Gästblogg: Oskar Källner om fem år senare – en författares resa

Foto: Angelica Klang

Foto: Angelica Klang

Fem år. Fem år sedan jag skrev på debutantbloggen. Fem år sedan jag gav ut min första bok, och fem år sedan jag klev in i en annan värld, och fann en gemenskap.

Den 17:e mars 2011 släppte jag Drakhornet. Det var min första bok. Ärligt talat var det mitt första manus. Den boken var min stora läromästare. Det slit jag lade ner där är basen för allt jag kan idag, Egentligen var det ett sånt där första manus som många brukar rekommendera att man stoppar i byrålådan och inte ger ut. Men jag hade slitit med det i fem år, skickat till testläsare, redigerat, och redigerat igen, skrivit om och hållit på tills manuset hade genomgått ett antal förvandlingar. Jag trodde på det och ville att min text skulle få leva, andas och färdas ut i världen.

Drakhornet framsida midiFörhoppningsfull skickade jag in Drakhornet till ett större antal förlag, men fick bara refuseringsbrev tillbaka. Några av dem var dock väldigt positiva, vilket motiverade mig att våga fortsätta. Jag bestämde mig för att starta eget förlag och ge ut på egen hand. År 2011 var egenutgivning i stort sett en okänd kvantitet, och jag möttes av både hurrarop och ifrågasättanden.

Roligt nog fick Drakhornet ett mycket positivt mottagande med fina recensioner. Så bara ett halvår senare släppte jag uppföljaren Skogens hjärta. Även den möttes av glada läsare och de sålde så pass bra att de betalade sig själva. Jag trodde att jag hade det bästa av alla världar, total kontroll över min egen publicering, och det kostade mig inte ett öre.

Men så kom livet emellan. Vårt andra barn föddes. Det var fantastiskt på många sätt, men jag pluggade och arbetade samtidigt, och kombinationen med studier, arbete och en nyfödd gjorde att jag fick lägga skrivandet på hyllan. Det fanns helt enkelt inte tid. På ett år skrev jag ingenting. Och till slut var jag tvungen att erkänna att jag inte mådde bra av det.

Något hade hänt i mig när jag skrev mina två första böcker. Något hade förlösts inuti, en del av min själ hade blommat ut. Vad det än var så gick det inte att trycka tillbaka igen. Skrivandet var en värk, ett behov, ett måste. Jag hade tänkt skriva den tredje fantasyboken, men det fanns inte längre tid eller energi att fokusera på så stora projekt.

YiAtt skriva noveller passade mig bättre. På grund av sin mindre storlek kräver de inte lika mycket överlåtelse och tid, vare sig i råskrivandet eller i redigeringen. Men jag var inte säker på hur bra mina försök egentligen var. Men våren 2013 så arrangerade SF-bokhandeln och Mix förlag (ett av Bonniers imprints) en science fiction-novelltävling. Jag skrev novellen Yi; om en mörk framtid med ett bioteknologiskt krig på en skogsbeväxt måne. Det kom in nästan 400 bidrag. Jag kom på delad andraplats. Det var stort.

Mix gav ut Yi som e-novell, och jag fick då skriva på mitt första Bonnierkontrakt. Allt detta var en rejäl bekräftelsekick, och något som jag så väl behövde efter ett år i skrivardvala. Efter det började även folk höra av sig om huruvida jag ville vara med i deras antologier, vilket jag gärna ville. Sedan dess har jag vunnit ytterligare två tävlingar, varit med i massor av antologier, gett ut flera e-noveller och blivit översatt till engelska och finska.

När jag insåg att jag inte längre hade möjlighet att överlåta mig till att skriva en hel roman så trodde jag att mitt författande var dödsdömt. Jag såg novellskrivandet mer som något jag kunde göra terapeutiskt för att hålla hantverket igång medan jag väntade på bättre tider. Istället har jag kunnat konstatera att mina noveller har expanderat min författarplattform något helt enormt. Idag tror jag att det framförallt är de som folk relaterar till när de hör mitt namn.

Fem års utgivning. Mina egna böcker samt alla antologier jag deltagit i.

Fem års utgivning. Mina egna böcker samt alla antologier jag deltagit i. Jag lade upp dem på vardagsbordet inför att jag skulle skriva det här inlägget och blev själv överraskad över hur många de är. Det har varit mycket roligt att få delta i så många spännande projekt.

Men kommer inte den tredje fantasyboken någon gång? Jo då. Jag lovar. Idag finns det plats igen i mitt liv för att ägna mig åt lite större projekt. T.ex. släppte jag Stormvinge i somras, en hästbok, fast med flygande hästar. Jag tror jag är den första personen i världen som kombinera hästbok och science fiction.

Att dö väl. En E-novell som jag skrev tillsammans med en av mina författarvänner Eva Holmquist.

Att dö väl. En E-novell som jag skrev tillsammans med en av mina författarvänner Eva Holmquist.

En annan stor skillnad mellan nu och då är den dynamiska indiescen med fantastikförlag som växt fram i Sverige. Det finns ett antal riktigt spännande mindre förlag som ger ut kvalitetsfantasy, science fiction och skräck. Och jag är stolt att kunna räkna mig ibland dem, och att få vara en del av den gemenskapen. För när jag började den här resan 2011 så var det ganska ensamt, idag är jag en del av en mycket större gemenskap, där vi hjälper, stöttar och tipsar varandra. Det är människor som har kommit att bli en viktig del av mitt liv, och tillsammans arbetar vi med det som vi alla brinner för, den fantastiska litteraturen.

Jag vet inte vad framtiden bär i sitt sköte. Jag vet bara att jag har många fler berättelser inom mig som vill ut. Vi får helt enkelt vandra in i framtiden steg för steg. Och vem vet, kanske möts vi där, i en större gemenskap. Det kommer bli fantastiskt.

Oskar Källner – Ett år senare

Oskars presentationsfoto prime miniDet är nu ett år sedan jag senast skrev något på debutantbloggen. Det känns ärligt talat lite konstigt att återigen logga in på mitt gamla konto och skriva de här raderna. Men under ett års tid var debutantbloggen en naturlig del av vardagen. Det blev en plats att få uttrycka tankar och känslor och finna nya vänner och kontakter. Den här bloggen har betytt så mycket för mig och det var lite tomt att lämna den. Därför känns det väldigt roligt att ha fått möjligheten att åter skriva ett inlägg och berätta lite om vad som hänt under året.

Januari började med en stor omställning för vår familj. Då föddes nämligen vårt andra barn, en liten pojke. Det var en fantastisk upplevelse och han är världens sötaste gullunge, men det innebar också att hela våren mest försvann i någon slags spädbarnsdimma. Nu är han större, sover på nätterna, och vi börjar åter få tillbaka något av kvällens timmar, och med den tid att skriva.

Jag arbetar fortfarande på tredje delen i min fantasyserie. De första två delarna, Drakhornet och Skogens hjärta, har roligt nog hittat sin publik, och jag får med jämna mellanrum förfrågningar om uppföljaren. Det är så klart superkul, samtidigt känns det lite pressande att veta att folk sitter och väntar på fortsättningen. Jag ska erkänna att det påverkar mitt skrivande. Tidigare skrev jag mest bara för att det var kul. Nu har jag nog blivit hårdare mot mig själv, och mot texten. Fast jag tror det är bra. Man vill ju ändå bli bättre hela tiden. Och jag har fortfarande kul.

Något annat som skett under året är att jag har fått lära känna många, nya, sköna människor. När man gett ut en bok så känns det ibland som att man gått med i en hemlig klubb där det sitter medlemmar och trycker i var och varannan buske. Det är alltid lika roligt när man finner varandra och jag har nu regelbundna kontakter, både med författare som liksom jag startat eget och gett ut själv, och med författare i min geografiska närhet. Just det senare är lite extra kul. För man kan träffas rent fysiskt (Internet i all ära, men det kan i längden inte ersätta möten ansikte mot ansikte) och man kan arrangera små evenemang tillsammans.

signering på ICAJag har ju tidigare skrivit på debutantbloggen om att jag verkligen tror på det lokala sammanhanget. Jag har t.e.x. stått och signerat böcker på vårt lokala ICA, och i våras sålde jag också på den lokala marknaden. Båda gångerna har det gått riktigt bra. För två veckor sedan gjorde vi lokala författare slag i saken och anordnade en gemensam signering på ICA. Roligt nog hade vi olika slags böcker, så det passade olika åldersgrupper och läsintressen, vilket gav en synergieffekt då allt fler stannade vid bordet för att titta.

En annan sak som har skett är att jag äntligen gett mig in på eboksmarknaden. Jag hade ju egentligen tänkt ordna eböcker av mina titlar för länge sedan. Men vissa omständigheter (läs: spädbarnsdimman) gjorde att jag fick skjuta på det. Men nu finns i alla fall både Drakhornet och Skogens hjärta som eböcker. Men här har jag också gjort ett lite annorlunda val. De flesta svenska förlag låter sina böcker bli distribuerade av Elib, och endast av Elib. Det är helt okey om man vill ha ut sina böcker till de stora internethandlarna samt biblioteken. Det vill jag också göra förr eller senare. Men det fanns en annan marknad jag hade spanat in först.

Drakhornet ebok iPhone m 10Mina eböcker är istället släppta till iPhone (iBooks) och Android (Moon+ Reader). Jag tror nämligen att de stora förlagen har gjort en missbedömning. De går omkring och väntar på att folk ska köpa läsplattor och missar att en stor del av den svenska befolkningen redan äger mobila läsbara enheter. Jag tänker på dessa enorma mängder touchtelefoner som verkar finnas i var och varannan människas ficka. ”Läsa på en telefon! Men det går väl inte!” kanske du tänker. Jo då. Det går faktiskt utmärkt. Det är mest en vanesak. Och det är ett ganska skönt tidsfördriv på bussen, tåget eller tunnelbanan. Dessutom blir ju iPaden allt vanligare och det släpps hela tiden nya surfplattor med Android, så vill man ha större skärm så går det också bra.

Läsappen till iPhone/iPad heter iBooks. Jag har använt den ett tag och trivs väldigt bra numera med att läsa mina böcker digitalt. I iBooks finns också en butik, och något som jag lagt märke till där var att utbudet av böcker på svenska var ganska skralt. Några småförlag hade hakat på och distribuerat sina eböcker även till iBooks, men de stora förlagen lyste med sin frånvaro. Samtidigt fanns det väldiga mängder amerikanska böcker. I USA ligger de några år framför oss när det kommer till eläsning. Här, insåg jag, fanns det en stor möjlighet. Eftersom det inte var så ”trångt” om titlar så fanns det större chans att synas.

Så jag gjorde ett taktiskt val och släppte Drakhornet helt gratis. I alla fall för en begränsad tid. Den gick snabbt upp på 10-i-top listan under gratisböcker, och har legat där hyfsat kontant nu i två månaders tid. Samtidigt släppte jag Skogens hjärta som betalbok, med tanken att folk visserligen får läsa Drakhornet gratis, men de får betala för fortsättningen. Det är en taktik som har visat sig fungera alldeles utmärkt.

Några författarvänner till mig har frågat om jag ändå inte ska ta lite betalt för Drakhornet, kanske bara 7kr eller något. Men saken är den att då missar man poängen. Jag har redan fått tillbaka de pengar jag investerat i Drakhornet, och mer därtill. Därför känner jag att jag utan betänkligheter kan ha den liggande ute gratis. För tar man 7kr för den blir det ändå en psykologisk barriär att ta sig över för en potentiell köpare, och då skulle Drakhornet ramla ner från 10-i-top listan och aldrig upptäckas av läsarna, vilket ju är själva grejen med alltihop.

För mig är det marknadsföring av bästa sort. Och det är marknadsföring som inte kostar mig ett öre. Visst, jag tjänar inget på just den eboken, men jag är övertygad om att jag tack vare denna taktik har sålt fler exemplar av Skogens hjärta, än vad jag skulle ha gjort av Drakhornet och Skogens hjärta tillsammans, om de båda varit betalböcker.

Vägen till stjärnorna - Omslag - final - miniSlutligen har jag även släppt den där Metro 2033 novellen som jag skrev om för ett år sedan. Den fick titeln ”Vägen till stjärnorna” och finns även den som ebok i iBooks eller till Moon+ Reader (Android). Eftersom den är en novell släppte jag den hyfsat billigt, bara 15kr, och lyckades på så sätt också täcka in en ny del av marknaden, nämligen den för billigare noveller. Det var väldigt roligt att äntligen få ge ut min postapokalyptiska vision av livet under Stockholm och den har trevligt nog också fått bra recensioner.

Vad som ligger i framtiden vet jag inte riktigt. Jag ska som sagt försöka bli klar med min tredje fantasybok. Men samtidigt finns det gott om intressanta sidoprojekt som lockar och pockar på uppmärksamheten. När man dessutom har begränsat med tid är det ibland svårt att veta vad man ska prioritera.

En sak vet jag i alla fall. Att få sätta sig vid tangentbordet och låta en ny värld komma till liv är det roligaste som finns. Jag kommer aldrig att sluta skriva.

Oskar tackar för sig

Detta blir mitt sista inlägg på Debutantbloggen. Det känns märkligt att skriva de orden. Under ett års tid har debutantbloggen varit en integrerad del av mitt liv. Det är här som jag fått dela med mig av glädjeämnen och svårigheter, fått diskutera skrivandets hantverk, förlagsvärlden och den digitala revolutionen (som inte riktigt anlänt ännu.) Men viktigast av allt, det är här jag har fått möta en riktigt skön gemenskap och fått många goda vänner.

För ett år sedan anade jag inte hur mycket det skulle komma att betyda för mig. Inte heller anade jag hur roligt det skulle bli, eller hur tufft det kunde vara vissa perioder. Det är inte alltid man har inspiration att skriva. Ändå har vi under hela året haft som mål att hålla bloggen uppdaterad. Att skriva artiklar som kommer från hjärtat, och inte bara klämma ut något. Enbart ni, våra läsare kan säga om vi lyckats eller inte i den målsättningen.

När jag tittar tillbaka på året väcks många minnen till liv. Nästan det första som hände var att jag publicerade en artikelserie om huruvida det verkligen är okey att publicera själv. Kommentarerna (och besökarantalet) formligen exploderade.

Det var fascinerande, och lite skrämmande. För vid det tillfället hade jag ännu ingen aning om hur det skulle gå. Jag visste inte om Drakhornet skulle bli en flip eller flopp. Det enda jag hade var en plan, och en tro på mitt eget material.

Samtidigt visste jag att jag var tvungen att ta saker i egna händer. Jag hade försökt pressa mig genom förlagens nyckelhål och misslyckats. Nu var något tvunget att hända, eller så skulle något dö inom mig. Min text behövde komma ut bland människor för att kunna leva. Orden behövde andas.

Det var några bävande månader, innan jag såg vart det barkade hän. Nu är jag så oändligt glad över den väg jag valt. Idag, ett år senare, har jag två böcker ute. Den första har sålt så pass bra att den betalat sig själv, och den andra drog in hela sin tryckkostnad på bara två veckor.

Det innebär att jag just nu lever i den bästa av världar. Jag behöver inte längre skriva, osäker på huruvida mina ord, mina världar, kommer att delas av andra. Det finns nu uppbyggda strukturer för att sprida orden, och en läsekrets som faktiskt med stor entusiasm ser fram mot nästa boksläp. (Det är fortfarande en väldigt skum känsla. Jag hade inte riktigt räknat med att få ”fans.”)

Det har varit grymt mycket arbete. Men jag har fått tillbaka hundrafalt. Jag har insett att det faktiskt är möjligt att sträcka sig efter sina drömmar och nå dem. De kan verka omöjligt avlägsna, men genom att sätta upp mål och sedan ta konkreta steg  så når man horisonten till slut.

Därför är det med stor glädje som jag nu får tacka för mig. Det ska bli spännande att följa våra efterträdare under 2012 och se hur de griper sig an sitt debutår. Jag önskar dem all lycka i allt de företar sig.

Men jag lämnar inte internet helt och hållet. Jag har fortfarande kvar min privata blogg Munins Skärvor, samt förlagsbloggen på Fafner Förlag. Kanske kan jag till och med börja skriva på Fafner på allvar nu. Hittills har jag nästan bara använt den för att lägga upp Drakhornet som podcast. Kanske är det där jag ska publicera mina sporadiska inlägg om författandet och förlagslivet. Vi får se …

Slutligen vill jag rikta det största av alla tack till mina fina kollegor Frida och Annelie, samt våra underbara läsare. Det är ni som gör Debutantbloggen till vad det är. Kram!

Alla kapitel, inlästa och uppladdade

För bara någon minut sedan tankade jag upp det sista kapitlet av Drakhornets podcast. Det känns både väldigt skönt, men också märkligt tomt. Varje vecka i över tio månaders tid har jag spelat in ett kapitel av Drakhornet, och lagt upp gratis på internet. Varje fredag kl 01.00 på natten har de publicerats. Sista delen publiceras nu på fredag den 30:e.

Vad jag vet är jag först i Sverige med att lägga upp min bok som gratis podradio. Det finns andra som lagt upp ljudböcker gratis på nätet, men då är det ofta som mp3er som man måste gå in på en viss hemsida för att tanka ner. Det fantastiska med podradio är att vem som helst som har en podcastclient, som t.ex. iTunes superenkelt kan prenumerera på en podcast och få ner den i sin iPod, iPhone, mp3-spelare, etc.

Det började som ett experiment. Jag ville dela med mig av den värld och de karaktärer som doldes inuti Drakhornet. Jag ville se om det gick att få spridning genom podradioformatet. Förhoppningen var självklart också att folk skulle tycka att det var så spännande att de sedan gick och köpte böckerna.

Hittills har de 44 avsnitten haft ungefär 15 000 nedladdningar. Det innebär i snitt 360 personer per avsnitt. Men siffrorna är inte säkra. För det första kan det vara samma person som har tankat ner flera gånger, och för det andra är det inte säkert att folk verkligen lyssnar, bara för att de prenumererar. Enligt mer sansade beräkningar tror jag mig har ungefär 200 trofasta lyssnare som tankar ner det nya avsnittet varje vecka.

Detta inlägg är egentligen ett stort tack till ni 200. Tack för att ni vecka efter vecka följt med på äventyr till Kilsbergen, till dimhöljda skogar och trollens grottor. Det är för er jag regelbundet läst in ett nytt kapitel. En del av er har hört av sig med feedback. Det är jag oändligt glad över, för det har hjälpt mig att göra podcasten bättre. Men även ni som inte syns på något annat vis än att statistikmätaren tickar på ytterligare ett nummer har betytt mycket.

Det är flera som frågat om jag även kommer att läsa in Skogens hjärta som podradio. Svaret på det blir nog tyvärr nej. Jag har varken tid eller ork att läsa in en bok till. I alla fall inte för tillfället. Det är ett enormt arbete, många fler arbetstimmar än jag först anade. Och även om det samtidigt är roligt, så finns det för tillfället inte energi till det.

Men för de lyssnare som har lässvårigheter finns det en annan möjlighet. I förra veckan fick jag mail från TPB att de kommer att göra både talbok och punktskriftsbok även av Skogens hjärta. Jag vet inte hur lång tid det kommer att ta, men det kommer antagligen vara klart någon gång under vårterminen.

Även om jag själv nu ska ta en liten paus så tror jag stenhårt på podradio som format. Jag hoppas verkligen att det kommer släppas många fler böcker som podradio. Det är ett väldigt smidigt format att arbeta med, och det vore jättekul om vi kunde få en explosion av gratis ljudböcker  i det här landet. Om du är nyfiken på hur du gör din egen podcast så har jag skrivit om det här.

Lycka till! Och allt gott.

Det svenska fantasyundret?

Det känns som att det är något på gång. Det är svårt att riktigt sätta fingret på var och hur. Ändå inbillar jag mig att pulsen finns där, att den är regelbunden och växer i styrka.

Kanske är det bara jag som varit blind. Kanske har det alltid funnits en massa intressanta svenska fantastikförfattare. Kanske har det gjorts massor av svensk fantasy, science fiction, skräck och magisk realism men jag har varit för insnöad i min anglosaxiska bokvärld för att se?

Fast varför känns det då som att det kommer så mycket nytt? Nya författare, nya titlar och nya förlag. De gamla ulvarna finns självklart kvar. Och det är jag tacksam för. Vi som tillhör en ny generation författare behöver er som gått före. Men vart jag än tittar så bubblar det av aktivitet.

Det är många som menar att vi i norden har en egen röst. Att vi har något unikt att bidra med till den världsomspännande fantastiken. Att det finns något dynamiskt här som, om det bara får mogna, har all möjlighet att fullkomligt explodera.

Det har talats om det svenska deckarundret. Kanske är det snart dags för det svenska fantastikundret?

Just nu pågår en fantastisk intervjuserie (pun intended) på bokbloggen Spektakulärt. De har som mål att täcka in allt som händer inom nordisk fantastik, såväl litteratur som film och andra konstformer.

Det fascinerande är hur många författare de fått ihop till intervjuserien. Redan nu har tjugo författare intervjuats och ytterligare tjugotre väntar på sin tur. Med en publiceringshastighet av fem författare i veckan blir det nio veckor av författarintervjuer!

Titta gärna in på Spektakulärt. Intervjuerna är intressant läsning och ger en känsla för bredden och djupet inom den svenska fantastiken. Jag tror att det finns en drivkraft i den här skaran till framtida mästerverk. Vem vet … Undret kanske väntar runt hörnet.

Tio år med Sagan om Ringen

Har det redan gått tio år? Tio år sedan Sagan om Ringen gick upp på biograferna? Otroligt. Jag minns det som igår, hur ryktena flög över nätet, och diskussionerna gick höga bland kompisarna. Vi hade alla sett Peter Jacksons tidigare filmer, Braindead och Bad taste. Men hur skulle en man som kommit upp sig genom sina (visserligen helt fantastiskt roliga) B-filmer kunna leverera ett så episkt skådespel som Sagan om Ringen?

Vi tittade på de få trailers vi kunde komma över. Och vi var ju tvungna att erkänna att det såg bra ut. Vackert, stämningsfullt och vemodigt. Precis i linje med vad vi hoppades. Någon i gänget fick tag i en ”behind the scenes”-dokumentär och vi bänkade oss framför datorn för att kolla. Vi häpnade över den hängivenhet som Jackson och hans team verkade ha inför sin näst intill omöjliga uppgift.

För det är en omöjlig uppgift att göra alla nöjda. Vi är så många som har en personlig relation till J R R Tolkiens verk. Själv läste jag böckerna första gången när jag var tolv och de fascinerade mig totalt. Aldrig tidigare hade jag läst något som var så storslaget, så ödesmättat, så fullt av kamp och lidande, och så obönhörligt vackert. Det fångade mitt hjärta.

Nu, många år senare, kan jag se bristerna. Det finns saker i Tolkiens författarskap som man aldrig skulle komma undan med idag. Ta bara hela första delen av första boken, som kan få vem som helst att somna av uttråkning. Eller det smaklösa sätt på vilken världen delas upp mellan ”goda” och ”onda” raser. Eller den romantiska hyllningen av ”den sanna Kungen” vars tillträde till tronen kommer att ställa allt till rätta. Så fungerar det inte i verkligheten.

Men trots allt detta, så kan ingen ta ifrån mig min första upplevelse av böckerna. De skapade en värld inför vilken jag fortfarande kan känna både hängivenhet och ödmjukhet. Och oavsett om jag vill det eller inte, så kommer Tolkien på något sätt, för alltid, att påverka mitt författarskap.

Det finns miljoner Midgårdsälskare. Människor som, liksom jag, fångats av kärlek till denna karga värld. Att blidka oss alla med en filmatisering vore omöjligt. Men ändå var det precis vad Jackson lyckades med. Eller nästan i alla fall. Visst fanns det de som hatade filmerna. Och i slutändan kan jag nog bara tala för mig själv och mina kompisar. Men vi älskade dem. Alla tre. Även om nog första filmen var den bästa.

Bilderna var inte exakt som jag hade tänkt dem. Men de var nära nog. När jag såg Fylke, Hoberna, Gandalf, Vattnadal, Moria och de svarta ryttarna, så var det så nära min fantasi de kunde ha kommit. Och när Balrogen klev ut på stenbron för att möta Gandalf, så jublade jag. Jag mindes Tolkiens ord, om Balrogen som både eld och skugga. Jag trodde aldrig att de skulle kunna ordna den kombinationen. Men de gjorde det!

Jag har DVD-boxarna i min bokhylla. Extended version. Jag har inte sett dem på många år. Undrar just vad jag skulle tycka om dem idag? Har kanske min smak förändrats? Har de åldrats med värdighet? Jag vet inte. Kanske dags att ta reda på saken.

Detta inlägg inspirerades av den bloggsatsning som Drömmarnas berg gjorde igår, där de lät 20 personer säga något om deras upplevelse av Sagan om Ringen.

Att signera i en mataffär.

I lördags hade jag boksignering. Inte i en bokaffär eller på ett bibliotek utan i en mataffär. Faktum är att detta är andra gången jag gjort det. Första gången var när Drakhornet släpptes i våras, så det kändes bara naturligt att göra det igen.

Jag tror att man verkligen ska försöka använda sig av sitt lokala sammanhang. Folk blir nästan alltid mycket mer intresserade om det är en författare som bor i samma samhälle som de själva. Det finns, även i vår globaliserade vardag, fortfarande en känsla för det lokala. En slags ”vi”-känsla.

Det lokala är även väldigt bra för att få ut information. ICA var schysta nog att ge mig plats på deras veckoreklamblad och hade lagt upp det på deras Facebook-sida. Dessutom hade jag förmånen att få in en artikel i den lokala tidningen Knivstabyggden, och fick med en notis om det på framsidan. Slutligen åkte jag ner dagen innan med några stora affischer som den mycket hjälpsamma personalen satte upp framför entrén.

När väl dagen kom så lastade jag bilen full med kartonger. Förra gången hade jag nämligen sålt slut långt innan tiden gått ut. Denna gång tänkte jag inte begå samma misstag. Jag tog även med en roll-up som jag haft på bokmässan, som jag tänkte skulle kunna bli en bra backdrop.

Väl på plats hade personalen fixat fram ett bord precis vid ingången i butiken. Så det första folk såg när de kom in på frukt och grönt, var bananerna, apelsinerna, och mig. Jag satt inte ner, utan stod upp, då det var mycket lättare att relatera till folket som gick förbi. Personalen fixade dessutom en grym skylt som hängde precis ovanför huvudet på mig. ”Böckerna 139kr/st eller två för 249kr.” Mycket tydligare än så kunde det inte bli.

Allt detta förarbete gav resultat. Det är enorma mängder människor som passerar genom ett ICA under tre timmar. De flesta slängde mig bara en blick och gick förbi. Vissa hälsade eller nickade, andra ignorerade mig totalt. Men det var tillräckligt många som stannade till och var nyfikna för att jag nästan hela tiden hade att göra.

Jag tror det fanns flera faktorer som hjälpte försäljningen. För det första hade den ju annonserats i både reklamblad och lokaltidning. Så folk var medvetna. För det andra var det ju ganska exakt två veckor innan julafton, och det var en hel del folk som stannade till i jakt på julklappar till barn och barnbarn. Slutligen är det få som kan motstå en rabatt. Så en majoritet som köpte första boken, köpte även tvåan.

Där kom även ett flertal som läst första boken och nu ville köpa tvåan. De hade sett i tidningen att det var dags och passade på när de ändå skulle handla mjölk. Totalt sålde jag 52 böcker på tre timmar. Känner mig väldigt nöjd med det.

Jag tror verkligen på att finnas där folk finns. Jag funderar nu på om jag inte ska skaffa mig ett marknadsstånd på Knivsta marknad till sommaren och kanske även ett på den lokala medeltidsmarknaden. Och vem vet. En dag kanske jag ska testa på en signering i en bokhandel också.

Första recensionen av Skogens hjärta

Så har första recensionen av Skogens hjärta landat. Det känns väldigt skönt att den var så positiv. Visserligen tror och hoppas jag på bra recensioner, då jag tror på mitt material. Jag har ju även fått massor av positiv respons på manuset från mina beta-läsare. Men det är ändå något helt annat när någon man inte känner har läst och uppskattat ens bok.

Jag vet inte om jag är lite konstig. Eller om jag är osvensk. Men jag har aldrig varit så mycket för det där med lagom. Igår skrev Frida ett inlägg om att hon önskade sig lagom recensioner. Vi är nog lite olika som personer. Jag vill inte ha lagom recensioner. Jag vill ha lysande recensioner! Kanske är det både högmodigt och arrogant, men det är vad jag längtar efter.

Jag har märkt att det som ger mig energi och inspiration att skriva är all feedback från läsarna. Skrivandet är visserligen något väldigt personligt och något man gör i enskildhet. Men jag hade aldrig orkat pressa mig till att släppa två böcker inom loppet av ett halvår, om det inte varit för alla läsare som ville veta fortsättningen.

Kanske är det därför jag vill ha lysande recensioner. Så att det sporrar mig vidare mot nya projekt och nya historier.

Eller kanske är jag bara enfaldig. Och osvensk. Och olagom. Men på något sätt trivs jag ganska bra med det.

Tillbaka till Kniven

Då var det bestämt. Nästa lördag kommer jag att ha en signering på ICA Kniven, det lokala ICAt här i Knivsta. Jag gjorde det även i våras när Drakhornet släpptes, och den signeringen gick över alla förväntningar. Jag sålde slut på alla böcker inom två av de tre planerade timmarna, så denna gång ska jag bulla upp med massor av reservkartonger.

Det känns som att det inte kan bli mycket bättre. Det är exakt två veckor innan julafton, och förhoppningsvis vimlar det av folk som ännu inte köpt julklappar till sina barn, syskon, vänner, etc. Och vad skulle kunna vara en bättre julklapp än en fantasybok?

Okey, nu kanske jag är lite insnöad i min egen värld. Det finns faktiskt de som skulle bli gladare över, en ask med kroppssmör, bodylotion och sånt där. Något för mig totalt oförståeligt. Men man har ju som sagt olika prioriteringar här i livet. 😉

I vilket fall som helst … (Var var jag någonstans nu då … ja just det) Jag kommer att stå på ICA lördagen den 10:e dec mellan 12.00-15.00 och jag kommer att ha med mig kartonger med både Drakhornet och Skogens hjärta. Om ni har vägarna förbi världsmetropolen Knivsta så kom gärna in och säg hej.

Jag lovar att återkomma med en rapport om hur det gick. Önska mig lycka till.

Idag släpps Skogens hjärta!

Det är knappt jag kan tro att det är sant. Efter så mycket pillande och fixande är dagen äntligen här. Idag släpps Skogens hjärta.

För ett år sedan satte jag upp två mål. Jag skulle ge ut min första bok, och den skulle gå ihop sig ekonomiskt. Det första uppfylldes i april då Drakhornet släpptes. Det andra målet nåddes efter sommaren då den hade sålt så pass bra att jag fått tillbaka alla utlagda pengar. Att nu dessutom kunna ge ut en andra bok känns nästan overkligt. Det är en grym bonus!

Samtidigt har det varit mycket arbete. Ni som regelbundet läser denna blogg har kunnat följa processen med revideringar av manus, alfaläsning, betaläsning och korrläsning. Sedan har vi inlagans design, omslagsillustration och grafisk design på det. Känns nästan konstigt att det är över.

Men jag hade aldrig klarat det utan hjälp. Tack alla ni som agerat läsare och bollplank för mig under den här processen. Era tankar och reflektioner har varit ovärderliga och gjort boken så mycket bättre. Jag vill också rikta ett stort tack till alla de läsare som med ostoppbar läshunger varit på mig och undrat när tvåan kommer. Utan allt ert pepp hade jag inte orkat genomföra det här.

Nu ska jag ta det lite lugnare en tid framöver. I januari utökas vår familj med ytterligare en medlem, så jag ska spendera mindre tid framför datorn och istället lära känna denna nya lilla knodding. Men även om både författandet och förlagsarbetet kommer att gå på sparlåga för en tid, så har detta år lärt mig att man faktiskt kan sträcka sig efter sin dröm och fånga dem.

Jag kommer att skriva böcker resten av mitt liv. Nu är vägen vidöppen och där finns inte längre några hinder. Snart kommer säkert också mina tankar att återvända till Hanna och Erik. Jag är säker på att jag inte vandrat genom Kilsbergens skogar för sista gången. Tvärt om är det många idéer som ligger och pyr inför trean. Men kanske tar jag ett avbrott och skriver något helt annat emellan. Jag är lite sugen på att skriva en svensk steampunk. Det vore något!

Nu finns Drakhornet som talbok!

Jag har ju tidigare berättat att Drakhornet höll på att läsas in som talbok. Nu är arbetet klart. Från och med denna vecka kan alla som har någon form av synskada eller läsproblem låna boken gratis från TPB.

Jag träffade några från TPB på bokmässan, och tydligen går tekniken framåt med stora språng. Om man helst vill ha den i punktskrift kan man få det. Då beställer man bara, så skapar de en punktskriftsbok, bara för dig, och sänder hem den till dig. Sedan är den din. Du behöver inte skicka tillbaka den. Någonsin.

Vad gäller talböcker så är man inte längre begränsad till speciella spelare. Istället kan man tanka ner talboken till sin mobil och lyssna i speciella små apps. Kolla in bilden nedan hur det ser ut när Drakhornet spelas i en smartphone.

Jag har ju spelat in hela Drakhornet som podcast. Vem som helst kan lyssna på den gratis via iTunes, eller annan valfri podcastclient. Och jag har ju undrat hur en professionell inläsare skulle läsa jämfört med mig själv. Nu har jag svaret. Man kan nämligen gå till TPS sida för Drakhornet och provlyssna på en liten textstump.

Känns lite konstigt att höra mina ord i någon annans mun. Men man kan konstatera att han läser mycket snabbare än mig, men lyckas ändå vara tydlig, vilket är imponerande. Däremot kanske jag betonar vissa ord starkare för att ge större eftertänksamhet och kraft till historien. Svårt att avgöra på en så kort testlyssning. Dessutom kanske vana talbokslyssnare vill ha det snabbt, för de orkar inte vänta. Det finns till och med en funktion på apparaterna/appen för att öka hastigheten.

Får se om jag kan beställa hem talboken. TPB har som policy att skicka en skiva till  författaren om man begär det. Ska bli spännande att lyssna.

E-böcker och PoD, för miljöns skull?

Den digitala e-boksrevolutionen har ännu inte riktigt nått Sverige. Fortfarande är det fysiska pappersböcker som gäller för de flesta. Men förändringen kommer, även om den går lite långsammare än vad man kanske skulle kunna tro. Sverige är ju ändå känt för att snabbt ta till sig nya tekniska lösningar. Det är i alla fall en självbild vi har. Ändå ligger vi flera år efter t.ex. USA där e-boken numera har gått om pocketböckerna i försäljningsstatistiken.

Det finns de som är rädda för e-bokens intåg. De som är rädda för att vi ska förlora den nära kontakten med våra älskade, cellulosadoftande glädjespridare. Men jag tror inte att det finns någon orsak att frukta. Vi kommer alltid att ha kvar pappersböcker. Det kommer alltid att finnas stora, fina inbundna, lyxiga böcker att ha i bokhyllan. Men pocketboken är på väg ut. Och egentligen gör det ingenting.

Vad är det pocketboken till för? Jo, den är designad för att vara billig att producera i stora upplagor. Det är en pocket man tar med sig till stranden, för det gör inte så mycket om det kommer sand mellan bladen. Eller ner i badkaret. För det gör inget om bladen blir lite vågiga. Eller med på flygplansresan, för det gör inget om den blir lite tilltufsad.

Pocketboken är till för att vara billig, lättillgänglig och lätt att slänga. (Nu har jag personligen ett problem med att slänga böcker över huvudtaget, men det är ändå lite lättare att slänga just pockets.)

Det finns inget som en pocket gör, som inte en e-bok gör lika bra eller bättre. En e-bok är ofta billig (och de förlag som fortfarande har höga priser på sina e-böcker har inta förstått hur marknaden kommer att se ut om några år.) Den är extremt lättillgänglig då det oftast bara är att ladda ner direkt från nätet, och vill man slänga den är det bara en fil att radera. Men faktum är att man inte ens behöver slänga den, då den till skillnad från en pocket inte tar upp fysiskt utrymme i din bokhylla.

Men det finns ytterligare en aspekt att ta med i beräkningen: miljön. Jag vet inte hur det ser ut i Sverige, men jag har förstått att det finns miljömässiga problem med den affärsmodell som finns kring pocketböcker i USA. Förlaget har nämligen en återlämningspolicy där butikerna kan lämna tillbaka osålda böcker upp till ett år efter leverans. Detta gör att väldiga mängder böcker skickas ut i butikerna, som sedan kommer tillbaka och förstörs. Man beräknar att varannan pocketbok som trycks upp aldrig säljs, utan går direkt ner i kvarnarna.

Detta är ett slöseri av oerhörda mått. Men förhoppningsvis är det ett slöseri som den nya digitala revolutionen kommer att sätta stopp för. Att skapa en e-bok kostar en hel del pengar. De som ska betalas är: författare, redaktör, administratör, illustratör, formgivare, etc. Däremot har man inga tryckkostnader, och när väl e-boken är klar så kostar det inget att duplicera den.

Sedan har vi ju så klart problemet med läsplattornas miljöpåverkan. Ärligt talat vet jag inte hur mycket det kostar att tillverka t.ex. en iPad, och hur står miljöpåverkan det har. Det har ju gått några skräckdokumentärer på TV, där de visat hur arbetare i Kina slitit under svåra arbetsförhållanden. Frågan är om detta är typiskt för hela industrin, eller om det är de abnorma undantagen som visas upp. Förhoppningsvis tar de stora företagen ansvar för sin elektroniktillverkning och håller kontroll på sina underleverantörer och arbetarnas villkor.

Själv har jag inte släppt Drakhornet ännu som e-bok, men det kommer. Däremot trycker jag både Drakhornet och Skogens hjärta som Print on Demand. Det innebär att böckerna inte ens existerar innan de beställs. Nu vet jag inte exakt hur stor miljöpåverkan trycket av en Print on Demand-bok har, men jag har svårt att föreställa mig att det skulle vara värre än att trycka upp två böcker för varje såld.

Jag tror och hoppas, att framtiden ser ljus ut, även ur ett miljöperspektiv. Förhoppningsvis får vi se hur tekniken tar ytterligare språng framåt, mot smartare lösningar och ännu mindre miljöpåverkan.

Ps. Idag svarar jag förresten på fem författarfrågor på bloggen spektakulärt. Ds.

Sa hon, mumlade hon eller skrek hon?

För några veckor sedan slutredigerade jag Skogens hjärta. Det är alltid en klurig process, med vad som ska tas bort, och vad som ska behållas. Dessutom är det intressant att notera hur mina betaläsare och korrläsare ibland har vilt olika uppfattningar.

En punkt för meningsskiljaktigheter var dialogerna. En av mina korrläsare var stenhård gällande identitetsmarkörer. Med identitetsmarkör menar jag de där små orden som berättar vem det var som sa något. T.ex: ”Kom nu”, sa hon.

Jag har en tendens att skriva  saker som: mumlade hon, skrek hon, väste hon, fräste hon, skrattade hon o.s.v. beroende på situationen och med vilket humör något sägs. Låt oss kalla det för emotionella identitetsmarkörer. Jag vet att det är många som anser detta vara helt fel. Alla skrivarböcker jag läst, t.ex. Stephen Kings Att skriva, säger att man bara ska använda: sa hon, att  identitetsmarkören alltså bör vara neutral. De menar att  dialogen som sådan ska vara tillräckligt informativ för att läsaren ska förstå tonen med vilket det sas.

Jag förstår argumentet, men håller inte riktigt med. För det finns gott om tillfällen då det finns en diskrepans mellan vad vi säger och hur vi säger det. Hela konceptet med ironi och sarkasm blir väldigt svår att få fram utan emotionella markörer.

Ett annat argument är att för många emotionella identitetsmarkörer får textens flöde att stanna upp. Man riskerar att  fokusera mer på dem, än på dialogen som sådan. Det håller jag med om. Det är en reell fara, som man måste vara på sin vakt mot. Just ordet ”sa” är så grymt bra för att det i sin enformighet oftast redigeras bort av våra hjärnor. Så läsaren vet vem som sa något, utan att riktigt vara medveten om varför den vet det.

Så ”sa” är den säkraste identitetmarkören man kan använda. Samtidigt, om en karaktär skriker, bubblar, skrattar eller väser, bör de då inte få göra det? I rätt proportioner tycker jag att det ger texten mer färg och liv.

Det ironiska med Skogens hjärta var att jag fick så vilt olika kommentarer. En korrläsare hade med absolut konsekvens markerat varenda emotionell identitetsmarkör genom hela boken. De skulle bort ansåg hon. En annan korrläsare tyckte tvärt om att det var för lite variation.

Till slut gick jag genom manuset och tog bort så många som möjligt. Eller rättare sagt, jag bytte till ”sa” på alla ställen där jag tyckte att en mer emotionell markör inte bidrog till förståelsen. Så det finns fortfarande kvar en hel hög av: väste hon, skrattade hon, och stönade hon, även om de minskat i antal.

Jag vet att det inte är formellt, litterärt korrekt. Men jag tror att i en bra blandning, på en lagom nivå, höjer texturen och känslan i texten, snarare än skapar irriterande stötestenar.

Provtrycket av Skogens hjärta har landat.

Provtrycket har landat. Tanken har blivit cellulosa. Ordet har blivit kött. Det som tidigare bara varit filer på en dator, ettor och nollor på en hårddisk, är nu 620g materia.

Det är något fantastiskt att få hålla sin egen bok i handen. Att kunna smeka omslaget, försiktigt öppna och lukta på trycksvärtan. Det är något med doften av böcker som jag finner… nästan lite eggande. Det är svårt att sätta ord på det.

När jag växte upp i Jönköping så fanns det en byggnad i staden som jag höll högre än alla andra, nämligen stadsbiblioteket. Där kunde jag gå omkring och stryka bokryggarna, dra ut en volym och dricka upp orden. Byggnaden var hyfsat modern och hade säkert ett väl utbyggt fläktsystem. Ändå var rummen fulla av doften av cellulosa.

I mina händer ligger en helt ny bok. Den har jag själv skrivit. När jag öppnar den luktar den av trä och lim. Jag hoppas innerligt att den boken får hamna på massor av svenska bibliotek, så att någon, någonstans får chansen att stryka den längs bokryggen, öppna den och dricka upp orden, så som jag en gång fick göra.

Förväntningarnas ödsliga vakuum

Just nu går jag i väntans tider. När som helst, antagligen imorgon, kommer ett brev på posten med provtrycket av Skogens hjärta. Det är bara en vecka sedan jag beställde och egentligen är det inte lång tid att vänta. Men efter att ha jobbat så  frenetisk under en så lång period för att få boken klar känns det konstigt när man plötsligt måste vänta. Det är lite som att kastas ut i ett förväntningarnas ödsliga vakuum.

Men jag går egentligen inte sysslolös. Det finns tusen saker att göra på jobbet och med familjen. Jag har även hunnit med lite förlagsarbete. Där finns alltid fakturor och kvitton att bokföra. Sedan är marknadsföringen för Skogens hjärta ständigt pågående. Jag har bland annat kontaktat det lokala ICAt för att åter ordna en signering. Förra gången gick det hur bra som helst, och jag hoppas att det kan gå ännu bättre denna gång då den hamnar mitt i julhandeln.

Varför känner jag mig då så tom? Kanske är det för att projektet nästan är avslutat. För att jag nu, för en tid, måste släppa denna underbara värld och ägna mig åt annat. Om jag hade tid, kraft och energi, så skulle jag nog helst slänga mig direkt in i tredje boken. Men det är inte möjligt. Så istället får jag lära mig tålamod. För nu är tid att andas. Att stanna upp ett ögonblick och njuta av det man åstadkommit.

Jag kan vara ganska dålig på det. Att sitta ner, och se det man har och vara nöjd. Egentligen är det nog inte bara jag som lider av det problemet. Det känns lite som en kulturell farsot, att vi aldrig är nöjda där vi är utan alltid måste blicka framåt. Men denna gång tänker jag trotsa min egen drivande vilja. Jag ska tvinga mig att stanna upp. Kanske är förväntningarnas ödsliga vakuum egentligen en vilans oas.