Hur gick det sen? F.d. debutanten Kevin Frato berättar …

Idén till Debutantbloggen föddes i ren desperation i december 2008. Hösten därpå skulle jag debutera med en roman – i fel land och på (delvis) fel språk – och jag hade ingen aning om hur jag skulle göra. Det fanns inga kurser i att debutera, inga självhjälpsprogram, inga kommunala debutantrådgivare. Augustin Erba, Kalle Dixelius och jag hade redan träffats hemma hos Augustin för att diskutera vårt framtida världslitterära herravälde… men nu bestämde vi oss i stället för bloggen.

Jag hoppades bloggen skulle bli en samlingsplats för outsiders, för alla litterära inkräktare som höll på att party-crasha hos etablissemanget, för alla låtsasförfattare som nu höll på att förvandlas till riktiga. Debutanter tvingas som bekant skala bort den hårda yta vi byggt upp mot refuseringar, och öppna oss inför allmänheten. Det är inte lätt.

Särskilt inte när du skrivit en roman som du vet antingen kommer att ignoreras av eller reta upp bokeliten.

Debutantbloggen fyllde sin funktion (precis som den gör än idag): vi blev en slags online-stödförening, ett diskussionsforum, en kanal utåt som bevakades av media. Vi blev till och med en del av det svenska litterära samtalet… samtidigt som bloggen visade sig vara väldigt tidskrävande. Varje inlägg jag skrev motsvarade flera oskrivna manussidor. Det blev svårt att hinna med annat än bloggen, särskilt eftersom jag på den tiden skrev så fruktansvärt långsamt på svenska. I ett inlägg skrev jag, “Jag vet när romanen kommer, men när går den?” Jag ville släppa boken – släppa tag i den, alltså – och koncentrera mig på nya projekt. Men egentligen var det Debutantbloggen som var den stora tidstjuven.

Samtidigt var bloggen något jag kunde ta tillflykt till.

Under Debutantbloggens första år skrev jag till exempel flera inlägg om den Hemliga Litterära Polisen. Och ack så rätt jag hade.  Jag som försökte smuggla engelska förbi tullen och in i det svenska språket, men som upptäcktes av gränspolisen i form av Förläggareföreningen som – mig veterligen – gjorde den enda offentliga utvisningen någonsin av en bok som anmälts till Augustpriset, och satte den på planet ner till reabordet på Bokmässan. Boken var, hävdade föreningen, med sina blandade språk, inte svensk nog.

Vad hände sen, efter debuten – och efter Debutantbloggen? Sen ägnade jag några år åt att skriva en roman som var så komplex att den inte lät sig färdigställas. Vissa delar blev utgivna som noveller och står numera lodräta på en hylla, resten ligger vågräta på en annan hylla. Jorge Luis Borges skrev om det nödvändiga med omöjliga romanprojekt, som utforskar mänsklighetens gränser. Lätt för honom att säga, han skrev mest underfundiga små noveller. David Foster Wallace försökte skriva en omöjlig roman, men efter tio år gav han upp och tog livet av sig. Så egentligen har jag kommit ganska lindrigt undan.

Frågan hänger dock i luften: är jag verkligen författare, jag som ännu inte gett ut en andra roman?

Jag tror trots allt att jag är det. Det känns så, och jag betraktas som sådan. Jag har gett ut skönlitterära texter på Kabusa, X Publishing, Myrios Novellförlag och Natur och Kultur. Jag jobbar med skickliga, engagerade redaktörer som verkar uppskatta det jag skriver. Ibland får jag till och med fan-mejl från läsare.

Och jag undervisar på Skrivarakademin i Stockholm, där mina kurser har fler sökande än platser. Där fortsätter jag jobbet som inleddes med Debutantbloggen: att hjälpa folk nå in i det litterära samtalet.  Jag lär ut teori och färdigheter, jag hjälper folk orientera sig i branschen, och framför allt erbjuder kurserna ett sätt att ta sig själv som skrivande människa på allvar. Jag vet hur svårt det är att vara outsider – jag har fortfarande en fot utanför.

Hittills har den Hemliga Litterära Polisen lämnat mig i fred och inte gjort fler tillslag. Men vem vet.

De kanske bara väntar på min andra roman.

En gästbok i Tensta

Härom veckan klättrade en före detta elev till mig upp på sin balkongräcke. Han hade tagit studenten i juni, jag hade ätit lunch med honom dagen innan utspring. Han ville tacka för två års undervisning och samtidigt ville han berätta hur mycket jag betytt för hans klass, som hade ett välförtjänt rykte om sig om att vara frånvarande och studieointresserade. Under hösten var han tillbaks i skolan men då var jag på väg till en lektion. Vi hälsade, jag beklagade att jag inte hann prata. Det är okej, sa han. Men jag såg i hans ögon att det inte var det.

Några veckor efteråt klev han upp på balkongräcket, och två kvällar senare träffade jag återigen stora delar av hans avgångsklass. Och den här gången var närvaron hög, mycket högre än den brukade. Fast för en gångs skull var de tysta, det var nästan ingen som pratade, det gick inte, det var bara kramar, bara tårar. Och jag som stod som en stenpelare med händerna nedkörda i jackfickorna och tittade bort mot husen och räknade balkonger, hur högt var den sjunde? Och varför skulle han tvinga ut oss till en gård i Tensta i novemberkylan, kunde inte han ha sagt till? Jag hade gärna kommit hit om han bara bjudit mig på fika.

Vi väntade utanför samlingslokalen, det var elever och studenter, vänner och grannar och bekanta och ett par lärare till. Till slut kom jag in i lokalen, köade fram till ett bord med hans bild, med blommor och gravlyktor och en gästbok.

En gästbok.

Då förstod jag. Han skrev aldrig någon bok, såsom jag hade hoppats, utan nu fick vi hjälpas åt. Och: Här skulle jag tvingas skriva en sista kommentar på hans sista arbete.

En tjej hittade mig på väg mot tunnelbannan. En elev som brukade skolka från mina lektioner, en som jag knappast kände. Hur går det? frågade hon. Hon fick inget svar, men jag fick en arm, en axel, och till slut förstod jag vem jag var och vad som hade hänt och kanske, kanske lite grann varför. Och rulltrappan förde oss ner mot Blå linjen och underjorden och morgondagens skilda liv.

Jag har kvar det sista han skrev för mig, en pjäs som han satte upp med sina klasskamrater. Han ville att jag skulle ha utskriften, fastän jag redan hade satt betyg på föreställningen. Han visste kanske redan då. Det gjorde inte jag.

Debutantbloggen Revisited

För två år sedan lånade ett par kompisar ut den gamla BBC-serien En förlorad värld (Brideshead Revisited, baserad på Evelyn Waughs bok) till oss. Sedan dess har inte min hustru och jag kollat på några andra filmer; ändå har vi precis kommit halvvägs igenom serien.

Det har hänt en del under tiden: jag skrev färdigt ett manus, skickade ut det i fyra exemplar, blev efter några månader antagen, och satte sedan igång med omskrivningar. Samtidigt drog Augustin, Kalle och jag igång Debutantbloggen. Jag trodde aldrig att jag skulle börja blogga – när min lillebror flyttade till Argentina startade han en blogg för att slippa skriva brev, vilket jag upplevde som lite fräckt. När vi pratades hänvisade han hela tiden till allt vad han skrivit på bloggen. ”Haven’t you read my latest post?” brukade han fråga. Men i början hade jag ingen större lust. Det kändes som att snoka i hans dagbok.

Men Debutantbloggen har varit en introduktionskurs för mig, och den verkar ha hjälpt andra, med. Vart jag än varit i år – Göteborg, Örebro, Lund, Malmö – har folk berättat att de läst bloggen. Och sedan har många av dem som jag träffat dykt upp på bloggen. Samt dussintals andra som jag fortfarande inte träffat. I början frågade jag Augustin, Vem är alla dessa som lämnar kommentarer, känner du dem? Nej, sa han, det är bara folk som har hittat bloggen på något sätt.

I början skrev jag för att förklara min ångest över den kommande debuten. Men allt eftersom fick jag även ångest över bloggen. Den skulle ju skötas. Det har varit ett oerhört nöje men även en del jobb. Tur att så många andra hjälpte till – en särskild tack till ni som vikarierade här under sommaren: Sofie Bager-Charleson, Anette Kindahl, Marika King. Ni tre hade kunnat driva bloggen själva (och Liz Wennberg, jag hoppas att du någon gång blir antagen!). Tack till alla andra som medverkade med inlägg och kommentarer, och till Kalle som vågade – och Augustin som gjorde et hästjobb med att lägga upp och pyssla om sajten.

Men nu är det slut. Eller nästan. Själv kommer jag inte att skriva flera inlägg här, förutom möjligtvis för att introducera 2010-års bloggare: Det är EN vårdebutant som har hört av sig, som vill ta över bloggen. Finns det verkligen ingen annan som vill hjälpa till? Ni kan vara två stycken eller åtta, det behöver inte se ut som 2009. I så fall hör av dig här eller till kfrato@yahoo.com. Annars får det väl bli blogg-eat-blogg, Debutantbloggen får alltså gå en långsam död till mötes.

Men kanske lever den vidare ändå, på annat sätt, på andra håll.

Debutbaren: det finns så många välskrivna förstaböcker

… och alla som var med igår fick lyssna på utdrag från några av höstens höjdpunkter. Stämningen var mysig. Vi skulle ha stått och läst men Emma Ångström som gick först valde att sitta och läsa; vi andra gjorde likadant. Och jag snubblade över några ord men överaskade mig själv med att – hoppas jag – låta sådär åtminstone halvintelligent.

Nu har jag laddat ner ett freeware skrivprogram som verkar befria mig från åratals frustration över Microsoft Words allt krångligare funktioner. Mer om det går att läsa på http://kevinfrato.wordpress.com/.

På måndag kan ni läsa här på Debutantbloggen om debutanten Sofie Bager-Charlesons bok Granslös kärlek. Strax därefter kommer Sofie att gästa bloggen. Och så har Augustin och Kalle lovat att dyka upp igen innan året – och bloggen – slutar.

Debutbaren: Folk som råkat skriva en bok

På torsdag kl. 19:00 blir det Debutbar på Kulturhuset i Stokholm. Jag trodde aldrig att jag skulle få komma med. Om ni vill smygläsa min göralista inför kvällen kan ni läsa den på kevinfrato.wordpress.com, där jag även i fortsättningen kommer att skriva någon gång ibland.

Medverkande på torsdag, förutom kvällens intervjuare Magnus Utvik, blir: Agnes Hellström (Ränderna går aldrig ur), Carin Hjulström (Finns inte på kartan), Christian Peters (Isleken), Emma Ångström (Och allt är förvridet), Gabriella Ahlström (De oförglömliga), Henrik Bromander (Det händer inte här), Kevin Frato (Numera negerkung), Lina Wolff (Många människor dör som du), Viktoria Myrén (I en familj finns inga fiender). Debutbaren brukar vara en litterär höjdpunkt, en chans att få lyssna på författare som inte alls är så finslipade som författare ibland kan vara: på Debutbaren brukar de framstå mest som vanliga människor som råkat skriva en bok.

Och jag ser fram emot att få lyssna på alla andra!

Blir det någon andra bok?

Jag har en gammal iBook G3, en sådan halvrund som i USA kallas för ”toasitsmodellen” som jag fortfarande använder för att knappa in mina handskrivna manussidor. Tangentbordet är slitet; vill jag ha versal får jag trixa lite innan det registreras. Mellanslagstangenten håller på att lägga av. Ibland får jag koppla in ett externt tangentbord. Men till skillnad från senare modeller är hela datorn avrundad, vilket gör att den känns mer organisk, nästan levande, som med träslöjd; och dessutom är det ganska bökigt att koppla upp den till nätet.

Därför får jag mer gjort på den. Och just nu har jag en hel del att göra.

Jag vet att det låter lite grottbjörnsaktigt att skriva för hand. Vissa anklagar mig för att vara Amish (ni som varit i Ohio eller Pennsylvania och träffat Amish förstår att detta är en enorm överdrift, men okej, det stämmer att jag gillar papper och penna). Klart att det tar längre tid att skriva texter för hand och sedan knappa in dem. Men kanske är det som förlagsfolk i New York brukar fråga när de ska på lunch: hinner vi åka taxi? I Manhattan brukar det gå snabbare att promenera.

När jag har bråttom, vill jag skriva långsamt. Sedan kan jag redigera bort onödiga, tjafsiga, pinsamma delar av berättelsen genom att låta bli att föra in dem. Om jag däremot hade skrivit direkt på datorn, hade jag tvärtom behövt leta upp och ta bort sådant. Klart att det går, men i åratal blev jag stirrig av att försöka redigera på det sättet. Det fungerar för andra, jag vet, men jag tröttnade på det.

Nå, jag har börjat knappa in manussidor igen. Blir det någon andra bok? frågar folk.

En debutants värsta fråga. Eller plåga. Mitt svar?

Jag hoppas att tangentbordet håller ett tag till.

To e-book or not to e?

Nätbokhandeln The Book Depository håller på att skänka bort 11,000 e-böcker. Samtidigt har det varit uppståndelse i den svenska bokvärlden över att ett svenskt storförlag försökt att binda till sig e-rättigheter från sina författare. Ingen vet om e-böcker kommer att löna sig; det gör inte Spotify, som enligt Dagens Industris artikel från oktober 2009 ”Spotify borta om ett år” har fått väldigt få att betala för musiken som de lyssnar på hos sajten.

Mycket av problemet med böcker handlar om logistik: böcker är tunga och måste fraktas hit och dit. De som blir över kan hamna på Ikeas bokhyllor, malas ner eller slumpas bort på stormarknader. Böcker samlar damm och hamnar i banankartonger i vindsförråd och i sommarstugor. Men just därför att de är svårhanterliga är de värda något.

Men jag blir lite misstänksam när The Book Depository ger bort 11,000 e-böcker. Logistiskt sett är det enkelt, men förlorar inte en bok sitt värde när den behandlas som lockvara?

Som debutant är jag glad över att mitt förlag inte haft någon brådska med att satsa på en e-boksutgåva. Men pocket skulle kanske vara trevligt. Där betalar folk fortfarande för en värdslig sak.

Dessutom är pocket lättare att återvinna än datorer och läsplattor. Och kanske inte lika stöldbegärligt heller.

Frequently asked questions

Ibland ställer folk bokfrågor, och gång på gång är det olika varianter på samma teman

1) Huvudkaraktären i boken, är det du?

Nej, jag har aldrig tagit värvning, brukar jag svara.

Fast du flyttade väl till Sverige? Vissa detaljer i boken överensstämmer onekligen med dig?

Jadu, känslomässigt men inte faktamässigt, brukar jag svara.

2) När ska du ge ut bok nummer två?

Om jag bara visste det, är svaret. I helgen åt jag middag med två andra debutanter, varav den ena redan fått sitt andra manus antaget. Vi andra kände oss lite svettiga.

3) Sedan vill folk veta om de ska köpa boken av mig direkt, eller på bokhandeln. Och jag brukar svara att den även går att få tag i på bibblan. En elev sa att hon skulle ha lånat den hos sin filial, men att det redan stod flera i kö. Det kändes som ett högt betyg. Som en bra folklig recension.

Och sen har jag hört att endast om boken lånas ut tvåtusen gånger på ett år så får jag biblioteksersättning.

Bokmässan i Örebro: Riktiga författare …

…dyker upp sådär tjugo minuter innan seminariet börjar

…vet att den där lilla mick-manicken som fästs bakom örat heter ”myggan”, och föredrar den så att de lättare kan hålla i boken med båda händerna när de läser högt

…håller sina åskådare, inklusive andra författare, fängslade

…byter böcker med varandra i fikarummet efter seminarierna

…drar sedan raskt iväg mot stationen för att försöka ta ett tidigare tåg hem

Medan jag är en sådan författare som anlände till Örebro två timmar innan seminariet och stannade kvar två timmar efter mitt sista framträdande; som hade svårt att hålla mikrofonen och samtidigt bläddra, som ibland tappade bort mig, som fick intervjuaren att be mig tala högre och som inte bytte böcker med några andra (kanske för att jag inte tyckte min bok var lika riktig/viktig som deras).

Och jag borde haft lite mer is i magen innan mässan: jag frågade aldrig om det ingick tågbiljetter (jag kunde inte tro att det skulle). Men jag hade fel.

Sömnbrist, förväntningar och författarplikten

När jag var sju bestämde jag mig för att jag en dag skulle skriva böcker för sjuåringar. När jag fyllde åtta ångrade jag mig: det skulle bli böcker för åttaåringar. Nu ligger det en låda med böcker i hallen, och de är inte för åttaåringar. Vad var det som hände?

När jag kommer hem från jobbet rotar treåringen igenom min ryggsäck och frågar, ”Har du skriva mycket på din lista idag?”

Min lista?

”Yeah” svarar jag. ”I did some writing today”.

Jag har även en åttaåring, och det har inte blivit några böcker till honom. Jag har missat chansen. Men kanske böcker till honom som tio-elva-åring? Det är nämligen så att det här med att skriva böcker inte är så enkelt som jag trodde. Under närmare ett år efter att jag blivit antagen kände jag mig utbränd, distraherad, ofokuserad. Under skrivandet av min debutbok hade jag gått miste om så mycket sömn som jag aldrig riktigt tagit igen; och nu hade jag svårt att kristallisera mina nya idéer på pappret. Jag hade förväntningar på mig själv, förväntningar som inte var samma sak som berättarlust. Jag skrev och skrev, men det kändes inte som förr. Och det varade i närmare ett år. Så pass lång tid tog det för mig att anpassa min självbild och återhämta mig.

Sedan i somras har det klarnat, jag förstår att jag får kalla mig för the f-word: författare. Många har gillat min bok. Andra inte. Det får vara så. Men jag känner att mitt eget intresse i min debutbok har börjat avta i takt med att nya berättelser tar dess plats. Nu kan jag ibland glömma bort att jag ens skrivit en bok. Får det vara så? Eller ska jag jämt vara beredd att diskutera den med grannar, kolleger, dagisföräldrar – ingår det i författarplikten?

Jag skriver. Jag jobbar. Men lika lite som jag gillar att pliktläsa gillar jag att pliktskriva. Att skriva kräver en hel del jobb, men jag har redan ett jobb. Så här ett par månader efter debuten känns skrivandet återigen som en del av mitt liv. Det är så det ska vara. Och kanske en dag blir det böcker till mina barn.

Du skrivande: munk eller människa?

”If it took him eleven years to write his first novel, what was he doing the whole time?”

Det ville vi alla veta efter att ha lyssnat på författaren Nadeem Aslam på Kulturhuset i Stockholm i onsdags. Den pakistansk-engelske författaren hade under kvällen berättat att debutromanen Maps for Lost Lovers (Kartor för vilsna älskande) hade krävt elva år av hans liv. Dessutom brukade han isolera sig i uppemot ett halvår – utan att prata med en enda människa – under skrivandet av sina romaner. Han börjar skriva vid elva-tiden på kvällen, när alla andra gått och lagt sig, och somnar själv inte förrän två-tre tiden på eftermiddagen. Fast om han någon gång lär sig skriva bättre, om han får bättre självförtroende, då kanske han vågar leva normalt, sa han.

Dåligt självförtroende? Där kände jag igen mig. Fast det tycker jag inte att han ska ha: Nadeem Aslam må skriver på sitt andra språk men prosan är vidunderligt vacker, precis som det ibland kan bli hos folk som tvingas väga vartenda ord med lexikon i ena handen och pennan i andra handen. Han reciterade ett långt stycke från minnet och hans sjungande brytning gjorde berättelsen än mer lyrisk. Kanske tog boken elva år att skriva, om han valt orden så pass noggrant som det verkade.

Nadeem Aslam diskuterade även alla böcker som han kommer att skriva i framtiden, som om de redan fanns med. Som en del av hans författarskap. Som om han redan vet att det blir flera böcker, att han kommer att skriva livet ut. Det kanske är skillnaden mellan England och Sverige, tänkte jag. Att en debut i England ger möjligheten till att skriva ostört vidare, utan att behöva ta pendeln till jobbet varje morgon. Utan att behöva jämnt och ständigt ifrågasätta sitt egenvärde som författare. ”Does Sweden really need another book from me?” kan jag stundvis undra. När upplagorna och – marginalerna – för en svensk debutant är så små, är det inte alltid så lätt att veta.

Samtidigt är jag ändå tacksam över att jag inte har råd att bli skrivarmunk. Vem skulle hämta barnen?

Och inte heller tror jag på det där med att Nadeem Aslam inte pratar med en människa månader i sträck. Vem levererar maten? Vem lagar toan? Men vilken berättelse. Vilken berättare.

Mitt liv som soffgästförfattare

Innan jag blev antagen hade jag en dröm: att en bok skulle ge mig möjligheten att resa runt lite. Träffa släkt och vänner som inte bor i Stockholm.

Det skulle gå till såhär, min agent skulle fixa förstaklassbiljetter och hotellrum, som fick tapetseras om med bladguld inför min ankomst. Personalen skulle be mig signera sänggaveln för att höja värdet på rummet. En limo skulle stå på gatan utanför, beredd ifall jag skulle vilja åka någonstans. Det skulle stå snittblommor i fönstret och en påse torkade örter under huvudkudden. Samt en harpspelare i hörnet, beredd att spela mig till sömns efter en hård dag vid signeringsbordet. En personlig guide skulle ta mig från hotellet till evenemangen och sedan tillbaks till hotellet. Därifrån skulle jag sedan kunna besöka släkt och bekanta, om jag så ville.

Men satans verkligheten. Här står jag vid skänken i köket sent om kvällen och kämpar mig igenom SJs hemsida. När behöver jag vara i Örebro, om seminariet börjar kl. 10:00? Vadå vill jag boka specifierad sittplats för ytterligare 46 kronor, varför frågor SJ det? Behövs det? Och tänk om tåget kör på en älg, kanske borde jag satsa på ett tåg tidigare? Åka hemifrån klockan fem, det är väl OK. På morgonen alltså. Och till Lund dagen därpå, kanske kan jag krascha på kompisarnas soffa i Malmö?

Jag har hört talas om att vissa författare kräver tillgång till gym, eller ett hotellrum stort nog för att öva tai-chi i. Jag har varit med om att vissa författare förväntar sig att hotellet ska lägga fram välkylt bubbelvatten, och tvätta och stryka deras kläder varje kväll. Jag har hört talas om författare som kräver att någon puttar in signeringsstolen bakom dem varje gång de ska sätta sig. Men … jag har även läst om att Margaret Atwood uppfann The Long Pen, en maskin som återger hennes pennstreck per distans – hon tröttnade på att att anlända sent och vrålhungrig till främmande hotellrum som inte erbjöd mer än en minibar.

En soffa hos kompisar i Malmö.

Tvättäkta vänner.

Visst var det väl därför jag ville bli författare?

Högläsning. För vuxna.

Under veckan som gått har jag haft två författarframträdanden. Mina första två.

Jag trodde att folk skulle vara uttråkade. Att det mest skulle komma plikttrogna bekanta som lyssnade artigt och sedan skyndade hem. Jag visste inte vilka delar av boken jag skulle läsa, eller hur. Jag har själv suttit där på biblioteket och ångrat att jag kommit på författarkvällar; det kan bli rätt pinsamt ibland när författare tragglar sig igenom sina egna texter, som om de höll på att läsa upp instruktionsmanualer. Hur skulle jag göra? Men visst har jag jobbat på dagis samt på barnmuseum i Philadelphia, och läst för hundratals barn. Och visst läser jag för mina egna barn varje kväll. Inlevelse och känsla och så blir det en berättelse .

Det kändes rätt underligt att läsa från boken. Som att läsa igenom mina egna brev som någon gammal flickvän skickat tillbaks i samband med att hon gjort slut. Det blev känslor, under skrivprocessen hade jag ju bråkat en del med karaktärerna. Och nu insåg jag, nu när jag läste, att vi inte alls gjort slut. Utan allting – konflikterna, kärleken – fanns kvar i boken.

Efteråt ville folk att jag skulle läsa lite mer och sedan svara på frågor. Det överraskade mig. Och igår på vårt lokala bibliotek blev jag intervjuad av barnens favoritbibliotekarie. Det känns som om … det känns nästan som om jag blivit författare.

Jag vill inte bli behandlad som Inger Frimansson

Idag kände jag mig som deckarförfattaren Inger Frimansson. Ni vet, det var hon som fick spel när Akademibokhandeln i Södertälje schabblade bort releasen av hennes senaste bok. Frimansson skrev ett (mycket omdiskuterat) öppet brev i tidningen Svensk Bokhandel där hon slog fast att hon inte ville bli behandlad som debutant på ett mycket litet förlag.

Men vi som nu är debutanter på mycket små förlag? Det är många som frågar mig var min bok finns att köpa och jag brukar tyvärr inte svara Akademibokhandeln. Särskilt inte Akademibokhandeln i Haninge Centrum, vilket bortsett ifrån BR Leksaker, bibliotekets En Bok För Alla-bord och Pressbyrån är kommunens enda försäljningsställe för böcker. Butiken hette förut Bildstens och var en välsorterad, om än något rörig, oberoende bokhandel. Nu är den Akademibokhandelns första koncept-butik. Det betyder att butiken har helrenoverats och är extra-snygg. Allt som finns går att hitta direkt. Det är bästsäljare och nästan-bästsäljare, vilket min bok inte är.

Jag vet i förväg att det är lönlöst. Men ändå. Jag presenterar mig. Säger bokens titel tre gånger innan biträdet uppfattar det rätt. Nej, bokhandeln får inte ta in den, berättar hon. Allt är centralstyrt. Det spelar ingen roll att boken har lokal förankring, eller att jag står där med min son som har öroninflammation och säger att han vill hem. Datorn säger nej.

Jag kan inte tvinga butiken att ta in boken, men jag undrar: är Akademibokhandeln fortfarande en bokhandel? Det är inte bara Inger Frimansson, utan det är hela konceptet: böcker upplevs av Akademibokhandeln som jobbiga. Bokkunniga kunder med. Här ska ledningen bestämma vad vi ska läsa. Vad Haninge ska läsa. Det blir böckernas snabbmat.

Jag hade lika gärna kunnat fråga efter boken på McDonalds.

Å andra hand, det kanske jag ska göra. De kanske har mer lust att samarbeta med en lokal författare.

Hur gick det sedan? Magont, sömnbrist och Den Hemliga Litterära Polisen

När jag i december 2008 slogs av idén till det som skulle bli Debutantbloggen var det för att jag mådde skit. Jag hade svårt att äta, svårt att sova ¬– och förstod inte varför. Men en sak visste jag, att jag ville ha mer kontroll över mitt debutantår.
Nu mår jag bättre, och jag går och undrar: varför mådde jag så dåligt?
Jag har ett par teorier:
För det första trodde jag att min bok skulle stöta på patrull hos språkpolisen. Mina tidiga inlägg här på bloggen, där jag skojade om Den hemliga litterära polisen, var nog inte bara på skoj. Jag var rädd för att Sverige kanske inte var moget för en blandspråksbok. Men ack så fel jag hade! Det visade sig bara vara Förläggareföreningen som inte ville ha med den att göra.
Jag befarade också att boken skulle bli ignorerad. Att allt mitt arbete, alla dessa nätter då jag somnade mitt i en mening med pennan i handen, långt efter min familj hade gått och lagt sig – tänk om allt skulle vara förgäves? Men nu blev det inte så. Jag hade den osannolika turen att som författare på ett litet förlag bli recenserad på första dagen. Jag är fortfarande överlycklig.
Och nu mår jag som sagt mycket bättre. Fast det känns som om jag inte sovit på hela hösten.
Debutantbloggen har blivit mycket större än vad jag någonsin kunnat tro. Att vi är tre stycken som skriver om vår ångest… det stämmer såklart inte längre, och kanske borde framtida bloggare lämna över staffettpennan när de inte längre känner för att delta. Men att bloggen fått mig att må bättre, det kan jag intyga.
Inget mer magont.
Äntligen.