Vad har hänt sen sist, Pia Kask?

Årets sista bloggsöndagar innebär en återträff med förra årets debutantbloggare. Först ut är Pia Kask, som hunnit med ännu en bok.

Tiden rusar när man har roligt, sägs det. Mitt år som debutantbloggare kändes i början av januari -19 som en eon av tid vars slutpunkt långt där borta i fjärran inte ens gick att föreställa sig. Ändå bjöd december på den typiskt yrvakna insikten att jösses, nu är det snart slut ju! Och även om det här året, 2020, som vi alla lite till mans hatar och vill förpassa till historien snarast medelst vaccin eller flockimmunitet inte slår världsrekord i skojighet så är även det snart över. Kul eller trist, i backspegeln tycks nog alla år gå lika fort ändå.

Mitt år som utgiven tvåboksförfattare, och nog sagt om den där pandemin i detta inlägg, innebar i stort en mer påtaglig känsla av lugn. Jag hade under debutantåret redan lyckats prångla ut en bok på marknaden, den hade lästs och gillats av flera spänningssugna bokmalar och jag hade fått lite välbehövlig träning på dammsugarförsäljarsnack via marknader. Min premiär på bokmässan var genomförd och den chockartade insikten att jag räknat fel med en månad på hur mycket tid jag hade på mig innan manuset till uppföljaren skulle in till förlaget överstökad på bekostnad av mina två sista semesterveckor, men det är ju ändå inte bra att sola för mycket.

Trots feluppskattningen av hur mycket tid jag hade på mig innan deadline så flöt allt på som det skulle och uppföljaren till spänningsromanen ”Bestraffaren”, som fick titeln ”Älskaren” kom ut enligt plan. En hel del andra planer, som releasemingel, marknader och andra event gick förstås i stöpet, men istället fick jag lära mig zooma för att kunna delta i en virtuell bokmässa anordnad av förlaget, vilket var spännande. Istället bestämde jag mig för att dra lärdom av tidigare misstag och började i princip direkt efter releasen i maj att skriva på tredje och avslutande delen i deckartrilogin. Det kluriga med det upplägget var att hålla tungan rätt i mun vid återkoppling från läsare som just slukat del 2 då jag hade huvudet fullt av intrigen i del 3 och ett par gånger fick jag konstiga blickar innan jag insåg att jag precis varit på väg att spoila saker ur handlingen i nästa bok…

Förutom fina recensioner landade även en annan kraftig egoboost i brevlådan framåt höstkanten. Författarförbundet hade efter att ha läst mina två första alster ansett att jag var värdig att få titulera mig medlem, vilket förstås kändes kul, lite som ett kvitto på att jag nu var en ”riktig” författare. Jag vet, åsikterna om när man får kalla sig det går vitt isär och jag håller på *Team Det Bestämmer Du Själv För Tusan*, men som sagt, som egoboost gav det ändå lite extra kill i magen den dagen.

Resten av hösten har mest gått åt till att förbereda inför redaktörsläsning, bita på naglarna i väntan på resultat av samtal som förs och som jag inte vågar jinxa genom att berätta öppet om här. Redigering av del tre i Forstrilogin, som kommer att få titeln ”Fadern kör igång på riktigt då manuset kommer tillbaka från redaktören om någon vecka och strax därefter är det dags för ytterligare ett nytt gäng debutantbloggare att ta över. Livet går vidare, precis som författandet. Och med de orden tackar jag för mig och önskar alla ni som skrivit här, ni som kommer att skriva här och förstås alla fina läsare av Debutantbloggen, en riktigt god jul och ett gott nytt författarår!

Gästbloggare: Henrik Bergström Virta

Örat mot hjärtat.

Att lyssna med hjärtat och samtidigt överlämna det i någon annans famn. Sådär paradoxalt upplever jag det. Det är också där någonstans jag letar och gräver när jag skriver för scenen. Jag skriver för fort ibland, så fort att jag glömmer det viktiga. Sedan säger jag det jag skrivit högt i rummet för mig själv, hör det och allt jag tänkt faller som vittrande kol mot marken. Betydelselöst och utan mening. 

Jag börjar om med ljudet av mitt hjärtas röst igen, med de kalla stråken i magen och känslan av litenhet. Med utsattheten som verktyg tar jag mig ord för ord ner i de där snökristallerna till meningar som jag längtar efter. Låter orden ta plats i rummet igen, där med örat mot det viktiga förstår jag vad rollkaraktären säger. 

Gud, vad svårt det är! Att veta vem som säger något, vad den vill och vart den är på väg i dramatiken. Men det är lätt i jämförelse med verkliga livet. 

Den första gången jag hörde en skådespelare läsa min dramatik var 2014 i samband med Riksteaterns final i Ny text! Det var som att brännas på bål och samtidigt skratta sig till tårar. Vilken bergochdalbana av känslor, nästan som att stå på scenen själv. 

Efter det har det varit korta sceniska texter och dialoger i olika föreställningar, mina egna och andras. Det är ett underbart sätt att utforska texten, den föds på nytt genom att det är någon annan som uttrycker sig med mina ord. Kanske är det mig själv jag får syn på? Små bitar i taget.

Eftersom någon annan skall gestalta det jag krafsar ner, så behöver det ligga något spelbart i texten, något som skådespelaren, regissören och publiken kan tolka som undertext och sedan gestalta. Det finns många likheter med isbergsteknik och alla de tolkningsmöjligheter som där dväljs under ytan. 

Jag förstår vissa dagar att det är mig själv jag letar efter. Jag letar efter den där flisan, det där yttersta som är jag bland alla mina roller. Kanske är det i alla de där sceniska och vardagliga jagen som svaret ligger? Det behöver finnas massor av möjliga sätt att tolka texten annars faller det platt. I det man levererar till slut, i den där ordens musik, måste det ligga skörhet, längtan och hämnd eller något annat ur paletten av känsloyttringar och möjliga uttryck. Det ska vara som en present till skådespelaren, som en flaska bubbel med en god vän en tisdag. 

Jag har förmånen att både vara i det sceniska skapandet, agerandet, musiken och i det finurliga att bygga berättelsen innan vid skrivbordet. Jag strävar efter att få vara i alla dessa skapandelägen. Det är en strävan som egentligen handlar om att utforska mig själv och mitt liv, märker jag. Frågan som uppstår är nästan alltid om huruvida textens kärna bottnar i kroppen, känslorna eller intellektet på ett sätt som gör det trovärdigt. Om det sagda är betydelsebärande för rollkaraktären är det bra. Annars är det bara att skriva om. Säga det högt, pröva det mot örat igen som om det faktiskt är hjärtat som lyssnar.

Det återkommer alltid till musiken i orden, sanningshalten som vilar där i det sagda. Rösten bär så mycket information om sinnestillstånd, riktning och vilja. Man behöver säga den där längtan högt. Lyssna på om det är sant, om den där outgrundliga musiken hörs. Det går inte att ljuga när man hör orden, redigerandet blir brutalt men ärligt. Som livet. 

Det där vi alla letar efter, vem är jag, vad vill jag och vart är jag på väg? Själv vet jag inte, men under korta ögonblick av nåd vet de som står på scenen det. De säger det, väljer det. Små stråk ur mitt eget liv. Tänk om det var så lätt att välja spår. Jag gör ständiga lappkast mellan min egen scenverksamhet och mitt skrivande. Jag utforskar min egen längtan och min vilja att uttrycka mig både i skrift, i musiken och på scenen. Men det går inte välja eftersom jag älskar alla uttrycksformerna. Det får bli så här, det är som det är. Enkelt, ibland på gränsen till banalt. Men där är jag, det är vad jag vill. Vart jag är på väg? Mot hjärtat. Alltid.

Henrik Bergström Virta arbetar som teaterlärare på Bäckängsgymnasiet i Borås och frilansar som artist, musiker och pedagog. 

Publiceringar och föreställningar med Henriks texter:

Hunger – en produktion på Folkteatern
Cirklar – en kyrkoföreställning
Bryt – pågående produktion på Amandas teater samt
publicering på tidningen Skrivas hemsida Silver och i Riksteaterns tävling för Ny text! 2014

Gästbloggare: Lova Lakso


Lova Lakso är socionom och sexualupplysare. Hon debuterade i år med ungdomsromanen Så jävla kallt på Rabén & Sjögren.

Fin- och fuldebut 

Jag har alltid känt att jag behöver skriva – men att känna iver, driv och kreativitet kan ligga långt bort när drömmen blir ett måste och måstet säger du borde… 

När skrivandet har blivit alltför ångestladdat har jag försökt leta mig tillbaka till lusten. Hittat den har jag gjort när jag bytt text- eller temaform. ”Ah, men i den här genren har jag inga ambitioner – det här blir bara kul!” har jag hört mig själv tänka. Jag har gått från poesi- till kortprosaprojekt, vidare till symbolistiska noveller och därifrån till queererotik innan jag svidade om till den ungdomsroman som blev min debut.

Så jävla kallt kom ut i januari på Rabén & Sjögren – ett stort förlag med proffsig förslags- och korrläsning, begåvad omslagsdesigner och tjusiga lokaler på Riddarholmen. Recensioner dök upp i DN, Expressen och Sveriges Radio. Det var solsken i finkulturens förlovade land. 

Men 2019 skulle egentligen (och kommer kanske att) innebära en dubbel debut. Också queererotiken fick sin okejstämpel, från Leopard förlag, men kontraktet drogs nyligen tillbaka – efter slutkorren – av prioriteringsskäl. ”Det låter spännande och fyller en lucka men det passar inte vår utgivningsprofil” svarar andra förlag jag kontaktat (och om någon tänker ”Vertigo” återkom de med att det är bra – men för snällt.) Nu ligger manuset för bedömning om att bli e-bok och ljudbok hos ett e-profilerat förlag. 

Det ser alltså annorlunda ut för Under oss – en queer, relationsrealistisk textporrsroman. På fulkulturens bakgator ljuder en annan melodi än i de öppna, ljusa rummen. 

Att sällan bli pappersbok är erotikens lott. Dels vill folk smussla med sin läsning, dels är förlagen varken särskilt vana eller villiga att ta sig an erotisk litteratur. ­Följaktligen är det få författare som intresserar sig för genren. När en genre tas an med vänsterhanden blir resultatet därefter – och det gäller såklart mitt manus också. Förläggare och redaktörer är trots allt kvalitetens stöttepelare i en textprocess. När branschens engagemang brister blir en hel litterär genre lidande. Till Leopard förlag var det jag som drog i bromsen och bad att få tid att skriva igenom den ett varv till, när jag möttes av ”den är bra som den är.” Det visste jag ju att den inte var. I bearbetningen upptäckte jag en graviditet som pågick i två år och en karaktär som bytte namn – utöver att jag ordnade bättre flyt i texten. 

Pornografi är vår fulaste kulturform. Den dras med ett misogynt och rasistiskt historiskt arv – precis som resten av samhället. En överväldigande majoritet av visuella och skrivna sexualitetsskildringar genomsyras av (white) male gaze, men pornografi/erotik är inte en och samma blasé historia. Med variation i uttryck och röster kan perspektiven på, och upplevelsen av, sexualitet vidgas – och det är viktigt. I sexualitetens kulturella uttryck finns en intellektuell, sensuell och demokratisk potential som är illa förvaltad. 

Forskaren Magnus Ullén beskriver pornografin/erotiken som en kroppsgenre, som likt skräck eller komedi har ett kroppsligt tilltal. Det är snyggt uttryckt. Samtidigt – likt skräck eller komedi – kan pornografin/erotiken säga oss något mer om samtidsidéer, livsvillkor och relationer. Fulkulturen kan vara fin. Känsla och intellekt kan väckas – delvis tack vare det kroppsliga tilltalet. 

Jag är stolt och glad över Så jävla kallts mottagande. Men jag kan drömma om hur det hade kunnat bli om Under oss hade tagits emot och nagelfarits med samma rödmarkeringspenna, och utmanats i karaktärsgestaltning, blocktext och uttryck lika engagerat. 

Att erotiken ges samma värde som andra kroppsgenres i litteraturen, att den tas i anspråk av förlagen och ­att det kommer till stånd en standardhöjning där alternativa uttryck visar vad sexualitet är och kan vara, det är min dröm för genren. Och att kunna stå bakom Under oss och prata om allt det här, med stolthet och pepp snarare än cringe över tema och textskick, det drömmer jag om för egen del. 

Jag får se om 2019 blir en dubbel debut – en fin och en ful – eller om erotikmanusets öde är en mapp på min fallfärdiga laptop. Blir det så att det inte blir någonting, då lovar jag åtminstone att jag alltid kommer att skildra sexualitet ärligt, finfult och äkta i de av mina texter som ges utrymme i de fina rummen.

Gästbloggare: Matilda Gyllenberg

Söndag 29.9.2019
På hemresa från bokmässan 

Om någon för ett par år sedan hade påstått att jag inte bara skulle ge ut en bok, utan bjudas in till ett så bombastiskt evenemang som bokmässan i Göteborg för att presentera den, hade jag knappast trott mina öron. 

För ett par år sedan befann jag mig nämligen i min intensivaste skrivfas. Innan jag började hade jag fått ett värdefullt råd: Gå dit det bränner. 

Det lönar sig nämligen att skriva om det som vi allra minst vill skriva om. Sådant vi skäms över. Sådant vi inte vill erkänna att vi skäms över. Sådant vi försöker dölja, och därför blir mer laddat. Det märks på texten, den börjar liksom dallra och blir levande.

Det som var mest laddat och glödande i mitt liv då var mitt föräldraskap och den roll jag hade i vår familj. Jag hade förändrats när jag blev mamma, och jag var inte särskilt förtjust i den mammaroll jag hade tagit på mig. Jag upplevde mig ha gått miste om vissa delar av mig själv, de tillåtande och bohemiska delarna, och istället blivit ganska pedantisk och retlig. Det var långt ifrån vad jag hade föreställt mig. Och det var just där som det brände till för mig. 

När jag satte mig vid datorn med tanken att skriva skönlitterärt så var det allt annat än skönlitteratur som strömmade ut på skärmen. Bokstäverna forsade fram, som om jag hade tigit i oändlighet och nu äntligen fick tala. Det som kom ut var ilsket och oborstat och fullt av någonting som liknade hat

Vi den tidpunkten hade jag och familjen nyligen flyttat tillbaka till Finland efter nästan tre år i Schweiz. Min man hade jobb där och jag och barnen hängde med. Jag frilansade lite men mest skötte jag barnen och hushållet. Mitt umgänge bestod av andra familjer från barnens skola. De flesta andra mammorna var också hemma, eftersom de oftast hade samma läge som vi – den ena föräldern hade fått jobb i Schweiz och den andra fick sköta markservicen. Vi hade personkort som vi fick när vi flyttade. På mitt kort stod mitt namn och min titel: SPOUSE. Min uppgift var alltså att vara en gemål. Det kändes som att bli utnämnd till blindtarmens maskformiga bihang. 

Då ambitiösa människor förlorar sitt yrkesmässiga sammanhang finns det en risk att de börjar prestera via hemmet och familjen istället. Att ett vackert hem med noga utvalda färgtoner blir det man har att visa upp, om vilket man kan säga “Titta här, det här har jag gjort, det har jag byggt upp, det här är jag”.

I den situationen tog jag till skrivandet för att få reda på vem jag hade blivit och varför jag var så frustrerad. De första texterna hade varken punkter eller kommatecken, och vartannat ord var med versaler. Jag var säker på att materialet aldrig skulle kunna publiceras. Det var därför jag inte kunde se mig själv föra litterära samtal på en mässa. 

Mitt skrivande var intuitivt och jag hade ingen uttänkt intrig. Jag lät orden spruta ut och fylla sida efter sida. Det märkvärdiga var att intrigen småningom föddes av sig självt, jag behövde inte ens hitta på den. 

Bokens berättare är en kvinna som känner sig inlåst i sitt fina hus, som hon renoverar till perfektion. I henne ingjöt jag all frustration och all skräck över att vara en dålig förälder. Hon blev ganska hemsk – cynisk och misstänksam. Men så kom en annan kvinna körande in i berättelsen på eget bevåg. Berättaren får veta att något hemskt har hänt henne och hennes barn. Hon blir besatt av att ta reda på vad det var som hände. De båda kvinnoödena speglar varandra, den ena privilegierad men instängd, den andra fri som fågeln men utan både skyddsnät och resurser. Kanske är de två kvinnorna jag skrev om två sidor av mig själv. 

Det intuitiva skrivandet hjälpte mig att se de smärtpunkterna i mitt liv och bearbeta dem. När jag gjorde det kändes det faktiskt som om jag slapp en del av det jobbiga. Som om jag borstade och borstade ett trassligt hår som till sist reddes ut och blev redo att klippas av helt och hållet. 

Och till all lycka blev det en bok, som faktiskt kunde publiceras!

Matilda Gyllenberg
Det lungsjuka huset, Förlaget, 2019

Gästbloggare: Lina Arvidsson

Foto: Eva Lindblad

I december förra året gick jag upp för trapporna till Lind & co förlag för att skriva på mitt första bokavtal. Det var overkligt, det där att skriva under kontraktet. Overkligheten fortsatte under de följande månaderna. Jag fick mejl om att välja ljusboksuppläsare, ett omslag gjordes av Emma Graves, det finaste omslag jag sett. Texten granskades av en proffsig redaktör. Omsorg lades på min berättelse, som bomull kring mitt urtagna hjärta.

Skrivandet har alltid varit en del av mig. Men framförallt har jag älskat berättelserna. Det var därför jag sa upp mig och började plugga journalistik som 30-åring och det var därför jag började skriva en bok. 

Boken ja. Från början hade den en föga lockande arbetstitel: Vattna blommor. Efter mycket grunnande och spånande fastnade jag, och förlaget, för det mer spännande namnet Ett hem att dö för. Omslaget med det vita huset och de vissnade rosorna i blötsnö är precis som jag tänkt mig det. Ett hem att dö för. Det var ju så det var. 

Jag flyttade till Stockholm som 19-åring, från Bollnäs, direkt efter studenten. Det var spännande, roligt och svårt. Jag flyttade mellan hotellhem, rum, kollektiv och andrahandsboenden. Det var så det var och som ung anpassade jag mig snabbt. Sparsam packning och banankartonger. Var bor du nu? Det var så det var. 

Men jävlar vad jag ville ha ett hem. 

Den absurda bostadskarusellen blev en nyttig erfarenhet – jag har aldrig tagit en bostad för given. Men upplevelsen har hela tiden skavt. 

Ska det verkligen vara så svårt för en ung människa att hitta någonstans att bo?

I Ett hem att dö för är 22-åriga Hanna i samma situation som jag var i då. Osäker timanställning, osäker bostadssituation och osäker framtid. Åren efter 20 i ett nötskal. 

Hanna får chansen att tjäna lite extrapengar genom att vattna blommorna i en lyxig Enskede-villa medan paret som äger huset är på långresa. Och vilket hus det är. När jag skrev boken broderade jag villan på sida efter sida – varav det mesta ströks, det skrev jag för mitt egna nöjes skull. Hanna känner det också, det lyxiga i ett rent, varmt och välkomnande hem. Men något stämmer inte. Någon annan finns i huset, i ett hus som borde vara tomt – och berättelsen är igång. 

Jag har alltid gillat en bra historia. Idén att skriva något om den sköra bostadssituation som unga ofta hamnar i när de flyttar till storstäderna har legat och grott i bakhuvudet i många år. Ända sedan jag själv flyttade runt med mina saker i papperskassar och banankartonger. Men det var först när Hanna dök upp i mitt huvud som historien föll på plats. Där var hon ju, jag kanske. Allt jag behövde göra var att följa henne och se hur hon hanterade de situationer jag försatte henne i. Hanna fick utstå en hel del under skrivarbetet och bitvis hade jag dåligt samvete för hennes skull. Det ska man inte ha, men det är svårt att låta bli. 

Den 10 oktober släpps Ett hem att dö för med Hanna och det vackra omslaget. Jag är mer nervös än jag någonsin trodde att jag skulle vara – och overklighetskänslan sitter kvar. 

Det här med att skriva en bok. En hel bok med en början, en mitt och ett slut. Det var kanske inte lättare än vad jag föreställt mig – men det var definitivt roligare än vad jag trott. Och ändå hade äventyret bara börjat när manuset skickades in. 

Min berättelse, mina ord. I andras händer. 

Håll min hand medan Hanna går ut i världen. Nu kör vi!

Gästbloggare: Marija Fischer Odén

I juni 2018 kom min debutroman “Tvåhjärtat” äntligen ut efter en lång och bitvis frustrerande resa. “Tvåhjärtat” är svensk fantasy, en genre som är perfekt att ägna sig åt om man till varje pris vill undvika framgång och rikedom. Det är också en genre som det går bra att rynka på näsan åt, och som svensklärare och bibliotekarier av den gamla skolan ibland vägrar att befatta sig med. När jag blivit intervjuad har frågan “varför fantasy?” kommit som ett brev på posten. Kanske är det därför jag samlat på mig så många tankar kring varför fantasifull litteratur är viktig.

Som svensklärare på folkhögskola kämpar jag med att få de studerande att läsa. Lockar med spänning, romantik, fantasieggande världar, jorden-runt-resor både i luften och under havet. Inte sällan ser deltagarna skeptiskt på mig och ber om något som har hänt på riktigt, som det går att känna igen sig i. Jag försöker att inte sucka och sträcker mig efter berättelserna om fruktansvärda övergrepp, trasiga familjer, gangsters och missbrukare.

Missförstå mig inte, det är fantastiskt om de alls läser. Och det finns absolut ett värde i att försöka förstå hemskheter, ta del av berättelser som påminner om den egna, eller finna tröst i att det alltid finns de som har det värre. Men jag skulle önska att det var mer ok för vuxna att sträcka ut och fantisera.

I det verkliga livet ser vi alltför ofta hur människor far illa för att de inte passar in i våra trånga ramar för vad som ses som normalt och bra. Vi blir så lätt hotade av det vi inte känner igen oss i eller förstår. Annat är det i fantastiken – alltså fantasy, science fiction och skräck. Där förs vi iväg till främmande världar med okända varelser, regler, religioner, samhällsstrukturer och värderingar. Där omfamnar vi det som är märkligt, fascineras av det annorlunda, accepterar system som inte ens påminner om det samhälle vi själv lever i. Om läsning tränar oss i tolerans genom att vi lyfter blicken från oss själva är fantastiken extremsporten.

Och ändå är det vanligt att ta avstånd från genren. Bara i undantagsfall recenseras fantastikböcker i medier eller vinner priser, etablerade författare aktar sig för att tillstå att de skriver fantastik och böckerna har svårt att hitta bortom barn- och ungdomshyllorna i bokaffärer och bibliotek.

“Jag är inte en sådan där som läser fantasy”, har förvånansvärt många människor sagt till mig sådär lite istället för grattis, när jag lyckligt berättat om min debut.

Under ett seminarium hörde jag någon påstå att det sedan modernismen bara är “relationsdrama i urban nutidsmiljö” som är gott nog. Den litteratur som faller utanför får finna sig i att vara mindre fin. Men det är livsfarligt att nedvärdera den fria fantasin. Om vi låter oss begränsas av det vi redan känner till får vi svårt när vi ställs inför komplexa problem utan självklara lösningar. Nästa utmaning kanske inte blir ett blått monster med tenktakler och tankeläsarförmåga, men vi behöver öva på att spränga ramar, vända saker upp-och-ned. Och om det är något berättelser som kan bestämma att det finns åtta kön eller att växterna har makten kan göra, så är det att vrida och vända på det vi tänker är självklart. Sätta fingret på saker vi vant oss vid så att vi märker att det gör ont där. Ifrågasätta på ett konkret sätt. Iscensätta dystopier och utopier så att vi kan föreställa oss något annat än det vi lever i. Uppröra och ge hopp.

En sak till. Många drabbas i dag av psykisk ohälsa och känner sig stressade och pressade, och det finns många orsaker till det. Men att sociala medier hela tiden berättar för oss att vi inte duger eller passar in hjälper inte. Vad skulle hända om vi vuxna struntade i dem som står beredda att peka finger eller fördöma och vägrade finna oss i normalitetens trånga fängelse? Om vi inte var så förtvivlat rädda för att leka, fantisera fritt och kanske till och med vara lite löjliga ibland?

Tänk om det är något av det viktigaste vi kan göra just nu.

Marija Fischer Odén debuterade i juni 2018 med fantasyromanen “Tvåhjärtat”. I somras kom uppföljaren “Nedom” ut.

Gästbloggare: Nova Ling

Hur ska man överleva en destruktiv relation? Romanen ”Konsten att lämna en psykopat” som jag ska debutera med besvarar en del frågor samtidigt som den ställer en massa nya. För det finns inga utstakade vägar att ta när det gäller det här ämnet. Det finns inga manualer eller guider som skulle leda dig genom törnen. 

Du får helt enkelt klara dig själv.

Det är en grym tanke. En som har fått mig att vilja ändra på saker och ting. Man behöver inte tvingas uthärda det i sin ensamhet. Man borde få hjälp. I allra första början tänkte jag skriva en handbok som skulle leda läsare genom alla faser i processen: före, under och efter flykten (det är ett faktum att destruktiva förhållanden skall lämnas). Men så småningom började alla de illustrationerna ur riktiga livet ta över manuset och förvandla handboken till en berättelse. Huvudkaraktärerna levde sina egna liv och ville inte komprimeras till bara exempel till handboksrubrikerna. Så fick det vara.

Måste erkänna: den romanen är inte den första jag skrivit. Trots det har den fått förtur med utgivningen. Saken är att jag känner mig pressad till det. Timing is everything. Jag har ingen tid att ge till traditionella förlag i deras övervägande om den boken är värdig deras uppmärksamhet. Det är inte arrogans som låter här. Jag är bara för ivrig. Boken måste ut i det fria. Jag känner mig redan försenad. Så enkelt är det.

Samtidigt som den känslan växte sig starkare fick jag en till idé – att ge ut själv (i alla fall från att börja med). Jag har hittat på ett namn till projektet – från bokidén till boksuccén (ganska pretentiöst, finner inte ni?) – och började kolla vägar till egen utgivning. Föreställ er min förvåning när jag efter ett tag upptäckte att det fanns ett annat projekt med nästan samma namn: från bokidé till bokmässa. Och där fick man möjligheten att ge ut själv med tillgång till professionella lektörer, redaktörer, korrekturläsare och formgivare.

Tror ni på synkronicitet? 

Jag såg det som ett tecken. Det var just det jag letat efter. Det som hände efter var ett givande samarbete med redaktören. Hur som helst givande var det för mig. För henne var det nog mest tagande (ett nervöst skratt). Grejen är att jag skriver på ett främmande språk – svenska. Jag tänker på ett annat sätt. Bygger meningar helt annorlunda. Uppfattar nyanser i språket som om jag vore färgblind. Så roligt är det. Men å andra sidan blir det en extrakrydda i min berättarröst – när jag äntligen hittat den (och efter att redaktören har gjort ett gediget arbete och – på ett pedagogiskt sätt – pekat min näsa ner i alla dumheter som jag klottrat ner). 

En kort notis: det som ni nyss läste var ett exempel på ett sådant … ehh …annorlunda tänkande.

Just nu är boken på väg till tryck. Nu får jag se mållinjen. Boken ska lanseras på Bokmässan i Göteborg lördagen den 28 september i Litterära Konsulters monter. Så den biten håller som lovat. Boksuccén däremot vet jag inte om den gör. Men jag har försökt.

Det finns ett ordstäv (minns dock inte vem sa det) som säger att om du har ett barn har du inga barn. Och så plussar man bara på som den. Till slut stannar det på siffran tre. Då har du barn. Då blir du till en förälder.

Det var en ohämmad översättning. Det menas att om man har ett barn är man inte en förälder än. Jag vill protestera. Visst finns det något magiskt i siffran tre. Men dock.

Inte så länge läste jag en artikel om författarskapet och hur på allvar det börjar med tredje boken. Den första och även andra gör dig inte till en etablerad författare. Kanske, kanske inte. Hur som helst gör det en till en författare. Ges dina böcker ut eller inte – är du en författare. Har du ett barn då är du en sjuhelvetes riktig förälder.

Gästbloggare Nina Statheus: Ett liv fullt av böcker?

Nina Statheus debuterade i juli 2019 med bilderboken ”Lugn och Fin på spökjakt” (Idus Förlag)

All forskning tyder på att det är oerhört viktigt att vuxna läser tillsammans med barnen och tidigt ger dem tillgång till berättelsernas underbara värld. Detta för att ge ett större ordförråd, bättre läsförståelse men framför allt läsglädje och en mysig stund tillsammans. Som debuterande bilderboksförfattare och bokälskare håller jag så klart med till hundra procent. 

Länge, länge trodde jag att det var barndomens läsning som var orsaken till att jag alltid älskat böcker och skrivande i alla dess former. Jag var övertygad om att min lyckliga barndom, tillsammans med Astrid Lindgrens figurer, var orsaken till att jag ville skriva och hitta på fantasivärldar. För det var något jag gjorde så ofta som möjligt. Jag satt för mig själv och diktade ihop världar och berättelser och det är vad jag minns som lyckliga stunder. 

Idag jobbar jag som Bibliotekspedagog och jag pratar dagligen om vikten av att läsa för barn. Men, nu kommer jag till det grymt motsägelsefulla. Orsaken till att jag gillar att skriva, läsa och hitta på är inte alls den att min barndom var full av högläsning.   
Kallduschen kom för bara något år sedan då jag ställde frågan till mina föräldrar om huruvida de läste för oss barn eller inte. Döm om min förvåning när svaret jag fick var nej. De läste faktiskt inte så mycket alls för någon av oss. Med undantag av den gången då min pappa läste Mio min Mio för mig och min lillebror. Och en annan Disneybok förstås. 

Men hallå! Hur kunde detta hända? 
Jag klandrar verkligen inte mina föräldrar. De gjorde sitt absolut bästa och var fantastiska på så många saker. Med tre framgångsrika syskon vill jag påstå att jag haft en alldeles underbar barndom full av härliga minnen. Men, läst för varje dag, det blev jag tydligen inte. 
Inte heller hade vi ett hem fullt av böcker. Inget bibliotek, med spännande bokryggar att tala om, och ingen mystisk koffert med gamla klassiker. 

Ändå minns jag min barndom som full av fantasi, läsning och berättande. Och, inte att förglömma, den gamla skrivmaskinen. När det fanns tid över, då fick jag dansa pekfingervalsen med skrivmaskinen. Ofta fastnade fingrarna mellan bokstäverna men det roligaste var ändå att dra tillbaka valsen. Jag kunde sitta i flera timmar med maskinen och skriva en massa nonsensbokstäver och se trycksvärtan hamna på pappret. Bara för sakens skull brukade jag ibland riva ut pappret och knyckla ihop det, för det hade jag sett författare göra minsann. 


I högstadiet hade vi skrivmaskinslära. Något jag är oändligt tacksam för idag eftersom orden kommer ut mer i takt med min skenande fantasi. Jag kan fortfarande sakna ljudet av maskinerna och jag har faktiskt en Halda stående i min skrivarlya bara för att bli påmind om viljan att skriva. 
När jag väljer dator nuförtiden väljer jag inte den med bäst prestanda eller tunnaste skärm. Jag väljer helt enkelt den med skönast tangenter och härligast knappljud. För det är viktigt för mig, att skrivandet får vara både fysiskt och psykiskt frigörande. Att all fantasi får komma ut på ett melodiskt sätt. 

Och nu åter till det motsägelsefulla i vikten av att läsa för barn och bristen på detta i mitt fall. Kanske är det avsaknaden av läsning som gjorde att jag blev så nyfiken? Att jag ville hitta på själv och lära mig att läsa och skriva fortast möjligt för att få ge mig in i böckernas underbara världar? Kanske var det just därför jag ville bli författare och få leva i litteraturens underbara sammanhang? Kanske var de lässtunder vi faktiskt hade så mysiga att de ändå präglat mig? Eller, var det en liten fe som läste för mig som barn, som jag helt enkelt stoppat undan i mitt barndomsminne? 

Hur som helst hittar det skrivna ordet alltid fram på något vis och jag hoppas att så många som möjligt ger sig in i böckernas underbara värld tillsammans med barnen.

Följ gärna min debut och mitt författarskap på Instagram: ninastatheus

Gästbloggare: Maria Redström Norrman

Foto: Maja Karlström

För två månader sedan debuterade jag med barnboken Liv och Smilla – vägen hem, en bok om 11-åriga Liv som gör allt hon kan för att rädda en liten svart kattunge. Illustrationerna står Joen Söderholm för.

Skrivandet har alltid funnits med mig. Vackra skrivböcker har fått fylla många lådor genom åren. Efter att ha arbetat med böcker i bokhandel, på bibliotek, som bloggare och bokskribent har jag sett många guldkorn passera. Ett axplock av alla författardrömmar. Tänk att jag skulle bli en av dem som fått uppfylla den drömmen!

Det började med att två skygga katter kom till oss. En av dem var kolsvart och fräste så fort vi kom nära. För att vänja dem vid människor satt min man och jobbade i katternas rum, barnen gjorde sina läxor där och jag började skriva. Berättelsen om en svart kattunge tog form. Jag tänkte att det kunde bli en godnattsaga till vår yngsta. Hon tyckte om den och bad mig fortsätta skriva. Fler fick läsa.

– Maria, du måste skicka in den, sa en som själv skriver barnböcker.

Jag vet precis var jag befann mig när jag läste svaret från förlaget. En solig majdag på en busshållplats. En man som såg ut att ha levt ett hårt liv satte sig jämte mig på bänken. Tydligen kände han att han behövde förklara sitt utseende när han sa:

– Jag är inte farlig.

– Vilken tur, det är inte jag heller, svarade jag.

Han log. Jag log tillbaka. Efter ett kort samtal med mannen läste jag mailet. Jag läste om och om igen.

Jag tycker mycket om din bok och vill gärna ge ut den. Hälsningar Ulrika. 

Förvirrad och euforisk ringde jag min man och bad att få läsa högt. Han jublade. Jag frågade honom om han trodde att hon hade skickat fel. När boken skickades på tryck sökte jag efter den på olika nätbokhandlar. Även om jag visste att den skulle hamna där till slut var det ändå helt otroligt att se boken där. På samma sidor som vi hittar en massa andra fantastiska skatter finns även min bok.

Ordet som kommer när jag funderar på en bra beskrivning är chock. ISBN-chock. Ogreppbart och surrealistiskt. Det är också en märklig känsla att tänka att mina ord mellan två pärmar kommer att mingla med en massa andra berättelser på en av de största händelserna under bokåret – Bokmässan. Jag var på mässan förra året, för att känna stämningen. Något hade förändrats från tidigare besök. Denna gången var jag där som besökare och också som blivande debutant. Barnen säger att jag är författare och jag njuter lite i smyg.

Efter ISBN-chocken kom den där vad-ska-alla-tycka-fasen. Inget jag hade hunnit tänka på, det var så mycket med att färdigställa boken. När sonen kom hem och sa att fröken lovat att högläsa den i skolan vaknade jag till. Vad skulle de tycka? Då är det skönt med barnens perspektiv. De har varit så stolta. Min man och resten av familjen också men i barnens ögon har jag varit rätt cool. Hur ofta är man det liksom? Det är bara att njuta.

– Mamma, jag kommer tycka om den. Jag är säker på att alla kommer att tycka den är bra. I alla fall minst hälften, sa ett av barnen.

Min önskan med boken är att fler ska få upp intresset för hemlösa katter och höja statusen för katter. En del av intäkterna för boken går direkt till verksamheter som hjälper de hemlösa katterna. Arbetet med boken blev på många sätt vägen hem. Smilla fick sitt hem tillsammans med Liv. En av de två katterna som kom till oss fick komma till sitt föralltidhem i Göteborg. Den lilla svarta katten då? Hon fick stanna hos oss och påminner om att omtanke räddar liv. Boken blev också vägen hem för mig i mitt skrivande.

Gästbloggare: Leif Eriksson

1468658957997

Jag är en berättarsjäl. Redan som liten och nyligen invigd i de skrivkunnigas skara började jag författa berättelser. Det litterära skovet slutade med en kortroman jag skrev på rasterna i åttonde klass. Alla dog. Inte i klassen, men i boken. Mer brutalt än sofistikerat. Alistair MacLean- och James Bond-inspirerat.

Musiken kom i min väg och jag föll för det lyriska formatet i låttexter. Långt från gängse berättelser om bärs, brudar och djävulskap lät jag mina säregna fantasier och funderingar blomma ut fritt i mina låttexter. Jag tror dock få, om ens någon, orkade lyssna på vad jag hade att säga. Jag ville dessutom låta publiken själva tolka det som jag innerst inne visste att jag ville berätta.

Men det var förmodligen just bärs, brudar och djävulskap som prioriterades av vår publik. Och bandets gitarrister ville riffa, basisten ville festa runt och trummisen ville hitta brudar och hitta på djävulskap, men jag kände att jag hade något att säga. Det var lönlöst. Kul som fan, men berättaren i mig kvävdes.

Efter rätt så många år då både livet och döden kom emellan tändes så gnistan till att skriva igen. Efter ytterligare smartass låttexter ingen läste eller alls skulle förstå om de faktiskt läste dem, och dessutom några noveller för byrålådan, bestämde jag mig för den ultimata utmaningen en berättarsjäl kan utsätta sig för: en fullängdsroman.

Inspirationen kom av det som händer i världen och i Sverige idag. Jag behövde få utlopp för den frustration jag kände inför all naivitet, okunskap och blåögdhet som mer och mer präglade min samtid. Jag ville bygga en historia som löst gjorde avstamp i den oro som många känner, men som så länge har avfärdats av tongivande röster i vårt samhälle. Och vad sådana avfärdanden kan leda till. Jag ville skriva en berättelse med beröringspunkter i vår egen värld.

Jag aspirerar inte till att komma med pekpinnar, sanningar, provokationer (ok, provokationer kanske ändå) eller ännu mera hat. Jag vill däremot dra allt till det absurda i en fiktiv historia driven till sin spets om galenskap, om förlorat hopp, om sökande efter manlighet och mening, om en outsiders plats i det nya hotfulla där ingen tar hans upplevelser och oro på allvar.

Ville skriva en berättelse om frustration, ilska, om dårskap. Ville skriva om då ett ledarskap glömmer ansvaret för sitt eget folk. Ville skriva om den fara en desillusionerad sökare både ser och själv kan vara om ingen lyssnar och förstår det uppenbara som händer med världen. Vad budskapet är? Tja, som vanligt är det till slut upp till publiken att hitta sina egna tolkningar. Jag är bara en berättarsjäl.

FärdenMotRagnarök
Leif Eriksson har ett förflutet inom hårdrocken med thrash metal-pionjärerna Maninnya Blade och har bland annat jobbat med låttexter i många år. Hans behov av att berätta har alltid drivit honom. Målet har inte varit självklart, men lusten har aldrig falnat.

Färden mot Ragnarök är Leif Erikssons debutroman.

Gästbloggare: Sanna Juhlin

 

sanna_juhlin_foto_froken_fotograf-3

Foto: Jannice Thelander

Jag debuterade som författare för en hel del år sedan. Det blev inte riktigt den start som jag tänkt mig. Jag lärde mig ganska snabbt att en utgiven bok är inte lika med såld bok. Och bara för att man är författare med utgiven bok så betyder det inte att böckerna hamnar i den fysiska bokhandeln, inte ens på bibliotek och journalister kommer inte stå i kö precis för att vilja intervjua dig om underverket.

Den lärdomen sved men den fick inte mig att sluta drömma stort. Jag har mycket att tacka min naiva inställning om just min egen lyckans väg i livet. Jag har velat bli författare enda sedan jag var barn så naturligtvis skulle det gå bra för just mig, tänkte jag. När andra sa att det var lika svårt att bli utgiven som att hitta en nål i en höstack så sporrade det mig bara mera. Jag tror faktiskt att slitet, kampen kring att bli författare och att bli utgiven har varit en lika stor adrenalinkick för mig som skrivandet är. Jag blir hög på processen och den ständiga kampen för att lyckas.

Under många år blev jag utgiven på flera olika små bokförlag. Jag hade satsat på barnböcker, jag läste litteraturvetenskap på universitet och kände att det passade mig. Jag skrev för mina barn som var små då men främst för min egen skull. Att det fanns läsare existerade inte i min värld först men ju mer omtyckta mina böcker blev ju mer varse blev jag om det. Det är en fantastisk känsla att ha läsare som tycker om ens böcker.  Idag reser jag också runt på skolor och gör författarbesök.

Det är kommit att bli ett 20-tal barnböcker under 10 års tid för mig och naturligtvis blir jag inte utgiven i kronologisk ordning. Jag har kanske skrivit 40 böcker så jag blir också refuserad då och då. Jag arbetar med både små och mellanstora bokförlag. Jag har gjort barnböcker med många fantastiskt duktiga illustratörer. Jag har lärt mig massor genom åren men lär hela tiden. Det handlar inte om att skriva perfekt. Jag tror att om du ska kunna bli en duktig barnboksförfattare så måste du kunna föreställa dig att vara barn. Fokusera på karaktärer och historier istället för att krångla till det genom att tänka för mycket på genusperspektiv och hur du skriver följebrev till bokförlag.  Framförallt – ha roligt när du skriver.

Just nu är mina populäraste böcker min deckarserie om Hemliga trean. Fjärde boken i serien släpps i mars och heter Hemliga trean och Lägermysteriet. Det är Johanna Kristiansson som illustrerar och Ordalaget som ger ut dem. Tänk att jag för några år sedan tänkte att genren deckare måste vara svårast att skriva och något jag aldrig skulle försöka mig på. Jag tyckte även mellanåldern, 6-9 år, var svårast och idag är det min favoritålder att skriva för. Det är härligt att våga utmana sig själv hela tiden och utvecklas som författare. Jag vågar också släppa gränser alltmer och ge mig ut i fantasin när jag skapar.

Jag förstår att det är lätt att tappa sugen och sitt självförtroende när man blir refuserad. Många drömmer om att bli författare, och anser att de skrivit bra manus men blir ändå inte utgivna. Vad gör jag för fel? Varför blir inte jag utgiven när han eller hon blir det?

Använd din besvikelse som en kraft istället för att ge upp. Gör om. Finn en annan väg och kämpa på om du verkligen vill förverkliga din dröm. Bli medveten om vad du vill skriva om, vilken slags författare du vill vara. Läs mycket böcker. Lär dig av andra framgångsrika människor. Våga ta för dig. Ibland måste man vara lite fräck och envis inom den här branschen. Sedan måste man också vara beredd på besvikelser. Klarar man inte motgångar och ger upp av det så kanske författarskapet inte är något för dig. Jag hamnar ofta i svackor, och sörja måste man få göra, men jag ger aldrig, aldrig upp. Det här är mitt kall i livet och något jag känner stark passion inför.

Jag lever min dröm men den är inte alltid omgiven av fluffiga rosa moln. Det vet nog alla som skriver. Men man lever för de små och stora stunderna av total lycka. När det händer. Då är det värt allt slit.

Sanna Juhlin, barnboksförfattare

Finns på Instagram: sannajuhlins

Hemliga trean serien

Gästblogg: Max Landergård

Jag​ ​var​ ​på​ ​en​ ​fest​ ​förra​ ​helgen.​ ​Då​ ​träffade​ ​jag​ ​en​ ​posör.​ ​Han​ ​är​ ​ursäktad.​ ​Han​ ​är​ ​bara​ ​20 år.​ ​Han​ ​uppgav​ ​att​ ​han​ ​vägrade​ ​lyssna​ ​på​ ​Spotifys​ ​algoritmgenererade​ ​spellista​ ​“Discover Weekly”​ ​-​ ​en​ ​spellista​ ​som​ ​skräddarsyr​ ​ett​ ​urval​ ​utifrån​ ​vad​ ​du​ ​lyssnar​ ​på.
“Aldrig.​ ​Jag​ ​hittar​ ​mina​ ​egna​ ​låtar.”

En​ ​posör.

Jag​ ​har​ ​skrivit​ ​sju​ ​romaner.​ ​Den​ ​första​ ​skrev​ ​jag​ ​för​ ​hand.​ ​Den​ ​andra​ ​på​ ​skrivmaskin,​ ​Fånigt va?
Sju​ ​romaner.​ ​Sex​ ​blev​ ​refuserade.​ ​Med​ ​all​ ​rätt.

Min​ ​mormor​ ​frågade​ ​mig​ ​vid​ ​något​ ​tillfälle:
“Varför​ ​håller​ ​du​ ​på?​ ​Varför​ ​slutar​ ​du​ ​inte​ ​bara​ ​skriva?”
Jag​ ​kan​ ​förstå​ ​hennes​ ​perspektiv.​ ​För​ ​henne​ ​måste​ ​det​ ​vara​ ​som​ ​att​ ​söka​ ​samma​ ​jobb​ ​flera gånger​ ​även​ ​efter​ ​att​ ​man​ ​fått​ ​nej.​ ​Bara​ ​en​ ​idiot​ ​gör​ ​sånt.
Men​ ​skrivandet​ ​för​ ​mig​ ​det​ ​är​ ​som​ ​lek​ ​för​ ​barnen.​ ​Det​ ​är​ ​en​ ​stundens​ ​ingivelse.​ ​Man​ ​ger​ ​sig hän.​ ​Fantasin.​ ​Leken.​ ​Man​ ​fångas​ ​upp​ ​i​ ​det.

Ingenting​ ​att​ ​göra​ ​åt.

Jag​ ​var​ ​länge​ ​en​ ​posör.​ ​Bland​ ​annat​ ​i​ ​vindsförrådet​ ​ovanför​ ​vår​ ​första​ ​lägenhet.​ ​Det​ ​var​ ​ett stort​ ​förråd​ ​i​ ​ett​ ​punkthus.​ ​Fem​ ​meter​ ​till​ ​nock.​ ​Och​ ​ett​ ​fönster​ ​i​ ​söderläge.
Vi​ ​köpte​ ​vår​ ​lägenhet​ ​för​ ​1​ ​695​ ​000​ ​för​ ​tio​ ​år​ ​sedan.​ ​Samma​ ​vecka​ ​klubbades​ ​en parkeringsplats​ ​på​ ​Riddargatan​ ​för​ ​1​ ​000​ ​000​ ​på​ ​Blocket​ ​efter​ ​en​ ​intensiv​ ​budgivning.​ ​Hade jag​ ​varit​ ​cynisk​ ​hade​ ​jag​ ​säkert​ ​kunnat​ ​fått​ ​mitt​ ​vindsförråd​ ​uthyrt.​ ​Men​ ​det​ ​ville​ ​jag​ ​inte.​ ​För där​ ​satt​ ​jag​ ​och​ ​skrev.

​​Eller.​ ​Jag​ ​skrev​ ​inte​ ​så​ ​mycket.​ ​Jag​ ​rökte​ ​cigarr.​ ​Jag​ ​drog​ ​igång​ ​min​ ​vevgrammofon.​ ​Jag hade​ ​fickplunta. ​Jag​ ​satt​ ​där​ ​säkert​ ​tre​ ​kvällar​ ​i​ ​veckan.​ ​Jag​ ​fick​ ​inte​ ​ner​ ​en​ ​rad.
Jag​ ​hade​ ​flera​ ​volymer​ ​av​ ​biografier​ ​på​ ​vinden.​ ​Fogelström.​ ​Strindberg.​ ​Bergman.​ ​De​ ​stora.

Jag​ ​poserade​ ​på​ ​bild​ ​också.​ ​I​ ​ett​ ​nummer​ ​av​ ​Tidningen​ ​VI​ ​från​ ​2008,​ ​om​ ​man​ ​slår​ ​upp mittuppslaget​ ​-​ ​så​ ​finner​ ​man​ ​där​ ​en​ ​yngling​ ​förevigad​ ​i​ ​ett​ ​gasellhopp.​ ​Polisonger.​ ​Randiga byxor.​ ​Väst.​ ​Frackskjorta.​ ​Cowboyboots.​ ​Vad​ ​i​ ​helvete​ ​liksom?​ ​Men​ ​det​ ​tyckte​ ​jag​ ​var snyggt.​ ​Då.​ ​En​ ​posör.​ ​Som​ ​en​ ​blandning​ ​mellan​ ​Peter​ ​Siepen​ ​och​ ​en​ ​sliten​ ​dandy​ ​tagen​ ​ur Röda​ ​Rummet.

Ingmar​ ​Bergman.​ ​Jisses​ ​vad​ ​jag​ ​tänkt​ ​mycket​ ​på​ ​honom.​ ​Oklart​ ​varför,​ ​såhär​ ​i​ ​efterhand. Kanske​ ​för​ ​att​ ​jag​ ​föddes​ ​utan​ ​kulturellt​ ​kapital​ ​och​ ​inbillade​ ​mig​ ​att​ ​jag​ ​ville​ ​ha​ ​det.​ ​Det​ ​är pinsamt​ ​att​ ​säga.​ ​Men​ ​det​ ​gjorde​ ​jag.​ ​En​ ​gång​ ​skrev​ ​jag​ ​ett​ ​brev​ ​till​ ​Ingmar​ ​Bergman.​ ​Jag var​ ​19.​ ​Adress​ ​och​ ​nummer​ ​fanns​ ​på​ ​hitta.se.​ ​En​ ​vecka​ ​efter​ ​att​ ​jag​ ​skrivit​ ​ringde​ ​jag​ ​till​ ​hans hus.

“Hos​ ​Bergman.”
“Ja​ ​hej”,​ ​sade​ ​jag​ ​och​ ​lade​ ​an​ ​en​ ​myndig​ ​stämma,​ ​“jag​ ​skulle​ ​vilja​ ​tala​ ​med​ ​Ingmar Bergman.”
“Vad​ ​gäller​ ​saken?”
“Det​ ​gäller​ ​ett​ ​brev.”

“Som​ ​han​ ​skickat​ ​eller​ ​som​ ​du​ ​sänt?”

“Jag​ ​har​ ​skickat​ ​till​ ​honom.”

“Käre​ ​vän…​ ​“,​ ​sa​ ​rösten​ ​och​ ​lade​ ​på.
Det​ ​är​ ​det​ ​närmsta​ ​jag​ ​kommit​ ​Ingmar​ ​Bergman. ​Och​ ​vilken​ ​jävla​ ​tur​ ​att​ ​jag​ ​inte​ ​kom​ ​fram.

Han​ ​var​ ​höjden​ ​av​ ​de​ ​personer​ ​som​ ​jag​ ​jämförde​ ​mig​ ​med.​ ​Jag​ ​ville​ ​bli​ ​som​ ​han.​ ​Helst​ ​vara han,​ ​så​ ​slipper​ ​man​ ​ju​ ​klura​ ​ut​ ​sin​ ​egen​ ​väg​ ​själv.​ ​Men​ ​sen​ ​hände​ ​något.​ ​Tiden​ ​händer.​ ​Livet händer.​ ​Man​ ​höjer​ ​blicken.​ ​Vi​ ​fick​ ​barn.​ ​Det​ ​gör​ ​mycket.​ ​Barnen​ ​hjälper​ ​till​ ​att​ ​rensa​ ​mycket av​ ​ditt​ ​ogräs. Det​ ​var​ ​också​ ​tack​ ​vare​ ​barnen​ ​som​ ​jag​ ​skrev​ ​den​ ​romanen​ ​som​ ​kom​ ​att​ ​bli​ ​utgiven.​ ​Det handlar​ ​om​ ​Simon,​ ​en​ ​kontraktsmördare​ ​som​ ​går​ ​på​ ​pappaledighet.

Jag​ ​är​ ​så​ ​tacksam​ ​över​ ​att​ ​jag​ ​upphörde​ ​mitt​ ​poserande. För​ ​vem​ ​har​ ​ork​ ​att​ ​berätta,​ ​när​ ​energin​ ​läggs​ ​på​ ​att​ ​stryka​ ​pressveck​ ​och​ ​ränna​ ​runt​ ​hela stan​ ​för​ ​att​ ​hitta​ ​rätt​ ​fintrådig​ ​puertorocansk​ ​tobak​ ​att​ ​stoppa​ ​snuggen​ ​med.

Vad​ ​som​ ​stod​ ​i​ ​brevet​ ​till​ ​Ingmar​ ​Bergman?​ ​Jag​ ​minns​ ​inte​ ​exakt,​ ​men​ ​om​ ​man​ ​skulle summera​ ​de​ ​fumliga​ ​raderna​ ​i​ ​två​ ​ord​ ​så​ ​var​ ​det​ ​nog​ ​“se​ ​mig.”

Jag​ ​är​ ​nog​ ​fortfarande​ ​en​ ​posör.​ ​Men​ ​vuxenskapet​ ​har​ ​lärt​ ​mig​ ​vara​ ​subtil.​ ​De​ ​rutiga​ ​byxorna skänkte​ ​jag​ ​till​ ​Stadsmissionen.​ ​Och​ ​jag​ ​lyssnar​ ​alltid​ ​på​ ​Discover​ ​Weekly​ ​när​ ​jag​ ​skriver. Jag​ ​kan​ ​dock​ ​få​ ​något​ ​högtidligt​ ​i​ ​blicken​ ​när​ ​jag​ ​ser​ ​dinkisar​ ​(Double​ ​income,​ ​no​ ​kids)​ ​på stan.​ ​Jag​ ​brukade​ ​också​ ​vara​ ​sådär​ ​utstuderad.​ ​Känslan​ ​av​ ​att​ ​mänsklig​ ​oövervinnelighet vilar​ ​mellan​ ​stygnen​ ​i​ ​en​ ​skräddarsydd​ ​kavaj.​ ​Men​ ​jag​ ​bytte​ ​ut​ ​det​ ​livet​ ​mot​ ​en​ ​förmåga​ ​att berätta​ ​saker​ ​som​ ​betyder​ ​något​ ​istället.

Förra​ ​året​ ​fick​ ​jag​ ​min​ ​andra​ ​son.​ ​Han​ ​fick​ ​heta​ ​Ingmar.

Max Landergård (född 1984) är producent och grundare av AB Storstad Medieproduktion som producerar film och podd. Han debuterade i december 2016 med romanen Blod, Tvätt & Dårar, Storytel original. Just nu skriver Max på en faktabok om ”de skrupelfria”.

Gästblogg: Eva Frantz

img_0459

Eva Frantz debutroman Sommarön gavs ut av Schildts & Söderströms förlag hösten 2016. Hennes nästa bok Blå villan kommer att ges ut på svenska och finska av samma förlag hösten 2017.

Min stoltaste dag

År 2016 blev året då jag debuterade. Vem hade väl trott det? Hade man frågat mig själv i slutet av 1980-talet hade jag antagligen sagt ”Tja, det kommer nog inte att dröja så länge innan jag skriver en roman. Jag är väldigt duktig på att skriva, börjar få fläng på stavningen av tje-ljudet och allt”. Min plan var att bli ett skrivande underbarn. Eller ens en sensationellt begåvad ung debutant på max 20 höstar.
Men sedan hände livet. Skola blev studier, veckoslutsjobb blev heltidstjänst, plötsligt hade jag två små barn och var i full färd med att bygga ett egnahemshus… Jag drabbades av sjukdomen alopecia som gjorde att jag tappade allt hår på hela kroppen. Sjukdomen drev mig till att blogga aktivt om det jag varit med om, varvid jag fick rätt många läsare, några finlandssvenska bloggpris och en massa beröm för mitt sätt att skriva. Det var förstås en skön ego-boost.

 

 När jag hunnit bli 34 hände någonting. Lite som när man på förhand har ställt in ett program på en löpmatta och manicken piper några gånger, knäpper till, så övergår takten från löpning till promenad. Jag hade plikttroget joggat genom livet i så många år, gudskelov sprang jag inte in i någon vägg.
 Men där traskade jag nu i maklig fart och tyckte det var riktigt trevligt och såg inga skäl till att börja jogga igen.

 

 Studierna var avklarade sedan länge. Huset var färdigt, mitt hår hade mirakulöst nog vuxit ut igen! Jobbet var också okej, även om jag efter 14 år som radioprogramledare började vara oerhört trött på att höra mig egen röst. Tror en och annan lyssnare kände det samma. Och barnen skulle strax båda gå i skola, de behövde inte ses efter på samma sätt som tidigare.

 

 De var dags att stanna och begrunda den fråga som plötsligt dök upp i mitt huvud.

 

 Vad vill du göra nu, Eva?

 

 Jamen, är det inte självklart?! Jag vill skriva förstås! Inte radiomanus, inte blogginlägg eller kolumner, utan BÖCKER! Roliga, spännande, tjocka böcker!

 

 Det tog mig ungefär ett år att få ihop manuskriptet till min debutroman Sommarön, och då skrev jag främst på fritiden. Som journalist skriver jag snabbt, vilket både är en fördel och nackdel. Inga problem att få ihop en text som är helt okej, men det blir många genomläsningar och justeringar innan den känns bra.

 

 Den dag då för jag mig själv konstaterade att boken var färdig kommer jag aldrig att glömma. I det här skedet hade jag alltså ingen redaktör, inget förlag och vågade inte ens tänka på huruvida någon skulle vara intresserad av att ge ut min bok. Men det spelade inte så stor roll just den dagen, för jag hade ju gjort det! Jag hade skrivit en hel bok, med början och slut, handling, karaktärer och dialoger. Några mord också, för till min egen förvåning blev min bok en deckare, man varför inte?

 

 Det faktum att jag funnit disciplinen att slutföra mitt manus, det skulle ingen någonsin kunna ta ifrån mig! Jag var så stolt att jag säkert blev 15 cm längre och kände äntligen av en gnutta av det självförtroende lilla tandlösa Eva hade 1987. Tsö, det visste jag väl. Skriva böcker? Lätt som en plätt.

 

 Sedan den dagen i oktober 2015 har livet igen gått väldigt fort. För plötsligt ville ett förlag ge ut Sommarön! Med ens skulle det knäppas författarporträtt och skrivas katalogtexter. Den första leveransen av böcker anlände från tryckeriet en dag i augusti. Det blev intervjuer, recensioner, bokmässor, författarmöten och skolbesök. Jag kände mig både uppvaktad, märkvärdig och lite fånig. Det var väldigt roligt, men kändes också rätt overkligt.

 

 Det lustiga är att inget av det jag varit med om under mitt debutår kan mätas med den känsla jag upplevde den där dagen då jag satt vid köksbordet och tryckte dit en sista punkt i mitt manus och för mig själv konstaterade att boken var klar. Den känslan var större än allt annat.

 

 För oavsett hur mycket ståhej (eller avsaknad av ståhej) det blir kring min bok är skrivandet ändå någonting väldigt privat. Jag och min text. Sårbarhet, hybris, skrivkramp, inspiration, frustration, lycka. Jag, min dator, mitt köksbord, ett doftljus och en kopp te (okej, oftare en whisky).

 

 Att skriva än bok är som en stormig kärleksrelation som slutar med att kärestan säger ”jag tycker vi ska ha ett öppet förhållande” och så bjuds hela världen in, nosar runt och har åsikter. Det intima försvinner.

 

 För mig var det här en värdefull insikt. Att det är detta skrivandet handlar om. En skribent och en text. Mässor och recensioner etc kan vara både jobbiga och kul, men det är inte de som gör skrivandet.

 

 Jag hoppas att jag ska få slås av den där ”Jahapp, nu har jag skrivit en bok”-känslan många gånger. Och jag unnar alla med skrivambitioner att få uppleva den.

Gästblogg: Post debut stress disorder

Thomas_2”Men”, sa en nära vän till mig för en tid sedan, ”är det så att alla författare som debuterat drabbas av depression eller liknande?”

Jag tänkte efter en stund innan jag vågade mig på ett svar:

”Nej, jag känner faktiskt några. Några som inte hamnat i en mer eller mindre djup svacka efter debuten. Så riktigt alla kan det inte gälla.”

Vännen summerade det ganska bra:

”Det vore ju rätt tragiskt om det var så. Inte för att det skulle hindra mig att skriva vidare, men ändå.”

För mig kom dyket faktiskt innan jag debuterade, men jag startade från en ganska låg nivå så jag hamnade ganska djupt. Andra har klarat det bättre, och vissa har inte drabbats alls. Men det verkar, enligt min personliga undersökning, vara rätt vanligt med i alla fall en hyfsat påtaglig svacka i samband med eller strax efter författardebuten.

Men det är en omställning. Att det där man kämpat så hårt för helt plötsligt ligger bakom en istället för framför. Och det blir lätt rätt så tomt. Och vilset.

Nu ska inte det här inlägget handla om depression. Det vore lite för – eh – deprimerande. Men jag tänkte, eftersom jag fick chansen att komma tillbaka hit, att jag skulle prata lite om år två. Saker som händer. Saker som inte händer. Lite spretigt inlägg kanske, och måhända lite flummigt – men stå ut är ni snälla. I år blir det bara ett inlägg från mig, inte 53.

2015 var året jag romandebuterade och året jag skrev på debutantbloggen. Det var kul, fantastiskt spännande, men det hade sina baksidor också – som allting.

2016 har varit ett helt annat år. På många sätt. Det har haft sina dalar och sina toppar. Jag tänker att det kanske andra aspirerande författare också kan lära sig något av.

Det tråkigaste först.

Det blev ett år utan ny bok av mig. Det är jättedumt. Ska man hålla sig aktuell som författare får det inte gå för lång tid mellan böckerna. Det blir svårare och svårare att ”marknadsföra” sig ju längre från bokreleasen man kommer. ”Jo, men jag gav ut en bok 2015” har liksom inte samma klang när det börjar närma sig 2017.

Men skrev jag inget nytt? Jo, jag gjorde ju det. Men här har vi ett vanligt misstag. Jag skrev en annan bok. Lite annan inriktning. Vanlig grej har jag förstått. Man har skrivit en bok, vill testa något nytt istället för att skriva något som liknar det.

Problemet: Det är svårare att sälja. Till förlag och till läsare. Efter ett par böcker går det lättare har jag förstått, men den andra boken bör vara i linje med den första om du inte ska behöva börja om ”från början” igen. Och som de flesta säkert är medvetna om så är det långa väntetider i den här branschen.

Så rådet till debutanten är ”håll dig till din nisch” – ett tag i alla fall.

Har fått den slutsatsen bekräftad från många håll.

Nu betyder det inte att det arbetet var bortkastat. Jag tror att den romanen kommer bli utgiven under 2017 – men det har varit en lång väntan. Dessutom är jag inte säker på att jag kunde gjort annorlunda. Det var en historia jag behövde skriva, och det gjorde mig bättre förberedd att skriva det jag så att säga skulle skriva.

Vad har varit bra under 2016 då? Mitt andra år som publicerad författare.

Massor faktiskt.

Jag har fortsatt att vara med på olika kongresser och events.

Litteraturrundan i Växjö, Östgötadagen på akademibokhandeln i Linköping, LunCon, och FantasyCon i Scarborough var alla riktigt roliga.

Jag har skrivit ett manus till. Fortsättningen på Incidenten i Böhmen. Det är i princip klart och jag hoppas att det kan gå iväg till förlaget innan månaden är slut. Så med lite flyt kommer jag ha två böcker som kommer ut 2017. Inte säkert någondera, men inte alls omöjligt.

En annan sak som kan vara bra att vara förberedd på är hur svårt det är att skriva bok två i en serie. Jag hade trots allt skrivit två manus efter att jag skrev incidenten; en barnbok och sen ”det andra manuset”. Men det var lik förbaskat hur jobbigt som helst att skriva den där andra boken. Den stretade emot och trilskades tills jag började få ordning på den. Det är i såna här lägen det är bra att ha skrivarvänner – som förstår och som kan hjälpa till… Att skriva något som inte blev för likt den första, som kan stå på egna ben men ändå ska kunna läsas om man har läst bok ett. Man vill ju inte heller skriva samma historia en gång till men samtidigt är ju poängen med en ”serie” att läsaren känner igen sig. Till debutanten som ger sig i kast med bok två säger jag bara: ”Bered dig på en kamp”. Men det går. Jag tycker nog att jag lyckats få till något som både hänger ihop med bok ett och som samtidigt står för sig självt. I efterhand en oerhört lärorik upplevelse. Men det var tufft och jag skulle ljuga om jag sade att jag inte har tvivlat mer än en gång längs vägen.

Att bok två blivit ytterligare lite fördröjd är egentligen en följd av årets roligaste händelse.

Jag fick lägga nyskrivandet åt sidan en tid för att ta fram en engelsk version av Incidenten. Ett tjeckiskt förlag läste nämligen en recension på tjeckiska av Incidenten i Böhmen och hörde av sig. Deras testläsare (som kunde svenska) gillade också boken, men för att genomföra projektet behövde de en engelsk text. Så jag fick fokusera på det, vilket försenade uppföljaren med någon månad eller två ytterligare.

Kontentan är hursomhelst den att Incidenten i Böhmen kommer att översättas till tjeckiska! Maximillian kommer hem! Det är för mig hur stort som helst att boken skall översättas just där.

Dessutom sitter jag nu med en språkgranskad och slutkorrad engelsk version av Incidenten. Så vem vet vad det leder till…

Så där står jag nu. Lite försenad med det mesta. Ganska omtumlad och fortfarande lite småskakig. Men med nyvunnen entusiasm och skrivglädje. Redo att ta nästa steg!

Vill ödmjukt tacka för tillfället att åter få bidra med några rader på denna fantastiska blogg! Den är faktiskt ett av mina finaste minnen från debutåret. Stöttningen från kollegorna och samtalen med er som läser. Var rädd att det skulle bli för mycket, men det var bara så himla bra att få hänga här!

Gästblogg: Anna Arvidsson

arvidsson_anna_2

Foto: Göran Segeholm

Jag hade föreställt mig det annorlunda. Jag inleder min tacksida så. I januari debuterar jag med romanen Ordbrodösen på Rabén & Sjögren. Att debutera känns exakt så stort som jag hade föreställt mig det. Däremot har jag skrivit en helt annan roman än jag väntade mig.

Min skrivprocess började med ett ord som inte fanns. Det var oktober 2013 och jag gick min femte kurs på Skrivarakademin i Stockholm. Vi hade lektion en kväll i veckan, på dagarna var jag föräldraledig med tvillingar som just skulle fylla ett år. Efter en lektion satte jag mig direkt med nästa veckas uppgift. Jag skulle skriva en novell och behövde ett alias till en ung bloggare, ett poetiskt, annorlunda ord. Klockan hade passerat midnatt, familjen sov och jag var trött. Ändå ville jag få ett första utkast klart. Ordbrodös, tänkte jag. Jag tyckte att det passade, lämnade in novellen veckan därpå och fick fin återkoppling.

Novellen var klar. Men ordet stannade kvar hos mig. Det gav inte en enda träff enligt Google och ändå kändes det inte påhittat. Jag tyckte att ordet borde finnas. Jag började fundera på vad en ordbrodös skulle kunna vara och efter några dagar kom jag fram till den här förklaringen:

Ordet finns inte i någon ordlista. Där hittar du brodös och får veta att det är en kvinna som broderar, men en ordbrodös ägnar sig inte åt handarbete. Hon skriver istället. Med skrivna ord kan hon styra dina tankar och handlingar. Du märker aldrig när du blir hennes marionett.

När jag visste det här vecklade historien snabbt ut sig för mig. Våra tvillingar sov tre gånger per dag (synkat!) och jag började använda alla deras sovpass till att skriva. Att aldrig veta hur långa passen skulle bli gjorde mig fokuserad. Om jag gick in på Facebook, plockade med disken eller svarade på ett mejl kunde chansen vara förbi. Att jag skrev i princip varje dag, men då hade begränsat med tid tror jag bidrog till mitt skrivflow. Jag tänkte på historien i duschen, på kvällen när jag höll på att somna och på långa promenader. Framför datorn hade jag mer att ta av än jag hann skriva ner. Det tog drygt fyra månader innan råmanuset var färdigt. Jag hade då skrivit 125.000 ord.

När jag berättar det här blir de flesta förvånade över att jag kunde skriva så pass mycket med så små barn, att jag orkade. Jag brukar då betona att jag fick sova på nätterna, att barnens pappa gjorde långt mer än hälften av hushållsarbetet och att barnen var inne i en harmonisk period. Annars hade det aldrig gått och det känns viktigt för mig att vara tydlig med det. Men jag var också förvånad när jag var klar med det första utkastet. Allra mest för att jag i åtminstone femton år hade varit övertygad om att jag saknade fantasi.

Jag tror att jag var ett ganska vanligt barn med författardrömmar. Jag läste och skrev jämt. Först var det dagböcker, brev och berättelser, senare noveller, dikter och uppsatser. Så började jag på universitetet och fastnade i en prestationsfälla. Jag pluggade länge och hårt. När jag var klar hade jag två examina, men var helt utmattad. Ändå tog jag med mig tempot och mina höga krav från studierna in i arbetslivet. Under många år läste jag bara skönlitteratur på sommarsemestrarna och skrev inget annat än akademiska uppsatser, informationstexter och jobbrapporter.

Jag saknade det andra skrivandet och kände att jag hade förlorat något verkligt viktigt, men när jag försökte skriva tog det tvärstopp. Jag var så självkritisk att jag knappt kom ett stycke in i personliga texter. I dag förstår jag att mitt problem var att jag hade stressat så länge att jag helt hade tappat kontakten med min kreativitet. Då trodde jag istället att jag saknade fantasi.

När jag 2009 ändå började gå kurser på Skrivarakademin tänkte jag att jag kanske kunde skriva en roman om jag höll mig väldigt nära verkligheten. Istället slutar det med att jag debuterar med en roman som heter Ordbrodösen. Min debutroman handlar om kvinnor som kan styra människor med sina skrivna ord. Och om Alba som borde kunna, men inte kan. Det är en roman som innehåller en säregen släkt i en bruksort i Värmland, ett inträdesprov som inte ska kunna misslyckas, återberättade historier som flätas samman med nutid, en hemlighet som har bevarats i generationer och en hemlighet som ingen känner till. Att jag kunde gå från att tro att jag saknade fantasi till att debutera med en i allra högsta grad fiktiv historia har säkert flera förklaringar. Jag tror att två viktiga faktorer var dessa:

Skrivarakademin och det skrivande sammanhanget. Genom Skrivarakademin hittade jag ett sammanhang för mitt skrivande. Jag gick kurs efter kurs, fick inspiration, verktyg och återkoppling. Jag lärde mig att visa och diskutera ofärdiga texter, texter som inte var perfekta. Genom att gå där, vid sidan av jobb och vardagsstress, påminde jag också mig själv om att jag är en skrivande person och att det är viktigt för mig att vara det.

Skrivbubblan och den dagliga skrivtiden. Jag tror inte att det är en slump att jag fick idén till Ordbrodösen när jag hade en paus från en vardag där min hjärna alltid var splittrad. Det var vinter och vi levde verkligen i en liten bubbla under min råmanusperiod. Jag var inne i texten tre, fyra pass per dag. Jag värderade den inte, jag redigerade inte, jag planerade inte i detalj eller gav mig själv tillfälle att börja tvivla på om jag verkligen hade en bra idé. Jag bara skrev.arvidsson_ordbrodosen_low

Jag skrev till början av mars 2014 och hade då ett råmanus på 125.000 ord. När Rabén & Sjögren i november 2015 antog mitt manus var där cirka 70.000 ord. I ”Författarens tack” nämner jag många personer som har varit viktiga under min process. De två som bidrog allra mest under min långa redigeringsfas var Anna Ahlund och Anna Jakobsson Lund, min fantastiska skrivartribe. Det visade sig nämligen att mitt skrivflow den första vintern visserligen sopade banan med min kreativa blockering, men det gav mig också ett alldeles för långt och omständligt råmanus. Historien fanns där, men behövde mejslas fram. Med både machete och brodyrnål. På annaskriverunder.se bloggar vi tre om skrivande och samarbete och där kommer jag att berätta mer om min redigeringsprocess.

Tack för att jag fick gästblogga här ❤

/Anna

Instagram: @ordbrodosen