Är jag hårdhudad?

En fråga på instagram får mig att fundera på det här med kritik. Kryper det under skinnet eller rinner det av likt vatten på en gås?

Det var längesedan jag tog textkritik personligt. Jag kan nog säga att jag har blivit hårdhudad. Alla åren som journalist har gjort mig avtrubbad. Så fort telefonen ringde fick man stålsätta sig, ofta var det en läsare som hade synpunkter på en rubrik, en vinkel, korsordet, ett stavfel, utebliven tidning, en ingress, en bild … helt enkelt allt! Lika ofta var det någon som kom med beröm, men fina ord lägger sig som bomull om hjärtat en stund och sedan löses de upp och försvinner. Kritiska pilar sticker längre och djupare.

Positiv kritik är lätt och flyktig. Negativ däremot kan vara tung som bly.

Hur kan man öva bort sin känslighet för kritik? Det första och mest självklara är att förstå att alla inte kan gilla allt. Försöker man skriva en bok som alla tycker om lär det sluta med att ingen riktigt gillar den. Det gäller snarare att försöka träffa rätt, så att man får några läsare som tokgillar den, även om det sker på bekostnad av andra läsare.

Ett annat intressant fenomen med kritiker är att det händer att de svänger. Från att ha haft synpunkter som de gärna vädrar högt och lågt kan det hända något och de blir dina främsta förespråkare. Fråga mig inte hur det fungerar, men jag har sett det hända flera gånger på nära håll. Det kan också vara en tröst i allt elände – när kritiken kommer för tätt eller är för jobbig att ta in – kom då ihåg att även den kritiken kan vara som bortblåst nästa dag. Och dessutom – läsarna kritiserar ju något gammalt (även om boken kom ut samma dag), för du är ju författare och skriver nu på något nytt, eller hur! Det är den bästa medicinen mot allt vad kritik heter. Det som ännu inte har nått ut är fortfarande ett mästerverk.

Att inspireras av verkligheten

Alla idéer kommer någonstans ifrån. För mig är det ofta att jag ser en film på teve som är halvkass, besserwissern i mig tänker att ”det hade varit coolare om de gjort så där istället” och vips så är en idé född. Eller så ser jag film A, tycker den är hyfsad, och sedan film B, som också har en del coola grejer. Sedan kokar jag ihop det jag gillade bäst från A och B och får någonting som kan bli startpunkten för en historia. Typisk kombination: jag gillar verkligen huvudpersonen i film A – en kufig tjej som alltid säger fel saker vid fel tillfälle – och låter henne möta ett problem från film B – hur man navigerar sig till toppen av ett globalt företag. Kombinerat blir de en kul start på något. Andra lutar sig hellre på verkliga platser eller händelser för inspiration, vilket kan vara minst lika fantasieggande. Men det finns fallgropar med att bli influerad av ”verkliga händelser”. Minst tre.

Här blev jag inspirerad förra veckan: taket i domen i Florens. Ibland får jag ett sug att skriva om historiska personer och platser, men släpper alltid tanken. Det känns rätt meckigt att behöva förhålla sig till alla verkliga händelser. En felaktig detalj som kanske inte ens är viktig kan sabba trovärdigheten för hela boken.

”Men det var ju så det gick till” är ett klassisk misstag (alltså, klassiskt enligt mig). Många skriver böcker baserat på egna erfarenheter. Grälet med maken blir ett bra gräl mellan dina huvudpersoner. Det där telefonsamtalet som förändrade ditt liv kan göra samma sak i ditt manus. Jag tror att det är en stark utgångspunkt: du har varit där och vet hur det känns i magen, hur snurrigt tankarna går och hur du inte kunde äta annat än vitt bröd i två dagar. Det är en styrka. Men verklighetsförankringen får inte gå för långt. Jag vet inte hur många gånger på skrivarkurserna jag gått som vi läst en skriven text, läskompisen ger feedback att det skulle vara bättre om personen sa något annat, och textförfattaren säger ”men det ju så här det gick till.” Scenen är något de själva upplevt och eftersom maken avslutade scenen med att köra handen genom ett glasbord så ska karaktären i boken göra samma sak. Vi andra tycker det känns lite magstarkt – att det skulle räcka med att smälla i en dörr – men det var ju inte det som hände ”på riktigt”. Eller så är det tvärt om. Den verkliga händelsen är lite platt på några ställen och vi i gruppen föreslår att krydda scenen med nya detaljer för att göra den lite mer spännande, men icke. ”Det var inte så det gick till – jag var där.” Ärligt talar struntar jag i vad som hände ”på riktigt”, om du nu inte råkar skriva en biografi om ditt liv. Om det är fiktion, låt det vara fiktion. Om en scen blir bättre av att mannen ställer sig på knä och bönar och ber i slutet istället för att storma ut så låt honom göra det.

En andra fallgrop är research, som jag ju har varit och slagit på i ett tidigare inlägg. Kanske var jag lite hård då men kontentan var att vi ibland använder research som en snuttefilt inför att vi börjar skriva. Man läser på obscent mycket om ett ämne för att känna att ”nu har jag minsann rätt att uttala mig”, eller kanske den lite mer blygsamma ”nu kan ingen komma och säga att jag inte har koll”. Men mycket research kan också betyda att man försöker klämma in ”allt” man har i manuset, bara för att det ska komma till nytta. Låt säga att du som jag fått för dig att läsa alla detaljer om operation Örnen i Stockholms skärgård, du vet när det jagades ryska ubåtar senast. Då har du helt plötsligt en lång lista med saker som inte kan förklaras, spår som du minsann ska klämma in i historien för att förankra den mer i verkligheten. Jo då, det signalerades till Kaliningrad. Och visst, jag trycker in ett SOSUS-system i ytterskärgården. Till en gräns blir det intressant, men man riskerar att köra fast i detaljer. Som duktiga författare ofta säger: det är en engagerande karaktär som lyfter en historia, inte alla detaljer i ploten. Så för mycket research kan bli en boja runt foten när du försöker manövrera din historia. Läs på lagom och lägg energin på att skriva ditt manus istället. Jag bryr mig inte om du har tre pärmar med bakgrundsmaterial ståendes hemma. Jag vill bara läsa.

Sista fallgropen dyker upp dagen du blir antagen och du tänker ”shit, nu kommer ju alla läsa det här”. Du har hållit dig så nära verkligheten att texten känns utelämnande. Gliringen till före detta chefen var rolig på idéstadiet, men kanske inte nu när boken ska komma ut. Tänk om människan läser boken och fattar att jag driver med honom? Shit, vad pinsamt. Men så dags att skriva om hela karaktären nu. Kanske hade det varit bättre att inte ta hämnd på det här snart väldigt publika sättet.

Där har ni det gott folk, tre fallgropar med att inspireras av verkligheten. Jag har fallit i alla tre. Hoppas att du kan undvika någon av dem åtminstone.

Sju av Tuas misstag, del 7: För snabb redigering

För en bakgrund till denna serie med skrivtips, läs här. Tipsen baserar sig på listan ”Nybörjarens 7 vanligaste misstag” (text: Elizabeth Sims, publicerad i tidningen Skriva nummer 3 2016).

7. För snabb redigering

I ivern att skicka debutmanuset till förlag kan många författaraspiranter slarva med redigeringen. Jag älskar redigeringsfasen och är väldigt petnoga så även den första versionen av Konungens sändebud (som refuserades) var i gott skick när det kom till språkligt flyt, grammatik, stavning, perspektiv mm. Men redigering är så mycket mer. Under arbetet med debutboken samt uppföljaren har jag kommit till en del insikter som jag vill dela med mig av i detta inlägg.

Nedan har jag satt samman en lista som du kan utgå från vid redigering av ditt råmanus. Länkarna leder till tidigare inlägg i denna serie med skrivtips där jag fördjupat resonemangen kring respektive tema.

Handling

  • Hänger berättelsens röda tråd ihop från början till slut? Om inte, behöver du knyta samman den nu. På köpet kan du upptäcka spretiga stickspår som kan kapas i syfte att koncentrera storyn.
  • Är tempot lagom? Tänk på att variation håller läsaren alert. Här finns ett inlägg om hur berättelsen kan drivas framåt respektive bromsas/fördjupas.
  • Är handlingen trovärdig? Om något skaver vid genomläsning, behöver du åtgärda det. Fall inte i fällan med alltför enkla utvägar, det kan stjälpa ett annars utmärkt manus.
  • Finns logiska luckor som behöver fyllas i? När manuset har vilat lite, är det lättare att se sådana brister.
  • Är handlingen intressant hela vägen igenom, eller behöver du skruva upp spänningen i vissa delar? Kanske några ”transportsträckor” kan kapas eller kortas. Här är testläsare ett bra verktyg. Du kan be denne markera avsnitt där texten upplevs som seg eller ointressant.

Karaktärer

  • Är de lagom många så att läsaren kan hålla reda på och ”lära känna” alla? Kanske några inte var så viktiga som du först trott. Genom att rensa bort överflödiga karaktärer skapar du utrymme för att utveckla de kvarvarande.
  • Introduceras nya personer i lagom tempo, så att läsaren inte blir förvirrad? Här finns ett inlägg som behandlar frågan djupare.
  • Är dina karaktärer tillräckligt komplexa? Det är lätt att falla i fällan att göra protagonisten alltigenom god, och antagonisten alltigenom ond. Kan du svärta ner hjälten/hjältinnan en aning och ge skurken något förmildrande drag? Det behövs inte mycket för att göra en karaktär djupare och därmed intressantare för läsaren att följa.
  • Agerar dina karaktärer trovärdigt? Tänk på att människors handlingar är en spegel av deras bakgrund, drivkrafter, samhällsställning, ålder m.m. Det är fullt möjligt att en inbiten bonde flyttar till innerstan och väljer att inte ens ha krukväxter, men sådana brott mot läsarens förväntningar tarvar en förklaring. Kanske bonden helt enkelt ledsnat på slitet och vill aldrig se en planta igen. Vips, så har bonden blivit en intressant person eftersom denne brutit med sitt tidigare liv.

Perspektiv

Utifrån vilket berättarperspektiv du valt, säkra att du är konsekvent genom hela manuset. Jag använder ”nära tredjepersonsperspektiv”, vilket blir en ram att hålla sig inom. Min hjältinna Matilda kan inte se vad som händer bakom henne. Hon kan höra fotsteg närma sig men måste vända sig om för att veta vem som kommer. Det är inte troligt att hjälten Trond tänker på sina guldbruna ögon (för honom är ögonfärgen en självklarhet, han har haft samma hela livet), det är bättre att Matilda får notera färgen och därmed informera läsaren. Omedveten perspektivglidning är något som tidigt avslöjar en författare som nybörjare, och även om du inte störs av sådant när du själv läser, kan du ge dig fanken på att en förläggare gör det.

Balans mellan berättande och gestaltning

Om vissa avsnitt känns platta beror det ofta på bristande gestaltning. Kanske du berättat för mycket och visat för lite: vad karaktärerna gör, känner, upplever. Fundera över hur berättande kan konverteras till gestaltning. OBS, att gestalta precis allt som händer saktar ner tempot i texten, så det gäller att hitta rätt balans. Även här kan testläsare vara till god hjälp.

Miljöbeskrivningar

  • I inledningen av en ny scen, får läsaren veta var handlingen utspelar sig? Det är viktigt att ”sätta” scenen tidigt, annars har läsaren ingen möjlighet att visualisera det som händer.
  • Finns tillräckligt med detaljer för att göra miljön levande för läsaren? Omvänt, har du för många detaljer/för långrandiga beskrivningar som får läsaren att tappa intresset?
  • Införlivas alla sinnen: syn, smak, lukt, känsel och hörsel? Med kluckande vågor i strandkanten, doften av tång, het sand under nakna fotsulor, måsarnas skrik, havsbrisen som smakar salt på tungan och rufsar om huvudpersonens hår, har läsaren möjlighet att förflytta sig till sommaridyllen där din karaktär befinner sig.

Språket

När du fått ordning på ovanstående punkter i listan är det dags att se över språket:

  • Upprepningar tråkar ut läsarens hjärna och får språket att framstå som fattigt. Ett bra verktyg för att variera ord är att söka alternativ på Synonymer.se. Ett annat verktyg, Lix.se, hjälper dig att hitta upprepningsord som du själv blivit blind för. Klistra in texten i sökfältet och tryck på ”Analysera”, så får du en ordräkning som resultat. Jag brukar analysera scen för scen för att hitta närliggande upprepningar, samt hela manuset för att se om jag använt riktigt ovanliga ord alltför många gånger. Så här kan ett ordräkningsresultat se ut:
  • Se över vilka uttryck och begrepp du använt. Är betydelsen glasklar? Om inte, förtydliga.
  • Flyter språket eller känns meningarna svårlästa och ordföljden krystad? Läs texten högt för att upptäcka var den hackar.
  • Vid användning av ord som den/det, se till att referenten är solklar. I scener där det förekommer flera män och flera kvinnor, säkra att det är tydligt vilken hon respektive han som avses. Om du hittar roliga syftningsfel, typ ”Vi klär midsommarstången med barn från förskolan”, ta bort dem ur manuset och lägg ut på Facebook istället.
  • Åtgärda kvarvarande stavfel. Om du skriver i Word får du hjälp av att programmet markerar felstavade ord. Lita inte blint på förslagen, ibland föreslås sammanskrivningar av ord som ska skrivas isär. Ord som är rättstavade men fel i sammanhanget är allra svårast att upptäcka, t ex om du skrivit vad istället för var. Jag tycker att det är lättast att finna sådana fel genom Words uppläsningsfunktion. Den markerar ord för ord samtidigt som den läser högt, vilket gör att öga och öra samverkar om att hitta felet.

Det här var den sista och avslutande delen i min serie med skrivtips. Jag hoppas att något av det jag tagit upp kan vara till hjälp för dig! Om så är fallet, skriv gärna en kommentar här på bloggen, alternativt på Debutantbloggens Facebook eller Instagram.

Stort lycka till med ditt skrivande!

Färskpotatis och sill, som om tiden stått still.

I fredags var det midsommarafton. En del av er kanske är tillbaka på jobbet idag efter en underbar helg, en del kanske har gått på semester, en del har jobbat som fasen hela helgen. En del går till jobbet idag och låtsas att helgen var fantastisk, fylld av glädje och vänner och kärlek, trots att sanningen är en helt annan. En del har lagt upp vackra bilder på sociala medier, bilder som de hoppas förmedlar den mer eller mindre uppdiktade verklighet de vill att omgivningen se. En del har i sitt jobb sett högtidernas baksida, det vi människor gör mot varandra när förväntningar, besvikelser, stress, traditioner och alkohol blandas.

Nej, jag är inte mycket för högtider. Jag tycker inte om de upptrissade insatserna, den där bilden många av oss har i huvudet av hur det bör vara. Midsommar med strålande sol och dans runt stången, en härlig blandning av familj och vänner, jordgubbar och sill, glada lekar i den ljusa juninatten. Eller jul med snö och tänd brasa och barnens tindrande ögon, en vacker gran och stillsamt klingande änglaspel. För vissa kanske den bilden är sann, men för de flesta av oss är den nog inte det. Men även om jag som privatperson inte gillar högtider så är de ju en guldgruva att använda sig av som författare. Det som är jobbigt att förhålla sig till i verkligheten är ofta tacksamt och intressant att utforska i fiktionen.

I Härifrån använder jag mig av just midsommarafton som en dramaturgisk vändpunkt. Här sammanfaller till slut Ozzies och Hannas spår, det är på Vrestas midsommarfirande deras vägar korsas för första gången, och jag har utnyttjat den offentliga teatern ett midsommarfirande innebär för att visa deras olika förutsättningar. Hanna är fortfarande förälskad i småstaden, som hon inte har upplevt förut, hon vill så gärna känna sig hemma, höra till, att hon väljer att blunda för det hon i ett annat sammanhang hade upplevt som falskt, eller fånigt.

För Ozzie däremot representerar midsommarfirandet allt det han vill bort ifrån. Han vill inte dit, för allt i världen, men hans mormor bestämmer sig plötsligt för att göra en markering, en revolt, hon vill visa Vrestaborna att hon äger makten i sitt eget liv, och Ozzie har inget annat val än att följa med.

Det tar dock inte lång tid innan mormor tvingas inse att det var ett misstag att bege sig till firandet, de blir i det närmaste eskorterade därifrån, och för Ozzie blir hela händelsen en tydlig påminnelse om var han har sin plats i den sociala hierarkin, och att han är utlämnad till en vuxenvärld han inte förstår, även i relationen med mormor.

Hanna står en bit ifrån och ser hur Ozzie blir behandlad, och även om de aldrig pratar med varandra vid det här tillfället så skapar upplevelsen den första lilla repan i hennes bild av Vresta. Kanske är det inte en idyll för alla. Men hon vill ändå tro på det goda och hennes kväll slutar i den andan:

Jag vet inte vilken typ av midsommarafton du har haft, men jag hoppas såklart att den var fin. Men om den inte var det så kan det finnas en tröst i att nästan allt så småningom går att förvandla till fiktion, även de allra mörkaste, jobbigaste grejerna. Jag brukar tänka så ibland, att många av mina upplevelser hade jag velat vara utan, men nu är det som det är, och då kan jag i alla fall suga ut det stoff som finns i minnena. Göra om det till någonting annat, något jag kan ha nytta av. Som en roman eller två. Tre, fyra, fem. Det är inte så illa.

Och det här blir kanske ett orimligt långt inlägg, men jag kan inte motstå att dela med mig av några midsommarminnen. Som när jag var riktigt liten och vi firade hos min farmor, där det ingick i traditionen att en helikopter dök upp strax efter dansen och hovrade över ängen medan någon kastade ut stora mängder godis som alla barn fick slåss om. (Jag minns det som slåss, det var djungelns lag för att hinna roffa åt sig några bitar ur gräset.) Eller när jag var lite större och min pappa försökte återskapa godisregnstraditionen på en annan plats, minus helikoptern, men råkade kasta en stor och uppenbarligen hård klubba rakt i huvudet på ett barn, vars föräldrar inte uppskattade det hela. Feststämningen förvreds snabbt. Eller en av de första midsommaraftnar jag och min storasyster firade med kompisar istället för familj, vi var på en liten bygdegård någonstans och tyckte att både festen och sällskapet sög, så som någon sorts kompensation fick vi för oss att sno med oss alla galgar hem. (Väldigt söta galgar ska tilläggas, och det är typ tjugofem år sedan, så jag antar att det är preskriberat!) Eller när jag och min pojkvän skulle fira med ett annat par och höll på att inte bli insläppta på campingen eftersom vi var för unga, men i slutändan var det vi som fick ringa polisen eftersom en mycket vuxen man i tältet bredvid blev så fruktansvärt full och sedan tänkte sätta sig i bilen och köra därifrån någon timme senare.

Ja, ja, midsommarafton ändå. Kanske fick du lite inspiration av mina minnen. Kanske kan du plocka fram några av dina egna och förvandla dem till fiktion? Gör det. Skriv.

Debutera vid 72, coolt? Eller: Faran av förflugna fantasier

Veckans gästbloggare Mats Hellstrand

”Grattis grattis på 70-årsdagen! Du får en skrivarkurs – i november!” säger min hustru och mina närmaste. Oj då, tänker jag.

”Jo men visst”, säger hon där vi sitter i sommarvärmen, i fritidshuset. ”Du har ju sagt ibland att du … , och nu har du tid … .” Barn och barnbarn skrattar åt min skrynklade panna. ”Farfar, ska du skriva en bok?” ”Morfar, skriv om Pettson, eller Alfons!”

Tankarna börjar mala. Helgkurs i november, och nu är det slutet på juni. Nåt måste jag väl ha hunnit tänka ut, skissa på, under fyra månader. 

Sommaren tar slut, tre månader kvar till november, åter hemma i lilla Sala. Besöker mor på äldreboendet, samtal om gamla tider. Bondmora, nykterhetskämpe, föreningsmänniska, folkbildad.

September, två månader kvar. Fikar med ett par gamla vänner. Släktforskning, det är spännande, får jag höra. Tack, men nej tack.

Oktober: Oj oj, hur ska det gå med skrivarkursen? Besöker mor på äldreboendet. Tänker på hennes skrivande tillsammans med min far, min farbror, med andra i Västerbykil. Kilboboken som de skrev ihop; visst skrev de om ett storslagsmål i Västerbykil en gång i tiden, mellan sextio bönder och vaktfolk från Sala silvergruva?

Skrivarkursen blir av, jag har fått upp ett spår. Tidpunkten för storslagsmålet var natten 28 december 1757. ”För djävulen att vi kör åt Salberget” säger domstolsprotokollet. Sala silverbergslag, skogsbönder i Möklinta som sålde träkol olagligt till Högfors bruk. Hur såg livsvillkoren ut? Vi är i slutet av den så kallade frihetstiden. Vad då frihetstiden? Frihet från vad, för vem? 

Skogsbönderna den natten; var det bara män? Vad händer om jag skapar en kvinnokaraktär bland dem? En skogsänka, karsk, på egen skattegård med rösträtt, härdad i uppväxten av sin far hammarsmeden. Ylva, smedstark och tankeklar. Vad finns dokumenterat? Vad kan byggas vidare till fiktion? 

Sala stadsbibliotek, böcker i biblioteksarkivet, fjärrlån, hjälpsamma bibliotekarier! Landsarkivet i Uppsala, beställa hem domstolsprotokoll från häradsrätten i Västerfärnebo i mars 1758. Nu sitter jag fem timmar om dagen och gräver, grottar, skissar. Skogskvinnan Ylva, ska hon vara ensam kvinna? Tänk om hon möter en själsfrände? Kanske en kvinnlig inspektor på Högfors bruk, en som äger många böcker? Och … tänk om … , och sedan att … . Men vänta, bara femton år tidigare, drog det inte ett stort bondeuppror mot Stockholm, tänk om … . Tillbaka till biblioteket. Men vänta, här ligger det en hel avhandling upplagd som pdf på nätet. Otrooligt!

Men hur i all sin dar gör man när man skriver? Berättarperspektiv, första person, tredje person, gestaltning, suck. Jag måste ha hjälp. Fler skrivarkurser, sen en skrivcoach/lektör (Lennart Guldbrandsson). ”Det här är ju riktigt bra! Men ta bort hälften!”, suck. Sen är det bara att nöta sittfläsket, göra några armhävningar när locken (ögon-) blir tunga och pannan stöter mot tangentbordet. Kaffe, kaffe, en timmes promenad varje dag med en skrivarpodd i örat, eller Torgny Lindgrens ”Ormens väg på hälleberget”. Lyssna, läsa, skriva, skriva om, skriva om, skriva om …! 

____________________________________

Mats Hellstrand debuterade i januari med Hemligt kontrakt, en thriller som belyser kvinnokamp, klasskillnader och landsbygdsfrågor – ämnen lika aktuella idag som på 1750-talet.

Vad vill du säga med din debutbok? Vilken är subtexten eller den ”moraliska läxan” du vill förmedla, utöver en gripande handling?

Emma: Att man inte måste vara perfekt för att vara värd att älskas. 

Victoria: Jag fick ju skit i en recension för mitt “dallrande patos”, så jag har funderat en hel del på det där i efterhand. Mitt mål var aldrig att servera någon sorts moralkaka, det är ju inte så gott, men samtidigt vill jag ju säga något av betydelse, annars kan jag lika gärna vara tyst.

När jag skrev Härifrån var min utgångspunkt att jag ville ge en röst åt personer som Ozzie, som inte har någon. Jag ville förmedla en bild av hur ensamheten och utanförskapet kan kännas, men också att det finns hopp. Sedan ville jag väl också säga någonting om förhållandet mellan förövare och den som är utsatt, att det inte alltid är svartvitt, jag tror att det ofta är mer komplicerat än så. Och såklart hur svåra och snåriga familjerelationer kan vara, hur tystnaden äter sig in i en. Såren efter frågorna som aldrig ställs. Hur man ska förhålla sig till sitt sociala arv … Oh, no, hör ni ljudet av patosklumpen som kommer dallrande?  

Tua: Jag läser för att svepas bort till andra tider och världar och därför har min ambition varit att erbjuda mina läsare samma sak, dvs eskapism i positiv bemärkelse. Det går säkert att utläsa moraliska budskap ur berättelsen men det överlämnar jag åt läsaren.

Samuel: Jag har inte haft någon sådan ambition, i alla fall inte på ett medvetet plan. Mitt syfte har snarare varit att underhålla, att låta läsaren strykas med- och mothårs i några timmar och att skapa något slags stämningsläge som man i bästa fall sugs in i och längtar tillbaka till.

Per: Att vi människor är mer lika varandra än vi tror. Att det inte är en viss sorts människa som fastnar i kriminalitet utan att det kunde ha varit du och jag också, om förutsättningarna varit annorlunda. Vi vill gärna distansera oss från människor som gjort hemska saker genom att kalla dem ”mördare” eller ”monster”, men det finns alltid en anledning bortom moraliska karaktärsdrag som förklarar vad som hänt (men kanske inte ursäktar det). Jag hoppas att den poängen kommer fram i min debut.

Sluta jämför dig med någon annan!

Det här är något jag måste öva på. Känslan av att bli förbisprungen. Innan jag fick ja på debutromanen var det värre. Skulle det aldrig bli min tur? Varför var det inte jag som vann den här novelltävlingen, eller fick stipendium eller var det nu kan vara. Man kan kalla det missunnsamhet eller avundsjuka och är varken konstruktiva eller positiva känslor. Men både mänskliga och vanligt förekommande.

Oavsett hur långt du når med din bok finns det alltid någon som når lite längre. En ljudbok som komplement till tryckt bok, eller tvärtom. En pocket. En mer populär inläsare. En recension i en större tidning. En bokserie. En bok såld till annat land. Ett flerbokskontrakt redan vid debutboken. En vinst i prestigefylld tävling. En inkomst från författarskapet som går att leva på. En bra recension i BJT. Och allt dyker upp på sociala media och är svårt att värja sig mot. Kluvenheten i att glädjas med andras framgångar och surheten över att inte nå riktigt dit.

Jag får ibland samma känsla när jag ser bilder av andras, nyrenoverade kök. Vårt kök från -74 är varken stort eller flashigt, men jag älskar det trots allt, eftersom det fyller sin funktion. Det är trångt, men vi får alla sex plats vid bordet och vi kan prata om allt möjligt kring det samtidigt som vi äter oss mätta. Det är inte säkert att samtalen hade blivit bättre i ett kök med marmorbänk och barstolar även om jag ibland i smyg drömmer om det.

Lite så försöker jag tänka kring mitt författarskap. Jag måste utgå från mina drömmar och mina förutsättningar. Och fundera på vad som verkligen är viktigt för mig. Och jag har insett att det är de små sakerna som betyder mest. Att en kollega köper boken utan att blinka. En avlägsen vän som hör av sig och gratulerar. En främling som delar med sig av sina tankar kring boken. Att en nyvunnen författarkompis tar sig tid att läsa hela första boken för att ge konstruktiva råd inför del två. Det är det som är så betydelsefullt och som i mina ögon betyder framgång. Och så det lilla smset som just plingade till i mobilen. Vi har bytt bok. Jag fick läsa en mycket personlig bok som bara finns i några få exemplar och jag gav i min tur bort min. Vi tillhör olika generationer och känner varandra sedan tidigare. Men nu har vi på ett helt nytt sätt snuddat vid varandras själar.

Den beryktade uppföljaren

Debut, check. Now what? Det är väl belagt att många förlag vill ha ett serietänk från sina författare. Att bygga bra karaktärer och miljöer är en investering som betalar sig om man använder dem i flera böcker. Plus att man bygger lojalitet med läsaren genom en serie och får (förhoppningsvis) en trevlig ”multipel-effekt” över alla böcker när en uppföljare kommer ut (ettan säljer plötsligt mer igen). Låter bra, va? Jo, fast det var ju bara det där med att uppföljaren måste skrivas också och det är inte för inte som bok två har rykte om sig att vara en riktig jäkla mardröm. Där är jag nu.

Debuten till vänster, uppföljaren till höger. Finn den röda tråden.

”Fångarna”, min debut, släpptes i slutet av maj och arbetet på uppföljaren började i samma stund som manuset blev antaget. Det är bara det att jag har stött på patrull gång på gång i uppföljaren, och det här är mina huvudsakliga problem

Storyn måste vara bättre än ettan

Förväntningarna finns plötsligt där. De som fortsätter att läsa serien är personer som gillade ettan = vill ha ännu mer i tvåan. Det är ett känt fenomen att i princip alla uppföljare i filmvärlden är sämre än originalet, med några undantag. Det handlar hundra procent om förväntningar och böcker följer samma logik.

Jag har redan använt många av mina bästa idéer

Oavsett vad du skriver om så finns det en anledning till att du valde just den storyn, en idé som fick dig att vilja investera år av din tid i manuset. Den vinkeln är redan använd i ettan, så hur blir det med uppföljaren? Ska jag göra samma sak igen och placera mina protagonister mitt i ett nytt gängkrig? Eller ska jag satsa på mer karaktärsutveckling nu när jag köpt mig en läsarskaras uppmärksamhet? Oavsett vad så måste jag lägga till några nya grepp som gör att tvåan får en egen identitet bortom att vara ettans blindtarm. Men vad ska det vara? Bara för att jag hade en cool premiss till bok ett så betyder det inte att det finns en minst lika cool grej till att hämta på samma tema. (Lugn, jag har hittat en väg runt detta).

Jag är ”låst” vid det jag redan skrivit

Skönt att ha karaktärerna klara, men deras personlighet och historia är samtidigt satta nu. Jag kan fördjupa och bredda, men inte ändra. Jag måste också plocka upp pennan någonstans i närheten av där bok ett slutade. Plötsligt har jag ett antal lagar som jag måste förhålla mig till, lagar som passade perfekt för storyn jag skrev i bok ett, men som kanske också begränsar mig i bok två.

Jag börjar se mönster i hur jag avslutar med cliffhangers

Jag har några favoriter, såna där coola one liners som man nästan kan sätta in i vilket kapitelslut som helst för att få folk att läsa vidare. ”Sekunden därpå bröt helvetet lös” är en favorit (jag vet, den känns kanske lite mycket Hollywood, men jag är en sucker för sånt), men den finns redan med i Fångarna och blir svår att återanvända . Jag måste komma på nya sätt att tvinga läsaren att läsa vidare, grepp som de inte känner igen från ettan. Det låter som ett litet problem, men när man har hundra kapitel så betyder det hundra unika sätt att hålla intresset uppe utan att ramla ned i klichéträsket.

Allt det här är lyxproblem, jag vet, men nu skriver jag ju för första gången med riktiga förväntningar på mig. Jag måste lägga ribban högre för att få samma resultat. Shit, det här är svårt. Men de goda nyheterna är att arbetet med Förrädarna går framåt. Jag kommer antagligen ha råmanus klart innan sommaren så att jag kan lägga det ifrån mig över semestern (man måste få ta paus från skrivandet också). Sen blir det råredigering i augusti, ny genomläsning i september, några veckors slutfix och så till förlaget i början av oktober. Wish me luck!

Sju av Tuas misstag, del 6: För sparsmakat

För en bakgrund till denna serie med skrivtips, läs här. Tipsen baserar sig på listan ”Nybörjarens 7 vanligaste misstag” (text: Elizabeth Sims, publicerad i tidningen Skriva nummer 3 2016).

6. För sparsmakat

Så här beskrivs problemet i Skrivas artikel: Många mindre erfarna författare som är angelägna om att hålla tempot uppe i historien glömmer att läsaren behöver hjälp att visualisera det som händer. Dessutom verkar skrivskolornas eviga tjat om ”Show, don´t tell” ha gjort många livrädda för att beskriva någonting över huvud taget, särskilt när det kommer till karaktärer och miljö.

Mitt misstag

Oj, vad jag har slitit med balansen i detta! Konungens sändebud var mitt läroprojekt och jag har prövat mig fram allteftersom, skrivit om otaliga gånger, strukit, lagt tillbaka, broderat ut, kapat. Den första versionen som jag skickade till förlag var betydligt längre än den som nu är utgiven. Mycket av det jag strök under omarbetningen var beskrivningar där jag frossat i ett alltför blommigt språk. Men bitvis trillade jag istället ner i motsatt dike och texten blev för sparsmakad, för karg. Den gav inte läsaren tillräckligt med vägledning att visualisera miljöer och förstå karaktärer. Ett tag höll jag på att bli tokig över att grubbla på hur jag skulle hitta rätt balans mellan ”snabb, framåtdrivande text” och ”fördjupande beskrivningar”. Som jag beskrivit i ett tidigare inlägg hade jag fantastiskt god hjälp av frilansredaktören Lena Sanfridsson. Så här såg det ut när vi diskuterade kring en omarbetning jag gjort:

Den här detaljkommentaren var så rolig att jag måste dela med mig. Detta är första scenen i kapitel 2, berättelsen har redan tagit fart och Lena hade helt rätt i att det var dags att utveckla miljön. Som tur var hade jag tagit bort med ändringsmarkeringar, så det var bara att klicka ”Ignorera ändring”.


Berättelsens rytm

Jag tog fasta på det Lena skrev om rytm. Min berättelse börjar med en spännande händelse. Jag ville fånga läsaren, väcka nyfikenhet, plantera frågor och sporra till att vända blad i jakt på svar. I mitt första inlägg i denna serie med skrivtips berättar jag om hur jag gjorde händelseförloppet snabbt genom att inte fördjupa mig i beskrivningar av alla förekommande karaktärer. De tre första scenerna fokuserar på skeenden som för berättelsen framåt. Miljöbeskrivningarna finns, så läsaren ska kunna visualisera Tronds kammare/pigan som ligger i hans säng/korridoren med de osande facklorna, men jag trimmade beskrivningarna till enstaka detaljer som inte slöar ner tempot i läsningen. När berättelsen fått styrfart var det dags att fördjupa karaktärer och att låta miljöerna skapa stämning hos läsaren.

I Matildas andra scen sitter hon inlåst i en fånghåla. En trist miljö, men ett underbart tillfälle att utveckla hennes karaktär och att ge läsaren möjlighet att förstå mer om vad som pågår. Scenen inleds med att hon trevar över väggar och golv i jakt på en rymningsväg. Det gestaltar henne som handlingskraftig och väcker medlidande när hon misslyckas. I väntan på att bli torterad undersöker hon skadorna efter knektarnas misshandel. För att hålla modet uppe tar hon ett djupt andetag av den råkalla luften och hämtar kraft i tanken på hämnd för sin väninna som hängt sig efter att ha blivit våldtagen. Miljödetaljer och inre tankar fördjupar såväl Matildas karaktär samt läsarens förståelse för vad som står på spel. Jag blev så himla glad över att just denna scen nämndes i Anna Piippolainens fina recension i Facebookgruppen ”Vi som älskar ljudböcker”:

Efter ett tag satte sig rytmen som Lena efterfrågat i min ryggmärg. Jag kunde själv se när texten behövde framåtdrift respektive fördjupning. Men jag höll hela tiden fast vid min ambition att berättelsen skulle vara tät i intrigen, så jag avhöll mig från stora utsvävningar.

Jag avslutar med två exempel på små tillägg (gulmarkerat) jag gjorde i sent skede för att måla upp miljöer och karaktärer.
Att Matilda tänker på sin bror visar hur viktig han är för henne. De små ändringarna kopplar miljöbeskrivningen till hennes bakgrund och fördjupar hennes karaktär. Dessutom gestaltas Petrus som en kärleksfull bror.
På ett direkt tips av Lena att skapa mer feelgoodmiljö i en lugn scen skrev jag in dessa tre meningar som låter läsaren uppleva sommaridyllen på ett helt annat sätt än innan.

H.E.L.P – Hantera En Lektörs Påpekanden.

Beatlarna illustrerar min känsla på sitt klassiska skivomslag.

Det var, som sagt, med visst mått av hopplöshet jag la på efter samtalet med min lektör Erik. Hans påpekanden rörde Wiik, Vresta, Hanna och Ozzie. Alla de bärande elementen i min historia och jag kände: ”Jaha. Då kan jag lika gärna lägga ner, det här kommer aldrig gå.” Men som tur var kan den tanken tydligen dominera mitt medvetande samtidigt som någonting där under börjar processa och hitta lösningar.

Jag började med att ställa Wiik mot väggen. Vem var han? Och ganska omedelbart kom svaret: ”En gammal fotbollsspelare.” Kanske på grund av att jag är omgiven av fotbollsälskare i mitt vardagsliv, det är en boll vart jag än vänder mig här hemma, och jag fascineras av fotbollens makt i världen. Det passade också bra med Wiiks personlighet och med Vresta som stad, Wiik är en stukad hjälte som återvänt till sina barndomstrakter för att slicka såren efter en kraschad karriär. Och i Vresta håller man sina storheter om ryggen, att Wiik blev en avdankad stjärna gjorde det möjligt för mig att ge honom status, inflytande, trots att han lever ett enkelt liv. I en nedlagd industristad som Vresta är Wiik någon att se upp till, ett hopp och en påminnelse om fornstora dar.

Det där med fotbollen förlöste också Vresta, historien, värderingarna som sitter i alla Vrestabors ryggmärg, att bara man jobbar hårt kan man bli någon, förtjäna respekt. Och har du en gång varit någon så sitter du kvar på piedestalen, oavsett vad som händer. Men det ger även det motsatta – har du någon gång klivit över på fel sida, vänt dig mot Vresta och dess uppsatta, kan du aldrig skaka av dig stämpeln, vilket är fallet för Ozzie och hans familj.

Jag försökte länge förändra Ozzies förutsättningar, Erik hade tryckt på att Ozzie behövde en fristad, en plats att andas på. Och jag försökte ge honom det på olika sätt, jag provade t.ex. att göra honom till en fotbollskille, att han skulle vara bra på sport, spela i Vresta IF, men det kändes inte rätt. Det var inte Ozzie, det ändrade för mycket i hans personlighet, för mycket i historien. Så jag ändrade tillbaka igen och gav honom istället en katt och en dröm om att klättra upp på Mount Everest en dag. Det kanske inte låter mycket för världen, men har man som Ozzie ingenting annat kan hotet om att förlora ett litet grått husdjur, och insikten om att bergstopparna är omöjliga att nå, vara förödande.

Och så var det Hanna. Hanna som var arg och avig, som ville bli älskad, men som stötte bort alla runt omkring sig. Som hävdade självständighet, men egentligen desperat letade efter sammanhang. Sin plats, sin flock. Jag insåg att hon hållit även mig på avstånd och jag satte mig ner och lyssnade. Tvingade henne att berätta sin historia från början, rakt ner i det som gjorde ont, inte som i ett återberättande, när allt redan skett, så som det var innan. Och hon blev en på pappret privilegierad tonåring, med ett liv långt ifrån Ozzies verklighet. Hon blev ett Håkan-fan (ett faktum som en recensent fann otroligt otrovärdigt, hon skrev: ”visa mig den tonåring som lyssnar på Håkan Hellström idag”, och jag ska inte gräva ner mig i det, men kan bara konstatera att jag i sommar ska gå på den i två år uppskjutna Håkan-konserten på Ullevi i sällskap med ett gäng ungdomar och att jag söker med ljus och lykta efter biljetter åt några som var för unga för att gå 2020, men som drömmer om att kunna följa med nu), och jag valde att starta hennes berättelse just där, i publikhavet på Ullevi tillsammans med bästa vännen och olyckliga förälskelsen Moa. Sedan kom resten av sig själv. Drömmen om att få höra till. Tas på allvar. Betyda något för någon annan.

Det tog mig ungefär ett halvår att skriva om manuset. Jag la till och tog bort, la till och tog bort, slipade och slipade och slutprodukten var så mycket skarpare än första versionen. Det hade varit en skiss, men det här var ett manus med liv. Och jag hade aldrig kommit så långt på egen hand, utan den där inputen från Erik. Jag skickade till honom en gång till, bollade ändringarna, och han hade inte mycket att säga. Ljuset glimmade till genom nyckelhålet igen, herregud, skulle jag våga skicka till förlag? Plötsligt kändes det nära. Och läskigt. Det ultimata testet.

En estetisk och social kameleont

Veckans gästbloggare är Johan Söderbäck, förlagsredaktör på Albert Bonniers Förlag.

Vad gör en förlagsredaktör? Frågan ställs ganska ofta, eftersom nästan ingen vet. Ibland knappt ens vi själva. Jag har kommit fram till en definition som jag tycker är ganska finurlig, eftersom den är tydligt avgränsande samtidigt som den rymmer så mycket: förlagsredaktören färdigställer ett manus för tryck.

Vad innebär det? När författaren träffar sin redaktör för första gången har hen i regel stött och blött sitt manus med förläggaren tills båda är vimmelkantiga. Det blir en tacksam fas för redaktören att göra entré med pigga ögon, nyfikenhet och lösningar. Förhoppningsvis finns ett någotsånär genomtröskat manus för redaktören att sätta tänderna i, men framför allt finns något ännu viktigare: ett tryckdatum. Tryckdatum är i det närmaste heliga, och sätter ramarna för den process som nu ska ta vid. Vad hinner vi med manus göra på den tid vi har på oss?

Manusredigering och färdigställande handlar bara om kreativitet fram till en viss gräns. Det handlar också om kvalitetssäkring, om rutiner, om att se över korrektur, att det som går till tryck inte innehåller tidsbristrelaterade skönhetsfel. Dessutom ska redaktören övertyga författaren om att det som går till tryck är bra nog. För riktigt färdigt blir det ju aldrig. En del författare är lättade över att få lämna sin text, för andra är det oerhört ångestladdat. Här behöver redaktören ofta fungera som terapeut, tröst och krockkudde.

Redaktören är en estetisk och social kameleont som måste byta arbetssätt med snart sagt varje bok och författare. En god redaktör har, menar jag, ytterst sällan någon egen agenda (”jag gillar inte öppna slut”, ”man måste kunna känna igen sig i huvudpersonen”, ”korrekt grammatik är A och O”, eller vad det nu skulle kunna vara), i stället måste vi så långt det är möjligt hitta textens eget flow och arbeta med den utifrån dess egna förutsättningar. Om och om igen.

Tycker redaktören om min bok? Här har jag tre tänkbara svar: 1. Fråga inte. 2. Det är oväsentligt. 3. Ja. Redaktörens uppgift är aldrig att värdera boken, utan att hjälpa författaren att kunna lämna en så bra version som möjligt till tryck. En gång rättade jag en författare som envisades med att säga kalla mina förslag och synpunkter för ”kritik” så många gånger att det blev ett stående skämt. Du kommer aldrig att ha en lika lojal läsare som din redaktör. Om ditt verk inte skulle bli en odödlig klassiker eller föremål för akademiska studier kommer heller ingen att läsa din bok mer noggrant eller fler gånger än din redaktör. Redaktören har i regel stenkoll på både styrkorna och bristerna i texten, både på det där smarta som man hoppas inte ska flyga över huvudet på läsarna och på nödlösningarna som tvärtom helst inte ska märkas.

Måste jag göra som redaktören säger? Jag brukar säga att det värsta inte är författare som vägrar lyssna, utan författare som lyder ens minsta vink. Då hamnar balansen fel, redaktören får ett mandat som vi inte ska ha, den färdiga boken tillhör författaren och är författarens verk. Det måste både redaktör och författare komma ihåg. Jag återkommer ofta till ett manussamtal jag hade med en författare, vi var oense om någon detalj och mitt sista, desperata argument var: ”Men om vi gör som jag tycker blir boken bättre”, varpå författaren frustrerat utropade: ”JAG VILL INTE ATT BOKEN SKA BLI BÄTTRE!” Där fick jag vika ner mig, det är naturligtvis även författarens fulla rätt att inte göra boken bättre.

Det enda författaren inte får mucka med är tryckdatum. 

Bokserier har ju blivit rätt populärt. Vad är din inställning till serie-idén? Är det något för dig?

Per: Jag gillar den tanken. Om man skriver en bok som folk gillar så har man väl på ett sätt en moralisk skyldighet att fortsätta, att fördjupa sina karaktärer och låta läsaren komma ännu djupare i det du vill säga i boken. Så jag är ett stort fan av serier, men kan också se charmen i att börja på ny kula med varje manus och skriva helt olika grejer.

Emma: Jag gillar serier om det är skickligt gjort och finns en bra idé med varje bok.

Victoria: När jag skrev Härifrån tänkte jag aldrig att det skulle bli en uppföljare. Jag kände mig färdig med Vresta och karaktärerna när jag hade satt punkt. Men ungefär samtidigt som boken gick till tryck började scener dyka upp i mig, karaktärerna ville berätta mer, de var inte alls redo att gå in i evigheten, så jag kände mig tvungen att lyssna och ta reda på var de befann sig och vad de hade att säga. Kanske blir det en färdig bok av det, och i så fall blir det ju någon sorts serie om Vresta, jag vet inte riktigt än, men det ska bli spännande att ta reda på.

I övrigt är jag väldigt imponerad av författare som planerar en serie redan från början och som kan se så långt fram, plantera trådar som löper genom flera böcker och får sin upplösning på slutet! Jag tror inte jag hade fixat att vara så strukturerad. 

Tua: Eftersom jag skriver en trilogi (trots att jag ursprungligen bara tänkt skriva en bok) så får man nog säga att jag helhjärtat nappat på idén. Fördelen som författare att är att jag redan känner mina huvudkaraktärer, något som jag har stor nytta av i bok 2 och 3. Jag har dessutom möjlighet att breda ut storyn utan att behöva skriva en enda tegelsten. Som läsare älskar jag serier där jag får återförenas med karaktärer som känns som vänner. Maria Gustavsdotters historiska serier om Prästdöttrarna och Gertraud är favoriter där jag verkligen känner mig nära perspektivpersonerna. Jag har sett fram emot varje ny bok och nu saknar jag karaktärerna eftersom serierna är avslutade.

Samuel: Som läsare är det ju skönt och ganska friktionsfritt med bokserier. Skulle jag själv vilja skriva en? Ja, kanske. Men det skulle nog vara en enorm utmaning. 

Mina skräpord är dina skräpord

Ja, det var ju en klämmig titel, men en ganska elak en också. Inte mot dig och mig, men mot orden. Skräpord, finns det ens? Alla ord har väl sitt eget existensberättigande och finns där av en anledning. De har ett syfte, en plats där just dem passar perfekt för att beskriva det du vill säga. Nej, inget ord är skräp i sig. Det blir de först när vi använder dem på fel sätt. Och det har jag gjort många gånger.

Jag vet inte hur du gör, men jag har en skön fil på datorn som heter just ”Skräpordslistan”. Den är full med två kategorier av ord som jag försöker undvika när jag skriver. I redigeringen letar jag alltid efter dem med ordbehandlarens sökfunktion och försöker utrota dem så mycket det går, om det nu inte finns en riktigt bra anledning till att ha kvar dem. Utan dem lyfter texten lite till (inbillar jag mig). Så vilka är det?

Kategori ett är orden som alla säger att du ska undvika. Orden som alla gör fel med och som är ökända bland lektörerna. Du känner till dem: plötsligt, lite, ganska, börja, ju, så, aldrig, alltid … Var och en av de här orden fyller en funktion, men förvånansvärt ofta klarar man sig utan dem. Det är klart att jag har med ett par ”plötsligt” i mina manus – vilket underbart sätt att sätta fart på en scen – men det är bara ett trick man kan använda då och då. Du kan säkert hitta listor på fler sådana här ogräsord i ”Så skriver du”-böcker.

Andra kategorin är orden som just jag använder för mycket för att jag skriver på mitt sätt och jag är betingad att slänga mig med dem. Flina, impuls, hjärna, konstatera, förvånad, sammanbiten, istället, till slut … De kanske inte kvalar in på kreti och pletis ogräslistor, men för mig dyker de upp oftare än maskrosor i en majgräsmatta. Ibland kan de tillhöra en viss karaktär – jag har en man som gör saker med ”labben” hela tiden – men som inte syns på andra håll i texten. Även dessa söker jag efter i redigeringen, och de blir fler och fler för varje text jag skriver. Jag lägger mig till med nya ”skador” hela tiden.

Ibland undrar jag om det egentligen gör någon skillnad att jag sitter och gallrar efter de här orden i slutredigeringen. Skulle ett förlag säga nej till en bra historia bara för att jag alltför ofta beskriver mina karaktärer som sammanbitna? Knappast. Däremot tror jag på fullt allvar att tränade ögon letar efter ord i framför allt kategori ett, markörer på ett författarskap som fortfarande ligger i startgroparna. De kan bli gruskorn i det subjektiva maskineriet som sorterar tusentals manus varje år. Nä, bäst att gallra.

Jaha du Per, kan du då vara snäll att ladda upp din så jäkla bra lista med skräpord så alla andra kan få se den? Jag tänkte faktiskt tanken, men i slutänden är det en så personlig lista att jag inte tror att du skulle ha någon nytta av den. Det är så att säga min ”konfigurationsfil” som är inställd på att söka bullshit i mitt skrivande, men inte ditt. Du har egna fulord som du överanvänder, beroende på din genre och sättet du skriver på. Nej, sensmoralen är istället att spara på skräporden som om de vore skatter, läxor du lärt dig på vägen och misstag som du inte vill göra om i framtiden. Över tid kommer det bli en diger lista med skräp du vill undvika, misstag som läsaren aldrig får se dig göra. En personlig lista anpassad efter dig.

Så vad säger du? Vilka är dina skräpord?

Sju av Tuas misstag, del 5: För enkel intrig

För en bakgrund till denna serie med skrivtips, läs här. Tipsen baserar sig på listan ”Nybörjarens 7 vanligaste misstag” (text: Elizabeth Sims, publicerad i tidningen Skriva nummer 3 2016).

Vid förra veckans tjänsteresa till Stockholm visade sig vädret från sin bästa sida och jag tog en promenad genom Gamla stan. Jag älskar att känna historiens vingslag, fast just här på Stortorget (platsen för Stockholms blodbad år 1520) får jag rysningar när jag föreställer mig hur blodet flöt över kullerstenen.

5. För enkel intrig

I Skrivas artikel anges att många nybörjarförfattare underskattar komplexiteten i ett romanbygge. Till skillnad från novellen behöver en roman många parallella intriger som håller läsarens intresse uppe.

Hur jag gjorde

Under stora delar av berättelsen befinner sig mina huvudpersoner på resa, ensamma med enbart varandra till sällskap. Detta innebar en begränsning för mina möjligheter att skapa parallella intriger. Lösningen blev att nyttja mina huvudpersoner till max. Jag ville göra deras romans svår, nära nog omöjlig. Kärlek som de inblandade måste offra något för, är starkare än en lättvunnen dito. Ett välkänt knep inom romance är att låta kärleksparet börja som fiender, vilket gör utvecklingen till en romans mer tillfredsställande för läsaren. I tidigt skede la jag mycket tid på att tänka ut vad som stod på spel för Trond respektive Matilda samt hur deras drivkrafter kunde krocka med varandra.

Listan blev lång innan jag var klar och den hjälpte mig att skapa grus i maskineriet genom hela manuset.

Yttre hot/intriger

Ett hett tips: Släng inte in intriger som inte har med huvudberättelsen att göra. Förstärk istället din röda tråd! I mitt fall använde jag bikaraktärer för att lägga käppar i hjulet för mina huvudpersoner. När de flyr Klippvreta blir de jagade av Magnus som är fast besluten att fånga Matilda och återbörda henne till borgen, vilket är hennes värsta mardröm. Ett möte med de förföljande knektarna avslöjar att Matildas älskade bror är i fara, något som får hennes drivkraft att svikta. Trond är lojal mot konungen men inser samtidigt att denne har makt att avgöra huruvida Matilda får leva eller dö, vilket skapar ett svårt dilemma för honom. Sårad av hans avståndstagande flörtar Matilda med en dräng, eftersom hon minns hur svartsjuk hon själv blev när Trond uppvaktades av en glädjeflicka. Besöket i oasen Solängen gestaltar det liv Trond egentligen strävar efter. När Tronds vän Henrik hittar kärleksparet tillsammans råkar Henrik trampa på en av Matildas ömma tår: den skam hon känner över att ha svikit löftet till sin bror (att inte komma nära en man).

Ja, även denna lista kan göras lång, men vid det här laget förstår du konceptet. Använd såväl bikaraktärer som miljöer för att väva dina intriger till en stark och sammanhängande tråd genom berättelsen!

Det röda huset vid Stortorget har 92 vita stenar, en för varje person som avrättades i Stockholms blodbad.
Enda gången jag känner mig hemma i en storstad är där jag kan färdas bakåt i tiden. Mårten Trotzigs gränd, den smalaste gatan i Sverige. Mårten blev borgare i Stockholm 1595.
Jag avslutade min historiska vandring i Gamla stan på Järntorget med en tidstypisk öl (nä, det är lögn, men låter bra) samt en modern och ljuvlig pasta. Restaurang Tre Valv. Inomhusmiljön andas 1400-tal och gör mig lycklig.

Suddiga vykort, snubbar och hala ålar – varför du behöver en lektör.

Så här skrev jag på Facebook 2019. Självsäkerheten förvånade mig när jag hittade inlägget nu, det är olikt mig, men jag kände verkligen att jag hade något bra på gång.

Vid årsskiftet 2019/2020 var den där manusutvecklingskursen jag gått för Erik Grundström slut. Jag hade fått ihop ett första utkast av det som skulle bli Härifrån, även om manuset inte hade någon titel då. Under våren ägnade jag mig åt redigering, putsade och fixade, fyllde ut luckor och tog bort onödigheter. Sedan kände jag mig klar. Helt klar, jag kunde inte komma på något som behövde ändras, jag tänkte att nej, det här manuset är nog så bra som jag kan få det. Men samtidigt visste jag hur lätt det är att bli blind för sin egen text, och hur förbaskat svårt det är att bli antagen av förlag, men känslan av att jag var nära fanns där, jag såg en strimma ljus genom nyckelhålet, så jag ville ge manuset de allra bästa förutsättningarna. Det var dags att för första gången i mitt liv anlita en lektör.

En lektör, vad är det egentligen? Kort sagt kan man väl beskriva det som en person som läser ett manus och därefter kommer med ett utlåtande om textens styrkor och svagheter. Gäller det en lektör som jobbar för förlag kan det handla om en bedömning huruvida manuset borde antas eller inte, och om det är en lektör du anlitar privat brukar syftet vara att få övergripande respons på var bristerna finns, vad som saknas för att manuset ska nå sin allra bästa form. En lektör är alltså inte samma sak som en redaktör eller en korrekturläsare, som mer går in i detaljerna, meningsuppbyggnaden, stavfelen. Allt det är ju ganska oviktigt innan berättelsen är färdigskulpterad i stort. En sak i taget.

Googlar man på lektörer kommer det upp en himla massa annonser från olika tjänster, privatpersoner och företag som vill att du som aspirerande författare ska vända dig till dem. Jag ska inte säga någonting om vad som är bra eller dåligt, jag har inte testat utbudet, men jag råder dig att göra lite research innan du slänger iväg massa pengar (för det kostar såklart en slant) till en okänd människa. Jag valde att gå på ett säkert kort genom att anlita Erik Grundström. Han hade ju redan läst det mesta av mitt manus och jag uppskattade honom som handledare under kursen jag gått, jag tror att det är viktigt att man klickar på det sättet också. Sedan var det för mig ett stort plus att han har väldigt lång erfarenhet i branschen, jag litade på att han visste vad han pratade om.

Och vad hade han då att säga om mitt manus? Jo, en hel del, visade det sig. För det första så tyckte han att jag var för vag i min beskrivning av Vresta. Att staden bara blev ett suddigt vykort, jag behövde zooma in på detaljerna. Väcka den till liv, vad bar staden på för känslor, sår och drömmar? För det andra var det Wiik, min största antagonist, eller skurk. Vad var han för snubbe, vad hade han för roll i Vresta? Hur såg andra honom? Vem var han utanför relationen med Ozzie?

Den tredje invändningen gällde Hanna. Hon var vid den här tidpunkten en hal ål, hon slank in i manuset, dök upp i Vresta, men jag kom henne aldrig riktigt nära. Erik tyckte att jag borde lägga mer av hennes kamp i nutid, inte beskriva vad som hade hänt innan. Och den fjärde större anmärkningen hade med Ozzie att göra. Frågan om hans fight, hans drömmar. Vad hade han egentligen att leva för? Kunde han inte få en fristad, ett ljus, en plats där han var trygg och självsäker?

Jag fick Eriks respons först i skriven form, med anteckningar manuset igenom plus en längre sammanfattande text. Sedan pratade vi också via Teams, ett möte jag var skitnervös för, första gången jag diskuterade mitt manus live med någon! Och jag blev alldeles överväldigad av Eriks kommentarer. Jag fattade att han hade rätt, och det var ju exakt den sortens respons jag ville åt, men jag hade ändå nästan lurat mig själv att tro att mitt manus var i princip klart och jag drabbades av känslan jag alltid får när ett hinder dyker upp: jag kommer aldrig någonsin att klara av det här. Ljuset jag anat genom förlagsnyckelhålet slocknade tvärt.

Så det var med ett ganska tungt hjärta och en anings smygande panik som jag la på. En liten röst i mig viskade: ”Fan, du skulle aldrig anlitat en lektör.” Men den andra, lite mer rationella sidan påpekade att det här var min chans att förbättra manuset, att det var nu jag skulle plocka fram min fighting spirit. Och bara någon timme senare började det spraka i utkanterna av mörkret och tomrummet som samtalet lämnat kvar. Nu jävlar, nu jävlar skulle manuset lyftas!

Häng med nästa vecka, för då går jag igenom hur jag gjorde.