Hur gick det sen? F.d. debutanten Liz Wennberg berättar …

Den 26 oktober har jag boksläpp. Min fjärde bok. Är inte det ganska häftigt? Vi backar lite. För femton år sedan skickade jag in mitt första manus som var en återberättelse av en historia som ungarnas pappa berättade för sönerna varje kväll när de skulle sova. Det var en alldeles för söt liten saga som måste få leva kvar. Jag blev refuserad. Så klart.

Men så gick ett gäng med år och under en semester 2007, om jag minns rätt, började jag skriva Punkpapporna. Januari 2010 blev jag antagen, och det blev början till mitt författarskap. I mars samma år blev jag antagen av ett annat förlag med mina dikter, jag skrev (skitdåligt) i Debutantbloggen och blev invald i Sveriges Författarförbund (som jag gick ur på grund av den dyra årsavgiften), och januari 2013 kom Texas.

Förra året blev jag utvald av Maria Tomsby att skriva fyra manus tillsammans med henne utifrån hennes fina idéer, och det har vi gjort. Manusen ligger på ett av Sveriges största bokförlag och gottar sig. Vi håller alla tummar och tår att allt går i lås. Att skriva tillsammans med någon hade jag inte haft en tanke på innan, men det visade sig bli så mycket roligare och bättre än jag någonsin anat, och jag hoppas jag och Maria får många skriv-år tillsammans.

Egentligen hade jag de sämsta förutsättningar för att bli författare. Jag läser aldrig och det handlar inte om att jag inte hinner, utan jag läser inte. Jag suger på grammatik och tycks ha stora svårigheter att lära mig det. Jag är fruktansvärt otålig, är en gnutta flamsig och saknar förmåga att strukturera på ett smart sätt. Men ändå lyckas jag ro båten i hamn. Ge aldrig upp, brukar jag säga till aspiranter. Ha en bra historia, viljan och en stor portion ödmjukhet inför det hela så kan du lyckas.

Idag var jag gäst på ett boksläpp och jag förstår att jag håller på med det bästa som finns i hela världen. Men vilket slit det har varit. Jag har skrivit varje ledig stund, till och med på julafton. Det har aldrig funnits ett dåligt tillfälle för att skriva. Mer än en gång har jag funderat över vad i hela friden jag håller på med, men drivet att berätta har varit så starkt att mina tappraste försök att lägga författarskapet på hyllan har fått böja sig för konsten.

Jag har valt att verka i det dolda och jag har inga bra argument varför det blivit så. Jag har helt saknat behov och längtan efter att bli offentlig. Men samtidigt har jag läsare, får biblioteksersättning, och då gråter jag en smula. Jag gråter för att jag har så många fina läsare och så sitter jag och gömmer mig på kammaren. Jag har lovat att det ska bli ändring på det. Jag ska verkligen försöka lyfta fram mig själv.

Den 26 oktober hade jag boksläpp. Min fjärde bok. Det var häftigt. Jag ville både svimma och dö en smula. Fortfarande kan jag inte riktigt förstått att jag har lyckas.

Jag vill passa på att rikta ett stort tack till alla som har funnits med mig på vägen, alla som trodde på mig trots att jag skrev som en kratta, och även om ni inte trodde på mig så fick det mig att fortsätta skriva. Och snälla ni som skriver: ge inte upp!

Den här apan säger hej då!

Att kliva in i rollen som författare är ett stort steg. Från att ena dagen vara någon som försöker med tusentals andra aspiranter till att nästan bli offentlig kort därefter. För en tid sedan sa åttaåringen ”Nu får du sluta skriva böcker, det är inte roligt längre.” Det som inte var kul var att höra av barn att jag var en kändis, vilket var att ta i, men det räckte tydligen för henne att någon ens yppade det. Alla känner apan you know. Den här apan har lärt sig mycket under året. Man brukar säga att författarens skola är att läsa. Jag skulle vilja säga att författarens skola är att bli antagen med allt som följer med det. Otroligt lärorikt på alla plan.

Kommande debutanter kommer att få en rolig tid framför sig. Korret på boken, omslaget, baksidestexten, intervjuerna och recensionerna. Att få hålla i boken och läsa sitt namn på omslaget är en oslagbar upplevelse.

Ingenting blir som man tänkt sig. Jag har en ödmjukare inställning till hela grejen, känner mig inte lika hetsig och trots att jag tänkte att jag skulle försöka ta recensionerna med ro höll jag på att dö innan jag fick läst lektörsomdömet från BTJ. (Jag höll på att dö i onödan.)

Aspiranterna under året ska fortsätta att kämpa. Vägra ge upp. Skaffa en sandsäck att boxa på när det är som värst och tänk på att jag rodde hem det hela. Ingenting är omöjligt! Skriv på!

Jag har världens roligaste jobb. Det var kul att få en inbjudan till Författarförbundets julfest trots att jag inte alls hade möjlighet att gå, det var löjligt kul att springa förbi sin bok på Akademibokhandlen och dessutom notera att den var satt som lästips. Det är kul att se barnen rycka i sina pappors och mammors jackor när de ser mig. Är det inte hon som har skrivit Punkpapporna? Vinka då!

2011. Ett nytt år. Nya möjligheter. Nya projekt. Nya debutanter. Det finns ingenting jag kommer att sakna från mitt debutantår trots allt det roliga. Jag ser så otroligt fram emot nästa år att jag med glädje lämnar över till nya stjärnor.

Tusen tack alla för 2010. Jag kommer att fortsätta på min blogg att skriva om författandet, hoppas vi ses där! Och glöm inte vem som hade bloggen ”Refuserad som fan!” Just det, don’t give up!

Liz

2010

Alla pratar om 2010. Året, slutet, vad händer 2011? Jag undrar bara; Vad i helvete hände överhuvudtaget? Jag har inte hunnit med alls. Det är först nu jag har börjat landa. Det är först nu på projekt tre som jag känner att det här kanske är på riktigt. 2010 blev för mig fullkomligt ofattbart. När Alle på förlaget ringde och förklarade hur superbra Punkpapporna var trodde jag nästan att någon gjorde narr av mitt slit. När förlag två antog mig undrade jag var den dolda kameran satt. När jag blev tillfrågad att skriva i debutantbloggen, bloggen jag följt vecka efter vecka funderade jag över varför just jag blivit utvald. De som skrivit och skrev i bloggen var ju riktiga författare som vi dödliga kunde kommunicera med. Att sedan bli invald i Författarförbundet fick mig att slutligen börja förstå att allt är sant.

Jag är kvar i månad mars som ett stolpskott. Jag klarade aldrig riktigt av att blogga i debutantbloggen på det sätt jag föreställt mig, jag hann aldrig skriva manus i den takt jag trodde jag skulle hinna, Thomas säger att han inte fattar hur jag hunnit med allt. Jag fattar det inte själv. Jag har sökt en veckas tjänstledighet för att skriva. En ynka vecka för att försöka hinna ifatt. Jag har varit naiv. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva ta ledigt för att skriva och jag trodde inte jag skulle få skrivkramp.

Allt är inte bittert och nattsvart om jag får det verka så. Det mesta är kul, men att bli författare var både bättre och värre än jag trodde det skulle vara. Från att ha spytt ut text efter text, gillat det jag skrivit, sett potential i historierna till att vara tveksam till mycket, fått skrivkramp och fått ett extremt ifrågasättande till det mesta jag skriver. Övergående tack och lov.

Jag förstår hur lyckligt lottad jag är. Jag har fått möjligheten att förmedla ett budskap (Punkpapporna). Jag har fått möjligheten att förmedla tramsig underhållning (I ett grovt rep). Jag har fått ett erkännande (Författarförbundet). Jag har fått möjligheten till att berätta om detta (Debutantbloggen). Som sagt.

Jag har en liten aning om 2011. Det ser fint ut, men jag har en ödmjuk inställning till kommande år. Nu är jag författare och måste försöka ta det därifrån.

Jag lär väl spotta ut något inlägg till här i bloggen, men vill ändå passa på att tacka alla mina läsare. Tack!

//L

1986

1986, det året fyllde jag elva år, jag fick en lillebror i april samt ett brev från Birgitta Sjöquist, redaktör på Rabén & Sjögren. Min klass väntade nämligen besök av Siv Cedering som skrivit en bok, lite på uppdrag från vår klass. Boken heter Grisen som ville bli julskinka och är tillägnad klassen. Jag har kvar brevet, boken som är signerad, tidningsartiklarna och fotografiet på Siv och klassen.

Att jag skulle sitta tjugofyra år senare som författare var något jag inte kunnat drömma om, men som jag faktiskt drömde om. ”Har du alltid gillat att skriva?” Det är en fråga jag får ganska ofta. Jag tror inte riktigt jag har insett hur långt tillbaka jag har pratat om att bli författare. När vi flyttade i april hittade jag brev skrivna till min man Thomas. Han och jag träffades första gången när jag var tretton år och vi har hängt ihop sedan dess. I breven berättar jag om mina drömmar att bli författare.

Jag är ganska imponerad. Jag förstår inte hur jag kunde drömma om att bli författare då, jag hade absolut ingenting att berätta. Som alla vet – läste var någonting jag inte gjorde. En recension under skoltiden fick jag ihop genom bokens baksida, det var liksom inte mycket till fantasi.

Hur kommer det sig att man börjar skriva? Vem blir författare? Jag trodde länge att de var de som läste och de som kunde stava. Jag hoppas verkligen inte jag vaknar upp ur en jävligt behaglig dröm.

/Liz

Att inte tro på sin text kan vara en insikt

Jag arbetar ofta med flera manus samtidigt. Jag kan inte bestämma mig för vilket  jag ska lägga fokus på. Det kan gå mindre än ett dygn mellan att vara bombsäker på ett manus för att sedan totaldissa samma text.

Nedan är ett utdrag ur ett manus som var bombsäkert. Ett manus som någon ville läsa. Ett manus det fanns nyfikenhet på trots att jag inte skrev i genren. Det slutade med att jag inte själv trodde på historien och därför kunde inte heller motparten göra det. Så kan det också gå. Idag vet jag inte vad jag tror mer än att texten ser helt förjävlig ut. Men det bjuder jag på eftersom förjävliga texter är vardagsmat hos mig. Men det är ju snart jul och hela den historien.

”Jag smög fram mot soffan samtidigt som jag fumlade efter mobilen i fickan. Han andades tungt. Långa djupa andetag. Jag funderade på att slå ihjäl honom, eller smyga ut och hämta polisen. Huvudet låg vänt mot ryggstödet och höger hand vilade på magen. Jag böjde mig över honom och studerade hans tatueringar på handleden. Hans långa hår låg utspritt över dynan. En idiot som jag hade kunnat slå ihjäl och känna att jag gjort rätt. Skulle någon sakna honom? Han hade ju dessutom brutit sig in. Olaga intrång och allt vad det heter. Hur fan kunde jag ens tänka tanken att mörda någon? Jag borde spärras in bara för att jag ens … sen fick jag en sådan lust att känna på honom, kanske stryka på hans kind. Han såg så vänlig ut där han låg och drog sina djupa andetag som vilken normal människa som helst. Jag petade på hans bröstkorg och tände samtidigt golvlampan med foten. Ett skarpt klick hördes mot golvet från strömbrytaren och han flög upp och smällde bort kniven ur min hand. Kniven flög långt och slog i väggen så det blev ett jack i tapeten. Jag blev så jävla rädd att jag skrek och fäktade med armarna. Han tog tag i mig och jag fortsatte att sparka och skrika som en galning.”

 

Liz


Hur föder man fram läsare?

När jag gick i skolan var det väl ungefär som nu, man måste läsa böcker som man måste läsa. Klassiker och andra såna där böcker som hos mig framkallade en längtan efter att se en följetong i Albansk vävkonst med fackord.

Nu sitter mina söner i samma båt och jag ser återigen hur jävla svårrodd den är. Klagomålen duggar tätt, svordomarna likaså, de spyr galla över de olästa verken som är bland det bästa som någonsin har skrivits. Och vad i helvete är en läslogg?

Jag minns inte vilka böcker som jag tvingades ”läsa” och det gör detsamma, men det fick mig inte att börja läsa böcker överhuvudtaget. Istället blev jag den där icke-läsaren som sneglade mot den förbjudna Tintin-backen på bibblan. Serier var no no.

Idag är jag övertygad om att man föder fram en läsare genom att sätta rätt litteratur i ungarnas händer. Jag säger inte att klassiker är dåliga, jag vill bara inte läsa dem. Som jag sagt förr; Kerstin Thorvall och jag hade kanske blivit en läsare mycket tidigare. Vad gäller poesi trodde jag att det bara fanns obegripliga verk som man vrickade tungan av om man försökte sig på högläsning. Jag minns en gång när jag var på biblioteket i lyrikhyllan. Jag höll i en blodröd poesibok och tittade lite i den och funderade över hur det skulle vara att kunna läsa poesi. Att det fanns hundra andra poeter att välja mellan fanns inte i min tankevärld, jag drog alla över en kam.

Till mina barn försöker jag lägga fram litteratur efter hur jag känner dem och på så sätt få dem att lockas till att bli läsare. Sonen i åttan väljer Dexter (ni vet, polisen som är mördare). Populärmusik från Vittula inhandlade han själv. Äldsta som går på gymnasiet väljer självbiografier i gross och parti. Yngsta dottern väljer jag ofta åt, då blir det så tokiga böcker som möjligt med ett frigörande språk. Och jag är den mamman som tycker det är helt okej att meningar får börja med och, pappan får vara rökare om författaren ville ha det så, ungarna får svära om de tappar hammaren på tån och helst ska faster Flisan blivit farbror Grön.

Nu är det er tur att berätta vad ni tror om saken. Åter till julpyntningen. Kaffet. Musiken.

Liz

I vilket fack ska jag?

När man ansöker till Författarförbundet får man önska vilken sektion man vill tillhöra om man blir invald. Det gjorde inte jag eftersom jag blev väldigt osäker på vad jag var för sorts författare egentligen och det kändes onödigt att fundera över det eftersom jag inte förväntade mig att få ett välkomstbrev. Det finns fyra sektioner varav två som jag kan tillhöra – skönlitterära eller BUS (Barn och ungdom).

Invald blev jag med stor förvåning, vilken sektion de placerar mig i vet jag inte. Min nyfikenhet tog överhand. Jag mejlade förbundet i lördags och frågade. Svar borde jag få måndag. Vad tror ni? Vad är jag för författare?

Liz

Invald

I dag ringde min man till mig. Jag hade fått ett brev från Författarförbundet. Jag svarade något i stil med ”Oj, vad trist, jag blev inte invald…” Thomas undrade om han skulle öppna brevet. Självklart, sa jag.

De meddelade att styrelsen hade invalt mig i förbundet och hälsade mig välkommen.

Okej. 2010 blev ett högst märkligt år. På alla sätt och vis.

//Liz

Liz söker sig till förbundet

Jag har ansökt till Författarförbundet. Det är med dubbla känslor. Jag vill så klart bli medlem, annars skulle jag inte söka. Men jag kan inte riktigt motivera varför jag absolut vill bli det. Vad finns där som jag anser jag behöver? Blev det bara en ny tävling som jag absolut måste se om jag fixar?

Samtidigt är jag emot att någon ska behöva bli invald. Eller ännu värre – att några blir bortvalda. För att få ansöka måste man ha minst två böcker utgivna på förlag. Jag tycker att bara det borde öppna för att de som vill bli medlem ska få bli det. Räcker det inte med att man lyckats ta sig igenom nålsögat kan inte jag låta bli att fundera över hur bedömningen görs. Om någon har insyn i detta, vänligen informera mig om vad som krävs. Men vem ska ha insyn när allt är konfidentiellt?

När man ansöker fyller man i en blankett. Namn- och adressuppgifter, eventuellt pseudonym, de verk man skrivit och sedan får man önska vilken sektion man vill tillhöra. Böcker skickar man inte med, de ”kallar in” böcker om de vill läsa. Jag la blanketten på lådan i början på veckan och tänkte på en fridfull jul. Jag tänkte att blanketten skulle ligga på ett skrivbord i Stockholm tills i mars ungefär, samtidigt som jag skulle förstå att det är dags att julmaten ska motioneras bort. Så blev det inte. Innan veckan var slut hade jag ett mejl från förbundet som önskar läsa de böcker jag åberopar. Det var ett vacker mejl och jag svarade med exakt grammatik, kommatering, de rätta orden and so on. Jag ville fråga hur länge det tar innan man får veta om man blivit invald, men jag hejdade mig, på något sätt kändes det oprofessionellt och inte särskilt nödvändigt att veta heller.

Vad betyder det att vara medlem, och en ännu intressantare fråga är vad det betyder att man inte blir invald? Vad faller det på? Vad har en invald som jag inte har (om jag får nobben)?

Om någon vet någonting. Berätta. Please. Vet du vad de har för kaffe på kontoret blir jag nöjd. Bara någonting. Okej?

På förekommen anledning

Med jämna mellanrum påpekar enstaka kommentatorer att den här bloggen minsann har förändrats sedan Augustin, Kevin och Kalle startade den i december 2008. Det är fullständigt korrekt, och det beror nästan helt och hållet på att vi inte är Augustin, Kevin och Kalle utan tre helt andra personer. Med andra bakgrunder, andra förutsättningar och andra erfarenheter.

Om inte Debutantbloggen ska urarta till en blek kopia av sig själv, måste vi därför göra vår egen grej. Även om vi skulle vilja, skulle vi inte kunna göra precis samma grej som Augustin, Kevin och Kalle gjort. Det känns därför väldigt skönt att veta att vi har grundarnas godkännande och välsignelse (faktiskt till och med en explicit uppmaning!) att göra bloggen till vår egen.

Vi skriver inte öppna brev till varandra, som Kevin och Augustin gjorde. Det beror nog mest på att vi aldrig hade träffats, eller ens pratat över nätet, när vi tog över bloggen. (Det tog nio månaders bloggande innan ett par av oss träffades på riktigt, och alla har fortfarande inte träffats! Blame it on ett mycket avlångt land…) Det skulle alltså inte kännas naturligt för oss.

Våra fruar medverkar inte heller på bloggen. Det beror på att vi inte har några fruar – och på att de äkta män som förekommer i bloggens kulisser helst stannar just i kulisserna. (Med rödvin och choklad.)

Kanske använder vi bloggen lite mer för att prata om våra egna verk, än vad bloggens grundare gjorde. Ett skäl till det är att våra verk är en så stor del av vårt författarskap att det ter sig naturligt. Ett annat skäl är att vi är relativt oetablerade och kommer ut på relativt oetablerade förlag, som helt saknar Albert Bonniers kulturella och finansiella kapital. Vi har inte fått recensioner i DN och Aftonbladet – utan i bloggar och i direktkommunikation med våra läsare. Den här bloggen är ett av våra få sätt att berätta om vad det är vi pysslar med egentligen. Så ibland (men faktiskt bara då och då) använder vi den på det viset.

Med det vill vi inte säga att vi alltid uttrycker oss fullständigt korrekt och diplomatiskt. Ibland skriver vi saker som vi ångrar (men som vi låter stå kvar för den dokumentära känslans skull). Ibland skriver vi provokativa saker som vi helt och hållet avser att skriva. Så som det är i bloggvärlden.

Men för det mesta gör vi faktiskt just det som Augustin, Kevin och Kalle gjorde. Skriver om våra erfarenheter, om våra tankar och känslor under det år då vi gick från att bli förhoppningsfulla aspiranter till att faktiskt glänta på dörren till De Riktiga Författarnas värld. Så som vi upplevde det.

Självfallet kan inte alla älska allt. Och vi förstår om några gillar Augustins, Kevins och Kalles Debutantblogg bättre än vår. Men vi kommer ändå att fortsätta göra vår grej – för det är det enda vi kan göra. Den som inte gillar oss, men som efter tio månader fortfarande läser det vi skriver, kan säkert hålla ut tills den nya besättningen för 2011 kommer på plats.

Nu fortsätter vi att göra vår grej. Häng gärna med oss!

Marcus Priftis
Nene Ormes
Liz Wennberg

Hur når man ut?

Jag funderar mer och mer hur man ska nå ut i mängden. Det blev påtagligt när jag insåg att det inte var ”så bara” att få sin bok inköpt till en bokhandel eller butik. Jag  tar min signering på Konsum som exempel. Inköpschefen öppnade för försäljning av min bok i den butik jag signerade i (efter jag personligen ringt honom). Efter signeringen, som gick så pass bra att alla böcker tog slut, kontaktade jag inköpschefen igen bara för att uppdatera honom om att den gick bra. Först då öppnade han så att alla butiker i det området kunde ta in boken. Toppen! Men sedan funderade jag om butikerna visste att boken fanns att köpa in. Det var inte alls självklart. Därför kontaktade jag personligen alla butiker via ett mejl för att kort berätta om Punkpapporna.

Självklart gör förlaget sitt för att sälja in boken, men jag har inga problem att hjälpa till på den fronten. Det här är ett av alla bakom-kulissen-jobb.

Fick en fråga om hur man marknadsför sig. Jag hade mycket att säga men lite som gav ett rakt svar på frågan. Jag kastar ut frågan till er. Hur marknadsför man sig och sin bok så man inte försvinner i mängden med alla andra?

Liz

Jag funderar (för mycket)

Och de gånger jag tänker efter, i den enorma trötthet jag bär omkring på, lever jag vidare på all positiv respons jag får på mitt enorma arbete jag lagt ner som författare (eller vad man väljer att kalla sig) till min bok. Toppen! För mig har det bara varit positiva ord, vilket får mig osmakligt att fundera över hur jag kommer, i den enorma trötthet jag bär omkring på, att reagera på det första negativa. Om någon varit med om någon dålig recension eller dålig kommentar på sina publicerade verk; hur reagerade ni? Jag tror jag kommer att gråta. Eller vad?

Det är uppförsbacke i nedförsbacken

Det är mycket nu. Det spelar ingen roll hur satans glad jag är över alla antagningar, men jag orkar inte. Jag förstår att det kan sticka i ögonen att jag sitter och gnäller nu, då jag för ett år sedan gnällde över att jag inte var i den här sitsen.

Men för att ni ska få en bättre bild över det hela kan jag beskriva från nu i måndags och fram; Jag jobbar heltid, trots att jag har kontorstider jobbar jag ändå till arton varje tisdag. Under veckan har jag jobbat mina dagar samtidigt som jag har förberett för helgens signering. Direkt när jag gick av mitt jobb på fredagen kopplades mitt författarjobb in. Det var att bege sig till det så kallade EM huset för att förbereda. Lördag och söndag jobbar jag till sjutton (nu är vi uppe i sju dagar). Måndag jobbar jag till sexton, sedan tar mitt författarjobb över fram till nitton (signering), tisdag jobba åtta till arton, onsdag åtta till tjugoett, torsdag till sexton och fredag bara till fjorton. Nu är vi uppe i tolv arbetsdagar på raken, och då har jag inte räknat in jobbet med poesiförlaget. Min grymma, ironiska berättelse i poesiform ska nu signeras, packas och skickas.

Hade jag inte haft Thomas, min hjälte, hade jag aldrig stått upprätt under detta år. Det är dagens sanning. I tisdags då jag slutade arton hämtade han mig, satte mig till bords, serverade rotsaksgratäng med en älgskavstopping med Västerbottenost. Idag efter signeringen var jag så slut så jag ville böla. Han såg till att jag åt (eftersom jag började vägra av ren utmattning).

Nu ligger jag här, med kaffe och en chokladbit serverad, datorn på magen. Trött och sliten. Sliten och trött. Var ska jag kapa för att orka fortsätta? Min fasta anställning är inte att äventyra, jobb växer inte på träd som bekant. Dessutom älskar jag mitt jobb. Inga semesterveckor kan jag ta ut nu, behöver alla till sommaren eftersom vi har tre barn också.

Det kanske känns bättre i morgon, men troligtvis inte förrän på fredag.

// Liz

Min första boksignering

Jag skippade Bokmässan och drog på boksignering istället. Jag blev omfrågad om en åtta timmars signeringstid under fredagen och tyckte det lät väldigt länge, men sade givetvis ja. Jag hade nog kunnat sitta åtta timmar till, för det kom folk hela tiden. Butiken tömde sitt Punkpappor-lager och jag fick ta böcker hemifrån (som jag klokt nog hade kånkat med mig) för att alla som ville skulle få möjlighet att köpa boken. Och jag signerade till sista stund. Kul!

Flertalet som kom förbi och hälsade hade redan köpt och läst boken och de var otroligt positiva (tur). Jag hade då aldrig trott att responsen skulle vara på den nivån. Några var väldigt imponerade över hela saken med att skriva en bok, jag kontrade med att jag inte kunde någonting annat (och egentligen knappt det).

Det var övervägande vuxna som hade läst boken, och de allra flesta vuxna som köpte den skulle ha den tillägnad sig själv. Tanken har aldrig slagit mig att det kan finnas ett intresse för vuxna att läsa den. De som läst den talade om både humorn och igenkänningsfaktorn i boken. Och det är klart, jag skulle själv gärna läsa en kapitelbok för barn som jag hade roligt åt.

Mitt i allt stegade Peter Stormare med fru och barn förbi. Jag försökte givetvis få honom att köpa Punkpapporna, men han sa nej, han hade redan köpt boken. Hoppla!

Nästa signering är nu på lördag, söndag och måndag. Hoppas jag får lika trevligt då.

Liz

Vad är ett litterärt värde?

Det är ingen nyhet att jag inte är en läsare. Under skoltiden var det på allvar en plåga att läsa. Som vuxen läste jag svenska a, b och c och lika jävligt var det varje gång att få en massa måste-läsa-böcker i handen. Jag läste inte då heller. Jag bara recenserade, likt en ointresserad fjortis, med stöd från baksidan, google och wikipedia. Och jag skäms inte ens – jag står för det.

Jag önskade att jag hade sluppit alla måste-läsa-böcker, antagligen var det de böcker som anses ha ett litterärt värde. Alla de böckerna fick mig att hata läsandet. Så vad är då ett litterärt värde? Ja, inte kan det vara alla de böcker som jag inte gillar, för hade de haft ett litterärt värde för mig hade jag väl läst dem och blivit tillfredsställd? Jag hittade några rader i ämnet HÄR.

Men vad är ett litterärt värde för mig? Rocky av Martin Kellerman. Det må vara en serie, men den tillför mig mycket nöje, jag längtar efter att få läsa magasinet och språket är som mitt eget. Jag fattar och jag förstår. Detsamma gäller alla dessa talspråkiga romaner under genren lad-lit och chick-lit som liksom sjunger in i mitt obelästa hjärta.

Tro inte att jag inte läst lite av Kafka och den där franska damen vad hon nu heter, och bläddrat i Brott och Straff och en massa andra ”riktiga författare”, men jag orkar inte läsa och jag förstår inte vad de säger, så jag låter det vara. Jag kan gott titulera mig som o-kulturell. Någon måste ju vara det också.

Men jag vet faktiskt fortfarande inte vad ett litterärt värde är. Berätta.