Gästblogg: Anna Jakobsson Lund om översättning

141209-annajakobssonlund-web-104Jag måste erkänna. Ända sedan jag gav ut Tredje principen har jag drömt om att böckerna ska översattas till engelska. Jag skriver dystopi med unga huvudpersoner, en genre som är populär internationellt, och mina böcker står för något fräscht som jag tror kan uppskattas av många fler än svensktalande.

För traditionellt utgivna författare är engelska ofta ett språk som det dröjer innan de blir utgivna på. Som indie-förläggare har jag fördelen att själv bestämma när jag tycker att marknaden är mogen. Det är ”bara” att göra investeringen och hålla tummarna. Lite så har jag jobbat hela tiden med mina böcker. Det är läskigt men också väldigt roligt.

Översättaren Clare Barnes hittade jag via min tribe-kompanjon Anna Arvidsson. När jag hörde att hon tyckte mycket om Tredje principen och gärna ville översätta den var det svårt att säga nej. Att få tag på en bra översättare från svenska till engelska är inte det lättaste.

Sedan i februari har vi bollat texten mellan oss. Först översatte Clare de första fyra kapitlen, som vi gick igenom flera vändor för att hitta rätt ton. Jag skriver avskalat och enkelt, vilket lätt kan låta kargt för en engelsktalande. Att hitta rätt balans så att effekten blir densamma på ett nytt språk har varit en utmaning. Först när vi kommit något så när på rätt väg fortsatte hon med resten, några kapitel i taget, och fick kommentarer från mig. Ju bättre hon blev på att hitta den känsla jag ville ha, desto färre blev kommentarerna. När allt var översatt gjorde vi två genomgångar till plus korrekturläsning.

Att grotta ner sig i detaljer i en bok som har en tid på nacken är spännande. Det syns väldigt tydligt var jag har mina svagheter, och när texten blir mindre ”min egen” känns det enklare att lära sig av sina misstag. Till exempel har jag sett att jag behöver jobba bättre med att markera vem som säger vad, och att jag ibland låter en mening finnas för att den låter bra, fast den egentligen inte betyder något särskilt.

Jag har också varit tvungen att fundera över alternativa sätt att få fram vissa saker, eftersom jag grundar en hel del av mitt skrivande i sånt som är svårt att direkt föra över till en internationell kontext. Som norrlandsdialekt. Min ena huvudkaraktär Levi pratar och tänker på ett sätt som skiljer honom från de andra. Det skulle inte funka riktigt på engelska, så istället valde vi att låta den andra huvudkaraktären, Ava, prata med kraftig cockney-dialekt. Det var först väldigt svårsmält att se hennes repliker, men allt eftersom vi jobbade kändes det mer och mer naturligt.

Så har texten också känts. I början upplevde jag inte alls att jag kunde höra min ”röst” i den. Men som med all textbearbetning så har vi kommit närmare i varje varv, och på slutet kändes det väldigt rätt.

Jag är tacksam över möjligheten att samarbeta nära med Clare. I vanliga fall har författaren litet inflytande på texten. Även professionella översättare kan missuppfatta eller välja fel betydelse av en mening, och det kan få allvarliga konsekvenser. För mig blev till exempel Levi tunnhårig innan vi hade rett ut vad ”håret är för långt uppe på huvudet” egentligen betyder.

Nästa steg blir att försöka marknadsföra boken till en internationell publik. Jag jobbar som jag brukar, med nyckelpersoner som jag låter läsa boken. I Sverige och svensktalande Finland har jag hela tiden haft hjälp av personer som läst, älskat och fungerat som ambassadörer för mina böcker. Kanske kan samma sak hända med personer från Indien, Storbritannien eller Lettland. Jag är aktiv på instagram och försöker genom den kanalen hitta bra människor som vill läsa och recensera.

Något jag aldrig testat förut är crowdfunding. För Article Three (som boken heter på engelska) kör jag en kampanj med Kickstarter där jag hoppas få ihop tillräckligt mycket pengar för att ha råd med marknadsföring och spridning. Om jag får in mer pengar kan jag sätta igång arbetet med översättningen av Aldrig ensamma snart. Det hoppas jag väldigt mycket på, för det har varit galet roligt att arbeta med det här och jag vill inte sluta nu!

Mer om mitt arbete med att översätta texten kan du läsa på instagram: @anna_jakobsson_lund

Om du är nyfiken på hur Kickstarter fungerar kan du se min Kampanj-sida här.

Gästblogg: Oskar Källner om fem år senare – en författares resa

Foto: Angelica Klang

Foto: Angelica Klang

Fem år. Fem år sedan jag skrev på debutantbloggen. Fem år sedan jag gav ut min första bok, och fem år sedan jag klev in i en annan värld, och fann en gemenskap.

Den 17:e mars 2011 släppte jag Drakhornet. Det var min första bok. Ärligt talat var det mitt första manus. Den boken var min stora läromästare. Det slit jag lade ner där är basen för allt jag kan idag, Egentligen var det ett sånt där första manus som många brukar rekommendera att man stoppar i byrålådan och inte ger ut. Men jag hade slitit med det i fem år, skickat till testläsare, redigerat, och redigerat igen, skrivit om och hållit på tills manuset hade genomgått ett antal förvandlingar. Jag trodde på det och ville att min text skulle få leva, andas och färdas ut i världen.

Drakhornet framsida midiFörhoppningsfull skickade jag in Drakhornet till ett större antal förlag, men fick bara refuseringsbrev tillbaka. Några av dem var dock väldigt positiva, vilket motiverade mig att våga fortsätta. Jag bestämde mig för att starta eget förlag och ge ut på egen hand. År 2011 var egenutgivning i stort sett en okänd kvantitet, och jag möttes av både hurrarop och ifrågasättanden.

Roligt nog fick Drakhornet ett mycket positivt mottagande med fina recensioner. Så bara ett halvår senare släppte jag uppföljaren Skogens hjärta. Även den möttes av glada läsare och de sålde så pass bra att de betalade sig själva. Jag trodde att jag hade det bästa av alla världar, total kontroll över min egen publicering, och det kostade mig inte ett öre.

Men så kom livet emellan. Vårt andra barn föddes. Det var fantastiskt på många sätt, men jag pluggade och arbetade samtidigt, och kombinationen med studier, arbete och en nyfödd gjorde att jag fick lägga skrivandet på hyllan. Det fanns helt enkelt inte tid. På ett år skrev jag ingenting. Och till slut var jag tvungen att erkänna att jag inte mådde bra av det.

Något hade hänt i mig när jag skrev mina två första böcker. Något hade förlösts inuti, en del av min själ hade blommat ut. Vad det än var så gick det inte att trycka tillbaka igen. Skrivandet var en värk, ett behov, ett måste. Jag hade tänkt skriva den tredje fantasyboken, men det fanns inte längre tid eller energi att fokusera på så stora projekt.

YiAtt skriva noveller passade mig bättre. På grund av sin mindre storlek kräver de inte lika mycket överlåtelse och tid, vare sig i råskrivandet eller i redigeringen. Men jag var inte säker på hur bra mina försök egentligen var. Men våren 2013 så arrangerade SF-bokhandeln och Mix förlag (ett av Bonniers imprints) en science fiction-novelltävling. Jag skrev novellen Yi; om en mörk framtid med ett bioteknologiskt krig på en skogsbeväxt måne. Det kom in nästan 400 bidrag. Jag kom på delad andraplats. Det var stort.

Mix gav ut Yi som e-novell, och jag fick då skriva på mitt första Bonnierkontrakt. Allt detta var en rejäl bekräftelsekick, och något som jag så väl behövde efter ett år i skrivardvala. Efter det började även folk höra av sig om huruvida jag ville vara med i deras antologier, vilket jag gärna ville. Sedan dess har jag vunnit ytterligare två tävlingar, varit med i massor av antologier, gett ut flera e-noveller och blivit översatt till engelska och finska.

När jag insåg att jag inte längre hade möjlighet att överlåta mig till att skriva en hel roman så trodde jag att mitt författande var dödsdömt. Jag såg novellskrivandet mer som något jag kunde göra terapeutiskt för att hålla hantverket igång medan jag väntade på bättre tider. Istället har jag kunnat konstatera att mina noveller har expanderat min författarplattform något helt enormt. Idag tror jag att det framförallt är de som folk relaterar till när de hör mitt namn.

Fem års utgivning. Mina egna böcker samt alla antologier jag deltagit i.

Fem års utgivning. Mina egna böcker samt alla antologier jag deltagit i. Jag lade upp dem på vardagsbordet inför att jag skulle skriva det här inlägget och blev själv överraskad över hur många de är. Det har varit mycket roligt att få delta i så många spännande projekt.

Men kommer inte den tredje fantasyboken någon gång? Jo då. Jag lovar. Idag finns det plats igen i mitt liv för att ägna mig åt lite större projekt. T.ex. släppte jag Stormvinge i somras, en hästbok, fast med flygande hästar. Jag tror jag är den första personen i världen som kombinera hästbok och science fiction.

Att dö väl. En E-novell som jag skrev tillsammans med en av mina författarvänner Eva Holmquist.

Att dö väl. En E-novell som jag skrev tillsammans med en av mina författarvänner Eva Holmquist.

En annan stor skillnad mellan nu och då är den dynamiska indiescen med fantastikförlag som växt fram i Sverige. Det finns ett antal riktigt spännande mindre förlag som ger ut kvalitetsfantasy, science fiction och skräck. Och jag är stolt att kunna räkna mig ibland dem, och att få vara en del av den gemenskapen. För när jag började den här resan 2011 så var det ganska ensamt, idag är jag en del av en mycket större gemenskap, där vi hjälper, stöttar och tipsar varandra. Det är människor som har kommit att bli en viktig del av mitt liv, och tillsammans arbetar vi med det som vi alla brinner för, den fantastiska litteraturen.

Jag vet inte vad framtiden bär i sitt sköte. Jag vet bara att jag har många fler berättelser inom mig som vill ut. Vi får helt enkelt vandra in i framtiden steg för steg. Och vem vet, kanske möts vi där, i en större gemenskap. Det kommer bli fantastiskt.

Gästblogg: Birgitta Stillman

TRYCK_AdobeRGB_1 (2)

Foto: Agneta Gelin

Om kvinnohistoria genom faktabaserad fiktion…

Sommaren 2014 låg jag på operationsbordet för att rensa karpaltunneln. Kirurgen snittade upp min högra handled och assisterande sköterska frågade vad jag jobbade med. Jag svarade, ”mestadels varit hemmafru men har skrivit en roman som kommer ut till jul”. Förvånade, undrade båda vad den handlade om. Jag berättade att den var om 1600-talet, då kristna kyrkan försökte utrota gammal folktro och hur det framför allt drabbade kvinnor. Nu blev de väldigt nyfikna och under hela operationen pratade jag på, och visste knappt efteråt vad jag hade sagt. När snittet sytts ihop och min hand fått ett stadigt bandage ville de absolut veta bokens titel och var de skulle kunna köpa den, och skrev ned uppgifterna på ett papper.

 

Jag startade mitt romanprojekt på skrivarlinje distans vid Tärna folkhögskola 07-09. Mitt intresse för kvinnohistoria och perioden för häxprocesserna gav mig temat.  Jag har alltid retat mig på skapelseberättelsens lögner i den patriarkala, kristna bibeln, som ju är ursprunget till kvinnans traditionellt underordnade ställning. Ni vet, att hon blev tillverkad av Adams revben och hade skulden vid syndafallet. Mannen gjorde sig till norm och kvinnan jämförs med denna. Kvinnliga sfärer genererar fortfarande lägre status i samhället och detta har naturligtvis också med ovanstående att göra.  Jag såg häxbränningarna som den yttersta manifestationen för hatet och nedvärderingen av kvinnor och ämnade skriva om detta, men min målsättning var att inte göra dem bara till offer.  Jag ville utgå från fakta men det fick bli min egen berättelse utifrån tolkning av dessa.

Jag gjorde en seriös bibliotekssökning i ämnet och använde många olika källor, nämner ett par här; Bengt Ankarloo, expert på häxprocesser. Där läste jag in mig på satansskräcken och de bakomliggande faktorerna. Jag tog del av de åtalspunkter som användes mot trolldom och häxeri, samt de exempel som beskrevs från riktiga rättegångar. Vad gäller det gamla bondesamhällets folktro, med magi som ett starkt inslag, har jag använt Ebbe Schöns litteratur.  Jag skrev inte ned synopsis utan hade en tänkt, övergripande ram.  Mina nya kunskaper fick bilda basen då karaktärerna klev fram och agerade. De hade egna viljor och jag kände mig ibland som ett medium genom vilket de talade. När berättelsen kommit i hamn redigerade jag. Språket var eget, men jag tyckte att det gestaltade innehållet. Under arbetes gång reflekterade jag ofta över hur utelämnade vi är till de ”sanningar” som för tillfället råder i samhället, och hur lätt fanatisk tro och rädsla leder till förföljelse. Mitt tema kommer tyvärr alltid att vara aktuellt.

2012 gjorde jag utskick till förlag. Ett med utgivningsprofil på historisk litteratur gillade det och tog in för djupläsning. Fick värdefull respons men nej, marknaden osäker för en sådan bok. Manuset fick ligga till sig. Ny redigering, jag kortade det hundra sidor och rätade ut språket något. 2014 nya utskick och ett fantastiskt bemötande med positivt svar från ett nystartat hybridförlag. Skulle få korrektur, sättning och omslag, erhålla procentsats per sålt exemplar men själv stå för tryckkostnaden. Tvekade, men skrev så kontrakt och valde en begränsad upplaga.

Btj-omdöme efter utgivningen kom omgående. Innehållet gillades, men det tog lite tid att komma in i språket och utförandet kunde bli bättre i uppföljaren. Blev sedan glad över en bloggrecension som menade att språket var en av bokens styrkor. En fantastisk recension och rekommendation till bibliotek skrevs av en docent i historia vid Uppsala universitet, inläst på ämnet. Hen brukar störa sig på fakta i historiska romaner, men fångades helt av min skildring. Läsare tycker att innehållet väcker reflektioner över tillvaron och vissa har sträckläst. Det finns önskemål om en fortsättning. Jag har gjort några signeringar och uppläsningar. Boken har nu dragit in sin tryckkostnad och har inget bäst-före-datum.

Mitt förlag växer med duktiga författare och finns på Bokmässan 2016, så också min roman. Jag skriver på en fortsättning och jobbar med att ytterligare vässa verktygen, har också material att bearbeta till både diktsamling och novellsamling. Min drivkraft är att skriva där jag tycker att det bränns mest.

Tack för att du ville ta del av mina tankar om mitt skrivande!

Birgitta Stillman

 
Välkommen att läsa mer om du vill!

Ebes förlags hemsida

Recensioner av Förbannelsen

Birgittas facebooksida

 

Gästbloggare: Hur ska jag göra för att …? Skrivarcoachen Elisabet Norin spanar

För sådär 20-25 år sedan hängde mina skrivande manliga vänner i barer om kvällarna. Bleka och svartklädda väckte de uppmärksamhet med hjälp av diktcitat eller genom att deklarera att de var poeter.  På efterfesterna sjöng de Vysotskij tills solen gick upp, ”Dina ögon är som knivar …”. Alla kvinnorna som skrev … nja, det var kanske inte lika spektakulärt, i alla fall inget man skröt om på krogen, även om skrivandet var en livsstil för oss alla. Man var någon som skrev, även när man inte gjorde det, vilket kunde vara i långa perioder. Ingen stress. När vi skrev, skrev vi ur magen, ur hjärtat, ur lungorna.

Vi gick även på litteraturkurser och skrivarkurser och lyssnade på föreläsningar. Handböcker i skrivande eller litterär gestaltning fanns knappt och ingen hade hört talas om skrivarcoacher. Än mindre visste vi vad som gällde i förlagsbranschen eller hur man jobbade där, i det fördolda. Någon enstaka person blev utgiven, men de flesta av oss i det som skulle kallas nätverk idag, hade klen susning om hur man bar sig åt för att slutföra ett större projekt eller ta oss genom förlagens nålsöga till utgivning. Samtidigt var våra ambitioner extremt höga.

Ur allt det där sprang min pedagogiska nyfikenhet fram. Jag började experimentera på mina vanliga svensklektioner. De sista tio minuterna ägnades åt kreativa skrivövningar. – Ska vi ta ut svängarna, frågade eleverna förväntansfullt efter att ha vant sig vid konstigheterna. Mitt svar var alltid detsamma: – Ja, ja, ja! Alla som går!

Sakta, år från år, fördjupades experiment och tankevärldar och jag började jobba med rena skrivarkurser. Åren gick. Det började kännas som om något var på gång, redan före millennieskiftet. En förändring. Och verkligen:

I takt med att Internet exploderat i var mans, och framför allt kvinnas, dator, telefon och surfplatta har hemligheterna dragits ut i ljuset. Bloggar, hemsidor, facebook, communitites, billig och lättillgänglig tryckning – allt har bidragit till ett stort och hett intresse för skrivandet. Alla vill skriva. Och det vill man målmedvetet. Borta är de bleka poeterna – nu är det planmässigt hantverk som gäller, här finns ingen tid att slarva på krogen. Möjligen ligger champagnen på kylning för att fira olika delmål: gått skrivarkurs, skrivit om, redigerat färdigt (för umpfte gången), skickat till coach/lektör, skrivit om igen, skickat till förlag, blivit refuserad – jo, det händer fortfarande. Men då börjar allting om igen.  Däremellan långa promenader med rosiga kinder och funderingar runt vad huvudpersonen har för sig medan man själv får lite luft.

Den långa heltidsutbildningen som jag är ansvarig för bestod för åtta år sedan generellt bara av två ålderskategorier: de strax över 20 och de över 55. Idag har vi också mellanåldrarna – de som tidigare kanske tyckte att det räckte med att ta hand om familjen – de skriver, går kurser, bloggar, söker initierad lektörsläsning och coacher för sina texter och involverar hela omgivningen i skrivandet. Texterna jag ser i ansökningar till utbildningen eller privat är numera bättre, mer färdiga, än de generellt var för några år sedan.

Jag har skrivit två handböcker i skrivande – med ungefär tio års mellanrum. Jag är fortfarande jätteglad över den första (som skrevs ihop med en kollega), men ser idag hur trevande den är – då kändes den skarp, nytänkande och fräsch.

Så gick några år, min erfarenhet ökade, men också mina pedagogiska behov av att sätta något i händerna på dem som behövde stöd. När allt kom omkring var det samma frågor som dök upp igen och igen: hur skriver man dialog, vilket perspektiv ska jag välja, hur ska man gestalta, vad ska man tänka på när man skickar till förlag? Till exempel.

Så nästa bok fick fokus på romanskrivandet, på hur den egna processen påverkar slutresultatet och vad man kan tänka på när man är färdig med sitt skrivprojekt.

”Kommer mitt manus att bli utgivet? Håller det?”. Det är inga bedjande frågor jag får, mina skribenter spänner blicken i mig och gör rösten sträng. Det är riktigt svårt att svara. Trots att det finns massor av svar, bara inte det JA eller NEJ de kräver. En del av svaren är mer tidlösa och rör allmänt marknad, tajming, vad förlagen anser viktigt för framtiden eller just har givit ut. Men det handlar också om svar som skjuter tillbaka frågan till den som ställt den: ”Det beror på vad du gör av det här.” eller ”Det beror på hur mycket du själv tror på din roman och är beredd att se andras ointresse som ett pedagogiskt problem.” eller ”Det beror på hur mycket du är beredd att ändra ditt arbetssätt.”

Hantverksfrågorna jag fått under senare år har en tendens att vara skarpare, mer komplexa än tidigare. Skribenterna är helt på det klara med vad de vill med sitt skrivande och har medvetet valt genre redan innan de satt igång. De är inlästa och vet vad som gäller för hårt mallade genrer, som deckare och romance. De som valt att inte skriva genrestyrt, utan mer konstnärligt, anpassar sitt skrivande efter det, väljer stil, verktyg, hittar varje enskild texts röst och kropp. Ett annat gott tecken är att allt fler av dem jag möter i skrivsituationen kommer ut med böcker på klassiska förlag.

Ett varningens ord i sammanhanget: Beware, alla ni bokförlag! Många av de nya författare ni nu antar är finslipade marknadsförare — också! De kan bokmarknaden och de kommer att släpa er i smutsen om ni inte jobbar tillräckligt hårt och proffsigt för att sälja deras titlar!

Allt det nya ställer andra krav på mig som handledare. Jag gör fortfarande allmänna inspirationskurser, men när allt kommer omkring kokar det ned till hantverkskurser och till vars och ens text: ”Hur ska jag göra för att …?”. Och på den frågan finns det verkligen svar. Många. Och så fantastiskt roligt det är att få leta fram dem tillsammans med er som skriver!

Nu undrar jag bara en enda sak: vart tog de svartklädda barpoeterna vägen?

Elisabet Norin: skrivarpedagog, skribent, författare, litteraturvetare. Bosatt sedan ett år i en liten by vars namn ingen utsocknes kan uttala, mitt i Skåne. Jobbar med skrivande och läsande på många sätt, kursansvarig för Skrivarlinjen på distans på Sörängens folkhögskola.

Foto: Lani Noreke

Foto: Lani Noreke

Vikten av en publik

Adam Sjöborg är nybliven frilansjournalist som numera skriver både på arbetstid och fritid. Känslan när hans första artikel publicerades väckte tankarna till detta blogginlägg.

Skrivandet ses ofta som något man gör helt i sin ensamhet. Skribenten sitter på sin kammare och för hetsiga diskussioner med sig själv som ibland tycks gränsa farligt nära schizofreni. Efter år av nedvässade pennor och utnötta tangentbord kanske skribenten blir publicerad och förs då ut ur kammaren och in i något slags ljus.

Lätt bländad måste skribenten vänja sig vid att kammarens dunkla belysning nu ersatts av allmänhetens strålkastarljus och acceptera att en bit av dagen bör avsättas för korrispondens med läsare. Nu väntar förhoppningsvis en redaktör på att få bitar av nästa bok levererade samtidigt som kritiker, på gott och ont, bereder sig på att ohämmat ta sig an dina ord. Denna omställning var något vi fick följa genom förra årets debutanters skildringar, och jag hoppas få följa årets skribenter på en liknande resa.

Själv vet jag ingenting om strålkastarljus utan sitter likt en fladdermus och skriver i min ensamehet. Men något som har slagit mig på senare tid är att det finns många fladdermöss där ute och att en hel del av oss, publicerade eller ej, har ett behov av att bli lästa och få väcka någon mänsklig känsla med våra texter. Vägen från kammaren till att kunna hitta sitt verk på biblioteken och bokhandlarna är väldigt lång och enligt en artikel jag läste en gång i tiden kommer endast en promille av alla bokprojekt att slutföras och publiceras av ett förlag. Men detta behöver inte betyda att du aldrig kommer bli läst, eller att din text måste stanna i kammaren dunkel.

Precis som många av oss tar del av bokcirklar för att dela läsupplevelser så kan det vara en god ide att behandla skrivandet på samma sätt. I min erfarenhet kan det vara väldigt givande att någon gång ibland lämna sin kammare och träffa andar skrivande människor för att få och ge kommentarer samt ventilera skrivandets möda och magi. Gruppen kan börja som en duo mellan dig och en vän, sen kanske vännen har en vän som i hemlighet sitter på sin kammare. Vem vet, en dag kan du finna dig bland en handfull människor som förväntansfullt skickar papper mellan varandra. Om sådana grupper lyser med sin frånvaro och du inte känner för att starta en egen kan biblioteken ibland ordna skrivarverkstäder.

Internet är inte bara en av de största källorna till distraktion utan kan också vara ett effektivt sätt att nå ut med sina texter. Forum, bloggar och communitys är enkla sätt att få, om än korta, kommentarer av främlingarna därute. Tyvärr finns alltid risken här att responsen uteblir och känslan av att både du och din text existerar i ett vakuum utan slut förstärks. Men ge inte upp. Vi som gillar att skriva gillar även att läsa nobelpristagare, debutanter så som skrivbordsalster.

Känslan av att tappa kontrollen över sin text i cyberspace kan säkert skrämma flera av oss som funderar på att en dag delta i någon tävling med vårt arbete och vill därför inte se texten okontrollerat spridd med cybervinden.

Jag hör däremot allt oftare om romaner vars väg till publicering har startats med att en bit av texten har publicerats på något forum och att texten sedan har spridits vidare av forumanvändarna i en sådan omfattning att manuset till sist har dykt upp på bokförlagens radar.

Att bli läst och få respons på sin text kan inte bara göra under för motivationen utan även för ditt skrivandes utveckling. Jag blir lätt hemmablind när det kommer till min egen text och det jag skrivit tjänar alltid på att bli granskat av någon annan.

Förhoppningsvis kan du efter ett par goda råd och någon upplyftande kommentar återgå till din text och betrakta den från en ny vinkel. Göra några ändringar som kan få kvalitén att öka den där extra biten som kan göra så stor skillnad.

Jag tror dock bestämt att ensamheten bör vara författarens hem och då är det skönt att kammaren alltid kommer finnas där och troget vänta på mig med sina dunkla vrår.

Adam Sjöborg

Gästbloggare: Mikaela Holm

Mikaela Holm debuterar med romanen När havet blåser ljumma vindar på Idus förlag senare i vår. Mer om Mikaela och boken kan ni läsa på hennes hemsida.

Det handlar om att våga. Våga ta steget.

I december 2008 skrev jag de allra första orden på det som skulle bli När havet blåser ljumma vindar. Att skriva en bok har jag länge haft i tanken. Inte så där seriöst, men på något sätt har tanken gnagt. Under hösten 2005 bodde jag i Barcelona och läste spanska. En av uppgifterna vi fick var att hitta på en berättelse om oss själva med tre felaktigheter i. En av felaktigheterna jag skrev var att jag hade gett ut en bok. Så undermedvetet fanns nog drömmen redan då.

Men för att gå tillbaka till 2008 så skrev jag ungefär tio sidor innan dokumentet blev liggande orört på datorn i flera månader. C-uppsatsen och slutpraktiken på sjuksköterskeprogrammet kom emellan. Och jobb. Men på hösten fick jag ett erbjudande om att jobba natt. Det gav mig mer ledig tid och berättelsen återupptogs. Till slut hade jag skrivit tillräckligt mycket för att anse att det inte var möjligt att sluta nu. Det var tvunget att bli klart. Färdigställas.

Ord för ord och mening för mening byggdes manuset upp. Meningar granskades och raderades. Det var en process som ibland fick komma i andra hand, då när jobbet och livet kom i vägen.

I juli 2011 skickade jag in manuset. Jag tyckte att det var färdigt, jag var nöjd. Sedan började väntan. Väntan på refuseringsbrev. Väntan på det där som till slut skulle innebära ett ja. Via twitter fick jag kontakt med Ulrika Slottner på Idus förlag och hon bad mig mejla över manuset. Hon erbjöd mig utgivning hos hennes förlag! Lyckan var total, eller ja den borde ha varit. Men i samma stund som jag insåg att jag fått chansen, att jag fått möjligheten att nå det där som jag hade drömt om. Visualiserat, dagdrömt, önskat. Då slog skräcken klorna i mig. Tänk om det inte var tillräckligt bra? Jag läste igenom manuset och förundrades över hur jag hade kunnat tycka att det var bra. Undrade om det var den vanliga prestationsprinsessan som inte kunde se att saker och ting var bra. Jag stod med möjligheten till drömuppfyllelse inom räckhåll, ändå tvekade jag.

Jag hade aldrig tänkt tanken att jag skulle tveka när jag (om jag) en dag fick chansen, kanske var det därför jag blev så förvånad. Jag hade ju föreställt mig att jag bara skulle hoppa runt som en tok, med en känsla av hundra procent lycka. Missförstå mig inte, jag var lycklig. Såklart jag var det, det här är min dröm! Men rädslan överskuggade den där känslan jag förväntat mig. Jag diskuterade länge med vänner, familj och mig själv och insåg att det absolut värsta som kan hända är att jag ångrar mig om några år att jag inte tog chansen när jag hade den. Och den rädslan var större. Tack och lov J

Så jag tackade ja till Idus förlag och trots att rädslan ibland kryper på så är jag otroligt lycklig! Den här sommaren kommer innebära många nya utmaningar och upplevelser. Och jag ser fram emot varenda en!

Så till er som kanske är som jag och tvekar, tvivlar, ifrågasätter ert manus och er själva. Våga ta chansen! Det är utanför bekvämlighetszonen det du önskar ligger. Där finns din dröm.

Gästbloggare: Maria Bielke von Sydow

Maria Bielke von Sydow debuterade nyligen på sitt egna förlag BIMA-förlag med romanen Ingmar Bergman kände aldrig skuld. Mer om henne, boken och förlaget finns att läsa här.

– Min bok handlar om frigörelse från skuld. Helena som är skyldig till sitt ena tvillingbarns död beslutar att ändå fortsätta med sitt liv. Hur bearbetar hon skulden som är oförlåtlig? berättar jag.

– Det låter spännande, jag gillar verkligen titeln ”Ingmar Bergman kände aldrig skuld”, handlar det om Ingmar Bergman? frågar förläggaren.

– Pär, en av mina karaktärer i boken, är självhjälps­författare och har Ingmar Bergman och hans filmer som förebilder för sitt eget liv.

Det låter intressant. Har du själv erfarenhet av ett barns död? Har du egna tvillingar varav den ena har omkommit, kanske till och med bragts om livet?

– Min bok är fiktion, det som händer har inte hänt på riktigt. Men det skulle kunna ha hänt, det finns säkert de fall där trovärdigheten i boken överträffar verkligheten.

Jaha, jag förstår, det hade ju varit extra intressant om ditt skrivande varit självbiografisk men du är välkommen att skicka in ditt manus till oss. Men tyvärr har vi en mycket begränsad utgivning när det gäller nya författare.

Ungefär där, i telefonsamtalet med det medelstora västkustbaserade bokförlaget, vid konstaterandet att min bok inte är självbiografisk, dog intresset för min bok.

Ett antal liknande diskussioner förde jag med andra förlag som hade läst mitt manus och fattat visst tycke för det. Deras motiveringar för ombearbetning av manuset varierade. Ett förlag berättade att de nyligen hade haft en period med vampyrtema i sina nylanseringar. Nu var det änglar som var det heta temat. Kanske kunde jag förstärka det övernaturliga innehållet i boken, undrade de. Eftersom min skrivstil klassificeras som ”realistisk samtidsprosa” såg jag uppenbara svårigheter med det. Ett annat förlag ansåg att innehållet i min bok var intressant men genresvårbestämt. Du får antingen betona mordet i boken eller göra det till en renodlad relationsroman, annars får de som säljer in boken till bokhandeln svårigheter, sa de. Jag tänkte, människor som läser boken kan nog klara av både relationerna i handlingen OCH mordet på barnet. Den läsande människan har förmåga att ta in parallella genrer.

Ovanstående scenarion utspelade sig år 2010.

Något annat, kanske av mer avgörande betydelse utspelade sig ett antal år tidigare.

Jag är studie- och yrkesvägledare i grunden och har under nästan tjugo år i branschen, framgångsrikt haft olika befattningar inom det privata och offentliga utbildningssystemet. Jag trivs bra med mitt arbete och vet att det jag gör är av betydelse.

Så får min mamma beskedet att hon har cancer. Obotlig cancer. Ett par månader senare är hon död. Mammas död blir en väckarklocka för mig, för kan döden drabba henne kan den naturligtvis hastigt drabba alla andra, inklusive mig. Så fyrtio år gammal säger jag upp mig från mitt arbete, flyttar med min man och våra tvillingflickor från Karlskrona till Malmö där jag ska gå skrivarutbildning. Jag förverkligar min barndomsdröm att bli författare.

11 september (av alla datum) 2009 börjar Pär tala inne i mitt huvud. Han berättar om sitt liv som självhjälpsförfattare, hans yttre liv liknar en framgångssaga hans inre liv en mardröm. Kort därefter berättar Helena om sitt trauma om hur det känns att vara skyldig till sitt ena barns död. Jag nedtecknar deras berättelser och romanen tar form. Ytterligare ett par personer kliver in på arenan och jag inser att för att göra deras liv rättvisa och kunna gestalta deras historier måste det bli tre böcker. I berättelserna pockar deras behov på frigörelse från skuld, försoning och återhämtning.

Efter ett antal refuseringar och strandade diskussioner med etablerade förlag tog jag beslutet att starta eget förlag, BIMA-förlag. Oktober 2011 ger jag ut min roman Ingmar Bergman kände aldrig skuld. Andra delen kommer i slutet av 2012. Den tredje och avslutande delen i slutet på 2013. Lanseringen har gått bra, på tre månader tjänade boken in 2/3 av produktionskostnaden och jag har fått en hel del uppmärksamhet i lokala media. Så den första tiden satt jag i min skrivarlya och paketerade böcker i bubbelplast, skrev fakturor och gjorde intervjuer. Nu skriver jag på uppföljarna. Till min stora glädje blir jag flitigt anlitad på biblioteken och till andra arrangemang där jag håller föredrag om romanen, mitt författarskap och hur det går till att ge ut på eget förlag.

Jag har förverkligat min författardröm, på köpet har jag också blivit förläggare, marknadsförare, försäljare, bokförare, distributör och föredragshållare. Jag har blivit ett varumärke.

Gästbloggare: Helena Milton

Dagens gästbloggare heter Helena Milton. Hon debuterar med boken Förändrad-Förvandlad-Förädlad, som hon kommer att ge ut själv under året.

En kvinnas väg mot författarskap och publicering
Mitt skrivande tog sin början redan i tonåren. Jag skrev dagbok och även en del noveller. Jag kommer ihåg att jag skrev en novell som jag var riktigt nöjd med, men modet svek och jag skickade aldrig in den till tidningen som jag tänkt. Det var tidningen Mitt livs novell som fanns då. Skrivandet fortsatte och jag skrev dagböcker i många, många år men för en del år sedan slutade jag med det.
Jaha, så för ungefär tre år sedan kom längtan att skriva en roman. Det var dock mycket svårt för mig att se att jag skulle kunna skriva en hel roman med allt vad det innebär. Jag menar, det är ju en viss skillnad på att skriva korta avsnitt på några A4-sidor (dagbok) och att fylla en hel bok med ord, sida efter sida, kapitel efter kapitel. De tankarna var jag tvungen att slå bort. Jag tänkte om och försökte att inte tänka ”bok” utan mer som att jag skulle skriva om olika händelser bara, ord för ord och sida för sida utan att tänka på hur många sidor det skulle bli eller så. Att helt enkelt bara skriva lite men regelbundet och sedan se vad det blev av det. För min del är punkt ett alltid att sänka de egna, alltför höga, prestationskraven. Först därefter kan jag komma någonvart överhuvudtaget. Ja, så började jag med just det och en del dagar gick det inte alls, det blev bara några meningar. Andra dagar blev det ett par sidor och det kändes bra.
Mitt tillvägagångssätt när det gäller skrivandet har varit att bara skriva, för att vid senare tillfälle redigera. För mig är det viktigt att skriva så länge rytmen och känslan finns där och att inte stanna av detta för att gå tillbaka och titta under tiden som jag skriver. Allt som behöver rättas till eller om det är något jag behöver ta reda på mer om, vad det än gäller, så gör jag det senare. Detta har jag alltid tagit itu med efter att skrivpasset varit färdigt. Då har jag gått tillbaka, läst igenom, ändrat en del och bytt ut ord och formuleringar m.m. tills jag har blivit nöjd. På detta sätt har jag sedan tagit mig igenom bit för bit av mitt manus för att sedan sätta sista punkten den 17 juni 2011. Vilken känsla det var! Faktiskt helt obeskrivlig. Boken färdigskriven. Titeln på boken är Förändrad-Förvandlad-Förädlad. Min blogg namngav jag efter titeln på boken så den heter detsamma.
Arbetet med boken var ju långt ifrån färdigt men ändå, den var färdigskriven. Efter det har jag läst, korrigerat, raderat, redigerat, haft ett par personer som har läst hela eller delar av den. Oj, oj, oj, vad många gånger jag har gått igenom den. Om ni bara visste. Så pass många att den var tvungen att få ligga passivt åt sidan ett bra tag. Jag hade helt enkelt läst manuset så många gånger att jag (nästan) tröttnat på det. Först nu, sedan ett par månader tillbaka har jag gått igenom det för att se så att det är på det sätt som krävs med typsnitt och liknande för att kunna skicka iväg det till lektör. Det är något som jag inte vill ge avkall på. Jag vill absolut få ett utlåtande ”utifrån” och därefter räknar jag med att redigera en sista gång för att sedan ge ut den på egen hand.
Valet mellan att skicka till förlag eller att ge ut själv har varit en fråga att ta ställning till under den här tiden. Jag har tänkt mycket fram och tillbaka på detta och den första tanken jag hade var att ge ut boken själv. Efter allt funderande och olika råd i den här frågan där en del har förordat att skicka in manuset till förlag medan andra berättat om tjusningen i att ge ut själv har jag nu fattat mitt beslut. Jag har kommit fram till att ge ut den själv. Naturligtvis är det en skön känsla att inte behöva bli refuserad innanjag ger ut boken men det är verkligen inte den primära anledningen. Det som är viktigt för mig när det gäller utgivningen av boken är att det på alla sätt känns rätt för egen del med titel, omslag och tidpunkten för utgivningen, bland annat.
Och så, på vilket sätt ska jag ge ut den själv då? Ja, det är många frågor att ta ställning till efter den därsista punkten i juni ifjol … Antingen print-on-demand och eventuellt ta hjälp med distributionen eller print-on-demand och ge ut den på eget bokförlag. Detta har jag inte helt bestämt mig för än. Det är lite beroende av olika faktorer.  Det roligaste vore ju att starta ett eget förlag och ge ut romanen där men som sagt, det beslutet har jag ännu inte slutgiltigt tagit ställning till.
Men klart är: att boken kommer, någon gång under det här året.

En roman bland svenskmuslimska ungdomar

Dagens gästbloggare är Hamdija Begovic som är aktuell på Notis förlag med romanen Barira. Den berättar en historia från den muslimskpräglade delen av Örebro. Barira, en ung tjej är ofrivilligt omgiven av en stor skara beundrare. Men det är moskén som är navet i dessa personers liv, det är där de möts och skiljs åt. 

Hamdija Begovic

Det var en gång en ung bosnisk-svensk muslim, Hamdija Begovic, som förläste sig på Vladimir Nabokov. Hur det sen gick med den saken går nog egentligen med hjälp av lite slutledningsförmåga att lista ut, men låt oss ändå av formalitetsskäl gå igenom vad som hände.

En förkärlek för ordlekar och -vitsar fanns helt plötsligt där hos Hamdija, som om den alltid gjort det. Man kunde i hans pojkrum hitta omkringslängda anteckningspapper, och var man så fräck att man tog sig friheten att läsa det som med något skakig handstil fanns nedkluddat på dessa, så upptäckte man inget mindre än patetiska utgjutelser (ironiskt menade, kanske). Vad försiggick egentligen? Var det månne fråga om en upptakt, ett förspel, ett preludium? Så var det, ja. Snart påbörjades nämligen romanen. Barira skulle den heta. Och den skulle handla om hur nabokovskt det är att vara ung bosnisk-svensk muslim.

Varför en roman om det muslimska samhället i dagens Sverige? Varför en bok om hur muslimsk subkultur bland unga ser ut i dagens Sverige? För att Hamdija, som i sin ungdom ville läsa en sådan bok, en dag upptäckte att den överhuvudtaget inte fanns där ute, åtminstone inte en i hans smak. Och då kunde han visserligen acceptera situationen och vänta på den dag då någon kompetent författare får för sig att skriva ner denna berättelse om svensk islam, men efter att han först tagit en titt på en slumpmässigt vald bokkatalog och därefter sitt armbandsur kom han fram till att en sådan väntan riskerade bli alltför lång. Så han skrev den själv.

Hamdija Begovic är otålig av sig.

Sov dig produktiv

Aengeln Englund, arbetar som CTO på Fortnox International, och debuterade i våras med fantasyboken “Gainea”. Den är en slags filosofisk äventyrsroman som behandlar en hel världs födelse och död. I dagens inlägg skriver Aengeln om drömmar som inspiration.

Det finns få saker som är så fascinerande som drömmar. De är ett mysterium, och har sedan urminnes tider gett upphov till studier och spekulationer. Själv hittar jag – i alla fall i perioder – enorma mängder inspiration i mina egna drömmar. Därför är det inte så konstigt att Gainea tog sin början i en dröm, och att drömmar är ett viktigt tema i boken.

Tyvärr är det ytterst sällan som drömmar ger en berättelse med en tydlig början och ett slut, och de gånger som de gör det så är det sällan långa historier. Visserligen kan man kanske tycka ett en bra berättelse ska ha potential att vara något större än vad man får ner på papper, vilket i sin tur kan ge läsaren egna möjligheter att drömma vidare, men rent dramaturgiskt är det en fördel med avgränsningar. Därför är säkerligen inte allt man drömmer användbart, men om man ska hitta godbitarna så gäller det att börja leta.

En anteckningsbok på nattygsbordet kan göra underverk, om man tar för vana att skriva i den varje morgon. Det är en vanesak att sätta ord till bilderna som skymtar i natten, men det är lätt att öva sig. De där två raderna som man lyckas skriva ner den första natten, kan lätt växa till flera sidor efter bara ett par veckor. Hjärnan är ett förunderligt redskap och bara genom att skriva så lockar man fram detaljer som man inte ens minns från första början. Det blir kanske inte en hel berättelse, men fragment. Pusselbitar.

För min del lyckades jag hitta flera markanta scener till Gainea i drömmar, och det finns mycket mer material till de kommande delarna. Men den dröm som jag minns tydligast är den som blev bokens upplösning. Jag vaknade på småtimmarna med en tydlig bild framför mig – den bild som blev Gaineas omslag – och det var rent adrenalin som väckte mig. Jag brydde mig inte om att använda min anteckningsbok, utan jag slog bara på datorn och skrev. Det kändes fantastiskt, och om det är någon del av skrivprocessen som jag minns så är det den delen, och den finns fortfarande kvar varenda gång jag håller upp boken framför mig.

Så nästa natt som du känner att du är för trött för att orka skriva vidare på din bok, var inte arg på dig själv. Kämpa inte i onödan med att hålla dig vaken och med att försöka elda på inspirationen med kaffe. Den viktigaste delen av din berättelse kanske väntar på dig någon annanstans. Den kanske finns i din nästa dröm.

Vid Cirkelns slut

Idag har vi ett extrainsatt gästinlägg. Det är Jan-Erik Ullström som tidigare i år debuterade med Vägen till Umbria del 1 på Mörkersdottir förlag. Nu har även del 2 släppts och inför detta företog Jan-Erik en bloggresa vars slutstation blev här på debutantbloggen. Samtliga inlägg i Jan-Eriks bloggresa står att finna här.

För en tid sedan bestämde jag mig för att genomföra en liten gästbloggsresa, med anledning av att andra halvan av ”Vägen till Umbria” blev tillgänglig. Dels för att nå ut till nya läsare, men även för att kanske lyckas glänta på fler dörrar i mitt sinne. När jag började skriva boken föll dammluckorna och jag älskade det. Kanske kunde denna mellanlandning i bloggvärlden skapa ännu några rännilar. Resultatet lät inte vänta på sig. Eftersom jag i varje inlägg bett om ett ord, som jag sedan skall para ihop med ”kreativitet”, har min hjärna fått vrida och vända på sig. Dörrar har inte bara öppnats. De har sparkats in. Insikterna har haglat.

Jag är ovan vid att dela med mig av mitt inre. Både till er och till mig själv. Men ”Vägen till Umbria” är en så stor del av den jag är, att det nu blir omöjligt att stoppa det som satts igång. Jag väver hela tiden in mig själv i den intrikata väv som storyn bildar och allt blir en underbar blandning av gåta och äventyr. Jag har fått mindmaps från två olika läsare, som tydligt visar både på svårigheten och på nöjet i att läsa min debut. Andra läser de övre skikten och är helt nöjda med bara det. Det är så den är tänkt. Lager på lager. Skiftningar och trådar. Twists n’ turns. En cliffhanger här och en kovändning där. Underbart och lockande. Som en gåta ska vara.

”Boken påminner både om Tolkiens Sagan om ringen och filmen Inception, men är ändå sin egen.” – Evelina Knipström, Bibliofilerna, Papper Magazine.

Jag tycker hon spikar den rakt på. Jag har växt upp med fantasy, men viger stor tid åt science fiction. I min debutroman finns det dock inslag som kräver insikter. Jag har till och med avrått människor från att läsa den. Den är för alla, men vissa finner den enerverande. Min slogan är: ”Har du löst Vägen till Umbria.” En ordlek och talande både för mig och för boken. En läsare sa till mig: ”Jaha. Har du löst den säger du. Vad är det jag ska lösa då? Jag fattar inte.” Svaret var lika tydligt som det var kärleksfullt pikande: ”Om du inte ser gåtorna, hur ska du då kunna se svaren?” Eller som Georg Cristoph Lichtenberg säger: ” När en bok och ett huvud stöter ihop och det låter ihåligt, är det inte säkert att det är bokens fel.” Jag läser inte böcker, men citat kan ge sinnesro.

En oerhört viktig sak som slår mig är förmågan att kunna känna. Känna med och känna av. Känna för. Du behöver veta att mycket av det jag väver in i bokens väv, kommer från mina drömmar. Drömmarna som egentligen bara är min fantasi utan medvetandets koppel. Det är alltså saker jag sett, hört, känt, luktat, smakat osv. Händelser jag upplevt. Genomlidit eller bara njutit av. Detta är essentiellt. Mycket i ”Vägen till Umbria” är helt uppåt väggarna. Flippat, böjt och vridet. Men det betyder inte att det är skrivet utan en upplevd känsla. Det är inte påhittat i samma bemärkelse som en vanlig fantasi. Det är lite mer. Lite mer och mycket större. Vi är mer. Du är mer.

”Du står vid en mur. Den är hög och bred. Du kan inte nå över den, då den sträcker sig till himlen. Du kan inte ta dig runt den, då den möter sig själv. Vad finns på andra sidan?” – Blí Beluga (Vägen till Umbria).

Mycket i boken är metaforiskt. När jag började skriva den var det som att någon skrev genom mig. Jag kunde sitta och skriva sida upp och sida ner och sedan hänföras över vad som flödat fram genom mina fingertoppar. Vissa klagar på mitt överbeskrivande språk, men det är mitt språk. Jag justerar inte mycket efter att det kommit ut. Galenskap säger vissa. Äkthetsintyg säger jag. Jag kommer att köra på med min stil. Den är jag.

”Du står vid cirkelns början och du står vid cirkelns slut. Ingenting döljer sig bakom muren. Där finns endast du och du kan inte gömma dig från dig själv.” – Blí Beluga (Vägen till Umbria)

Som avslutning vill jag uppmana alla att börja skriva. Om så bara en mening. Jag började med bara det, utan att någonsin ha skapat i text förut. ”Gwendolyn hade alltid längtat.” Det blev en tegelsten. Skriv. Ur dig, av dig. Från dig och till dig. Prova. Våga. Det öppnar dörrar du inte ens visste fanns. Jag gläntar på en ny i detta nu.

Se.

Det är vackert.

Det är jag.

Love / Jan-E

Någonstans mellan bitterheten och motivationen

Idag bjuder vi på ett extrainsatt gästinlägg av vår permanenta gästbloggare Therés Stephansdotter Björk. Hon debuterade tidigare i år med Jacks rockiga resa och arbetar nu på uppföljaren Jack och den magiska tatueringen.

Ångest. Kommer jag att vinna eller försvinna? Hur står jag pall för granithårda recensenter som alla söker sitt eget rosslande sound på sågen? Är ångest det bästa ordet för att beskriva sin debutbok? Nej, jag tror nog att lyckan kan tränga sig igenom vilken ångest som helst. Men aldrig tidigare har jag känt en sådan berg-och-dalbana av känslor som när första boken kom till liv. Men vad händer sedan?

Det pratas hela tiden om debuten. Men livet efter då? När bok nummer två ska ut. Den första blev väl mottagen, kommer jag att lyckas uppnå samma höjd med den andra? Hur når jag högre? Om den första föll i glömska, hur får jag den andra att synas? Om den första blev sågad, hur bevisar jag att jag verkligen kan?

Ska jag förväntas ha landat i mitt författarskap i min andra bok? Kanske bok två ger ångest upphöjt till två för en del. Du är inte nygift längre. Nu börjar vardagens allvar bita tag i din nacke som en utsvulten fästing. Hur svarar du? Lyckas du förvandla depp till pepp?

Andra bokens färdigställande krossade min dröm om bokmässan. Jag såg på den som mitt viktigaste steg in i branschen, på riktigt. Istället tog jag det tråkigt vuxna beslutet att stanna hemma och jobba med manus till en allt för snart stundande deadline. Och ja, viss panik uppstod när jag fick tillbaka det redaktörslästa manuset med så mycket ändringar att skärmen blödde rött. Bitterheten sticker. Men motivationen att göra så jäkla bra ifrån mig som möjligt brinner och det starkt.

Trots allt mörker i detta, att skriva bok nummer två är inget man ska försöka undvika. Kör hårt och jobba dig igenom det jobbiga. Du har varit med om det en gång. Kanske blir slutet inte lika fyllt av nyförälskelse. Men är inte en djupare kärlek ändå något att sträva efter?

Therés Stephansdotter Björk, någonstans mellan bitterheten och motivationen

Söta pojkar är bara på låtsas

Dagens gästbloggare är Moa Eriksson Sandberg. Hon debuterar denna vecka med Söta pojkar är bara på låtsas på Raben & Sjögren. Boken handlar om en ung kvinnas sexuella debut och är baserad på egna erfarenheter.

Någon månad efter att jag skrivit på kontraktet ringde en kille till förlaget. Han hade hört rykten om att han var med i boken – och nu var han orolig för vad som stod och om jag hade med hans riktiga namn. Min förläggare tyckte mest det var komiskt, men själv blev jag lite nervös.

Min debutroman Söta pojkar är bara på låtsas bygger på händelser ur min dagbok från första läsåret i gymnasiet 1997-1998. Medan jag läste dagboken slogs jag av vilken omtumlande tid det var. När jag var sexton ville jag att allt skulle vara som på film. Jag dagdrömde om att bli världsberömd skådespelerska, skriva för musiktidningar som POP och att bo i Paris och Berlin. Jag ville sluka hela världen. Men mest av allt fantiserade jag om att få hångla med söta poppojkar – sådana som lyssnade på Belle & Sebastian, hade glasögon med svarta bågar, Clarks-skor och Sweet Georgia Brown i håret. Men stora drömmar krockar lätt med verkligheten. Många nätter grät jag mig själv till sömns och kände mig helt värdelös – andra dagar hade jag närmast hybris och trodde att jag kunde få precis vem jag ville. Vardagen var en ständig bergodalbana.

Flera som har läst manuset har blivit chockade över det explicita innehållet. Egentligen tror jag inte det beror på sexscenerna i sig utan på att det är en ung tjej i huvudrollen som inte alltid har sex för att hon är himlastormande kär – utan bara för att hon är nyfiken och hög på livet. En vän som läste manuset sa om huvudpersonen: ”hon beter sig som killar brukar göra”. Det kanske inte var helt och hållet en komplimang, men jag tog det som det. Ella sitter inte och väntar på drömprinsen, hon hånglar upp honom istället.

Kanske är det också chockerande att det är så ärligt beskrivet. Många sexskildringar som riktar sig till ungdomar är ofta antingen romantiserande eller avskräckande i form av övergrepp. Som om allt sex som inte är romantiskt automatiskt är fel. Och så är det förstås inte! Tillfälligt sex kan vara hur roligt och härligt som helst och jag tror inte att man ger bort någon endaste liten del av sig själv – sex är en handling, inte organhandel.

Fast som tjej i ett ojämlikt samhälle är det förstås svårt att vara sexuellt utlevande på samma villkor som killar och ibland gör det ont. Jag har försökt skriva så öppenhjärtigt som möjligt om det här, och om jag lyckas få någon att känna att ”så här kan man också få känna/göra/vara som tjej” blir jag glad.

Angående det där med att skriva självbiografiskt ja … när orden kommer på papper blir det förstås något annat. I verkliga livet händer det ju grejer hela tiden men om man skulle skriva om allt skulle det bli rörigt och ointressant. Därför har jag lagt ihop personer och händelser, exempelvis har två liknande fester förvandlats till en fest för att det inte ska bli tjatigt. Men känslorna är helt och hållet mina.

Vad som hände med killen som ringde förlaget? Jag mailade honom på Facebook och försäkrade honom om att det inte stod något hemskt. Jag tyckte ju bara att han var söt.

Moa Eriksson Sandberg

De första tidningsintervjuerna

Dagens gästbloggare är Malin Johansson som debuterade den 20:e juli på Contrast Förlag med den humoristiska kärleksromanen ”Kär lek?”. Boken handlar om Joanna som flyttar från Norrland till en studentlägenhet i Malmö, men den dagen hon får en ny granne är också dagen saker och ting sakta men säkert börjar förändras.


Först skrev jag en bok som jag egentligen inte ville att någon skulle läsa. Sedan gav jag ut den själv trots att jag tidigare sagt att det aldrig skulle hända. Då ringde journalister och ställde frågor vars svar jag inte alltid ville säga.

Den första intervjun överrumplade mig helt. Den kom innan boken var tryckt. En dag hade jag ett missat samtal på mobilen, och ett inspelat röstmeddelande med uppmaningen om att ringa upp journalisten. Så jag ringde upp. Och han började genast ställa frågor om mig, min bok, dess handling, mina framtidsplaner. Jag trodde han vill talas vid för att bestämma tid för intervju, så jag skulle hinna förbereda mig. Men nä.

Detta var innan boken hade kommit ut. Jag blev genast varse hur svårt jag hade att beskriva handlingen för min egen bok. Det var ju det att handlingen var så extremt jobbig för mig att tala om. Svarade något om att det var en humoristisk kärleksroman. Fick frågor om hur mycket i boken som var jag, hur mycket som var sant, vad mina vänner skulle säga. Jag hade ganska svårt för att svara på egentligen väldigt många av hans frågor, men han var trevlig. Lätt att prata med. ”Har du någon bild du kan mejla till mig, som vi kan publicera i tidningen?” undrade han avslutningsvis. ”Självklart”, ljög jag, för det var minsann allt annat än självklart, men som tur var hittade jag i datorn en bild som kändes ok.

Några dagar senare kom så artikeln i tidningen. Bokens titel saknade genomgående ett frågetecken, vilket såklart var något irriterande, men i övrigt var den helt ok. Kändes konstigt att se sig själv och framförallt läsa sina egna svar. Sa jag verkligen så?

En kort tid därefter kom samma text, men något längre, även med i en annan tidning. Men betydligt större. Reportaget fick en helsida och min bild upptog halva. Jag tänkte tyst att jag inte borde skickat en så högupplöst bild. Men det var kul ändå. Båda tidningarna finns uppe i Norrland i mina hemtrakter, så vips hade jag blivit lokalkändis. Nu var jag inte längre järvträskbon som flyttat till Malmö, nu var jag författaren som skrev böcker.

Boken anlände från tryckeriet, och ett par veckor senare fick jag mejl från en journalist som läst Kär lek? och nu ville tala med mig om den. Han hade inte bara mejlat, utan också skickat ett meddelande till mig på Facebook där han berättade lite om sin egen bakgrund, samt bad mig ringa honom. Då blev jag nervös. Med tanke på hur jobbigt det hade varit med frågor om boken tidigare, både från reportrar och bekanta, tänkte jag med fasa på vilka frågor som kunde komma nu när reportern läst Kär lek?. Han var dessutom en äldre herre, vilket väl inte direkt är den mågrupp som Kär lek? med studentliv och kärleksbekymmer riktar sig till. Så, jag var nervös. Men helt utan anledning skulle det visa sig.

Den här reportern var påläst, inte bara om boken men också om mig. Han hade kollat i min blogg, ställde frågor om Queen, läsning, ursprung, var mitt skrivande kom ifrån, hur jag hinner med allt. Vi hade mycket gemensamt och mycket att tala om, trots att han inte var i min målgrupp. Även han avslutade samtalet med att be mig mejla över en bild. ”Javisst, inga problem”, svarade jag, vilket inte helt sant den här gången heller.

Bilden som användes i de två första reportagen var visserligen bra, men den hade redan använts två gånger i norrländska tidningar samt att Kär lek? själv inte var med. Det var givetvis inte bra ur marknadsföringssynpunkt. Jag befann mig i lägenheten i Malmö, solen hade legat på hela dagen och det var 30 grader i lägenheten. Då började jag med projektet att ta ett självporträtt i helfigur. Det borde ha varit filmat, men som man säger; med självutlösare går det förr eller senare. Jag har fått många komplimanger för bilden, men själv fnissar jag mest då jag tänker på spektaklet det innebar att få till den. Om någon tycker att jag ser lite blank ut i ansiktet är det för att jag blev genomsvettig av att åla omkring i sängen, stapla upp böckerna som ständigt trillade omkull och försöka ställa in kameran som stod på uppstaplade lådor en bit bort.

Och artikeln blev bra, även om jag tycker en del grejer låter så fåniga. Men så är det väl för det mesta när ”man hör sin egen röst” i tidningen. Han verkade dessutom gilla boken och kallade mig för vår tids författare. ”Oj, det var inte illa”, tänkte jag.

Dags att krossa myterna!

Dagens gästbloggare är Sofie Trinh Johansson som debuterade den 15:e juli på Freya Förlag med den historiska romanen ”Vatten och salt”. En roman om att vilja ha det du inte kan få och att älska det som förgör dig, som utspelar sig i 1910-talets Varberg. Hon har nu skrivit på med Mörkersdottir förlag för sin nästa roman.

Jag har aldrig förstått det där, när människor säger att de inte läser böcker av svenska författare. De är tråkiga, säger de flesta som svar. Jag förstår fortfarande inte. Är det verkligen så? Eller har vi bara fastnat i att endast amerikaner kan göra fantastiska, storslagna produktioner av till exempel film och musik eftersom de har mycket större budget att röra sig med, än vad våra filmmakare och musikskapare har? Eller är det bara rent snobberi, ni vet de där som aldrig ens skulle se åt ett svenskt ord, än mindre läsa det.

Själv tycker jag det är att döma ut en hel yrkesgrupp utan att riktigt veta vad man talar om. För när det gäller böcker har vi alla en fantastisk chans att skapa något storslaget, att sätta ord på de filmer som pågår i våra huvuden och röra oss mellan fantasi och verklighet, göra vad vi vill – och vi har en gränslös budget att röra oss med! Oavsett vilket land du kommer ifrån, vilken religion du tillhör, vilken sexuell läggning eller kön du fötts med, är det bara din fantasi som sätter begränsningarna.

En annan sak jag inte heller förstår är ”att gräva där du står”. När jag först började skriva var det vad alla sa till mig. ”Skriv om sådant du kan.” Snacka om begränsningar. Bland det första jag slutförde i romanform var en deckare (eftersom alla äälskar deckare) där en kvinnlig polis gick på hormonbehandling för att bli gravid, en yngre kvinna gick i terapi och en manlig polis tränade styrketräning. Dessutom förlade jag handlingen till det lilla samhället där jag växte upp. Jag skrev alltså om sådant jag kunde och hade erfarenhet av, på platser jag kände väl till. Men, jag använde aldrig min fantasi och skrev bara i ett försök att behaga andra. Behöver jag säga att boken blev usel?

Numera när jag skriver håller jag mig inte innanför de ramar som andra satt upp för mig. Istället låter jag idéerna komma först och bygger på min kunskap efter hand. Att researcha om sådant jag aldrig haft en aning om förut har visat sig vara en av de roligaste sakerna med att skriva romaner!

När jag skrev min debutroman lade jag till exempel hundratals timmar på att läsa på om Varbergs stadshistoria. Allt ifrån små tidningsnotiser till vykort, gravstenar, kartor över vägar och att lista ut på ett ungefär hur den nyplanterade skogen såg ut i sin helhet. Den underligaste researchen jag gjort var när jag satt och googlade bilder på aborterade foster, eller när jag sökte efter fakta om droger och kom in på minst sagt skumma sidor.

Som författare behöver vi aldrig begränsa oss. Med en obegränsad fantasi finns också en obegränsad budget till att låta vad som helst hända, från den första sidan till det sista skrivna ordet. Jag tror inte att vi i Sverige skriver sämre än författare i andra länder. Jag tror bara att vi har fastnat i gamla fördomar. Nu är det dags att krossa myten.

Sofie Trinh Johansson