Drakhornet kommer som e-bok, på engelska!

För nästan två månader sedan damp det ner ett email i min inkorg. Det kom hela vägen från de skotska högländerna. Bifogat var en kopia av Drakhornet översatt till engelska.

För en väldig massa år sedan hade vi en utbytesstudent i vår familj. Han hette Gordon och kom från Skottland. Han hade blåaktig hud, älskade pommes frites och undrade vad den där runda lysande saken på himlen var för något. Snart blev han som en extrastorebror för mig. Och genom åren har vi hållit kontakten.

Jag har alltid varit sugen på att översätta Drakhornet till engelska. Den svenska marknaden är ju i jämförelse ganska begränsad. I USA och Storbritannien finns det en helt annan fanbase för fantastik. Samtidigt är så klart konkurrensen mördande. Men man förlorar inget på att försöka.

Ett tag funderade jag på att göra översättningen själv. Testade till och med att översätta första två kapitlen. Men även om arbetet gick hyfsat så insåg jag snart att jag som svensk och med engelska som andraspråk aldrig skulle upptäcka alla misstag. Risken var stor att jag bakade in svengelsismer i översättningen. Det ända rätta var att få det översatt av någon som har engelska som modersmål.

Vem kunde vara mer perfekt för jobbet än Gordon? Han har bott i Sverige i två år. Han kan prata svenska och har en förståelse för svensk kultur. Samtidigt är han en ”native english speaker” med känsla för att skriva. Så jag frågade, och han tackade omedelbart ja.

Tyvärr har jag inte hunnit ta tag i det hela. Dokumentet ligger fortfarande orört på min hårddisk. Det har varit så mycket med redigeringsarbetet av andra boken i serien att allt annat fått ligga på is under tiden. Men så snart som Skogens hjärta har släppts så ska jag börja titta på översättningen igen.

Kindle finns även som app till Ipad och Android

Min tanke är att lägga upp den som engelsk e-bok på brittiska och amerikanska Amazon. De har runt 70% av e-boksmarknaden och dominerar på så sätt all e-bokshandel i den anglosaxiska sfären. Och det är inga små siffror vi talar om här. För några månader sedan gick e-böckerna om pockets i försäljningsstatistiken i USA.

Frågan är bara vad boken ska heta. The Dragonhorn låter på tok för klyschigt på engelska. Det fungerade bättre på svenska, för här har vi kanske ”bara” 30 böcker som börjar på Drak… någonting. På engelska måste det finnas tusentals. Funderar kring Curse of the Kelpie istället. Det är lite klatschigt med två k-ljud efter varandra. Men vi får se … Det finns fler alternativ.

I vilket fall som helst hade detta inte varit möjligt utan Gordon. Ett oändligt stort tack! Gott jobbat brorsan!

Samtal från bokmässan om egenutgivning

Så var det dags för andra filmen från bokmässan. Detta är ett samtal mellan mig och deckarförfattaren Lars Rambe om egenutgivning, författarens plats i bokbranschen och förlagens framtid. Det är inspelat i HOIs monter, och handlar därför självklart även en del om HOI och deras verksamhet.

Samtalet är inspelat i två delar. Tyvärr blev det något tekniskt fel under inspelningen så det saknas en minut mellan de båda filmklippen. Men förhoppningsvis får ni ett bra sammanhang ändå.

Därför är fantasy fantastiskt! – Se mitt framträdande från bokmässan!

På bokmässan hölls det föredrag och panelsamtal i nästan varje hörn. Varenda monter med självaktning hade något som var värt att stanna och lyssna på. Vi i HOIs monter var så klart inte sämre. När det var som mest avlöste de olika samtalen och föredragen varandra. Själv var jag med vid två tillfällen.

Det ena var ett samtal mellan mig och deckarförfattaren Lars Rambe. Det handlade om egenutgivning och de oanade möjligheter som finns för framtidens författare. Det andra var helt och hållet mitt eget och hade rubriken: ”Därför är fantasy fantastiskt. Jag har nämligen tröttnat på att fantasy och science fiction så ofta blir bespottat av förståsigpåare och beslutade mig för att hålla ett anförande om varför dessa genrer är så underbara och vad de har betytt för mig.

Idag bjuds på fantasyföredraget. Samtalet med Rambe kommer inom kort. Håll till godo! 🙂

Bokmässan rockar!

Klockan är mycket, och jag borde egentligen sova. Men jag kan inte låta bli att lägga upp några bilder från bokmässan. Även idag har det varit fruktansvärt roligt. Jag spenderade en del tid med att dela ut flyers för Drakhornet och fick de sista böckerna sålda.

Men mestadels sprang jag omkring och pratade med folk och bara njöt av mässan. Det är verkligen fascinerande att även mot slutet av andra dagen hittade jag ständigt nya utställare bakom varje hörn. Hur lyckas man egentligen klämma in så mycket saker på den (visserligen stora, men inte helt ofattbart gigantiska) ytan?

Började morgonen med dessa två fagra damer. Till vänster, Kristina Svensson, som tillsammans med mig vann HOIs tävling och fick den stora äran att stå i deras monter. I sin hand håller hon sin humoristiska reseskildring från Wales "Jakten på den perfekta puben." Till höger har vi Erika Söderström som koordinerat hela HOIs mässverksamhet! Och det var ett jobb hon gjorde grymt bra! 🙂

 

Kristina intervjudade Sölve Dahlgren, författare till Innebandypiraterna och en av grundarna av HOI Förlag.

 

Jag träffade på Desirée Fredlund som efter att ha blivit refuserad i all oändlighet skrev en bok om det, och blev utgiven. Boken heter: Refuserad. 😉

 

Åt lunch med en massa glada egenutgivare. Runt det här bordet smiddes planer som en dag kommer att förändra förlagsbranschen för alltid. Överallt tyckte jag mig nämligen se tecken på hur de små förlagen och egenutgivarna organiserar sig. Den förändring som jag talat om så länge är redan på gång. Snart kommer landskapet att förändras radikalt ...

 

Och vad är väl en bokmässa utan Jan Guillou

 

Träffade mässans snyggast klädda deltagare. Antagligen är den strikta känslan för mode något som kommer automatiskt av att vara levande död. Hon gjorde reklam för seriealbumen The Walking Dead som gjordes till bejublad tv-serie i våras.

 

Erik Granström var på strålande humör när han satte sig för att signera i SF-bokhandelns monter. För fem år sedan släpptes Svavelvinter, och när det nu var dags för uppföljaren Slacktare små, så ringlade kön runt hela montern under hela den timme han satt där.

 

Gick runt ett hörn och sprang på den ursnygga montern tillhörande Ord Text Mening Förlag. Det var jättekul att träffa Anna Lindvall Olsson i egen hög person, och få diskutera lite av problemen men framförallt de fantastiska möjligheter som finns för småförlagen. Framtiden är vår! 🙂

 

Sedan upptäckte jag att en av mina gamla idoler Peter Madsen var på bokmässan och signerade. Så jag skyndade mig bort till Ekholm&Tegebjers monter. Där kom jag i samspråk med förläggare Mikael Tegebjer. Hur trevligt som helst.

 

En av dagens höjdpunkter var att få träffa Peter Madsen. Jag har varit ett stort fan av hans Valhalla-serier i många år. Han målade en Loke (min favoritkaraktär) i mitt album, och jag fick dessutom den överväldigande glädjen att ge honom ett signerat exemplar av Drakhornet. Han har varit en stor inspiration, så det kändes gott att få ge något tillbaka.

 

Dessutom fick jag glädjen att återse Ola Skogäng, som tecknar den grymt mysiga Theos Ockulta kuriositeter.

 

Sedan stängde bokmässan, och allt såg plötsligt mycket annorlunda ut.

 

Dagen avslutades med en förlagsmiddag med hela HOI-gänget. Tack HOI för en skön mässa!

 

Jag har under en tid gått och närt på en dröm. Nu när jag varit på mässan har den drömmen fått ytterligare kraft. Det finns en sak jag känner starkt. En dag ska jag ha min egen monter på bokmässan, tillhörande Fafner Förlag, fylld med svensk kvalitétsfantastik. Men resan dit är lång. Vi får se hur många år det tar.

Nu är det åter dags för sömnen att koppla sitt grepp. God natt.

Full fart på bokmässan!

På plats i HOIs monter med min lilla bok.

Vilken dag! Jag är så trött att det bara snurrar i skallen. Men innan det är dags för sängen ska jag försöka sammanfatta dagen med några meningar. Det började bra. Jag körde av motorvägen och anlände i det stora parkeringshuset Focus runt 8:45. Det fanns fortfarande gott om P-platser. Jag hade bagaget fullt med böcker, godis, dricka, promotionmaterial, så efter att ha fått min utställarbricka försökte jag få tag i en pirra så jag kunde rulla in grejerna.

”Låna en vagn på ICA!” sa mässpersonalen. Och vem är jag att säga emot officiellt auktoriserad personal? Så med glädje i hågen gick jag ner en våning på Focus, snodde en vagn på ICA, fyllde den, och snart rullade jag med ett stort flin genom bokmässans korridorer. Efter lite plockande var allt på plats i HOIs monter och jag försökte hitta något att äta. En baguette med kyckling och curryröra fyllde magen och jag kunde med gott humör inta min plats i montern. (Och vagnen körde jag så klart tillbaka till ICA. Jag vill ju ha tillbaks min 10krona!)

Man upphör aldrig att förvånas. Jag visste inte ens att sådana här förlag existerade. Men det visar kanske bara hur insnöad jag är på mitt lilla gebit.

Jag gick runt en del och tittade på mässan. Det är verkligen ett spektakel. Det finns helt bisarrt många olika sorts utställare här. I ena sekunden passerar man förbi en av förlagsjättarnas montrar som ofta är större än en vanlig bokaffär, och i nästa stund hittar man ett litet kyffe tillägnad någon obskyr diktare. (I alla fall obskyr i min värld. Säkert jättekändis i någon annans.)

I var och varannan monter står det folk med mikrofoner och försöker fånga de förbipasserandes uppmärksamhet. Vissa lyckas riktigt bra, andra inte alls. Själv hade jag ju två miniseminarier i HOIs monter, ett om egenutgivning och ett om ”Varför fantasy är fantastiskt!” Det filmades och jag lovar att lägga ut det senare på bloggen.

Men en av dagens store angelägenheter var ju Debutantminglet! Jag och Annelie fick det stora nöjet att prata med några av alla de sköna profiler som brukar hänga här på debutantbloggen. En kul bonus var att Marcus Prifits, en av förra årets debutantbloggare, också dök upp och hedrade oss med sin närvaro.

Jag, Anneli Drewsen, Marcus Prifits och Marcus kompis Gustav. 😉

Jag och Kim M. Kimselius! Tjohoo! 🙂

Annelie Drewsen och Mathias Sundin

Här har jag den stora glädjen att få ha Malin The Writer till vänster och Sophie Trinh Johansson till höger

Det var även kul att gå runt och prata med andra förläggare. Hittade Ersatz/Coltsos monter och förundrades över de vackra omslagen. Jag tror verkligen att de har en riktigt bra affärsidé med att översätta fantastik från öst. För som Anna i montern sa: ”Det som skrivs på engelska har många redan läst. Men det är inte lika många som kan ryska.”

Anna i Ersatz monter

Sedan stötte jag på Tobias som är grundare av Man av skugga förlag. De har bland annat get ut Svenska Kulter av Anders Fager, Vem är Arvid Pekon av Karin Tidbeck och en massa sköna seriesamlingar. Efter ett mycket trevligt samtal gick jag nöjd därifrån med ett exemplar av Death Piglet!

Tobias Eliasson, förläggare på Man av skugga förlag, poserar framför en av Death Piglets geniala seriestrippar.

Mot slutet av kvällen drog jag (för säkert tredje gången) förbi SF-bokhandelns monter. Vilka sitter där om inte Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg! De har en hög med Cirkeln bredvid sig och signerar så glatt. Jättekul att få träffa Sara igen och även kul att för första gången träffa Mats i verkliga verkligheten.

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren samt någon jomme i mitten som liksom bara flyter omkring där ...

Nu är det dags att möta John Blund. Sov gott, och Enter Sandman.

Skogens hjärta landar hos betaläsarna

Så har Skogens hjärta lämnat min trygga famn och dragit ut till betaläsarna. Det känns väldigt kul att komma in i nästa fas av färdigställandet. Det var en hel del att fixa efter att alfaläsarna var klara med manuset. Jag har säkert redigerat över trettio scener, några små och några stora. Men de stora förändringarna är att jag helt ryckte ut två kapitel på slutet och la till tre nya. Ett i början, ett lite mot slutet och ett precis på slutet.

Jag slet ut två kapitel därför att de inte längre fyllde något syfte. Det var en actionfylld uppgörelse med en av bokens antagonister. Men ärligt talat blev det lite för mycket av den varan och det passade egentligen inte antagonistens karaktär. Istället blev det ett nytt kapitel där antagonisten lågmält hotar våra protagonister och antyder att de nu kommit i konflikt med makter bortom deras fattningsförmåga. Mycket mer effektfullt.

Men de andra två kapitel kom till helt från scratch. Det första skapades då en av mina antagonister behövde ökad motivation för att fatta de beslut han gör senare i boken. Så jag gav honom mer incitament, med råge! 😉 Det sista kapitlet kom till för att boken behövde en jämnare övergång mellan två andra kapitel. Det hände nämligen en hel del, och det berättades i efterhand snarare än visades. Vilket inte är så bra. Så jag skrev till ett kapitel och visade istället.

Nu är boken ute hos betaläsarna och jag hoppas att de får roligt med den. För att hjälpa dem en aning skrev jag en checklista med vad man kan tänka på.

Kära betaläsare, håll ett öga ute efter:

  • Konstiga formuleringar som hejdar läsupplevelsen.
  • Märkliga grammatiska konstruktioner
  • När texten förlorar sitt flyt.
  • Dialoger som inte känns trovärdiga. (Alltså, de känns mer som konstruktioner än som något människor verkligen skulle säga.)
  • När någon karaktär gör eller säger något som inte känns trovärdigt. (Alltså i enlighet med hur den karaktären brukar bete sig.)
  • När saker och ting blir för ostigt, smörigt eller klyschigt. (cheesy, corny etc. OBS! Det är när DU tycker att det blir för ostigt. Bekymra dig inte om vad jag som författare eller andra potentiella läsare eventuellt skulle kunna uppfatta som ostigt. Vad reagerar DU på.)
  • När karaktärerna tänker för mycket så det blir övertydligt.
  • När du inte förstår något. (Ibland är det meningen att du ska förstå. Ibland inte. Det gäller att rätt sak förstås vid rätt tillfälle. Markera i texten!)
  • När du tappar koncentrationen. (För då är det antagligen inte du, utan något i texten.)
  • Eventuella korrekturmissar. (Detta är inte en korrläsning. Men ser du några korrfel så kan du lika gärna markera dem.)
  • Anglicismer. (När det märks att jag har tänkt på engelska och skrivit på svenska. Jag har tyvärr en tendens att göra det ibland.)
  • Och annat som ni kommer att tänka på som är störande.

Men låt inte allt detta blockera er i läsningen. Det handlar inte om att jaga reda på så många fel som möjligt utan att notera dem när de väl uppenbarar sig. Det viktigaste är att ha roligt och njuta av historien.

Jag får ställa ut på bokmässan!

Jag kommer att ställa ut Drakhornet på bokmässan. Det känns helt knäppt men är faktiskt sant. För några veckor sedan utannonserade HOI (House of Independents) en tävling. HOI är ett förlag av egenutgivare, för egenutgivare. I december förra året släppte de ”Lyckas med bokutgivning”, en bok med tankar och tips för den som vill starta eget. Nu tänker de släppa uppföljaren.

För att få material till den nya boken ville de ha in berättelser. Och finns det ett bättre sätt att engagera folk än att ha en tävling? Priset var en plats i deras monter på bokmässan i Göteborg 22-25 sept.

Jag skrev ihop ett bidrag, och vann! Så nu åker jag och Drakhornet till bokmässan i Göteborg! Tydligen fick de in många bra bidrag, för de hade svårt att välja och valde så en vinnare till, Kristina Svensson. Stort grattis till henne! Det ska bli kul att träffa henne och alla andra förlagsmänniskor på mässan.

Jag kommer att vara på plats i HOIs monter (D03:19) under fredagen den 23:e och lördagen den 24:e. Jag kommer även att sitta på en panel under ett litet seminarium om egenutgivning på fredag kl 15:30 och dessutom hålla mitt eget seminarium om ”Varför fantasy är fantastiskt” fredag kl 17.00.

Vill ni träffa mig så är jag garanterat i montern då. Jag kommer antagligen att spendera många timmar där, men jag ska även ta chansen att gå runt och suga in hela spektaklet. Jag har ju faktiskt aldrig varit på bokmässan förut!

Jag kommer att ta med mig en kartong böcker. Dessutom har jag beställt en rollup och vässat visitkorten. Jag har ingen aning om hur det ser ut där, eller vad som kommer att hända. Men jag tänker bara dyka in i smeten och ha kul. Det är ju därför man gör det här. För att det är så otroligt roligt!

Wow, jag ska ställa ut på bokmässan! Och jag som inte ens hade tänkt åka!

Nästa bok heter Skogens hjärta

Nu har jag pratat i över en månad om ”Drakhornets uppföljare”. Börjar tröttna på den formuleringen, så härmed avslöjar jag titeln på nästa del i Nornornas vävnad. Del två kommer att heta: Skogens hjärta.

Jag har tidigare skrivit om namnkonventioner inom fantasy. Skogens hjärta är, precis som Drakhornet, en titel som syftar direkt på ett viktigt ”magiskt” objekt i historien. Detta är något ganska vanligt inom fantasy och det har både sin styrka och svaghet. Styrkan är så klart den stora igenkänningsfaktorn. Vana fantasyläsare ser snabbt att detta är en fantasy. Å andra sidan får det inte bli alltför standardiserade titlar. Då tappar man nerven och spänningen.

Min förhoppning är att Skogens hjärta är lite lagom poetiskt, men att den samtidigt luktar fantasy. Och titeln passar väldigt bra med historien. Har faktiskt svårt att tänka mig ett annat namn i förhållande till berättelsen.

I Skogens hjärta gör Hanna slag i saken och försöker lämna Barkhammar. Men det går inte alls som hon tänkt sig och hennes utbrytarförsök slutar i katastrof och förnedring. Hon tvingas bestämma sig för hur långt hon egentligen är beredd att gå för att vinna sin frihet.

Erik har å sin sida inte en lugn stund. Najaden Afon, som gjorde livet surt för honom i första boken, har inte försvunnit utan lurar fortfarande i vattnen nära byn. Dessutom finns där något nytt i skogen, något som antyder återkomsten av uråldriga makter, något som till och med verkar skrämma Afon. När då älvorna lägger sig i spelet går allt snabbt överbord, och snart är Hanna och Erik indragna i ett äventyr som kommer att avgöra allas deras öde.

Nu ska jag bara pilla lite med slutkapitlen och få ut texten till betaläsarna. Illustratör är kontaktad och Morten Ravnbo kommer även denna gång att stå för den grafiska formgivningen, vilket känns väldigt tryggt. Förhoppningsvis kan jag släppa boken som planerat i november.

Tjohoo!  🙂

Drakhornet bryter 500-spärren

Draken bryter genom glastaket i Harry Potter 7

Då har det hänt! Drakhornet har sålt över 500 exemplar. Något jag personligen är väldigt tacksam och lycklig över. Det är ungefär samma känsla som när draken bryter genom glastaket i senaste Harry Potterfilmen. Men vad är det som är så speciellt med 500 ex? Varför är det så viktigt?

För det första har det att göra med ett internetrykte. Det sägs nämligen att en vanlig debutant på ett helt vanligt förlag säljer i medel runt 500 ex. Det är svårt att få fram korrekt statistik då många förlag inte ger ut sina försäljningssiffror, men det är vad jag hört. Nu när jag gjorde research inför den här artikeln så hittade jag istället siffran 800, men det spelar egentligen inte så stor roll. Det viktiga är känslan av att ha lyckats.

När jag planerade utgivningen av Drakhornet var nämligen 500 sålda ex det mål jag satte upp. Det var den gräns som jag ville passera för att kunna titta på hela projektet och säga: ”Wow! Vad coolt! Det gick ju faktiskt att göra själv!” Nu är gränsen sprängd och boken gjorde det på fem månader. Säljer den mer härefter (och jag är övertygad om att detta bara är början) så är det ren bonus. 🙂

För det andra så har boken nu betalat sig själv. Jag behövde ungefär 500 ex för att få tillbaka satsade pengar. Nu är varje såld bok vinst som går till framtida investeringar. Jag planerar ju att ge ut uppföljaren i november, och då kommer det finnas gott om räkningar att betala.

Framförallt känner jag mig väldigt tacksam. Det är så många människor som har hjälpt till på vägen, som gett mig tips och idéer, som öppnat dörrar. Det finns människor som … om det inte hade varit för dem, hade det inte blivit någon fantasyserie överhuvudtaget.

Så till er alla … vänner, stöttepelare och bollplank. Ni med hjälp, stöd och glada tillrop. Ett oändligt stort tack! Det hade aldrig gått utan er.

Drakhornet blir talbok

I förra veckan fick jag besked om att Drakhornet kommer att läsas in som talbok. Enligt talboks- och punktskriftsbiblioteket kommer det att vara klart någon gång i oktober.

Detta är mycket goda nyheter. Jag har en vän som är gravt synskadad som länge velat läsa boken. Och senast igår frågade en bekant mig om Drakhornet fanns som talbok då hennes son är dyslektiker. Jag visade henne Drakhornets podcast, men den kommer inte att vara helt inläst förrän till jul. Istället kan snart kan vem som helst som är synskadad eller har lässvårigheter låna Drakhornet på sitt lokala bibliotek.

En talbok skiljer sig från en ljudbok på flera sätt. En ljudbok säljs bl.a. i bokaffärer, på bensinmackar och över internet. Ljudboken är producerad av förlaget och ofta läses texten in av någon känd (eller halvkänd) skådespelare. Vem som helst kan köpa den och avnjuta boken i sin bilstereo eller mp3-spelare.

DAISY-spelare med CD

En talbok däremot är inte till salu. Den produceras inte av förlaget utan av talboks- och punktskriftsbiblioteket. Det är en statlig myndighet som har till uppgift att se till att även människor med synskador och lässvårigheter kan tillgodogöra sig litteratur på svenska. En talbok kan du inte finna i en butik eller på en bensinmack. Den finns bara på biblioteket. Inte vem som helst får låna dem, man måste ha någon form av läshinder.

Förr låg talböckerna på kassettband. Idag är de en speciell typ av indexerade ljudfiler som spelas upp i en så kallad DAISY-spelare. Med en sådan spelare kan man smidigt hoppa mellan kapitel eller justera läshastigheten. Till och med menyerna kan läsas upp med hjälp av talsyntes.

Men redan nu kan vem som helst få lyssna till Drakhornet. I alla fall den första halvan. Jag håller ju som sagt på och läser in den som podcast. (Klicka här för att komma till Drakhornets iTunessida.) Hittills har jag hunnit med 24 kapitel. Då jag släpper ett nytt kapitel varje vecka så beräknar jag att allt ligger uppe på nätet lagom till jul, vilket blir perfekt, för då har andra boken i serien precis släppts.

Det ska bli intressant att jämföra talboken med min egen podcast. De använder ju ändå professionella inläsare, medan jag bara är en kille med mikrofon. 😉

Nytt manus del 2: Vad jag lärde mig av alfaläsarna

I Förra veckan skrev jag om min arbetsordning med ett nytt manus. Jag skrev något om grovmanus, grovredigering och alfaläsning. Jag har nu kommit in i nästa skede, alfaredigering. Jag skriver nästan alltid mina manus utifrån en outline. Det hjälper mig att hålla fokus på vart jag är på väg. Men trots ett gediget outlineande och ett försök att verkligen hålla reda på alla trådar så finns det mycket som måste fixas.

Alfaredigeringen är för egen del nästan den roligaste fasen av skrivandet. Man har i princip ett färdigt manus. Man kan se hela historien framför dig. Man kan hålla den och väga innehållet i sin hand. Man kan se hur berättelsens trådar snurrar, väver och dansar kring varandra.

Detta är fasen där man kan göra de stora ändringarna. Om ett kapitel inte fungerar. Bort med det! Om en scen känns kraftlös. Skriv om den, kanske ur ett annat perspektiv, kanske med en annan komplicerande variabel. Om en karaktär känns blek eller inte blev som du önskade. Ge den en ny personlighet!

Allt ska självklart syfta till att göra manuset bättre. Och ensam med sitt manus blir man ju lätt hemmablind. Så jag är mycket tacksam för all feedback jag fått av mina alfaläsare. De har påpekat ett antal saker som kommer att få konsekvenser för boken:

  • Det saknas en ordentlig föraning för en av de bakomliggande trådarna. Det finns inte tillräckligt med motivation för en av karaktärerna att göra som han gör. Därför måste jag lägg till ett kapitel i början med en händelse som får honom att reagera kraftigare.
  • Erik, min ena huvudkaraktär, är genom hela boken lite för kaxig och lite för stark. Han går för lätt ur striderna och repar sig för snabbt. Därför måste jag genomgående se till att han blir mer mänsklig och tar mer stryk av allt han går igenom. Han får gärna vara kaxig ibland, bara han får äta upp det senare. 😉
  • En av karaktärerna förändras inte tillräckligt av allt som händer och på slutet reagerar han precis som om han ingenting lärt sig. Därför stryker jag helt enkelt hans två kapitel på slutet. De var ändå bara fyllda med meningslös aktion. Nu blir det istället ett nytt kapitel med lågmälda samtal och dolda hot. Mycket mer effektivt, och mer i enlighet med hans karaktär.
  • Vid några tillfällen döljer jag för mycket för mina läsare. Det är en fin gräns mellan nyfikenhet och frustration. Jag måste visa mer av vad som pågår bakom scenen.
  • Dessutom finns det några tillfällen där tempot behöver ses över. På några ställen händer för mycket, för snabbt, utan återhämtning. Jag måste ändra ordningen på några scener, och eventuellt lägga till en scen för att sänka tempot.
  • Ibland är jag övertydlig. Flera av Eriks och Hannas tankar kan plocka bort. Läsarna förstår ändå vad de känner och tänker.
  • Jag måste förtydliga hur det där förtrollade armbandet egentligen fungerar. Annars blir läsarna lätt förvirrade.
  • På ett ställe hänger inte kapitlen ihop. En viktig tråd tappas bort i kap 6, och återkommer inte förrän kap 10. Därför måste jag skriva in en ny scen som väver ihop trådarna och förklarar varför fortsättningen dröjer.
  • Och mycket, mycket mer … Som t.ex. hur länge orkar egentligen en höggravid kvinna dansa? Och hur varmt kan det bli en solig dag i ett gammalt trähus?

Sedan sa alfaläsarna en massa positiva saker också. Sådant som jag sög i mig som en svamp och bevarade i mitt inre. Men det kan jag ju inte skriva om här. Folk skulle ju kunna få för sig att jag skryter. 😉

Nytt manus del 1: Min arbetsprocess

Jag älskar att läsa om hur andra författare arbetar med sina texter. Det är något fascinerande att se hur lika och olika vi fungerar. Dessutom finns det alltid något man kan lära sig och jag är väldigt tacksam gentemot alla de som delat med sig av sina erfarenheter. Så i en anda av att dela med sig tänkte jag skriva något om min arbetsprocess med det nya manuset.

Det vore jättekul om fler ville dela med sig av hur ni brukar göra, antingen i kommentarfältet, eller på era egna bloggar och länka hit (så vi får en pingback.) På så sätt kan vi alla förhoppningsvis lära oss av varandra.

Min arbetsordning ser ut som följer:

  • Grovmanus

  • Grovredigering

  • Alfaläsning

  • Alfaredigering

  • Betaläsning

  • Betaredigering

  • Korrekturläsning

  • Sista korrigeringarna

Grovmanus

Det viktigaste när man skriver en bok är ju att faktiskt skriva. Det kanske låter lite väl simplistiskt, men det är inte alltid det enklaste. Det har skrivits hyllmeter om skrivkramp och hur man förlöser sin kreativitet. (Här på bloggen finns t.ex. dessa inlägg av Augustin och Annelie.) Min egen filosofi är att bara köra på. För att kväsa min inre kritiker så struntar jag medvetet i allt inte blir perfekt och bara skriver istället.

Jag har upptäckt att jag är en periodare. Jag kan skriva mycket i några veckor och sedan kanske jag inte skriver något alls på en månad. Men under de kreativa perioderna så kan texten bara rasa ut ur fingrarna. För att få det att fungera behöver jag hålla en hög hastighet. Och varje gång min inre kritiker börjar protestera så lyssnar jag med ett halv öra huruvida det är något vettigt, annars trycker jag ner honom och tänker: Det där fixar jag i redigeringen…

Grovredigering

Målet med det höga tempot är att skriva sig igenom hela boken. Först när jag kommit ut på andra sidan kan jag se boken i sin helhet och gå tillbaka och fixa alla de där problemen som min inre kritiker gastade om. Kanske är det några scener som behöver läggas till. Kanske är det karaktärer som ändrat personlighet från min första idé till hur de faktiskt blev på slutet. Kanske är det formuleringar som, när jag nu läser dem med lite distans, helt enkelt inte fungerar. Kanske är det detaljer som stavningen av vissa namn, eller att kontrollera att den där karaktärens ögonfärg är den samma genom hela boken. Man slätar helt enkelt ut groparna och försöker färdigställa manuset så långt det bara går.

Alfaläsning

När grovmanuset har fått sin första redigering, är det dags att skicka ut det till alfaläsarna. Alfaläsningen ligger ganska tidigt i processen. Så då fokuserar man på de stora dragen. Det handlar inte först och främst om stavfel eller grammatiska tveksamheter utan om själva berättelsens struktur.

Den feedback jag önskar från mina alfaläsare handar om:

  • Berättelsens övergripande struktur

    • Fungerar den? Blir det en spännande historia?

    • Logiska luckor?

    • Scener som ska tas bort, eller kanske någon som bör läggas till?

    • Finns det överraskningar som skulle behöva ges fler ”föraningar” så att avslöjandet inte blir allt för abrupt?

  • Tempo

    • Varieras det med långsammare och högre tempo på ett bra sätt?

    • Scener som förlorar fokus?

    • Fungerar berättelsens klimax?

  • Karaktärerna

    • Är deras röster konsekventa genom boken?

    • Går huvudkaraktärerna igenom en förändring?

    • Finns det scener, tankar eller dialog, som inte känns trovärdig?

  • Går det att finna ett tema?

    • I sådana fall, vad är det?

  • Och andra övergripande saker som de kommer att tänka på.

Just nu sitter jag mitt i alfaredigeringen. Jag lovar att återkomma och skriva om det, men för nu känns detta inlägg långt nog. Återigen, det vore jättekul om fler ville dela med sig om sina erfarenheter. Så skriv! 🙂

Allt gott!

Bra alfaläsare är värda sin vikt i guld

Idag har jag suttit med ett klottrat manus i handen. Det är uppföljaren till Drakhornet som genomgått en hårdgranskning. Det är egentligen det bästa som kan hända med ett manus, att någon häller rött bläck över sidorna. Det kan bara göra texten bättre. Jag har nu fått respons från två av mina tre alfaläsare och jag har fått massor av intressanta kommentarer.

Det är fascinerande hur olika läsare kan vara. En kanske pekar ut historiska anakronismer, luddiga formuleringar och när en karaktär förlorar sin trovärdighet medan en annan kanske granskar berättelsens struktur och skoningslöst pekar ut tillfällen när berättelsens trådar har trasslat in sig. Bra alfaläsare är värda sin vikt i guld.

Sedan har vi de där kråkfötterna i marginalerna. De där små kommentarerna med frågor, tankar och utrop som beskriver vad som gick genom läsarens huvud just då. Man får följa med medan läsaren glider genom texten och kombinerar ihop det till en hel värld. Tankekedjor som plötsligt bryts av ögonblick av förståelse. Eller ibland, brist på förståelse. Då vet jag att jag gjort något fel. Då behöver något repareras, förstärkas, förklaras …

Detta är detsamma inom all litteratur. Inom alla genrer måste man eftersträva trovärdiga karaktärer och en logisk berättarstruktur. Men inom litterär fiktion så har i alla fall författaren och läsaren en gemensam grund. För det mesta utspelar sig historien i den ”vanliga” världen. Men inom fantasy och science fiction tillkommer dessutom världsbygget, som ibland kan vara helt enormt.

När jag nu sitter här och läser … När jag ser vilka sidor mina läsare förtrollats av, och vilka de ställer sig frågande inför, så ger det mig en tidigare oöverträffad förståelse för hur berättelsen uppfattas. Allt som fungerar, men även det som är trasigt. Jag har hittills fått ett antal logiska hål utpekade för mig. Min hjärna har redan börjat drömma upp nya scener för att fixa dem. Sedan finns det andra scener där vissa karaktärer beter sig konstigt. Då finns bara en sak att göra. Redigera, kapa och redigera ännu mera.

Men sedan finns det saker som bara jag känner till. Ibland finns det orsaker till varför en karaktär beter sig som den gör, som denna bok kanske bara snuddar vid, men som kommer att förklaras senare. Ibland finns det bakomliggande förlopp, som kommer att beröra framtida böcker i serien. Men detta är än så länge hemligt för läsaren. Då gäller det att gå balansgång. För å ena sidan vill man inte avslöja för mycket, å andra sidan vill man inte lämna sina läsare förvirrade. Det är en stor utmaning.

I slutändan, efter all kritik och redigering, så kommer manuset att bli bättre. Det är det som är syftet. Så att de slutgiltiga läsarna aldrig får se alla de misstag jag en gång gjorde. För jag fick hjälp att upptäcka dem. Själv hade jag varit hemmablind och chanslös.

Därför vill jag rikta ett oändligt stort TACK till mina kära alfaläsare. Ni är fantastiska!


Uppföljaren till Drakhornet är färdigskriven

Jag är så glad, så jag behöver bubbla ur mig lite grann. För någon dag sedan skrev jag klart uppföljaren till Drakhornet. Det känns helt otroligt bra! Känslan av att sitta med det där sista kapitlet (som inte var det sista i boken, men väl det sista som blev skrivet) och avsluta den sista meningen var obeskrivligt härlig.

Nu ska boken bara redigeras, typ tre, fyra gånger. Mellan de olika varven av redigeringar ska jag dessutom låta mina alfa- och betaläsare titta på manuset. För även om det är ”klart” så återstår väldigt mycket arbete. Texten måste poleras och berättelsens struktur måste kontrolleras efter logiska luckor och stramas åt. Därefter kommer korrekturläsningen (och jag har lärt mig en hel del om det sedan Drakhornet. Den här gången ska det göras bättre. Se tidigare inlägg om korrekturläsningspanik.)

Sedan har vi hela arbetet med att fixa omslag och formgivning. Så det är mycket kvar. Men förhoppnings kommer boken att kunna släppas i november, lagom till jul.

Ville bara dela med mig! Nu ska jag åter dyka in i redigeringens förlovade värld.

Ha en riktigt skön sommar!