt att belysa de problem som finns i samhället. Som lärare brinner jag lite extra för skolans värld och jag vet hur mycket man får ta del av. Ibland så mörkt att man helst av allt vill blunda. När man går hem och gråter. Att skriva deckare innebär också en hel del högst olämpliga sökningar på nätet och ett misslyckat försök att tejpa fast min man vid en stol för att se om han kunde ta sig loss.
När jag väl hade bestämt mig för att skriva en bok växte sig en längtan. Jag skrev på helger och kvällar, ibland även nätter. Målet blev allt tydligare, jag skulle bli utgiven. Några andra alternativ fanns inte. Det har hänt en hel del sedan den där dagen i januari 2020 och det kommer förhoppningsvis att hända mycket mer, men få saker kommer att kunna mäta sig med första erbjudandet om utgivning. Jag stod i klassrummet och fick skicka ut eleverna och låsa om mig. Håll er lugna barn, fröken har fått bokkontrakt.
En helt ny värld har öppnat sig sedan dess. Jag har fått vara med om mycket som jag aldrig trodde jag skulle få vara med om. Jag har fått jobba med proffs och träffat människor som blivit nära vänner. Varit på förlagsmingel och föreläst för fulla salar. Haft utsålda signeringar och fått uppleva min första Bokmässa som författare. Varit glad, ledsen, frustrerad, peppad, besviken och oerhört stolt. Allt på samma gång.
Något jag inte var beredd på var det brutala i att bli offentligt dömd. Plötsligt kan alla som vill tycka och tänka om mina böcker. När jag läste det första dåliga omdömet om Vita rosor låg jag i sängen och grät, svor och sa att jag aldrig mer skulle skriva. Idag har jag hittat ett förhållningssätt till mindre bra omdöme, helt enkelt att jag försöker undvika att läsa.
Jag inser att det här inlägget möjligen saknar en röd tråd, men på något sätt tycker jag att det är väldigt talande för författarskapet. Det är upp och ner, hit och dit, och ibland önskar man att man hade den där röda tråden att hålla i handen. Men för det allra mesta är det bara att spänna fast bältet och åka med, för om det är något som författaryrket kan liknas vid så är det en helt underbar och galen bergodalbana.
Sabina: Ja, dock inte lika mycket som jag brukade göra förut.
Sara: Jag följer en del poesi-konton på Instagram, men mer än så är det inte. Uppskattar dock bra poesi väldigt mycket, men tycker även att det finns mycket floskler-poesi som bara är tråkig.
Emeli: Jag försöker ibland men det finns ett visst motstånd.
Emma: Ja, i perioder dessutom mycket och ofta. Ibland läser jag poesi precis innan ett skrivpass för att hamna i rätt sinnesstämning (och får akta mig så jag inte fastnar, för det är inte alls lika jobbigt att läsa dikter som att skriva prosa, haha)
Isabelle: Nej. Om man inte räknar låttexter och sms som poesi. Eftersom jag fick frågan har jag nu använt tid på att läsa poesi några dagar. Nu är således svaret på frågan; Ja, ibland.
Ralph: Det händer men inte i någon större utsträckning.
För ett tag sedan skrev jag om några saker jag hade ångest över i samband med mitt stundande boksläpp. Tja, gott folk, en av dem har faktiskt hänt.
Jag blev rätt jäkla sågad av BTJ.
Min bok fick inte det sämsta betyget, men nästan: 2 av 5. Eftersom jag jobbar för BTJ har jag tillgång till häftena så fort de släpps digitalt, så jag kunde läsa det i all sin härlighet samtidigt som det blev tillgängligt för bibliotekspersonal. I hela Sverige, ja. Ouch. Först blev jag ledsen. Sedan blev jag skamsen. Sedan lite förbannad, lite mer ledsen, lite förvirrad. Sedan lugnade jag ner mig.
Fair enough, tänker jag. Människor får självfallet tycka vad de vill om det jag skriver, det vore rätt äckligt om jag skulle försöka bestämma det. Jag håller inte med recensenten, jag tycker fortfarande väldigt mycket om min bok och jag tror andra kommer göra det också (och jag antar att Norstedts tror det med, annars skulle de inte ge ut den.) Men alla kan inte gilla det man gör, och om alla skulle göra det vore det väl något allvarligt fel, right?
Vad som var jobbigt var att det var bokens allra första recension och att BTJ har rätt stor makt. Får du ett kasst betyg där blir din bok inte inköpt till så många bibblor som om den får ett bra betyg. Och det börjar liksom inte bra, va. Jag kan ju inte låta bli att undra om andra kommer få samma känsla som recensenten, att mitt språk är kargt och karaktärerna inte riktigt engagerar, att boken ger förväntningar den inte direkt infriar.
För den ser lite ut som feelgood. Den har ett sorts feelgoodupplägg och använder väl troper som finns i den genren. Men det är inte feelgood jag har försökt skriva. Det är en relationsroman, absolut, men den är kanske inte vidare … gullig? Eller mysig? Jag tror folk som gillar kärlekshistorier lär gilla min bok, men vad vet jag? Kommer läsare som likställer böcker om kärlek med feelgood bli besvikna? Kommer andra tro att de ska få en härlig och lättsmält karamell men istället sätta tänderna i något som för dem känns som en rätt seg och konstig köttbit?
*
En sak de flesta debutanter som skriver och har skrivit på bloggen har gemensamt är att de upplever debutantåret som en bergochdalbana. Jag sällar mig till den skaran, för dagen innan recensionen kom fick jag min bok. Innan helgen fick jag en mystisk avisering om ett paket som vägde över tio kilo. Vi har beställt ett parasoll som vi väntar på, så först tänkte vi “yay!”, men sedan påpekade min man att det lär väga mycket mer än så, för det finns tyngder som ska hålla det på plats. Var det böcker?
Ännu en avisering kom, paketet förväntades anlända på måndagen. Jag satte mig att jobba i det rum i vårt hus som har utsikt över trädgården och macken, som även agerar serviceställe i vår by. Jag hetsundertextade på ett sätt jag inte gjort på flera år, klämde 50 minuter tv på mindre än fyra timmar (det är sjukt snabbt, people) och hela tiden spejade jag efter leveransen.
Och sedan kom den.
Vi åkte de typ 40 meterna till servicestället i bilen för att hämta den, ifall-ifall det skulle vara något vajsing med det hela, om det nu skulle vara det där parasollet och mycket tyngre än vad aviseringen utlovade trots allt, yadda-yadda.
Det var det inte. Det var utan tvekan böcker.
Min man filmade mig när jag öppnade kartongen. I filmen säger jag “oh GOD” och sedan säger jag “oh BOLLOCKS” när jag inser att jag har missat att avlägsna en bit tejp och sedan säger jag “oh GOD!” igen, när jag rafsar bland emballaget och ser en bit ljusblått. Och så tar jag mig för bröstet och så håller jag i min bok och så flinar jag som både Beavis och Butt-Head.
Min bok! Som jag har skrivit!
Jag la ut en grej på Instagram för några veckor sedan, en retorisk fråga om det blev mer verkligt att släppa en bok när man håller den i sin hand. En författare som debuterade för några månader sedan svarade att nä, det blir det inte, och jag är benägen att hålla med.
Jo, det blir mer påtagligt med en fysisk (och så himla fiiiiin) bok i handen, men det känns fortfarande surrealistiskt. Och att jag har boken och kan läsa den och bläddra i den är ju liksom inte målet. Målet är att andra ska göra det. Så när den där recensionen kom dagen därpå – amen tjena, kalldusch!
Men dagen efter det svängde det än en gång. Min PR-person (bara att jag har en sådan, hallå, vad är det här för lyxliv?) hörde av sig om ett potentiellt napp för intervju hos en tidning som ligger mig varmt om hjärtat. Medan vi snackade i telefon blev nappet reellt och en möjlighet för boken att kanske bli recenserad dök också upp. Vi får se vad som händer, men poängen är att allt blev pepp efter min depp.
Och dagen efter det började jag skriva det här inlägget och försjönk återigen i min BTJ-ångest. Samtidigt som jag är förväntansfull och livrädd inför mitt första boksamtal (som jag hoppas ha överlevt när det här inlägget publiceras), som sker i samband med försommarmingel på Norstedts innergård (lyxliv, jag vet). Veckan efter det, releasefest, och samma dag som den sker blir min bok tillgänglig i alla format för ALLA.
Och nu blev det precis oförutsedd paus i skrivandet av detta inlägg eftersom PR-personen ringde om ett till napp, på en liten radiostation som ligger mig ännu varmare om hjärtat. Tvära kast, non? Och boken har inte ens kommit ut än!
När jag för någon månad sedan städade och sorterade min bokhylla upptäckte jag säkert en halvmeter böcker på temat skrivande. Många av titlarna minns jag inte alls, men av marginalanteckningar och understrykningar (och utgivningsår) att döma förmodar jag att jag var rätt inne på det där med att skriva redan i slutet av nittiotalet. Nyligen såg jag någon här på nätet recensera alla böckerna (ja, det är ju de som cirkulerar. Där saknas nog bara ”Skriv på!” av Elizabeth George), men kan inte minnas var eller vem. Men att göra något sådant är inte min intention denna soliga morgon.
Varför har jag alla de där böckerna?
Jag vet precis vad det är jag har sökt i dem: en mall för hur det går till att få ihop en roman, en formel att kopiera och klistra in och fylla i. Som att min egen kompetens ej skulle räcka till.
Och vad har så här på rak arm stannat kvar?
Ytterst lite. Jag minns egentligen bara fyra slumpmässiga saker.
Stephen King ”Att skriva” var en lättnad att läsa. Kör bara på, säger Stephen. Rutin är viktigt. Skriv och skriv och skriv. Det finns inga genvägar, ingen annan kommer att göra jobbet åt dig. Och det finns inga ursäkter. Du behöver inget mer än datorn (eller ordbehandlaren eller skrivmaskinen eller pappret och pennan) och dig själv. Bra råd ändå.
”Tag och skriv!” Antologin av fjorton svenska författare minns jag att jag läste när jag just satt igång på riktigt. Orden är inte det viktigaste här, men perspektiven. Författarna är ju bara vanligt folk! Stephen King i all ära, men han är ju Stephen King. Detta är personer jag skulle kunna möta på ICA. Kontentan av boken finnes i titeln.
”Skrivboken” av Kristina Ohlsson. Oj, vad den triggade mig, OM den gjorde! Och provokation kan vara en stark drivkraft (en spark i röven har fått upp många ur soffan). Jag minns väldigt tydligt författarens fantasikran. Hon sätter sig vid datorn, kanske utan någon specifik idé i huvudet, och vrider på kranen. Sedan skriver hon bästsäljande romaner och barnböcker på löpande band. Det som provocerade mig var avsaknad av hinder och svårigheter, att allt gick så otroligt lätt, och när det blev lite lite svårt, då finns fantasikranen där. Obs! Detta är fritt från mitt minne, som är sådär. Det kan ha gått till på ett annat sätt.
I både Bondessons ”Konsten att döda” och Yorkes ”Den odödliga sagan” finns ett par djupdykningar i mycket användbar dramaturgi, så nära den magiska trollformeln man kan komma!
För att arrangera bilden ovan får jag ta ner böckerna ur bokhyllan. Oundvikligen börjar jag bläddra och fastnar snart i den olästa, obrutna ”Konsten att berätta” av James Woods (som jag förmodligen impulsinförskaffat efter att ha misstänkt att den kanske skulle kunna innehålla SVARET/LÖSNINGEN). Jag läser långsamt de teoretiska och historiska utläggningarna om romankonsten och Woods är en underbar guide genom litteraturhistorien! Med lite mer kött på benen kan ju vilken roman som helst bli en skrivhandbok.
Jag är nog inte den första personen som kommer till denna slutsats, och kanske är jag till och med snart redo att sprätta upp Staffan Björcks ”Romanens formvärld”!
… när jag skrev det där hade jag på känn att det fanns fler skrivböcker i bokhyllan, sorterade på författare istället för genre, och se här vad jag fann! Både Kundera och Sundström.
En duns från hallen, och ännu en bok dimper ner från brevlådehålet (nu är jag nog uppe i 60 cm skrivhandböcker). För i höst ska jag ska sätta mig i skolbänken och lära mig att skriva filmmanus och denna ska vara läst innan kursstart.
Men titta på film istället då! kanske någon tänker och jag lovar, det kommer jag också att göra.
Förra veckan delade jag med mig om tipset jag önskar jag visste. För denna veckas blogginlägg har jag intervjuat en förläggare om bl.a. tips till aspirerande författare. Vilka är de viktigaste misstagen folk gör när de skickar in manus? Hur sticker man ut?
Ja, de här frågorna och några till ställde jag till Josefin Svenske, förläggare på Rabén & Sjögren.
Vi vet att många av våra bloggläsare älskar att få reda på hur förlag tänker och i den här intervjun får du veta lite mer om Rabén & Sjögrens tänk.
Vad letar ni efter när det gäller manus och författarskap? Bra teman och nån som har ett språk (ovanligt till uttrycket eller bara riktigt bra). Jag jobbar med bilderböcker och böcker för de minsta barnen 0-6 åringarnas litteratur och dessa böcker högläses ju i nästan alltid, så en text som är härlig att läsa högt och passar barnen, i teman eller tilltal.
Hur gör man för att sticka ut i manushögen?
Man behöver inte krångla till det. Ett bra textmanus eller pdf med bilder rakt upp och ner strålar av sig själva om det är bra. Vi läser stora mängder med manus och vi ser rätt snabbt om det finns nåt vi är intresserade av. Men en kort text om sig själv kan vara hjälpsamt att skicka med. Vem är du, har du jobbat med berättade tidigare osv.
Vilket är det viktigaste misstagen folk gör när de skickar in manus?
De vanligaste misstaget, tycker jag är man inte redigerar sitt manus utan skriver nåt och tror sig vara klar. Skriv och skriv om, läs ditt manus högt, skriv om. Låt det ligga till sig, läs igen och skriv om. Läs för nån du litar på, skriv om. Redigera ditt manus så att det är så bra du bara kan få det innan du skickar vidare det till förlaget.
Vilka är dina bästa tips och råd till aspirerande författare? Läsa andras böcker och texter, bra och dåliga. Tänk på varför du tycker att de är bra eller dåliga. Läs dina texter högt, läs dem för publik. Prata om berättelser text och historier med andra som tycker det är intressant. Fördjupa dig i det du vill göra. Skriv och skriv och skriv.
En varm junidag när jag var tjugo år satt jag med en kompis på Mosebacke och åt mjukglass utan strössel. Stockholm visade sin vackraste sida och det var så varmt att jag kunde bära jeansjacka och matchande nederdel. Hemma på matbordet i ettan på Södermalm låg två vita kuvert. Den ena innehöll ett antagningsbesked till läkarprogrammet på Århus Universitet i Danmark, den andra ett besked om att börja på Södertörns journalistutbildning i Stockholm. Två möjliga drömmar men jag kunde inte utföra båda samtidigt. Vilket beslut skulle jag ta?
Foto Ralph Bretzer
Vår förläggare Anna Hirvi Sigurdsson berättade för Ralph och mig vid vårt första möte att hon haft en underbar helg i Malmö innan hon läste vårt inskickade manus. Hon satt på tåget till Stockholm när hon öppnade dokumentet. Kanske valde hon just vår bok för att den utspelar sig i Malmö och hon ville fortsätta vistas i den miljön. Om Anna haft en fruktansvärd helg innan tågresan hem kanske hon bara läst det första kapitlet och sedan fått illamående av miljöbeskrivningarna? Eller hade hon valt vår spänningsroman ändå?
Som läkare ska man varje dag ta olika medicinska beslut som kan ha betydelse för människors framtid. Besluten kan vara så stora så det skiljer livet i två delar för personen det gäller, en period innan och en efter. Amputation av en kroppsdel eller inte? Medicinsk behandling för att hormonellt ändra kön? Rätt till en intensivplats eller avsluta all behandling? Människor som lever med kroniska sjukdomar brukar för mig beskriva ett innan och ett efter de fick diagnosen. En brytpunkt. (Eller vändpunkt som det heter i den dramatiska kurvan.)
Ibland är det jag som har givet dem beskedet som fått livet att ändras. Det kan vara svårt.
Skilsmässa, flytt och att byta arbetsplats är några av de händelser som brukar beskrivas som det som har störst inflytande på människors liv. För författare kanske det i stället är det där mejlet från förlaget med ett erbjudande om utgivning? När vi skriver så är det just hur våra karaktärer förhåller sig till det som skapar vändpunkten som är intressant.
Ibland tänker jag på den där sommardagen då jag skulle besluta var min framtid skulle fortsätta, steget från ung till vuxen.
Ni som läst bloggen ett tag vet att jag valde läkarprogrammet i stället för journalistiken.
Ibland tänker jag på hur livet hade blivit om jag istället valt att stanna i Stockholm.
När jag träffade Ralph 2015 kände jag mig ensam. Efter tolv år i Danmark hade jag flyttat tillbaka till Sverige, men det var inte i ”min” stad jag bodde. Malmö var för mig liksom många andra som inte bott här en segregerad stad med narkotikahandel, skjutningar och bilbränder. I Stockholm hade jag fortfarande kvar vänner från barndomen och min familj bodde där. I Århus hade jag genom de senaste tolv åren skapat relationer som betydde något. Jag var van vid att folk kom förbi spontant och hängde i lägenheten och varje gång jag cyklade ner till centrum såg jag någon jag kände igen. Nu ringde ingen på dörren. Eftersom jag arbetade i Köpenhamn så bodde mina kollegor på andra sidan sundet.
För mig kan det ta lång tid att släppa in människor men när jag väl gjort det ger jag inte upp. Oftast är det genom text som jag öppnar mig och visar mina svagare sidor och några av de barndomsvänner jag har kvar än idag har jag haft som brevvänner.
Med Ralph har det också tagit lång tid innan vi blivit vänner och det är genom texterna vi skickat vi lärt känna varandra på riktigt. För Emeli har rätt, det är mycket av karaktären Anders i Ralph och mycket av karaktärerna Zarha och Christine i mig.
Om jag valt annorlunda den där sommardagen på Mosebacke så hade jag kanske inte träffat Ralph och du hade inte läst den här texten. Eller hade jag träffat Ralph ändå, och boken blivit till fast den handlade om något annat?
En sak vet jag dock. Ibland händer saker som ger livet ett före och ett efter.
Jag hade insett att jag behövde sätta en deadline för mig själv och en 40-årsdag kändes som en rimlig sådan.
Egentligen hade jag ju velat ge ut en bok innan 40. Mitt yngre jag hade blivit besviken om hon visste att det fortfarande inte hade skett. Men nu var det som det var och att åtminstone ha skickat in ett manus till förlag fick vara gott nog.
I mitt stilla sinne tänkte jag att kanske, kanske skulle jag i alla fall få svar innan min fest, som jag förlagt en dryg månad efter själva födelsedagen.
Samtidigt visste jag att det var en orimlig tanke. Jag är en flitig konsument av antagningshistorier och andra berättelser från livet som aspirerande författare och därför var jag medveten om att jag tvärtom nu skulle förbereda mig på att vänta. Och vänta. Minst tre månader. Ett halvår. Ett år! Alla varianter av historier hade jag hört. Så jag sade till mig själv, där jag satt med födelsedagsbubblet i handen, att nu skulle jag bara glömma bort det här manuset och inte ens börja tänka tanken på att börja vänta, förrän om ett bra tag.
Om jag kunde hålla mig till den förnuftiga planen?
Självklart inte.
Jag väntade. Och väntade. Från dag ett gjorde jag det. Kollade mejlboxen stup i kvarten, varvade upp varje gång jag hade ett missat samtal från okänt nummer. Självklart visste jag att jag var orimlig. Ingen skulle ens ha hunnit läsa mitt manus på denna tidsrymd. Ändå fortsatte jag. Jag gick in på förlagens sidor och kollade medarbetares kontaktuppgifter, lade på minnet, okej deras fasta nummer börjar så, och där har de alla personliga mobilnummer, och där…
Till detta stadium kom jag alltså inom loppet av en vecka.
En dag, knappt två veckor efter inskick, skrev jag i meddelandetråden jag har med mina skrivkompisar:
Gud den här förlagsväntan alltså! Nu har det gått två veckor sen jag skickade så jag ska ju eg verkligen inte ens tänka på att vänta ännu – ändå är det precis sådär som alla säger, att det är det enda man gör.
Jag fick snabbt stöd i tråden. Det är en bra grej med skrivkompisar, de fattar ju våndan. Jag stod i köket, det var middagstid och jag satte i gång pastavatten. Hängande framför spisen i väntan på att det skulle koka upp fortsatte jag skriva i tråden för att se om någon av kompisarna skulle orka fortsätta delta i mitt orimliga ältande. Då gled en notis från min mejlbox ned i överkanten av telefonens skärm. Jag hann bara kort registrera avsändaren, men pulsen steg på en sekund. Jag hade fått mejl från ett förlag.
Jag, som förstås redan hade gått och funderat på hur jag skulle hantera den dagen svaren började trilla in – lugnt och sansat, hålla det för mig själv först – skrev direkt i kompistråden:
Helvete jag fick just exakt nu ett mejl från förlag!!!? Har inte ens hunnit läsa det! Hjärtklappning!
Kompisen som nyss stöttat mig i att ja, det är jobbigt att vänta, men svar kommer i sinom tid, osv osv, svarade genast med en rad upprymda emojis. Läs! skrev hon.
Bild: Från förtvivlan till hopp på tolv minuter i skrivkompischatten.
Jag tror att jag samtidigt ropade rakt ut och min son kom springande och undrade vad som hade hänt. Darrande klickade jag upp mejlet och läste det med honom hängande över armen på mig. Det var från en Ebba Östberg på Bokförlaget Forum. Med fortsatt rusande puls och darriga ben läste jag att de hade haft mitt manus på lektörsläsning och att lektören i fråga ”älskade” det?!
Kontentan av mejlet var att förlaget ville återkomma ”inom någon vecka”. Peppen i meddelandetråden blev stor (det är en annan bra grej med skrivkompisar, att man verkligen genuint önskar varandra framgångar).
Jag ska erkänna att det nästan är lite genant att berätta att jag reagerade så kraftfullt. Men det var så. Adrenalinpåslaget var slående, minns inte hur det gick med pastan som jag precis hade tänkt koka.
Dagarna som följde var jag lugn och stabil. SKOJA. Jag började googla:
vad betyder ”inom någon vecka”
Men efter ett par mejlvändor (även med några av de andra förlagen jag skickat till) fick jag komma och träffa Ebba i Bonniershuset. Mötet var bra, jag kände att vi ville samma sak med texten.
Bild: Pirrig människa framför Bonniershuset där jag strax skulle ha mitt första förlagsmöte.
Sedan gick lite till tid. Allt kändes spännande och lovande, men fortfarande var inget spikat. Dessutom närmade sig den där 40-årsfesten och krävde trots allt en del av mitt engagemang.
Kvällen innan tillställningen skulle jag till frisören. Precis innan jag skulle dra plingade det till i mejlen igen. Ebba tackade för mötet osv osv. Och så skrev hon:
Viktigast av allt är såklart att jag, och resten av Forum, verkligen tycker om din bok och väldigt gärna vill ge ut den!
Min reaktion, jag minns knappt? Jag blev jätteglad. Visade min man, visade mina föräldrar, som var på besök för att vara barnvakt till festen. Samtidigt var jag nu redan inne i processen och det fysiska känslopåslaget blev inte lika överväldigande som vid det där första mejlet. Och så var det ju frisörtiden.
Jag hoppade upp på cykeln och trampade iväg. Innan jag gick in till frisörsalongen ställde jag mig i kvällsluften, som var ljummen fortfarande, fast det hunnit bli november. Jag glodde rakt ut i luften och tänkte att nu ska jag stå här och ta in det här. Jag stod där och lyssnade på Tonight, tonight med Smashing Pumpkins, som jag fick för mig passade för tillfället.
Imorgon skulle jag fira min 40-årsdag. Och hur osannolikt det än hade tett sig när jag skickade in några veckor tidigare så hade det blivit som jag fantiserat om. Jag fick svaret innan festen. Och det var ett ja.
Jag var antagen.
Bild: Kontraktet.
Astrid Billengren är biträdande nyhetschef på Aftonbladet. Våren 2024 kommer hennes debutroman En av oss kommer dö ung ut på Bokförlaget Forum.
Sabina: Positivt och sen får jag nyfikna frågor som oftast börjar med ”Hur hinner du?!”
Sara: Med förvåning skulle jag säga, och nyfikenhet. Det känns ofta som att det ligger långt ifrån det förväntade och att det därför kommer som en överraskning. De flesta tycker att det är häftigt!
Emeli: “Men när kommer boken då?” Jo, den kommer om ett år. “Om ett år, har du inte skrivit klart?” Njae det tar sin lilla tid. “Ja, det måste vara svårt att komma på ett bra slut!” Mhmm “Det ska bli SÅ KUL att läsa, vad handlar den om?”
Emma: Folk som känner mig vet redan att jag skriver, och de vet att det kommer en bok snart, men “författare” – jag vet inte. Jag säger det väl ibland, men det känns skumt. Jag har alltid, alltid skrivit, men “vara författare” är lite … stort? Men det kanske förändras när det finns en riktig bok att vifta med!
Isabelle: Några av mina nära vänner som känt mig hela livet blev glada, de visste att detta varit en dröm sedan barndomen.
Ralph: Jag brukar inte presentera mig som författare, det känns inte riktigt som jag är där än. Men det kanske känns annorlunda när boken ligger på bokhandelsdiskarna.
Då jag varken har utbildning eller färdighet ska jag inte ens försöka mig på att kalla vad jag idag tänker skriva litteraturkritik eller ens en bokrecension, trots att det skulle varit roligt då boken jag skriver om ännu bara recenserats av bibliotekstjänst. Den kommer nämligen inte ut förrän i augusti. Men nu får det istället bli en litteraturreflektion, eller kanske bara ett boktips. Eller ett litet inlägg i Klubben-för-inbördes-Debutantbloggsbeundran. Ja, senaste tidens debatt om vem som får skriva vad och varför har väl inte gått någon förbi.
Så, håll i er nu.
Jag började läsa en bok i lördags kväll, årets hittills finaste dag med exploderande pollenträd, stekande sol och cykelvägarna fulla av yra Voi-åkare. Men det blev så många namn där i början av berättelsen, för mycket att ta in och all socialisering och allt bubbel som intagits under dagen fick mig att lägga boken uppslagen över ansiktet och istället slumra in (till tonerna av Eurovision).
Dagen därpå vaknade jag tidigt och kokade en kopp kaffe, gjorde det bekvämt för mig i sängen och läste. Och läste. Och läste. Det var inte alls så många namn, och dessutom var namnen ovanligt välvalda om man kan säga så, de skiljde sig från varandra och passade sina bärare som hand i handske. Det händer inte så ofta faktiskt, speciellt i spänningsromaner, där det ofta skapas ett gegg av Peter och Tess och Markus och Anna och Alex och Camilla, sådana namn som jag personligen bara associerar till en grå massa. I boken jag läste var karaktärerna skickligt utmejslade, och man fick följa dem i egna perspektiv för att långsamt lära känna dem bättre. Och fästa sig vid dem.
Mycket backstory sipprar in i början, men ca 30 % in är jag fast. Tar på mig säkerhetsbältet, tutar och gasar. En kvinna har hittats död och ingen tror väl egentligen att det är ett självmord, eller? Visst är det hennes chef som är mördaren, eller? Nej förresten, det måste vara den våldsamme svartsjuke pojkvännen! Eller? Brorsan? Kollegan? Men herregud, det skulle kunna vara vem som helst av de presenterade karaktärerna! Jag läser vidare för jag måste veta vem som är den skyldige och varför hen begått brottet! För ja, i ett tidigare-perspektiv får jag följa offret och jag gillar henne. Mycket. Jag lär känna henne mer och mer för varje kapitel och jag vill liksom inte att hon ska dö!
Vi befinner oss i Malmö, på en tidningsredaktion och i journalisten Anders lite snåriga relation. Ett mord som sker på andra sidan bron kickar igång hans minnen och längtan efter något annat. Han flyr in i sitt jobb. På sjukhuset i Köpenhamn fängslas jag av tempot på akutmottagningen, på de etiska dilemman sönderarbetade läkare ställs inför, kanske klockan tre på morgonen, de snabba besluten som måste tas. Dynamiken bland personalen är spännande och på pricken. Eller vad vet jag, egentligen, jag har aldrig jobbat på sjukhus (joho, det har jag visst, men som städare och det utifrånperspektivet är en annan historia) men det har Isabel som har skrivit Medan giftet sprider sig, tillsammans med Ralph som jag misstänker har en hel del gemensamt med Anders. Och medan giftet sprider sig ökar tempot till en spänningsroman stört omöjlig att lägga ifrån sig!
Jag kommer in på Mornington Hotel där Ralph och Isabel ska bli intervjuade på scen som en del av Piratförlagets aktiviter under Stockholms bokhelg. Jag har bara träffat dem på ett Zoom-uppstartsmöte vi körde med debutantbloggarna i slutet av förra året. Men på sätt och vis känns det som att vi redan känner varandra, lite iallafall, genom att ha läst varandra här. Isabel kommer emot mig i champagnevit sommarklänning och flygigt långt hår, precis så välkomnande och inkluderande och varm som jag föreställt mig och vi slutar liksom inte prata på hela dagen. Det bara fortsätter. Ralph känns till en början som hennes motsats, svartklädd och något reserverad och de tycks så olika, hur kan de ha skrivit en bok tillsammans? Jag tänker på Kepler som typ är kloner, hur de avslutar varandras meningar, skriver exakt likadant och allt det där. Jag frågar Isabel och Ralph hur de gör, rent konkret.
Vi har ett zoommöte öppet på datorn och google docs, delar skärm och så skriver vi.
Eh.. va? Ni skriver i realtid tillsammans, samma text?
Jepp, så gör de och jag blir lite avundsjuk för det låter ju väldigt kul. Jag inhandlar ett ex av boken och tänker att det ska bli spännande att läsa. Mycket spännande.
Isabel berättar med inlevelse om sin forskning och arbetet på sjukhuset i Köpenhamn. Hon brinner verkligen för det och entusiasmen leder till många följdfrågor. Jag är inte van att träffa folk med den typen av jobb, alla jag vanligtvis pratar med tycks vara kulturarbetare. Hon har totalkoll och berättar om hur det är att ha tjugo minuter med varje patient, tjugo patienter på en dag, eller en natt. Herregud, tänker jag, vilken stress och press och minns plötsligt mitt finger som gjort ont ett par dagar. En sådan där märklig medelålderssmärta som bara dyker upp från ingenstans.
Du, när jag ändå har dig här, vad tror du att detta skulle kunna vara? Jag skar mig på ett rivjärn för en månad sen och nu har det börjat göra ont i ärret, svullnat …
Hon tittar på fingret och konstaterar självklart att det är en infektion (eller var det inflammation?) och att det antingen behövs antibiotika eller så låter jag bara immunförsvaret göra sitt.
Det är inte farligt då?
Blicken jag får hade kunnat komma från Christine i Medan giftet sprider sig och jag känner mig som en tönt som ens frågat. Hon är ju inte där i rollen som läkare, men ändå… man får passa på : ) Vi skålar med ännu ett glas bubbel och fortsätter att babbla om skrivtid och uppföljare och grammatik och drömmar. Ser kön ringla sig lång till bordet där Augustin Erba tar emot pitchar på romaner från vem som helst. Folk får fyra minuter. Jag läser sedan att han suttit där i fyra timmar.
Det var ofrånkomligt att jag skulle snacka musik med Ralph, och jag får ursäkta mig att det blir som att trycka på en startknapp när någon nämner Blixa och Nicks duett av Where the wild roses grow på Lollipop 96. Detta, gott folk, är samtalsämnen som kan stötas och blötas i timtal! Och vi pratar om de farligaste konserterna vi varit på, allt från Mayhem till Tragedy och Agnostic Front till Miranda Sex Garden och Jim Rose Circus Sideshow på Hultsfred 93. Om det räknas som konsert. Trångt och livsfarligt var det iallafall. Och när jag dagen efter läser boken ler jag stort för den är strösslad med härliga musikreferenser, både genom Anders stereo till planscher och konserter och kommentarer. För mig är det såklart oemotståndligt och skapar en extra dimension i romanen.
Ofta när jag pratar med skrivande personer hamnar vi förr eller senare i samtalet om vad som är svårast att skriva, en roman-roman eller en spänningsroman och jag börjar bli trött på mig själv som liksom ett tourettetics fortsätter att hävda, nästan offergnälla: Jag vill också skriva spänningsromaner, för det verkar så mycket lättare, för det finns ett självklart driv som slutar i en upplösning (tja, vem som är mördaren) och man behöver inte ge så mycket av sig själv...
Isabel och Ralph stirrar skeptiskt på mig, som man genom en amatörgestaltning skulle kunna säga: med höjda ögonbryn och lätt rynkade pannor. För när jag läst klart Medan giftet sprider sig inser jag ju att boken är de två, fast i pappersform. Kanske är det därför jag gillar den så mycket, för att texten verkligen är generös och genuin. De bjuder på sig själva, från början till slut.
Medan giftet sprider sig av Steineck & Bretzer kommer att finnas i bokhandeln augusti 2023.
I det HÄR blogginlägget som jag skrev för några veckor sedan nämnde jag att jag har lärt mig mycket av den här resan som debuterande. Jag har själv skrivit ner några punkter som jag lärt mig under resans gång. Jag nämnde också att den första punkten var något som jag ofta tänker på och önskar att jag visste om innan jag började skriva min bok. Jag tänkte skriva om den punkten idag.
Jag tror att barn ägnar mycket tid åt att titta på illustrationerna medan de lyssnar på när berättelsen blir uppläst. De lägger därför märke till varje detalj.
En bilderbok är ju ingen bilderbok utan dess illustrationer. Och en illustratör är som en regissör som tolkar författarens text, iscensätter den och skapar scenerier. När jag skrev på mitt manus var alla illustrationer färdiga, i mitt huvud, som i en film. Alla detaljer var noga placerade. Jag visste precis vad som skulle finnas. Alla uppslag var väldigt självklara och jag lämnade inget utrymme för illustratören att tolka fritt. Det fanns inte på min världskarta. Det var min naturliga känsla att det var så det skulle gå till.
Därför kändes det väldigt konstigt när jag fick en väldigt kreativ illustratör som skulle tolka hela manuset fritt! Det kändes väldigt märkligt! Men jag, tillsammans med förläggaren, valde just henne av en anledning, vi beundrade hennes stil och kreativitet. Jag hittade tillbaka till känslan och släppte kontrollen för henne att tolka min text som hon ville och levandegöra den. Jag var väldigt ivrig och nyfiken i väntan på resultatet. Som ett litet barn på julafton!
Jag förstod först efter att jag fick layouten på boken skickat till mig, att illustratören är en regissör. Det var helt magiskt att se boken komma till liv! Som att öppna en julklapp och du får något du inte visste om att du hade önskat dig. Illustrationerna lyfte mitt manus och jag insåg när jag gick igenom dem att de förstärkte rytmen i min berättelse! Något som aldrig hade hänt om det hade blivit som jag tänkte från början. Det är också mycket text som försvinner under redigeringsfasen av en bilderbok, men som följd blir illustrationerna desto rikare. Så mitt tips som jag ofta tänker på, som får mig att gå tillbaka och redigera om mina halvfärdiga manus, är:
* Skriv så att illustratören får svängrum.
Och om jag verkligen vill behålla ett utseende på någon/något, då ser jag till att jag skriver ut det!
Den glansiga ytan känns nästan lite sträv mot fingertopparna. Jag känner dess vikt i handen. Med tummen låter jag sidorna snabbt smattra förbi, rädd att öppna den på riktigt.
Omgivningen har zonat ut, eller: jag har zonat ut omgivningen. Jag ser mitt namn på omslaget; jag ser Isabelles namn, bron och stetoskopet, titeln Medan giftet sprider sig. Det är jag och Boken.
– Du håller ju på att börja gråta, säger Isabelle.
Jag tittar upp mot henne. Visst är det en tår jag ser där i ögonvrån?
– Du också, svarar jag.
Jag skriver detta på tåget från Stockholm till Göteborg. Utanför fönstret flimrar ett solindränkt Köping förbi. Härifrån kommer punkbandet Charta 77 och skivbolaget Bird Nest Records. Jag messar det till Isabelle som också sitter på tåget, ett annat tåg, ett tåg med Malmö som destination. I örsnäckorna spelar Boygenius sitt första ”riktiga” album.
Det har precis varit Stockholms bokhelg och hjärnan och hjärtat är fulla av intryck. Så många saker har hänt för första gången under helgen.
• Den första gången vi ser vår bok i verkligheten och får hålla den i våra händer.
• Den första gången vi står på scen och pratar om den.
• Den första boken såld – trots att den egentligen inte släpps förrän i augusti.
• Den första boken signerad.
• Den första förlagsfesten.
• Den första gången vi träffade vår fantastiska medbloggare här, Emeli Mårtensson, i verkligheten.
• Den första gången jag åt messmör (okej, det hör inte riktigt hit men vi avslutade lördagskvällen på norrländskt vis).
Piratförlaget hade temat skrivande på sina samtal på Mornington Hotel. Vi deltog i två av samtalen. Dels pratade vi om att skriva som duo, tillsammans med Lisa Bjerre och Susan Casserfelt, dels om hur det är att debutera, tillsammans med Beatrice Samuelsson. Samtalen leddes av vår förläggare Anna Hirvi Sigurdsson.
Det hör till saken att jag alltid haft en dragning till scenen, samtidigt som jag lidit av en ibland förlamande scenskräck. Det har inte spelat någon roll om det gällt att hålla föredrag, att spela teater eller att spela i band; nervositeten har alltid fått mig att må psykiskt illa.
Därför förvånar det mig att jag denna gång inte var mer nervös än vad jag var. Kanske är det att jag blivit äldre och lugnare, kanske att jag inte har någon förberedd text som jag kan glömma. Eller så är det att vi är två om det. Och det gick ju bra. Det var mycket folk, vi kunde svara på ett – tror jag – någorlunda stringent sätt, och ingen gick därifrån.
Visst finns det förbättringspotential: vi behöver bli bättra på att på ett intresseväckande sätt presentera vår bok och jag behöver bli bättre på att hålla en mikrofon så att ljudvolymen inte svajar. Och det gick åt rätt håll: andra framträdandet tycker jag att vi gjorde bättre än det första.
Det tar vi med oss från den här helgen. Det gör vi även med insikten att alla på Piratförlaget är så trevliga, det gäller både de som jobbar på förlaget och författarna. Fredagskvällens förlagsfest var väldigt rolig. Jag kan bli inåtvänd på tillställningar med många människor jag inte känner, men så blev det inte alls denna gång trots att vi är nya i gänget. Kanske hjälper det även här att vi är två om det. I så fall är det en av många fördelar.
Ett nytt samhälle passerar utanför tågfönstret. Jag messar Isabelle: ”Laxå. Järnvägsknutpunkt i Närke, halvvägs mellan Stockholm och Göteborg, ombesjungen (eller i alla fall nämnd av Fred Åkerström i Den gamle skärsliparen på albumet Två tungor”. I lurarna Dry Cleanings nya EP Swamp.
Sist vi var i huvudstaden var för en och en halv månad sedan för ett lanseringsmöte – då möttes vi, efter ett par vackra vårveckor, av en snöstorm. Nu steker solen gatorna. Tydligen var det här helgen när sommaren kom till Stockholm på riktigt. Tjugo grader i skuggan och strålande solsken fick staden att framstå i sin allra vackraste form. Trots att det rimmade illa med att gå omkring i svart kostym och lika svart skjorta och prata om av illdåd färgad litteratur var det en inramning som passade den värme i hjärtat som helgen spred.
Det ger också en känsla av ödmjukhet att se att så många människor sluter upp till samtal om litteratur och skrivande trots att vädret lämpar sig bättre för att ligga utomhus på en filt. Lokalen var i princip full hela tiden under de två dagar vi höll på.
Jag stod där med boken i handen för första gången. Vi stod där med vår första roman. I verkligheten. På riktigt. Det var inte bara en dröm. Den känslan kommer vi nog aldrig att glömma. Inte heller det faktum att förlaget sålde slut på de exemplar av vår bok som de hade med sig till bokhelgen,
Tåget passerar nu Töreboda. ”Hem åt Asta Kask, Göta kanal och världens första brevbomb”, messar jag till Isabelle. I lurarna spelar Einstürzende Neubauten sitt senaste album, Alles in allem.
Snart är jag hemma igen, tillbaka i vardagen. På ett sätt är det skönt. Min hjärna känns som att den blivit kokt, och det beror inte bara på den plötsliga sommarvärmen och min för vädret illa anpassade klädsel. Under två dygn har den bombarderats med intryck. Nu behövs det tid att smälta allt.
Uppe till vänster samtalar vi med Anna Hirvi Sigurdsson, Lisa Bjerre och Susan Casserfelt. Uppe till höger står vi tillsammans med Augustin Erba, förlagschef på Piratförlaget och tillika mannen som startade Debutantbloggen, och vår eminenta medbloggare Emeli Mårtensson. Nedanför till vänster njuter Isabelle i solen på Östermalmstorg och till höger signerade hon de första böckerna vi någonsin sålt till Charlotte Eberhard och Amelie Fernström.
Jo, doktorn, det var en sak till är en roman skriven av mig, Viktor Bergendal. Boken gavs ut i november 2022 och handlar om att alla ska kunna förstå medicin och bli mer delaktig i sin egna vård. Romanen är min debut.
Jag hör ofta i samhällsdebatten mycket negativt om sjukvården med allt ifrån en sviktande primärvård till överbeläggningar och utarbetad vårdpersonal. Med denna bok vill jag lyfta det fina i att möta patienter i svåra situationer med sjukdom samt det fantastiska arbete som bedrivs på alla vårdnivåer dagligen.
Jag är en 36-årig läkare och violinist uppväxt i den lilla byn Farhult i nordvästra Skåne som mittenbarn i en stor brödraskara. Min pappa, och fyra generationer bakåt, har varit doktorer och jag utvecklade ett stort intresse för naturvetenskap under min uppväxt. Sedan några år tillbaka är jag specialist i allmänmedicin och har påbörjat en ny specialisering inom geriatrik på Helsingborgs lasarett.
I boken får läsaren följa den fiktive doktor Henrik under en veckas tid på vårdcentralen. Där möter han ung som gammal, frisk som sjuk och alla möjliga sorters hälsobekymmer. Allvar och humor blandas med seriös medicin och lite samhällskritik. Mitt mål med boken är att sprida kunskap, inspirera människor och förhoppningsvis göra patienter mer delaktig i sin egna vård genom ökad medicinsk förståelse.
Jag började skriva på boken för att jag kände att man aldrig hann tänka färdigt på sina patienter och inte hade tillräckligt med tid för reflektion. Under hela skrivprocessen kände jag hur gammal frustration rann av mig och det hela blev som en rengörande process. Jag förstod i slutet av skrivandet att det är precis det som behövs för ett hållbart yrkesliv, att ha tid för reflektion och tid för att tänka färdigt på sina patienter. Min skrivarglädje har verkligen tagit fart och arbetet med en uppföljare har redan börjat!
Sabina: “Allt löser sig så. Det kanske inte blir inte blir som du planerat och den vägen du vill gå. Trots dina hinder, når du målet, för du kommer inte ge upp!”
Sara: Råd och råd vet jag inte, jag skulle nog säga tvivla inte utanfortsätt, du är på rätt väg!
Emeli: Fortsätt bara, det kommer att gå jättebra.
Emma: “Ha inte så bråttom! Du har rätt, det blir något av den här storyn, så tagga ner, låt den vila. Vila själv. Och stryk, stryk, stryk.”
Isabelle: Anlita en lektör innan du skickar till ett förlag. Om ett förlag sedan skickar en hel sida med kritik på din bok som svar på ditt inskickade manus så är det ett bra tecken. Ett förlag lägger inte ner tid på att skriva ett svar om de inte tycker att det finns något i historien.
Ralph: Jag skulle säga till mig själv: “Det är inte förgäves, det kommer att bli en bok, ni kommer att ro det i land”.
Debutantbloggen 