Hur gick det sen? F.d. debutanten Christin Ljungqvist berättar …

När jag var bloggare på Debutantbloggen hade jag inget bokkontrakt. Jag hade inte ens en tillstymmelse till kontrakt med något förlag i hela Sverige. Man kan säga att jag var före min tid. Klämde mig in, ville vara med. Var det inte riktigt. Jag ”tillförde något annat”, som vi kallade det. Berättade om skrivkurserna jag gick, hur jag tänkte kring allt jag lärde mig, vad jag siktade på i framtiden. Hur det kändes att inte vara debutant på Debutantbloggen. Målbildsövningar. Visualiseringar. Vikten av att aldrig. Ge. Upp. Sådana saker.

Sen gav jag upp. Faktiskt. Skrivkurserna var slut, jag fick ett nytt jobb som ställföreträdande chef på en butik i Göteborg, och väldigt lite tid och ork över till något annat. Lämnade pennan vidare till Liz Wennberg och hoppade av Debutantbloggen. Trodde det var början på min uppgivelse. Att såhär skulle de sluta, alla jäkla år av författardrömmar. Såhär skulle jag bit för bit ge efter. Och det hände, också. Jag gav upp helt. Bara en kort stund. Märkligt, hur drömmar slår in först när man ger upp på riktigt.

I slutet av 2011 blev jag antagen av Gilla Böcker. Våren 2012 debuterade jag med Kaninhjärta. Boken fick galet fantastiska recensioner hos bloggarna, och många av de stora tidningarna. Vilket såhär, hopsummerat, kan låta som skryt. Men det är sant. Göteborgs-Posten, Dagens Nyheter, Sydsvenskan. Jag blev intervjuad av Kungsbacka-tidningar, Kaninhjärta nominerades till Bokbloggarnas Litteraturpris 2012, nämndes i P1 (!), antogs av ett danskt förlag. Min debut är absolut en framgångssaga, hopsummerat. Men mellan alla tillfällen av framgång har jag levt ett oerhört vanligt liv. Jobbat, tränat ibland. Gått på begravning. Gift mig. Och väntat. Väntat. Väntat.

Väntat.

Ju mer roligheter som hänt, desto mer har jag förväntat mig. Nu, har jag tänkt, nu jäklar tar det skruv! Och sen har jag blivit alldeles kollrig av all väntan och undrat vad fan som hände? Så har jag fått lugna ner mig. Rabblat ”Rom byggdes inte på en dag” i huvudet. Känt mig ganska blå, faktiskt. Sådant pratas det inte tillräckligt mycket om, kan jag tycka. Vad som händer i en människa, som drabbas av framgång och adrenalin, rent kemiskt. För man blir faktiskt bakfull av extrem lycka. En olustig tomhet infinner sig. Dagen efter releasefesten på Kontiki, Göteborg, var jag smått orolig. Skulle det inte kännas lyckligt? Var något fel? Kära nån. Så började jag tänka att bok två skulle bli en flopp. Att den brukar bli en flopp för alla författare som lyckats bra med sin debut. En ribba var lagd, en nivå, och allt jag skulle komma att skriva skulle jämföras med Kaninhjärta. Bättre, sämre, lika bra? Jag var min egen fiende. Hamrade ur mig bok två, Fågelbarn, helt säker på att bli sågad. Så säker att jag ville ångra mig. Krypa in under en sten. Skita i allt.

I mars i år kom Fågelbarn. Den är tyngre än Kaninhjärta (inga av mina böcker är lätta, då menar jag tematiskt), men har överlag fått ett jämnare betyg. Högre, alltså. Det har gjort mig lugn. Kanske lite för lugn. Nästa bok skrivs långsamt, med långa pauser emellan. Fågelbarn har i vilket fall som blivit ännu en sten på mitt Rom. Jag var med i radio kort efter släppet, intervjuades av Göteborgs-Posten, fick bloggaren Anna Sellin (Bokstävlarna) att kläcka ur sig detta; Jag kan inte annat än att bli imponerad av Christin Ljungqvist. Hon visar med ”Fågelbarn” att hon är en av Sveriges mest talangfulla nya författare. Och i år ska jag få mitt första egna seminarium på bokmässan. Som bara ska handla om mig. Alla de som kommer dit är alltså där för att lyssna på MIG. Jag har aldrig varit ensam på scen sådär, förut. På något sätt känns det som om mitt kändisskap kommer mätas per person. Senast såg jag att tretton hade föranmält sig till mitt seminarium. Tjugoen till Jonas Gardells. Jag känner mig nöjd. Glad. Enormt nervös.

Och stundtals längtar jag tillbaka till helt vanliga dagar, utan så svindlande höjder.

Årets bloggare på Debutantbloggen vill veta om det blev som jag drömde om och ville. Det var som sagt svårt att alls drömma i slutet. Och inga fantasier kan förbereda en så värst på verkligheten. Därför blev det annorlunda vad jag tänkt mig, men inte sämre för det. Jag hade, då Gilla Böckers Ada Wester ringde mig med det fantastiska beskedet att Kaninhjärta skulle antas, redan förstått att världsherravälde sällan kommer genast. Att sådant stort tar tid. Att bara några få kan leva på sitt författarskap. Att jag förmodligen skulle behöva fortsätta jobba några år till. Minst. Alltså har jag lärt mig att pengarna man som författare får inte alls väger upp mot all den tid man skriver, eller gör research, eller all den känslomässiga och psykiska investering man gör. Jag har också lärt mig att det är okej att känna sig tom, blå och trött dagen efter att något stort har hänt, att böcker kan bli bättre än man själv är övertygad om medan man skriver dem, att det här yrket kräver ytterligheter av en som ibland kan ge kluvna känslor, vilket är normalt, att det är bra att tacka nej till vissa saker, ja till andra, och att jag inte är en onehitwonder. Inte ens debutant. Jag är en av de där, nu. Författarna. Konstiga typer.

Christin Ljungqvist

www.christinljungqvist.se
www.gillabocker.se/christin-ljungqvist

So, you wanna be a writer?

Christin Ljungqvist har tidigare skrivit på Debutantbloggen, bland annat om svårigheten i att bli antagen av ett förlag. Nu har hennes dröm slutligen blivit sann; till våren debuterar hon med boken Kaninhjärta på Gilla Böcker. Drömmar har alltid varit en stor och viktig del av hennes liv, särskilt när svåra saker hänt, därför handlar detta inlägg om vikten i att drömma – ett inlägg från hjärtat.

Förmodligen är det så med det mesta, att visste vi hur gropigt det skulle bli, hur toppigt och daligt, skulle vi aldrig ens börja. Vi skulle glutta in i vår egen framtid och välja det som finns närmast, det som är enklast, och vara lagom lyckliga, lagom olyckliga. Därför är jag hyperlycklig som ingenting visste i förväg och kämpade i flera år, gav upp, kämpade lite till, gav upp lite till, trodde mig vara sinnessjuk, förstod att skrivandet hade blivit ett behov ungefär som att andas, började hata det jag samtidigt älskade så att passionen väcktes, så att jag slutligen släppte alla hämningar och skapade mitt livsbästa manus.

Jag tror att jag fortfarande, på något plan, inte har förstått att drömmen jag strävat efter sedan tretton års ålder har blivit min verklighet, att jag lever drömmen nu, det är en lustighet. Så snart Ada Wester på Gilla Böcker hade ringt gick den brusande lyckan över till nedstämdhet, jag blev adrenalinbakis och matt. Att vara i en kamp, att sträva efter en dröm, kan bli en konstant i tillvaron, en livslåga. Allt du gör och säger, allt du tänker innefattar kampen, gynnar den, och när kampen är över blir du märkligt tom som om allting var förgäves, när det inte alls var det, tvärtom. Kampen lämnar dig tom och det tar tid innan tomrummet fylls av den förverkligade drömmen, innan det fylls av insikt och innerlighet. Givetvis blir ett fåtal saker som vi tänkt oss, nästan allt någonting annat, det gäller att hålla ett öppet sinne och ta emot det vi får, älska det vi har, känna tacksamhet. Jag tror jag har lyckats med detta, jag ser med spänning fram emot att debutera och tar mig an varje ny uppgift med nyfikenhet. På så sätt försvinner känslan av förlust när kampen gick ur tiden, på så sätt ersätts den.

Om jag hade en särskild förmåga skulle det aldrig bli att kunna se in i framtiden, åtminstone inte på en daglig basis, kanske bara när jag behövde, det skulle snarare vara att kunna se döda och prata med dem. Jag skulle fråga mormor, som dog när jag var fjorton år, om en större livsplan existerar, om saker och ting hänger samman, om hennes död har någonting med allt mitt att göra. Det skulle inte förvåna mig om hon svarar ja. Hade inte mormor dött och lämnat en familj i bitar skulle jag aldrig söka mig till de dunkla sidorna av livet, jag skulle aldrig leta, träffa de synska, gå kurser i medial utveckling, vilja tro, hamna i märkliga situationer och få veta människors oförklarade upplevelser. Jag hade aldrig slutat vara rädd för döden, jag hade fortsatt vara rädd, och jag hade inte hittat min genre.

Mycket knyts ihop med min första bok, Kaninhjärta, mitt livs största rosett, och jag känner för första gången på fjorton år att det är dags att gå vidare nu, att min familj går att limma och även jag. Någonting nytt börjar, inte bara ett författarskap på riktigt utan ett annat slags liv, och i sinom tid kommer jag glömma hur det känns att leva drömmen och bara leva, som om förverkligandet vore det mest självklara i världen. Förmodligen kommer jag också att kämpa för en annan dröm sedan, vara helt uppfylld av den, för tänker vi efter lever vi alla i våra förverkligade drömmar, hur stora eller små de än var förut.

(en liten parentes)

Det har varit tyst från mitt håll under många månader nu. Anledningen är enkel. Jag är där de flesta författaraspiranter är; i De Oantagnas Träsk. Jag var en liten parentes i början när jag pillade med mina skrivkurser, och nu har jag sedan åtta månader tillbaka jobbat i butik, skrivit klart Rostfågel och skickat manuset till förlagen. Möjligen dyker jag upp här igen i form av debutant, eller så håller jag mig till min blogg som något liknande.

Den som lever får se, som det heter.

Jag vill tacka för mig och önska alla en God jul och ett Gott nytt år!

/Christin

Jag ser inte skogen

Nu var det ett tag sedan jag skrev på Debutantbloggen. Anledningen är ganska enkel och tråkig; jag har jobbat. Skrivkursen tog slut i våras och jobbet tog sin början och långsamt tappade jag inspirationen till att skriva. Ska jag vara ärlig tappade jag viljan, och tron.

I slutet av juli var jag och min fästman iväg till Grekland på kortsemester. Tillbaka hemma skrev jag 20-30 sidor på ett nygammaltomskrivetmanus på bara några dagar, starkt inspirerad av en av mina semesterböcker ”Vad jag älskade” av Siri Hustvedt. Det är lustigt, men jag har haft den boken i min ägo i säkert ett år utan att ha blivit sugen på att läsa den, men jäklars, så bra den var! Språket är fantastiskt, prosan tät som regnskog, och jag som brottats med minimalism och avskalenhet svulstar nu på ordenligt när jag skriver och tänker; hellre för mycket, så jag kan skala bort, än för lite. Det är på något sätt svårare att bygga på något i efterhand, åtminstone för mig. Jag ser inte skogen för alla träden. Och det var sista liknelsen för det här inlägget.

Nu närmar jag mig 100 skrivna sidor och än så länge har jag inte fastnat, vilket i sig är väldigt konstigt, och vad jag har lärt mig under min bortavaro går väl enklast att stapla upp i en lista (jag älskar listor, förlåt mig):

  1. man måste vilja för att lyckas
  2. man behöver semester, även från sina studier
  3. det är bra att läsa andras böcker (!)

Och min plan är att skriva färdigt, sedan använda mig av min mentor från Skrivarakademin för en genomgång. Jag har med andra ord inte gett upp. Tror det är omöjligt att göra det när man väl har börjat.

/Christin

Christin rapporterar

Känns som att jag har ett uttömmande förråd av författarerfarenheter, och jag börjar nå den punkt där det tar slut. Berättat om de delar som jag redan kan och drömmer om de delar jag inte har. Är den av oss tre som just fått ett nytt jobb, öppnat butik i Göteborg och jobbat elva dagar i rad och ska dessutom ansvara för butikens blogg, samtidigt som jag är i slutfasen av min skrivkurs. Ni hör säkert. En dålig kombination av att inte ha något roligt rent litterärt att berätta, och för lite tid, för lite ork, att ens sitta ner med det manus jag har för händerna.

Står blank inför Debutantbloggen varje ny vecka. Vad ska jag skriva? Vad vill jag säga? Så jag har puffat fram Liz Wennberg att ta över mitt skrivansvar från nu. Tanken är att jag ska pipa in här ibland och berätta vad jag gör, eller om jag bara har något helt plötsligt och litterärt att säga. Eller om jag blir antagen. Lite väl många om… men ja. Ni hajar. Christin rapporterar alltså, och tar en paus från den verkliga världen för att jobba i den ”verkliga världen” ett tag framöver.

Vi ses. Vi hörs. Kram.

/Christin

Bekännelse

Med hänvisning till Nenes inlägg Framåtrörelse, måste jag bekänna att även jag, utan coach, suttit och visualiserat mig en framtid med allt det där, och att jag, ända sedan liten, ända sedan mycket liten, därtill velat se mina böcker bli filmer.

Ni vet, det där med att inte prata om pengar i samband med något så kulturellt som författarskap och skrivande, har gjort att jag skämts en smula för den delen av mina visioner. Känns lite pompöst, lite egenkärt sådär. Men det är likförbannat sant; jag vill att mina böcker ska bli filmer. Jag tänker stort om dem, och det är väl inte lönt att hymla med. Det kan rentav bli en fars att jag, som inte alls hör hemma här på Debutantbloggen, som inte har ett förlagskontrakt, ska slå på stora trumman. Jag, som inte lyckats med någonting särskilt mer än att färdigställa, ja, vad blir det nu? Cirkus 13 manus i olika genrer, sedan jag själv var 13 år, de flesta säkerligen skräp. Jag, lilla skrivarkurspluttiga jag, vill se mina karaktärer gestaltas av skådespelare.

POM POM POM POMMM!

Varje gång jag skriver på ett manus har jag temalåtar, de flesta har. Till dessa temalåtar föreställer jag mig trailers för min bok/film, scener i min bok/film, och så vidare. Böcker, eller filmer, tillhör enligt mig samma forum, antingen vi ser det för vårt inre eller vårt yttre. Ett spel. En bit liv i fiktion. Och syftet är detsamma, med all form av konst; att bilda. Om det så är tillfälliga intryck, bestående intryck, tankar och känslor. Konst bildar, och genom den utvecklas vi.

Jag ser mina böcker som filmer för mitt inre, skriver ner dem, och hoppas att jag en dag ska få se dem för mitt yttre.

Det var min pinsamma bekännelse om världsherravälde.

Nästa vecka skriver jag om alla mina misslyckanden, för att väga upp detta.

Denna dag, inte ett liv

*gäsp* God morning, booklovers.

Här finner ni en förtvivlad författarwannabe, en med träningsvärk från Wii-spelet i lördags, en med trötthet från Tysklandresan i onsdags, en med otålighet från igår, lika ihållande idag, samtliga. Fick min första respons på manuset förra veckan, med en del ändringsförslag som alla var riktiga, och så snart detta var hänt ville jag fräsa igenom hela manuset, göra alla ändringar, direkt. Men måste vänta tills denna dag innan nästa respons kommer. Ska även, möjligen, stryka en del karaktärer för att rensa i handlingen, och vill börja med det också, rejält. Bara fräsa, rakt igen, få det gjort och sen kunna skicka till förlag, helst glömma. Gå vidare med mitt liv.

Suck.

Ack, denna väntan.

När jag känner mig fasthållen och frustrerad, i en väntan som jag inte kan påverka, brukar jag muntra upp mig genom att titta på ”A year in the life”, intervjun med J. K. Rowling. Inte för att jag någonsin kommer att komma i närheten av hennes världsherravälde, utan för att hon är en sådan ljuvlig person, som har lyckats så bra, att hennes lycka på något sätt blir lite av min. Då känner jag mig inte lika vilsen längre. Då ser jag vart jag är på väg, igen; till en någorlunda framtid, till något som liknar ett författarskap. Kanske.

Denna vecka, bortsett från att bearbeta manuset enligt responsen, ska vi måla om köket. Vilken nedrans tur jag har. Finns inget bättre att fördriva tiden med, än med en pensel.

Två nycklar

Skrivaryrket är ett ensamyrke. Man övar mycket på att hantera sig själv och sin ensamhet när man matar ur sig historier, fiktiva vanligtvis, med verklig grund i ens eget liv. Ensamhet. Men värdet i andra människor är svårt att ens gradera.

När vi lever är det i mötet med andra som vi blir medvetna om oss själva, också historierna, och idéerna. I kontrast till det stimmiga, röriga med andra människor blir ensamheten levande, ett andrum, inte ett tomrum.

Responsperioden har nu tagit vid på min skrivarkurs. Med Inga-Lina Lindqvists hjälp går jag igenom manuset en sista gång, och vad hon hittar, som jag har missat, är viktiga saker. Saker som kan strykas och saker som kan vidareutvecklas och saker som jag inte ens varit medveten om att jag skrivit. Utan hennes hjälp skulle jag skickat manuset som det är nu, till förlagen och förmodligen blivit refuserad eftersom förlagen idag letar efter manus som är näst intill perfekta. Eller har det där unika, som ingen tidigare skrivit om, och att de då blir beredda att bearbeta det.

När jag skriver kan jag ibland bli frustrerad, liksom försöka tvinga ur mig text, för jag vet ju vad som ska hända och det är bara att berätta. Men jag har lärt mig att trots att skrivaryrket är ett ensamyrke, måste vi leva, vi också. Jag får lov att tvinga ut mig själv på promenader istället, tvinga iväg mig på fikor, tyvärr tvinga, åtminstone när jag skriver och det är svårt att släppa. Tvinga mig till att leva externt, inte enbart internt, möta människor och inspireras, och ta hjälp av de som kan bättre. Som lyckats. Om man får den chansen.

Därför är hantering av ensamhet, och mötet med andra människor, två nycklar till ett färdigt manus.

När ett geni jobbar

Jag vill kalla mig för det, för att kalla mig något fängslande som kan täcka över faktum att det ser ut som fan, när jag skriver, där hemma.

När jag skriver rationaliserar jag bort det mesta, som socialt liv och träning, men också att diska, äta på fasta tider, tvätta. Planera i stora drag. Allt jag är, är texten, allt jag tänker och känner, är texten. Allt jag gör går att härleda till texten, på något sätt. Stundtals lider jag av att skriva, av min ensamhet och utsatthet och ovisshet och hunger. Andra gånger mår jag fantastiskt. Behöver jag inspiration ser jag några avsnitt av SATC, som jag har alla avsnitt av i box (hurra för serieboxar, ett måste för alla skribenter!), och i bästa fall lyckas jag även ta mig ut på promenader med musik i öronen. Då till närliggande kyrkogård. Kan tyckas makabert, men det är enda platsen i staden där jag slipper människor. Åtminstone de som lever. Där jag kan ströva längsmed trädalléer och se årstider komma och gå och lyssna till tystnaden och fantisera.

Det vore fantastiskt att finna en balans i skrivandet. Att kunna umgås och leva samtidigt som jag jobbar. Snart är skrivkurstiden över och jag ska börja jobba på nytt jobb, med fasta tider, med måsten. Kanske är det vad jag behöver? Kanske blir det balans då?

Hur ser det ut hemma hos er när ni skriver? Har ni några tips att ge för att finna balans redan nu, för mig, innan det faktiska jobbet tar vid?

The Story

Det finns alltid anledningar till allt, om det så är människor eller det de säger, eller det de gör. Det finns historier bakom, förklaringar och händelser, och så även bakom böcker.

Skriv om det du vet, det du kan, är något man ofta får höra som skribent. Skriv böcker som du själv skulle vilja läsa, likaså.

Jag önskar att det fanns en bok om en ung tjej som är ett medium, när jag var 13 år och min mormor gick bort i cancer. Jag hade köpt boken, jag hade läst den, om och om igen, det är ett som är säkert. Samtidigt som jag skulle vilja att boken handlade om livet och relationerna mellan människor, hade jag också velat få en känsla av relationerna i stort. Relationerna mellan människor, djur och växter, mellan jord och himmel, mellan planeter, svart materia, rymd, galaxer. Jag hade velat läsa en bok om en helt vanlig tjej som vet lite mer, som kunde lugna mig när jag miste en av de viktigaste människorna i mitt liv.

Saken är den att gränsen mellan relationsromaner och rent flumflum är hårt dragen, och magisk realism en någorlunda ny genre. Det är också svårt, jävligt svårt, att skriva en bok som håller sig precis på det torra men som ändå får läsaren att lätta, om än bara lite, ur sin kantiga form. Lika hårt rotad som ryggraderna är i våra kroppar, är vår verklighetsuppfattning, den är något vi föds med till stora delar.

Det tog mig tre år att utan den där boken lätta ur min kantiga form. Jag fick numret till ett medium av en klasskamrat på gymnasiet, samma medium som jag har gått hos i ungefär tio år nu, och jag har börjat förstå relationerna. Människan kan aldrig veta, inte allt, inte ens de med skarpare sinnen, men att förstå gör att i vilket fall jag känner mindre rädsla, större frihet, och starkare kärlek.

Min bok handlar om det jag vet, det jag kan, det jag lärt mig och förstått. Jag skriver om det som jag hade velat läsa när jag var yngre och sorgsen, för att kanske en dag nå ut till människor som mist någon, och som kanske, en dag, finner tröst i den här sortens litteratur.

Text, litteratur och inspiration

Så.

Text;

Barbro vaknar i sin säng på årets sista dag. Kölden drar samman huset i darrningar, golvet knäpper, väggarna suckar, elementen väser men värmer lite. För att inte säga alls. Klockan är fem på morgonen. Hon har vaknat fem varje morgon sedan Emma blev stor nog att flytta hemifrån och sluta höra av sig. Hon har vaknat fem av vana, men också av samvete. Av orden, de där förbannade orden.

Dessa är de inledande raderna av mitt manus. Inledningen är som bekant mycket viktig för att fånga läsarna och jag har ”in medias res” som ett mantra; kliv rakt in. Rakt in i händelsernas centrum, i det kapitel du tänkt dig. Jag älskar böcker som gör så, som nästan börjar mitt i en mening, mitt i ett grubbleri, eller en händelse, som om man som läsare aktivt deltar i det som sker och förvirrat försöker få grepp om rummet, om personerna, om det är tryggt att bli kvar här eller om man ska skynda sig fram och vända blad. Jag föredrar detta framför att till exempel få sida efter sida av information, bakgrundshistoria, omgivningsbeskrivningar. Var väl därför jag hade sådana problem med J.R. Tolkien.

När man ska påbörja ett nytt manus är det också viktigt att bara börja. Att inte försöka få till en perfekt början, utan också där kliva rakt in, för är det något som skaver så filas det till i korren. Börja. Det är så det är. Tänk inte, bara börja.

Vad har ni för inledande meningar? Hur tänker ni kring det första kapitlet?

Litteratur;

jag letar efter något roligt att läsa. Är väl lite ute och cyklar när jag som författaraspirant inte läser mycket, skriver desto mer. Jag borde ju läsa mycket! Det är mitt jobb att läsa mycket, om jag vill bli något! Eller? Hm.

Den senaste boken jag läste, som jag tyckte mycket om, är Donna Tarrts ”Den hemliga historien”. Gillade mycket. Nu betar jag av John Ajvide Linqvists ”Människohamn” – lite trög början. Ingen medias res, direkt 🙂 behöver nog en snabbare story att varva med.

Någon som har förslag på en spännande relationsroman med övernaturliga inslag?

Inspiration;

jag var hemma i helgen, i Vallda där jag växte upp. Energierna är annorlunda där ute. Där finns skogar, ängar, berg och himmel. Frisk luft och välsmakande vatten. Tystnad. När jag är i stan kapslas jag in av alla ständiga intryck, kapslas in av sänkt blick, hörlurar, böcker. Sköldar mot en omgivning som ständigt vill höras och synas. I Vallda kan jag höra mina tankar i det ljudlösa, känna mina känslor, känna mig och vad jag vill. Jag är en typisk husmänniska. Går inte att komma ifrån. Så, inspiration för mig är att söka mina barndomsminnen och samtidigt mig själv på en plats där jag känner mig trygg och lugn. Nu är jag tillbaka i lägenheten och full av skriv.

Vad är inspirations för er? När ni mår bra, eller dåligt? Var, hur, vad, när?

Sedan ska jag ta mig ett arbete

Här kommer ett mindre planerat, mindre putsat inlägg om oro, känslan som allt som oftast infinner sig när jag är färdig med ett manus, korrigerar och vet att det sakta men säkert glider ur mina händer. Att denna värld i bokstavsform inte längre är bara min, och kan bli sågad, ganska rejält, av fullständiga främlingar.

Vecka 7, den 15e februari, påbörjar vi på Skrivarlinjen vår projektperiod, som pågår till och med den siste april. Jag ska ha Inga-Lina Lindqvist som handledare och vi ska tillsammans bearbeta mitt manus, som är klart nu, blev det i förra veckan. Någonstans nära den siste april ska jag posta/maila det bearbetade manuset, och gå och vänta. Och oroa mig. Brukar alltid bli lite nedstämd dagarna efter att manuset är skickat – precis när jag sätter på frimärken, eller klickar på ”sänd”, är det kanonspännande. Som om jag redan har förläggaren på tråden. Sedan kommer nerförsbacken. Som Nene löser jag det här med choklad. Jag löser det också genom att städa och se några avsnitt av Sex and the City.

Sedan brukar jag inse att jag är värdelös. Eller att jag inte gjorde mitt absolut bästa. Brukar väl inträffa ungefär efter en dryg vecka, kanske två. Då arbetar jag om manuset. Lagom tills refuseringarna trillar in kan jag hålla upp ett nytt och ”bättre” manus som sköld och återigen kunna känna att det är mitt, ingen annans, och så länge som ingen har sett det så kan jag också fortsätta tro att det är bra.

Men inte den här gången. Det här är sista gången jag försöker. Kanske låter lite dramatiskt, och det är meningen. Någonstans får gränsen gå och ett tag höll skrivandet på att äta upp mig, för saken är den att jag ger mig inte. Jag ger mig aldrig. Jag är som den där figuren som kastar sig själv mot stenen bara för att få sina vänner att skratta, men som närapå slår ihjäl sig på kuppen. Jag sjasar ut mig själv i min strävan efter att lyckas och förstår inte vad det gör med mig. Så nu har jag bestämt mig för att jag gör det en sista gång. Jag skriver samma story, på ett nytt sätt, en sista gång. Jag postar/mailar manuset till alla förlag som kan tänkas vara intresserade en sista gång. Och när refuseringarna trillar in ska jag ta dem som en kvinna; jag ska låta dem trilla in. Jag ska läsa igenom dem flera gånger. Jag ska förstå, inte förneka.

Sedan ska jag ta mig ett arbete, arbeta i några år och när jag glömt hur det här känns, när jag är påfylld med årsgammalt skriv och orden kryllar i fingrarna, kanske jag öppnar ett blankt Word-dokument och börjar om, börjar nytt.

Mitt +4samtal

+4 Ett samtal där de vill diskutera manuset och möjligheterna att arbeta vidare med det. Slutresultat: allt från noll till fem. Lyckorus är att förvänta. Utrop i stil med ’någon vill jobba med min bok! Någon har sagt att boken är fin! Någon förstår!’. Men det är inte en garanti för utgivning, så passa på att fira nu.

Det var en ruggig kväll i slutet av året 2008.  Jag hade gjort mig ett namn hos Damm förlag – de visste vem jag var genom en hel del mailkorrespondens. Denna period kallar jag för ”raggperioden”; jag skickade mail kors och tvärs till varje förlag i Sverige. Frågade om de kunde tänka sig att läsa manuset per mail, och fick faktiskt napp hos ett antal förlag som uttryckligen skriver på sina hemsidor att de inte tar emot manus på det sättet. Sparade pengar genom att få maila dem manuset, och hade en kontakt på förlaget som jag kunde fråga utifall att refusen dröjde. Faktiskt är detta ett tips till alla som skriver; att höra sig för hos någon av redaktörerna innan. Ni har att vinna på det.

Hur som helst. Det var en ruggig kväll i slutet av året 2008, och min mobiltelefon började plötsligt ringa. Av vana undersökte jag numret, såg att det är ett 08-nummer och tänkte genast ”förlag”, försökte lugna mig med ”vilsen försäljare”, och svarade. I andra änden hade jag Damm förlags förläggare personligen, som sa att hon tyckte mycket om manuset, blivit riktigt berörd, och ville gå vidare med det. Jag närapå svimmade, golvet blev som gelé. Försökte hålla mig proffessionell, men kom ihåg att jag är en gröngöling. Jag inbillade mig att this is it! Nu blir jag utgiven! Äntligen får jag upprättelse för alla dessa dagar, dessa år, som jag suttit på min kammare och drömt och människor omkring mig har sagt att jag ska ta mig ett hederligt arbete!

Förlaget vill gå vidare med min bok. Det betyder ytterligare ett steg i rätt riktning. Boken är inte helt klar. Enligt vår överenskommelse ska jag skriva färdigt, maila över till förlaget och sedan vidarebefordrar hon mitt manus till två andra redaktörer. Dessa ska säga sitt. Sen ska det manglas och stöpas. Idag har jag skrivit tolv sidor. Jag har ett antal kapitel kvar och kommer, bortsett från ytterligare ett besök hos tandläkaren, att skriva på boken varje vaken timme. Allt stöd är välkommet.

Jag började skriva om det på min blogg, nu när jag faktiskt hade något att berätta.

Förlaget sa, att de har ett utgivningsmöte först närmare slutet av januari. Då vet jag.

Men jag antar att ni anar vart det barkar.

Förläggaren ringde precis. Tre av de fyra redaktörerna som har läst mitt manus, avråder. Mina texter är enligt dem för unga. Jag förstår vad de menar. Jag är trots det hopplöst trött. Vad ska jag göra nu? Tror inte att jag orkar skriva om boken ytterligare en gång. Förläggaren sa, att de gärna följer mitt skrivande och väntar på nytt material, för hon tror på mig. Det är underbart sagt av henne. Men hon uppmanade mig att skicka, när jag har skrivit något nytt. Något nytt. Alltså, inte samma manus fast omskrivet. Oj oj, så trött jag är…

Damm förlag har gjort sig förtjänta av sin +4 på Nenes skala. Under all den tid vi haft kontakt, vilket sträcker sig över ett år (blev refuserad av dem tidigare, återkom igen med mitt omskrivna manus, nådde ända upp till förläggaren och så vidare), har de varit mycket vänliga. Särskilt redaktören, Lisa Wilhelmsson, som tålmodigt besvarade mina tjatmail, och förläggaren, Cina Jennehov, som personligen ringde mig båda gångerna. Det var modigt av henne att ringa för att refusera – hon hade lika gärna kunnat maila. Men hon ville ta det med mig per telefon.

Så, jag vill tacka er båda för att ni gav mig den här erfarenheten. Nu vet jag. Och jag kan även stoltsera med en +4, vilket är grymt.

Har ungen ett namn?

Som en hög med pappersmassa betraktat skiljer det sig grovt från en verklig bebis, manuset, även om det framkallar det mesta en bebis kan framkalla. Utan att bli djupsinnig, men toppenglädje och bottenfrustration, kärlek, och kanske, kanske, också besvikelse? Att bli förälder går säkerligen inte att föreställa sig innan, trots att man tror att man vet, och att bli författare likaså. Finns stunder då man blivit med manus och känner en uttömmande utmattning som inte klingar av, snarare breddas, natt efter natt, efter natt.

Manus har som bebisar blandade bitar av sin förälder i sig, men till skillnad från bebisar oftast bara en förälder, och nu ska jag sluta dra paralleller.

Alla dessa bitar, sammanfogade till en story, skrivna under månader, ibland år, till ett enda manus finner jag särdeles svårt att titulera. Också att skriva en baksidestext – hur sammanfattar man ALLT på ett begränsat utrymme? För oftast har manuset allt i sig, åtminstone stråk av allt man varit med om, allt man har tänkt och känt och insett, alla man har mött. Hur sammanfattar man allt? Hur sätter man ett namn på sin unge?

Ja, det blir väl en till parallell; man väntar i nio månader och krystar ut något man från början tänkt sig ska heta Jepser, för det är ett snyggt namn, tycker man, och ut kommer en Greger. Man skriver i flera månader, tänker sig en ”Sagan om Konungens återkomst” och ut kommer en ”Den hemliga historien”, eller värre, en ”Underbar och älskad av alla”. Mitt problem är att jag har manuset någorlunda färdigt nu, en bit kvar, jag kan ändå se anletsdragen, och jag tittar, och jag tittar, och jag är ändå inte riktigt säker. Jag försöker, prövande; ”Vinterfödd? Nej? Vad sägs om Ljus, till dem som vandrar genom natten? Har Marianne Fredriksson redan titulerat med någonting snarlikt? Men Flygskola för överlevare då? Du fattar inte? Låt mig förklara.”

Ska man ha en finurlig titel, eller en platt? En rättfram, eller en luddig? En sammanfattande, eller en flis? 

Det är viktigt att titeln förmedlar innehållet och det finns vissa kännetecken att följa. Deckargenren kör med rättframma titlar, vad jag anser. ”Sprängaren”, ”Stenhuggaren”, ”Brandvägg”, man vet vad som menas, oftast ganska direkt. Relationsromaner har melodiska titlar, som ”Nu vill jag sjunga dig milda sånger” eller ”Jag är allt du drömt” eller ”Mitt rätta jag”, och chicklit lite småfjantiga, ”När Lucy Sullivan skulle gifta sig”. Spänningsromaner går i deckarens tecken, som ”Fallet Vincent Franke”, och fantasy har ofta bombastiska titlar som ”Harry Potter och De vises sten” eller ”Sagan om Ringen” eller ”Star Wars”. Sedan finns det flera olika subgenrer, och bland dessa har vi de livsåskådande relationsromanerna, dem man kallar ”magisk realism”, med flytande verklighetsuppfattningar i en fullt realistisk värld eller precis tvärtom och en sådan skriver jag. ”Fågeln som vrider upp världen”, ”Aprilhäxan” och så min, kanske, ”Hejdå, lilla Li”?

Tegelstenskärlek

När man försöker uppnå en dröm (inleder jag alltid mina inlägg på det sättet?!) är det viktigt att man visualiserar, tänker på att, inte hur, utan att man ska lyckas. Absolut inte hur. Vi är annars särskilt duktiga på att fastna vid hur.

Så. Jag tänker mig att jag ska skriva en roman. Jag tänker mig att den ska bli så tjock, att den i tryckt format ska tillskansa sig öknamnet ”tegelsten”. ”Tegelstensromanen”.

Varför är då det här viktigt för mig?

Jag resonerar som följer: en bra bok som är runt 200 sidor tar slut på tok för tidigt. I regel, men givetvis finns det undantag. Allt är ju relativt. I regel tar en bra bok på 200 sidor slut på tok för tidigt, medan en dålig bok på 200 sidor är på tok för lång. Men en bra bok på säg 500 sidor, minst, är något av det bästa som någonsin har hänt mig i läsväg. En mustig, välskriven, vindlande, svindlande, kanske rentav episk berättelse på 500 sidor vinner min respekt, och kärlek. Av en så tjock bok blir jag oftast djupare berörd, än av en tunnare. En så tjock bok gör större intryck och stannar kvar längre, åtminstone i mig.

Egentligen borde antalet sidor inte ha någon betydelse, och kanske har det inte det enligt andras smak och tycke, men det här handlar trots allt om min tegelstenskärlek, så jag måste få berätta.

När jag var nitton år gammal hade jag lyckats skriva en bok på 599 a4-sidor. I tryckt format, utan någon som helst korrigering och förmodade strykningar, skulle den bli (599*1,5) 898,5 sidor lång/tjock. Hysteriskt. Och sedan dess har jag inte lyckats skriva på det där sättet, någonsin igen. Vet inte varför. Finns ju ett omtalat, magiskt 90-sidorsstreck som många fastnar vid och har svårt att ta sig över, där berättelsen stannar av. Mitt första streck kommer redan vid sidan 60. Tar jag mig förbi det, kommer nästa vid sidan 150, då jag har avslutat mitt manus de flesta gånger.

Jag har varit dömd att skriva tunnisar under en längre tid, men nu har någonting hänt. Nu är jag på sidan 232, och har en dryg tredjedel kvar att skriva, och det går fortfarande bra. Innan jag började skriva på vad jag hoppas blir mitt slutgiltiga manus (alltså det jag arbetar på nu), visualiserade jag mig manuset som en tegelsten (500/1,5=333 a4). Jag visualiserade hur den kommer kännas att hålla i hand; fyllig, tung, hur den kommer kännas att bläddra i; som en dröm, hur omslaget kommer att se ut; ljust, ett fotograif, kanske ett gammalt, och jag tror jag faktiskt kommer att lyckas.

Om sedan inga förlag antar den, om lektörerna buar, om redaktörerna gråter, om förläggarna svimmar, om världen går under, så ska jag tänka detta; inte hur, utan att, jag lyckades skriva en tegelstensroman.