Jag går aldrig på klassåterträffar. Jag har fått ett par inbjudningar, eftersom jag inte är ung längre, men jag går aldrig dit. Jag såg mig aldrig om när jag lämnade, och det har inte hänt något sedan dess som fått mig att omvärdera. Dyker nyfikenheten upp kan den stillas på Facebook, på tryggt avstånd från insinuanta VADJOBBARDUMEDDÅ och eurotechno som inte ens nostalgins ljusrosa hipstamatic-filter förmår framställa i en bättre dager. Jag vill inte se vart de har tagit vägen, och jag vill inte behöva försvara mig mot något outtalat klander på temat ”Varför tjänar du inte mer pengar, du som hade så bra betyg”.
Det är inte så dramatiskt. Jag drömmer inga mardrömmar om skoltiden, har inga trauman eller andra men. Jag bara går inte dit.
Man kan säga att det här blogginlägget är min första klassåterträff. Så förlåt mig om det känns lite avigt och klumpigt.
Vad gör jag nuförtiden? Jag har bytt genre, från skönlitteratur till sakprosa. Det var inget dramatiskt. Min roman blev refuserad, mitt fackboksmanus blev det inte. Jag har bytt förlag också, lika lite drama där. Det jag skriver nu passar helt enkelt bättre hos Leopard än hos Kalla Kulor. Men vi är vänner ändå.
Jag tror inte att jag är mer lyckad än någon annan. Jag har inte sålt några filmoptioner, inte blivit översatt och jag har inte någon agent. Jag är inte med i något karriärnätverk för kulturarbetare och får inga inbjudningar till det fina folkets fester. Om jag hade några sådana drömmar med mitt skrivande – vilket jag betvivlar, men minnet bedrar, i synnerhet när det handlar om den typen av pinsamheter – har jag väl en bit kvar.
Men jag har gett ut tre böcker. Gå på djupet kom i pocket och Främling, vad döljer du för mig? fick en femstjärnors förstadagsrecension i Svenska Dagbladet. Lokaltidningen i Södertälje mejlar ibland och undrar vad jag har i kikaren och om det går att skriva om det. Jag skriver krönikor och kulturartiklar och får betalt för det. Jag föreläser och får betalt för det också. Jag får till och med ett och annat fanmejl. Så inte behöver jag skämmas för mig heller.
Var det så här jag förväntade mig författarlivet? Jag vet inte. Mina författardrömmar var aldrig så passionerade som många andras. Jag var mer som en liten kille som drömmer om att bli polis. Det är ett koncept, en arketyp, snarare än en äkta dröm.
Ja, jag hör ju hur det låter. Och jag har också träffat de andra, de riktiga drömmarna. De som vigt hela sitt liv, eller åtminstone sin fritid och sina dagdrömmar, åt litteraturen. Som gått kurser och betalat lektörer, åkt på skrivretreats och dumpat ingenjörsjobbet, träffats i skrivgrupper och peppat varandra, skickat myriader av manus till allt från Albert Bonniers till sin kompis kompis stenciltidskrift. Och hur de har KÄMPAT! När jag har tänkt på dem har nästa tanke alltid varit att jag inte har förtjänat att få bli författare.
Det finns nog ett framtidstvivel inbakat i den tanken också. För även om jag nog rört mig framåt i ”författarkarriären” på de tre år som gått sedan min debut – bara en sådan sak som att jag har ett kontrakt på en bok som ännu inte är skriven – står jag rent ekonomiskt ungefär på samma punkt som då. Bara det att jag har barn nu.
(”Mamma, varför hade vi aldrig råd att åka någonstans på semestern?”
”Men du förstår, älskling, det var så viktigt för pappa att skriva.”
Jag skulle inte klara av det. Mitt hjärta skulle explodera.)
Så på sätt och vis står jag fortfarande och väger. Än så länge har jag bara haft tillfälliga jobb efter debuten, och alltid med tanken att fortsätta med författeriet efteråt. Än så länge sammanträder juryn fortfarande om min framtid.
Dom meddelas senare. Men förvänta er inte att jag ska komma tillbaka hit och berätta om den. En klassåterträff är bara det en för mycket.
Marcus Priftis (www.marcuspriftis.se) debuterade med utvecklingsromanen Gå på djupet och drev Debutantbloggen 2010. Hans senaste bok är den antirasistiska ABC-boken Främling, vad döljer du för mig?. Marcus nästa bok ska handla om manlighet och komma ut hösten 2014.
