Välkommen till Vresta.

Om du kommer körande på den gamla landsvägen norrifrån så är skönheten det första du kommer att lägga märke till. Det är den del av Sverige där landskapet är som plattast, där bergen tryckts bort och vetefälten brer ut sig, guldgula, vajande. Du kommer att passera en lindallé som viker upp till vänster och om du sträcker på nacken kan du se det stora, vita huset, Gullberga herrgård. Är du en som hänger ofta på Hemnet så känner du kanske igen det, det har varit till salu länge nu. Bara några hundra meter fram, precis i den skarpa kurvan, växer en gammal knotig ek och du kanske inte tittar så noga, men om du gjorde det så skulle du se de två små träkorsen och blommorna på marken. Barken som skavts av.

Men kanske är det blänket vid horisonten som fångar din uppmärksamhet, siluetten av en stad och en kyrkspira med ett ståtligt kors. En hög skorsten. Ungefär samtidigt passerar du också en skylt som pekar in mot Nyhem, en smal grusväg, och precis i korsningen, bakom den täta syrenhäcken, ligger ett gult eternithus. Det är lätt att missa, men det gör ingenting, för i Nyhem finns inte mycket att se. Två hus, någon gammal ruin, en äng och i slutet på vägen, i den lilla skogen, finns en kolsvart sjö med näckrosor. Visserligen vacker, men det finns andra, bättre, badplatser i området.

Sedan ligger den då där framför dig. Fabriken. Ett taggtrådsinhägnat område med massiva järngrindar och en blandning av höga grå byggnader och några lägre i smutsgult tegel. Ogräset växer upp genom den spruckna asfalten, man ser en skymt av rostiga maskiner, en trasig ruta. Kajorna cirklar olycksbådande runt skorstenen. På grindarna står det fortfarande ”Vresta Cement”, som om ingenting hänt. Och strax därpå passerar du skylten med kommunens slitna slogan: ”Välkommen till Vresta – en helgjuten ort.”    

Det är lätt att skratta åt den hurtiga formuleringen, den naiva framtidstron, du kanske inte känner dig lockad att stanna till i Vresta, men jag ber dig att ge stan och dess invånare en chans. Visserligen har centrum sett sina bästa dagar, de gula tegelhusen är slitna, hotellet har stängt och utbudet på Ivars livs är begränsat, men under allt det där finns charmen kvar. Du kan fortfarande köpa glass i kiosken vid fontänen, eller ta en calzone på pizzeria Apollo. Och behöver du hushållsapparater eller reservdelar till armaturen har El-Olas allt du kan tänka dig.

Jag älskar att strosa runt i Vresta. Jag upptäcker nya saker hela tiden, lär mig mer om stans historia. Senast häromdagen fick jag kika in i foajén på Folkets Hus, där de gamla svartvita fotona från fabrikens glansdagar hänger i original. Jag kunde föreställa mig Vrestaborna sitta i de röda fåtöljerna inne i salongen, se en nyårsrevy, lyssna på ett föredrag, eller, om det var lördag, ta med hela familjen på matiné.

Jag har också besökt Lindéns konditori, det enda av tre bagerier som finns kvar, kända för sina exceptionellt frasiga wienerbröd och goda småkakor. Men missa inte tekakorna heller! Och jag har nyligen lyckats komma över en meny från Statt, restaurangen är visserligen nedlagd, som så mycket annat, men jag har fått höra att de serverade en mycket uppskattad lövbiff med pommes frites och spritsat kryddsmör när det begav sig. Och nu inför jul säljer Vresta IF julgranar på stora torget, så vill du göra en insats för föreningslivet är det dit du ska ta dig.

Ja, jag gillar Vresta. Vi har kämpat med varandra, staden och jag, där finns många värderingar som behöver diskuteras och förändras, men där finns också ett hjärta, en lite kantstött själ. En överlevnadsvilja. I en recension av Härifrån i SvD i våras skrev recensenten att det var svårt att inte bli förälskad i Vresta, och att det var en av litteraturens oförglömliga platser. De orden bär jag med mig, det var ett omdöme som gjorde mig otroligt glad, både för min och Vrestas skull.

Jag önskar att jag kunde ta med dig till Vresta, att vi kunde hoppa på en av de där bussturerna till kyrkan för att titta på altarfönstret, men den enda rundtur jag kan bjuda på är den som finns i Härifrån. Och förhoppningsvis uppföljaren. För Vresta finns ju inte på riktigt. Valet mellan att förlägga handlingen till en befintlig stad, eller en fiktiv, var enkelt. Mest eftersom jag ville kunna designa platsen efter mina önskemål, men också för att jag ville slippa ta hänsyn till stadens verkliga historia och de personer som varit med om den. Men efter hand har Vresta också blivit som en egen karaktär, ju mer jag skriver, desto mer kommer fram, fler anekdoter spelas upp, jag kliver runt en husknut och hittar något nytt, tar en gata jag aldrig har gått på förut. Jag är ganska välbekant med sommar-Vresta, i alla fall så som det ter sig ur Ozzies och Hannas ögon, men för tillfället håller jag på och upptäcker Vresta i december. En mörkare och kallare plats, men där finns också ljus och värme på för mig ganska oväntade sätt. En djup gemenskap.

Jag ska sluta prata nu, och sätta mig på tåget till Vresta. Det går inte hela vägen fram längre, jag får byta till bussen, men jag gillar att närma mig långsamt. Lägga märke till alla detaljer. Tjuvlyssna på medpassagerarna. Vad har de att berätta för mig idag?

En debut i slow motion

”Du vet inte vad satisfy betyder”, säger sonen. 

Repliken kommer halvvägs in i middagen sen jag i hopp om att få ur honom något mer än en axelryckning försökt prata som hans favorit-youtuber genom att säga, var maten satisfy, älskling? ”Potatisgratäng är inte satisfy”, fortsatte han. ”Det är satisfy om man typ krossar hundra stressbollar och ser allt flyga i slow motion.”

Episoden kommer tillbaka till mig när jag ska försöka summera mitt debutår i en text till Debutantbloggen, som jag själv läste om kvällarna när jag började på mitt allra första romanmanus för tretton år sen. Det dröjde inte många dagar på den tiden innan jag tänkte; och sen blir det här ju en Hollywoodfilm med Jennifer Lawrence i huvudrollen. Det var förstås inget jag verkligen, verkligen trodde, men jag hade inget emot att fantisera vidare. Vem skulle mer få vara med i filmatiseringen, hm, det måste bli Glenn Close. Och sen skulle jag få bo på det berömda hotellet Chateau Marmont i Hollywood när jag var där och översåg inspelningarna.

Aahh, dagdrömmarna kom till mig utan ansträngning och jag hade ännu inte gått en enda skrivkurs. Jag hade däremot gått många danskurser och en nybörjarkurs i keramik. Aldrig någonsin föreställde jag mig efter min första danslektion i western swing (jag bodde i Texas vid tiden) att jag skulle bli professionell dansare, eller att mitt första drejade alster skulle säljas in på Designtorget. Jag frågar mig varför jag hade så megahöga förväntningar på mitt första skrivna manus? Varför deppade jag ihop fullständigt och övervägde att sluta skriva för gott varje gång jag refuserades av förlag? Den här processen upprepades ju år efter år, sammanlagt med fem olika manus innan jag fick min debutroman Sommarsorger antagen 2021. (Den sista gången jag refuserades av Bonniers efter tre omfattande omskrivningar låg jag på en riskbrukarnivå av mousserande vin och tyckte väldigt synd om mig själv). I efterhand kan jag bara konstatera att jag nog var duperad av såväl dålig självinsikt som att jag hade gått på en behaglig myt som kan florera hos refuserade; Du är bara missförstådd men framgången är runt hörnet, se bara på Astrid Lindgren och JK Rowling som refuserades av ALLA förlag i hela världen och ändå blev megalyckade!

Visst kan det vara så att aspirerande författare missförstås när deras manus bedöms hos förlagen. Men det kan också handla om den enkla principen att vi som skickar in manus behöver jobba hårdare med våra texter. Mina första fem manus var inte missförstådda, de var mediokra, en del knappt sammanhängande, inser jag i retrospektiv. Så onödigt av mig att ligga på badrumsgolvet och snyfta över deras död, tänker jag nu. Men gjort är gjort och det är klart att en människa ska få sörja ett refuserat manus, det ingår faktiskt. Bara människan reser sig upp vid något tillfälle och börjar skriva igen! Så befängt när jag tänker tillbaka på det, hur jag hotade mig själv med att sluta skriva efter varje refusering. Varför tänkte jag så om mitt tidiga skrivande? Om jag älskat hästar och ridning hade jag väl inte slutat gå till stallet bara för att jag inte vunnit SM i hästhoppning på första försöket?

Jag vet inte.

Men jag tycker att vi har hamnat på en ganska glädjelös plats när nästan det enda vi pratar om i den skrivande världen är hur man blir utgiven. Jag tror inte att det är den rätta änden att nysta i när vi börjar skriva (men jag medger att detta ju ockuperat mig själv i åratal!). Jag minns en text av Elizabeth Gilbert för många år sen där hon försökte summera hur man blir utgiven; nobody fucking knows. Jag tycker det är något fint i det uttrycket, att vi faktiskt kan få låta det vara ett mysterium hur vi i slutändan blir utgivna. Det finns ju ingen magisk formel så låt oss en gång för alla sluta gå på dyra kurser i hur vi skriver följebrev och skippa böckerna om hur vi skriver bästsäljare. Låt oss bara skriva vidare!

Fast eftersom Debutantbloggens läsare kanske ändå är här för att bli utgivna vill jag dela med mig av en intressant iakttagelse. Under de fem år som jag producerat podcasten Debutera eller Dö har jag träffat en rad förläggare som berättat att många, många manus, (merparten faktiskt) som skickas till förlag ter sig mer som redogörelser av livsöden än levande litteratur. Det förläggarna förklarade för mig var att för ett manus ska vara litteratur krävs något mer än en bra historia om ett liv eller ett öde. Vad är det då som krävs, frågade jag förstås förläggarna med eskalerande desperation i tonen. Sammanfattningsvis blev svaren att förläggarna även önskade se en tydlig blick, en intention som gick att förstå och relatera till. Det kunde vara en intressant ton, ett specifikt tilltal, ja något alldeles extra och unikt som griper tag och gör texten till litteratur. När jag tänker tillbaka på min egen utvecklingskurva efter tretton års försök att skriva romaner inser jag att jag personligen behövde skriva av mig det värsta som hänt mig innan jag kunde sätta ihop en text med mer intention och ton än mina egna navelskådande redogörelser, om än med en annan karaktär i huvudrollen. Kanske går det bättre för dig som läser denna bloggtext, just att lyckas skapa levande litteratur av ditt allra första manus. Men om det eventuellt inte funkar att få ut dina manus i världen efter de första försöken så misströsta inte! Fortsätt skriva så kommer det här med tiden.

Hur blev det då slutligen att debutera för mig efter så många års försök? 

Tja, jag fick förstås inte åka till Hollywood och bo på Chateau Marmont. (Det är väldigt svårt att få en litterär agent att vilja försöka sälja ens bok i utlandet.) Men det är okej, mer än okej! Det är verkligen satisfy (i generation Alfas verkliga benämning) att få debutera med en roman som jag värkt fram i fem år tills det gick att kalla skiten litteratur. Att få ge ut en skönlitterär debutroman och bedömas av DN:s mest hårdföra kritiker och tillika litteraturprofessor var också satisfy, precis som att se stressbollar flyga i tusen bitar i slow motion! Och då var recensionen ändå bra på det hela taget. Som nybakad debutant har jag också fått sitta sida vid sida med Björn Hellberg utanför bokhandeln i Visby för att signera (läs sälja) böcker till förbipasserande, mestadels törstiga kryssningsturister. Jag sålde i varje fall en bok den dagen, till Björn Hellberg själv. Jag har också rest med SJ en hel dag för att under en kvart få prata om min bok för ett tjugotal seniorer som efteråt beklagade sig till bibliotekarien. De hade inte hört ett ord av vad jag sagt, och jag sålde inte någon enda bok den dagen. Men jag har också fått sätta kaffet i halsen av förvåning när saker gått oväntat bra, som att Sommarsorger blev ett av boktipsen i Babels sommarspecial när Stina Jackson fick välja en bok att tipsa om. Och i november är jag faktiskt inbokad som talare på Författarcentrum Väst i en samtalssvitserie kallad Så gör jag. Den bokade talaren innan mig i sviten var Horace Engdahl. Det känns ju jädrigt satisfy att jag ska få ställa mig på scenen efter honom, och därtill att jag får fakturera 7500 kr plus moms för besväret. 

Om dagens bloggare: Nina De Geer är aktuell med den drömska romanen Sommarsorger (Ordfront) som handlar om identitet, klass och familj, om att växa upp och växa isär. Nina har en bakgrund som arkeolog och socialarbetare men jobbar numer som manuslärare på Långholmens författarskola. Hon står även bakom den populära podcasten Debutera eller Dö.

Höstmörkret är här – bästa skräcktipsen?

Emma: Jag skrev mitt gymnasiearbete om Dean Koontz författarskap och älskar verkligen hans böcker. Lagom läskiga och mycket spännande. 

Victoria: Jag är en lättskrämd vekling, så det behövs inte så mycket för att få mig att gömma mig under täcket, eller bakom en kudde. När jag var barn vågade jag inte ens läsa Fem-böckerna, och jag låtsades att jag också, absolut, skulle vilja kolla på tv-serien V (vilket jag inte fick för mina föräldrar), men det hade jag aldrig vågat. Jag undviker fortfarande läskiga saker för det mesta, så som vuxen har jag inte läst mycket skräck. Räknas Låt den rätte komma in? Den är i alla fall väldigt bra, och lite lagom läskig. Och för ett tag sedan köpte jag av någon anledning Mats Strandbergs Färjan, men den har jag inte vågat läsa än. 

Men pratar vi filmer både gillar jag och blir skiträdd av The Shining, jag vågar inte titta på den ensam. (Jag kommer aldrig riktigt förlåta min man för att han somnade när vi skulle titta på den ihop, och medan han sov som en stock började saker ramla ner från väggarna hemma hos oss!) Och jag kollade såklart som alla andra på Twin Peaks när jag var tonåring och fy sjutton vad rädd jag var när Bob dök upp! Scenen där han gömmer sig bakom en soffa är en sån där som fortfarande kan spelas upp i min hjärna när jag är ensam hemma.

Tua: Jag älskar skräck men är en riktig hare, så först tvingar jag min sambo att gå med på skräckfilm (inte hans grej), sedan ligger jag i hans knä och kikar fram bakom en kudde. När jag såg The Conjuring höll jag på att skita knäck när det läskiga monstret dök upp i bakgrunden. The Grudge är också en film jag minns som oerhört skrämmande. Min sambo vill helst inte att jag ser på skräck för när filmen tagit slut måste han följa med mig på toaletten och blockera spegeln så att alla ondsinta väsen som bara syns i speglar inte kan ta mig. Han får heller inte sitta uppe och spela dataspel, för han måste ligga intill mig i sängen tills jag somnat. Just ja, det här handlade inte om mig utan om bra skräck. The Shining, Jurtjyrkogården, Det, ja mycket av Stephen King är läskigt.

Samuel: Svår fråga. Jag har rört mig oerhört lite i skräckens värld de senaste 20 åren, så mina referenser är lite old school. Läsupplevelser som har skrämt mig: Den svarta katten av Edgar Allan Poe, Flugornas herre av William Golding, Den typ som överlever av Stephen King.

En bal på slottet

Ni vet Askungen? Hon som kommer sent till festen och tappar sin glassko när hon i sista sekund tar sig därifrån?

Det var jag på bokmässan.

När jag klev innanför portarna stannade allt upp ett ögonblick. Jag minns barndomens bokmässor och bokreor när det var själva bokomslagen som utgjorde hela dragningskraften. När pengarna i plånboken på kronan räckte till bokhögen som jag kammade hem. Idag, med hela bokhyllan i mobilen, är det författarna bakom böckerna som är kungligheterna och jag strosar omkring som en statist i kulisserna.

Så plötsligt ligger de där. Tre för hundra. Klassiska, illustrerade verk och jag känner dragningskraften. Vid ett annat bokbord händer det igen. Rikt illustrerade böcker som passar en vetgirig, sagoälskande treåring och ryggsäcken blir inom kort alldeles för tung för en ömtålig rygg.

Bara ett varv till, sen går vi.

Ett litet varv till. Ett barnboksbord till. En författare som signerar, han ser så förväntansfullt glad ut när han förstår att jag är på väg att köpa. Och så förlagschefen. Det är en hon, men hon blir min prins för kvällen. För när hon börjar prata med mig kan jag inte hejda mig längre utan säger det.

”Jag har ett manus till dig.”

Det är långt ifrån klart, men jag vill att hon ska veta. Jag har precis det hon letar efter och jag vet att jag kan göra det bra. Men jag måste köpa mig mer tid och det är därför jag säger det. Så hon inte ska välja någon annan.

”Det är på väg!”

Jag vänder, rusar därifrån innan jag får fler frågor. Jag får för mig att hon skriker ”hallå, hallå!” efter mig men jag vänder mig inte om och hon kommer aldrig hitta mig i vimlet, för jag är redan på väg ut genom dörrarna.

Vår tids stora skrivsanning 1/2: den fantastiska karaktären

Idag blir det flum från min sida. Jag har nämligen gått och tänk på sanningar och paradigmer de senaste veckorna och vill testa idéerna på er. Idag ska vi gå in till kärnan av skrivandet och de där grundteserna som vi lever vårt skrivliv efter. Sen ska vi ifrågasätta dem. Efter det blir det kaffe och slösurfande på sociala medier för att rensa skallen. Okej med dig?

Utgångspunkten är de axiom som vi får matat i skrivkurser, här på bloggen, i tidningen Skriva och på annat håll, saker som är så självklara att vi inte ifrågasätter dem. De presenteras som grundregler för skrivande som vi accepterar rätt snabbt för att alla går efter dem, men betyder det att de är universella sanningar? Jag tänkte titta närmare på två av dem: karaktärens betydelse (idag) och antalet perspektiv i en berättelse (nästa vecka). Är de regler? Eller bara trender?

Det har sagts så många gånger att det tas för sanning: ”karaktären först”. Kort sammanfattat kan man säga att denna regel påstår att så länge du har bra/djupa/engagerande karaktärer så har du en grundplåt till en bra bok. Du kan komma undan med en platt mordhistoria (lik hittas, ledtrådar leder vidare till mannen i skogen som gjorde det) så länge som polisen som utreder är intressant och du älskar hen. Feelgood-boken du läser följer det klassiska receptet som du läst så många gånger förut, men du gillar ändå just den här boken för att karaktärerna är så mysiga. Andra varianter på denna trend är ”karaktärerna är viktigast” eller ”det är karaktärerna som gör en bok minnesvärd”. Är det här en sanning? Eller bara ett gott råd? Eller kanske till och med en trend som vi är så djupt inne i att vi inte ser skogen för träden?

I mitt skrivande försöker jag förstås också få fram starka karaktärer, personer som kontrasteras mot varandra och där läsaren kan välja en favorit. I min debut är Fredrik en impulsiv, naiv men lojal kille som är lite vänster i sitt tankesätt. Mycket hjärta, inte alltid så eftertänksam. Johan däremot är en riktig nörd, lite stel, visar inte så mycket känslor och rätt långt till höger i sin människosyn. Genom att sätta dem tillsammans i olika scener händer saker och jag hoppas att läsaren känner mer för en av dem, beroende på vem man är. MEN varken Fredrik eller Johan är något annat än spelare i en historia, där plotten är det som driver boken framåt. Jag vill inte att läsare ska kunna gissa vad som händer härnäst bara för att hen har läst många böcker och kan den typiska urhistorien. Karaktärerna blir en ingrediens i soppan.

Vad är alternativet då? Att hitta på ännu en mordhistoria där ett lik hittas i början och så grips någon i slutet. Gäsp. Istället lägger jag fokus på huvudpersonen, polisen som utreder fallet och gör den personen så intressant som möjligt. Konstigt namn. Mörk hemlighet. Resultatet är Felicia von Kobelsson, uppväxt på barnhem, bipolär, har slagit ihjäl en kille innan hon blev polis och med en förkärlek för semlor. Det här kan också bli en bra bok – och efteråt ska det samtalas om hur spännande Felicia är, jag till och med döper hela min bokserie efter henne ”en Felicia von Kobelsson-deckare” – men ingångsvärdet är karaktärerna först.

Jag vill kalla ”karaktären först” för en grundsanning i vårt skrivliv idag eftersom vi matas med den i så många skrivkurser och eftersom huvudpersonerna i böckerna många gånger blivit fixstjärnor, i alla fall i min genre (crime). Det är inget dåligt i sig, men min poäng är att det inte MÅSTE vara så. Det går att ha en spännande historia och så hittar man på karaktärer som gör det mesta av dem. ”Storyn först” alltså.

Hur jobbar du? Kommer det en karaktär till dig som du bara måste skriva en historia till? ”Hon kom och knackade mig i huvudet om och om igen tills jag skrev boken”? Eller börjar du som Stephen King med en ”Tänk om”-fråga och så får karaktärerna komma sedan?

Bortom nålsögat: Säljtext

Mitt förlag ska snart presentera vårens böcker för säljarna och därför behövdes en säljtext till Konungens ultimatum. En säljtext är ungefär som en baksidestext, en kort och läslockande synopsis av handlingens första del. Min redaktör frågade om jag ville skriva ett utkast eftersom hon ännu inte hunnit läsa hela manuset, alternativt att jag skrev en sammanfattning av handlingen som hon kunde använda som utgångspunkt. Jag var dock lite sugen att testa bara för utmaningens skull. Det är verkligen apsvårt att få till en bra baksidestext när man själv skrivit boken! Jag satt flera timmar på tåget på väg hem från tjänsteresa och skrev en massa versioner, den ena uslare än den andra. Hur svårt ska det vara? Mycket, är svaret.

Baksidestexten till första boken skrevs av min förläggare och jag hade bara ett inspel, att byta ut ordet ”soldater” mot ”knektar”, som ju har en ålderdomligare klang. Till uppföljaren vågar jag bidra med mer!

Innan jul, när jag skickade Konungens ultimatum till förlaget, hade jag skrivit en längre presentation i det medföljande mejlet, men säljtexten fick bara vara cirka 800 tecken lång inklusive blanksteg. Som Winston Churchill lär ha skrivit en gång: Ursäkta att mitt brev är så långt. Jag hade inte tid att skriva det kortare. Ju mindre utrymme, desto krispigare måste budskapet vara. Testa gärna själv att skriva en baksidestext till ditt manus. Det är en nyttig övning att ”tvingas” koka ner storyn till dess absolut viktigaste essenser.

Till slut fick jag till något som jag var hyfsat nöjd med, men för säkerhets skull la jag med den längre presentationen. Jag ville ge redaktören möjlighet att fånga upp andra saker ur handlingen, ifall jag tryckt på fel saker. Dagen efter fick jag tillbaka ett reviderat förslag från redaktören som utgått från min text men på ett snyggt sätt lyckats åtgärda det jag misslyckats med. Jag blev riktigt nöjd och ser fram emot att visa både baksidestext och omslag här i bloggen så småningom! Det är kul att våga ”lägga sig i” lite mer denna gång. Första gången var jag som Alice i Underlandet, förvirrad och storögd, utan verktyg att orientera mig i det främmande landskapet.

Vad händer i övrigt?

Jag arbetar som chef för en affärsavdelning på ett fastighetsbolag och ett av mina ansvarsområden är inköp och vidareförsäljning av energi till hyresgästerna, där dessa inte kan ha egna abonnemang. Med den pågående energikrisen är det minst sagt fullt upp på jobbet dessa dagar. Inflationen är också kännbar för alla, räntehöjningarna likaså. Jag hoppas att ni, kära bloggläsare, inte är alltför drabbade av allt det mödosamma i vår omvärld. Vi som älskar böcker kan åtminstone fly in i en annan värld för en stund, där vi följer andras öden och inte behöver tänka på egna problem. Själv har jag njutit av Värma händer, den underbara uppföljaren till Räkna hjärtslag, en av fjolårets mest omtalade böcker. Författaren Katarina Widholm gästade oss i bloggen för några veckor sedan. Jag älskar hennes sätt att skapa en historisk känsla, så levande att det jag känner igen mig i det tidiga 1940-talets ransoneringstid, trots att jag inte levde då. Min mormor berättade om när morfar låg i beredskap vid fronten och mycket av det hon talade om kände jag igen i Värma händer. Om ni inte läst böckerna om Betty, gör det! En magisk läsupplevelse.

Stilstudie i icke-stress: Sovande katt med tungspetsen ute

Jag har också hunnit med att ge feed-back på alla fem manusstarter som kom till mig när tävlingen om en förstakapitelanalys var avgjord. Jag är så imponerad av deltagarna, inte bara de som gick vidare, utan alla 24 som skickade in de första 200 orden i sina manus. Tänk så många skickliga berättare det finns! Jag håller tummarna för era berättelser och hejar på er författare. Håll ut, det krävs pannben att streta ett manus ända in i mål!

Mitt eget manus då, tredje boken i Konungens-trilogin? Host, harkel … Jag hinner/orkar inte skriva så mycket som jag vill, vilket stressar mig, jag ligger enormt efter min tänkta tidplan (ett ”färdigt” kapitel efter nio månaders skrivande måste vara något slags bottenrekord bland författare). Det finns långt mycket mer skrivet men jag har ännu inte fått ihop ett flöde i handlingen, den röda tråden måste knytas ihop till ett stabilt rep genom kapitlen, och innan jag lyckats med det klassar jag den omfattande textmassan som ”kladdanteckningar”. I helgen kom jag en bit längre med uppgiften och jag har tagit ledigt några dagar denna vecka och nästa för att få sammanhängande skrivtid. Jag längtar enormt mycket tills jag får något slags grepp på den här slingriga bläckfisken!

En alien på uppdrag.

Meddelande till hemplaneten: allt är bra.

Inbjudan damp ner i mejlkorgen för ett par veckor sedan. Inbjudan till Norstedts förlagsmiddag i samband med bokmässan här i Göteborg. Så fort jag såg den var det två tankar som spirade upp intill varandra, som vanligt. ”Kul!” och ”Hjälp!” Kul, för att det är stort att bli bjuden på en förlagsmiddag, lilla jag, liksom, räknas jag verkligen som författare? Och hjälp, eftersom jag har svårt att hantera det okända, ovana, att ge mig på någonting nytt är en utmaning för mig.

Jag våndades några dagar, funderade på hur jag skulle göra. Skulle jag våga? Jag som tackat nej både till förlagets julmingel och sommarfest, med ursäkten att de var i Stockholm, men nu, när det ändå var på hemmaplan? Borde jag inte gå? Och så, i ett modigt ögonblick, tackade jag ja. Puh. Kände mig stolt. I can do it.

Men ju närmre helgen kom började jag känna det där obehaget. Spänningen i axlarna. Huvudvärken, de stenhårt hopbitna käkarna. Oron i magen. Illamåendet. Ångesten. Vad sjutton hade jag gett mig in på? Alla ovissa parametrar dansade framför mig: vad borde man ha på sig? Betyder 19.30 att man ska vara där 19.30, eller droppa in efter hand? Är det stiff sittande middag eller mer fest? Tänk om jag inte känner igen alla stora författare jag borde känna igen? Tänk om ingen vill prata med mig? Tänk om jag säger något dumt? Tänk om jag får panik och börjar gråta?

Jag försökte hantera det. Försökte använda mina kbt-strategier, jag har övat intensivt det senaste året, på just såna här situationer. Men av någon anledning funkade det inte. Jag kunde inte räta ut tankarna, kanske beroende på att jag har haft en ganska omvälvande vecka, med många utmaningar. Kanske för att just skrivandet och den världen är så viktig för mig, jag vill så gärna höra hemma där. Jag vet inte, men det gick så långt att jag tjugo minuter innan jag skulle gå faktiskt började gråta. Mina instinkter skrek högt att jag skulle skita i allt, gå och gömma mig, fara, fara! Avbryt! Men det gjorde jag inte. Jag bet ihop. Jag tog på mig kläderna min man och dotter hjälpt mig välja (mina svarta favoritbyxor och en svart blus med blommor), lyxade till det med maskara (jag sminkar mig aldrig annars), satte upp håret i en tofs (som alltid) och drog ett djupt andetag.

Hela spårvagnsresan tänkte jag att jag var en upptäcktsresande. En utomjording på besök i den här märkliga världen, att jag var ute på ett uppdrag. Att jag skulle besöka en förlagsmiddag för att sedan kunna rapportera om det hela till min hemplanet. Det kanske låter knasigt, men för mig blir verkligheten lättare att hantera på det sättet, jag fastnar inte lika mycket i min egen hjärna. Och mina observationer kan sammanfattas såhär:

  • Författare och förlagsfolk gillar att umgås (det var otroligt mycket folk, att kliva in i festvåningen var som att tränga igenom en vägg av människor)
  • De har också mycket att prata om (ljudvolymen var extremt hög)
  • När många glada människor samlas i ett rum blir det väldigt varmt (svetten rann i pannan, på halsen, mina kinder blossade ännu mer än vanligt)
  • Om förrätten serveras i en djup tallrik med sked till bör man förstå att det väntas komma soppa (och inte börja hugga in på garnityren så att förlagschefen vänligt men bestämt får upplysa en om ens misstag)
  • Vilken samling underbara, omtänksamma, intressanta, lättpratade och vänliga personer Norstedts representerar! (De överträffade alla mina förväntningar, eller snarare överbevisade alla mina rädslor.)

Jag hade en fantastisk kväll. Det var fyra intensiva timmar av mat och prat, om örnar, sociala medier, recensioner, poddar, huruvida ”Kärlek och anarki” visar sanningen om förlagsvärlden eller inte, framtiden för bokbranschen, ljudböcker, skrivkurser, synopsis och författande ur alla möjliga vinklar. Det var givande, roligt, upplyftande och precis vad jag orkade med, så när alla andra strax före midnatt drog vidare på karaoke gick jag hem, glad i hjärtat. Stolt över att jag vågade. Tacksam över att jag har fått chans att tillhöra Norstedts gäng, och att jag har en plats i skrivarvärlden i stort. Min rapport till hemplaneten blir: Det är en underlig värld, men jag väljer att stanna. Och nästa gång det dimper ner en inbjudan till förlagsfest kommer jag att svara ja, med glädje.

Var det värt det?

Veckans gästbloggare: Stina Flodén!

2017 bestämde jag mig för att verkligen testa om jag kunde skriva en bok. Vad det egentligen innebar förstod jag med all säkerhet inte då. Längs vägen har det blivit många skratt och dagar med hybris och kanske ännu fler tårar och djupa svackor med tvivel då drömmen känts långt borta.

Det allra värsta jag minns idag, för jag minns nog inte allt ska jag vara ärlig och säga, var när jag hade kontakt med ett av de stora förlagen. Själva kontakten var så klart otroligt stort, på alla sätt, men när det tredje mailet med återkoppling på manuset landade i brevlådan förstod jag att jag inte skulle kunna göra om texten på det sätt de ville. Då sjönk jag ner på köksgolvet och bara grät. Besvikelsen på mig själv var så stor och känslan av att vara på väg att misslyckas tog över mig. Ändå skrev jag om och skickade in, men den gången väntade jag inte på refuseringen utan skickade till fler förlag direkt.

Efter att nästan alla nej trillat in, kom en ny idé. En dröm om att det skedde en skjutning hemma hos mig medan jag satt och åt med min familj, tog fäste och väckte min nyfikenhet. Även den här gången kantades arbetet av sorger, tvivel och ännu djupare dalar. Vem tror jag att jag är? Hur kan jag ens tänka tanken på ett författarskap? Den processen var ännu tuffare med rejäla omskrivningar av hela manuset. Ändå fanns det något där som gjorde att jag fortsatte.

När 2021 just hade börjat skickade jag manuset till flera förlag och det dröjde två veckor innan det första svaret kom. En fredagskväll låg det i skräpposten. Och det var inte ett nej. En förläggare ville träffas! Sedan kom ännu ett ja och så ett till! I februari skrev jag till slut kontrakt med Bokfabriken. Vilken lycka! Efter det var det en nervös väntan inför eventuella omskrivningar, följt av redigering med redaktör och enorm prestationsångest ju närmare en färdig bok vi kom. Trots det, skickades min debut, Nu dör vi, till tryck ett år efter att vi skrivit på kontraktet.

Och nu till den stora frågan. När jag väl stod där med boken i handen, bläddrade i den, konstaterade att den såg ut precis så som på bilderna jag fått på omslaget, VAR DET VÄRT DET?

Utan tvekan skulle jag svarat ja, där och då. Att allt slit och jobb, alla tårar och tvivel äntligen hade resulterat i en bok var helt fantastiskt, om än overkligt. Det var först när jag lämnade över boken till mina fina grannar, som jag verkligen förstod. Och ja, då kom tårarna.

Sedan rullade det på. Och det snurrade. Fortare och fortare. Det var signeringar, bokprat, poddinspelningar, intervjuer på instagram, i radio och tidningar. Recensioner kom såväl på sociala medier som i tidningar som DN. Och de gillade det jag skrivit! Wow! Ändå fanns tvivlet. Jag såg gärna det som inte var positivt, tolkade bra recensioner som negativa. Inte alltid, men det hände oftare än det borde ha gjort. Sedan blev det mer bokprat, fler signeringar och någonstans glömde jag bort att andas. Jag hade längtat efter det här och det hände verkligen, men det var svårt att njuta. Det var svårt att stanna upp. Jag befann mig i en torktumlare som inte gick att kliva av.

Nu har det gått lite mer än fem månader sedan Nu dör vi släpptes. Jag har fortfarande signeringar och bokprat, men inte i samma takt. Boken lever sitt eget liv och jag har landat. Jag kan njuta och jag kan vara nöjd. Jag vet att jag har haft tur, att jag har fått uppleva en debut som inte alla får och när jag ser tillbaka på de här månaderna nu, gör jag det med ett leende på läpparna. Tänk att jag har fått och fortfarande får vara med om det här.

När du läser den här texten var det bara några veckor sedan jag var långt nere i tvivlet igen, glömde bort allt positivt som hänt och ja, det förekom tårar. Men jag har också varit på bokmässan i Göteborg för första gången som författare. Dessutom har jag precis skickat in manus till del två i Camilla Stensjö-serien, efter en första bearbetning. Jag har fått se omslagsförslaget och jag älskar det. Det får mig faktiskt att rysa. Jag får vara med om det här igen och ja, det är fortfarande värt det!

Vill du veta mer om Stina hittar du henne på:
http://www.stinafloden.com
Instagram: stina.floden
Facebook: Stina Flodén – författare
Podden Skrivvänner – podden för dig som vill ha sällskap i skrivandet.

Bokmässan – är du där?

Samuel: Jag är där/här! B06:19. Rapport kommer på onsdag!

Per: Med risk för att blotta mig totalt som amatör, så nej, jag kommer inte vara där och har heller aldrig åkt dit. Men skulle gärna vilja se den i verkligheten i framtiden. 

Emma: Jag älskar bokmässan och har varit där som besökare hur många gånger som helst. Det lutar tyvärr åt att jag får stå över bokmässan i år, men vem vet, kanske löser det sig i sista sekund. Förr var jag mest intresserad av att köpa så många böcker som möjligt men nu är jag mer intresserad av att träffa författarna bakom verken.  

Victoria: Jag har varit där ett par gånger, men trånga gångar, instängdhet och massor av folk är inte min bästa kombination. Jag älskar idén om en bokmässa som lockar så många människor, det är underbart att den finns kvar, men jag kommer nog aldrig känna mig bekväm i ett sånt sammanhang. Fast vem vet, om ett par år kanske jag jobbar på golvet som värsta proffset, glider runt och skriver autografer, håller små inspirerande föreläsningar, blir intervjuad på scen och svarar vettiga saker … Antagligen inte, men å andra sidan trodde jag aldrig att jag skulle passera gränsen från aspirerande till utgiven författare heller. 🙂  

Vad jag däremot ska ge mig på är att gå på Norstedts förlagsmiddag ikväll. Det känns ganska läskigt, men jag övar mig på att göra läskiga saker. Jag menar, tänk om någon hade sagt till mitt trettonåriga jag att hon skulle bli bjuden på en förlagsmiddag i framtiden, som utgiven författare! Jag har ju faktiskt redan kommit mycket längre än jag trodde var möjligt. 

Tua: Jag har aldrig varit på Bokmässan (tyvärr) och ska heller inte dit i år. När jag började skriva blev jag sugen att åka dit men tidsmässigt krockar den med (eller ligger alltför nära) Unghästchampionatet på Flyinge, som jag hittills prioriterat att bevista. Kanske det blir Bokmässan nästa år!

Till dig som väntar

Det är en alldeles särskild känsla att skicka iväg ett manus till förlag. Att sträcka ut händerna som i en tiggargest och be om 1) uppmärksamhet 2) gillande 3) pengar. För det är ju det allt handlar om. Att hitta någon som tycker om det du har skrivit tillräckligt mycket för att vilja investera i dig. Manus nummer två är skickat. Jag vill ju så gärna att uppföljaren ska bli antagen. En man till Amanda behöver och längtar efter Jul i Ulebergshamn (men sen är det slut med hurtfriska boktitlar).

Allra värst är det första gången och jag känner så med dig som just nu sitter och väntar på ditt allra första förlags-ja. Att inte veta om det någonsin blir ett ja, den känslan är svår att värja sig mot. Och jag vet att det går att ge ut böcker själv. Jag vet att det finns hybridlösningar, men för den som väntar just på ett förlags-ja är det en klen tröst.

Jag jobbade en gång på en veckotidning där jag bestämde hela innehållet (i princip) själv. Stressen och produktionstakten var tidvis hög men jag behövde aldrig fundera på om det skulle bli en tidning eller om mina texter dög. Jag inbillar mig att det är så det känns att vara riktigt populär författare.

Är det min tur nu? Eller blir det aldrig min tur? Jag tror varje opublicerad författare i takt med att tiden går känner av uppgivenheten. Hur mycket tid kan man med att lägga ned på en dröm som kanske aldrig blir sann? Vem är jag om jag aldrig blir publicerad? Har jag då kastat bort mitt liv på luft?

Jag önskar jag kunde säga att just din tid kommer. Men jag vet inte. Att även kända författare har blivit refuserade någon eller några gånger är inte heller det någon garanti för att ditt manus ska bli antaget på sikt.

Däremot kan jag skicka med dig ett ord på vägen. Skriv. Producera så mycket text du bara kan. Byt genre, försök få noveller publicerade, nappa på allt du kan. Och skriv med ett självförtroende som om du vet, ända in i själen, att din tid kommer.

En frihet att börja om

Jag har börjat skriva lite mer om mig själv, hur mitt skrivande fungerar och var jag är i min process här på bloggen efter att ha fått ur mig de flesta ”goda råd”-inläggen innan sommaren. Hoppas det känns okej och att ni inte blir uttråkade med ”åh nej, inte ett till inlägg om honom och hans jäkla process”.

Som ni kanske såg på Insta förra veckan så har jag precis skickat in manus nummer två ”Förrädarna” till förlaget. Boken är ju inte klar – nu följer minst fyra månaders redigering – men för mig känns det som att jag är rätt klar. Nu ska det slipas och förhoppningsvis inte skrivas om alltför mycket. Med andra ord börjar en lång process när jag frigör mig från den här boken, en resa som inte tar slut förrän en bit efter släppet. Eller … det där låter ju negativt. Vadå frigöra? Är jag inte nöjd med det jag gjort? Jo, men jag menar att jag har haft fingrarna långt ner i detaljerna i det här manuset. Jag vet utantill vad som händer i kapitel 47 utan att behöva titta efter. Jag kan hitta ett ställe i boken med ”sök”-funktionen eftersom jag kommer ihåg nyckelord som jag använde i just de paragraferna. Med andra ord: jag kan min bok lika bra som jag kunde ett ämne innan tentorna på KTH. Alla detaljer. Det är det djupet som jag ska släppa nu och det ska bli skönt!

Tuppluren gestaltad av ”Gubben i stugan”, en episkt dokumentär om stillhet. (Foto: svtplay.se)

Det har bara gått några dagar, men jag känner redan hur hjärnan vaknar till liv i takt med att utrymme frigörs. Den där delen av frontalloben som alldeles nyss grunnade över gestaltningen i boken är nu fri att vara kreativ. Det är det jag menar med friheten att börja om. Nu kan jag ju göra vad jag vill!

De första två dagarna efter att ha skickat in tog jag det lugnt. Det som brukar vara min skrivtid blev ”löktid” med näsan i mobilen, riktad mot en teve eller upp i taket under en tupplur (älskar dem, trots gubbvarningen på att medge det). Sen blev jag rastlös. Det kändes som att jag kastade bort tid på att bara göra ingenting istället för att gå vidare till nästa skrivprojekt. Så det har jag gjort.

Just nu spenderar jag dagarna med att fantisera ihop en möjlig historia till en tredje bok i serien. Och det är så himla roligt. Jag hade glömt känslan eftersom det var över ett år sedan jag gjorde det senast. Plötsligt är allt möjligt. Jag kan ha ihjäl vilken karaktär jag vill. De kan åka utomlands. Ja, varför inte ha flera scener i nästa bok ute i Europa istället för hemma i Stockholm? Det skulle vara roligt. Så gör jag nog. Och så vill jag plocka tillbaka en karaktär i story igen, någon som föll ut för några hundra sidor igen. Jag gillade honom så då gör jag det.

Det där ruset när man löser ett skrivproblem eller hittar på något bra kommer så gott som varje dag nu. Det är väl ingen slump att det är i just den här känslan som för folk att bestämma sig för att skriva en bok, folk som sedan kanske ger upp efter hundra sidor när gnetet tar över och det roliga inte visar sig lika ofta. Varför ska det vara så? Kan det inte alltid vara så här spännande och kreativt att skriva?

Jag har funderat på om jag ska göra om min nördigt rigorösa skrivprocess till att bli lite mer flexibel, just för att få in kreativitet oftare i processen: när jag skriver kapitlen som jag redan spaltat upp i min synopsis och till och med när jag redigerar. Kanske ska jag bryta mot en helig regel och börja jobba på flera manus samtidigt, bara för att alltid få ha en fot i den där kreativa fasen där jag hittar på. Skulle det kanske vara den perfekta kombon: redigera ett manus och rätta språk halva tiden, och hitta på en ny story andra halvan?

För mig är nog svaret ändå nej. Mina bästa idéer kommer först när jag dyker riktigt djupt i en ny historia. Precis som att jag måste fokusera när jag skriver, som att jag måste kunna varje detalj i manuset när jag redigerar, så måste jag försjunka helt i idéspåningen för att hitta de riktigt bra lösningarna. Någon timme här eller där räcker inte för att hitta in i tankesättet ordentligt. Att ta en halvtimmes promenad ger mig heller ingenting. Det är för mycket som stör i omgivningen. Först när jag sitter i ett tyst rum och koncentrerar mig så kommer kreativiteten igång på riktigt. Allt behöver sjunka in för att funka, så det är det jag spenderar mina skrivdagar med nuförtiden. Det är jag, en kaffe och ett hederligt skrivblock i ett tyst rum. Då händer det saker.

Jag har ett annat manus också – ett som legat i byrålådan några år nu. Kanske borde jag läsa genom det en gång till och se om man inte skulle göra något av det? Om inte annat så blir det ju en bra värdemätare på hur mitt skrivande (förhoppningsvis) utvecklats under de åren. Får man göra så?

Vi får se hur det blir. Redigera gammal bok eller fortsätta hitta på ny. Stay tuned.

Att ge feedback

Förra veckan skrev jag om arbetet med omslaget till Konungens ultimatum, det första inlägget i serien ”Bortom nålsögat”. Nu dröjer det innan nästa inspel från förlaget så jag passar på att besvara en fråga jag fick från en av deltagarna i min tävling: Kommer du lägga ut din förstakapitelanalys i bloggen? Vore intressant att läsa hur du angriper ett kapitel och bryter ner det.

Eftersom en författare sällan vill ha sin text publicerad innan man filat på den så mycket det bara går, kommer jag inte lägga ut en hel analys, däremot visa med några fiktiva exempel hur jag granskar en text. De tävlande som gick vidare (fem stycken) skickade sitt första kapitel till mig, upp till 3.000 ord. Om jag försöker generalisera har min feedback mest rört sig inom områdena:

  • Få igång berättelsen/undvik infodumpar
  • Gör inre tankar relevanta för perspektivpersonen

Få igång berättelsen/undvik infodumpar

Jag angriper alla texter på samma sätt, oavsett om de ligger i början, mitten eller slutet av manuset, men jag är extra noggrann med att starten ska kroka i läsaren och att handlingen kommer igång.

En vanlig fälla författare hamnar i är att ge efter för lusten att förklara bakgrundshändelser alltför tidigt. Jag har själv gjort detta misstag. Mitt tidigare inlägg ”För mycket folk i starten” behandlar inte bara antal personer som författaren knökar in i början av ett manus utan också vikten av att inte förklara allt redan från början. Det gör berättelsen baktung och läsaren tappar närvaron i händelsernas ”här och nu”, samt att nyfikenheten mättas direkt istället för att ligga kvar och locka till att vända blad.

Ett exempel (jag har skrivit texten själv, den kommer inte från tävlingen):

Johanna reste sig långsamt från bordet. Utanför fönstret var vädret lika grått som hennes sinne. Diskhon var full av tallrikar, hon borde ställa in dem i diskmaskinen men uppgiften kändes övermäktig. Hon blundade. Den vita kistan, så hjärtskärande liten, dök upp för hennes inre syn. Kvickt öppnade hon ögonen. Ute på gräsmattan lekte Findus med ett gult löv, men synen av kistan etsade sig fast hur mycket hon än försökte fokusera på kattungens lustiga krumsprång. Johanna kved. Hon hade inte ens hunnit ge sin son ett namn och nu var det försent. Han skulle aldrig få höra sin mor viska ”älskade lill-Pelle”.

Rätt okej start, eller hur? Läsaren förstår att Johanna är en sörjande mor, att hon inte mäktar med hushållet, att hon har en katt, troligen bor i villa och att det är höst. Men vad hände med lill-Pelle? Föddes han för tidigt, eftersom hon inte hunnit ge honom ett namn? Föddes han död eller levande? Vad var felet? Har Johanna en man eller har lill-Pelle blivit till genom en spermadonator? Har hon fler barn? Hur ska hon gå vidare med sitt liv? Som författare vet jag ju allt detta och om jag faller i fällan att förklara allt i nästa stycke dödar jag spänningen som inledningen byggt upp. Kolla här:

Förra året hade hon äntligen blivit gravid och både hon och Mats hade varit så glada. Det hade storebror Emil också. Allt hade verkat gå så bra ända till den där natten i sjunde månaden då hon vaknat med värkar. Barnet hade kommit ut på hallmattan, så fort hade det gått och när ambulansen kom var lill-Pelle redan död. Namnet hade hon kommit på i efterhand. Begravningen hade varit hemsk. Johanna hade knappt märkt alla medkännande klappar på axeln som hon fått, hon hade bara stirrat på den vita kistan som varit täckt av blommor. Hennes svägerska Malin arbetade på blomsterbutiken Fröken Flora och Malins chef Amalia hade insisterat på att alla blommor skulle gå i gult, orange och rött. Mats och Johanna hade inte orkat tänka själva och var tacksamma för hjälpen. Johannas föräldrar, Bengt och Maud, hade kommit med matlådor nästan varje dag. Emils dagiskompis Bennys mamma Tina brukade komma förbi och erbjuda sig att städa men det tyckte Johanna vore alltför pinsamt så hon tackade alltid nej.

Whoo, hold your horses! Här blev det en klassisk infodump, baktung och med jättemånga personnamn som läsaren inte har en sportmössa att ta in. Alla dessa händelser i det förflutna kanske är viktiga och personerna också, men sprid ut informationen lite pö om pö i ett ”här och nu”- skeende. Ett exempel på hur det kan göras:

Johanna sjönk ner på stolen igen, disken kunde vänta. Mobilens gälla ringsignal fick henne att hoppa till. Hon tryckte på svaraknappen.

”Älskling, hur håller du ihop?” frågade Mats innan hon ens hunnit säga hej.

”Inte alls”, svarade hon.

”Det blir bättre med tiden, alla säger det”, sa Mats men lät lika tvivlande som hon kände sig.

”Vem blir det bättre för?” viskade hon. ”Emil, som längtat efter att bli storebror? Dig och mig, som aldrig kommer få några fler barn?”

Väv in infon i berättelsen likt en spindel väver sitt nät. Bild: Cecilia Berg. Insta: artofhighcoastsweden

Nu vet läsaren att Johanna har en make/sambo som heter Mats och ett annat barn som heter Emil, utan att Johanna behövt infodumpa det till läsaren genom inre tankar. Sedan kan Johannas mamma komma med en lasagne och Johanna får dåligt samvete för alla matlådor mamman redan tagit dit och som står orörda i frysen. Osv, då kommer informationen allteftersom.

Gör inre tankar relevanta för perspektivpersonen

Ett annat problem med mitt exempel på infodump är (förutom baktunghet och många namn) att det inte är trovärdigt att Johanna tänker allt det där i ett flöde. Information som kommer fram genom inre tankar måste vara relevanta för perspektivpersonen där och då. Visst, kistan har etsat sig fast på hennes näthinna men alla detaljer från begravningen är det inte trovärdigt att hon tänker tillbaka på, hon har säkert varit som i dimma under vistelsen i kyrkan. Kanske fragmentariska minnen dyker upp. Den kväljande blomdoften, alltför söt och tung. Kyrkbänkarnas träiga hårdhet mot ryggraden. Prästens trösterika röst som inte förmådde trösta. Lev dig in i hur din perspektivperson ser tillbaka på något som hänt!

Ett annat exempel är hur nya personer presenteras för läsaren:

Anton torkade svetten ur pannan och la ifrån sig skiftnyckeln. Just som han smällde igen motorhuven hördes fotsteg bakom ryggen. Han vände sig om. Lina Åkerblom, hans tjugosjuåriga fästmö, klev in i garaget.

Skulle Anton verkligen tänka på sin fästmö vid efternamn? Eller på hur gammal hon är? Knappast, och det bryter magin genom att det blir uppenbart att författaren försöker förklara för läsaren snarare än att hålla sig i perspektivpersonen Antons huvud. Här är det mycket bättre att gestalta deras förhållande så att infon kommer till läsaren. Vad känner han när han ser Lina? Blir han glad, för att han är tokkär i henne? Då springer han säkert fram och kysser henne. Är hon lika kär i honom kanske hon fnissigt slår bort hans oljiga händer men ställer sig på tå så hon ska komma åt att kyssa honom tillbaka.

Eller blir han besvärad, eftersom Lina kom på honom i säng med en annan kvinna igår kväll? Då kanske han skyndar sig att plocka upp skiftnyckeln igen, ifall hon går till anfall med grepen hon håller framför sig.

Det finns långt mer spännande sätt att presentera en relation än att skriva den rätt ut!

Metodik

Allteftersom jag läser texten kritiskt (låter surmagat, men om jag inte är petig får författaren ingen hjälp att utveckla manuset) noterar jag minsta skav och ger en utförlig förklaring på varför det skaver samt ett förslag på hur författaren kan åtgärda problemet. Det var något Jorun Modén var väldigt noga med att pränta in i sina kursdeltagare. Om en författare får tillbaka ett omdöme i stil med: ”Texten är tråkig och platt”, vad ska författaren göra av kritiken? Det finns inga ledtrådar till att förbättra. Om du får äran att testläsa någon annans manus, är mitt hetaste tips att du lägger tid på att klura ut åtgärder. Det kommer att utveckla såväl ditt eget skrivande som vara en konkret hjälp för författaren vars text du arbetar med. Även om författaren inte gör exakt som du föreslår, är dina exempel guld värda för att författaren ska förstå varför du tycker att något skaver.

Så här kan en sida med feedback se ut, där jag noterat högt och lågt med hjälp av Words kommentarsfunktion. Varje kommentar går att klicka upp så hela texten syns.

När jag skickar det kommenterade manuset till författaren skriver jag ett sammanfattande intryck i mejlet. Oftast ganska kort, eftersom jag förklarar så utförligt i själva manuset, men om jag upplever ett mer genomgående problem, till exempel att författaren ofta glider ur perspektiv eller att karaktärerna behöver fördjupas, skriver jag en sammanfattning kring just detta problem. Självklart med förslag på hur det kan åtgärdas, annars blir det en knytnäve i magen på författaren, som lämnas ledsen och ensam med ett problem som han/hon inte har en aning om hur det ska lösas. Jag vill att författaren ska vara glad och peppad efter att jag satt klorna i en text!

Sympathy for the devil.

En protagonist och en antagonist.

”Please allow me to introduce myself …” Ja, så börjar Rolling Stones mästerverk Sympathy for the devil. En låt jag först hörde i Guns N’ Roses version på soundtracket till En vampyrs bekännelse. (Herregud, den filmen är så mycket tonår för mig, jag var femton när den gick upp på bio, och småförälskad i både Tom Cruise och Brad Pitt, medan min storasyster hade en crush på Christian Slater, så det var typ den perfekta filmen. Trots att alla var bleka och lite otäcka, och Kirsten Dunst, som spelade vampyrbarn, hon var bäst av alla! Sorry, avstickare. Åter till ämnet.) Och jag tyckte att det var ett passande intro till den här texten med, för dagens inlägg handlar om fiktiva djävlar, eller den roll som kallas för berättelsens antagonist.

En antagonist finns med för att på något sätt utmana protagonisten (”hjälten” i historien), förhindra att den når sitt mål, klarar sitt uppdrag. I sin mest svartvita form motsvaras det av superskurken i en actionfilm, som har som enda mål att förgöra hjälten och/eller världen. Typ Darth Vader i Star Wars (ja, old school-Star Wars). Men i verkligheten, och i de flesta romaner eller filmer, är det oftast lite mer nyanserat än så. Star Wars bästa ögonblick är ju, enligt mig, när Darth Vader börjar tvivla, när hans känslokalla yttre sakta krackelerar, vilket leder till vändningen att han i slutändan offrar sitt liv för Luke Skywalker. En story blir så mycket mer intressant om det finns både gott och ont i såväl protagonisten som antagonisten.

Vem är skurken nu?

I Härifrån är det Wiik som är den huvudsakliga antagonisten, både i Ozzies och Hannas spår. För att göra Wiik till en komplex karaktär, på samma sätt som jag har försökt se på alla mina karaktärer, var jag tvungen att hitta hans drivkraft. Veta hans bakgrund, hans rädslor, hans önskningar. Jag vet att jag har pratat om det i något tidigare inlägg, men det var en av de saker som var viktigast för mig när jag skrev, att jag inte fick falla i fällan att låta Wiik bara vara sin baksida, sitt värsta jag. Den som utnyttjar andra för sin egen vinning. Sin egen lust. Och jag är själv ganska nöjd med resultatet, men det har lett till en del dubbla känslor, som så mycket annat när det gäller den offentliga delen av skrivandet.

I samband med att Härifrån släpptes blev jag intervjuad av en journalist på Göteborgs Posten, den största tidningen där jag bor. Det var roligt och jag kände mig lyssnad på, även om jag upplevde att vissa frågor blev för närgångna, jag försökte styra bort fokus från mig själv och min historia, men lyckades inte riktigt. Min orutin gjorde att jag hade svårt att sätta ner foten ordentligt. Sedan följde en del strul med artikeln och när den så publicerades satte jag morgonkaffet i halsen, för rubriken blev: ”Victorias svåra uppdrag – att nyansera bilden av pedofiler.” Och jag ville skrika: ”Nej, nej, nej!” Det gjorde mig ledsen och frustrerad, generad, jag tycker själv att det är en rubrik som kan missförstås, som om jag skulle stå på förövarnas sida, det gör jag verkligen inte. Jag skiter i världens alla Wiikar, jag vill inte alls nyansera bilden av pedofiler, det är inte mitt uppdrag, men däremot vill jag nyansera bilden av en övergreppssituation/relation. För mig är det en stor skillnad. Jag har skrivit Härifrån för alla Ozzies där ute, personer som av en eller annan anledning har fastnat i en manipulativ människas klor, oavsett vilket uttryck det maktövertaget tar sig.

För ett par veckor sedan fick jag en lite senkommen recension i Expressen där rubriken var ”Det kräver sin författare att skriva om en pedofil.” Och recensionen i sig var positiv, recensenten skrev: ”att teckna en pedofil som inte är en helt igenom ond karaktär kräver sin författare, och det hanterar Victoria Everbrand riktigt bra.” Vilket såklart gör mig glad, på sätt och vis är det ju vad jag har velat uppnå, men i samband med att recensionen publicerades fick jag ett mejl från någon som hade tolkat det på ett helt annat sätt och tänkte att jag kunde vara rätt person att skriva om alla ”oskyldigt anklagade” män, att jag var någon som stod på deras sida, ville föra deras talan. Och det är bara fel på så många plan. Jag hoppas och tror att det framgår med all tydlighet om man läser romanen.

Kanske är jag naiv som inte förstod att Wiik skulle stå i centrum så pass ofta som han har gjort när andra har kommenterat Härifrån. Men för mig är det inte en berättelse om en man som är pedofil, och det handlar egentligen inte heller om övergreppen i sig, utan om vilka konsekvenser ett utanförskap och en känsla av att inte vara värd någonting kan få. Det är nog därför det skaver i mig när någon fokuserar på Wiik, en del av mig vill ropa: ”Hallå, det här är faktiskt inte hans bok!” Samtidigt så vet jag att jag inte kan styra andras reaktioner (gud vad jag önskar att jag kunde det ibland), och kanske är pedofil bara ett bra ord att slänga in om man vill ha uppmärksamhet. Men jag är också ständigt rädd för att folk som inte har läst romanen ska få intrycket av att jag är ute på någon sorts mission för att få allmänheten att se blidare på pedofiler. Det är jag inte. Verkligen inte. Mina sympatier kommer alltid att ligga hos den utsatta. Den i underläge.

Och det leder mig in på det där med karaktärsfunktioner igen. Wiik är min fiktiva djävul, men i en annan historia, kanske den om hans egen uppväxt, hade han kunnat vara hjälten. Jag tror att man ska tänka så om sin antagonist, att det inte är vilka de är, utan mer vilken roll de spelar i just den här berättelsen, som avgör hur vi benämner dem. Den enes protagonist, den andres antagonist? Wiik har en bakgrund, han har drömmar, han är rädd, precis som Ozzie och Hanna och alla andra. Den avgörande skillnaden ligger i hur de agerar. Och Wiik skulle såklart aldrig beskriva sig själv som skurken, om han fick sköta snacket skulle han istället sträcka fram handen, se dig stadigt i ögonen och säga: ”Please allow me to introduce myself …”

Visst hade man velat sitta i den där publiken ihop med John Lennon och alla andra?

De litterära karaktärernas dödliga liv

Debuterande Lotta Malmhester frågar sig vad som händer med romankaraktärerna i alla de manus som refuseras. Plaskar de runt och kippar efter andan i Lethes vatten? Svävar de runt i manushimlen hoppandes från Googlemoln till Googlemoln? Ligger de i kistor i form av USB-stickor?

”Vi har hängt med Agnes i några dagar” stod det i mejlet. Mejlet från förlaget som damp ner i inkorgen ett par veckor före jul. Det stod inte det vanliga, det jag nu börjat förvänta mig: ”Tack Lotta Malmhester för att vi fick ta del av ditt manus. Tyvärr har vi nu beslutat att tacka nej … blablabla … mängden manus … blabla … ingen möjlighet … bla … personliga omdömen.”

Jag halvlåg i soffan, hade slöskrollat lite på telefonen samtidigt som jag tittade på Aktuellt. Nu flämtade jag till och satte handen för munnen och min man undrade förfärad vad som hänt som om han trodde att någon dött. ”De har hängt med Agnes” fick jag ur mig. Några veckor senare (efter en coronakarantän, ett möte och några mejlväxlingar) kom orden: ”Vi vill hjälpa Agnes ut i världen.”

Är det framför allt det vi vill, vi som skriver skönlitterärt, att få våra nertecknade karaktärer att komma upp ur skrivbordslådan och ut i livet? Alla refuseringar, alla texter, manus, bok-wannabes som aldrig blivit mer än ett antal redigerade versioner i en PC; vad händer med karaktärerna? Personerna vi lärt känna som bär på alla sina tankar, känslor, sorger och lyckosamheter. Individerna med vänner, ovänner, minnen, en framtid eller inte en framtid. Vart tar de vägen efter refuseringen? Plaskar de runt och kippar efter andan i Lethes vatten? Svävar de runt i manushimlen hoppandes från Googlemoln till Googlemoln? Ligger de i kistor i form av USB-stickor?

Nu ska ett av de manus, en av alla texter jag skrivit tryckas i bokform, läsas in som ljudbok och förhoppningsvis bli läst och hörd. Agnes, som huvudpersonen i min thriller Sprucket ansikte alltså heter, kommer att få ta plats i andra människors medvetande. Vad händer med henne då?

En vän till mig som läste manuset under processen pratar även hon om Agnes som en person och säger med värme i rösten: ”Agnes, ja Agnes, hon har det inte lätt”.

Agnes har funnits med mig under flera år nu. Hon har många gånger gått vid min sida på väg till jobbet och vi har tillsammans försökt förstå vem hon är och varför, och varför hon gör som hon gör. Vi har insett saker ihop, hon och jag. Och när andra nu berättar om sina möten med henne gör att hon framstår som ännu mer … kanske inte verklig … men känslan av att hon faktiskt existerar blir starkare.

För det gör hon väl? Är hon nedskriven så finns hon ju till, i alla fall på något plan. Eller är litterära personer ännu mer beroende av ett kändisskap för att ha existensberättigande? Kanhända finns de enbart till om fler än ett visst antal idag levande människor känner till dem?

Hur är det då med alla andra karaktärer jag har fantiserat ihop? Skrivit ner. Kringresande Manne som flyr verkligheten genom att berätta sagor, Karin som längtar efter barn men inte på det sättet som det blev, den uppburna konstnären Matthew som inte kan sluta identifiera sig med det utanförskap han upplevt under sin uppväxt, Cecilia som motar bort sin längtan efter närhet med hjälp av Mateusporslin och soffbord i vitoljad ek. Existerar inte de? De som bara finns i mitt medvetande och som sakta även där dör bort för jag ägnar mig åt att uppfinna helt nya karaktärer med helt andra problem och tillkortakommanden.

Jag tänker ut dem – därför finns de? Jag glömmer dem och de är borta. Existerar Agnes bara så länge någon är medveten om henne, pratar om henne, minns henne? Oroväckande likt min egen existens. Mitt behov av att bli uppmärksammad och bekräftad. När jag blir sedd känner jag att jag finns. Och efter min död, mina barn kommer väl att minnas mig, barnbarn om jag hinner få några, men sedan?

Kanske är våra litterära personer, även de som bara finns i vårt eget Worddokument, oroväckande lika oss IRL-människor. Ja, egentligen helt självklart. Annars har de väl absolut inget existensberättigande. Det är ju deras uppgift – att synliggöra våra liv – och en del av livet är även att bli bortglömd och ingå i den mängd av människor som en gång fanns.  

Lotta Malmhester debuterar den 14 september med thrillern Sprucket ansikte.

Lördagsenkäten: Vilken bok skriver du om tio år?

Tua: Oj, ingen aning. Jag måste brinna för en idé för att mäkta med att göra en bok av den, så det beror på vad som kittlar min fantasi om tio år. Konungens-trilogin kommer nog att mätta mitt behov av att skriva romance, så om tio år skriver jag säkert i en annan genre, kanske något moget (även jag måste väl bli vuxen någon gång, eller?). Dessförinnan skulle jag vilja skriva en fullkomligt “outrageous” historia om att arbeta i kontorsmiljö. Jag skulle inte ens behöva använda fantasin, det vore bara att sammanfatta mitt arbetsliv med allt galet som hänt. Telia Mobitel på nittiotalet, say no more. Det enda som skulle hindra mig är devisen: “Det som händer (hände) på Klökanvägen, stannar på Klökanvägen”.

Samuel: Jag vet inte ens vad jag ska äta till lunch imorgon. Men om jag skriver en bok om tio år är den gissningsvis inte så tjock. Det orkar jag nog inte. Kanske en novellsamling?

Per: En episk serie baserad på Bibeln. Vänta ni bara …

Emma: Då har jag blivit varm i kläderna och skriver ett mästerverk. Jag har några år på mig att fundera över detaljerna …

Victoria: Då hoppas jag att jag är en etablerad författare med flera böcker under bältet, och att jag bara blivit bättre och modigare med tiden. Jag tror att jag alltid kommer att röra mig runt samma frågor, de om familj och relationer, makt och frigörelse, ansvar och beroende. För mig är det outtömligt. Kanske har jag också varvat romaner för vuxna med romaner för unga, jag har en dragning till det där gränslandet. Men om tio år skriver jag i alla fall en roman som kommer från hjärtat, precis som Härifrån gjorde.