Skriv och redigera effektivt med Pomodoro

Är du duktig på att skjuta upp saker? Är du dessutom lättdistraherad? Försöker du att göra flera saker samtidigt också?
Det där stämmer på mig ibland. Nu pratar vi om på hemmaplan och på fritiden, inte på jobbet. Där beter jag mig förstås oklanderligt.

Sådana egenskaper gör att vi ibland inte får så mycket gjort som vi skulle vilja. Som tur är finns det knep för att bli mer effektiv och produktiv, ett av dem är Pomodoro-metoden.

Jag testade det när jag fick lite skrivkramp i slutspurten av mitt råmanus – och det hjälpte mig faktiskt att komma igång igen. När jag skulle börja redigera på allvar i tisdags bestämde jag mig för att köra Pomodoro-metoden igen.

Så här går Pomodoro till:

1… Välj EN uppgift du ska göra, till exempel skriva eller redigera.

2… Ta bort alla potentiella distraktioner: Sätt på dig hörlurar, stäng in dig om det behövs, pausa mejlnotiserna, lägg bort eller sätt telefonen på ljudlöst – inget ska kunna störa dig.

3… Sätt en timer på 25 minuter.

4… Jobba fokuserat och intensivt!

5… När tiden är slut tar du en paus på 3-5 minuter och påbörjar ännu en 25-minutersperiod.

På sajten https://productivitytimer.com finns en timer som du kan välja att använda. För mig duger det med mobilen. På samma sajt finns mer information om metoden och även svaret på frågan du säkert redan ställt dig:
Varför just 25 minuter?

Här är de viktigaste anledningarna till tidsomfånget:
Det är INTE FÖR LÄNGE så att du får tillfälle att prokrastinera.
25 minuter känns överkomligt även för att ägna sig åt något som känns tråkigt och jobbigt. Förhoppningsvis brukar inte skrivandet kännas tråkigt, men du fattar tanken. Även om du inte hinner med hela uppgiften på 25 minuter är det mycket värt att åtminstone ha påbörjat något. Allt som är gjort är gjort.

Det är INTE FÖR KORT så att du inte hinner göra något vettigt.
Du hinner mer än du tror på 25 minuter. Om det hade varit kortare tid hade det varit svårare att se framstegen. Framsteg är viktiga för motivationen, det ska kännas kul att återgå till nästa Pomodoro efter pausen.

Det är TILLRÄCKLIGT KORT för att du ska hålla dig fokuserad
Många presterar som bäst under lagom mycket press. Du vet att du behöver koncentrera dig extra för att få något gjort under de där 25 minuterna och den pressen gör dig produktiv.

Självklart kan du bestämma andra intervaller om du vill, men det här är beprövat sedan 1980-talet. Det var då som studenten Francesco Cirillo utvecklade metoden och han använde den välkända kökstimern i form av en tomat. Pomodoro betyder just tomat på italienska.

Vissa använder sig av Pomodoro under en hel arbetsdag och delar in varje timme i två 25-minuters pass. För mig räcker det fint att göra det i en timme och främst när det naturliga flowet inte infinner sig.

Det finns också särskilda appar där man kan ha sina att-göra-listor och föra statistik över sin produktivitet. Nej, tack. Det är inget för mig. Jag behöver inte fler saker att hålla reda på, jag vill bara få en extra kick för att komma igång ibland eller ha en stödjande krycka för att behålla fokus. Testa vetja!

Hur gick första redigeringspasset då?
Bra tack. Dagarna innan hade jag funderat en del över HUR och VAR jag skulle börja. Skulle jag ta tag i en karaktär i taget eller göra allt i kronologisk ordning?
Jag hade inte bestämt mig riktigt när jag satte timern, men det blev som en signal – sluta tänka, bara gör. Så jag började från början, sida för sida, och tog mig igenom den första biten ganska enkelt.

Skönt att vara igång!

Om att skriva i nutid

En nutida selfie

Jag tänker att trovärdigheten i ett manus delvis är avhängig den form man valt att skriva i. Man måste helt enkelt ta konsekvensen av den berättarform man valt.

Min bok Pensionat Solvändan är skriven i första person, presens dvs. att det är Algot/Beatrice själv som berättar historien i nutid. Han tycks berätta medan saker händer, vilket i sig kanske inte är så trovärdigt egentligen, ty vem gör så? Ingen berättar att ”Jag tar stigen ner mot havet.” medan personen faktiskt gör det. Och ändå är det som om det konstigt nog fungerar i skrift. Det är som om Algot berättar för sin dagbok i realtid vad som sker. Ett alternativ, som kanske hade varit lättare, hade naturligtvis varit att berätta om honom i tredje person – ett mycket vanligt berättarperspektiv som ibland resulterar i Den allvetande berättaren. Denna berättarform bygger, som bekant, på att jag som skriver tittar på händelserna liksom från ovan och berättar för läsaren vad jag ser och hör, men ofta även vad jag i hemlighet vet om karaktärerna. Som författare är jag då inte låst i tid och rum, utan kan röra mig fritt i historien.

Fördelen med just den berättarform jag trots allt valde var konstigt nog begränsningen den gav. Jag brukar arbeta så – genom att redan från början begränsa mig. Det skärper tanken och kräver viss kreativitet. Även i mitt bildskapande har jag alltid tänkt att ett överflöd av färger och material riskerar att döda den sanna kreativiteten, som ju faktiskt handlar om att hitta nya lösningar i begränsningen.

Den allvetande berättaren vill gärna gå in i huvudet på sina karaktärer och berätta vad de tänker, känner och drömmer om. Ty om man inte själv bestämmer något annat, finns det ju inga begränsningar alls i det allvetande perspektivet. Man tar plats som ett slags allvetande gud över sina karaktärer. Det gör att författaren i ett svep kan tala om för läsaren vad flera personer i ett sällskap tänker och känner, utan att någon i sällskapet egentligen uttryckt det, eller ens vet det om varandra.

Bea och Mona tar ett fotbad i realtid
Ill. ur Pensionat Solvändan, Lange Forlag, 2020 (c)Kvick

Men Algot/Beatrice är ingen gud och kan därför omöjligen veta vad t ex hans kompis Mona tänker och känner, han kan bara förmedla vad han själv betraktar och förnimmer. Detta hjälpte mig att följa den kända devisen show, don´t tell – dvs. visa i stället för att berätta – ett vanligt råd till blivande författare. Greppet ger nämligen mer utrymme åt läsaren att själv tolka vad hen läser och det gör läsaren till en medskapare av historien. Och en sann läsare säger inte nej till att få vara med i processen. I Pensionat Solvändan bjuder Algot/Beatrice in oss att stå bredvid honom inför de andra karaktärerna och vi får höra vad de säger och se var de gör precis som om vi vore där.

Att komma ut på andra sidan – av en redigeringsrunda

Man hör författare viska om den sinsemellan och kanske lägger någon i förbifarten upp en bild i sociala medier som visar att de befinner sig i den. Den fruktade redigeringsfasen. Mitt manus hade hunnit gå ett par rundor till förläggaren men nu var det dags för redaktören att sätta tänderna i det. Redaktören på Polaris heter Ulrika och när vi skulle gå igenom hennes förslag på ändringar och de korrfel hon hittat så försäkrade hon mig om att det inte var det absolut värsta hon hade sett.

– Du har blandat ihop dagarna lite här och där, men det gör XXXX (känd författare) och XXXX (annan känd författare) också, sa hon.

Smart knep för att få oss debutanter att känna oss mindre dåliga, antagligen. Jag ägnade de första dagarna åt att föra in hennes ändringar i manuset – eller åt att harmset fundera på om det verkligen var nödvändigt att ändra just den saken som jag ändå tyckte så mycket om. Vissa gånger var jag helt enkelt inte överens med redaktören och fick i ett skamset mejl senare förklara exakt hur och varför. För det har man ju hört, att redaktören har alltid rätt. Eller om det är förläggaren. Båda har antagligen alltid rätt.

Efter fyra dagar var jag färdig och hade egentligen kunnat skicka iväg manuset i det skick det var. Men jag kände att jag var tvungen att gå igenom hela det igen. Ord för ord. Det slutade med att jag satt ungefär 12 timmar om dagen i ytterligare fyra dagar (detta var efter att ha jobbat emellan, jag sover faktiskt när jag jobbar. Redigeringen skedde på mina lediga dagar).

Det krävdes enormt mycket ändringar insåg jag. Varför hade jag använt ord som ”understundom” och ”trängta”? Lever jag på 1800-talet? Gör mina karaktärer det? Nej. Den här delen i processen var ännu mer pinsam än jag hade föreställt mig och jag vägde varje ord på guldvåg. Det kändes som att jag massakrerade och återuppbyggde varje mening, en byggsten i taget. Förstasidan av manuset skrev jag om kanske tio, nej tjugo, gånger. Skickade till en författarkollega som kom med input. Ändrade igen.

Om jag skulle beskriva känslan genom den här delen av processen så skulle jag likna det vid att låta ens hjärna först köras genom en biltvätt, sedan torka på en klädlina och sedan manglas sakta genom en elektrisk mangel. Och det var bara mitt eget fel, för att jag hade skrivit så pretentiöst och töntigt första gången. Redaktör-Ulrika hade uppenbarligen varit alldeles för förlåtande. För ett par veckor sedan sparade jag ner filen och skickade iväg innan jag hann peta ännu lite till.

Nu ska manuset ”sättas” som det heter och sedan ska redaktören läsa igenom det en gång till. Jag ska antagligen ändra saker ytterligare en gång efter hennes synpunkter. Sedan korras. Och till sist – gulp – tryckas. Nu är det mindre än två månader kvar till utgivning. Hjälp!

Vi leker att allt är bra och att jag får bestämma

Skriva och läsa (och nyttja streamingtjänster), har vi ju kunnat göra trots pandemin. Men jag har inte träffat min mamma sen i oktober. Då gick vi, helt i hennes anda på två stora konstutställningar på samma helg. Sen stängde allt ner. Jag är tacksam över att mamma lever, men jag saknar både henne och att gå på museum och galleri.

Foto: Lydia Putkinen Tappert

26 mars öppnade Moderna Museet öppnade igen. Jag hängde på låset, det vill säga, var snabb med att boka biljetter för att se den underbara Giacomettiutställningen. Det var härligt, men litegrann som att spotta en törstig kamel i halsen. Jag vill ha mer! Vi kan väl leka att allt är bra igen, och att jag får bestämma. Då bestämmer jag att det finns weekend-interrail och att flera av de konstnärer jag helst vill se ställer ut samtidigt.

David Hockney: Domestic scene

Jag flexar ut från jobbet, sätter mig på tåget en fredagsmorgon och åker ner mot kontinenten. Första stoppet blir Danmark, och Louisiana där en David Hockney retrospektiv just har öppnat. Äntligen får jag se de där ömsint målade vita sockorna på riktigt. Jag äter en god lunch i kaféet och dricker ett iskallt glas vitt vin innan jag åker vidare ner längs kusten. Med raska steg går jag från Köpenhamns Hovedbanegård till Statens Museum for Kunst. Medan jag tar mig fram genom stadskärnan nyktrar jag till.

Kerry James Marshall: Slow Dance

Min vän Anna-Liisa har fått rast från den filminspelning hon jobbar på, och väntar utanför museet. Vi kramas innerligt, sen går vi in och ser Kerry James Marshall-utställningen. Båda blir berörda av hur ömsint han skildrar människor, och förtjusta i mönstren i hans målningar. Efteråt äter vi middag och pratar ikapp, sen följer hon mig till tåget.

Nästa morgon vaknar jag i Paris, på Gare du Nord. Efter en stärkande frukost bestående av en café creme och en pain au chocolat beger jag mig till centre Pompidou.

Paula Rego: Utan titel.

Paula Rego är en jävla knock-out, särskilt målningarna hon gjorde för att skildra villkoren för kvinnor som går genom illegala aborter. Alla konstintryck gör mig inspirerad. Jag hittar en sylta där ägarens hund inte morrar åt mig. Efter en chevre chaud och ett strävt glas rödtjut överväger jag att ta in på hotell. Datorn har jag med och det vore skoj att skriva i Paris, i alla fall ett dygn. Men nej, jag ska vidare.

Ett Eurostar tåg tar mig till London på bara några timmar. Det är härligt trångt på tunnelbanan som tar mig till Tate Modern, som har kvällsöppet. Jag letar upp Rothko-rummet. Det är stilla därinne. En vithårig dam sitter där, liksom uppslukad av konsten.

Markt Rohko: Black on Maroon

Jag smyger in, och sätter mig tätt intill. Sen bara sitter vi där bredvid varandra. Mamma och jag.

Om rädslan att debutera

I dag gästbloggar Helén Wigh. Hon är aktuell med debutromanen Järnmärkt, som gavs ut i mars 2021 av Historiska Media.

Helén Wigh Järnmärkt

Tänk att så många olika känslor kan samspela inuti kropp och sinne inför en debut. Känslor av lycka, eufori och längtan, som slåss mot ängslan, nervositet och rädsla. Min dröm om att få debutera har både skrämt mig liksom fyllt mig av lycka. Och nu är det gjort. Hur var det då?

Innan jag går in på det vill jag först försöka förklara de negativa känslorna. Varför de ens finns inom mig. Som person är jag mer introvert än extrovert. Jag kommer från ett litet samhälle i Värmland, en by med cirka 300 invånare. I den närliggande staden känner de flesta till varandra på något sätt. För mig var det ingen självklarhet att ens berätta för min kära familj att jag skrev på ett spänningsmanus för några år sedan – skulle jag då våga berätta för andra? Att avslöja att jag hade en dröm vid sidan av läraryrket – en dröm som kändes ouppnåbar. På något sätt hade jag Jante med mig på axeln som ständigt frågade ”Vem tror du att du är?”. En fras som jag visste kom från mitt inre, inte från min familj eller vänner. De har alltid trott mer på mig än vad jag själv har gjort och när jag till slut vågade berätta om mitt skrivprojekt blev de överförtjusta och var övertygade om att jag skulle lyckas. De hade rätt. Det förstod jag först när mitt manus antogs i december 2019 av Historiska Media förlag. Ändå var jag rädd för vad andra skulle tycka och tänka.

Att debutera innebär att din trogna följeslagare – berättelsen, den som kommer från hjärtat iklädd med ord valda med omsorg – skulle bli fritt fram för andra att kommentera. Kritisera. Och för mig var det skrämmande. Liksom att jag som person skulle synas och höras mer offentligt. Men nu är det gjort. Plåstret är avrivet. Och jag har lärt mig massor. Bland annat hur intervjuer kan vara, flera stycken dessutom. Det har varit intervjuer över telefon men allra mest öga mot öga. Jag har tagit små steg till att försöka slappna av inför kameran, ta någon selfie för att lägga ut vid passande tillfällen. Posta inlägg på sociala medier, våga vara stolt, sälja min bok direkt till läsarna genom mitt drive-in-event i samband med mitt boksläpp. Det har varit kognitiv beteendeterapi på hög nivå och jag gjorde det. Jag lät inte rädslorna styra.

Och kommentarerna, kritiken. Än så länge har det inte gått lång tid sedan jag debuterade. En vecka efter debuten fick förlaget beställa tilltryck av Järnmärkt, då den ”flugit av hyllorna”. Responsen från läsarna har varit otrolig. Magisk. Överväldigande. Samtidigt som jag sett några negativa kommentarer på streamingsidor, alltifrån någon som inte ens läst till någon som inte gillade den eller uppläsaren. Men de kommentarerna gjorde inte så ont. Inte alls. De positiva kommentarerna är så många fler. På något sätt har det gjort mig mer avslappnad och att läsare tycker något innebär att boken ändå engagerar, liksom blir läst. Och till slut kommer jag att kunna få mina egna trogna läsare. De som läser mina ord för att de uppskattar dem, engageras av dem. De som ser till att mina berättelser får liv. Gång på gång. Precis det som har varit min inre önskan.

Till hösten kommer min andra spänningsroman ”Jordoffer”. Och om ett par veckor min barnbok ”Fisen Fartdåre” – en helt annan genre och målgrupp. Ännu en erfarenhet rikare. Skillnaden med de kommande boksläppen jämfört med det första är att jag från start kommer vara mer avslappnad och tillfreds. Min första erfarenhet stärker mig i de framtida.

Till alla oroliga författaraspiranter därute som har en dröm men som ängslar sig för allt runtomkring. Släpp oron. Våga ge dig hän. Ta små steg framåt och fortsätt att skriva under tiden. Smärtan att inte våga torde vara värre än att ha vågat och – i och med det – riskerat att misslyckas i sitt försök. Varje gång vi vågar oss på något nytt, vinner vi något i oss själva oavsett hur det går. Och framförallt – det som är viktigast i min strävan – vi öppnar dörren och låter våra berättelser få liv.

Uthållighet, uthållighet.

Nej fy fan vad opepp jag är på att blogga idag. Kanske för att jag är inne på andra veckan av en ganska saftig förkylning som inte ens är covid. Alla icke-covid-förkylningar känns liksom så komplett onödiga.

Önskar att jag var en sån där modebloggare som kunde fylla ut med lite ”content” i form av foton av mig själv med mina kläder på mig.

Men inte ens det skulle gå för jag har inte orkat tvätta. Har just nu på mig en trasig pyjamastisha, dessutom är den ut-och-in. Inga byxor. Dessutom har jag ingen helfigursspegel. Vad ska man med en sån till. Ger ju bara ångest.

Eller inredning. Varför kan jag inte va en sån som bryr mig om inredning? Gjorde ett tappert försök att va en normal person som gör blomsterarrangemang. Det höll 2 insta-poster, som mest fick likes från japaner.

Nej, jag har kommit in i en rymdperiod där jag läser en massa om rymden, och om monster. Och om mörker. Nästa bok: Rymdmonstermörker.

Aja det här var ju ett deppigt och oinspirerande inlägg. Vi ska ju va liksom peppiga här, och uppmuntra alla blivande författare och ge inspiration om det glammiga författarlivet.

Men långa perioder är det så jävulskt tradigt. Just nu är en sådan period. Man måste bara skriva om och skriva om, och nu har jag en månad på mig att skriva om IGEN. Har en lista från förlaget på logiska luckor som måste fyllas med logik. Det blir lätt så när man absolut ska hålla på och skriva en jättekomplex historia med en massa metanivåer.

TYPISKT high-brow-nybörjare att hålla på med en massa text-i-text och krångla. Nästa gång ska det bli en lättare bok. En huvudperson, rak historia, början-mitten-slut. Om rymdmonster.

Här kommer lite tips från en person som känner sig som en gammal gammal kvinna just nu:

1: Om ni måste ha ett excel-ark för att hålla reda på alla trådar så är det dags att fundera lite på vad ni håller på med.

2: Om nån frågar vad boken handlar om och ert svar är ”eeeh, jag vet inte, lite olika saker?, det är liksom en kvinna och sen blir allting konstigt och så är det en kärlekshistoria också och sen lite typ sci-fi”. – Ja då måste ni fundera på vad ni håller på med.

3: Om ni skriver en bok överhuvudtaget – fundera på vad ni håller på med. Det liksom, kräver så enormt mycket. Det slukar en. Det är en malström.

4: Om ni ännu inte börjat skriva utan mest sitter här och läser debutantbloggen med en löst formulerad skrivdröm – äh förresten, go for it. Hade jag vetat hur jobbigt detta skulle vara hade jag aldrig gett mig in på det. Samma med det mesta här i livet i och för sig. Men det kan man ju inte basera sina beslut på.

Adios, nu ska jag bara gå och skriva ett synopsis IGEN för att kunna lättare se var luckorna kan täppas till. Sen förhoppningsvis är det sista gången.

/A

Om mina låtsaskompisar: Att fylla på och förtydliga

Caroline Möllesand redigering av feelgoodroman
Dags för påfyllning lite överallt!

Redigeringen upptar fortfarande mycket av mina tankar så jag fortsätter att blogga på det temat. Som jag skrev förra veckan behöver jag bearbeta mina karaktärer, och jag tänker att du kanske är nyfiken på att veta mer om det. Det hade jag varit!

För några dagar sedan stötte jag på en träffande formulering. Therese Widenfjord skrev så här i ett inlägg på Instagram:
”Herregud, vad jag börjar tycka synd om mina huvudpersoner…! Allt elände jag utsätter dem för. Jag lovar att skicka dem på spa när det här är över! (Möjligen åker jag med själv också.)”

Sedan avslutade hon med hashtaggen #lekamedlåtsaskompisar. Ha ha, precis så är det ju! Att skapa sina karaktärer är som att att skaffa sig låtsaskompisar. Jag har helt klart hängt mer med Melinda och Sanna än mina verkliga vänner det senaste året. Det finns flera anledningar till det, pandemin till exempel.

Det var både roligt och spännande att utforma mina två huvudpersoner. Till en början var de ganska suddiga och när det gäller namnen tog det ett tag innan de föll på plats. Nu känns de så inarbetade att jag förmodligen kommer behålla dem. Sanna kallade jag för Fia ett tag, och Melinda hette både Mikaela och Josefine innan jag landade i just Melinda.

Mycket viktigare än namn är så klart deras erfarenheter och personligheter – hur de agerar och varför. Min tanke var att de här två kvinnorna ska vara ganska olika och därmed pusha och bromsa varandra i olika situationer. Jag har den mesta informationen om dem klar för mig i huvudet och mycket finns nerskrivet i deras karaktärsmappar i datorn.

Något som är tydligt om man läser lektörsomdömet är att jag ibland berättar för lite. Särskilt i inledningen var jag ganska noga med att inte avslöja för mycket bakgrund. Jag ville väcka nyfikenhet utan att texten blev baktung av långtråkig information.

Det är precis det som lektör-Lena har bett mig fokusera på i redigeringen. På vissa håll behöver jag förtydliga förutsättningarna så att läsaren förstår Melindas reaktioner och handlingar bättre. Jag funderar mycket på hur jag ska göra det så snyggt som möjligt och var det är läge att flika in ledtrådar och detaljer.

När jag skapade Sanna passade jag på att ta ut svängarna och låta henne vara åt det hämningslösa hållet. Det är väl det man har låtsaskompisar till? Låta dem tänja på gränserna medan man själv står bredvid och väntar på smällen.
Kloka Lena säger dock att jag behöver putsa på Sanna och välja antalet gånger hon går över gränsen. Hon får gärna sticka ut men inte så mycket att hon förstör stämningen, he he.

Som du ser finns det en del att pyssla med. Jag har försökt göra det tydligt för mig själv genom att bena ut svaren på frågorna vad, hur och varför:

VAD? Även om läsaren redan nu tar Melinda och Sanna till sig och vill veta hur det ska gå, bör jag göra det möjligt att förstå dem ännu bättre och sympatisera ännu mer med dem.

HUR? Genom att fylla på med nödvändig bakgrund så att vissa reaktioner blir mer rimliga. Kapa de värsta sensationerna så att degklumpen blir mjukare i kanterna. Se över så att händelser, känslor och insikter som innebär nästa steg i utvecklingen hos karaktärerna blir tydligare.

VARFÖR? För att romanen ska bli så harmonisk och trovärdig som möjligt. Lite mer feelgood helt enkelt.

Så med det tydliga målet i sikte tänker jag ta mig framåt.
Fast jag kan erkänna att ungefär en tiondel av mig, innerst inne, önskar att någon annan kan fixa allt det här åt mig.
Å andra sidan vill jag inte vara utan erfarenheten av omskrivning heller och jag kan tänka mig den totala tillfredsställelsen när det väl är färdigt. Jag vet att det tillhör processen och det räcker som motivation.

Om ett brev – igen

Monas brev till Bea med fint frimärke på.

I min bok Pensionat Solvändan skickar huvudkaraktären Algot/Beatrice ett brev till sin nya vän Mona. I det uppföljande manuset Skalbaggen i trädet, som just nu ligger på förlaget för genomläsning, ligger ett svarsbrev till honom från Mona i posthögen då han kommer hem. I min väntan på att fortsätta jobba med manuset, skissar jag just nu på illustrationer till den kommande boken. Och det skulle kännas dumt att låta ett tillfälle att teckna ett brev gå mig förbi. Jag skissade alltså upp ett gult kuvert med frimärke på. Men där tog det stopp – ty vad heter Algot/Beatrice i efternamn och var bor han?

Jag tänker att adressen till sin huvudkaraktär kanske inte är det första man funderar över då man skriver manus. Men någonstans måste ju historien trots allt utspela sig, och någonstans måste ju karaktären bo. I min bok Pensionat Solvändan löste det sig genom att allt utspelade sig på ett tillfälligt boende – ett pensionat vid havet. Ingenting i manuset tvingade mig att närmare bestämma vid vilket hav eller vid vilken kust. En stad nämns, men inte vilken.

Det är inte raketforskning, men som manusförfattare ställs man ändå ohjälpligt inför frågan: var utspelar det sig, och ska staden/byn/kommunen vara fiktiv eller finnas på riktigt? Olika manus kräver olika svar, tänker jag. En hårdkokt kriminalhistoria om knarkhandel på västkusten skulle t ex bli märklig om inte Göteborg eller Malmö nämndes. Och ännu märkligare hade det blivit om en fiktiv kuststad i stället nämndes vid knarktillslaget, typ Valleby. Historien hade tappat något där.

Det har alltså med trovärdighet att göra, som vanligt. Allt har med trovärdighet att göra, skulle jag säga. Nå, hur tänkte då jag? Jag bestämde mig för att inte placera min historia i en verklig stad. Ty om jag använder mig av en verklig stad måste jag ju också förhålla mig till den. Om jag hade placerat Algot och hans mamma i låt säga Herrljunga, kan jag ju därefter inte fabulera fritt. Då måste jag ju också förhålla mig till Herrljungas karta och dess befintliga adresser, eftersom jag är noga med sådant. Och ställa mig frågan var i Herrljunga de i så fall bor och varför de skulle bo just där, i det området? Nej, en fiktiv stad fick det bli, för frihetens skull som Lundell skulle ha sagt.

Till brevet blev jag alltså tvungen att hitta på ett efternamn, en stad och en gata, och dessutom ett gatunummer och ett postnummer. Jag hade faktiskt inte tänkt så noga på vad Algot hette i efternamn. Frågan hade liksom aldrig dykt upp. Men jag gillar ju att jobba i teman så jag gjorde som med namnet på pensionatet – jag tog fram min gamla Sveriges flora och letade. Solvända är en blomma med ett fint namn som också passade ett pensionat, och snart hittade jag växten Ullvide, en videart. Jag tyckte att det lät som ett efternamn så nu heter han Algot/Beatrice Ullvide. Mona kallar honom dock för Bea, därav namnet på kuvertet. Adressen fick bli Bokliden 5, postnumret 432 10, staden Enstad. Allt i linje med vår flora samt mitt sinne för humor. Bok är ju passande nog både ett fint träd och ett högst trevligt objekt. En är som bekant en buske, men också hälften av ett högst trovärdigt namn på en medelstor svensk stad, typ Enköping. Namnet (berättar lokalhistorikern M. Kvick) kommer ur ”en stad”, och uttalas numera: Ensta’. Algot/Beatrice bor alltså klurigt nog i ”en stad”, vilken du vill.

Och vilken läsare bryr sig om allt det här, undrar du? Troligen ingen, svarar jag, men det ökar trovärdigheten och jag har gjort mitt författarjobb. Ingenting får lämnas åt slumpen!

Jag passar slutligen på att pusha lite för min och min syster Anna Widerbergs podd Mellan mörker och ljus. I vårt senaste avsnitt pratar vi om våra egna debutböcker Pensionat Solvändan och Tiden är människornas ängel. Vi pratar om vårt skrivande, hur vi gör, hur det kan bli två böcker av en teckning och en blogg, mm.

Att skriva sitt debutantporträtt

Jag hade aldrig hört talas om tidningen Svensk Bokhandels koncept ”debutantporträtt”. Först när min förläggare förklarade vad det går ut på så fattade jag att det är en ganska stor grej i bokbranschen. Eller åtminstone för debutanterna, som får skriva om (nästan) precis vad de vill och blir lästa av många i branschen för första gången. Många tidigare debutantbloggare har delat med sig av sina tankar kring detta fenomen.

Riktlinjerna från Svensk Bokhandel lyder ”Porträttet skrivs av författaren/illustratören själv som en personlig presentation av honom eller henne. Undvik cv:n, reklamtexter för boken eller annan verksamhet samt hänvisningar till hemsidor och bloggar.”

Således skrev jag ihop en text där jag försökte bjuda på mig själv och mina tankar kring att bli utgiven. Jag fick dock feedback av min förläggare Sofia att jag kanske kunde nämna boken någonstans i debutantporträttet, så jag sköt in ett par meningar om den också. För ett par veckor sedan kom sommarkatalogen ut och jag fick se porträttet i tryck. Här nedan följer texten i sin helhet.

Varning: texten kan innehålla spår av skryt.

Jag älskar folk med hybris. Allra helst vill jag att folk ska ha så gott självförtroende att det nästan gränsar till galenskap. Det är inte för att jag i något slags entreprenöriell anda tror att det går att tänka sig till framgång. Jag har faktiskt själv varit en “entreprenör”. För några år sedan drev jag ett mysigt vintagecafé tills jag insåg att det inte är så mysigt att jobba tolv timmar om dagen, sju dagar i veckan för att i slutändan knappt ha råd med hyran. Tyvärr hindrade inte den erfarenheten mig från att sätta igång nya projekt som slukar all min lediga tid. 

När coronapandemin lamslog världen bestämde jag mig för att förverkliga den livslånga drömmen att skriva en roman. Jag skulle ta en traumatisk händelse ur mitt liv och göra den till litterärt sprängstoff. Så föddes berättelsen om Doris, som tvingas hantera både en falsk drömprins i en dejtingapp och intrigerna i dokusåpan Château Amore. En vän med lika gott självförtroende som jag gick med på att ha regelbundna skrivarsamtal som vi spelade in och sedan aldrig släppte. Podden skulle ha hetat Storhetsvansinne. Eller något lika klatschigt.

I jakt på själsfränder gick jag med i en författargrupp i sociala medier där jag snart upptäckte att det fanns människor med ännu bättre självförtroende. Vissa skrev att de hade blivit antagna av alla stora förlag i Sverige, men (av oklar anledning) tackat nej. Det lades ut texter från pågående projekt som mottogs med varierande grad av entusiasm från de andra medlemmarna, något som dock inte hindrade de flitigaste postarna. 

Hittills har jag inte vågat skriva ett enda inlägg i gruppen, av rädsla för att låta skrytsam. För jag blev som synes antagen – och det på första försöket. Detta vore egentligen ett perfekt tillfälle att rikta mig till mina “haters”, som tisslat och tasslat om att jag aldrig skulle lyckas. Jag skulle kunna skriva om Jantelagen och missunnsamhet. Att i det här landet hatar vi tydligen framgång.

Men det vore lögn. 

Jag har mötts av glada tillrop, pepp från omgivningen och knappt några cyniska kommentarer. Kanske tyckte de andra deltagarna på Biskops Arnös romankurs att jag var dum i huvudet när jag under presentationsrundan meddelade att jag skrev som en dåre nätterna igenom och hade som mål att kunna leva på mitt författarskap i framtiden. Men de höll snällt tand för tunga. Att jag allt eftersom veckan led och vi läste upp våra texter för varandra blev mer och mer övertygad om att det jag hade skrivit var rent skräp må ingen av dem lastas för. 

Gott självförtroende har en märklig tendens att glida över i självhat om man är en människa med någon som helst självdistans. Jag hoppas att jag har åtminstone lite av den senare varan.  Om inte hittar ni mig i sociala medier där jag snart postar inlägg om min “resa” och berättar om mitt “succékoncept” samt säljer signerade foton av mig själv. Till högstbjudande. 

Ett glas vitt på Neverland

Jag har nog varit lite svävande här på bloggen kring var någonstans i processen mitt manus befinner sig, delvis för att jag varit osäker själv. Men här kommer en uppdatering. I vintras, under ett digitalt förlagsmöte föreslog Systerkonspirationen att jag skulle kapa den sista femtedelen av boken. På så sätt besannades profetian från den insiktsfulle skrivlärare som redan på 10-talet konkluderade: ”Gudrun, ditt manus är för långt, men det är kanske bra. För då har förlaget något att skära bort.”

Detta med att ta bort de sista kapitlen var inte gjort i en handvändning. Att trycka på delete är ju enkelt, men att hantera konsekvenserna kräver en del tankearbete. För två veckor sedan skickade jag en omarbetad och förkortad version till Agnes och Sara. De svarade med att föreslå tid för möte. Den här gången ville de ses IRL, på ett impopulärt sunkställe med infravärme.

I väntan på förlaget

Igår eftermiddag var det dags. Jag var först på plats på pub Neverland. Hann beställa ett glas vitt. Hann fundera över hur det skulle bli om Agnes och Sara ville stryka de kvarvarande femtedelarna av manuset. Rent formellt skulle de kunna göra det. Jag har nämligen inte hållit min del av avtalet. Min deadline är passerad för länge sedan.

När de kom inledde de vänligt med att fråga hur mina tankar gick kring texten. Sen beskrev de olika saker de uppskattade med det jag skrivit. De ska jag inte upprepa här för då skulle ni tycka att jag skröt.

Agnes och Sara, mina kära förläggare, redaktörer med mera.

Vi gjorde en plan för hur vi ska jobba vidare under våren, med sikte mot att ha boken klart någon gång under sensommar/tidig höst. Och så hade de med ett kontrakt med ett nytt sista datum för inlämning av tryckfärdigt manuskript. Ja, som ni hör var det ett utmärkt möte. Vi var ense om allt, utom en liten detalj. Titeln. Men det ska jag tänka på senare. Nu ska jag glädjas åt att det verkar som att det faktiskt blir en bok. Och passa på att njuta av några dagars relativ frihet. På fredag kommer jag få ett mejl med de första kapitlen, proppfulla (?), med kommentarer. Sen är det bara att kavla upp ärmarna och börja knåda igen.

Mina fingrar höll på att falla av, mina ögon kändes som torkade fikon

Dagens gästbloggare är Raya Kadhem

Till att börja med vill jag säga att jag inte har debuterat … ÄN. Nu tänker du kanske, varför skriver hon här då? Jag vill berätta om mitt manus som omarbetas för tillfället efter lektörsutlåtande. Men för att berätta om mitt skrivande måste jag berätta om hur mitt intresse för böcker väcktes. 

Jag kom till Sverige från Irak år 1999, när jag var 9 år. Hade redan överlevt två krig, Iraks hårda sanktioner och dess diktator Saddam Hussain. Vi bodde i Rosengård i Malmö, där jag växte upp och formades till den jag är idag. Jag hade inget intresse för att läsa böcker och nu kommer det låta lite klyschigt, men tjejen från orten gillade bara att hänga ute och hitta på dumheter. 

Min mentor som hade kämpat för att få mig på rätt spår kom en dag och berättade om en bok hon precis hade läst. Hon ger mig boken och säger ”jag tror att du kommer gilla den”. Gilla den? Pft, som om jag någonsin skulle gilla en bok, tänkte jag. Men till min förvåning kunde jag inte släppa ner den när jag väl började läsa. Jag sov, åt, och andades den i en vecka tills jag läste ut den. Boken var Harry Potter och de vises sten. 

Fantasy var en genre jag inte riktigt kände till innan dess. Jag har funderat många gånger på varför jag just fastnade för Harry Potter och fantasy. Jag har kommit fram till att det var just det jag behövde den tiden. Magin, de fantastiska varelserna, vänskapen, känslan av tillhörighet, modet … Den lilla mobbade, misshandlade pojken blev en stor, modig trollkarl som var kapabel till att göra grandiosa saker. 

Jag ville vara honom. Vi var i samma ålder jag och han. Även om jag hade mina föräldrar och syskon som jag älskade och de mig så kände jag igen mig i hans känsla av icke-tillhörighet. Vid den tiden var jag lika vilsen och kluven som har var. Var jag svensk? Var jag irakier? Var jag en rosengårdare som skulle göra uppror mot allt, inte minst skolan? Eller var jag ämnad att göra storslagna saker jag med? 

När vi flyttade till Sverige började vi på minus. Vi hade inte mycket när vi växte upp, men vi hade våra föräldrars kärlek. Även om den kärleken var jobbig ibland. Mina föräldrar hade växt upp i Irak, i ett samhälle där alla följde samma normer och kultur. Här kommer jag, lilla Raya som ville rebellera mot världen och dess orättvisor, mot segregationen vi fann oss själva i när vi bodde i Rosengård. Exkluderingen av samhället som vi skulle vara delaktiga i. Jag ville förändra världen så som Harry Potter hade förändrat mig. 

Harry Potter gav mig hopp, och tro på mig själv. En dag skulle jag bli Harry Potter. Inspirera andra som han hade inspirerat mig. 

I gymnasiet bestämde jag mig. Jag skulle bli lärare. Dels för att jag ville hjälpa andra ungdomar som min lärare hade hjälpt mig, dels för att ge de ungdomarna en förebild, en inspirationskälla. Om jag kunde lyckas, så kan de. När jag började plugga till lärare gick jag en kurs som hette kreativt skrivande. En av uppgifterna handlade om att skriva en inledning till en berättelse. Vi skulle fånga läsaren på tre sidor. Då föddes min första bebis, Blodprinsessan

Jag skrev tre sidor utan att tänka för att de skrev sig själva. När jag lämnade in uppgifterna kunde jag inte sluta skriva. Mina fingrar höll på att falla av, mina ögon kändes som torkade fikon för att jag sov för lite. Men jag hade hittat tillbaka till den där känslan jag fick när jag läste Harry Potter. Jag hade hittat min egen magi… 

Berättelsen flöt ur min fantasi in i blodet som rusade ivrigt ner för att mina fingrar ska trycka på tangentbordet. Roza, min huvudperson ser ut som mig. Hon har rött hår och mörka ögon. Men till skillnad från mig har förlorat sina föräldrar när hon var ung och varit tillsammans med en psykopat. Hon växte upp hos sin mormor som hon älskar mer än något annat och det är mitt sätt att hylla min mormor som är min bästa vän. 

När den här unga tjejen äntligen sliter sig loss från eländets armar och lämnar sin hemstad för att studera på universitetet i Prag kan hon aldrig föreställa sig vad som väntar. Kort efter sin flytt vaknar hon blodig en natt, liggandes under ett träd i en lummig park, utan någon aning om vad som har hänt. Hon har blivit vänd till vampyr, men vem skulle våga vända en människa utan vampyrkungens godkännande? 

Det är en fantastisk berättelse om att hitta sig själv, hitta kärleken och vänskap. Tempot är högt och det händer saker hela tiden som får en att vilja läsa vidare, enligt alla som har läst manuset. Men varje gång jag skickade in manuset fick jag standardrefuseringar. Jag förstod inte vad problemet var. Jag hade ju skrivit klart en trilogi, och bara det var en bedrift att få beröm för. Men så funkar det inte såklart. 

Till slut bestämde jag mig för att skicka manuset till en lektör som jag sökte efter på en Facebookgrupp för författare. Hon gav mig mycket insyn i mitt eget verk. Saker jag var blind för. Vi har ett talspråk i Irak som lyder, en apa är ett rådjur i sin mors ögon. Manuset är mitt barn och i mina ögon var den bäst, men jag fick kliva ut ur mitt ego och se manuset objektivt. 

Nu har jag gestaltat skiten ur mina händelser och grävt i protagonisten lika djupt som en brunn. Snart skickas manuset ut igen och du måste lova att hålla tummarna för mig och läsa Blodprinsessan när den kommer ut, för tro mig den kommer ut!

Vilken genre väljer du om du måste byta?

En litterär agent headhuntar alla fem Debutantbloggare och garanterar utgivning i 20 länder. Kontraktet gäller varsin ännu oskriven bok och den får tillhöra vilken genre som helst – utom samma som debutboken.
Vilken genre väljer du och varför?

Gudrun Furumark

Gudrun Furumark: Jag nappar tag i en gammal idé, och skriver en psykologisk thriller. Den handlar om en nyutexaminerad psykolog som får jobb på en metadonklinik. Först tycker hon att det är konstigt att så många patienter tycks lida av paranoid personlighetsstörning, sen börjar hon undra om de kan ha rätt i att överdödligheten bland heroinister är misstänkt hög i Stockholm. Varför jag väljer den genre jag gör? Den här berättelsen passar helt enkelt bäst som psykologisk thriller.

Jag ser fram emot att få skriva något som blir läst av många (i tjugo länder!), och vill gärna ge folk en inblick i hur tufft det är att överleva som opioidberoende. Agenter, jag är öppen för förhandling. Det kan vara ok med lansering i bara 19 länder.


Anna Grönlund

Anna Grönlund: Åh lätt, en kokbok! Den skulle heta ”Inte så starkt, mamma” och skulle innehålla alla schyssta vegetariska recept jag fått trolla fram för att barnifiera all världens starka mat som mina barn tyvärr vägrar äta. Chili sin carne sin chili, sichuan ris utan sichuanpeppar – mm. (Ordfront, ni har mitt nummer)


Caroline Möllesand

Caroline Möllesand: Jag vill skriva en reportagebok om golfentusiaster i Skottland. Människor från hela världen vallfärdar nämligen likt pilgrimer till golfens vagga – St Andrews. Jag har själv varit där och upplevt den speciella stämning som uppstår när ett trettiotal golfare av blandade nationaliteter börjar köa i mörkret klockan tre på morgonen för en chans att få spela på The Old Course.

Förutom att jag är otroligt ressugen så väljer jag den här genren för att det skulle vara så härligt att intervjua olika personligheter om deras erfarenheter och drömmar ur ett golfperspektiv. För några år sedan skrev jag ett reportage om ett svenskt par som gifte sig på stranden i St Andrews. Vigseln ägde rum direkt efter en golfrunda med överraskade golfkompisar som vittnen. Fint, eller hur? ❤️
Givetvis tar jag med mig en duktig fotograf så att boken blir en skön blandning av spännande personporträtt och skotska naturupplevelser. 


Mattias Kvick

Mattias Kvick: Om jag aldrig förr drabbats av sk. skrivkramp så tror jag att detta är tillfället jag väntat på. Vad tusan ska jag skriva om jag redan på förhand vet att det kommer att bli utgivet och läst? Spontant tänker jag att jag inte hade kunnat skriva någonting alls – jag hade fått betala tillbaka förskottet och gå ut bakvägen utan mössa och hyllningar.

Men för att inte fega ur helt, och åtminstone välja en genre, hade jag valt essäformen. Det hade blivit en samling längre och kortare essäer om skilda ämnen som filosofi, entomologi, teologi, och andra trevliga logier, med ett slags genomgående röd tråd, finurligt uttänkt över många koppar kaffe. För den som vill veta mer har jag skrivit om min relation till essäformen i ett tidigare inlägg (Om att skriva essä) här på bloggen, men kort sagt är det den skrivform jag gillar bäst. Jag älskar essäns unika blandning av fakta och fritt funderande.


Ann Edliden

Ann Edliden: Inspirerad av gårdagens stora nyhet (den om prins Philips bortgång) väljer jag att tro att den brittiska drottning Elizabeth fått panik och insett sin egen dödlighet. Hon kontaktar mig, som hyser ett osunt stort intresse för kungligheter överlag och smaskiga historier i synnerhet, för att berätta den ocensurerade versionen av sitt liv.

Det blir dråpliga historier om Margaret Thatcher, snuskiga anekdoter från sängkammaren och skvaller om Charles och Diana samt en bit om hur drottningen själv egentligen känner för Camilla Parker-Bowles. Hon outar allt och alla och boken blir såväl utskälld som hyllad men framför allt blir den oerhört läst av oerhört många. Jag blir ekonomiskt oberoende för all framtid och kan skriva exakt vad jag vill härnäst. Kanske en barnbok i samarbete med prinsessan Estelle?

Om det första mötet med förlaget

Så: Manuset är inskickat. Och det otroliga händer, ett förlag hör av sig.

I huvet har man tänkt igenom scenariot, hundratals gånger. De ska ringa, det ska vara en fin förläggare, de ska fråga om de har kommit rätt och berätta att de ringer från förlaaaaget. Jag ska få lite darr på rösten. Verka glad men ändå sval och avslappnad. Om och om igen repeterade jag vad jag skulle säga. Jag tror faktiskt jag började repetera det där samtalet i princip samtidigt som jag började skriva på boken.

Men vet ni vad dom ringer inte. De allra flesta författare jag känner har fått mail. Så även jag. Såhär löd det:

Hej Anna!
Vi tycker om ditt manus och vill gärna träffa dig och diskutera manuset. När kan vi ses?

(Det är ungefär såhär ett mail från förlag SKA se ut. Tips från coachen: Om ett förlag hör av sig och säger något i stil med ”Grattis! Ditt manus har blivit antaget!” eller liknande så är det nåt lurt. Så jobbar inte förlag. Det innebär troligtvis att de vill mjölka dig på pengar på ett eller annat sätt.)

Nyckeln är: Du är inte antagen. Inte än. De vill ha dig på ett möte. De vill träffa dig och se hur du ställer dig till din text, om du är beredd att arbeta om det eller om du är galen på något sätt och kommer börja stalka dem om de tackar nej i slutändan. De vill helt enkelt veta om man har en samsyn på hur manuset behöver arbetas om (för det behöver det alltid) Jag svarade såhär:

Hej Pella! Kul att höra! Jag är i Stockholm nästa vecka, när som helst tisdag till fredag funkar för mig.
Hälsningar

ANBA

Neeeeeeeeeeeeeeeeej, din idiot, Pella! ANBA, liksom va? Hela poängen är ju att INTE verka som en galning, och jag failade på tre sekunder. Kunde jag inte bara väntat en enda sekund och korrläst mailet? Nej. Men det var försent att dra tillbaka.

Jag hade ångest i en timme innan Pelle svarade att han inte kunde just då, (nu är det kört, ANBA, ditt bimbo, du missade chansen). Och sen ångest i två veckor tills vi faktiskt fick ihop en fungerande tid för ett möte. Ja och sen har ångesten fortsatt sen dess.

Kan nämnas att det här var innan pandemin och på den gamla goda tiden när man fortfarande hade fysiska möten på restauranger och grejer. Jag skulle träffa förläggare och redaktör på restaurang Mosebacke på Södermalm.

Jag gick upp och ner längs Götgatsbacken. Övervägde kort att gå in på apoteket och förskriva lugnande till mig själv men köpte slutligen en tidning om odling istället. Det var mulet. Jag kom till Mosebacke före förläggaren och redaktören, noooooo. Vad gör man då? En servitör kom fram och frågade om jag hade bokat bord och jag sa nåt korkat typ ”Eh ja nån har nog bokat bord men inte jag”. Servitören gick iväg. Jag stod i hallen vid Södra Teatern och fipplade med mobilen, men inte FÖR mycket, man vill ju inte verka som att man fipplar med mobilen när de kommer. Hur såg Pelle ens ut?

Sen kom de. Och de sa hej och undrade om det var jag som var Anna. Och jag sa hej och så var det mesta av ångesten borta. För jag har den enorma turen att ha med väldigt trevliga personer att göra. Det kändes som jag lunchade men en kompis. Jag kunde slappna av. Vi pratade lite om boken, lite om vilka förändringar som de tyckte borde göras och hur jag ställde mig till det. Mest handlade det om slutet. De gillade inte slutet.

”Vad tyckte Sören om slutet?” undrade Pelle, för han visste ju såklart vem Sören var.
”Sören sa att om jag inte styrde upp ett bättre slut så skulle han använda mig som varnande exempel för alla framtida elever.” sa jag.
”Okej, riktigt så illa tyckte inte vi att det var”, sa Pelle. Och så kom vi överens om att göra om slutet.

Det var helt rimligt alltihop. Det kändes kul! Jag var pepp! Maten var god! Vi tog kaffe och efterätt!

Sen precis vid slutet av lunchen så reste jag mig lite hastigt och slog omkull en jättestor kruka så att den ramlade ner från en ganska hög pidestal. En jävla smäll. Det blev jord och keramik på hela golvet. Servitören, han som redan tyckte jag var dum i huvet, fick komma och torka.

”Där ser du, du kan styra upp bra slut”, sa Pelle.

Ridå.

Omdömet från lektören är här! Vem är Lena Sanfridsson?

Caroline Möllesand Lektörsutlåtande

Kl. 19:34 i tisdags kväll höll jag på att koppla in sladdar och rigga datorn för ett Zoom-möte när mejlplinget fick mig att slänga en blick på skärmen.
Oj … Hjälp!
Från Lena Sanfridsson. Min lektör.


I ämnesraden stod det: ”Omdömet! Äntligen!”
Trots att jag inte hade särskilt gott om tid läste jag direkt vad hon hade skrivit i själva mejlet.


Hej!
Här kommer mitt omdöme. Ditt manus har så stora kvaliteter att jag är tuff mot dig. Så tag djupa andetag, ofta, och kom ihåg att min grundinställning är att du har något riktigt intressant på gång.

Glöm inte att skönlitteratur inte är en exakt vetenskap. Det finns många möjligheter, det finns många sätt att förändra och utveckla. Jag tar upp det jag reagerar på och kommer med en hel del förslag på vad som kan göras åt det.

Läs, låt det sjunka in, bli förbannad och svär åt mig, ta till dig det du tycker låter vettigt och när du har samlat dig så hör du av dig och vi bestämmer tid för ett telefonmöte, där du har möjlighet att diskutera och ställa frågor. Låter det bra?
/Lena


Bifogat fanns ett dokument på 16 sidor och jag kunde förstås inte låta bli att öppna det. Jag skummade igenom inledningen:


Vilken härlig läsning det här har varit! Bravo! Jag är imponerad över att du som debutant har kommit långt på vägen i hantverket att skriva skönlitteratur. Det finns så många som tror att man bara skriver ihop en roman, speciellt när det gäller underhållningslitteratur. Det stämmer inte alls. Det finns många regler att hålla sig till och läsare av feelgood är kräsna och vet skillnaden mellan bra och mediokert. Jag gläds åt din berättarglädje och att du bryr dig tydligt om dina huvudpersoner! Dessutom märks det att du är ambitiös och jag applåderar dig för detta!

Men i och med att du är en god skribent och vill mycket, så höjer jag så klart kraven! Håll i dig, jag är en sträng lektör och redaktör. Men det vet du, eller hur!

Bär med dig under läsningen att du har en bra grundstory och att jag nu vill förmå dig att lägga mer tid och energi på karaktärerna för att göra romanen ännu bättre!


Så fort mötet var avklarat kastade jag mig över resten. Läste, nickade och hummade. Wow, det var mer utförligt än jag hade vågat hoppas på. Jag tror att jag gick igenom det fyra gånger och gissa om det satte fart på tankarna.

Jag kan förstås inte gå in på några avslöjande detaljer om karaktärerna eller handlingen, men följande stycke förklarar ganska bra vad det är jag behöver fokusera på:


Du skriver mycket bra. Jag har inga invändningar runt ditt språk, så därför tar jag inte specifikt upp det.
Mitt fokus i omdömet kommer att ligga på dina två huvudkaraktärer. Jag tycker mycket om dem båda två, och det är positivt att de är sinsemellan olika och triggar varandra till förändring. Men jag vill att du gör bearbetningar som gör både Melinda och Sanna mer begripliga för läsaren och skapar en tydligare utvecklingslinje för var och en av dem. Jag förespråkar en blandning av kill your darlings och fyll i för att förtydliga.


Dagen efter skrev jag så här till Lena:


Hej Lena!
Tack för ditt gedigna utlåtande! Jag är så glad att jag anlitade just dig. 😃
Jag har verkligen inte blivit förbannad och har inte heller svurit. Du har ju kommit med massor av värdefull input!

Jag har läst ditt omdöme flera gånger och jag är inte särskilt förvånad över det du tycker jag behöver fördjupa och ändra.
Visst har jag massor att göra och jag vet inte riktigt HUR jag ska lyckas med alla stora förändringar, ha ha. Men det är klart att jag både vill och ska fixa det här. Planen är att fundera ordentligt ett tag innan vi tar vårt uppföljande möte.
/Caroline


Hej Caroline!
Så proffsig du är! Jag vet hur hårt det tar när man petar på ens bebis. Bravo!
/Lena


Tack! 🙂 Ha ha, jag är inte så sentimental med min bebis, den får gärna bli uppfostrad av någon utifrån! It takes a village …
/Caroline


Vem är Lena Sanfridsson?

När jag letade efter lektör var jag omsorgsfull och noggrann. Efter ett tag hade jag fem välrenommerade lektörer/redaktörer att välja mellan och det var ett svårt val. Till slut var det Lenas rutin, ett trevligt telefonsamtal och magkänslan som avgjorde saken.

Lena Sanfridsson har över trettio års erfarenhet i branschen. Hon har varit anställd redaktör, chefredaktör och förläggare på Bra Böcker, Richters, Damm Förlag, Bazar Nordic och startat och drivit Silke Förlag i Norge. Dessutom har hon arbetat internationellt med att köpa in titlar, varit ansvarig utgivare för ett antal bokklubbar, sålt rättigheter som litterär agent och upptäckt och utgett ett stort antal bästsäljare.

Nu för tiden är hon frilansande redaktör och anlitas av nästan samtliga stora förlag i Sverige. Genom åren har hon arbetat med författare som Simona Ahrnstedt, Åsa Hellberg, Birgitta Bergin, Marie-Louise Marc, Jenny Fagerlund, Anna Lönnqvist, Mikael Bergstrand, Karin Brunk Holmqvist och Carin Hjulström.

Parallellt med dessa uppdrag händer det också att Lena åtar sig sidoprojekt – till exempel en hobbyförfattare i Kalmar som är inställd på att göra det bästa möjliga av sitt feelgood-manus.

Nu ska jag syna mina karaktärer rejält. Jag återkommer med en uppdatering!

/Caroline

Uppdrag: Lek med orden!

Läse-bok-poesi-platta, konstruktion: M. Kvick

Jag tror att man som skapande människa i hög grad bör respektera det man gör, men jag tror lika starkt på att inte ha för stor respekt för det som blir, dvs konsten och litteraturen. Jag tror att allt blir bättre om jag kan förhålla mig någorlunda respektlös till orden, formen och färgen. Och leken är den avgjort bästa medicinen mot all överdriven respekt!

Förra veckan tillverkade jag i min ateljé en ”Läse-bok-poesi-platta” (se foto ovan). Den består av en inklädd mdf-skiva samt kopierade fraser ur en Språklära från 1948. Fraserna, limmade på glasspinnar, kan sättas ihop efter eget tycke på plattan med hjälp av resårband. Jag bestämde att sex fraser fick vara max antal – någon måtta får det ju ändå vara på barnsligheterna!

På min Läse-bok-poesi-platta kan jag nu med hjälp av ca. 40 olika fraser sätta ihop små dikter. Variationen är i det närmaste oändlig (räkna på det om du vill). Och ganska snart stod det klart för mig vad som skapar en ”bra” dikt och vad som kan orsaka en ”sämre”. Ty trots att det här bara är en lek med ord och trots att jag ibland bara slänger dit fraser på måfå, är det tydligt att vissa av dikterna faktiskt närmar sig lyrik. Det blir inte bara nonsens eller fåniga verser. Jag ska visa er två exempel (av oändligt många, vilket ni som har räknat på det vet nu):

Dikt nr.1

Dikten ovan är inte dålig i sig. Den är tydlig, den har ett slags lantlig stämning och man kan till och med känna igen sig bland flugor och åkrar. Kanske kan man känna lukten av jord och daggfuktiga ängar. Slutfrasen bryter rytmen något, men bara lagom mycket så att vi får en intressant och illustrativ avslutande fras som för oss från en större miljö och in till en intimare – ett bondkök. Inte så illa alltså, men trots det ter sig dikten tråkig, platt och ganska innehållslös om ni frågar mig.

Dikt nr.2

Här händer det emellertid något intressant bland stroferna! I dikten ovan vet vi inte längre var vi befinner oss. Är vi ute på havet? Är det vinter, eller är det den mentala isen som spricker? Varför skrattar mamma? Vems är dockan och vem är den stackars cyklisten? Sex fraser ger oss en gåta! Det är upp till mig att försöka förstå vad detta handlar om, att försöka tolka detta till något begripligt (om jag vill). Men det står helt klart att den här dikten är mer mångbottnad än den förra och att den inte har en tolkning som är sann. Troligen kan den läsas på flera olika sätt.

Jag tror att dessa båda dikter kan säga oss något om diktens, och även konstens, natur. Och jag tror att man kan ta med sig sådana här lekfulla insikter in i sitt eget skrivande. Om det vill sig väl blir man en bättre författare av ordlekar!