Den lilla författaren på den stora mässan

I taket hänger de stora förlagens skyltar som en armada av rymdskepp som gör sig redo att förgöra jorden. På mässgolvet står köpglada bokälskare packade som sillar. Travarna av böcker fylls ständigt på och från de många scenerna hörs författare berätta om sina liv, sina böcker och sitt arbete.

Bokmässan är över för i år och bloggarna svämmar över av inlägg om dess förträfflighet – även Debutantbloggen. På nätet kan alla skriva sin egen framgångssaga. Titta vem jag träffade! Titta vad jag gjorde! Det är lätt att upprätthålla bilden av den superminglande, alltid leende människan, som då och då spottar ur sig en och annan läsvärd bok.

Det är få som vågar blotta sin litenhet. Som vågar låta blicken flacka när hon inte längre vet åt vilket håll hon ska. Det är få som inte ler. Ändå är jag övertygad av att det ryms en hel del bitterhet på mässan. Rivalitet och avundsjuka. Många trampade tår och tilltufsade egon.

Det är sådant vi begraver inom oss själva för att ta fram och prata om först när vi står där på estraderna. När framgången gjort entré våra liv är det okej att erkänna sina svagheter och misslyckanden. Men så länge vi brottas med dem i nuet gömmer vi undan dem.

Jag är kluven. En del av mig gillar verkligen mässan, hysterin, överdrifterna, det stora formatet och galenskapen. Men inom mig finns också en del som skyr folkmassor, som gillar tystnad och tankens fullständigt frihet. Det är svårt att finna plats för det på mässan, där nästan alla är fullkomligt uppslukade av sig själva och sin omgivning. Var någonstans bereds plats för den som är tystlåten och ordkarg i verkliga livet, men briljant vid tangentbordet?

Jag och Camilla Läckberg (del 3)

Camilla Läckberg håller i min barnbok Inte klia, Adam!

Nämen se där, är det inte Camilla Läckberg som står och håller i min bok? Jo, det är det!

I förmiddags var jag på ett seminarium här på bokmässan med Amanda Hellberg och Camilla Läckberg med titeln ”Så blir du författare”. Mitt i seminariet kom jag att tänka på ett par blogginlägg från i somras, då Oskar och jag tävlade om att komma nära just Camilla Läckberg. Oskars bok stod i stället bredvid hennes i en butik, och min bok recenserades i samma tidning som hennes.

Jag tror vi enades om att inte göra det hela till en tävling, men under seminariet väcktes min tävlingsinstikt till liv igen.  Bara några meter ifrån en av Sveriges mest framgångsrika författare, med min egen bok i väskan, kunde jag inte låta bli att ta tillvara på chansen. Alltså stegade jag fram och överlämnade ett exemplar av min bok till Läckberg.

Medan jag pladdrade aningen för snabbt och möjligen en smula osammanhängande om att våra böcker hade recenserats samtidigt riktade jag sökaren mot henne. Den första bilden blev suddig så jag knäppte en till. Under tiden stod Läckberg tålmodigt där med min bok i nävarna och ett brett leende på läpparna. Ett riktigt proffs. Bilden blev bra, måste jag säga.

Så, vad säger du Oskar – kan vi förklara den här tävlingen avslutad nu, eller har du något att kontra med? Eller kommer kanske Frida på upploppet och springer om oss båda två på upploppet? Spänningen är olidlig…

Debutantmingel på bokmässan

Snart är bokmässan här och man kan riktigt känna hur spänningen stiger i litteratursverige. Men det roligaste med mässor är ju ändå att umgås och träffa människor. Därför vill vi inbjuda er alla på lite debutantbloggsmingel! Oskar och Annelie är på plats på bokmässan och vi vill jättegärna träffa så många som möjligt av våra kära läsare och gästbloggare. Kom gärna förbi och prata manus, bokutgivning eller annat som rör skrivandet! Vi bjuder på något läskande.

Tid: fredag kl 13.00-13.30

Plats: Montern tillhörande House of Independents (D03:19).

Välkomna!

Marknadsföring i det lilla

Alla som ger ut en bok, oavsett om det är via förlag eller på egen hand, funderar antagligen en del på marknadsföring.  Det är lätt att fokusera på de storslagna gesterna. En ambitiös releasefest. En helsidesintervju i en dagstidning. Tusentals besökare på en blogg.

Det är nog bra, man ska sikta högt. Men samtidigt gäller det att inte glömma bort det lilla. För i slutändan är det enskilda personer som fattar beslutet att läsa eller köpa en bok. En enda människa. Henne kan man nå på många olika sätt.

Glöm därför inte bort:

  • Det personliga mötet. Kanske det allra viktigaste. Oavsett om det är med den lokala bibliotekarien, en mamma till ditt barns klasskamrat eller en inköpschef på en stor butikskedja handlar det om att göra ett bra intryck utan att bli för påstridig. I bästa fall visar det sig senare att klassmamman är bibliotekschef i kommunen och berättar om din bok för alla bibliotekarier.
  • Dina mejl. Hur många mejl skickar du per dag? Se till att alla innehåller en signatur med länk till sajt eller blogg där det finns info om din bok. Många kommer att vara nyfikna på vem du är och kolla in din webbsida. Alla kommer inte att beställa boken, men många fler kommer att veta att den finns.
  • Twitter och andra sociala medier. Ett självklart marknadsföringsverktyg. Tyvärr verkar många missa ömsesidigheten i det hela. Få vill följa en person som tre gånger per dag uppmanar andra att köpa en bok. Jag tror att det är mer värdefullt att engagera sig i diskussioner och ämnen man själv är intresserad av. De som blir nyfikna på dig kommer att ta reda på mer. Jag har blivit kontaktad på Twitter av folk som vill köpa min bok, utan att jag själv hade nämnt den.
  • Visitkort känns kanske mossigt, men är fortfarande väldigt bra att ha. Inte minst när andra börjar dela ut sina kort är det bra att kunna sträcka fram ett eget. Gör gärna något kul med ditt kort så att folk reagerar. Själv har jag ett foto av mig själv. På baksidan står ”Vi hörs!” och min webbadress. Många gånger är det tillräcklig för att sticka ut.
  • Andra trycksaker känns kanske passé  när det mesta går att göras via nätet. Men vid rätt tillfälle kan de göra nytta. När jag för ett par veckor sedan sprang Tjejmilen tillsammans med drygt trettiotusen andra hade jag tänkt bära en T-shirt med tryck om min kommande bok på ryggen. (Lite fyndigt eftersom titeln är Inte så fort, Adam!) Dessvärre blev det någon miss med produktionen av min T-shirt så jag fick springa utan, men jag tycker fortfarande att det var en bra idé. På samma sätt kan det ibland vara bra att ha vykort eller något annat material att dela ut när sin bok kommer på tal.

Om jag har glömt några självklara småsaker man kan göra för att marknadsföra sin bok får ni gärna fylla på i kommentarerna.

Dags att söka arbetsstipendium?

Att skriva böcker är ingenting man blir rik på, i alla fall inte till en början. Även om jag liksom många andra drömmer om det stora genomslaget och försäljningsframgångar, inser jag att vägen till oftast är lång och krokig.

För mig handlar pengar om tid. De pengar jag tjänar på att skriva en bok ger mig mer tid att skriva. Den dag pengarna betalar för all mig tid kan jag också helt och hållet leva av att skriva böcker. Men till dess måste jag få pengar från andra håll också. Ett jobb vid sidan av är nog det vanligaste. Det har jag. En annan möjlighet är att söka stipendier.

Nyss blev jag tipsad om att söka arbetsstipendium från Sveriges författarfond. Ni som läste mitt inlägg om biblioteksersättning vet att det är SVFF som administrerar de pengar som varje utlån på svenska bibliotek genererar. En liten del av pengarna delas ut i form av ettåriga, tvååriga och femåriga arbetsstipendier.

Ansökningar kan lämnas fram till den 20 september i år. Det är många som söker, men få som faktiskt får stipendiet. I informationen står det:

Stipendium ur författarfonden kan ges till författare, översättare, tecknare eller fotograf som är representerad i folk– och skolbibliotek med litterära verk.

Inför beslut om stipendier och bidrag väger styrelsen samman en rad olika synpunkter: i första hand den litterära kvaliteten men också behov. Störst vikt läggs vid omfång och kvalitet i den sökandes litterära produktion efter det att han eller hon senast fick ett stipendium från författarfonden.

Ärligt talat hade jag inte en tanke på att söka förrän jag fick förslaget. Jag hade fått för mig att man måste ha skrivit minst två böcker för att kunna söka, men det verkar inte vara fallet. Däremot läggs stor vikt vid omfång och kvalitet på ens litterära produktion. Kvaliteten låter jag andra bedöma, men omfånget har jag ett ganska bra hum om. Hur långt tror ni drygt hundra ord i min första bok står sig i konkurrens med alla andra av Sveriges författare? Drygt trehundra om man räknar in min nästa bok? Det finns också en något kryptisk formulering om att behov vägs in. Vems behov? Författarens? Läsarnas? Författarfondens? Om man ser till behovet av den typen av litteratur jag hittills har skrivit torde det vara tämligen stort.

Jag vet faktiskt inte om jag ska söka i år eller inte. Chansen att få ett stipendium är väldigt liten. Men det är ju å andra sidan chansen att bli utgiven också, och det har jag ju lyckats med. Hur skulle du ha gjort?

Sista versionen!

Min andra tvåspråkiga barnbok Inte så fort, Adam! kommer ut i oktober. Redan i våras blev omslaget klart, tillsammans med baksidestext och annat som är nödvändigt för marknadsföringen. Först nu börjar resterande bitar falla på plats, då text och bilder ska spikas.

Markku och Alexandra granskar illustrationerna.

Förra veckan träffade jag illustratören och förläggaren. Tillsammans gick vi igenom manus och illustrationer. Vi läste, tittade, petade och pillade. ”Ska inte pappan se lite mer förvånad ut där?” ”Mer dramatik i den här bilden!” ”Det där kan vi stryka.” ”Låter det inte bättre om man säger…”

Så höll vi på i flera timmar. När jag sedan kom hem igen skulle jag bara skriva rent den allra sista manusversionen. Ni som läste mitt första inlägg här på Debutantbloggen vet att manusen om Adam är väldigt korta. Den första boken hade drygt hundra ord. I den här är det drygt tvåhundra. Ändå är det svårt att bestämma sig ibland. Varje ord får mer tyngd när de är så få på varje sida.

Alltså satte jag mig ner och läste texten högt samtidigt som jag studerade bilderna. Gång på gång. Provade om det kunde sägas på något annat sätt. Provade att betona orden annorlunda. Tog en paus. Läste igen.

Skiss från boken Inte så fort, Adam!

Samtidigt satt Markku hemma och pillade med sina illustrationer. Ändrade en färg, ett uttryck, en linje. Under sådant arbete skickas många mejl fram och tillbaka. Fler än en gång har det utropats att detta är sista versionen.

Igår läste jag det som skulle vara den sista textversionen före översättning. Jag skulle bara godkänna. Och allt var bra. Det var bara ett enda litet ord som jag ville stryka. Jag strök det och nu är manuset klart och spikat. Illustrationerna är definitivt helt fullbordade. Nu ska texten översättas till fem språk och boken ska sättas.

Sedan väntar korrekturläsning. Även då kan det bli ändringar. I förra boken ändrade vi ett ord i den spanska översättningen i allra sista sekunden. Det blir spännande att se hur det blir den här gången, då två nya språk är inblandade.

Snart är jag inte bara mamma till två barn, utan även författare till två böcker. Det är då man blir författare på riktigt, eller hur?

Konstruktiv läsarkontakt på Twitter

På Bokmässan förra året var jag på ett seminarium med en rad namnkunniga barnboksförfattare. Många av dem tyckte att den svenska barnbokskritiken var för mesig. I andra länder har barnlitteraturen högre status och kritikerna är vassare.

Jag kan hålla med. I de recensioner som handlar om min egen bok finns det väldigt lite av konstruktiv kritik. Somliga ger knappt något omdöme, vilket är en av recensentens viktigaste uppgifter. Andra framhåller hur bra det är att det finns tvåspråkiga böcker eller att det är pappan som tar hans om den vattkoppsmittade Adam. Få har haft något att anmärka på. Vilket är märkligt. Jag tycker att det finns mycket som skulle kunna utvecklas eller förbättras (och det är det jag tänker ägna min fortsatta skrivarkarriär åt).

Samma sak med läsare. De flesta är glada i hågen och säger snälla saker. Och det är ju trevligt. Men jag är säkert på att en och annan sitter och tänker både det ena och det andra som kanske skulle vara intressant för mig och illustratören att få veta.

Häromdagen på Twitter hände plötsligt det som jag väntat på, när @BckJoh kritiserade min bok på ett konstruktivt sätt. Det började med att vi diskuterade Tensta och huruvida Adam Tensta fortfarande bor här. Men snart kom vi att prata om min bok Inte klia, Adam! istället.

Jag blev lite nyfiken och frågade vad han menade med pedagogisk barnlitteratur. Fick svar:

Jag kunde ha kunnat reagera som herr Nesser och ifrågasatt min läsares omdöme. Men någonting sa mig att det inte hade varit särskilt fruktbart, vare för min personliga utveckling eller för min relation till mina läsare. Så jag fortsatte att fråga. Det visade sig att Johan uppfattar det vuxna perspektiv (pappans) i boken som dominerande. Han skrev:

Min dotter tex, hon är lite oroad över pappan och fokuserar väldigt lite på hur Adam känner, vilket borde va barnlitteraturens viktigaste uppgift. Precis som för vuxna. Gestaltning. Men jag har all respekt för ditt verk. Och min dotter gillar ju boken 🙂

I det ryms så mycket. Vad är egentligen barnlitteraturens uppgift? Vem är det som avgör om en bok lever upp till det – den lilla läsaren eller den stora? Kan en barnbok handla om en vuxen? Måste det handla om en person – eller kan det lika gärna vara en relation som står i fokus? Hur gestaltas en känsla i en bilderbok – i texten, bilderna eller båda? Måste allt vara uttalat eller ska det finnas utrymme för vuxna läsare och barn att skapa sin egen berättelse utifrån det som står och inte står? Vore det värdefullt att tona ner pappans roll till förmån för Adams i nästa bok?

Jag har inga bra svar på frågorna, däremot en rad antaganden och funderingar. Att skapa är att ständigt pröva och ompröva idéer. Om de bär eller ej avgör andra. Men jag blir så löjligt glad varje gång någon faktiskt intresserar sig för det jag har skapat, och lägger ner tid på att  diskutera det med mig på ett konstruktivt och respektfullt vis. Jag ser fram emot att fortsätta diskutera dessa frågor och andra tillsammans med @BckJoh och andra twittrare. För även om vi har olika åsikter om en enskild bok har vi en viktig sak gemensamt: vi tar barnlitteratur på största allvar!

(Diskussionen går att läsa här – några tweets saknas dock. Och ja, Adam Tensta bor fortfarande i Tensta.)

Vilket kommer först – framgångarna eller agenten?

Jag har tidigare varit inne på att försöka få Adam-böckerna utgivna på fler språk och i fler länder. Min första plan var att själv ta kontakt med förlag utomlands, men jag har tänkt om.

Till att börja med är det svårt att ha koll på vilka förlag i olika länder som skulle vara lämpliga. Och även om jag lyckas hitta förlag som satsar på exempelvis tvåspråkiga böcker är det nästan omöjligt att veta hur förlaget fungerar i praktiken. Är böckerna av hög kvalitet? Hur behandlar de sina upphovsmän? Vilka resurser har de för marknadsföring? Och kanske viktigast av allt: hur vet jag att översättningen är bra?

En annan svårighet om det väl skulle bli tal om utgivning är att veta att avtalen är okej. Det handlar inte bara om att få en så hög royalty som möjligt, utan om att värna om sin upphovsrätt.

Till sist är det också enormt tidskrävande att ge sig på detta. Det tar tid att söka förlag, undersöka deras utgivning, kontakta rätt person och så vidare. Det vet alla som har försökt bli utgivna i Sverige.

Lösningen är att finna en agent. Men hur anspråksfullt låter inte det? Att efter en – snart två – utgivna barnböcker vilja ha en agent som sköter affärerna.

Om jag hade varit på ett stort förlag hade kanske en av deras agenter tagit med sig min bok till bokmässor i andra länder. Men på ett litet förlag finns inte de resurserna. Alltså är det upp till mig att finna en agent. De senaste åren verkar det ha blivit vanligare med litterära agenter i Sverige, men så vitt jag förstår är det väldigt få av dem som sysslar med barnlitteratur.

Jag har varit i kontakt med en agent, som visserligen har varit mycket tillmötesgående och besvarat mina mejl, men som inte har tid att ta sig an nya uppdrag just nu. När jag kikar runt på övriga agenturer känns det nästan omöjligt. De representerar storsäljande författare som skrivit åtskilliga romaner vardera. Varför skulle de vilka jobba med mig?

Måste man inte redan vara en framgångsrik författare för att väcka agenternas intresse? Men hur blir man framgångsrik utan en agent? Kanske är det bästa att jobba vidare och försöka få fler böcker utgivna i Sverige innan jag söker en agent?

I höst händer det

Plötsligt plingar det till i inkorgen. Förläggaren vill boka in ett möte! Semestersverige börjar vakna till liv igen. Jag vet att det officiellt är sommar i några veckor till, men jag kan inte låta bli att se fram emot hösten. En kittlande känsla i magen säger mig att den kommer att bli riktigt bra.

Till att börja med är det bokmässa snart. Förra året var jag där för första gången och älskade varje sekund. I år kanske jag kan verka världsvan när jag träffar bloggbekanta, förläggarfolk och andra jag lärt känna under det senaste året. Jag tror att det blir en rolig och givande mässa och kommer att rapportera här på bloggen om det.

Några veckor senare kommer min andra bok om Adam ut. Fortfarande återstår mycket arbete. Illustrationerna ska bli klara, texten kanske kommer att ändras ytterligare och boken ska sedan sättas, korrekturläsas, marknadsföras och tryckas. Nästan lika kul som att skriva den.

Jag ska även träffa läromedelsförlaget igen för att prata om min idé som blev ett provkapitel. Riktigt vad det kommer att mynna ut i vet jag inte, men jag har en bra känsla.

Nästa vecka börjar jag undervisa igen ett par dagar i veckan, som omväxling till det ensamma skrivandet. Ni som läste mitt inlägg Skrivardrömmen som blev en mardröm förstår varför.

Jag hoppas också bli klar med ett manus jag har jobbat med alldeles för länge och skicka iväg det till förlag. Det gäller att hela tiden ha manus i omlopp. Just nu väntar jag besked om två andra manus. Pricken över i skulle vara att få skriva ytterligare ett bokkontrakt innan året är över.

Som sagt, jag satsar på en intensiv, produktiv och rolig höst och hoppas att fler har samma känsla. Vilka mål och förhoppningar har du för det eget skrivande inför hösten? Ett bokkontrakt, månne?

Det helande skrivandet

Det här är ingen blogg som kommenterar omvärlden och analyserar världshändelser. Det är en blogg om att skriva och om vad skrivandet gör med oss. Men jag kan inte låtsas som om allt är som vanligt. Det är det inte.

Sedan de tragiska händelserna i Norge i fredags har mitt eget skrivande varit starkt begränsat, men många andra har skrivit. Några av dem skriver för att förstå, andra skriver för att förklara. Somliga skriver för att berätta och många för att fördöma.

Den enda form jag själv har känt mig hemma i är Twitter. Den korta, koncentrerade formen tvingar mig att tänka och formulera en tanke i taget. Det räcker så.

Inom mig skriver jag andra texter, längre texter, sökande texter. För mig är skrivandet ett sätt att tänka. Att ta mig igenom det svåra och förstå mig själv och andra. Det är ett skrivande utan mottagare. Ett skrivande som ingenting har att göra med att bli publicerad, läst och uppmärksammad. Varje ord skriver jag för min egen skull.

Välj dina ord väl, idag och i morgon.

Budskap i barnböcker

Nästan allt jag gör bottnar i en stark vilja att främja språklig och mänsklig mångfald. Jag valde att bli språklärare för att få vara med när andra människor erövrar nya språk. Jag valde att vända mig till ett förlag som ger ut flerspråkiga böcker för att jag känner en stark samhörighet med deras affärsidé.

I grund och botten tror jag att en stark övertygelse är en fördel när det kommer till att bygga en karriär och att skapa sitt numera så omtalade personliga varumärke. Men det handlar hela tiden om en balansgång. Att bara ösa ut sitt budskap kan i längden bli tjatigt.

Det finns olika sätt att inkludera budskap i barnböcker. På 70-talet var det revolutionärt så det förslog – inga förskönande omskrivningar alls. Sedan dess  har det hänt en del inom den svenska barnlitteraturen. Fortfarande finns ofta en sensmoral, även om den är mer inlindad. Att man ska vara snäll mot sina kompisar eller att alla är lika mycket värda kan man säga hur många gånger som helst. Både i ord och bilder.

Personligen har jag svårt för böcker som bara är budskap. Om man till exempel ska göra en bok som har budskapet att det inte spelar någon roll vilken hudfärg människor har, behöver boken inte nödvändigtvis handla om hudfärg. Vill man skriva om pappor som tar hand om sina barn behöver boken inte göra en stor grej av att papporna tar hand om sina barn.

Jag tror att det bästa sätter att ge barn  (och vuxna) ett budskap – oavsett om det handlar om utseende, beteenden eller etik – är att låta det vara i bakgrunden, gärna outtalat, i en berättelse som handlar om något helt annat.

Min första bok handlar om Adam som får vattkoppor, men där finns också en pappa som tar hand om sin son. Många har uppskattat det, och undrat om det finns en tanke bakom att det är just pappan som står för omvårdnaden. Självklart finns det en tanke bakom. Det finns en tanke bakom (nästan) allt. Pappan ringer till exempel till förskolan och sjukanmäler sin son, vilket är en subtil signal om hur man förväntas agera då ens förskolebarn blir sjukt. Dessutom förekommer ordet förskola, fastän jag själv oftast säger dagis. Ett sätt att förhålla sig till en diskussion om profession och yrkesstolthet. Ett medvetet val.

Jag tror på att normalisera det som för somliga ter sig främmande. Istället för att skriva barnböcker om hur konstigt det är att människor har olika hudfärg (det finns!) tror jag på att bara låta folk se ut som de gör mest och skicka ut dem på äventyr i världen. Samtidigt kan man peta in små pekpinnar och budskap som kanske passerar obemärkt för de flesta läsare, men som ändå finns där.

Det finns andra tillfällen än skrivandet att formulera vad man vill säga med sin bok. I intervjuer till exempel.

Biblioteksersättning – hur funkar det?

Jag älskar bibliotek! Jag kan inte gå in på ett bibliotek utan att komma ut med en trave böcker. Nu när min egen bok finns på ganska många svenska bibliotek kan vem som helst låna den utan att betala ett öre. I kommentarerna till mitt förra inlägg ställdes frågan om denna utlåning ger några pengar till författaren. Sedan länge vet jag att svaret är ja. Men exakt hur det går till har jag inte tagit reda på. Förrän nu:

Vårt svenska system med biblioteksersättning infördes 1954 och innebär att staten ger upphovsmän en ersättning baserad på utlån av deras verk från biblioteken. De som får ersättning är författare, översättare, fotografer och tecknare. För varje hemlån betalar staten 1 krona och 32 öre. Det kan låta som en ringa summa, men totalt handlar det om över hundra miljoner kronor som ska fördelas varje år. Svenska Författarfonden heter den organisation som har i uppgift att administrera dessa pengar.

Av de 132 öre som staten betalar för varje lån hamnar den största delen direkt i författarens ficka: 79 öre. (Medan en översättare får hälften: 39,5 öre.) Knappt 8 öre går till administration. En liten del går också till upphovsmännens organisationer: Sveriges Författarförbund, Svenska Tecknare och Svenska Fotografers förbund. Resterande ören går till att betala ut olika typer av stipendier, garantibelopp och bidrag till upphovsmän.

Varje år sammanställer biblioteken statistik över utlånen och skickar till Sveriges författarfond, som har ett register över upphovsmän och deras verk. Dessa uppgifter bearbetas året efter utlåningen skett.

Som författare behöver man inte göra något särskilt får att få del av ersättningen. Däremot måste ens verk lånas ut minst 2000 gånger under ett år för att berättiga till ersättning. Det motsvarar 1580 kr. På detta betalar författaren själv sociala avgifter och skatt. När upphovsmannen dör går ersättningen istället till dennes efterlevande så länge upphovsrätten gäller, dvs. i 70 år.

Jag har ingen aning om ifall min bok kommer att lånas 2000 gånger, men jag hoppas naturligtvis på det. Ersättningen kommer i sådana fall att delas mellan illustratören och mig.

En fördel jämfört med andra debutanter är att vår bok finns i fyra olika språkversioner, vilket torde öka utlåningen. Det är dessutom en barnbok, som enligt min erfarenhet är bland de böcker som lånas allra mest på många bibliotek. Om jag inte har missuppfattat det hela kan jag dessutom räkna med ersättning för översättningen av den spanska versionen på boken. Dessutom släpps nästa bok om Adam i höst, vilket kan öka på antalet utlån under årets sista månader.

Det skulle vara intressant att veta om andra debutanter har fått någon ersättning efter det första året. Kanske någon tidigare debutantbloggare kan svara? Herrarna Erba, Frato och Dixelius borde ha koll på det.

Mer läsning för den intresserade:
Sveriges författarfond
Följ biblioteksförhandlingarna (blogg)
En krona och trettiotvå öre (krönika)

Royalty – hur funkar det?

En del av att bli antagen handlar om att tjäna pengar. Men hur går det till i praktiken när ord blir till kronor? Det finns flera olika modeller inom förlagsbranschen* och jag kommer idag att skriva om hur det fungerar för mig. Då exakta siffror och procentsatser är hemliga kommer jag inte att gå in på det, men hoppas ändå att inlägget ska vara givande för den som är nyfiken.

Det hela börjar med ett avtal mellan förlaget och författaren. I förlagsavtalet regleras ett antal viktiga punkter. Bland annat lovar förlaget att ge ut boken i en viss upplaga inom en given tidsperiod. Förlaget fastställer också ett pris på boken som gäller när bokhandeln köper in den, ett f-pris. Det är utifrån f-priset som royaltyn räknas ut. För varje såld bok får jag en andel av f-priset. Eftersom min bok är en bilderbok ska även illustratören ha royalty. (Författarförbundet har rekommendationer på royalty både för illustrerade och icke-illustrerade böcker för den som är intresserad av procentsatser.)

Av de böcker som trycks ger inte alla royalty. Böcker som inte ger klirr i kassan är till exempel författarens friexemplar, recensionsböcker och pliktexemplar. Men för de böcker som faktiskt säljs ska alltså författaren få en del av kakan.

Jaha, hur är det med pengarna då? När kommer de? Antingen ger förlaget ett förskott, vanligen på ett belopp som motsvarar halva förstaupplagan. Eller så får författaren vänta på den faktiskt försäljningen innan pengarna betalas ut. Förlaget redovisar regelbundet hur det går. Minst en gång om året bör detta göras enligt Författarförbundet, men det kan också ske oftare. Mitt förlag redovisar varje kvartal.

Redovisningen innebär att jag får ett underlag med information om hur många exemplar som sålts, samt eventuella returer och friexemplar. Sedan en uträkning av hur mycket pengar detta genererar.

Därefter är det för min del bara att knåpa ihop en faktura på det aktuella beloppet plus 6% moms och vänta på att pengarna kommer in på kontot. Eftersom jag har F-skatt står jag själv för mina sociala avgifter. För den som har A-skatt betalar förlaget ut royalty minus sociala avgifter precis som en vanlig lön, antar jag.

Till er som undrar hur mycket pengar det handlar om säger jag: ännu har jag inte blivit rik, men är glad ändå eftersom boken bevisligen säljer. Och skulle jag en dag bli rik vet jag precis vad jag skulle använda pengarna till: köpa tid. Tid att skriva.

*) En annan modell beskrevs av förra årets debutant Marcus Priftis. Missa inte kommentarerna på hans inlägg!

Vad händer 1:a juli?

Annelie: Oskar, nu har vi bloggat här i ett halvår. Hur tycker du att det har gått?

Oskar: Det har varit jättekul och fungerat väldigt bra.

Annelie: Vad är du mest nöjd med?

Oskar: Det känns som att vi har lyckats hitta vårt sätt att göra debutantbloggen. Det var ju ändå den största uppmaningen som våra föregångare gav till oss när de lämnade över. Jag tycker att bloggen fick en intressant start i januari med hela självutgivardebatten, och sedan är det ett skönt gäng som brukar hänga här på bloggen och lämna massor av fina kommentarer. Det är helt enkelt kul att skriva!

Annelie: Jag håller med, vi har verkligen fått fin respons. Inga troll så långt ögat når, i alla fall inte bland kommentarerna 🙂

Oskar: Nej, trollen får stanna inuti mina böcker. 😉 Men vad tycker du själv då? Hur har du upplevt din del av debutantbloggandet?

Annelie: Det har varit upp och ner, många roliga saker att skriva om och lite ångest kopplat till skrivandet. Att året som debutantbloggare inleddes samtidigt som jag började skriva på heltid blev lite överväldigande, men jag är tacksam för att jag har kunnat bolla tankar och funderingar med läsarna och dig.

Oskar: Läsarna är egentligen de som ska ha all kredd! Det är de som gör bloggen. Men samtidigt har jag inte kunnat låta bli att känna att någonting saknas.

Annelie: Jag håller med. Det har varit mycket fokus på egenutgivning och barnböcker, vilket i och för sig verkar vara uppskattat. Men inför kommande halvår vore det bra om vi kunde bredda bloggen.

Oskar: Ja, tänk om det faktiskt fanns någon som skulle vilja vara med och driva bloggen framåt med oss.

Annelie: Någon som har skrivit en roman, en riktig bok liksom.

Oskar: Någon som inte bor i Stockholm, som du och jag, utan som kan ge bloggen lite geografisk spridning!

Annelie: Någon som debuterar i höst.

Oskar: Precis! Så att vi får nöjet att läsa om boksläppets alla glädjeämnen och all ångest en gång till! Releasefesten inte att förglömma! Jag kan aldrig få nog av skildringar av releasefester.

Annelie: Ska vi se om vi hittar någon till halvårsskiftet?

Oskar: Just det ja, det är väl imorgon, den 1 juli.

Annelie: Det kan bli lite tajt, men vi gör väl ett försök.

Oskar: Det ska bli spännande att se vem som dyker upp!