Jag minns alla mina titlar och hur jag dumpade dem

Problem tenderar att påverka oss mer när vi försöker undvika dem än när vi erkänner att de finns. Så, idag ska vi ska fokusera på titlar, eftersom ett av mina problem är att min debutroman saknar titel.

Vad är en bra titel? Det korta svaret är att en bra titel är: ”Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig.” Egentligen behöver väl inte det här motiveras, men för tydlighetens skull: Kerstin Thorvall formulerar sig intresseväckande, originellt, skojigt samtidigt som hon beskriver exakt vad boken handlar om.

På det pedagogiska fotot ser ni mig posera med några titlar som tilltalar mig. ”The Heart is a Lonely Hunter” av Carson McCullers, ”Tender is the Night” av F Scott Fitzgerald och ”Det är natten” av Karolina Ramqvist. De doftar poetisk melankoli, vilket är en utmärkt egenskap hos en titel. Förutsatt att det stämmer överens med bokens tema. Skulle det visa sig att ”The Heart is a Lonely Hunter” var en pekbok skulle det ju bli lite tokig. ”Det är natten” däremot skulle kunna vara en pekbok av Anna-Clara Tidholm. Hennes böcker brukar ju ha ett stråk av poetisk melankoli.

Jag gillar också prosaiska titlar som ”Min oskuld och Pearl Harbour”, av Charles Bukowski, ”Köp inte Dondi” av Cora Sandel och ”En dag i Ivan Densivotjs liv.” De har en krass, pang på kvalitet som jag uppskattar.

Hm. Tydligen är jag svag för flerordstitlar. Men arbetsnamnet på min debutroman är ”Läsåret”.

Ganska tidigt in i skrivandet hade jag en titel i huvudet. Det var ju inte Kerstin Thorvall-nivå, men jag trivdes med den, ”Det kändes som mitt liv äntligen hade börjat.” Sen kom Siri Sponts ”Är det nu allt börjar?”. Och förlaget påminde mig om att Karolina Ramqvist bok om att vara tonåring på 90-talet heter ”Alltings början”. Näe, något mer originellt behövde jag klämma ur mig.

Mitt nästa förslag var ”Min oskuld och Östra Real. ”Ganska fyndigt tyckte jag, med Bukowskireferensen, och så både oskuldstemat och namnet på gymnasiet där boken utspelar sig. Efter en liten gallupundersökning fick jag tänka om. Både förlag och vänner var oförstående. En väninna, den engagerade fröken T reagerade med ilska och deklarerade att hon aldrig skulle plocka upp en bok som hette så. Det var bara var en person som spontant associerade till Bukowski, och hur det var att höra män tjata om Bukowski. Hon tyckte titeln var toppen. Denna person var min bonussyster Eva. Om det krävs att man ska ha växt upp tillsammans med författaren för att digga titeln är målgruppen kanske lite snäv.

Jag hade två idéer som anspelade på den intensiva vänskapen mellan bokens huvudpersoner. Den första var ”Alla bokstäver i ditt namn finns i mitt.” För krångligt och kanske för ungdomsboksaktigt. Den andra var ”Girl Crush”. För anakronistiskt. Jag fick ändå ut en del av titeln för medan jag undersökte begreppet girl crush hittade jag en låt som hette så. Och eftersom jag är svag för country ledde det sen vidare till att jag utforskat en av låtskrivarna mer, Lori McKenna. Hennes sologrejer är mumma för älskare av vemodig mainstream americana.

Agnes på Systerkonspirationen kläckte ”Läsåret”, som med en fin dubbelmening fångar in både tidsrymden boken utspelar sig under, och läsningen som ett centralt tema. Lagom till att jag tagit titeln till mitt hjärta protesterade förlaget. För platt enligt dem.

Så boken kommer heta något annat. Något som förhoppningsvis är både originellt, intresseväckande och passande för innehållet. Eller i alla fall något som jag och Systerkonspirationen kan enas om.

Kanske tycker ni att det känns som ett antiklimax att ni inte får veta vilken titel det blir (eller så bryr ni er inte så väldans). Som bonus bjuder jag i alla fall på en favorit till, från Slas penna. Den som vill kurtisera mig kan komma ganska lång med att bara viska dessa ord mjukt vid mitt öra: ”Sov du så diskar jag.” Den titeln borde någon också göra en countrylåt av.

Yoga, hopp och speciella behov

Dagens gästbloggare är Cecilia Hjelte som skrivit boken Yoga med Natali

Cecilia Hjelte med dottern Natali

Det kan hon inte! Hon är ju mongoloid!

Läkaren synade mig misstänksamt när jag hade svarat Ja på frågan om min 6-månaders flicka visat tendens att vilja sätta sig upp.
Efter en kort stunds tystnad tittade han på mig och sade kort:
”Det kan hon inte! Hon är ju mongoloid.”

Chockad och med tårarna brännande innanför ögonlocken tog jag mitt barn och lämnade undersökningsrummet. I takt med att tårarna torkade växte min beslutsamhet fram. 

Ingen talar om för mig vad mitt barn inte kan!

Jag gick hem och påbörjade min research med syftet att hitta så många verktyg som möjligt för att hjälpa Natali i sin motoriska, kommunikativa, fysiska och kognitiva utveckling. Vi åkte och badade, tränade kommunikation med Karlstadsmodellen, jag tillverkade taktila böcker som vi läste, vi övade på tecken (TAKK) och gick på babymassage. Det jag saknade var verktyg för att hjälpa Natali ”ur frustration till ett lugnt sinne”. Idén att testa yoga (modifierad till en början) växte fram och vi provade. 

Resultatet av min idé ledde fram till boken jag nu har skrivit och även till konceptet ”Yoga med Natali” som jag praktiserat under några år i mitt yrke som lärare på särskolan. 

Att skriva den här boken har varit allt annat än lätt. Jag har både skrattat och gråtit mig igenom tidiga mornar, jag har våndats och jag har varit enormt stolt. Det är något visst med att lämna ut sig själv som jag gör, samtidigt som det kan vara just det som gör att andra i min situation känner igen sig och orkar kämpa en dag till. Det är så vanligt att känna sig ensam i detta, liksom att känna skuld, sorg och ovisshet. Men vi är inte ensamma!

Avvägningarna har varit många, vad vill jag att min dotter ska få ta del av i mina texter? Hur kommer hon reagera? Vilka frågor kommer väckas? Och hur ska jag kunna förklara? Är det begripligt att en mamma som är så stolt över sin dotter att hon nästan spricker samtidigt är helt slutkörd både mentalt och fysiskt?

Många gånger har jag fått frågan: ”Hur orkar du”?
Det gör jag inte alltid, men det är aldrig ett alternativ att ge upp.
Min drivkraft har varit vetskapen om att positiva böcker om individer med speciella behov behövs. Det är viktigt för oss föräldrar, för skola och omsorg och för samhället. Med min stora passion för skrivandet blev det mitt kall att bidra till förändring. Att vara olika är att berika och tro mig, både min dotter, hennes vänner och mina elever berikar mitt liv.
För mig är det viktigt att våra speciella barn och ungdomar får vara sina egna individer och inte klassas utifrån sitt syndrom med tillhörande föreställningar om hur ”man är” om man har ett visst syndrom. 

Det betyder enormt mycket för mig som både förälder och pedagog att få ge ut den här boken. När jag själv fick Natali hade jag önskat att just denna typ av bok hade funnits, men det gjorde det inte. Jag hoppas boken Yoga med Natali kan bidra med verktyg för barn och ungdomars utveckling, skapa igenkännanden i mina personliga berättelser och en stor dos hopp inför framtiden.

All min Kärlek,

Cecilia

En bild som visar gräs, utomhus, person, gunga

Automatiskt genererad beskrivning

Lördagsenkäten: Min Lördag

Okej så vi har alla stört oss på Svenska Dagbladets ”Min helg” där diverse kändisar har jättehärliga helger som framför allt går ut på svindyr konsumtion. Vi vet ju alla att det är skitsnack. Så den här första maj är väl allt inställt och vi förväntas stanna hemma och konsumera istället. Så vad gör debutantbloggarna en vanlig lördag? Här beskriver de vad de (hypotetiskt) gör idag, lördag.

Mattias: En bra lördag börjar med äggfrukost, gärna med sill. Sedan en ganska lång tid tillbaka är det därefter tradition i det KvickLarssonska hemmet att lösa Melodikrysset, numera tillsammans med svärfar på Skype. När krysset väl är löst och inskickat (eftersom vi är ett hell-of-a-team när det gäller musik) kan det bli loppis och om det vill sig väl några trevliga fynd i form av nån gammal bok från 30-talet eller eller nån LP av Cool Candys för en tia. Väl hemma stundar oftast lördagsfriden (väl beskriven i Gunilla Bergströms Alfonsbok ”Vad sa pappa Åberg”) dvs. mera kaffe, kanske en banan till mellanmål, Cool Candys GO’-bitar på skivtallriken, och möjligen en stunds skrivtid vid datorn under eftermiddagen. Uteliv, shopping, fester, klubbliv, mm. lyser med sin totala frånvaro.

Gudrun: Lördagen inleds som vanligt med ett dopp i Mälaren tillsammans med mina vänner. Efteråt dricker vi kafffe, och jag läser en dikt som uppmärksammar oss på att det är 1 maj, arbetarrörelsens dag. Resten av dagen ägnas åt att redigera manus och småäta. På kvällen kollar jag på flera avsnitt Scott och Bailey fast min föresats är att bara se ett.

Anna: Lördagen inleds med en cykeltur till dansskolan. Häpp. Sen sitter jag utanför och jobbar med manus medan lillen dansar. Sen direkt till simskolan. På vägen svänger jag förbi Erikshjälpen second hand för att se om de har nåt, men det har de aldrig, och det är för mycket folk. Sen simskolar vi och köper bröd från Själsö Bageris brödbuss på väg hem. Ingen rast ingen ro, sen är det dansskola igen, och nånstans där ska jag hinna städa? Vem var det som sa att det var ledigt på helgen, inte nån småbarnsmamma iaf.

Caroline: Näe, jag har inte läst de där helgreportagen i SvD och har därmed sluppit störa mig. Skönt. Fast vem vet – jag kanske hade tyckt att de var underhållande?
Här i Kalmar inleder jag lördagsmorgonen med att läsa Barometern vid frukostbordet. Näe, just det, 1 maj innebär röd dag och ingen tidning. De flesta lördagar så här års brukar jag spela golf, men näe, det är för kallt och jag har för lite energi. På kvällen hade vi gärna gått hem till några kompisar på middag. Näe, på grund av pandemin träffar vi varken släkt eller vänner. Jag kommer därför stanna hemma och beskära några lavendelbuskar, redigera manuset, läsa Emma Hambergs Je m’appelle Agneta och se Muren (frågesport) på teve. Kolla gärna avsnitt 6 på SVT Play från i lördags – galet imponerande!

Inlägg inställt pga Covid-19

Okej så vet ni vad det blir inget blogginlägg idag.

Inget vettigt. För jag har faktiskt haft viktigare saker för mig.

Nej fan jag orkar inte ens lägga upp nån jävla bild.

Hela dagen har jag försökt ta itu med en massa folk som inte kan andas.

Jag har stått på akuten, där är det jämförelsevis ”lugnt”.

Mina kolleger på IVA har jobbat arslet av sig ännu mer.

Folk drunknar i sina egna lungor.

Begreppet är redan uttjatat, vi har hört det för mycket, det har ingen tyngd.

Men tänk dig att drunkna.

Jag drömmer ofta att jag drunknar.

Jag står inför de där människorna som drunknar i sina lungor, och jag andas i min FFP3-mask och jag drunknar också lite.

Och när jag kommer hem från det där vill jag inte skriva, jag vill vara med barnen och plantera ärtor och rita.

Stay safe, håll avståndet. Ni vill INTE ha den här skiten.

Hörs nästa vecka! Då är jag åter.

/A

Hitta ditt skrivsammanhang – Lista med 10 exempel

Caroline Möllesand Skrivsammanhang

En del av mig är absolut en introvert person som älskar att sitta ensam med mitt manus, annars hade jag aldrig fått ihop över 90.000 ord, men jag behöver också stimulans och kunskap utifrån.

När jag upptäckte skrivandet var det verkligen en spännande värld som öppnade sig. Jag tittade in, blev ännu mer nyfiken och ville veta mer om det mesta – både om hantverket och skrivgemenskapen.

Många tipsar om att gå en skrivarkurs, jag håller med – det är superbra! Förutom att det är lärorikt så knyter du förhoppningsvis värdefulla kontakter med likasinnade.
Men – om du inte blir antagen till den där gratiskursen, eller om du inte har råd att betala för en utbildning, eller om tajmingen råkar vara dålig – då finns det gott om andra skrivsammanhang att söka sig till.

I början ville jag ta del av så mycket som möjligt, men när jag kom djupare in i mitt manus blev det väldigt tydligt att tid och fokus nästan bara räckte till skrivprojektet. Det är väl som med det mesta – att behovet går i vågor. Här följer några exempel på källor till kunskap och gemenskap, de flesta är gratis medan några kostar pengar.

1 – Gratisguider och minikurser
Många lektörer och skrivcoacher är generösa och erbjuder kostnadsfritt material som går att ladda ner. En del av dem skapar också grupper, bokcirklar och medlemsklubbar för den som vill ha ännu mer gemenskap.

2 – Nyhetsbrev
Prenumerera på nyhetsbrev med fokus på skrivande. De flesta innehåller nyttiga saker, t.ex. konkreta skrivtips, specialerbjudanden på skrivtjänster eller information om roliga evenemang och tävlingar. Det går alltid att avregistrera sig ifall man tröttnar.

3 – Webbinarier, workshops och föreläsningar
Här får man se till att söka sig till rätt kanaler för att hitta godbitarna. Jag brukar få reda på dessa via Instagram, Facebook eller nyhetsbrev.

4 – Facebookgrupper och författarsidor
För att bara nämna några: Författare på Facebook, Författarhjälpen och Feelgoodfredag. Massor av diskussioner och tips om böcker. Jag följer också flera personliga författarsidor på Facebook.

5 – Skrivbloggar och poddar
Jag har redan tipsat om några skrivbloggar i ett tidigare blogginlägg och det finns många fler. Debutantbloggsgänget har tipsat om flera skrivpoddar här.

6 – Interna skrivgrupper
Jag hade turen att bli inbjuden till en liten mysig grupp med sex personer som skriver feelgood. Vi har inte haft några organiserade aktiviteter än. Vi ställer frågor, tipsar och peppar varandra lite då och då.

7 – Författarsamtal
Jag har deltagit vid författarkvällar hos min lokala bokhandel och jag älskar att höra om hur andras skrivliv ser ut. 2019 var jag på Bokmässan och det är förstås svårslaget på många sätt. Det finns ännu fler författarsamtal att hitta på nätet, men visst längtar vi efter fler live-evenemang?!

8 – Böcker och tidningar
Jag har läst flera olika skrivhandböcker och började omedelbart att prenumerera på tidningen Skriva.

9 – Skrivtävlingar
Det är populärt att delta i novelltävlingar, så långt har inte jag kommit än. Dock var jag med och tävlade i en adventskalender med skrivövningar hos Marita Brännvall där jag lyckades vinna fina lektörspriser. Det gäller att hålla utkik och hänga på rätt ställen för att inte missa något.

10 – Instagram
Även om det är sista punkten på den här listan så är den en av de viktigaste för mig. Instagram är ett kärleksfullt och peppande forum som jag inte skulle vilja vara utan. Mitt konto heter @caroline.skriver. Är du inte bekväm med att publicera egna inlägg så behöver du inte. Det går bra att ”bara” följa författare, förlag, lektörer och andra likasinnade.
Men försök komma ihåg att sociala medier går ut på att interagera med andra genom att gilla och kommentera, det blir så mycket roligare då.

Lycka till – och kom gärna med fler tips i kommentarerna!

Dagar som förflutit

Debutant i skogsparti

Fredag 16/4 Får feedback från betrodd läsare (dvs. min syster) på min essä. Jag måste bl a skriva om inledningen, den håller inte ihop med övriga texten, samt lite andra saker. Jag håller med.

Får plötsligt oväntat besked från föreningen Liv i Sverige att de antagit min novell med illustrationer till sin antologi om egna-hems-hus. Roligt! Jag hade gett upp hoppet där.

Söndag 18/4 Städar garaget och fixar cyklarna inför våren. Lyckas få oväntat liv i en kedja som är stel som en furukvist då jag börjar smörja in den. Känner mig som en handy-man med skitiga och oljiga händer.

Måndag 19/4 Spelar in ett nytt bok-podd-avsnitt med syrran. Den här gången har vi läst om Ulf Lundells roman Vinter i paradiset från 1979. Vi gör allt vi kan för att prata om boken och tankar den väckt så här trettio år senare, och vi undviker att prata om Lundell själv i den mån det går. Jag tror vi lyckades ganska bra. Avsnittet kommer inom kort att finnas på podden Mellan mörker och ljus.

Tisdag 20/4 Stortvättar och skriver om inledningen till essän om Giacometti och seendets svåra konst. En riktigt bra kombination! Jag blir färdig med alla omskrivningar, strykningar och ändringar ungefär samtidigt som jag hängt den sista maskinen med jeans och skjortor i torkrummet.

Hittar en pigg, metallglänsande skalbagge i källartrappan som kanske kan bli användbar i mitt pågående manus Skalbaggen i trädet om Algot/Beatrice. Funderar på att byta ut Renfanebaggen i texten.

Onsdag 21/4 Börjar dagen med en mugg kaffe och med att skicka ett e-mail till ett möjligt förlag för essäsamlingen som nu känns redo. Blir oväntat nervös av detta! Cyklar ner till ateljén (med väloljad kedja) för att göra färdigt min senaste målning – en över två meter hög Gullviva avtecknad från en svensk flora från 1959. Kommer ner till ateljén och inser att jag behöver städa! Städar. Dricker mera kaffe och lyssnar på Cat Power. Jag tänker på att hon var döende i någon märklig sjukdom men hämtade sig otroligt nog, upptäckte samtidigt att hon var gravid, födde sin son och gav sedan ut den fina plattan Wanderer. Jag är glad över att hon överlevde!

Jag slutför målningen av Gullvivan genom att teckna in en trea vid sidan av stjälken, så som det ser ut på plansch 41 i min flora. Ett litet tecken som förändrar hela bilden.

Torsdag 22/4 Vaknar tidigt med huvudvärk från helvetet. Det är som en gammal krigsskada, ett ärr i hjärnan från en lång period av utbrändhet. Jag har läst att stress under längre tid förändrar hjärnan och att man aldrig blir helt återställd. Vad ska jag med den kunskapen till? Det hela är som ett straff för att jag ägnade för många människor för mycket uppmärksamhet under för lång tid. Numera har jag ibland ingen uppmärksamhet kvar att ge, och så får det vara. Jag har lovat mig själv att aldrig mer läsa en rad till om stress och utmattningssyndrom!

Idag blir inte mycket gjort. En dag i marginalen.

Fredag 23/4 Kan för första gången i år gå ut med block och penna utan att frysa. Varje år blir längtan efter utomhustecknandet bara större. Det är något opretentiöst och bra med att teckna träd och stenar utan mål och mening. Att teckna landskap är som att skriva – man utgår ifrån verkligheten, sedan gör man som man vill. Man tar bort, lägger till och flyttar på sådant som inte passar i bilden. Att teckna för att exakt efterlikna det man ser är ganska tråkigt, men att teckna av och samtidigt få göra som man vill är fint. Jag kan numera till och med strunta i vad andra kan tänkas tycka om bilden, vilket är befriande.

Jag sjunger som jag vill!” KSMB

Svek, lögner och Château Amore

Tidigare i veckan togs alla avsnitt av mitt favoritprogram Paradise Hotel ner från strömningstjänsten Viaplay efter att det framkommit att en manlig deltagare kan ha begått övergrepp inne på hotellet under inspelningarna.

Det är ingen hemlighet att realityserien i min kommande debut, Château Amore, är inspirerat av föregångaren och samtidigt en hyllning till dokusåpan som genre. Trailern ovan har min vän Annika Bäckström skapat (jag har bidragit med copyn och många åsikter) som reklamfilm för mitt kommande boksläpp.

Det var egentligen meningen att vi skulle släppt den om en knapp månad, när det närmade sig utgivningsdatum. Men så uppstod tumultet kring Paradise Hotel och det kändes rimligt att släppa den nu, när dokusåpor och dess hantering av deltagare är på allas läppar. Det händer nämligen något liknande i min bok, inte just övergrepp av det slag som skett i tv, men likväl en kris som måste hanteras av min huvudperson Doris och hennes kollegor.

Under veckan har flera vänner hört av sig, som fått läsa manus eller hört mig berätta om romanen och skrivit något i stil med ”Är inte det här väldigt likt…?”. Händelserna som skildras i Någon annans tidsfördrivs har jag tagit helt ur luften och manuset skrevs som de flesta läsare av denna blogg vet vid det här laget under förra året.

Jag vet inte om jag ska tolka detta som att jag helt enkelt råkade hamna rätt i tiden eller att jag har en synsk förmåga och därför ”kände” att det här ämnet var perfekt att skriva en roman om, just här och just nu. Förhoppningsvis har inte dokusåpan hunnit dödförklaras inom två månader och gjort min bok helt irrelevant i sin samtid.

Tills vi vet svaret kan ni kolla på videon en gång till och drömma er bort till sol, pool och fest (någon mer än jag som blir avundsjuk till och med på påhittade miljöer i böcker nuförtiden?).

Det var så på den tiden

Det är en vanlig lördagskväll i mitten av 90-talet. Jag är drygt tjugo år gammal och befinner mig i Gösens kök. Vi dricker vin och pratar. Möbelhandlaren (jag kallar honom så för enkelhetens skull, fast han ännu inte har en inredningsaffär) är också där. Vid det här tillfället bor han i London och är i Stockholm på besök. Han vill veta vad som hänt sen sist. Det här är före internets genombrott, så Möbelhandlaren vet typ ingenting. Vilka har blivit ihop? Vilka har gjort slut? Har det kommit någon ny musik?

Vindrickning på 90-talet. Cellon har inget med texten att göra. Foto: Anna-Liisa Putkinen

Gösen och jag levererar lite skvaller, sen berättar vi att det har kommit en ny artist som blivit väldigt populär på listorna. En dansk-svensk man som klär ut sig till indier, sjunger på bruten engelska och kallar sig Dr Bombay. Möbelhandlaren skakar misstroget på huvudet. Det här låter för dumt, det måste vara ett uttryck för mitt och Gösens skämtlynne. Nej, säger vi, det är på riktigt. Som bevis sjunger vi samfällt ”SOS the tiger took my family.” Vi skrattar så att tårarna rinner åt Möbelhandlarens perplexa uppsyn. Sedan fortsätter vi med ”come on hurry hurry, buy my rice and curry.”

Var det där en skojig anekdot? Harmlös? Eller bara rasistisk? Ja, för att använda ett uttryck som äldre personer brukar ha när de inte vill ställas till svars för gångna tiders hemskheter, ”så var det på den tiden.” När jag tänker tillbaka på en del saker jag garvat åt som ung fastnar skrattet i halsgropen. Det är inte så trevligt att tänka på. Men tänka tillbaka är just vad jag behövt göra eftersom min debutroman utspelar sig på 90-talet.

Med en rysning har jag dragit mig till minnes vad jag kallade chokladbollar och mintkyssar för när jag var liten. Hur det pratades om personer med Downs Syndrom, turkar, romer och homosexuella i min hemstad. De sexualiserade glåpord som kastades efter mig redan på mellanstadiet, och fortsatte upp i tonåren. Hoten som mötte de killar i bekantskapskretsen, som färgade håret och använde smink.

Allt det här finns med som en fond när jag försöker gestalta 90-talet. Men hur skriver jag tidstroget utan att framstå som en rasistisk-homfobisk-funkofobisk-kvinnohatare? Det finns såklart inget enkelt svar på den frågan. Men jag vill avstå från att strössla med uttryck som kan upplevas som kränkande, bara för att markera tidsandan. Samtidigt skriver jag med tilltro till mina eventuella läsare. De förtjänar mer än förenklingar. Att världen är full av både skit och guld, för trettio år sedan och nu, det vet de nog redan.

Och medan jag skriver på det här manuset (vilket jag gjort i ganska många år), förändras världen. En kväll när jag kollar Dagens Nyheter på mobilen ser jag att den man som figurerar i fiktionaliserad version i mitt manus, blir avslöjad av Matilda Voss Gustavsson under benämningen Kulturprofilen. Jag blir upphetsad, och skadeglad, men också lite, lite besviken över att Matilda hinner före. Efter artikel, rättegång och boken Klubben framstår min romanfigur som kliché. Jag ändrar en del detaljer så att han blir mindre lik Kulturprofilen.

I en scen i mitt manus spelas Lemon Incest, låten som Serge Gainsbourg sjöng in med sin dotter Charlotte Gainsbourg, när hon var 13. Den handlar om förbjuden kärlek. Övertydligt, invänder Agnes och Sara på mitt förlag. De är båda betydligt yngre än jag. Deras invändning viftar jag bort. Vadå övertydligt? Det var ju så på den tiden. Men sen behöver jag en stunds vila från alla tankar om det förflutna. Jag vill ha ny musik, något som är här och nu, och sätter på Taylor Swift. En bit in i Willow sjunger hon, ”I´m coming at you stronger than a 90s trend.”

6 saker jag önskar att jag vetat som debutant

I dag gästbloggar Johanna Schreiber, aktuell med romanen ”Mellan raderna” på Norstedts.

Hej!

Jag heter Johanna Schreiber, och jag debuterade 2013 med ungdomsromanen Carlstensveckan på B.Wahlströms förlag. Sen dess har jag släppt ett gäng ungdomsböcker, barnböcker och relationsromaner för vuxna. Min färskaste bok heter Mellan raderna och släpptes den 19/4 (yaaay!)

Jag var 25 år när jag blev antagen. Min debutbok släpptes när jag var 26, och det finns VÄLDIGT mycket jag önskar att jag hade vetat det där året mellan antagning och utgivning. När skamsköljningarna över allt pinsamt jag gjorde som debutant svallar genom kroppen försöker jag tänka att det berodde på att jag var så ung och grön. Men! Det där med grönhet har ju dessvärre ingenting med ålder att göra.

Så: Här kommer 6 saker jag önskar att jag hade vetat när jag var debutant!

  • Att det är helt okej att spontanringa sin förläggare

Det tog ärligt talat ganska lång tid innan jag insåg att en del av min förläggares jobb var att ha timslånga telefonsamtal med mig om karaktärsutveckling och dramaturgi. Och att dessa samtal inte behövde bokas in månader i förväg, utan att det var helt okej att ringa upp, berätta att jag kört fast och vända och vrida på anledningen till det. Det är antagligen väldigt få förläggare som blev just förläggare för att de älskar att sätta budget och korra omslagstexter. De allra flesta tycker att manusarbete är JÄTTEKUL!

  • Att min åsikt räknas – men att förlagets omdöme är mer värt än min personliga smak

Det är givetvis så att du ska ta strid för sånt du tycker är viktigt. Till exempel om du inte vill ha en häst på omslaget om det inte finns en häst i boken. Men din förläggare, säljavdelningen och alla andra på förlaget vet vad som funkar. Lita på det. Personligen är jag skittrött på att se feelgoodomslag med kvinnor i stråhatt, vissa typsnitt och att deckarhjältinnor beskrivs som ”egensinniga” i baksidestexten. Men alla andra är inte uppenbarligen INTE trötta på det, eftersom människor väljer att läsa eller lyssna på de böckerna. Och det vet förlaget. Ditt jobb är trots allt att skriva boken, inte att sälja eller paketera den.

  • (Nästan) Alla överdriver på Instagram

Får du panik av att se uppdateringar som ”tjoho! Nu ska min bok på tilltryck för tredje gången!” eller ”Nu har mina böcker om Morden i Bajsköping sålt 100 000 exemplar!”? Då kan det vara skönt att tänka på vad som ligger bakom de uppdateringarna. Tilltrycks-personen berättar antagligen inte att förlaget försöker hålla lagerkostnaderna nere och därför bara trycker 500 ex åt gången. Och författaren som sålt 100 000 ex berättar inte att det finns sju böcker om Morden i Bajsköping, och att försäljningen därför ligger på typ 14 000 ex per bok, vilket är ganska mediokert. Personligen försöker jag alltid att vara ärlig när jag berättar om vad som går bra, för då känns det mycket härligare att få gratulationer.

  • Mina vänner ville läsa en färdig bok – inte hjälpa mig med manuset

Du är faktiskt bara jättejobbig om du pratar om ditt manus med alla dina vänner och ber dem läsa det innan boken är klar. Men låt dina vänner vara just vänner, och lämna manusarbetet till förlaget.

  • Det är JÄTTESTOR skillnad på att vara författare och besökare på Bokmässan

Man blir JÄTTEJÄTTETRÖTT av att vara författare på Bokmässan. Och därför är det en JÄTTEJÄTTEBRA idé att köra alkoholfri bokmässa om det är din första, eller att bestämma att man går och lägger sig en viss tid varje kväll. På min första Bokmässa hade mitt förlag fixat en urfin programpunkt där jag och Jenny Jägerfeld skulle prata om sexskildringar i ungdomslitteraturen på Kulturrådets scen. Jag var ung, dum i huvudet och gick på nån rolig efterfest kvällen före. Det resulterade i att jag satt och bakissvettades bredvid en av Sveriges absolut coolaste, smartaste författare på en av Bokmässans kreddigaste scener. Sa jag några smarta saker? Nja, inte så smarta som jag hade kunnat säga. Blev jag ditbjuden igen året därpå? Nej, det blev jag inte. Slutsats; Du är på Bokmässan för att jobba. Inte för att leka festival.

  • Det viktigaste är ändå allt som inte har med min bok att göra

Typ att jag är frisk, glad, att min familj mår bra och att jag har ett roligt jobb. För de allra flesta fortsätter livet nämligen ganska mycket som vanligt efter debuten.

Lördagsenkäten: Hur väljer du böcker?

Man ska inte välja en bok efter omslaget, sägs det. Men hur ska man göra då? Hur gör egentligen debutantbloggarna när de väljer vad som ska komma härnäst på läslistan?

Lite brusigt ljud, men oslagbart coolt.

Gudrun Furumark: Håller helt med Bo Diddley, det går inte att döma ut en bok på grund av omslaget, även om det ofta ger en bra fingervisning om vilken genre det rör sig om. Man behöver läsa baksidestexten också, och kanske de första raderna. I min boktrave bredvid sängen ligger böcker som jag hört/läst ska vara bra. Böcker av författare jag gillar sen innan. Och ”svåra” romaner som huvudpersonen i min bok läser, som jag ännu inte känt mig redo för.

Mattias Kvick: Jag köper ofta böcker på loppis och jag påverkas definitivt av formen och till viss del av omslaget. Jag dras direkt till sjuttiotalets högre format på pocketböcker – 115 x 190 mm (gärna med en frontillustration av Per Åhlin). Detta gör att jag även hyser en förkärlek till förlaget Grates pocketutgivning vilkas böcker mäter fina 123 x 200 mm, till skillnad mot vår standardpocket som innehar det lite tråkiga formatet 110 x 180 mm. I övrigt väljer jag oftast böcker av författare som jag redan vet skriver bra, och gärna äldre böcker. Då spelar omslaget mindre roll. Vissa förlag är säkra kort om jag söker nya författare, och hittar jag kartor eller fotnoter i en bok får den oftast följa med mig hem.

Caroline Möllesand: Just nu läser eller lyssnar jag inte så mycket som jag egentligen vill, därför är jag selektiv. När mina favoritförfattare släpper något nytt går de före i kön. Däremellan har jag två strategier: Antingen väljer jag en bok som hyllats av andra, som jag tror har samma smak som jag, eller så blir det en debutant som jag är nyfiken på. Inspiration och tips får jag oftast från andra läsare och författare på Instagram.

Ann Edliden: Jag har en lång lista på böcker som jag vill läsa. Så fort jag hör talas om något jag tycker låter intressant så lägger jag in det i listan på Goodreads (förut använde jag Boktipset). Oftast en bok det pratas om just nu, tips från vänner eller så upptäcker jag någon klassiker jag missat trots att jag läst litteraturvetenskap på universitetet (har bara läst a-kursen, som då enbart inriktade sig på litteratur utgiven före 1890). Jag läser mycket e-böcker och brukar ofta bara söka på ”e-bok” på bibliotekets utbud och bläddra mig framåt hejvilt.

Drömmar och planer

Man hör ofta att ”författare” är ett drömyrke. Försökte hitta lite aktuell statistik på det där, men dagens kidz verkar vara mer sugna på att bli ingenjörer och livscoacher, administratörer och typ säljare. Varken författare eller läkare var med på listan. Håhåjaja säger tant, vart är världen på väg?

Ändå snackar man mycket om det här med ”författardrömmen” ”bokdrömmen” ”skrivdrömmen” (ofta, vill jag lägga till, i samband med att man försöker sälja något). Hur ofta hör man någon snacka om ”administratörsdrömmen”?

Jag är ganska övertygad om att den som vill skriva böcker inte bör ha författardrömmar. Framför allt för att verkligheten är, ja liksom dötrist och tråkig. Och inte alls så jävla underbar. Det är traggel, traggel, traggel, och gammeldags old-school arbete.

Sen också för att drömmar är ett sånt jävla slöseri på tid, värdefull skrivtid.

Det som behövs är en slags besatthet. Typ som en klåda. En knäpp idé som sätter sig, och sen inte ger med sig. Som man inte blir av med. Jag får sådana titt som tätt. Läkarprogrammet var en sån. Och tja, här är jag nu. Samma med boken och nu har jag fått ett nytt knäpp som jag bara måste ventilera. Jo, visste ni att ansökningarna till att bli astronaut hos European Space Agency ligger uppe just nu?

Jag är jätteflygrädd. Och har väl liksom inte värsta bra fysik. Men ta mig fan, jag uppfyller resten av kriterierna. Och de kanske behöver en läkare i rymden vem vet? Jag kan ju, eh, operera blindtarmar i rymden (jag har sett hur man gör på youtube). Eller åtminstone förskriva recept? Lite D-vitamin, järntabletter och Sertralin kanske behövs i rymden?

Ja så sista ansökningsdagen för att bli astronaut är i slutet av maj. Vilket av ett sammanträffande råkar sammanfalla med sista datumet som jag ska lämna in en slut-slutversion av boken för korr och sättning. Allt jag behöver fixa är ett läkarintyg, och ett ansökningsbrev, och alla papper…

Help me god, hjälp mig mot mig själv.

Här är Carina-nebulosan (som har en icke helt oväsentlig biroll i boken.) Den har ett bihang som kallas Guds Finger.

Gonatt

/A

Skriv och redigera effektivt med Pomodoro

Är du duktig på att skjuta upp saker? Är du dessutom lättdistraherad? Försöker du att göra flera saker samtidigt också?
Det där stämmer på mig ibland. Nu pratar vi om på hemmaplan och på fritiden, inte på jobbet. Där beter jag mig förstås oklanderligt.

Sådana egenskaper gör att vi ibland inte får så mycket gjort som vi skulle vilja. Som tur är finns det knep för att bli mer effektiv och produktiv, ett av dem är Pomodoro-metoden.

Jag testade det när jag fick lite skrivkramp i slutspurten av mitt råmanus – och det hjälpte mig faktiskt att komma igång igen. När jag skulle börja redigera på allvar i tisdags bestämde jag mig för att köra Pomodoro-metoden igen.

Så här går Pomodoro till:

1… Välj EN uppgift du ska göra, till exempel skriva eller redigera.

2… Ta bort alla potentiella distraktioner: Sätt på dig hörlurar, stäng in dig om det behövs, pausa mejlnotiserna, lägg bort eller sätt telefonen på ljudlöst – inget ska kunna störa dig.

3… Sätt en timer på 25 minuter.

4… Jobba fokuserat och intensivt!

5… När tiden är slut tar du en paus på 3-5 minuter och påbörjar ännu en 25-minutersperiod.

På sajten https://productivitytimer.com finns en timer som du kan välja att använda. För mig duger det med mobilen. På samma sajt finns mer information om metoden och även svaret på frågan du säkert redan ställt dig:
Varför just 25 minuter?

Här är de viktigaste anledningarna till tidsomfånget:
Det är INTE FÖR LÄNGE så att du får tillfälle att prokrastinera.
25 minuter känns överkomligt även för att ägna sig åt något som känns tråkigt och jobbigt. Förhoppningsvis brukar inte skrivandet kännas tråkigt, men du fattar tanken. Även om du inte hinner med hela uppgiften på 25 minuter är det mycket värt att åtminstone ha påbörjat något. Allt som är gjort är gjort.

Det är INTE FÖR KORT så att du inte hinner göra något vettigt.
Du hinner mer än du tror på 25 minuter. Om det hade varit kortare tid hade det varit svårare att se framstegen. Framsteg är viktiga för motivationen, det ska kännas kul att återgå till nästa Pomodoro efter pausen.

Det är TILLRÄCKLIGT KORT för att du ska hålla dig fokuserad
Många presterar som bäst under lagom mycket press. Du vet att du behöver koncentrera dig extra för att få något gjort under de där 25 minuterna och den pressen gör dig produktiv.

Självklart kan du bestämma andra intervaller om du vill, men det här är beprövat sedan 1980-talet. Det var då som studenten Francesco Cirillo utvecklade metoden och han använde den välkända kökstimern i form av en tomat. Pomodoro betyder just tomat på italienska.

Vissa använder sig av Pomodoro under en hel arbetsdag och delar in varje timme i två 25-minuters pass. För mig räcker det fint att göra det i en timme och främst när det naturliga flowet inte infinner sig.

Det finns också särskilda appar där man kan ha sina att-göra-listor och föra statistik över sin produktivitet. Nej, tack. Det är inget för mig. Jag behöver inte fler saker att hålla reda på, jag vill bara få en extra kick för att komma igång ibland eller ha en stödjande krycka för att behålla fokus. Testa vetja!

Hur gick första redigeringspasset då?
Bra tack. Dagarna innan hade jag funderat en del över HUR och VAR jag skulle börja. Skulle jag ta tag i en karaktär i taget eller göra allt i kronologisk ordning?
Jag hade inte bestämt mig riktigt när jag satte timern, men det blev som en signal – sluta tänka, bara gör. Så jag började från början, sida för sida, och tog mig igenom den första biten ganska enkelt.

Skönt att vara igång!

Om att skriva i nutid

En nutida selfie

Jag tänker att trovärdigheten i ett manus delvis är avhängig den form man valt att skriva i. Man måste helt enkelt ta konsekvensen av den berättarform man valt.

Min bok Pensionat Solvändan är skriven i första person, presens dvs. att det är Algot/Beatrice själv som berättar historien i nutid. Han tycks berätta medan saker händer, vilket i sig kanske inte är så trovärdigt egentligen, ty vem gör så? Ingen berättar att ”Jag tar stigen ner mot havet.” medan personen faktiskt gör det. Och ändå är det som om det konstigt nog fungerar i skrift. Det är som om Algot berättar för sin dagbok i realtid vad som sker. Ett alternativ, som kanske hade varit lättare, hade naturligtvis varit att berätta om honom i tredje person – ett mycket vanligt berättarperspektiv som ibland resulterar i Den allvetande berättaren. Denna berättarform bygger, som bekant, på att jag som skriver tittar på händelserna liksom från ovan och berättar för läsaren vad jag ser och hör, men ofta även vad jag i hemlighet vet om karaktärerna. Som författare är jag då inte låst i tid och rum, utan kan röra mig fritt i historien.

Fördelen med just den berättarform jag trots allt valde var konstigt nog begränsningen den gav. Jag brukar arbeta så – genom att redan från början begränsa mig. Det skärper tanken och kräver viss kreativitet. Även i mitt bildskapande har jag alltid tänkt att ett överflöd av färger och material riskerar att döda den sanna kreativiteten, som ju faktiskt handlar om att hitta nya lösningar i begränsningen.

Den allvetande berättaren vill gärna gå in i huvudet på sina karaktärer och berätta vad de tänker, känner och drömmer om. Ty om man inte själv bestämmer något annat, finns det ju inga begränsningar alls i det allvetande perspektivet. Man tar plats som ett slags allvetande gud över sina karaktärer. Det gör att författaren i ett svep kan tala om för läsaren vad flera personer i ett sällskap tänker och känner, utan att någon i sällskapet egentligen uttryckt det, eller ens vet det om varandra.

Bea och Mona tar ett fotbad i realtid
Ill. ur Pensionat Solvändan, Lange Forlag, 2020 (c)Kvick

Men Algot/Beatrice är ingen gud och kan därför omöjligen veta vad t ex hans kompis Mona tänker och känner, han kan bara förmedla vad han själv betraktar och förnimmer. Detta hjälpte mig att följa den kända devisen show, don´t tell – dvs. visa i stället för att berätta – ett vanligt råd till blivande författare. Greppet ger nämligen mer utrymme åt läsaren att själv tolka vad hen läser och det gör läsaren till en medskapare av historien. Och en sann läsare säger inte nej till att få vara med i processen. I Pensionat Solvändan bjuder Algot/Beatrice in oss att stå bredvid honom inför de andra karaktärerna och vi får höra vad de säger och se var de gör precis som om vi vore där.

Att komma ut på andra sidan – av en redigeringsrunda

Man hör författare viska om den sinsemellan och kanske lägger någon i förbifarten upp en bild i sociala medier som visar att de befinner sig i den. Den fruktade redigeringsfasen. Mitt manus hade hunnit gå ett par rundor till förläggaren men nu var det dags för redaktören att sätta tänderna i det. Redaktören på Polaris heter Ulrika och när vi skulle gå igenom hennes förslag på ändringar och de korrfel hon hittat så försäkrade hon mig om att det inte var det absolut värsta hon hade sett.

– Du har blandat ihop dagarna lite här och där, men det gör XXXX (känd författare) och XXXX (annan känd författare) också, sa hon.

Smart knep för att få oss debutanter att känna oss mindre dåliga, antagligen. Jag ägnade de första dagarna åt att föra in hennes ändringar i manuset – eller åt att harmset fundera på om det verkligen var nödvändigt att ändra just den saken som jag ändå tyckte så mycket om. Vissa gånger var jag helt enkelt inte överens med redaktören och fick i ett skamset mejl senare förklara exakt hur och varför. För det har man ju hört, att redaktören har alltid rätt. Eller om det är förläggaren. Båda har antagligen alltid rätt.

Efter fyra dagar var jag färdig och hade egentligen kunnat skicka iväg manuset i det skick det var. Men jag kände att jag var tvungen att gå igenom hela det igen. Ord för ord. Det slutade med att jag satt ungefär 12 timmar om dagen i ytterligare fyra dagar (detta var efter att ha jobbat emellan, jag sover faktiskt när jag jobbar. Redigeringen skedde på mina lediga dagar).

Det krävdes enormt mycket ändringar insåg jag. Varför hade jag använt ord som ”understundom” och ”trängta”? Lever jag på 1800-talet? Gör mina karaktärer det? Nej. Den här delen i processen var ännu mer pinsam än jag hade föreställt mig och jag vägde varje ord på guldvåg. Det kändes som att jag massakrerade och återuppbyggde varje mening, en byggsten i taget. Förstasidan av manuset skrev jag om kanske tio, nej tjugo, gånger. Skickade till en författarkollega som kom med input. Ändrade igen.

Om jag skulle beskriva känslan genom den här delen av processen så skulle jag likna det vid att låta ens hjärna först köras genom en biltvätt, sedan torka på en klädlina och sedan manglas sakta genom en elektrisk mangel. Och det var bara mitt eget fel, för att jag hade skrivit så pretentiöst och töntigt första gången. Redaktör-Ulrika hade uppenbarligen varit alldeles för förlåtande. För ett par veckor sedan sparade jag ner filen och skickade iväg innan jag hann peta ännu lite till.

Nu ska manuset ”sättas” som det heter och sedan ska redaktören läsa igenom det en gång till. Jag ska antagligen ändra saker ytterligare en gång efter hennes synpunkter. Sedan korras. Och till sist – gulp – tryckas. Nu är det mindre än två månader kvar till utgivning. Hjälp!

Vi leker att allt är bra och att jag får bestämma

Skriva och läsa (och nyttja streamingtjänster), har vi ju kunnat göra trots pandemin. Men jag har inte träffat min mamma sen i oktober. Då gick vi, helt i hennes anda på två stora konstutställningar på samma helg. Sen stängde allt ner. Jag är tacksam över att mamma lever, men jag saknar både henne och att gå på museum och galleri.

Foto: Lydia Putkinen Tappert

26 mars öppnade Moderna Museet öppnade igen. Jag hängde på låset, det vill säga, var snabb med att boka biljetter för att se den underbara Giacomettiutställningen. Det var härligt, men litegrann som att spotta en törstig kamel i halsen. Jag vill ha mer! Vi kan väl leka att allt är bra igen, och att jag får bestämma. Då bestämmer jag att det finns weekend-interrail och att flera av de konstnärer jag helst vill se ställer ut samtidigt.

David Hockney: Domestic scene

Jag flexar ut från jobbet, sätter mig på tåget en fredagsmorgon och åker ner mot kontinenten. Första stoppet blir Danmark, och Louisiana där en David Hockney retrospektiv just har öppnat. Äntligen får jag se de där ömsint målade vita sockorna på riktigt. Jag äter en god lunch i kaféet och dricker ett iskallt glas vitt vin innan jag åker vidare ner längs kusten. Med raska steg går jag från Köpenhamns Hovedbanegård till Statens Museum for Kunst. Medan jag tar mig fram genom stadskärnan nyktrar jag till.

Kerry James Marshall: Slow Dance

Min vän Anna-Liisa har fått rast från den filminspelning hon jobbar på, och väntar utanför museet. Vi kramas innerligt, sen går vi in och ser Kerry James Marshall-utställningen. Båda blir berörda av hur ömsint han skildrar människor, och förtjusta i mönstren i hans målningar. Efteråt äter vi middag och pratar ikapp, sen följer hon mig till tåget.

Nästa morgon vaknar jag i Paris, på Gare du Nord. Efter en stärkande frukost bestående av en café creme och en pain au chocolat beger jag mig till centre Pompidou.

Paula Rego: Utan titel.

Paula Rego är en jävla knock-out, särskilt målningarna hon gjorde för att skildra villkoren för kvinnor som går genom illegala aborter. Alla konstintryck gör mig inspirerad. Jag hittar en sylta där ägarens hund inte morrar åt mig. Efter en chevre chaud och ett strävt glas rödtjut överväger jag att ta in på hotell. Datorn har jag med och det vore skoj att skriva i Paris, i alla fall ett dygn. Men nej, jag ska vidare.

Ett Eurostar tåg tar mig till London på bara några timmar. Det är härligt trångt på tunnelbanan som tar mig till Tate Modern, som har kvällsöppet. Jag letar upp Rothko-rummet. Det är stilla därinne. En vithårig dam sitter där, liksom uppslukad av konsten.

Markt Rohko: Black on Maroon

Jag smyger in, och sätter mig tätt intill. Sen bara sitter vi där bredvid varandra. Mamma och jag.