I vilket fack ska jag?

När man ansöker till Författarförbundet får man önska vilken sektion man vill tillhöra om man blir invald. Det gjorde inte jag eftersom jag blev väldigt osäker på vad jag var för sorts författare egentligen och det kändes onödigt att fundera över det eftersom jag inte förväntade mig att få ett välkomstbrev. Det finns fyra sektioner varav två som jag kan tillhöra – skönlitterära eller BUS (Barn och ungdom).

Invald blev jag med stor förvåning, vilken sektion de placerar mig i vet jag inte. Min nyfikenhet tog överhand. Jag mejlade förbundet i lördags och frågade. Svar borde jag få måndag. Vad tror ni? Vad är jag för författare?

Liz

En annan känsla

Nu är poesiboken satt och det var ju en intressant upplevelse. I somras fick jag lämna förslag på hur jag ville att framsidan skulle se ut. Jag hade en ganska tydlig bild. Förlaget köpte idén och tiden gick. Lite förseningar gjorde att jag ganska nyligen fick se boken satt i pdf. Jag blev så jävla lycklig av att läsa de bittra, eländiga, uppkäftiga och humoristiska dikterna, än mer lycklig över förlagets hyllande ord över dem. Sedan gick en dag till och framsidan låg i inkorgen en morgon. Jag satte morgonkaffet i fel strupe. Väldigt enkelt. Väldigt tydligt. Väldigt svårt att låta bli att undra vad i helvete det är för bok. Jag orkar inte ens fundera över recensionerna. Jag är så himla nöjd! Så kan det tydligen också kännas.

Liz

6896 kronor

Jag hade så mycket gnäll i mig att det höll på att bli ett gnälligt inlägg igen. Jag är ju bra på sådant. Men nu är det på det viset att jag ska lägga ut en dikt istället som kommer att finnas med i min poesibok I ett grovt rep som kommer i augusti på Styx förlag.

(Om ni sågar mig, gör det gärna en bit upp på vänster smalben, jag har ramlat med cykeln som sagt. Ont i fotleden.)

Gott folk, världspremiär! Bortse från det dubbla radavståndet, vet inte vad som hände. Då kör vi!

6896

det har Mona betalat för flygstolen

Monas man på Kumla vet inte att hon åker bort

sånt kan hon inte säga

Monas man känner folk utanför

egentligen är det inte så klokt att Mona åker bort

vem ska passa den döda undulaten?

vem ska vattna alla döda kaktusar?

vem ska mata de döda drängarna?

6896

det är priset man får betala

för att få se att gräset är grönare på andra sidan

Mona planerar att dö där borta

hon ska helt enkelt falla i en greves armar och dö av kärlek

Monas man på Kumla kan inte ana någonting om det

han sitter där han sitter

med Kristina intatuerat på hela underarmen

omgivet av knivar, rosor och patroner

3448

kostade tatueringen

det såg Mona då hon fick hem räkningen på VISA kortet

Mona flyger i kväll

i bagaget har hon hela sitt nya liv

ett nytt mobilnummer

en karta till greven

och telefonnumret till Lemmy Kilmister

Liz

Djupdykning

Ungefär så här kaotiskt kan det bli då man ska korrigera för (förhoppningsvis) sista gången. Stress!

Fredag eftermiddag. Manuset på barnboken Punkpapporna trillar in i inkorgen för en sista bearbetning innan sätt. Självklart ville förlaget ha det i retur snarast möjligt och jag lovade att det skulle vara klart under helgen. ”Jag har ju hela helgen på mig” kändes löjligt. Det här var fixat innan fredagens slut. Optimistidiot. Skrattretande tanke. Natten mot måndag låg jag i sängen med datorn på magen. I panik och långt ifrån klar. Måndagens inlägg till debutantbloggen var bara att fetglömma om jag skulle överleva. Inte för att mitt förlag skulle dräpa mig utan av kroppsliga signaler.

I värsta stressen på väg in till Konsum för att få en bit mat under startskedet av arbetet lyckades jag ramla i en stor blomkruka så centralt som det kan bli. Tonåringen hoppades att jag drev med honom och skulle inte visa sig ute på flera dagar om det var sant det jag sa. Ungefär alla vet vem jag är i den här kommunen, så mina ungar kopplas direkt i hop med puckot ”författaren” i blomlådan. Men är det så lätt att hålla tonåringar hemma under helgerna är jag beredd att ramla i en blomkruka varje fredag förmiddag. Det jobbigaste var väl att jag också skulle till Systembolaget… det bästa var att jag blev fast och stillasittande med manuset. Det fanns inte ben till att ränna i annat efter det fallet. Utan en dykning i blomlådan hade jag nog fortfarande suttit med manuset.  

Nu är jag på den nivån att jag har noll koll på grammatik. Noll koll på meningsuppbyggnad. Tempus? Vad är det? En ny lågprisbutik? 

Helgfrukosten inleddes med ett meddelande från Styx att de nu i veckan ska sätta poesiboken. Trevligt. Verkligen. Men det tillförde även lite mer ångest. Det börjar ju bli så nära nu.  

På torsdag börjar min ”semester”. Jojo…

//Liz

PS. Manuset är ”klart” och inskickat. (Tillsammans med fyra A4 sidor med kommentarer…)