Idén till Debutantbloggen föddes i ren desperation i december 2008. Hösten därpå skulle jag debutera med en roman – i fel land och på (delvis) fel språk – och jag hade ingen aning om hur jag skulle göra. Det fanns inga kurser i att debutera, inga självhjälpsprogram, inga kommunala debutantrådgivare. Augustin Erba, Kalle Dixelius och jag hade redan träffats hemma hos Augustin för att diskutera vårt framtida världslitterära herravälde… men nu bestämde vi oss i stället för bloggen.
Jag hoppades bloggen skulle bli en samlingsplats för outsiders, för alla litterära inkräktare som höll på att party-crasha hos etablissemanget, för alla låtsasförfattare som nu höll på att förvandlas till riktiga. Debutanter tvingas som bekant skala bort den hårda yta vi byggt upp mot refuseringar, och öppna oss inför allmänheten. Det är inte lätt.
Särskilt inte när du skrivit en roman som du vet antingen kommer att ignoreras av eller reta upp bokeliten.
Debutantbloggen fyllde sin funktion (precis som den gör än idag): vi blev en slags online-stödförening, ett diskussionsforum, en kanal utåt som bevakades av media. Vi blev till och med en del av det svenska litterära samtalet… samtidigt som bloggen visade sig vara väldigt tidskrävande. Varje inlägg jag skrev motsvarade flera oskrivna manussidor. Det blev svårt att hinna med annat än bloggen, särskilt eftersom jag på den tiden skrev så fruktansvärt långsamt på svenska. I ett inlägg skrev jag, “Jag vet när romanen kommer, men när går den?” Jag ville släppa boken – släppa tag i den, alltså – och koncentrera mig på nya projekt. Men egentligen var det Debutantbloggen som var den stora tidstjuven.
Samtidigt var bloggen något jag kunde ta tillflykt till.
Under Debutantbloggens första år skrev jag till exempel flera inlägg om den Hemliga Litterära Polisen. Och ack så rätt jag hade. Jag som försökte smuggla engelska förbi tullen och in i det svenska språket, men som upptäcktes av gränspolisen i form av Förläggareföreningen som – mig veterligen – gjorde den enda offentliga utvisningen någonsin av en bok som anmälts till Augustpriset, och satte den på planet ner till reabordet på Bokmässan. Boken var, hävdade föreningen, med sina blandade språk, inte svensk nog.
Vad hände sen, efter debuten – och efter Debutantbloggen? Sen ägnade jag några år åt att skriva en roman som var så komplex att den inte lät sig färdigställas. Vissa delar blev utgivna som noveller och står numera lodräta på en hylla, resten ligger vågräta på en annan hylla. Jorge Luis Borges skrev om det nödvändiga med omöjliga romanprojekt, som utforskar mänsklighetens gränser. Lätt för honom att säga, han skrev mest underfundiga små noveller. David Foster Wallace försökte skriva en omöjlig roman, men efter tio år gav han upp och tog livet av sig. Så egentligen har jag kommit ganska lindrigt undan.
Frågan hänger dock i luften: är jag verkligen författare, jag som ännu inte gett ut en andra roman?
Jag tror trots allt att jag är det. Det känns så, och jag betraktas som sådan. Jag har gett ut skönlitterära texter på Kabusa, X Publishing, Myrios Novellförlag och Natur och Kultur. Jag jobbar med skickliga, engagerade redaktörer som verkar uppskatta det jag skriver. Ibland får jag till och med fan-mejl från läsare.
Och jag undervisar på Skrivarakademin i Stockholm, där mina kurser har fler sökande än platser. Där fortsätter jag jobbet som inleddes med Debutantbloggen: att hjälpa folk nå in i det litterära samtalet. Jag lär ut teori och färdigheter, jag hjälper folk orientera sig i branschen, och framför allt erbjuder kurserna ett sätt att ta sig själv som skrivande människa på allvar. Jag vet hur svårt det är att vara outsider – jag har fortfarande en fot utanför.
Hittills har den Hemliga Litterära Polisen lämnat mig i fred och inte gjort fler tillslag. Men vem vet.
De kanske bara väntar på min andra roman.
