Lördagsenkät

Vad är första steget i din skrivprocess?

Sabina:

Jag har inte riktigt ett sätt som jag förhåller mig till. Det är olika från manus till manus hur första steget ser ut. Men för det mesta skulle jag ändå svara att det är att få ner idéerna. Vare sig det är i ord, meningar eller att jag målar.

Sara: 

Folk frågar mig var jag får allt ifrån, men sanningen är att det aldrig känns som att jag själv hittar på något. Istället känns det som att idéerna kommer till mig, som små paket som packas upp mentalt och helt plötsligt vet jag såväl titel som innehåll i min historia. Så mitt allra första steg i skrivprocessen är helt enkelt att ta emot det som kommer till mig, och att fantisera kring det ett tag innan jag börjar skriva.

Emeli: 

En känsla, kanske från en låt, blir till en stillbild eller en scen på en specifik plats. Filmiskt. Sedan vävs storyn ut åt båda håll. Jag skriver ett par scener, känner mig för, ser om jag känner mig hemma – då blir steg tre en rigid synopsis.

Emma:  

Allra första steget är någon bild, något jag ser eller något som helt enkelt verkar dyka upp i huvudet, och som jag liksom inte kan släppa (för Outsäglig sorg och saknad var det till exempel en ledsen man i en stuga) Sedan dagdrömmer jag vidare, och det kan pågå i flera veckor, och det är först efter det jag faktiskt börja skriva.

Isabelle:

Ralph och jag dricker vin, pratar och skissar små historier tillsammans som blir satta samman till en synopsis. När vi inte träffas på vårt veckomöte så skickar vi meddelanden med idéer eller ringer varandra. Några av de ting vi pratar om använder vi sedan vid vårt ‘riktiga skrivmöte’. När jag skriver själv sätter jag mig bara och så kommer texten, den är inte alltid bra men det kommer alltid något.

Ralph:

När jag skriver med Isabelle så börjar processen precis som hon beskriver det. När jag själv skriver börjar det med en lång period av prokrastinering sedan beror det på om det finns en deadline inblandad eller inte. Finns det så kommer det en text, gör det inte det så kommer det sannolikt ingen.

Vad jag pratar om när jag pratar om simbassängen.

Bild: Richard Dunkley

Ett gäng killar i yngre tonåren brakar ut från omklädningsrummet. Tjejerna från samma klass står redan och huttrar vid bassängkanten med armarna om sig. Framskjutna axlar, rådjursben. Ett kollektivt fniss vilar kring dem, de blickar ner på blöta klinkerplattor och ber i hela sin utstrålning om ursäkt för sin existens, sneglar upp mot stöket som närmar sig. Viskar och sneglar med skräckblandad förtjusning eller kanske irritation. Läraren, med bara fötter, hästsvans och uppkavlade jeans försöker få ungdomarnas uppmärksamhet. Stökkillarna är redan på väg att rasa ner i bassängen, någon får en blöt handdukssmäll över låret, någon annan försöker dyka från pallen men gör magplask. 

Jag befinner mig en våning upp, på balkongen där löpbanden är och jag springer som vanligt. Trots att jag inte anser mig vara en sportig person tycks jag alltid vara här. Löpbandets tydliga gränser står i skarp kontrast till friheten i mina jobb. Dess röddigitala siffror visar lutning, tid, kalorier och vad vet jag, jag springer bara vanligt, fort, rakt fram. Luften är fuktigt ljummen, klorklibbig, klinisk. Ett trettio minuters långt reningsbad. Långt nere syns den turkosblå rektangeln, även den tydligt avgränsad. Simmarna simmar fram och tillbaka, fram och tillbaka medan jag springer tröttheten ur mig. Löser upp tankeknutar och lämnar plats.

Läraren kliver runt bland livbojar spridda över det nedstänkta golvet. Hon visar hur man ska rädda en kompis genom att greppa tag i handleden och sedan inte släppa förrän man är i land. Två pojkar flyter på rygg en bit bort. Blötsvart hår ramar in deras fridfulla ansikten när den ena blir bogserad av den andre. Han flyter lätt på ytan med huvudet vilande i vännens handflator. Jag anar en mörkare skiftning i huden på överläppen, en svag antydan till mustasch, ett leende. Den andre biter koncentrerat ihop, det är han som räddar. En av stökkillarna drar upp knäna och skjuter iväg som en bomb, plaskar ner vid deras sida.

Läraren klappar hårt i händerna över deras huvuden, stressar på, de måste upp, lägga i framstupa sidoläge, fortsätta, klapp klapp klapp, vidare. Men de ligger kvar. Den räddade pojkens huvud vilar nu mot den andres axel, han får en lätt smekning över kinden, leendet blir allt större. Han slår upp ögonen och de skrattar innan de häver sig ur vattnet för att fortsätta. Rådjursflickorna simmar på rad, covidavstånd emellan, höga hårtofsar och välsminkade små ansikten. 

Jag tänker att det är här infallen kommer, på löpbandet. Lösningarna eller kanske till och med inspirationen. För jag tänker egentligen inte på något alls, ältar inget, försöker inte, jag bara springer och resettar hjärnan, startar om. Släpper greppet. Som stunden på kvällen när man inser att sömntåget är på ingång, när tankarna blir konstiga och sinnet inte hakar i utan bara flyter med.

Armarna går som två rotorblad på en äldre ryggsimmande man. De små svarta tättsittande glasögonen får honom att likna en robot, en simmaskin. Han tittar emellanåt upp för att inte krocka med någon, eller kanten. I banan längst bort crawlar en rund badräktsklädd dam värdigt längd efter längd för att bara ta korta stopp vid kanten där hon rättar till öronpropparna, axelbanden, och tar ett djupt andetag innan hon skjuter ifrån. Den spegelblanka ytan bryts av hennes långsamma simtag. På mitten möter hon en klon som flyter på rygg och knappt rör någonting alls, innesluten i sin egen värld. Med blicken på balkarna i taket, på lysrören, och med öronen under vattnet tar hon sig i princip rörelselöst från långsida till långsida. Jag funderar på alla universum av tankar och känslor som finns inkapslade i dessa huvuden och kroppar, så mycket som ryms under badmössorna. 

Bild: Elisbeth Dunker

Jag sprang när jag kom på att jag inte längre klarade av att vara chef och driva ett företag. Jag sprang när jag insåg att en annan tillvaro kanske skulle kunna vara möjlig. Jag springer när jag behöver nytt syre och nya infallsvinklar, när jag kör fast, när jag är uttråkad, orolig eller arg. Jag springer som en galning när jag väntar på besked och när jag fått ett och måste ta ställning till det. Jag sprang extralänge när jag var inne på miljonte omskrivningen av manus och höll på att tappa det och när jag väntade på att också förlaget skulle skriva på avtalet. Tankepropparna löses upp på löpbandet. Vattenbruset städar bort hjärnans förstoppningar, ängsligheten, alla måsten, högpresterandet, allt. Och blicken är fäst på simmarna. 

Tonåringar plöjer fram med spattiga tag, alldeles för nära varandra i en ivrig klump, konstant pladdrande. Tjejerna på kanten virar handdukar kring sina kroppar, kniper åt i armhålorna och fortsätter snegla. En bredaxlad kvinna i spräcklig baddräkt gör ett perfekt dyk från pall fem. Simmerskan når ut till halva bassängen innan hon tar sina första simtag och åtta behövs för att nå kanten där hon smidigt vänder och arton till för att ta sig tillbaka. Benrörelserna är knappt märkbara. Hade inte ett hastigt uppstått gubbkluster tagit för mycket plats under hoppallen hade hon förmodligen gjort en riktigt snygg vändning. Gamla män i flipflops med blöthanddukar kring axlarna hasar bort mot bubbelpoolen som nästan alltid är tom, den vid frityrångorna från restaurangen. Deras bukfett vilar på åtsittande badbyxlinningar. Stegen är breda. I händerna bär de plastpåsar.

Bild: Maude Ovize

Ryggmuskler. Jag älskar att titta på hur de rör sig, under huden, under vattenytan. Trapezius, infraspinatus, latissimus dorsi… En man med allvarlig hållning och röda badbyxor gör perfekta voltvändningar var gång han når kanten. Längd efter längd. Jag iakttar bubblorna han blåser ut genom näsan, den utsträckta kroppen, kullerbyttan, trycket med fötterna, tidsspannet tills han återigen börjar röra armarna. Lårmusklerna tycks bredare än höften i vattnets vibrerande speglingar. 

Efter tjugo minuter ökar jag farten för snart är det över. Runt mig är det tomt, det är nästan alltid tomt på den långa raden av löpband. Min puls är uppe i 150 och jag är en sådan som blir högröd och fulsvettig efter ett tag men orkar inte bry mig. Jag tänker på detaljerna istället. På det man ser när man tar sig tid och skapar utrymme. En minipojke till exempel, som i rymliga hårt åtsnörande surfshorts tvekar vid kanten av bassängen. Hela hans kroppsspråk säger att han hoppats på barnbassängen eller äventyrsbadet när blicken glider längs skiljevajrarna som guppar på ytan likt godishalsband, ner till den djupa botten där någon glömt en orange livräddningsdocka. Han skakar på huvudet och tar sin storebrors hand, de försvinner bort. Jag kan bara tänka på händernas kontaktytor. Tryggheten i den större handen, och att få säga nej.

När jag stretchat och går mot skåpet där jag förvarar mina grejer ser jag de två lugna pojkarna igen, nu i bubbelpoolen. De har dragit sig undan och är ensamma i den blinda vinkeln bakom hopptornen. Varken läraren eller klasskompisarna ser dem där de sitter axel mot axel, med huvudena lutade bakåt mot metallkanten. Det varma bubblande vattnet täcker deras kroppar. Jag skulle vilja smyga nära för att höra vad de pratar om men det vore ju mer än creepy så jag lämnar dem där och cyklar hem för att skriva ännu ett blogginlägg som inte direkt handlar om min debutroman.

Att lyckas komma igång

Det sägs att var tredje svensk skulle vilja skriva en bok. Sannolikheten är hög att du som läser detta är en av dem (speciellt om du följer debutantbloggen).
Jag tycker att skrivprocessen är rätt intressant. För egentligen, att skriva i sig är inte svårt. Det är bara att göra det. Som jag nämnde på mitt senaste blogginlägg så behöver man inte vara legitimerad, ta sig igenom en massa tentor och skriva c-uppsatser, inga verktyg behöver köpas osv. Du kan skriva för hand på precis vad som helst eller skriva på datorn. Jag tror de flesta av oss kan skriva en mening och alla har väl läst en bok någon gång. Med det sagt, hur svårt ska det vara?

Jag tror jag talar för många när jag säger att det är svårare än vad man tror.

Det går att rabbla upp en lång lista med många bra tips på hur man kan komma igång och komma i mål med sitt skrivprojekt.
Men jag tänkte dela med mig av ett tips. Mitt allra bästa tips som funkat för mig att komma igång. Förhoppningsvis kan det hjälpa dig också!

Förra veckan såg jag på del 3 av Din hjärna av Anders Hansen. Där tar han reda på hur den kreativa hjärnan fungerar. “För ett bra flow ska man plocka bort alla distraktioner”. Där landar vi i mitt tips. När jag skriver på mina manus har disciplin varit det allra viktigaste för mig. Att sätta mig vid datorn, öppna mitt dokument och kötta på! Det har också varit viktigt för mig att inte ge upp när jag får motstånd i olika former. 

För, att skriva är egentligen inte svårt. Vissa dagar är det glädjefyllt. Man har inte koll på tiden utan är helt uppslukad av manusets värld och orden bara rinner ur fingrarna genom tangentbordet till skärmen. Magi.
Andra dagar möts man av motgångar. Varken kroppen eller hjärnan vill. Då gäller det också att våga skriva dåligt.

Det är lätt att distrahera sig själv när man skriver. Skrolla genom Facebook eller Instagram, läsa inlägg, koka te, dagdrömma, prata i telefon, svara på ett sms som leder till en chatt. Dessutom kanske man börjar skriva ner idéer till en annan bok eller t.o.m börjar skriva på en helt ny bok?


Tillslut grundar det sig i att det bara finns ett sätt att komma igång med att skriva en bok: Sätta rumpan på stolen och kötta på!
Disciplin
måste vara den absolut viktigaste egenskapen för en person som aspirerar på att bli författare. För sätter man sig inte och jobbar på, trots att det känns kämpigt, så blir det aldrig någon bok oavsett hur bra idéer eller språk man har.

Så stäng alla andra fönster på skärmen än där du skriver ditt manus, ha mobilen på ljudlös (eller ha lite musik som passar att skriva till 😀 ) och sätt igång!

Kill your darlings

Du har skrivit en mening, ett stycke, ett kapitel … ja, hur lång del av din bok som helst, som du är väldigt nöjd med, som får dig att känna något. Samtidigt är det något som gnager. Den bryter lite i stil med resten av texten. Visst fördjupar den, men bidrar den verkligen till berättelsen? Samtidig: du älskar verkligen den där meningen, det där stycket, det där kapitlet.
Du låter någon annan läsa ditt manus. Sedan en till och en till.

Alla är de rörande överens: den där meningen, det där stycket, det där kapitlet, det är bra, kanske till och med riktigt bra. Men de är också överens om att det inte är bra för den här boken.
Till slut måste du bara böja dig och inse att du faktiskt tycker att de har rätt, även om du fortfarande älskar det du skrivit. Och så blir det liggande där likt en bit film på klipprummets golv, likt en vissnad blomma i komposten.

För vår del har såväl meningar som stycken rykt i slutredigeringen av Medan giftet sprider sig. Det som gjort mest ont är dock att inse att prologen och epilogen, som vi båda tycker så mycket om, spelat ut sin roll. Deras relevans minskade drastiskt med en stor förändring vi gjorde i berättelsen för ganska länge sedan. Ändå lät vi dem vara kvar så här länge, vi var ju så nöjda med dem.
Och eftersom vi var så nöjda med dem så kan vi inte helt släppa dem. Därför bjuder vi er nu här på en första del av vår berättelse, en del som dock inte längre är med i boken. Den kan få bli en novell i sin egen rätt, vi kallar den för …

Stugan

Dörren knarrar. Hans grepp om handtaget hårdnar och spröda gröna flagor faller till marken när hans knogar skrapas mot dörrsidan.
När öppnade han den senast? Det måste vara åratal sedan.
Ibland tänker han på den ensligt belägna gården som sitt samvete. Här finns de, föremålen från det förflutna, minnen undanstoppade på en plats bortom tiden.

Förr brukade han komma hit åtminstone en gång om året för att titta till huset, för att se till att ingenting hänt. Men det har blivit allt längre mellan besöken. Kanske hoppades han innerst inne att något skulle ha hänt. Att en blixt slagit ner och gården brunnit. Eller att en mäktig hand från ovan raderat ut det förflutna, så att historien kunde skrivas om.
Men ingen blixt har slagit ner och det enda som hänt är att spindelväven växt sig tjockare över fönsterrutorna och att gångjärnen till ytterdörren blivit alltmer rostiga.
Dörren gör motstånd men med ett ryck får han upp den. En pust av instängd fuktig luft slår emot honom. Någonstans känner flimmerhåren i näsborrarna en antydan till mögel.

Naturen håller på att återta det som tillhör den, tänker han. Serpula lacrymans – den gråtande hussvampen. Det spelar ingen roll. Om någon vill köpa stället kommer de ändå bara riva huset och bygga nytt. Tomten – strandängen – är det enda som är värt något ändå. Resten … det är bara en blytyngd på hans axlar och hjärta.
Inne i köket låter han blicken svepa runt. På fönsterbrädet står en radio.
Det är knappast någon idé att försöka sätta på den, tänker han. Batterierna lär ha runnit för länge sedan.
Genom den smutsiga fönsterrutan ser han det blommande körsbärsträdet. Det hugger till i magen.

Han tar fram ett stearinljus ur en låda och trycker ner det i en tom vinflaska som står på diskbänken. Både ström och vatten har varit avstängda sedan familjens sista besök här tillsammans. Det måste vara trettio år sedan nu. Den familjen finns inte längre. Kvar dröjer sig i stället ett blytungt minne och ett dåligt samvete.
Tummen rullar längs hjulet på cigarettändaren. Lågan slickar veken och ett varmt ljus sprider sig i rummet. Han betraktar vinflaskan. Det går inte längre att läsa etiketten, lika blekt av tiden som den är dold av damm och spindelväv. Han borstar bort det värsta och går sedan med den i handen över de knarrande golvplankorna in i vardagsrummet, försiktigt för att inte stearinet ska rinna ner och bränna hans hand. Lågan lyser upp brunblommiga sjuttiotalstapeter och ett möblemang som på sommarstugors vis tycks slumpmässigt hopslängt.

Var de lyckliga här? Han vill tro det men han är inte säker. Minnet är inte att lita på.
Är han lycklig nu? Han antar det, även om vissa sår aldrig läkt.
Ärren kan han leva med. Det är de ännu blödande såren som är svåra att uthärda. Vissa saker bränner sig fast i minnet utan att man vet varför. Det är till exempel en gåta varför han kommer ihåg de latinska namnen för blommor. Men att minnet av den första gången han såg hennes blå ögon, hur hennes lilla hand knöt sig om hans tumme, är som ristat i hans bröst, det har han inga problem att förstå.

En dörr står öppen in till sovrummet men han undviker att titta dit, undviker särskilt den vitmålade barnsängen i hörnet. Ändå kan han för sitt inre se den lika klart som om han stått rakt framför den.
Han borde prata med någon. Det har hans fru talat om i flera decennier. Och hon har såklart rätt, men att faktiskt göra det … Vem skulle han prata med? En psykolog? Vad skulle det tjäna till?
Världen har blivit mörkare. Kanske är det mörkret han borde prata om? Problemen som han vanligtvis brukar kunna lösa på egen hand men som nu ter sig olösliga.

Han sätter ner flaskan med ljuset på bordet och sjunker tungt ner i soffan. Den kändes alltid för låg för honom, men det blev aldrig av att byta. Nu spelar det ingen roll längre.
Han drar till sig skokartongen som står framför honom på bordet. Den ligger kvar sedan sist. När var det nu igen? För fem år sedan? Eller tio?
Han andas djupt. Fingrar på locket. Suckar. Han reser sig upp och går ut till bilen, öppnar dörren på passagerarsidan och greppar sexpacket som står på sätet och går tillbaka in igen. Sätter sig på samma ställe och lossar en burk, knäpper upp den och tar en djup klunk. Sedan en till. Sedan öppnar han kartongens lock.

Inuti ligger de. Bilderna. Det förflutna. Smärtan. Varje gång han kommit hit har han gjort på samma sätt. Öppnat en öl. Öppnat lådan. Är han en självplågare som späker sig med sitt livs värsta stunder? Söker han efter ledtrådar där inga ledtrådar någonsin uppenbarat sig för honom? Han lyfter den översta bilden. Betraktar en ung kvinna. Vacker. Halsbandet han gav henne. De vänliga ögonen bränner sig in i honom. Det värker i bröstet. Han lägger bilden på bordet, nedvänd.

Han tar en ny klunk, ännu djupare än de förra, innan han lyfter nästa bild. Han stålsätter sig. En fyraårig flicka ler in i kameran, i famnen ett nyfött spädbarn. Lena. Han fick aldrig lära känna henne. Han betraktar den äldre flickans ansikte. Hennes leende. Det var något med det där leendet som oroade honom.
Mannen lägger ner även denna bild, nu med framsidan uppåt. Resten av innehållet i lådan går han snabbt igenom. Några papper, ett par andra bilder och småprylar – minnessaker. I botten ligger ett etui i fuskläder. Dragkedjan som försluter det är öppen och han viker upp etuiet. En silvergrå spolformad tingest ligger inuti, lite för tjock för att vara en vanlig penna.

Han kommer ihåg hur Margarethe kom hem med den en kväll. Hur glad hon var. Glad att slippa de gammaldags sprutorna med insulin. Pennan var närmast ett mirakel.
Han plockar upp bilden på flickan och spädbarnet. Är det tillåtet att älska sina barn olika mycket? Får man älska ett dött barn mer än ett levande? Förnuftet säger nej, det får man inte. Ändå …

Søren Jensen står på den vattensjuka gräsmattan. Han känner hur marken suger om hans grova vandringskängor. Skymningen har fallit nu. Man ser inte längre hur flagnad den röda färgen på stugans väggar är, inte spindelväven på fönstren.

Han lyssnar på ljudet från havet, kanske ett par hundra meter bort. Känner en lätt bris som rör om i hans tunna grånade hår.

Det är tur att det regnade igår, tänker han.

Dunken tynger hans hand men inte lika mycket som för en liten stund sedan. Han skruvar på locket. Vid hans fötter ligger skokartongen med minnena. Samvetet. Ansvaret.

Han tittar på huset igen. Tänker på det liv som varit, som inte längre finns där. Det ser nästan fint ut i mörkret, som om det faktiskt fanns liv innanför dess väggar.

Det skär i honom. Hade han bedömt allting så fel? Var det bara ett sätt att skjuta över det egna ansvaret på någon annan? På någon som var försvarslös? Var ravinen i relationen med hans äldsta dotter i själva verket hans eget fel? Hade det varit det i alla dessa år?

Han låter blicken svepa över ängarna som omger huset. Så när som på körsbärsträdet en liten bit bakom honom och lite sly och snår finns ingenting i närheten.

Han går ner på knä. Lukten sticker i näsborrarna och får hans ögon att tåras.

Han plockar fram cigarettändaren ur fickan, låter tummen smeka hjulets räfflor. Så drar han till. Lite gnistor men ingen flamma. Han drar till igen och lågan reser sig. När den når pölen vid hans fötter flammar den upp och skjuter i väg i riktning mot huset.

Kan man bränna bort sitt förflutna? Sin skuld? Han står där länge. Står där med skammen. Ser elden ta sig och huset bli övertänt. Han öppnar lådan. Tar ut papper efter papper och låter det singla in i lågorna. Sist av allt är bilden på döttrarna. Nu är han säker på att det varken är bensinlukten eller röken från elden som får tårarna att rulla nedför kinden. Han ska precis släppa även det i elden men hejdar sig. Han tittar på det igen. Tittar på den mindre flickans svårbestämbara leende.

Tabula rasa. Ett oskrivet blad. Nej, det finns inte.

Med en suck stoppar han det i innerfickan på sin jacka. Det går inte att göra rent hus med allt. Skulden finns kvar, men också kärleken. Och skammen.

Han vänder sig om och går med långsamma steg mot bilen. Ljuset från lågorna får körsbärsträdet att kasta en lång svart skugga över den. Han fingrar på blommorna på de lägre grenarna och drar djupt efter andan. Luften rusar in genom näsan och fyller hans lungor. Lukten av brandrök blandas med doften från havet, av salt och tång. Det var tånglukten som fick honom att en gång vilja köpa stället, för hans fru var det körsbärsträdet. Nu vet han inte om han någonsin kommer att kunna njuta av vare sig havets lukter eller körsbärsträds skönhet igen. Trädet kommer att klara sig från lågorna i alla fall.

När körsbärsträden blommar och sista andetaget dras … Tanken far genom huvudet utan att avslutas.

Drakar, drakar, drakar och massa mat

Jag heter Maria Byqvist och släppte min andra bok i november tillsammans med Sveriges Slowcoocking-drottning Linda Lagerstrand. En kokbok med draknoveller och recept blandat. Det är den första kokboken med anpassning för de med NPF. Tillgänglig matlagning är ett totalt nytt koncept. Den här boken har varit total glädje från första testmatlagningen till boksläpp och efteråt också.

Hade min huvudperson/huvuddrake Flamma varit människa så hade hon med all sannolikhet haft en ADHD-/autismdiagnos. 

I fiktionen kan man hitta sanningar som är mer allmängiltiga än i verkligheten. I en saga kan den känslan författaren vill förmedla bli så mycket tydligare än i vår värld. Men jag försöker att skriva så sant som möjligt med enorma mängder av research.
Det jag vill berätta om i Slottsdrakens kokbok och de efterkommande böckerna är egentligen hur världen är för ett särbegåvat autistiskt barn. Draken Flamma lever i en värld av- och för människor. Hon är så vitt man vet den enda i sitt slag, på samma gång uråldrig med sina över trehundra levnadsår, samtidigt som hon kan vara känslomässigt som ett barn. Som många vet är jag mamma till alldeles fantastisk liten särbegåvad kille som har lärt mig mer om världen än några faktaböcker kunnat göra. De ser världen så annorlunda, men samtidigt så kristallklart precis och det gör även draken.

Det jag oftast gör när jag skriver ur en karaktärs perspektiv är att sätta mig in i hur just den personen eller varelsen ser på en plats och händelse. Draken uppmärksammar helt andra saker än Stormästaren då de har helt olika syn på tillvaron och fokuserar på helt olika saker. Flammas fokus skiftar som ett flipperspel, Stormästaren ser detaljer men missar lätt helheten och drakens favoritmänniska Ingrid försöker ha koll på Flamma hela tiden och försöka se till att det inte uppstår konflikter mellan draken och andra i Drakorden. 

Analysera en situation och fundera över vad som din karaktär tittar efter, fokuserar på och letar efter i olika typer av händelser. Vad den vill, hoppas på och fruktar. Det unika perspektiv som just den personen tillför. Då blir även vardagshändelser små äventyr. 

Det hjälper också till väldigt mycket i mitt skrivande med att ge en karaktär unik röst och helt eget beteende. Jag brukar sitta och observera människor på caféer eller på resor; hur de pratar, rör sig och interagerar med andra. Som små pusselbitar av personlighet som är helt fantastiska att ha med i sina berättelser. Ofta så ger det här observerandet idéer till handlingen framåt i boken. Det är en väldigt intressant upplevelse att sätta sig utanför det som pågår runt omkring en, sluta delta och bara observera. Det är liknande, men på samma gång antitesen av att skriva. Även då sätter man sig själv utanför handlingen, men är då den aktiva, den styrande. Medan man som observatör är helt passiv och analyserande. Att försöka se på saker som en observatör utan delaktighet i situationer ger djupare insikt i människors beteende och sätt. 

Tänk dig in i en helt vardaglig situation: att handla, göra en kopp te eller välja kläder. Lägg sedan till en av dina karaktärer och analysera vad den kan göra med situationen som gör den unik. Prova sedan med en annan karaktär. Det här är ett bra lakmustest på om du har tillräckligt karaktärer som är tillräckligt olika varandra. Kloner ger en väldigt trist berättelse! Blir händelsen för lika med olika karaktärer så behöver karaktärerna jobbas mer med. 

Låt flera karaktärer svara på en enkel fråga, till exempel vad de vill ha till middag. Tänk igenom om den håller en röd tråd i samtal, om de avbryter andra, hur de pratar, vilka ordval de gör. Återigen, låt inte svaren bli för olika. I bästa fall ska man kunna känna igen vem som talar utifrån ett par meningar.

Se till att dina karaktärer är mänskliga (om de nu är människor) och inte robotaktiga eller ologiska. Det finns få saker som är lika irriterande som karaktärer i böcker som beter sig ologiskt!

Det är att gå utanför boxen, att bejaka det annorlunda och det avvikande som gör din berättelse och dina karaktärer unika. Vissa kommer att få kämpa med det och andra (som jag själv) har aldrig ens lyckats hitta den där boxen.

Lördagssamtal: Lina Wolff.

Debutantbloggens Emeli Mårtensson talar med författaren om språkliga skärningspunkter och en massa annat.

Ibland när jag läser en bok så går pulsen upp. Fascinationen över vad som utvecklas längs med sidorna tar överhand, tid och rum försvinner. Då när jag inte ens stryker under eller funderar nämnvärt över vad det är jag läser, för jag så att säga upplever berättelsen. Och när jag kommer till slutet rotar jag (ofta) fram (eller klickar hem) resten av författarskapet för jag vill ha mer. Så blev det när jag under julhelgen läste Djävulsgreppet av Lina Wolff. Jag checkade liksom ut från firandet och drog mig undan familjebestyren, in i Minnie och den renliges mörka klaustrofobiska värld. Och när jag läser böcker som får mig att reagera sådär starkt vill jag ofta berätta det för författaren, det finns säkert någon psykologisk term för detta beteende. Men utöver generellt beröm hade jag en stor hög med språkliga funderingar som jag misstänkte att just Lina Wolff skulle kunna hjälpa mig att reda ut.

Emeli: Jag har läst på lite och insett att vi gjort en tvärtomresa. Efter gymnasiet flyttade jag till Salamanca för att studera spanska på universitetet men hamnade snart i Firenze och blev kvar i Italien i tio år… Innan jag gav mig iväg hade jag stora skrivambitioner men när jag plötsligt skulle byta ut alla ord så tog det stopp. Jag var tvungen att släppa svenskan för att ge plats åt spanskan / italienskan, men de nya språken var jag inte tillräckligt bra på för att kunna uttrycka mig litterärt. Skrivandet kom inte igång igen förrän jag flyttat tillbaka till Sverige. Hur har det varit för dig? Är du bra på att switcha mellan språk? Fungerar det för dig att skriva på svenska om du lever i ett annat språk?

Lina: Oj, ja, vilken underbar fråga… Det funkar för mig att skriva på ett språk och vistas i ett annat, det vill säga jag skriver alltid på mitt modersmål när jag skriver så att säga litterärt, däremot skriver jag gärna dagbok på det omgivande språket jag befinner mig i. Det är ju också lite av en övning för att anta en ny identitet, eftersom man ju ofta på ett mer eller mindre subtilt sätt förändras när man går från ett språkområde till ett annat. Ibland blir det ju till och med så tydligt att man talar olika språk med olika mörk röst. Jag vet till exempel att jag talar italienska med en ljusare röst. Jag vet inte vad det säger om mig, men en gång när jag var med en italiensk väninna och fick ett samtal som jag var tvungen att ta på engelska stirrade hon på mig när vi lagt på och sa att jag sänkt rösten med minst två oktaver när jag pratat på engelska… jag vet som sagt inte varför det blir så här. Men jag tycker det är psykologiskt vansinnigt intressant att vistas i språkliga skärningspunkter. Hjärnan tycks gå på högvarv och det är som att den språkliga processen i sig omfattar så mycket annat. Nu bodde jag utomlands i mer än tio år så jag hade så mycket i bagaget när jag kom hem, tänkte ofta att det här kommer att ta resten av mitt liv att smälta och bearbeta, och lite så är det. Ibland tänker jag att jag måste åka ut igen, ge mig ut i andra vatten och upptäcka nya saker eftersom det finns något så oerhört vitalt i det, men samtidigt känner jag att jag fortfarande har massor av idéer som jag inte satt ord på än. Men till våren hoppas jag komma iväg till någon medelhavsö. Inte minst för att jag har en historia på gång som måste utspela sig på en sådan. Men man blir lite bekväm också med åren. Jag älskar till exempel mitt hem som är tyst och varmt och underbart att skriva i. När man ger sig ut vet man aldrig var man hamnar…

Emeli: Dina berättelser utspelar sig ju mestadels i Spanien och Italien. Var börjar du i tanken, var föds idén? Genom platsen eller kommer berättelsen först och sedan valet av plats?

Lina: Jag tror nog att allt börjar i ett slags skärningspunkt två individer emellan. Två viljor eller ambitioner som krockar och en konflikt som uppstår. En miljö är ju tacksam så till vida att man kan plocka det man behöver ur den för att ge en klangbotten till berättelsen och vissa miljöer inspirerar ju till vissa berättelser. Som om man befinner sig på en paradisö till exempel (inte för att jag gjort det men jag fantiserar ofta om hur det skulle vara), då blir ju första tanken att försöka gestalta paradiset, men inget paradis utan fara, och så är man igång, vilken är faran, hur kommer den, vilken är personernas utgångsläge… Så kan det ju också gå till.

Emeli: Jag har Djävulsgreppet och Köttets tid väldigt färska i minnet och båda ger mig en stark känsla av att platsen är urviktig, fundamental för ditt berättande, nästan huvudperson. Du är otrolig på att beskriva miljöer och att fånga dess essens (även på att skapa ett driv i berättelsen, böckerna är helt omöjliga att lägga ifrån sig). Vad känner du inför att skriva om Sverige? 

Lina: Tack för de värmande orden. På sätt och vis kan det vara svårare att skriva om det egna eftersom man ju alltid är hemmablind. Jag har väldigt svårt att se vad som exempelvis skulle kunna vara exotiskt i min hemmiljö. Men om jag får besök från Spanien eller Italien så har ju besökarna med sig ett helt eget perspektiv och sätt att närma sig min kultur. Som några italienska vänner som under en skogspromenad inte kunde sluta se sig storögt omkring medan de utan avbrott spekulerade i hur vikingarnas mentalitet varit på den tiden. Något man själv mycket sällan tänker på när man går i skogen. Eller en spansk vän som frågade varför alla hade satt upp pilar i fönstren som pekade uppåt, vad är det i himlen de vill att man ska se, sa han. Tog ett tag innan vi fattade att han menade adventsljusstakarna, som är som uppochnervända v:n och i ett lägenhetshus med många fönster kan de ju se ut som en indikation att höja blicken, pilar som pekar uppåt… vad jag vill ha sagt är att det är ju just det är som outsiderns privilegium, den obesudlade blicken på allt som finns och händer. Å andra sidan känner jag min hemmiljö, jag kan den och jag vet vad som finns under ytan, men det är nästan så att jag känner mig gynnad av det faktum att jag levt utanför den länge. Det gör det enklare att plocka upp det som är intressant på djupet. Och då pratar jag huvudsakligen om landsbygden. En svensk stad som Lund, där jag bor nu, har jag mycket svårt att gestalta. Men jag försöker…

Emeli: Min text Lipari ska bli utgiven på Bokförlaget Forum nästa år och utspelar sig på den eoliska ön med samma namn. Huvudpersonen är svensk men resten av karaktärerna hon både lever med och möter är italienska. Behöver man den svenska huvudkaraktären för att kunna sälja sin berättelse i Sverige? Jag har hört från agenter och refuserande förlag att det kan bli mindre relevant för den svenska läsaren, att den inte känner igen sig eller kanske känner sig utanför om den inte har någon att hålla i handen. Lite befängt påstående tänker jag, och fegt också med tanke på att folk läser Ferrante (eller vad som helst som är översatt från andra språk) på löpande band. Vad tänker du om denna ”ängslighet”? Har du mött den eller är du kanske på en nivå där du själv dikterar villkoren?

Lina: Jag har fått liknande påpekanden från agenter, eftersom de upplever det som svårt att utomlands sälja in böcker som fungerar på det sätt du beskriver. Och det tror jag i och för sig de har rätt i, men där får man göra en avvägning själv om vad som är viktigast. Hade mitt förlag däremot påpekat något liknande tror jag inte att jag hade känt mig jätteglad. De ska ju värna om ens egenart och hjälpa en att utvecklas som författare. Jag har tvärtom alltid känt mig väldigt stöttad av min förläggare när jag testat lite annorlunda grepp. Jag tror inte den svenska läsaren är det huvudsakliga problemet här heller, utan de utländska förlagen som när de inte känner en författare är ovilliga att riskera på alltför ickekonventionella kort. Samtidigt finns det många independent förlag utomlands som satsar på det de gillar. Du bestämmer i din text, och ängslighet brukar aldrig få en text att bära. Vill du längre fram testa att skriva på ett mer konventionellt sätt kan du göra det då. Men det är viktigt att veta vilken vingbredd man så att säga har som författare, så man vet vad man kan göra med en berättelse.

Emeli: Jag funderar på att beskriva en annan kultur, som inte är ens egen men som man känner till väl. Det blir ju alltid lite utifrån hur man än gör, som betraktare ser man säkert saker som personerna därifrån inte lägger märke till. Jag tänker att det skulle vara intressant att läsa om Sverige på det viset! Dina böcker har ju blivit översatta till en massa språk, däribland spanska och italienska. Vad har böckerna haft för mottagande där? Dum fråga kanske, men hur ställer du dig till att översätta dina böcker själv?

Lina: Haha, min nästa bok utspelar sig faktiskt i Sverige! Se där. Ja, flera av mina böcker har översatts till flera språk, det känns alltid surrealistiskt och outsägligt hedrande att någon tagit på sig det enorma åtagandet att översätta, packetera, marknadsföra något som man suttit och försökt formulera på sin kammare… Sen kan det gå väldigt olika i olika länder. I den engelskspråkiga världen har mina böcker fått ett fint mottagande med recensioner i de stora tidningarna etc., Norge har också gått bra och Tyskland medan jag knappt tror att böckerna fick en enda recension i Italien. Sen är det ju ofta så att man hamnar i ett mer litterärt fack och då kan det ju bli så att  man får fina recensioner men det betyder inte att  det blir några större upplagor. Om det fungerar som det ska bygger det på ett ett långsiktigt åtagande både från agent och utländska förlag. Jag skulle nog aldrig översätta en bok själv men när de gäller de språk jag kan försöker jag följa med i hur översättarna jobbar. Det är väldigt roligt och ett perfekt sätt att lära sig ett nytt språk om man vill. Som just nu läser jag Köttets tid på norska och lär mig en massa ord, vilket jag kommer att behöva eftersom jag sällan förstår frågorna när jag intervjuas på danska och norska och det är jättejobbigt och därtill lite förnedrande för någon som tror sig ha hyfsat lätt för språk… men inget att göra åt saken, jag förstår helt enkelt inte vad de säger. 

Emeli: För mig har skrivandet blivit ett sätt att drömma mig bort, både geografiskt och i tid. Lipari utspelar sig i nutid, men på en otroligt vacker plats jämfört med kontorskomplexet i Hammarby Sjöstad där jag skrev den. Jag har skrivit allt härifrån Stockholm, och mest använt ”en vecka i Firenze för finslipning av miljöer” som en ursäkt att åka söderut. Men sedan har det har nästan stört att vara på plats och skriva. Hur är det för dig? Var har du skrivit dina böcker?

Lina: Men jo, jag känner igen det där med att åka till en plats för att skriva. Så är det någon granne som har teven på högt på natten så att man inte kan sova, eller så tutar folk på gatan hela tiden, eller så kanske man inte trivs så bra på den plats man ska sitta på etc. Det kan bli helt fel. När jag skulle skriva klart Bret Easton Ellis och de andra hundarna åkte jag till Sitges utanför Barcelona och hyrde in mig hos en kille med två stora dobermanhundar. Han var hela tiden ute själv och så fort jag gick ut ur mitt rum så låg hundarna där på golvet och morrade. Jag blev livrädd och vågade inte lämna mitt rum när värden inte var hemma. Men så kom jag till kyrkogården i Sitges av händelse, tror faktiskt det var värden som tipsade mig, och när jag kom dit kände jag att helt plötsligt visste hur boken skulle sluta. Som om slutscenen i den miljön bara damp ner som ett brev på posten. Så sånt kan ju också hända. Annars skriver jag bäst på den plats jag sitter nu, där det är varmt och lugnt och där jag trivs innerligt. Älskar verkligen att sitta här. Så därför tror jag mer på att resa på ett ganska tidigt stadium, idéstadiet kanske rent av. Insupa miljöer, sitta långa stunder på uteserveringar och ta anteckningar om miljön och saker man hör folk säga runt omkring, lägga detaljer på minnet… eller om man kan bo ett tag på en plats. Typ något år, eller mer. Det är väldigt bra.

Emeli: Alla människor har ord som de använder mer än andra, och om man lyssnar tillräckligt länge på någon kan man komma underfund med vilka dessa ord är (från Köttets tid) …Vilka är dina ord?

Lina: Hm. Narrativ. Jag använder det alldeles för mycket. Förutom det: Oerhört. Ofantlig. Vettlös. Hisnande. Makalös. Kverulant. Hängiven. Sirlig. Fasansfull. Och en rad spanska kraftuttryck som är jättefula och som syftar till att förolämpa andra människor: A tomar por el culo, Me cago en la leche, La madre que te parió. Och några italienska kraftuttryck som samtliga innehåller cazzo… che cazzo dici, testa di cazzo, cazzo di cane… nu slutar jag, man skäms…

Emeli: I en Babelintervju citerar du ordspråk på spanska. Och i Djävulsgreppet blandar du friskt in både spanska och italienska uttryck och ord. Jag älskar det och tycker att det vore underbart att skruva till ett sådant koncept ännu mer (men jobbigt för läsaren kanske om hen inte behärskar språken ifråga). Ibland är ju svåröversatta ord jätteviktiga för att sätta en karaktär eller sinnesstämning eller att binda en karaktär till en viss plats där man uttrycker sig på ett visst sätt. Men orden kanske inte finns på svenska. Det som kommer spontant till mig nu är småord som magari på italienska, eller managgia också för den delen. Vad tänker du om sådana ord?

Lina: Jo, men de är jättebra. Funkar överallt och finns inte riktigt lika bra på svenska. Man får använda dem inom sig själv, eller när man gör som jag i Djävulsgreppet och blandar in dem. Jag tror absolut att även en läsare som inte talar språken kan hänga med om man inte skriver alltför långa haranger och kanske kan de lära sig något också, svärord är ju som bekant alltid dem man hör först i latinska länder så de är ju bara att suga åt sig.

Emeli: Hur blir det om du skriver på andra språk än svenska? Har du en annan röst? En annan ton? 

Lina: Har aldrig testat på allvar…

Emeli: Jag är i de sista vändorna till förläggaren med min text, strukturen är ännu inte helt hundra. Jag klipper bort, tonar ner gränslösa beteenden och skär bort sidohistorier för att få fram den riktiga berättelsen. Och i samma veva plöjer jag dina böcker! Det är ju förödande eftersom det jag älskar med dem är verkligen gränslösheten, regellösheten, att vad som helst kan hända och händer. Så jag får sätta mig på händerna för att inte klistra tillbaka mina karaktärers oförutsägbara beteenden. För jag blir jättepåverkad av det jag läser medan jag skriver. Hur är det för dig? Vad läser du medan du skriver? Påverkar det berättandet?

Lina: Ja, det där är jätteviktigt. Vad man läser när man skriver. För det är superviktigt att man läser något som kommunicerar med det man gör. Det är min första check när jag kör fast: Läser jag något som inspirerar mig för det jag håller på med? Det kan vara allt från en ton till en plot. Och det kan också hjälpa att läsa något riktigt bristfälligt, något dåligt, för då kan man börja tänka men varför gjorde inte författaren så här eller så där, och till slut känner man att man måste gå och sätta sig vid skrivbordet och skriva det man håller på med för det kanske inte var så dåligt ändå, i jämförelse med det man just läste… Som nu när jag skriver min nuvarande roman som utspelar sig i Skåne kände jag att jag behövde en överdos av skrönor, och då finns det ju massor, dels riktigt bra skånska på svenska skrivna av författare som som Piraten och Maria Maunsbach, men också på spanska av José Camilo Cela och så Blecktrumman på tyska som jag dock får läsa på engelska eftersom jag inte kan tyska. Jag har en Kindleläsplatta och där hittar jag böcker på alla språk på Amazon och kan ladda ner ett gratis smakprov på kanske 10 – 20 sidor, så läser jag det och vet om den texten kan vara till hjälp. I det här fallet googlade jag skrönor på engelska och fick upp en hel drös som var skrivna på väldigt olika sätt. Sen gick det mycket lättare. Jag tror det är värt att ta den tiden, för när det väl flyter sen går allt väldigt snabbt och man slipper den där känslan av att tonen svajar. Det där med att skära bort sidohistorier har jag däremot alltid känt mig lite skeptisk till… tänk på Dostojevskij, vad vore Brott och straff utan sidospåren? Man får ser upp också så att det inte blir för mekaniskt, att man inte tappar känslan… Gillar det Hemingway sa, något om att det som är bra är bra, så kan man snacka om varför i all evighet men det spelar ingen roll, är det bra så är det, punkt slut!

Vilken genre förstår du dig inte alls på?

Sabina:

Cyberpunk. Jag kanske bara måste läsa en riktig bra sådan? Tips tas emot 🙂

Sara:

Skräck är inget för mig. Jag läser skräckälskares recensioner om fantastiska ”pulshöjare” och ”nagelbitare”, men känner varken stresspåslag eller spänning när jag ger skräcken ett försök.

Emeli:

Vet knappt vad genren heter men när det är lite FÖR oförutsägbart eller långt från världen jag är van vid. Sci-fi / fantasy, sånt. När jag inte hänger med i premissen om vad som gäller. Men förutsägbarhet funkar inte heller, som dussindeckare och feelgood.

Emma:

Om jag hade fått frågan i somras hade jag sagt technothriller, men sedan läste jag en sådan och den var helt okej, så … Jag läser helst inte fantasy, romance eller feelgood, men jag säger inte aldrig!

Isabelle

Ingen. Jag läser dock inte skräck så ofta. Jag kan inte släppa historien och vågar inte göra saker som jag annars vågar om jag läser en riktigt bra skräckhistoria. I min fantasi kan det beskrivna monstret bli värre än i boken …

Ralph

Jag är inte superförtjust i high fantasy. Drakar och orcher, bredsvärd och armborst gör det inte riktigt för mig. Gärna urban fantasy dock, där de fantastiska inslagen med magi och monster lever sida vid sida med skitig realism.

Usch för böcker!

Julafton 1984, jag med den enda lektyr jag gillade

Jag är, som jag nämnde i ett tidigare inlägg, inte en person som nödvändigtvis skriver för att jag läser. Jag var länge en människa som knappt läste alls, eller främst läste under tvång. 

Men som jag skrev!

Jämt, ständigt, etc. I halva mitt liv skedde detta utan någon direktpåverkan av litteraturen. Jag var mycket stolt över det.  Där var jag, obesudlad av andras tankar, bilder, formuleringar! Okej att det mest berodde på att jag tyckte det var sjukt tråkigt att läsa, men ändå! Så rena mina idéer var, så fullkomligt egna! Det var min inställning, och jag kan så här i efterhand, utan att överdriva, konstatera att det är bland det dummaste jag någonsin har fått för mig.

Och min läsvägran gick över som genom ett trollslag. Jag var 20, jag bodde i England, jag hade kommit tillbaka från sommarjobbet i Sverige lite för tidigt för att få tillgång till min nya lägenhet så jag fick bo i några veckor hos min dåvarande pojkvän. Han var också en person med fixa idéer – som min om att läsning var värdelös – bland annat att han inte stod ut med stan. Varenda vår fick han en intensiv längtan till landet, och glömde lägligt bort att den gick över i oktober. Just det här året hade han hittat en etta med kokvrå i Barcombe, en håla i mörkaste Sussex. Jag kollar upp stället på nätet i skrivande stund och får veta att det är en by som frodas med cirka 1 400 invånare och att det finns en ”well-supported school and two village shops” där.

Good Ole Barcombe

Det gjorde det inte 1998.

Barcombe bestod på den tiden av stora gamla blaffor till hus, en telefonkiosk, en kyrka och ett församlingshem (båda stängda), en närbutik (öppen när ägaren kände för det) och en väg ut, bort. Jag hade varken cykel eller körkort (det har jag i och för sig fortfarande inte). Det fanns en busshållplats, och en buss skulle enligt tidtabellen komma en gång om dagen, men det var inte alltid den gjorde det. Det var nästan sju kilometer till Lewes, närmsta större ort, och promenaden dit gick längs en motorväg, så om min pojkvän inte körde dit mig på väg till jobbet var jag fast. Ensam.

Och jag hade ingenting att göra. Inget. Det här var ett par år innan jag överhuvudtaget fick tillgång till internet. Jag hade en mobiltelefon, men den användes enkom till att ringa. Det fanns en tv, men den funkade bara ibland, och till och med då var bilden irriterande grynig. Jag hade säkert något skrivprojekt på gång, men jag skrev inte. Jag var alldeles för uttråkad för det. De första dagarna var jag ute och gick en massa, men sedan blev det dåligt väder, så då satt jag mest inne och glodde. Och åt. Och drack te. Och glodde lite till.

Och fick syn på en grej. En bok. Jag hade köpt den på flygplatsen när jag anlände, eftersom jag hade fått gå runt länge i väntan på skjuts, men sedan hade jag glömt den. Nu låg den där, kikade fram under en hög med smutstvätt i soffan. Den liksom glödde. Inte undra på, omslaget såg ut så här:

”Det okändas omkrets” på svenska

Jag nöp lite i boken. Lyfte upp den, bläddrade förstrött. Satte mig, höll upp den framför ansiktet. Läste första meningen. Läste en mening till.

Men nä!

Sådant där sysslade ju inte jag med. Jag hade bara köpt boken för att jag ville verka cool, för att den skulle se snygg ut i bokhyllan. Om jag alls hade tänkt läsa den hade det i så fall bara varit för ett ögonblick, för att jag hade varit uttråkad.

Som jag var igen.

Så jag tog boken, och jag började om. En mening, en till. En sida och ännu en. När min pojkvän kom hem satt jag fortfarande och läste, och jag la inte ens av då. Inte förrän boken var slut. Och nu minns jag absolut ingenting av den, kommer inte ihåg en enda karaktär eller replik eller något skeende, men jag vet att jag tyckte den var okej. Jag vet också att jag tänkte att det ju måste finnas en bättre bok.

Och på den vägen var det. Och på den vägen är det. Jag har hittat väldigt många böcker som är både bättre och sämre än “The Tesseract” av Alex Garland på de 25 år som har gått sedan jag läste den. För tillfället har jag fyra böcker på gång, en deckare jag lyssnar på, en fackbok jag läser när jag lägger mig (för allt annat än sakprosa blir för spännande och då kan jag inte sova), en roman jag växelvis lyssnar på och läser som e-bok och en roman jag läser som pappersbok. Och numer läser jag inte för att jag är uttråkad utan för att det är kul.

En typ fjärdedel av mina böcker, halvt inflyttade i min nuvarande bostad

Det är dessutom viktigt, kanske till och med avgörande, för mig som författare. För ju mer jag läser, desto bättre skriver jag. Det ger mig nya och annorlunda infall, andra ord och uttryckssätt,  kunskap och insikter om språket, litteraturen och världen. Det fyller mig med längtan också, för tänk om jag kunde skriva som den! Eller den! Och tänk om jag kunde komma på en intrig som den där eller en karaktär som den här! Om jag ska vara helt ärlig så är det nog tveksamt om jag hade kunnat skriva någon bok alls om jag inte hade läst en massa böcker.

Ett litterärt limbo.

Jag satte mig på flyget till Firenze i augusti 1999 med ett halvfärdigt romanmanus och en bunt synopsis i väskan. Möbeldesignstudierna var mest en ursäkt att få CSN-bidrag, jag ville ju skriva. Att språket skulle bli en käpp i hjulet var inget jag reflekterade över.

Det började direkt när jag landat och insåg att mina spanskakunskaper (más o menos la misma cosa, no?) knappt räckte för att ta mig i taxi till lägenheten jag hyrt och engelskan möttes av oförstående blickar och axelryckningar från florentinarna. Veckorna innan skolstart gick jag mest runt och lärde mig piazzorna, hittade lufthålen och en favoritkyrka (San Miniato). Satt i skuggan och försökte skriva men staden distraherade mig. Det var hett och fuktigt och trots att allt gick på sömnig halvfart föredrog jag att driva omkring än att dåsa under takfläkten. Under en av dessa promenader hörde jag de rätt tunga gitarrerna från Soundgardens Outshined braka ut från en öppen dörr i närheten av centralstationen. Jag kikade in och såg en folktom pub med slitna trägolv men fungerande luftkonditionering. Den inpyrda röklukten och storväxta bartendern välkomnande mig. 

Bra låt, sa jag och hasade upp på en hög pall. 

Du gillar Soundgarden! Bartendern sken upp, höjde volymen och puttade till de små lamporna som hängde i långa sladdar över bardisken. De gungade fram och tillbaka i takt till musiken.

Inte så värst, men Chris Cornells röst… Den får det liksom att spritta i äggstockarna…

What do you mean? Ma ti piace o no?

Jag nickade och insåg att jag nog måste lära mig italienska illa kvickt för att kunna kommunicera här. Och det gjorde jag, mest inne på puben där det tycktes finnas så otroligt mycket att prata om med så väldigt många personer. Den blev både vardagsrum och språkskola. Men jag skaffade en gul verbbok också. 

Språkövergången skedde sedan utan stora plakat och fanfarer. Plötsligt hittade jag inte ordet längre, kanske för något banalt, till exempel en skrivbok. Jag kallade den quaderno för det lade sig bättre i munnen, rimmade bättre med dess form och känsla. När jag klämde fingrarna i svängdörren på restaurangen där jag fått extrajobb slapp ett spontant cazzo! ur mig och kanske ännu värre, när maten jag skulle servera rasade i golvet vrålade jag plötsligt ett porca puttana diosanto maledetto! (Jag blev inte kvar på den syltan speciellt länge.)

Jag kom på mig själv med att inte ha sagt ett svenskt ord på flera dagar. Jag pratade om andra saker än innan med mina nya ord och uttryck, mina nya människor. Upplevde saker och känslor jag inte upplevt förut och namnen jag gav dessa upplevelser, orden de fick, var på italienska. 

För mig var det inte bara att ord ersattes av andra ord, hela jag expanderade. Dialogerna som pågick konstant fick mig att blomma. Det började på morgonen på något café, snack, inte bara med baristan utan även med de andra kunderna. De lade sig i och efter ett tag började jag också lägga mig i och tiden och livet centrifugerade iväg och där fanns varken plats eller behov av att skriva längre. Skrivplanerna jag haft i bagaget förpassades till en hylla långt in i garderoben. När jag nyligen hittade de där gamla anteckningsböckerna i en flyttkartong i källaren kände jag en stark tacksamhet att de aldrig blev mer än just synopsis.

Jag förlorade ett språk men fick ett annat. Jag pratade mig fram till ett allt större ordförråd, lyssnade, grälade! Ja, ett saftigt gräl du inte på några villkor vill förlora är ett utmärkt sätt att skärpa alla sinnen. För visst var det länge frustrerande att inte alltid hitta rätt ord, och mina allt glesare dagboksanteckningar blev alltmer uppblandade till en svårtolkad esperanto. Jag var tvungen att släppa svenskan för att ge plats åt italienskan, men jag blev aldrig tillräckligt bra för att kunna uttrycka mig i text. Ett litterärt limbo. 

Skrivandet kom tillbaka 2020, efter många år i Sverige. På en kurs. Vi fick i uppgift att under en halvtimme improvisera på temat Jagad. De flesta andra skrev skräckigt om att springa i mörka skogar. Kvistar som bröts. En främmande andedräkt mot nacken. Tunga andetag. Jag skrev om en kvinna som fick syn på ett försvunnet barn i fredagsvimlet utanför Södra Station. Hur hon kände igen barnets ryggsäck och försökte få kontakt. Barnet flydde och kvinnan sprang efter, uppför trapporna från Fatbursparken, halkade i sina Acneboots på höstlöven från körsbärsträden… vidare bort över Medis mot tunnelbanan vid Björns trädgård där hon tappade spåret och i frustration bröt ihop med en stukad fot. Jag har ingen aning om vad scenen kom ifrån men insåg att jag var tillbaka. Inte bara med det svenska språket men att fritt kunna associera på det, att släppa tanken fri. 

Under julledigheten läser jag Lina Wolff och känner mig hemma. Efter en snabb googling förstår jag att vi gjort en liknande resa rent språkmässigt och jag kontaktar henne för att gräva i hur hon bollar med alla sina språk. Hon svarar: 

Jag tycker det är psykologiskt vansinnigt intressant att vistas i språkliga skärningspunkter. Hjärnan tycks gå på högvarv och det är som att den språkliga processen i sig omfattar så mycket annat. Nu bodde jag utomlands i mer än tio år så jag hade så mycket i bagaget när jag kom hem, tänkte ofta att det här kommer att ta resten av mitt liv att smälta och bearbeta, och lite så är det. 

Och då inser jag att det är precis vad jag håller på med. Det är ju vad mitt pågående skrivande handlar om. Så skönt när någon annan hittar de rätta orden åt en! Det blev ett långt intressant samtal med Lina om skrivande och språk som publiceras i sin ocensurerade helhet här på Debutantbloggen nu på lördag.

Att få kalla sig författare 

Hörni! Det är inte långt kvar till jag att kan börja kalla mig författare. Eller kan jag redan göra det? Kalla mig författare alltså. The never-ending question. Det här är sedan länge ett omtalat ämne, men som alltid blir aktuell. 

Att det inte är långt kvar tills jag debuterar med min bok har fått mig i tankar som “Kan jag verkligen kalla mig författare?” Svaret har inte alltid varit självklart för mig och tvivlet kommer från när jag var barn. En dag frågade jag min lärare från grundskolan, som jag såg upp till, när man blir författare. Svaret jag fick har jag aldrig glömt.

När jag inte skriver jobbar jag som sjuksköterska. Sjuksköterska är en skyddad titel som innebär att det finns krav som ställs på oss och med det kommer ett gediget regelverk som förklarar vilka som får kalla sig det. Att kalla mig för sjuksköterska, sedan jag fick min legitimation, har jag aldrig tvivlat på.  

Badrumsselfie med snapchat filter 👐


Men det finns inga liknande regler att förhålla sig till för att kalla sig författare. Men ändå tar det emot för många att säga det. Jag har personligen mött författare och aspirerande författare vars skrivande och författarskap varit en hemlighet, som bara avslöjats för likasinnade. Författaren Jennifer Berglund pratade om just detta på SVT Nyheter i november 2022, där framkommer det att just detta har ett namn, imposter syndrome. Mer av artikeln går att läsa HÄR

Fast varför ska det vara så egentligen? Nog borde man sträcka på sig och stolt titulera sig som författare. Kan det ha att göra med förväntningarna som det ordet kan bära på? Om man enbart givit ut i e-bok/ljudbok, vågar man kalla sig författare då?

När får man kalla sig författare? Låt oss titta lite närmare på definitionen av det.

  • Precis som med många konstnärligt inriktade yrken är gränserna för vem som får kalla sig författare flytande. Yrkesbenämningen är inte skyddad, och således finns det ingen juridisk definition, eller juridiskt hinder för vem som helst att kalla sig författare.”Utdrag från Wikipedia
  • “Grunden är att man ska ha utgivit ett omfång av två verk, i stort sett två böcker. Omfånget kan variera beroende på genre, från tunna diktsamlingar och korta texter i bilderböcker för barn, till fylliga prosaböcker av olika slag. Varje sökande bedöms efter sin art.”Utdrag från villkoren för att bli medlem i Sveriges författarförbund
  • Man är författare när man givit ut 3 stycken böcker”, det var svaret min lärare från grundskolan gav mig. Jag har länge haft med mig känslan att jag inte kommer bli författare på riktigt förrän jag givit ut dessa 3 böcker. Idag ser jag annorlunda på saken.
    Det har varit en dröm för mig att använda ordet, och när den dagen blir kommer jag sträcka på mig och stolt titulera mig som författare.
  • Mitt svar på frågan när man får kalla sig författare är att jag tycker att det är helt enkelt upp till varje person. Det finns många anledningar till att inte kalla sig författare. Men jag kommer att kalla mig för författare den dagen min debutbok Molnhåret blir utgiven. Det känns självklart för mig att jag blir författare då. Det känner jag redan i hela min kropp. Jag lägger ingen vikt längre på vad min gamla lärare svarade mig, det var vad hon ansåg var svaret. Jag lägger heller ingen vikt på vad författarförbundet säger. De äger inte ordet. För det är helt enkelt upp till mig.

Vad säger ni andra? Och när började ni säga att ni är författare?
Och vad är skillnaden mellan en skrivande person och författare?

/ Sabina Hassan

Från musiker till författare

Idag gästas bloggen av Sandra Albertus som debuterade med romanen ”Meningen med allt” på Lava förlag 2022 och som berättar om sin resa från musiker till författare!

Dansa Li, ja ja,  

Dansa Li, ja, ja 

fem, sex valsar 

Dansa Li 

Min första sång var skriven, skapad på familjens blanka, svarta flygel av märket Förster.  Jag var sex år gammal och otroligt stolt. På egen hand, med stora, runda noter som  simmade likt feta braxnar över hela notsystemet, hade jag plitat ner Dansa Li i den lilla  notboken jag fått av pappa. 

I den närbelägna kyrkan fick jag pianolektioner av kantorn och med dem växte kunskapen  om noter jämsides med längtan efter att skapa egna melodier. Varje födelsedag och  julafton önskade jag mig en ny notbok och snart var braxnarna ersatta av små sirliga  grodyngel som stimmade längs notlinjerna. 

Under tonåren reste vadderade kuvert innehållandes förhoppningar och kassettband till  Melodifestivalen. Sångerna var inspelade hemma i vardagsrummet. Pappa som haft ett  litet musikförlag plockade tålmodigt fram sin egenhändigt byggda inspelningsapparatur för  att hjälpa till. Lyckan var extra stor de gånger han hämtade ett reverb från lasarettets  korridorer. Drömmen om Melodifestivalen förblev en dröm, men på musikhögskolan var jag  med i musikhögskolornas egen melodifestival. Tidningsartikeln kallade mig den nya Ingela  Pling Forsman. Det var stort. 

Jag utbildade mig till kyrkomusiker och musiklärare och efter flera refuseringar lyckades  jag få med sången Våga i ett nothäfte. Våga öppnade förlagsdörren för mig och idag finns  elva musikhäften utgivna på tre förlag. 

Som yrkesverksam kyrkomusiker sökte jag nyskrivna sånger, vilket ledde till ett möte med  en poet. Jag fann Elisabeth Björkman och vi skapade ord och toner tillsammans. Hon bad  mig komma med i Värmländska författarsällskapet och där blev jag en passiv medlem  under många år.  

En dag söktes alster till en ny antologi och jag nämnde för min man att jag kanske borde  prova att skriva något. Hans svar blev rivstarten till romanen Meningen med allt. — Varför är du ens med i den föreningen? Du är väl ingen författare?! En författare är ju en  sån som bara måste skriva hela tiden. Det gör inte du. 

Kanske sade han bara sanningen, men jag blev provocerad av hans ord.  Jag drog igen kontorsdörren, slog upp laptopen, öppnade ett tomt dokument och började  berätta om Kristin. Kristin som kom till det lilla samhället Nytorp, där älven var dirigent som  med fast hand ledde ortens puls och dagsrytm. Om Kristin som frammanade modet att  bryta upp och byta riktning mitt i livet. Om Kristin som stannade upp och lyssnade, när  fjärran röster ropade hennes namn och sökte hennes uppmärksamhet.  Det gick lätt att skriva och jag präntade ner hela historien utan plan, riktning och mål och  utan att fundera över hur man komponerade utan toner. 

Efter tre veckors skrivande satte jag punkt. Manuset var färdigt. 

Min vän i författarsällskapet tipsade om en redaktör som mot betalning kunde  korrekturläsa berättelsen. Det var ett utmärkt tips.  

Med ens förstod jag bättre hur kapitlen kunde vävas samman, jag repade upp delar av  manuset och vävde på nytt. Meningen med allt sändes iväg till några förlag och jag blev  genast erbjuden två hybridavtal.  

Jag kastade ut metkroken igen, flötet guppade till och en stor fisk nappade på betet.  Förlaget behöll manuset i ett halvår och ansåg att det skulle må gott av mer svärta. 

Jag höll med, lade ner både skyttel och spö och tog på mig förklädet. På mjölat bakbord  tillsatte jag sedan ett kryddmått svärta, knådade och lät degen jäsa. Förlagets respons  avslöjade att det snarare önskat sig en halv deciliter svärta än ett kryddmått.  Jag välte åter ut degen på bakbordet, hällde upp svärtan i decilitermåttet, funderade och  vägde måttet i handen innan jag motvilligt lät svärtan rinna tillbaka ner i påsen. Jag  behövde välja och jag valde ett annat recept.  

Meningen med allt, min debutroman, gavs ut traditionellt hos Lava förlag 2022.  Troligen hade romanen smakat bättre och mått gott av mer svärta, det anser åtminstone  några av recensenterna, men jag var 49 år, debutant och otroligt stolt.  Resan från musiker till författare gick lättare än jag anat. Jag lyckades hitta några av  författandets harmonier och skapa ett verk utan ackord och melodier, även om orden av och till rörde sig över dokumentet likt stora, feta braxnar. 

Dansa Li, ja ja…

Vem var din första favoritkaraktär?

Sabina:

Matilda av Roald Dahl. Jag minns att jag lånade om den ofta från biblioteket. Att vara barn och växa upp kan präglas av en viss rädsla och utsatthet, och faktumet att alla vuxna står över en och har makten över en. Jag tycker att Roald Dahl gör helt rätt i att dra in den här mörkare aspekten av att vara barn. För jag tror att det var något jag kunde relatera till som barn. 

Sara:

Den första jag kom att tänka på var Gunvald Larsson i Beck. Gillade honom redan som barn, kanske för att jag identifierade mig med hans rebelliska personlighet. Vem hänförs inte av den som säger och gör som den vill liksom?

Emeli:

Vacklar mellan Mrs Brisby i “Nimhs Hemlighet” och Christiane F i “Vi barn från Bahnhof Zoo”.

Emma: 

Eftersom jag inte direkt läste som barn blir det någon från filmens värld: Luke Skywalker! Fattar inte i vuxen ålder vad det var som fick mig att relatera så mycket till honom, för nu tycker jag han är störig och mesig, men då slog han väl an någon sträng. Kanske för att han var som vem som helst? Den lilla människan som trots allt är så stor, som gör något enastående? Eller så tyckte jag bara att lasersvärd var väldigt coola.

Ralph: 

Här är mitt minne lite grumligt men det lär ju vara någon från seriernas värld; kanske Asterix, Spirou, Tintin eller Lucky Luke. När det gäller böcker så var mina första favoriter Enid Blytons Fem-böcker. Vem som var min favoritkaraktär i dem minns jag inte, kanske hunden? Jag gjorde det stora misstaget att läsa om en av Fem-böckerna för mina barn när de var små. Både de och jag tyckte då att den var horribelt tråkig. Tiderna förändras och vi med dem.

Isabelle: 

George i Fem-böckerna. George eller Georgina som hon egentligen hette, var modig och vågade göra saker. Jag ville vara lika cool som henne. En annan favorit är Momo i Momo eller kampen om tiden av Michael Ende.

Att stå ut med refuseringar

Idag blir det extra fredagspeppigt, för nu handlar det om refuseringar! 

Jag skämtar inte.

Inte bara, i alla fall. Bear with me.

En Instagram-hashtagg jag glodde på när det började bli dags att skicka mitt manus till förlag var #refusering, och varje gång det dök upp något nytt blev jag pirrig. Inte av skadeglädje, av nyfikenhet. För hur funkar det egentligen? Hur upplever människor att få nej från förlagen? Och hur står man ut? Sabina och Sara har redan tagit upp sina erfarenheter, och här kommer mina från den första turen längs de många nej:ens väg:

Jag skickade in mitt manus första gången i mitten av oktober 2019. Det var aningen (läs: JÄTTEMYCKET) för långt och det hade nog mått bra av att vila ett tag efter min sista redigering, men what the hell, det var dags, jag var otålig, nu kör vi! Jag hade snappat upp tillräckligt för att veta att de flesta inte får sin första roman utgiven på första försöket. Jag visste således att jag inte kunde räkna med att bli antagen av första bästa förlag, kanske inte av något, men jag visste att de ibland gav återkoppling, uppmuntran och bad om omskrivningar, och något sådant trodde jag väl ändå att jag skulle kunna få, åtminstone av någon. 

Jag hade valt ut nio förlag, och jag skickade till alla samtidigt. Två av dem svarade inte alls, men den första refuseringen kom exakt en månad senare. En standardrefusering från ett av de större förlagen. Jag blev inte nedslagen. Blir man refuserad har man vågat skicka in något, och för att skicka in något måste man ha skrivit ett helt manus – det är ju stort! Nästa refusering kom ett par veckor senare, även den av standardvarianten. Den var från mitt drömförlag, så det sved lite, men jag hängde inte läpp. Flera förlag kvar, ju! 

November blev december, och då började det trilla in mejl. Två standardrefuseringar till, en efter en annan. Jag började svettas lite, och sa till mig själv att fick jag ett till tack-men-nej-tack så skulle jag läsa mitt manus igen, grundligt! Skoningslöst! Nästa dag kom en till standardrefusering, så ner i gruvan med mig. Efter några timmar hade jag ful-strukit en femtedel av berättelsen, och alla korta nej var med ens lite rimligare. Jag hade nog skickat in för tidigt ändå. Det kändes kluvet – jag fattade ju lite bättre varför ingen ville anta det, det var vansinnigt snackigt, men var det så pass kasst att ingen hade något att säga om det? Skulle ingen ens ge mig några små smulor feedback eller ett sådant där nej med lite socker på som jag hade sett på Instagram? 

Det dröjde en vecka, och så kom nästa avslag. Återigen utan krusiduller. Det var surt att få ett sådant mejl en fredagsmorgon, och när det dök upp ännu ett “ang ditt manus” i inkorgen senare samma dag ville jag inte ens öppna det. Till slut gjorde jag det, och möttes av ett meddelande från en riktig människa! En människa som skrev att de hade tyckt mitt manus verkade så intressant att de gett det till en lektör att läsa, och denne tyckte de skulle läsa det på förlaget också, så var det okej om de behöll det ett tag till?

Eh, ja. JA. Jaaaa!

Om jag hade vetat då att de skulle ha kvar det i evigheter utan att säga ett pip och att de i slutändan, efter att ha haft manuset i sju månader, skulle tacka nej, hade jag kanske inte blivit lika glad.

Eller? 

För jag blev inte knäckt av avslaget när det väl kom. Jag fick lektörsutlåtande och matnyttiga kommentarer från manusredaktionen, och min desperata monsterstrykningssession hade ju redan visat att det fanns vägar framåt för mitt manus, så det kändes inte hopplöst. I utlåtandet stod det dessutom att “den här tjejen verkligen kan skriva”, och det värmde så klart. Det råkade även finnas något annat i mitt liv just då som på sätt och vis är refuseringens antites: en hundvalp.

Nu menar jag inte att husdjur är sättet att stå ut med att bli nekad utgivning, men de kanske kan agera symbol för att inte låta antagningshetsen ta över hela livet. Viktigast av allt är nog att hålla fast vid att det är texten som refuseras, inte en själv som person. Det är kanske lättare om man har en varelse hos sig som blir överlycklig bara man återvänder från soprummet, som vill vara nära-nära och som utan någon helst motprestation ser en som en självklar medlem av sin flock.

Isola Tiberina.

På bilden: Isola Tiberina i Rom.

Det är slutet av december 2022 i centrala Rom. Jag promenerar lungotevere österut mot ghettot där jag planerat att inta min lunch i ruinerna vid Teatro Marcello. Från alimentaributiken under huset vi lånar har jag köpt en focaccia med mortadella och en liten Peroni. Solen är blek och ovillig men jag njuter ändå av de femton grader som bjuds. Tänker att dagens egentid ska ägnas åt reflektion kring det motsträviga manus jag har skrivit på sedan i slutet av sommaren. Efter hundra sidor har det ännu inte fått luft under vingarna. Som att pulsa i midjehögt snöslask har det varit i höst, när jag försökt klämma ur mig något relevant.

När jag står och väntar vid Ponte Garibaldis rödljus tänker jag att det skulle vara kul att träffa någon jag känner. Vem som helst som bromsar in och hojtar mitt namn. Som förr. Men det var längesedan jag bodde här. Halvvägs över bron stannar jag, lutar mig mot räcket och ser ner på Isola Tiberina. Ön mitt i Tibern som dagligen korsas av folkströmmen från ghettot till Trastevere. Någon stannar för lunch hos Sora Lella, någon annan kanske tänder ett vaxljus i San Bartolomeokyrkan. Någon stackare får bromsa in utanför akutintaget på Fatebenefratellisjukhuset. Jag har själv suttit där och väntat flera gånger. Varma dagar ligger folk lojt utfläkta på kajerna runt öns bebyggelse men just idag är där tomt. 

Då får jag syn på henne. En svartklädd figur som rör sig över kajen som en skugga. Det kortlockiga håret gör att jag direkt känner igen henne, bombarjackan är bullig, jeansen lite för stora och trasiga på knäna. I handen bär hon en mopedhjälm och hon ser ut att leta efter någon. Eller vänta, hon gråter! Eller hon gör allt vad hon kan för att inte gråta. Sparkar på bropelaren. Hon tittar på sin telefon och rör sig rastlöst fram och tillbaka. 

Vad i helvete. 

Hjärtat slår lite fortare och jag vet inte ifall jag ska stanna kvar eller rusa ner. Tjejen som går där är ju Karin, den tjugoåriga huvudpersonen i höstens text som inte ens har något arbetsnamn. Eller det har den visst, men det är inget bra. Life is a pigsty. Som låten Morrissey spelade in i Rom 2005. 

Karin! ropar jag och vinkar. Inte likt mig att föra oväsen, men hur ofta händer sådant här? KARIN!

Hon reagerar inte så jag skyndar till Ponte Cestio, rusar över den urgamla bron och ut på ön. Trappan ner till kajen stinker av urin och surt, väggarnas lager av dålig graffitti rasar med murbruket ner i accumuli av blötruttna kastanjelöv. Träden med sina karakteristiska camouflagemönstrade stammar kantar Tibern från norr till söder. 

När jag kommer ner på kajen andas jag snabbt och tungt. Karin har satt sig på den kullerstenstäckta backe som sträcker sig upp mot sjukhuset. Hjälmen ligger bredvid henne och hon rullar en cigarett, slickar på pappret och för försiktigt fingrarna över den. Sätter i munnen och tänder, tittar upp på mig med stora ögon.

Vad händer? säger hon. 

Karin! säger jag. Kan jag sätta mig ett tag?

Visst, men varför kallar du mig Karin?

Bra fråga. Jag ville ha ett svenskt jättevanligt namn så att läsaren själv kan använda dig som projektionsyta. 

Projektionsyta? Hon drar djupa bloss på cigaretten och tittar rakt fram, ibland upp på bron där jag nyss stod. 

Carina på italienska. Söt. En motsägelse, för du är ju inte söt. Eller vill inte vara.

Hon sträcker cigaretten till mig och jag känner svagt den sötkryddiga doften av bra hashish. Jag skakar på huvudet och hon drar upp tändaren igen.

Men du, säger jag. Vad handlade det där om egentligen? Du verkade så upprörd innan.

Det är John, säger hon. Jag får inte ut honom ur huvudet, jag håller på att bli tokig. Varför ringer han inte? 

John? Jag trodde inte att du brydde dig om honom.

Hon tittar på mig och jag inser att hon helt struntar i min synopsis. Så här ska det inte vara. Ögonen håller på att svämma över. 

Han är en idiot men han har fan satt sig som en sned spik i hjärtat. Rakt här. GGAAAAH!

Men Lupo då? Jag trodde att ni var ihop. Vet han om John?

Hon skakar på huvudet.

Ingen vet något så säg inget till honom för fan! Allt är en enda röra. Det var väl därför jag kom hit, för att tänka. Ifred.

Förlåt. Jag var bara ute och promenerade när jag fick syn på dig.

Jag tar fram min inslagna focaccia. Fettet från mortadellan har bildat fläckar på smörpappret. Karin sneglar nyfiket.

Vad har du där? Får jag smaka?

Vi delar på smörgåsen och hon öppnar ölflaskan med kindtänderna. Jag ser förundrat på. Hon är annorlunda än vad jag tänkt mig. Fulare. Kortare och vanligare. Det enda som stämmer är egentligen jeansen, håret och Conversen. Floden strömmar på båda sidor om oss. Ärggrön och mighty. Konstant. I forsen dansar som vanligt ett dussin plastbollar i olika storlek, de kommer varken fram eller tillbaka. 

John alltså, säger jag och tänker att hon ännu varken vet något om hans religiösa ”fanatism” eller manipulativa sätt. Är det det berättelsen handlar om? Kärlekskval?

Un romanzo d’amore! skrattar hon. En kärleksroman. Ja, du var ute och cyklade i höstas. Tittade åt helt fel håll. 

Jag tuggar klart och sköljer ner med öl, sträcker flaskan till henne. Hon skakar på huvudet och torkar sig om munnen med jackärmen. Jag fortsätter:

Men du måste medge att hela utpressningshistorian är spännande? Och Morrissey ….

Den idioten! avbryter hon och vänder sig mot mig, lägger benen i kors. Lyssna här nu, Emeli. Du kan för det första inte använda en riktig person i din berättelse. Och dessutom inte låta honom snuska runt som han gjorde. Vem är den vuxna här?

Jag rycker på axlarna. Jag hade givetvis tänkt ändra alla namn och årtal så att ingen skulle kunna förstå VILKEN känd artist det var jag skrev om. Han skulle få bli en symbol för en idol. När jag försöker förklara det avbryter hon mig:

Sluta bara. Det spelar ingen roll vad du tror är sant eller inte. Du vet ingenting om vad som egentligen hände. 

Men berätta då! försöker jag. Du sa att jag tittat åt helt fel håll. Jag tycker ändå att ditt sätt att leva och försörja dig är spektakulärt, det är inte så vanligt att …

Marta. 

En dov mansröst får mig att titta upp. R:et är amerikanskt. En gymmad snubbe i basketshorts och flipflops står vid vår sida. Luvan på hans hoodie är uppdragen och snörad. Karin öppnar sin ryggsäck och letar efter något. Marta? 

Hur många?

Dieci, säger han med stark accent. Han ser inte speciellt smart ut. Eller ta venti, jag har polare som kommer över till nyår. 

Karin, eller Marta, räknar upp tjugo vita piller från sin ryggsäck och lägger i en ziplockpåse, sträcker mot amerikanen. Tar emot ett par sedlar från honom, ihopvikta och varma från hans basketshortsficka. Han nickar och skyndar därifrån.

Det här, säger hon, är inte speciellt intressant. Bra ett av alla sätt jag försörjer mig på. Kom!

Hon reser sig och sträcker handen mot mig. Nagellacket är svart och avskavt, precis som jag föreställt mig. Något rätt har jag gjort iallafall. 

Marta? säger jag och går bakom henne bort mot öns slut. Hårlockarna rör sig i vinden. Mörkbruna, glansiga. Ostyriga. Hon fortsätter att gå men vänder sig mot mig och flinar.

Karin är ett skitnamn! Jag heter Marta, eventuellt Maggie. Något på M.

Men du är svensk. Då blir det Märta. 

Varför då?

Och du cyklar inte? säger jag, nickar mot mopedhjälmen och tänker på alla cykelscener jag skrivit.

Jag gjorde det tills jag hittade Kryptonitlåset uppklippt på gatan. Nu har jag fått låna Lupos gamla moped. 

Bruset från floden mildrar stadsoväsendet. Bilarna, sirenerna, tutandet. Förbannelser och förolämpningar skickas ut från nervevade bilrutor. Avgasluften gör halsen torr och hyn glåmig. Vid kajens slut kliver hon ut på avsatsen vid brofästet.

Är du galen? säger jag. Inte en chans att jag går ut där! Vet du hur giftigt vattnet är, om man skulle trilla i?

Vet du hur det känns inuti mig? säger hon. Jag bryr mig inte nämnvärt om jag trillar i eller inte. Men jag kommer inte att trilla i. Inte du heller. 

Avsatsen under våra fötter är byggd långt innan Kristi födelse och bara ett par decimeter bred. Stenen söndervittrad. Jag trycker mig mot bropelaren och tänker att Martas gummisulor nog är mer lämpade för denna typ av strapatser än mina stövlar. Flodens skum är grönvitt och hypnotiserande. Vi tar oss runt pelaren till brytpunkten där Isola Tiberina klyver Tibern i två. 

Detta är en bra plats att tänka på, säger hon och jag låter axlarna sjunka.

Under alla mina år i Rom har jag aldrig stått här, aldrig ens tänkt tanken att ta mig hit. Marta kommer snart att försvinna men jag känner mig så redo att tillbringa resten av dagen och natten med henne. Eller kanske hela året.

En kärlekshistoria alltså? säger jag och hon tittar ner på sin telefon. Det är en Nokia 3310:s gröna ljus som lyser upp hennes ansikte. Hon ler stort.

Det är han, John! Masshysteri spelar ikväll, i San Lorenzo, vi ska ses där. Häng på, de är från Umeå!

Jag skakar på huvudet. 

Det går inte. Vi har bord på La Pergola. Ska käka med familjen och en annan familj. 

Tönt! Häng på till Calisto iallafall för en kaffe. De andra är där. 

P och Francesca? säger jag och får spjärna emot för att inte bara sätta mig bak på mopeden och sugas in i allt. Nä, jag måste vidare. Du kan väl uppdatera lite om hur det går, vad som händer. Det skulle definitivt underlätta min skrivprocess…

Hon är redan på väg uppför trappan, i dubbla steg, trycker på sig hjälmen, startar mopeden och kör iväg ut i staden som aldrig slutar att mala, macinare.

(Det här inlägget skulle egentligen varit kort och koncist och handlat om hur svårt jag haft att bolla med flera manus på en gång under hösten, men det fick så att säga luft under vingarna.)

Min väg till förlaget

Senaste blogginlägget pratade jag om den tuffa tiden med refuseringar och avrundade inlägget med att jag lyckades resa mig upp och fick hoppet tillbaka. 
Om många författare hade gett upp efter sina refuseringar hade vår litteratur inte sett ut som den gör idag. Idag tänkte jag fortsätta berätta om min resa till hur jag nådde fram till förlaget som ska ge ut min debutbok Molnhåret

Jag började med att prata om mina refuseringar. Både på Instagram och Facebook. Jag började fråga utgivna författare om tips, men också till icke-utgivna, icke-skrivande personer för att höra med dem om de känner någon. Någon som kan ge mig tips eller vägledning. 
Ensam är inte alltid stark. Det är när vi hjälps åt tillsammans som vi kommer långt. Och snart märkte jag att ett särskilt tips ofta dök upp, att kontakta Emily Joof, hon ska ha gått igenom precis samma sak.

Rätt var det var, så var det faktiskt icke-skrivande personer som tipsade mig om henne. Jag kontaktade Emily och vi pratade på telefon. Det visade sig att hon hade precis samma vision som mig. Vi vill bidra med precis samma sak till den svenska litteraturen. Hon hade startat upp sitt eget internationella bokförlag och fått det att växa. På det viset löste hon sitt hinder, samma hinder som jag tampades med. Wow! tänkte jag. Vilken förebild. 


Vi pratade också om att normer tillhör alla och måste representera alla i samhället. På så sätt visar vi också barnen hur världen är men också hur den kan vara.
Klick sa det. Nej, telefonen lades inte på. Vi klickade! 😀


Hon gav mig mycket tips på var jag kunde vända mig för egenutgivning och vad som kunde hjälpa mig på traven. Vi skrattade emellanåt och helt plötsligt kände jag mig inte ensam under resan.
Inombords blev jag glad av att prata med någon som befunnit sig i samma situation som mig och lyckats ge ut böcker och nå runt i världen. Precis det samtalet jag behövde. Hopp. Det går. Det är möjligt. Det gäller bara att inte ge upp.

Samtalet började avrundas och jag vill börja tacka henne så innerligt mycket för samtalet och hennes tid. Berätta om hur mycket hon inspirerar mig, och hur givande det här samtalet var. Innan hon ställer mig en fråga: 

-Skulle du vilja skicka manuset till mig?

Jag? Till dig? Jag ville skrika. Jo tack, ABSOLUT det vill jag! 

Hon mailade mig sedan att hon ville ge ut boken och jag vågade inte tro på det.
Jag lutade mig bak i stolen, släppte taget om tangentbordet som man släpper taget om repet i en dragkamp och bara andades ut. Shit. Jag skulle äntligen få bli det jag alltid drömt om.