Hej Framtiden

Förra veckan skrev jag om e-böcker här. Det var inte bara för att jag tycker att det är intressant att undersöka hur det står till med e-boksläsandet hos den lilla grupp som läser debutantbloggen. Jag funderade mycket på såna saker, eftersom jag just fått nyheten att förlaget som gett ut Besvärjelser och beskydd, dvs Bonnierförlaget Mix, har förändrats. Mix är numera ett digitalt förlag.

All utgivning som sker på Mix framöver kommer att vara digital. Jag har ju inget kontrakt än på nästa bok, men självklart börjar jag  ändå fundera på vad detta kan komma att betyda för mig. Det kommer att innebära att min bok inte går att köpa i den fysiska bokhandeln på stan – i alla fall inte förrän den, eventuellt, blir pocket. Det kommer, som jag har förstått det, att finnas en print-on-demand-tjänst, så att biblioteken kan beställa tryckta böcker att låna ut.

. Jag tänker att den inbundna upplagan nog ändå inte säljer så vansinnigt mycket. Särskilt inte i bokhandeln på stan. Och i nätbokhandeln finns ju e-boken som alternativ.

Fast fortfarande säljer inbundet – så som e-boksläsandet ser ut idag – mer än e-bok. Inte för att jag skriver för att få pengar, herregud, då är jag verkligen i fel bransch, men jag vill ju att boken ska NÅ folk. Gör den det som enbart e-bok, frågar jag mig? Kanske om priset blir avsevärt lägre. Eller kanske, om ett år eller så när min nästa bok (eventuellt) kommer ut att marknaden har förändrats så mycket att det ser helt annorlunda ut?

Någonstans tror jag det. För det går så fort nu. Det bubblar och sjuder överallt i bokbranschen, det är lite som att det är en storm på väg – kanske heter den stormen Amazon – och alla försöker hitta bästa sättet att överleva, eller rent av sko sig på stormens framfart.

När jag först fick beskedet från Mix var jag lite chockad och ganska ledsen – tänk att inte få hålla sin tryckta bok i handen! Att inte få klappa det fina omslaget och lukta på boksidorna… Men sen, sen tänkte jag: det här händer. På ett eller annat sätt händer det här och vem är jag att sitta och gnälla då?  En stor förändring sker, och det är ganska spännande. Man skulle såklart kunna välja att se det som en besparingsåtgärd. Men jag väljer att se det som att det är framtiden som har kommit och landat i knäet på mig.

Hej framtiden, nu kör vi!

Annelie avrundar året

Det är märkligt att skriva ett avslut när jag har en så stark känsla av att vara precis i början av något. Författandet kommer att göra mig sällskap resten av livet. Det vet jag. Min förhoppning och tro är att det kommer att bli på allt större arenor, i nya och intressanta sammanhang.

Under 2011 har Debutantbloggen varit ett oerhört viktigt sammanhang för mig. Här har jag kunnat uttrycka tankar, tvivel och glädje kring mitt skrivande. Jag har haft sällskap av Oskar och Frida som befinner sig i liknande situationer. Och framförallt har jag  fått väldigt fin respons från er som läser bloggen. Det vill jag tacka er för. Era ord har betytt mycket.

I morgon kommer bloggen att tas över av nya debutanter, som har sitt första år som författare framför sig. Jag önskar dem all lycka och ser fram emot att följa bloggen som läsare.

Själv kommer jag att söka nya sammanhang att verka i. Ett möte med en förläggare är inbokat i januari. Två andra förläggare har uttryckt gillande av andra manus. I min dator finns ytterligare två manus som behöver finputsas innan de skickas iväg till potentiella utgivare. Och i ett antal skolor, bibliotek och hem läses mina redan utgivna böcker av barn med en rad olika modersmål. Det gör mig innerligt glad och tacksam.

Som sagt, det här är bara början.
Vi ses snart igen.

Författare på riktigt

Det var veckan före jul. Jag hade precis varit på julbord med kollegorna.
”Har det kommit någon post?” frågade jag maken.
”Inget viktigt” sa han och sträckte fram en bunt.
Jag bläddrade igenom försändelserna. Bland julkort och reklamutskick fanns ett brev som fångade mitt intresse. Sveriges Författarförbund stod det med versaler på kuvertet.
”Inget viktigt?! Kolla här!” sa jag och höll upp brevet framför maken.
Han var måttligt intresserad. Jag slet upp kuvertet och läste de första raderna.

Jag är glad att få meddela Dig att Sveriges Författarförbunds (SFF) styrelse har beslutat invälja Dig som medlem i förbundet. VÄLKOMMEN!

”Invald! Jag har blivit invald” Nu är jag författare på riktigt! Det här ska firas!”
Jag öppnade kylskåpet för att ta fram en flaska bubbel, men insåg att det inte fanns någon där. Skumpan stod i rumstemperatur.
”Vi måste alltid ha champagne på kylning!” sa jag irriterad och ställde in en flaska i kylen.
”Få se!” sa maken och ryckte åt sig brevet. Han läste vidare.

Medlemskapet träder i kraft först sedan Du har betalat inträdesavgiften och den första årsavgiften.

Han pekade på det bifogade inbetalningskortet. Sjuttonhundra kronor.
”Grattis!” sa han. ”Jag har aldrig sett dig bli så glad för en räkning.”

Tramsig radio – nej tack!

Förra veckan blev jag tillfrågad om att vara med i radio. En kanal som skulle sända från förorten där jag bor och ville prata med folk på plats. Den unga reportern hade hittat mig via en gammal blogg. I ett mejl skrev hon att hon hoppades att jag villa komma och ”prata lite” med dem ”om hur livet flyter på”. Lite senare lade hon till: ”inget djupt”.

Jag svarade på mejlet och berättade att jag nog kunde komma, men att jag gärna ville prata om något som intresserar mig. Till exempel den språkliga rikedom som finns i mitt område och om mina böcker som är ett sätt att synliggöra flerspråkighet och stärka små barns olika språk. Jag förstod att det inte var vad programledarna ville, men kände ändå att jag var tvungen att göra ett försök. Hon lovade att kolla med sin producent.

De hörde aldrig av sig och det blev ingen radio för mig.  Av en händelse råkade jag gå förbi en sväng under sändningen och kunde konstatera att det var helt fel forum att prata om barnböcker. Ganska tramsigt och högljutt.

Jag har tidigare skrivit en del om att marknadsföra sig och sina böcker. Man kan ju tycka att radio är ett ypperligt sätt och att det inte spelar någon roll vad man pratar om. Men jag känner ändå att man måste ha något slags integritet. Att prata om vad som helst för att höras är inget som lockar mig. Att göra en kupp på plats och prata om mina böcker fastän reportern är inställd på något annat kändes inte heller rätt.

Så jag konstaterar helt enkelt att andra människor som inte hade en lika tydlig agenda fick tid i radion denna gång, medan jag fortsätter att fundera på nya sätt att nå de grupper som faktiskt kan ha ett intresse av det jag skriver om. Om jag gjorde rätt eller fel val…. det vet jag faktisk inte.

Marknadsför din bok varje dag

Det bästa rådet till den som vill skriva en bok är som bekant: Börja nu! Skriv varje dag! Samma sak gäller faktiskt också marknadsföring av boken, när den väl är utgiven. Jag minns inte var jag läste det, men nu försöker jag aktivt göra någon marknadsföringsinsats för mina böcker varje dag. Det kan vara lätt att stirra sig blind på de stora sammanhangen och glömma bort självklara saker, något jag varit inne på tidigare. Men för att lyckas måste man arbeta på flera fronter. Då är det uthållighet och uppfinningsrikedom som gäller.

Jag tror på att möta den enskilda läsaren. En trogen läsarkrets kan byggas upp även utan en stor reklambudget. Oskar har varit duktig på att skapa kanaler för att nå olika läsare. Som egenutgivare är han i en speciell situation. Om man blir utgiven på ett förlag är det för det första viktigt att ha koll på vad förlaget gör. Det är bara dumt att göra samma sak som de. Hur vet man då det? Fråga! Be att få se marknadsföringsplanen! Kom med förslag! Det har jag gjort. Min förläggare har också genomfört flera saker jag har bett om. (Att annonsera i en viss tidning, att trycka upp reklamkort, att kontakta en viss bloggare etc.)

Det finns en hel en författare kan hjälpa förlaget med. Det behöver inte vara särskilt tidskrävande eller betungande. I går upptäckte jag till exempel att ett smakprov på min bok äntligen hade kommit upp på sajten Smakprov.se. Jag la genast in en länk på min Facebook-sida, min blogg och Twitter. Min förläggare och bokens illustratör gjorde samma sak. Det gav snabbt resultat. Ganska snabbt gillades länken av ett gäng vänner, några stycken delade den vidare och snart låg boken bland de mest populära på Smakprovs framsida.

Vilka böcker rekommenderas mest?

Här handlar det om att veta hur Smakprov funkar. På framsidan ligger alltid de populäraste böckerna, vilket jag antar har att göra med hur många som går in och tittar på dem. Men sidan har också en integrerad Facebook-del, där man kan se hur många som rekommenderat olika böcker den senaste tiden. Efter några timmar kunde man se att Inte så fort, Adam! hade rekommenderats av 34 personer, medan de andra två böckerna som syntes hade 12 respektive 8 rekommendationer.

Jag tycker att det här är ett utmärkt exempel på hur lätt det kan vara att göra en marknadsföringsinsats. Nu är det bara att fortsätta så veckans alla dagar. Det kan vara så enkelt som att skicka ett mejl till sina vänner och berätta om boken, att ta in beställningar på den från föräldrar på barnens förskola, att ordna en rabatt för att en skola ska kunna beställa in ett gäng, att sälja den på en lokal julmarknad eller att försöka övertala en rikstäckande tidning att skriva om den. Ingenting är för litet för att räknas. Inget är omöjligt.

Alltså:

För att få till en bok: skriv varje dag!
För att göra den till en succé: Marknadsför den varje dag!

UPPDATERING:
Efter att ha puffat för detta inlägg på Twitter fick jag omedelbar respons från @Metabolisterna som skrev: ”Men kanske än viktigare: lyft a n d r a varje dag, så lyfter de dig! Känsliga grejer i soc. medier, detta.” Jag instämmer. Det skulle aldrig tjata om din bok i samma kanaler varje dag utan att ge något tillbaka. Själv är jag oerhört försiktig med att skriva sådant som kan uppfattas som ren reklam och vill alltid att det ska finnas något annat för läsaren att hämta. På Facebook har jag skrivit ganska lite om min nya bok, men visste att många av mina vänner och bekanta var nyfikna på den. Smakprovet är ett sätt att dela med mig av boken utan att de behöver köpa dem. Delandet bygger på att ett faktiskt intresse. På Twitter kan det vara ännu känsligare att tala om sig själv och sina projekt för mycket. Mitt råd: Engagera dig i frågor som du brinner för så kommer du att hitta likasinnade. Den dag du har en bok att berätta om känner de dig förhoppningsvis så väl att de står ut med lite pr. De kanske till och med hjälper till med det.

Min andra bok släpps idag

I dag blir jag författare på riktigt. I alla fall om man ska räkna som Författarförbundet, som verkar tycka att en bok är ingen bok, två böcker ett författarskap.

Min huvudperson Adam.

Hur som helst släpps min andra barnbok: Inte så fort, Adam!. Min huvudperson Adam, som i våras fick vattkoppor och kämpande mot en förfärlig klåda, ska nu lära sig cykla. Hans snälla pappa är med även denna gång. Och precis som förra gången är boken tvåspråkig. Den här gången tillkommer två nya språk: persiska och arabiska.

Eftersom jag har fruktansvärt mycket jobb för tillfället har jag knappt hunnit ta in hur det känns den här gången. Inför första boken gick jag och byggde upp en förväntan i flera månader. Nu tycker jag att tiden har gått väldigt fort – är det redan den 17 oktober?

Förmodligen kommer jag inte att riktigt förstå det förrän jag håller boken i min hand. (Ännu har jag inte fått mina egna exemplar.) Annat som påminner om att det är på riktigt är när recensionerna börjar komma eller om journalister ringer.

Till dess det inträffar tar jag de lugnt och funderar på hur jag kan hjälpa till att marknadsföra boken. Eftersom jag har mindre tid att lägga än i våras funderar jag på sätt att använda nätet mer. Jag kommer att prova att gästblogga. Det är inget jag har gjort tidigare, men jag tror att det kan vara givande om det görs genomtänkt och strategiskt. Återkommer med tankar om det längre fram.

En annan sak jag ska göra när jag får Inte så fort, Adam! i min hand är att skicka den tillsammans med Inte klia, Adam! till Författarförbundets invalsnämnd. Jag har ansökt om medlemskap och de har bett att få se på mina böcker. Huruvida jag beviljas ett medlemskap beror på den litterära kvaliteten. Det ska bli intressant att höra vad de kommer fram till.

Jag hänger dock inte upp min egen författaridentitet på Författarförbundets beslut. Redan från bok ett har jag haft författare tryckt på mitt visitkort. För det tycker jag att jag är!

Författaren som festfixare

Mitt förra inlägg handlade om författarrollen, något som vi skulle kunna diskutera hur länge som helst. Som debutant kan det vara svårt att veta vad som egentligen förväntas av en. Att det är författarens roll att skriva, redigera och korrekturläsa är alla med på. Men sedan? Hur delaktig ska författaren vara i marknadsföring och försäljning? Det är självklart att ställa upp på intervjuer och signeringar, men ska en författare även sälja sin bok? Är det författarens jobb att ta betalt för och leverera  böcker? Och hur är det med releasefesten – är det förlaget eller författaren som ska ordna den?

När debutboken släpptes kändes det självklart att ha releasefest. I samarbete med mitt förlag och det lokala biblioteket arrangerade vi en lyckad tillställning. Det var god stämning, mycket folk och givande programpunkter. En reporter från SR International fanns på plats och gjorde ett ganska långt inslag om boken som senare sändes.

Det låg också mycket arbete bakom. Jag hade specialskrivit en sång. Vi anlitade sagoläsare och musiker. Makku hade gjort en stor Adam-figur i papp och improviserade fram bilder på ett blädderblock på plats, något som var mycket uppskattar bland både barn och vuxna. Dessutom ordnade vi en tävling för alla barn som var där. Tävlingen krävde en hel del efterarbete (sammanställa svar, utse vinnare, kontakta pristagare och skicka ut priser och tröstpriser).

Som upplevelse var releasen otroligt roligt att vara med om, men det tog tid. Tid från skrivandet. På sätt och hade det varit lättare att vara en riktig eremit som inte gillade folk och rakt av tacka nej till alla tillställningar. Men nu råkar jag – precis som många andra –gilla både gemenskapen och ensamheten. Då uppstår svårigheterna istället i att hitta en bra balans.

Hur stort arbete är jag villig att lägga ner på att exempelvis ordna en releasefest? Hur viktigt är det för bokens och min egen framtid? Hur många timmar skrivtid är jag villig att offra?

När första boken släpptes var det självklart att fira med en release. När min andra bok släpps om ett par veckor känns det inte lika självklart. Kan man verkligen hålla på och fira varenda bok?

Det är viktigt att då och då stanna upp och fråga sig varför man gör vissa saker. Och för vems skull man gör dem. Jag vet varför jag skriver och för vem jag skriver. Det är det viktigaste.

Marknadsföring i det lilla

Alla som ger ut en bok, oavsett om det är via förlag eller på egen hand, funderar antagligen en del på marknadsföring.  Det är lätt att fokusera på de storslagna gesterna. En ambitiös releasefest. En helsidesintervju i en dagstidning. Tusentals besökare på en blogg.

Det är nog bra, man ska sikta högt. Men samtidigt gäller det att inte glömma bort det lilla. För i slutändan är det enskilda personer som fattar beslutet att läsa eller köpa en bok. En enda människa. Henne kan man nå på många olika sätt.

Glöm därför inte bort:

  • Det personliga mötet. Kanske det allra viktigaste. Oavsett om det är med den lokala bibliotekarien, en mamma till ditt barns klasskamrat eller en inköpschef på en stor butikskedja handlar det om att göra ett bra intryck utan att bli för påstridig. I bästa fall visar det sig senare att klassmamman är bibliotekschef i kommunen och berättar om din bok för alla bibliotekarier.
  • Dina mejl. Hur många mejl skickar du per dag? Se till att alla innehåller en signatur med länk till sajt eller blogg där det finns info om din bok. Många kommer att vara nyfikna på vem du är och kolla in din webbsida. Alla kommer inte att beställa boken, men många fler kommer att veta att den finns.
  • Twitter och andra sociala medier. Ett självklart marknadsföringsverktyg. Tyvärr verkar många missa ömsesidigheten i det hela. Få vill följa en person som tre gånger per dag uppmanar andra att köpa en bok. Jag tror att det är mer värdefullt att engagera sig i diskussioner och ämnen man själv är intresserad av. De som blir nyfikna på dig kommer att ta reda på mer. Jag har blivit kontaktad på Twitter av folk som vill köpa min bok, utan att jag själv hade nämnt den.
  • Visitkort känns kanske mossigt, men är fortfarande väldigt bra att ha. Inte minst när andra börjar dela ut sina kort är det bra att kunna sträcka fram ett eget. Gör gärna något kul med ditt kort så att folk reagerar. Själv har jag ett foto av mig själv. På baksidan står ”Vi hörs!” och min webbadress. Många gånger är det tillräcklig för att sticka ut.
  • Andra trycksaker känns kanske passé  när det mesta går att göras via nätet. Men vid rätt tillfälle kan de göra nytta. När jag för ett par veckor sedan sprang Tjejmilen tillsammans med drygt trettiotusen andra hade jag tänkt bära en T-shirt med tryck om min kommande bok på ryggen. (Lite fyndigt eftersom titeln är Inte så fort, Adam!) Dessvärre blev det någon miss med produktionen av min T-shirt så jag fick springa utan, men jag tycker fortfarande att det var en bra idé. På samma sätt kan det ibland vara bra att ha vykort eller något annat material att dela ut när sin bok kommer på tal.

Om jag har glömt några självklara småsaker man kan göra för att marknadsföra sin bok får ni gärna fylla på i kommentarerna.

Sista versionen!

Min andra tvåspråkiga barnbok Inte så fort, Adam! kommer ut i oktober. Redan i våras blev omslaget klart, tillsammans med baksidestext och annat som är nödvändigt för marknadsföringen. Först nu börjar resterande bitar falla på plats, då text och bilder ska spikas.

Markku och Alexandra granskar illustrationerna.

Förra veckan träffade jag illustratören och förläggaren. Tillsammans gick vi igenom manus och illustrationer. Vi läste, tittade, petade och pillade. ”Ska inte pappan se lite mer förvånad ut där?” ”Mer dramatik i den här bilden!” ”Det där kan vi stryka.” ”Låter det inte bättre om man säger…”

Så höll vi på i flera timmar. När jag sedan kom hem igen skulle jag bara skriva rent den allra sista manusversionen. Ni som läste mitt första inlägg här på Debutantbloggen vet att manusen om Adam är väldigt korta. Den första boken hade drygt hundra ord. I den här är det drygt tvåhundra. Ändå är det svårt att bestämma sig ibland. Varje ord får mer tyngd när de är så få på varje sida.

Alltså satte jag mig ner och läste texten högt samtidigt som jag studerade bilderna. Gång på gång. Provade om det kunde sägas på något annat sätt. Provade att betona orden annorlunda. Tog en paus. Läste igen.

Skiss från boken Inte så fort, Adam!

Samtidigt satt Markku hemma och pillade med sina illustrationer. Ändrade en färg, ett uttryck, en linje. Under sådant arbete skickas många mejl fram och tillbaka. Fler än en gång har det utropats att detta är sista versionen.

Igår läste jag det som skulle vara den sista textversionen före översättning. Jag skulle bara godkänna. Och allt var bra. Det var bara ett enda litet ord som jag ville stryka. Jag strök det och nu är manuset klart och spikat. Illustrationerna är definitivt helt fullbordade. Nu ska texten översättas till fem språk och boken ska sättas.

Sedan väntar korrekturläsning. Även då kan det bli ändringar. I förra boken ändrade vi ett ord i den spanska översättningen i allra sista sekunden. Det blir spännande att se hur det blir den här gången, då två nya språk är inblandade.

Snart är jag inte bara mamma till två barn, utan även författare till två böcker. Det är då man blir författare på riktigt, eller hur?

Konstruktiv läsarkontakt på Twitter

På Bokmässan förra året var jag på ett seminarium med en rad namnkunniga barnboksförfattare. Många av dem tyckte att den svenska barnbokskritiken var för mesig. I andra länder har barnlitteraturen högre status och kritikerna är vassare.

Jag kan hålla med. I de recensioner som handlar om min egen bok finns det väldigt lite av konstruktiv kritik. Somliga ger knappt något omdöme, vilket är en av recensentens viktigaste uppgifter. Andra framhåller hur bra det är att det finns tvåspråkiga böcker eller att det är pappan som tar hans om den vattkoppsmittade Adam. Få har haft något att anmärka på. Vilket är märkligt. Jag tycker att det finns mycket som skulle kunna utvecklas eller förbättras (och det är det jag tänker ägna min fortsatta skrivarkarriär åt).

Samma sak med läsare. De flesta är glada i hågen och säger snälla saker. Och det är ju trevligt. Men jag är säkert på att en och annan sitter och tänker både det ena och det andra som kanske skulle vara intressant för mig och illustratören att få veta.

Häromdagen på Twitter hände plötsligt det som jag väntat på, när @BckJoh kritiserade min bok på ett konstruktivt sätt. Det började med att vi diskuterade Tensta och huruvida Adam Tensta fortfarande bor här. Men snart kom vi att prata om min bok Inte klia, Adam! istället.

Jag blev lite nyfiken och frågade vad han menade med pedagogisk barnlitteratur. Fick svar:

Jag kunde ha kunnat reagera som herr Nesser och ifrågasatt min läsares omdöme. Men någonting sa mig att det inte hade varit särskilt fruktbart, vare för min personliga utveckling eller för min relation till mina läsare. Så jag fortsatte att fråga. Det visade sig att Johan uppfattar det vuxna perspektiv (pappans) i boken som dominerande. Han skrev:

Min dotter tex, hon är lite oroad över pappan och fokuserar väldigt lite på hur Adam känner, vilket borde va barnlitteraturens viktigaste uppgift. Precis som för vuxna. Gestaltning. Men jag har all respekt för ditt verk. Och min dotter gillar ju boken 🙂

I det ryms så mycket. Vad är egentligen barnlitteraturens uppgift? Vem är det som avgör om en bok lever upp till det – den lilla läsaren eller den stora? Kan en barnbok handla om en vuxen? Måste det handla om en person – eller kan det lika gärna vara en relation som står i fokus? Hur gestaltas en känsla i en bilderbok – i texten, bilderna eller båda? Måste allt vara uttalat eller ska det finnas utrymme för vuxna läsare och barn att skapa sin egen berättelse utifrån det som står och inte står? Vore det värdefullt att tona ner pappans roll till förmån för Adams i nästa bok?

Jag har inga bra svar på frågorna, däremot en rad antaganden och funderingar. Att skapa är att ständigt pröva och ompröva idéer. Om de bär eller ej avgör andra. Men jag blir så löjligt glad varje gång någon faktiskt intresserar sig för det jag har skapat, och lägger ner tid på att  diskutera det med mig på ett konstruktivt och respektfullt vis. Jag ser fram emot att fortsätta diskutera dessa frågor och andra tillsammans med @BckJoh och andra twittrare. För även om vi har olika åsikter om en enskild bok har vi en viktig sak gemensamt: vi tar barnlitteratur på största allvar!

(Diskussionen går att läsa här – några tweets saknas dock. Och ja, Adam Tensta bor fortfarande i Tensta.)

Vilket kommer först – framgångarna eller agenten?

Jag har tidigare varit inne på att försöka få Adam-böckerna utgivna på fler språk och i fler länder. Min första plan var att själv ta kontakt med förlag utomlands, men jag har tänkt om.

Till att börja med är det svårt att ha koll på vilka förlag i olika länder som skulle vara lämpliga. Och även om jag lyckas hitta förlag som satsar på exempelvis tvåspråkiga böcker är det nästan omöjligt att veta hur förlaget fungerar i praktiken. Är böckerna av hög kvalitet? Hur behandlar de sina upphovsmän? Vilka resurser har de för marknadsföring? Och kanske viktigast av allt: hur vet jag att översättningen är bra?

En annan svårighet om det väl skulle bli tal om utgivning är att veta att avtalen är okej. Det handlar inte bara om att få en så hög royalty som möjligt, utan om att värna om sin upphovsrätt.

Till sist är det också enormt tidskrävande att ge sig på detta. Det tar tid att söka förlag, undersöka deras utgivning, kontakta rätt person och så vidare. Det vet alla som har försökt bli utgivna i Sverige.

Lösningen är att finna en agent. Men hur anspråksfullt låter inte det? Att efter en – snart två – utgivna barnböcker vilja ha en agent som sköter affärerna.

Om jag hade varit på ett stort förlag hade kanske en av deras agenter tagit med sig min bok till bokmässor i andra länder. Men på ett litet förlag finns inte de resurserna. Alltså är det upp till mig att finna en agent. De senaste åren verkar det ha blivit vanligare med litterära agenter i Sverige, men så vitt jag förstår är det väldigt få av dem som sysslar med barnlitteratur.

Jag har varit i kontakt med en agent, som visserligen har varit mycket tillmötesgående och besvarat mina mejl, men som inte har tid att ta sig an nya uppdrag just nu. När jag kikar runt på övriga agenturer känns det nästan omöjligt. De representerar storsäljande författare som skrivit åtskilliga romaner vardera. Varför skulle de vilka jobba med mig?

Måste man inte redan vara en framgångsrik författare för att väcka agenternas intresse? Men hur blir man framgångsrik utan en agent? Kanske är det bästa att jobba vidare och försöka få fler böcker utgivna i Sverige innan jag söker en agent?

I höst händer det

Plötsligt plingar det till i inkorgen. Förläggaren vill boka in ett möte! Semestersverige börjar vakna till liv igen. Jag vet att det officiellt är sommar i några veckor till, men jag kan inte låta bli att se fram emot hösten. En kittlande känsla i magen säger mig att den kommer att bli riktigt bra.

Till att börja med är det bokmässa snart. Förra året var jag där för första gången och älskade varje sekund. I år kanske jag kan verka världsvan när jag träffar bloggbekanta, förläggarfolk och andra jag lärt känna under det senaste året. Jag tror att det blir en rolig och givande mässa och kommer att rapportera här på bloggen om det.

Några veckor senare kommer min andra bok om Adam ut. Fortfarande återstår mycket arbete. Illustrationerna ska bli klara, texten kanske kommer att ändras ytterligare och boken ska sedan sättas, korrekturläsas, marknadsföras och tryckas. Nästan lika kul som att skriva den.

Jag ska även träffa läromedelsförlaget igen för att prata om min idé som blev ett provkapitel. Riktigt vad det kommer att mynna ut i vet jag inte, men jag har en bra känsla.

Nästa vecka börjar jag undervisa igen ett par dagar i veckan, som omväxling till det ensamma skrivandet. Ni som läste mitt inlägg Skrivardrömmen som blev en mardröm förstår varför.

Jag hoppas också bli klar med ett manus jag har jobbat med alldeles för länge och skicka iväg det till förlag. Det gäller att hela tiden ha manus i omlopp. Just nu väntar jag besked om två andra manus. Pricken över i skulle vara att få skriva ytterligare ett bokkontrakt innan året är över.

Som sagt, jag satsar på en intensiv, produktiv och rolig höst och hoppas att fler har samma känsla. Vilka mål och förhoppningar har du för det eget skrivande inför hösten? Ett bokkontrakt, månne?

Budskap i barnböcker

Nästan allt jag gör bottnar i en stark vilja att främja språklig och mänsklig mångfald. Jag valde att bli språklärare för att få vara med när andra människor erövrar nya språk. Jag valde att vända mig till ett förlag som ger ut flerspråkiga böcker för att jag känner en stark samhörighet med deras affärsidé.

I grund och botten tror jag att en stark övertygelse är en fördel när det kommer till att bygga en karriär och att skapa sitt numera så omtalade personliga varumärke. Men det handlar hela tiden om en balansgång. Att bara ösa ut sitt budskap kan i längden bli tjatigt.

Det finns olika sätt att inkludera budskap i barnböcker. På 70-talet var det revolutionärt så det förslog – inga förskönande omskrivningar alls. Sedan dess  har det hänt en del inom den svenska barnlitteraturen. Fortfarande finns ofta en sensmoral, även om den är mer inlindad. Att man ska vara snäll mot sina kompisar eller att alla är lika mycket värda kan man säga hur många gånger som helst. Både i ord och bilder.

Personligen har jag svårt för böcker som bara är budskap. Om man till exempel ska göra en bok som har budskapet att det inte spelar någon roll vilken hudfärg människor har, behöver boken inte nödvändigtvis handla om hudfärg. Vill man skriva om pappor som tar hand om sina barn behöver boken inte göra en stor grej av att papporna tar hand om sina barn.

Jag tror att det bästa sätter att ge barn  (och vuxna) ett budskap – oavsett om det handlar om utseende, beteenden eller etik – är att låta det vara i bakgrunden, gärna outtalat, i en berättelse som handlar om något helt annat.

Min första bok handlar om Adam som får vattkoppor, men där finns också en pappa som tar hand om sin son. Många har uppskattat det, och undrat om det finns en tanke bakom att det är just pappan som står för omvårdnaden. Självklart finns det en tanke bakom. Det finns en tanke bakom (nästan) allt. Pappan ringer till exempel till förskolan och sjukanmäler sin son, vilket är en subtil signal om hur man förväntas agera då ens förskolebarn blir sjukt. Dessutom förekommer ordet förskola, fastän jag själv oftast säger dagis. Ett sätt att förhålla sig till en diskussion om profession och yrkesstolthet. Ett medvetet val.

Jag tror på att normalisera det som för somliga ter sig främmande. Istället för att skriva barnböcker om hur konstigt det är att människor har olika hudfärg (det finns!) tror jag på att bara låta folk se ut som de gör mest och skicka ut dem på äventyr i världen. Samtidigt kan man peta in små pekpinnar och budskap som kanske passerar obemärkt för de flesta läsare, men som ändå finns där.

Det finns andra tillfällen än skrivandet att formulera vad man vill säga med sin bok. I intervjuer till exempel.

Biblioteksersättning – hur funkar det?

Jag älskar bibliotek! Jag kan inte gå in på ett bibliotek utan att komma ut med en trave böcker. Nu när min egen bok finns på ganska många svenska bibliotek kan vem som helst låna den utan att betala ett öre. I kommentarerna till mitt förra inlägg ställdes frågan om denna utlåning ger några pengar till författaren. Sedan länge vet jag att svaret är ja. Men exakt hur det går till har jag inte tagit reda på. Förrän nu:

Vårt svenska system med biblioteksersättning infördes 1954 och innebär att staten ger upphovsmän en ersättning baserad på utlån av deras verk från biblioteken. De som får ersättning är författare, översättare, fotografer och tecknare. För varje hemlån betalar staten 1 krona och 32 öre. Det kan låta som en ringa summa, men totalt handlar det om över hundra miljoner kronor som ska fördelas varje år. Svenska Författarfonden heter den organisation som har i uppgift att administrera dessa pengar.

Av de 132 öre som staten betalar för varje lån hamnar den största delen direkt i författarens ficka: 79 öre. (Medan en översättare får hälften: 39,5 öre.) Knappt 8 öre går till administration. En liten del går också till upphovsmännens organisationer: Sveriges Författarförbund, Svenska Tecknare och Svenska Fotografers förbund. Resterande ören går till att betala ut olika typer av stipendier, garantibelopp och bidrag till upphovsmän.

Varje år sammanställer biblioteken statistik över utlånen och skickar till Sveriges författarfond, som har ett register över upphovsmän och deras verk. Dessa uppgifter bearbetas året efter utlåningen skett.

Som författare behöver man inte göra något särskilt får att få del av ersättningen. Däremot måste ens verk lånas ut minst 2000 gånger under ett år för att berättiga till ersättning. Det motsvarar 1580 kr. På detta betalar författaren själv sociala avgifter och skatt. När upphovsmannen dör går ersättningen istället till dennes efterlevande så länge upphovsrätten gäller, dvs. i 70 år.

Jag har ingen aning om ifall min bok kommer att lånas 2000 gånger, men jag hoppas naturligtvis på det. Ersättningen kommer i sådana fall att delas mellan illustratören och mig.

En fördel jämfört med andra debutanter är att vår bok finns i fyra olika språkversioner, vilket torde öka utlåningen. Det är dessutom en barnbok, som enligt min erfarenhet är bland de böcker som lånas allra mest på många bibliotek. Om jag inte har missuppfattat det hela kan jag dessutom räkna med ersättning för översättningen av den spanska versionen på boken. Dessutom släpps nästa bok om Adam i höst, vilket kan öka på antalet utlån under årets sista månader.

Det skulle vara intressant att veta om andra debutanter har fått någon ersättning efter det första året. Kanske någon tidigare debutantbloggare kan svara? Herrarna Erba, Frato och Dixelius borde ha koll på det.

Mer läsning för den intresserade:
Sveriges författarfond
Följ biblioteksförhandlingarna (blogg)
En krona och trettiotvå öre (krönika)

En blunder att blurba?

En av de fem viktigaste faktorerna för framgång i bokutgivning är enligt författaren till boken Booklife, att skaffa sig en blurb – ett citat från en känd författare att trycka på omslaget. Inför publiceringen av Inte klia, Adam! diskuterade jag detta med min förläggare. I slutändan blev det dock ingen blurb. När jag förra veckan läste DN söndag kände jag att det kanske var lika bra det.

I en liten notis med rubriken ”Blurb förstör nya böcker” skriver Lotta Olsson: ”Ofta är det en känd författare som uttrycker sig överdrivet uppmuntrande, varpå man blir misstänksam både mot den nyutkomna boken och den kända författaren.” Hon avslutar med att göra sig lustig över själva ordet blurb.

Jag håller med till viss del. Blurb är helt klart ett larvigt ord, om än ganska roligt att säga. Och skriva. Men det är sällan de där citaten tillför särskilt mycket. Jag tror aldrig jag har köpt en bok på grund av en blurb. Däremot har jag blivit avskräckt av dem. När en person som är känd för att dissa folk börjar hissa kollegor blir i alla fall jag misstänksam.

Inför nästa bok om Adam kommer vi därför att tillämpa den gamla härliga tekniken att använda citat från recensioner av den föregående boken. Exakt vilka det blir är ännu inte bestämt. Ett antal bloggar var snabba att recensera, men vi väntar fortfarande på några dagstidningsrecensioner. Det blir nog inga problem att finna fina formuleringar.

Några ord som gläder mig extra mycket är dock inte från en recension, utan kommer direkt från en författare. På bokmässan i Botkyrka träffade jag Gunilla Lundgren. Hon bläddrade då i min bok och sa några uppskattande ord. När jag kom hem skickade jag ett exemplar av boken till henne och tackade för uppmuntran och inspiration. Några dagar senare fick jag några fina ord på mejlen. Inga överdrifter, ingen inställsamhet, bara en ärlig åsikt:

Det är en rak berättelse om en liten pojke och hans pappa. Inte ett ord för mycket, humoristiska teckningar och layout där bild och de två språken samsas på ett roligt sätt, gör att jag tycker om den här boken.