Är du en av 2023 års debutantbloggare?

Ska du debutera som författare nästa år? Är du sugen på att ta Debutantbloggen in i moppeåldern?

Debutantbloggen startades 2008 och har ända sen dess varit ett stafettprojekt. Varje år tar fem nya förmågor över facklan – förvaltar arvet, men sätter också sin egen, alldeles unika prägel på bloggen. Just när vi – Tua, Victoria, Samuel, Per och Emma – börjar känna oss varma i kläderna, inser vi att det är dags att tänka på återväxten.

Vill du bli en av 2023 års debutantbloggare? Vill du dela med dig av dina drömmar och vedermödor en gång i veckan? Vill du vara med och vidareutveckla denna smått legendariska kulturinstitution?

Skicka då ett mejl till debutantbloggen(at)gmail.com! Berätta om dig själv, din kommande bok och varför just du skulle passa för uppdraget! Anmälningsperioden pågår t.o.m. fredag 25 november.

Behöver du motivation? Se nedan!

Varför ska man ansöka om att bli debutantbloggare?

Tua: För möjligheten att få dela med sig av glädjen i att debutera samt gemenskapen med andra bokälskare, både bloggkollegor och läsare av bloggen. Det har varit skitkul att skriva om författarskap. Vissa ämnen har varit lärorika för mig själv att utforska, t ex serien med skrivtips. Den gav mig många insikter medan jag analyserade alla de misstag jag begått och funderade över hur jag gjort för att åtgärda dem.

En annan anledning till att jag ansökte om att bli debutantbloggare var att jag inte hade byggt upp någon ”författarplattform” sedan tidigare. Jag har aldrig varit särskilt aktiv på sociala media, inte heller kring skrivandet. Det blev lite av en kickstart att få ta plats på en redan etablerad plattform.

Samuel: Det är ett roligt och hedersamt sätt att få dokumentera sin process och klä den i ord. En årslång klädlina där man varje vecka får hänga upp ett nytt plagg, vackert eller fult, stort eller litet.

Per: Det är en superbra spark i baken för att maxa debutåret. Precis som att du kanske skulle gå med i en löpargrupp som tränade tillsammans en gång i veckan om du bestämt dig för ett maraton så blir Debutantbloggen ett utlopp och en eld i baken att faktiskt göra det bästa av ditt debutår. Det går inte att ligga på latsidan när folk väntar på ditt inlägg! 

Emma: Det tar tid att blogga, men det ger också så mycket tillbaka. Det här året är mitt absolut bästa skrivår hittills, inte minst tack vare människor jag har lärt känna genom bloggen. 

Victoria: Det är ett roligt sätt att få kontakt med andra skrivande personer. Att få dela med sig av toppar och dalar, tankar och upplevelser, både runt debuterande, skrivande och livet i stort. För mig var det en helt ny upplevelse att skriva så här personligt på en offentlig plats, det kändes läskigt först, men jag är väldigt glad att jag gjorde det, det har varit utvecklande och givande. Jag har fått mycket tillbaka, speciellt de gånger jag blottat mig lite. 

Det tar tid att skriva ett inlägg varje vecka, men jag ser det också som ett sätt att hålla mig i den skrivande världen, när jag fastnar i mitt manus pillar jag lite med en bloggtext ett tag och känner ändå att jag är en författare. Och att lära känna de andra bloggarna har varit fantastiskt kul, jag har fyra grymma författare att följa i framtiden, även när vår bloggtid tillsammans är slut. 

När varje minut räknas

Felix Åberg debuterade i januari 2022 med spänningsromanen Kolonin på Lind och Co, en omvälvande, om än inte livförändrande, övning. Foto: Eva Lindblad

När jag gick på föräldraledighet hade jag ett övergripande mål – att umgås (och ta hand om) min dotter. Jag hade också ett bimål, och det var att skriva en bok. Det är något jag tror att många tänker innan de går på föräldraledighet – att de ska skriva en bok. Och jag tror att många tänker så för att de fokuserar för mycket på den andra halvan i ordet ”föräldraledighet”. Som alla som varit föräldralediga kan upplysa en om är en föräldraledighet allt annat än en ledighet. Men med det sagt så är jag ett levande bevis på att det faktiskt går att skriva en roman samtidigt som man är föräldraledig. 

Jag ska börja med att erkänna att en anledning till att jag klarade det var att världen drabbades av den värsta pandemin sedan spanska sjukan i ganska exakt samma veva som jag sa hej då till kollegorna. Det gjorde att många av de aktiviteter någon som är föräldraledig normalt ägnar sig åt föll bort. Att träffa familjen gick inte för de satt i karantän, antingen på landsbygden eller utomlands. Att umgås med vänner var svårt för kollektivtrafik skulle undvikas. Att gå på kafé var olämpligt och att gå på museum var omöjligt. Till och med Skansen stängdes, och då är det ändå ett utomhusmuseum. 

Det gjorde att jag tillbringade min föräldraledighet i olika lekparker, och när det började bli dags att sova satte jag min dotter i vagnen, lutade henne bakåt och drog i väg med henne till den kyrkogård som ligger precis intill vår lägenhet. Där är det alltid relativt folktomt trots att vi bor mitt inne i Stockholm. Där gick vi varv på varv tills hon gav upp och somnade, varpå jag satte mig ned på närmaste bänk och slet upp datorn ur ryggsäcken. Sedan skrev jag så snabbt jag bara kunde i väntan på att hon skulle vakna. Ibland tog det tjugo minuter, ibland två timmar. Det gjorde mig väldigt effektiv, för jag visste att jag hade absolut ingen tid att prokrastinera. När hösten led mot vinter började kyrkogårdslösningen bli plågsam, fingerlösa handskar till trots. Då satte jag i gång att träna min dotter på att somna i sin säng, inomhus. Det tog någon vecka, men sedan kunde rutinen fortsätta, fast utan både barnvagn och kyrkogård. 

En sak som jag upplevde som positiv med upplägget var all tid jag hade om dagarna då jag inte använda hjärnan ordentligt. All den där tiden jag stod i en park och puttade på en gunga kunde jag samtidigt ägna åt att fundera över berättelsen. Det innebar att när jag väl satte mig ned för att skriva så visste jag vad som skulle hända. Det minskade kraftigt behovet av att prokrastinera, eller egentligen, jag prokrastinerade på ett ovanligt produktivt sätt.

Så höll vi på, jag och min dotter, tills min debutroman var färdigskriven och det var dags att skola in på förskola. Skulle jag rekommendera den som går på föräldraledighet att ge sig i kast med att skriva en roman? Nej, egentligen inte. Och hade det inte varit pandemi vette tusan om jag ens rekommenderat mig själv att göra det. Utan pandemi finns det säkert bättre saker att göra med sin tid. Men visst, har man drömt om att skriva en bok hela sitt liv men har svårt att få det gjort vid sidan av jobbet är föräldraledigheten ett gyllene tillfälle. Inte för att man är så ”ledig”, utan för att det är något annat, och kanske kan det vara det som krävs för att få i gång skrivandet.

Min första recension

”Är det så att du skulle vilja ha ett recensionsex?”
Ni vet hur det är ibland. Man går och funderar över en sak. Till exempel på om den lokala bokbloggaren som alla lyssnar på skulle tycka om boken eller inte. Det hade ju varit kul om hon skrev några rader om boken. Eller inte – ifall hon inte gillade den och feelgood är inte riktigt hennes genre. Jag vet ju det. Ändå är det som om pekfingrarna plötsligt får eget liv och skriver, alldeles av sig själva:
”Är det så att du skulle vilja ha ett recensionsex?”
Det var så lätt. Några tryckningar på mobilen och så var det skickat. Jag bad frivilligt om att få bli offentligt förnedrad. Det var bättre förr, när man skrev brev för hand. Knycklade ihop första utkastet, omformulerade sig ett par gånger. Stoppade ned det i kuvert. Köpte frimärke och sedan till slut tog sig till en gul postlåda. Det fanns många tillfällen att ångra sig. Direktmeddelanden på mobilen är något helt annat. Och ibland kommer svaren ögonblickligen.
”Det vill jag gärna ha!”
Så då var det ju bara att posta ett ex till henne och hoppas att posten kanske skulle slarva bort det på vägen.

Det finns en anledning till att man inte ska hålla på med mobilen klockan två på natten. Råkar man se att boken man har lagt ned sin själ i bedöms på ganska stort utrymme i lokaltidningen finns det viss risk att pulsen går upp och det inte blir mer sömn den natten.

Jag hade på något sätt förträngt att Karins boktips även kan publiceras i tidningen. Hela recensionen finns alltså både på Karins boktips och i Bohusläningen. Först letar ögonen efter sågningen. Har hon totalsågat den? Nej, tvärtom. Jag har fått Karin på gott humör. Det är somrigt och charmigt och en massa andra gulliga ord. Jag andas ut men kan fortfarande inte somna om. Och jag som trodde att eventuella negativa recensioner inte skulle påverka mig. Jag misstänker att jag hade helt fel.

Lokaltidningen har fortfarande genomslagskraft, vad härligt! Den ena bokhandeln beställer in böcker via Bokinfo. Den andra bokhandeln hör av sig och vill ha ett gäng böcker. Folk frågar efter den, på båda ställen, och utgivningsdag är inte förrän om ett par veckor. Vill jag kanske stå vid ett bord och signera? Grannar tittar förbi för att gratulera. Bokbloggare hör av sig och vill göra intervju. Jag köper två exemplar av papperstidningen och skäms lite i kassan. Mina föräldrar är stolta och syrran skickar ett väldigt gulligt kort och gratulerar till framgången.

Visst känner jag lättnad, men det är något mer den här recensionen gör med mig. För första gången känns det som om det är på riktigt och att det är viktigt det som sker. Min bok behandlas som vilken bok som helst och jag – ja, jag är faktiskt författare.

Ett litet bokfrö är satt

Jag har precis börjat på ett nytt litet bokfrö. Det är så skört såhär i början och jag är rädd att den lilla, knappt förnimbara idén, ska blåsa bort om jag försöker sätta ord på den. Jag har en känsla, ett tema och två suddiga figurer vars öden verkar sammanflätade på något sätt. Jag håller som bäst på att sätta ned mina figurer i ett landskap som på samma gång är tryggt och välbekant för mig som det är helt nytt och spännande.

Mars är tydligen min startmånad, jag kan se ett mönster bland alla mina romanstartsförsök. Jag petar ned solrosfrön i jorden samtidigt som jag grunnar på min idé. Jag har köpt anteckningsbok och matchande pennor. Blomfrön och bokfrön verkar ha en viktig sak gemensamt: De behöver skit för att växa.

Jag häller gödningsmedel över jorden och jag förbereder mig för att ösa en massa floskler, klichéer och taffliga meningar över min lilla idé. För jag vet att det är så det funkar, åtminstone för mig. Det är som om själva mängden text är avgörande för att det överhuvudtaget ska bli något bra. Det är först när jag har en stor massa text som jag kan se vad som var tänkt att bli.

Tänk om man hade kunnat skriva rätt från början. Börja på ord nummer ett och sätta punkt åttiotusen ord senare – och då vara helt klar. Hur många ord har det inte krävts för att skrapa ihop en bok på åttiotusen ord? Det dubbla? Tredubbla?

Samtidigt är det väl en del av charmen. Att leta ogräs, hitta nya knoppar, gräva runt i det okända och sedan ta ett steg tillbaka när allt är klart och förundras över skörden. Av erfarenhet vet jag att det är lätt att ha mycket energi i början och tappa fokus under vägens gång. Ogräset kan bli alltför dominerande. Så den här gången sätter jag upp en plan:

  1. Sätt arbetstitel på boken
  2. Namnge karaktärerna och skriv ned deras längtan, lögner, negativa och positiva erfarenheter
  3. Bestäm miljön
  4. Skriv synopsis
  5. Håll dig till synopsis
  6. Håll dig till synopsis
  7. Avvik eventuellt lite från synopsis
  8. Hoppa över delar som är svåra
  9. Håll ut
  10. Skriv slutet
  11. Skriv de delarna som är svåra
  12. Förstärk det som är bra i texten och minimera det som är mindre bra
  13. Fira

Uppföljaren blir rå och kall

I min värld är det snart jul.

Jag är duktig på att släppa saker. Jag är ingen ältare, det har jag alldeles för dåligt minne för. Konflikter glömmer jag. Dåliga minnen suddas ut. Kvar är bara en konstant hög lägstanivå. Jag är helt enkelt en nöjd person som hellre blickar framåt än bakåt men allra mest tycker jag om att leva i nuet.

För tillfället är det jul i min sinnevärld. Jag har redan glömt hur mörkt, kallt och tråkigt det är på vintern. Nu minns jag bara glöggen framför den öppna brasan, pepparkaksdoften från det kristyrvita miniatyrhuset och den puderlätta snön som dalar utanför fönstret där katten vilar bredvid adventsljusstaken.

Jag har släppt mitt manus trots att det är två månader kvar till det riktiga boksläppet. Det är kul om ni gillar den – men allvarligt talat – jag önskar ni kunde läsa tvåan redan nu. Väntan på att bok nummer ett ska förvandlas från manus till färdig bok är seg. Med tvåan kan jag se fördelar. Jag skriver om vintertid nu under våren och även om jag tänker att manuset ska vara klart i maj så vet jag nu att det finns gott om tid att ändra. Hela sommaren, hela hösten och till och med in i juletid kommer jag kunna skriva om, lägga till och dra ifrån. Vilken lättnad. För hur jag än försöker minnas hur det är med snålblåst och isfläckar så kommer just det att vara lättare nästa gång vintern är här. Och säkerligen kommer jag även då förvånas över hur lång tid det tar för en bok att bli en bok. För mitt minne är nämligen väldigt kort. Sa jag det?

Jag går ofta till sängs med mitt manus

Jag vet inte vem som kom på det här med att manus måste vila. Jag menar, hur ofta? Hur länge? Måste det gå i dvala, eller räcker det med en tupplur? Varför ska det ens vila? Så tvivlet hinner slå rot ordentligt? Ska man låta manuset vara så länge att man har glömt allt? Eller kan det helt enkelt vila sig i form?

Alla skrivråd ska man ta med en nypa salt. Testa lite lagom, utvärdera och sedan göra igen, om det gjorde manuset bättre. Mitt manus har nu gått in i den sista vilopausen. Jag har stoppat om det riktigt omsorgsfullt och väntar nu på att det ska väckas igen lagom till den 26 maj när det nyvaket ska ut och möta omvärlden.

Tanken med att låta sitt manus vara under en längre tid är i grunden god. När man plockar fram det igen kan det hända att man läser det mer som en förstagångsläsare än som författare och då kan man lättare upptäcka felaktigheter. Men helt ärligt visst är det jobbigt att ta fram det där manuset igen efter dvalan och man upptäcker att man har glömt precis allt. Och lika överraskad som man kan bli över hur bra det ändå är, lika mycket kan det svänga åt andra hållet och man inser att här behövs det jobbas!

Nej, jag är inget stort fan av ordinerad vila vad gäller manus. Hellre kör jag på. Varje dag, eller i alla fall så regelbundet att jag inte måste dubbelkolla stavningen på huvudpersonens efternamn hela tiden. Jag tar ofta med mig manuset i sängen om kvällarna. Tänker att nu minsann ska jag komma någon vart. Sex gånger av sju slutar det med att vi båda två somnar utan att något har blivit skrivet. Ibland försöker jag att ta med mig två manus om kvällen, det blir sällan bra.

Nu har jag äntligen tid att ägna mig åt min älskade tvåa, uppföljaren till min debutroman. Jag lovar mig själv att göra färre nybörjarmisstag den här gången. Jag ska bli en bättre författare till bok nummer två. Men jag kommer fortsätta ta med mig manuset i sängen, med förhoppningen om att kanske komma någon vart just den här gången …

Litterär skyddsväst

Antagningsbeskedet golvade mig. Semestern hade precis börjat och vi stod mitt uppe i ett bygge (alla som har byggt om, byggt nytt eller byggt till vet precis hur kaosartat det stundtals kan vara). När mailet kom sjönk jag inte ned på golvet i den segergest jag alltid hade tänkt mig utan det golvade mig på ett helt annat sätt. Jag blev misstänksam och tog genast på mig min litterära skyddsväst för att gömma mig mot eventuella missförstånd eller försök att lura mitt sköra författarhjärta.

Menade de allvar?
Var det verkligen fråga om traditionell utgivning?
Har förlaget stabil ekonomi?
Varför ringde de inte?
Varför skrev de att mitt manus var ”fantastiskt?” Bara det låter ju skumt!

Knappt två månader efter jag skickade manuset till tre förlag svarade mitt förlag att de ville ge ut boken och jag vågade inte tro på det. Men varför hade jag skickat iväg manuset om jag inte trodde på ett positivt besked? Jo – för jag hade hoppats på några uppmuntrande ord, en positiv refus som visade att jag var på rätt väg när jag gav mig in i en för mig helt ny genre. Och det var därför jag skickade manuset till en lektör efter jag skickade det till förlag (helt fel ordning, jag vet). I samma veva som antagningsbeskedet kom utlåtandet från lektören. Visst var det lovande, manuset. Men ”fantastiskt” var inte ett ord lektören använde. Jag tackade genast ja till erbjudandet om utgivning (förstås!) men bad att få lämna in en ny version.

Absolut, inget problem!
Men när vill ni ha det? Jag måste ha en deadline!
Ta god tid på dig, det räcker om vi får det om två veckor.

”God tid” och ”två veckor” är knappast synonymer i den här branschen så ni förstår säkert hur dessa två semesterveckor spenderades (förlåt familjen). Skyddsvästen kastade jag av mig och har sedan dess totalt blottat mitt sårbara hjärta. Så fort jag får ett releasedatum klär jag på mig den igen.

But I Still Haven’t Found What I’m Looking For

Det är det här inlägget jag fruktar. Det är det här inlägget som kommer förfölja mig i ett år. Det är det här jag ska läsa i slutet av 2021 för att se vad det blev av allt jag hoppats och drömt. Mitt sista inlägg. En blick mot framtiden. Fullt av löften till mig själv och inte minst packat med förhoppningar om vad som komma skall. För det är ju så. 2020 kommer jag alltid minnas som mitt Debutantår. Jag kommer minnas det av andra anledningar också, men dessa delar jag med i stort sett varenda levande, tänkande människa på planeten. Det andra är mitt. Det blev inte som jag tänkt. Det blev inte vad jag hoppats.

I have climbed the highest mountains
I have run through the fields
Only to be with you
Only to be with you

På många sätt har det varit fantastiskt. Bara tanken på att det i går, på självaste julafton, öppnades paket som innehöll min bok (jag VET att det var så eftersom jag signerat ett antal böcker själv med julhälsningar till någon annan än den som köpt boken) är ju fullständigt glimrande. Att människor som läst den har hört av sig med värmande ord är otroligt upplyftande och att etablerade och erkända kollegor gett tummen upp är stärkande. Jag är stolt över vad jag gjort, jag är tacksam mot förlaget, men det blev inte vad jag hoppats på.

I have run I have crawled
I have scaled these city walls
These city walls
Only to be with you

Åh, jag hade möjligen fantasier (jag fantiserar ju i text jämnt och ständigt så det är knappast någon överraskning att jag ibland även fantiserar om verkligheten) om det osannolika, men rent intellektuellt var jag givetvis fullt medveten om att det här inte skulle bli något oerhört genombrott av episka mått. Jag visste hur förutsättningarna såg ut. Samtidigt hade jag en plan för hur jag skulle knäcka dessa förutsättningar och göra något mer än det förväntade, men en pandemi kom emellan, stampade på de där planerna och nu är året alldeles snart förbi. Good Riddance, men visst kommer jag att sakna 2020 till viss del och det kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat.

I have kissed honey lips
Felt the healing in the fingertips
It burned like fire
This burning desire

Debutantåret kom och gick och nu ska jag blicka framåt. Jag kommer alltid älska Nästan Friends och jag är så glad att jag inte är ensam om detta, men jag vill mer. Jag vill större. Jag vill häftigare. Således kommer vi nu till det jag fruktar. För när jag återkommer till Debutantbloggen om 365 dagar eller så (om den traditionen står sig vill säga) för att skriva om mitt 2021 vill jag inte göra det med en berättelse om ett bortkastat år. Jag vill berätta om min fortsatta författarresa. Jag vill ha tagit nästa kliv. Minst. Helst flera. Och jag vill göra allt det där jag drömde om att jag skulle göra i år.

I have spoke with the tongue of angels
I have held the hand of a devil
It was warm in the night
I was cold as a stone

Och här är grejen. Det hänger på mig. Åh, jag kommer behöva hjälp. Jag kommer behöva stöttning, testläsning, kanske en redaktör, peppning, kärlek och så vidare. Glöm myten om The Self Made Man/Woman. Men utan mig går det inte. Jag är grundingrediensen. Om jag har allt det andra, och det har jag, så hänger det i slutändan på mig. Jag måste skriva så bra att andra ser det och vill ge det till ytterligare andra. Jag vill finna det där jag drömt om så länge och här finns ytterligare en grej. Jag vet att många av er läsare också vill det. Jag blickade tillbaka i mitt förra inlägg, låt oss blicka framåt tillsammans nu. Låt oss lova oss själva att vi ska göra allt för att det ska bli så. Ni kanske skriver ett gästinlägg 2021 för att ni äntligen nått dit eller så tar ni över Debutantbloggen 2022 eller så gör ni något annat, men ni gör det ni gör för att ni gjorde allt det andra först. Ni skrev så bra.

365 dagar. 365 dagar för att se till att jag kommer tillbaka med något verkligt att berätta nästa gång jag skriver i den här bloggen. 365 dagar för att hitta det jag letat efter. Det säger vi.

Avslutningsvis vill jag tacka Anna, Ina, Jens, Mirijam och Pia för att de gav mig chansen att ratta den här institutionen. Jag vill tacka alla läsare och framförallt vill jag tacka Hanna, Kristin, Malin och Sara för att ni varit så hjälpsamma, skickliga, inspirerande, roliga och framförallt snälla (det viktigaste man kan vara) under året. NI gjorde det omöjliga. NI gjorde det till en höjdare.

Stort lycka till nu till våra efterträdare. Vi hörs om ett år.

Tack för mig

Ett år går fort ändå. Femtiotvå veckor har jag varje måndag skrivit ett inlägg här på bloggen. Svårt ibland, lätt andra gånger. Kvaliteten har väl gått upp och ner – som i allt skrivande – men det har varit väldigt roligt att få vara en del av debutanttraditionen och det här 2020-gänget. Det kommer bli lite konstigt att inte logga in för att plita ner några rader varje vecka. För att inte tala om att komma ihåg att svara på lördagsenkäten… Nu står ett nytt gäng i kulisserna, ivriga på att få ta över. Det känns som om de kommer göra ett fantastiskt jobb under nästa år. Vi presenterar vilka det är på söndag!

Sista inlägget. Jag hade önskat det skulle bli något fantastiskt. Klatschigt och träffsäkert, något avslöjande kanske – men det blir det inte. Istället vill jag passa på att tacka. Tack till gänget som drev bloggen under förra året som lät mig få en plats här. Tack till mina roliga, snälla, duktiga kollegor Sara, Malin, Hanna och Daniel för att jag fått hänga med er här hela året. Jag hoppas verkligen vi får tillfälle att ses i verkliga livet under kommande år och ta igen lite av det vi missade det här året. Det bästa scenariot vore att vi får bukt med coronaviruset och det går att genomföra författarbesök, signeringar och en vanlig, svettig bokmässa i Göteborg. Jag ser fram emot att höra av läsare och prata om mina böcker.

Idag är det dan före dan före dan före dopparedagen. Jag ska vara ledig i nästan två veckor och njuta av tidiga mornar när det bara är jag och hundarna vakna i huset. Det är då det är enklast att smyga åt sig en knäck eller något annat julgodis, göra en stor balja te och krypa upp i soffan. Ofta löser jag några knutar på det manus jag håller på att jobba med för tillfället. Många fina böcker ligger olästa och väntar på att jag ska hinna läsa dem, bland annat Saras julkaramell En oönskad julklapp som jag har sparat särskilt för detta tillfälle.

I fredags kom min andra bok från tryckeriet till förlaget. Den finns alltså! Återstår att se när den kommer till Småland. Jag väntar en jätteladdning böcker som jag ska signera och sedan skicka ut till bokbloggare och andra eftersom jag inte vill/kan åka upp till Stockholm där förlaget ligger i dessa tider. Som jag längtar efter att få hålla i den, klämma, känna och sniffa på den. Klappa mig själv på axeln och säga bra jobbat även om det förutom jag har varit massor med människor inblandade i tillblivelsen. Testläsare, skrivvänner, familjen, förlaget, redaktören, korrekturläsaren, sättaren, grafikern… Den 20 januari är det officiella releasedatumet. Håll utkik på sociala kanaler för mer info om det!

Jag har redan många saker på min att-göra-lista för 2021. Jag hoppas färdigställa min ”triptyk” om andra världskriget, den tredje och avslutande delen jag kallar Svarta vingar. Det är ju faktiskt inte så mycket kvar innan råmanus är klart. Mest att förstärka vissa scener, putsa på röda tråden och sådant. Jag kommer nog inte hålla den deadline jag satte för mig själv till 31 dec, men jag hoppas att den blir klar inte så långt in på det nya året. Har jag riktigt flyt hinner jag även avsluta det fjärde manuset lite senare då det också är ganska långt framskridet. Sedan återstår att se om det är någonting som förlaget vill trycka. Även om jag har positiva indikationer på att de vill läsa när jag är redo att släppa texten finns det inget avtal. En annan grej jag funderar på är om jag ska ansöka om medlemskap i Sveriges Författarförbund nu när jag har två böcker publicerade. Bara för att, liksom. Det vore ju trevligt att få titulera sig författare på ett mer legitimt sätt.

Slutligen vill jag säga tack till er som läser här på Debutantbloggen. Det var inte alls länge sedan jag var en av er och hade som morgonrutin att läsa på bloggen varje dag och drömma om att bli utgiven. Nu räcker det ju inte med att bara drömma och önska, men ni vet vad jag menar. Att det är hårt arbete också har vi skrivit om allihop under året. Så kämpa på, fortsätt skriva, ge aldrig upp!

Jag önskar er alla en god jul och gott nytt år! Vill ni fortsätta följa mig framöver så finns jag här:

Hemsida: kristinfagerskjold.com
Instagram: kristinfagerskjoldforfattare
Mail: kristin.fagerskjold@gmail.com

Don´t look back in anger

Ibland kan man ju känna att man har en jäkla otur. Här går man och drömmer om att få debutera som författare i evigheters evighet (det var en gång en pojke som …) och så när det äntligen blir av sker det mitt i den värsta kris landet har upplevt sedan … ja, i modern tid åtminstone. Därpå inser man hur oerhört själviskt det är att tänka så och så får man inte ens må lite dåligt över oflaxet för det vore extremt osympatiskt och så snurrar det på.

Vi kan väl åtminstone konstatera att 2020 är ett år vi kommer minnas länge. Jag funderade så sent som i dag ( i går för er) på om min son kommer fråga om det här året när han blir stor eller om det kan vara så illa att vi vid det laget har upplevt fler pandemier som en följd av miljöförstöringen och vår osvikliga förmåga att förvägra djuren och naturen en möjlighet att leva ostört? Vi får väl se. Jag kommer åtminstone alltid minnas 2020.

Jag kommer att minnas det för att jag fick läsa några fina debuter, varav ett par kändes lite extra av rent personliga skäl, ingen nämnd, ingen glömd, men jag tror att ni vet vilka ni är. Jag kommer att minnas det för att jag fick lära kära fyra härliga författare och människor som tillsammans har kämpat för att ni varje dag under hela det här hemska året ska ha haft något att läsa som handlar om att skriva, läsa eller annat som har med ämnet att göra. Tack för det Hanna, Kristin, Malin och Sara.

För det här var året med Debutantbloggen och eftersom det här är mitt näst sista inlägg måste vi givetvis stanna till där. I dag är det nästa exakt 365 dagar sedan jag fick beskedet att jag skulle bli en av fem som skulle få möjligheten att driva den här traditionen vidare. Det har varit en utmaning. Jag skulle ljuga om jag påstod något annat. Det har funnits tillfällen då inspirationen har sinat som i en torr brunn, det har funnits sena kvällar i sängen då jag kommit på att jag glömt morgondagens inlägg och gått upp för att skriva det samtidigt som resten av familjen snusat vidare i lugn och ro.

Men mer än något annat har det varit kul och nu känns det lite vemodigt att inse att jag bara har en text kvar att skriva. Jag hoppas att jag har erbjudit till ett visst läsnöje, kanske fått någon att fundera en gång extra eller bidragit till någon slags tanke som tagit dig vidare. Jag har åtminstone fått det av er och era kommentarer.

Avslutningsvis kommer jag givetvis minnas min debut. För även om det inte blev en stor fest, även om det inte blev någon Bokmässa, även om jag inte fått besöka ett enda bibliotek eller hålla en enda föreläsning, och även om jag inte kunde genomföra min ”hemliga marknadsföringsplan” så har jag ändå släppt en bok. En bok som många har tyckt om och det bästa är att det inte är över. Så sent som i dag (ja, i dag fredag) signerade jag ett ex och la på brevlådan och jag fick ett meddelande ( i går alltså) från en alldeles strålande författare om att hen börjat läsa Nästan Friends. Vad som än händer (låt mig återkomma till det i mitt sista inlägg) så finns den där ute. Den kommer att ligga under ett flertal julgranar, till exempel och den är för evigt, faktiskt.

Så det här var ett jäkla skitår och vi kan inte säga något annat, men jag tänker inte vältra mig i det. Jag har det trots allt rätt bra. Jag har ju för sjutton släppt en bok och jag har skrivit i Debutantbloggen. Tack för det 2020.

Så var mitt 2020

När vi om några år kommer att blicka tillbaka på 2020 så kommer vi nog minnas det som året då coronaviruset tog oss alla som gisslan och vi inte längre kunde leva som vanligt. Det är nog inte särskilt många som kommer att tänka att det var året jag och mina bloggkollegor debuterade. Här kommer en snabbrepris på vad som hände mig när det gäller skrivandet och författarskapet – de kommande dagarna får ni nog något liknande från de andra.

I januari kom Klar himmel ut. Redan i mellandagarna släpptes boken i e-format och strax efter nyår gick det att köpa den inbundna versionen i butik. När jag såg min bok för första gången ville jag liksom klappa den och hålla om den som en bebis! Jag hade releasefest, eller två till och med. En på hemmaplan i Nässjö och en på förlaget i Stockholm. Såhär i efterhand är jag glad att jag slog till på två, nu när det inte kommer bli något fysiskt event för nästa bok.

Månaden därpå, februari, bestod av många läsarreaktioner. Det är så spännande när någon bemödar sig om att höra av sig och tala om vad hen tyckte om boken! Jag fick också en idé till ”Roman nr 4” och började skriva på det råmanuset, vilket jag fortsatte med under mars också. Det var lite dubbelt då jag egentligen hade tänkt att jag skulle skriva färdigt på Svarta vingar som jag räknar som ”Roman nr 3”, men jag kunde inte stå emot att fästa den nya idén på papper.

När april kom började jag jobba med redaktör på andra boken Nattens färger. Jag tyckte att jag hade lärt mig så mycket av redigeringen med första boken att det borde gå lättare andra gången, men ack vad jag bedrog mig. Hårt arbete, men det är härligt att se att redaktören trollar fram en bättre text genom att utmana mig att göra jobbet bättre.

Under maj fortsatte redigeringsarbetet med Nattens färger. Klar himmel kom ut som ljudbok inläst av Ellen Jelinek. Det blev så himla bra! Mycket skumt dock att höra sin egen text läsas av någon på det där professionella sättet…

Redaktören fick tillbaka Nattens färger i juni och då tog jag upp skrivandet på ”Roman nr 4” igen. I juli hade jag förvisso semester, men det var även då jag påbörjade redigeringsomgång nummer två. Att sitta inne bakom en datorskärm är ett effektivt sätt att skydda sig mot solen.

Jag brukar älska månaden augusti, och så även detta år. Jag fick se omslaget till Nattens färger och skrev baksidestexten till den ihop med förlagskoordinatorn. När det finns ett omslag till boken blir den mer verklig, tycker jag.

September bjöd på blandade känslor. Bokmässan blev så klart inställd – det visste jag ju sedan tidigare, men det var verkligen trist att inte få vara med där tillsammans med min bok och träffa mina kollegor från bloggen. Desto roligare var att Klar himmel gavs ut som pocket i slutet av månaden. Jag orkade inte fortsätta skriva på ”Roman nr 4” utan bestämde mig för att slutföra Svarta vingar istället.

I oktober spelade topplistor en stor roll i mitt författarskap. Klar himmel låg med på alla möjliga listor, och blev under månaden den tredje mest sålda pocketen i Sverige oavsett försäljningskanal enligt Svenska Förläggareföreningens statistik. Etta låg Jojo Moyes med Bergens stjärnor och tvåa var Peter Nyström/Peter Mohlin med Det sista livet. Längre ner på listan återfinns namnkunniga författare som Caroline Eriksson, Niklas Natt och Dag, Jenny Colgan och Denise Rudberg. Men jag, jag låg trea. Otroligt!

November var månaden jag verkligen tyckte att coronaviruset var begränsande. Det i kombination med mycket att göra på lönejobbet, mörker och gråväder gjorde att jag inte alls blev produktiv utan snarare kände mig deppig och usel. Jag gjorde de sista korrigeringarna på Nattens färger och korrekturet blev klart men skrev inte särskilt mycket alls på Svarta vingar.

Nu är det december och bok nummer två har gått till tryck. Den når bokhandeln runt den 20 januari 2021. Jag har insett att jag inte kommer ha någon fysisk releasefest och funderar lite på hur vi ska göra istället. Tillsammans med mina bloggkollegor har jag utsett nästa års Debutantbloggare. Den karamellen håller vi lite till på innan ni får veta vilka det blir.

Visst har coronaviruset överskuggat nästan allt annat, men jag kommer ändå minnas 2020 som mitt debutantår då jag varje måndag bloggade här. Vilken tur att jag fick vara med på den här härliga resan just det här året! Det känns konstigt att jag nu bara har ett inlägg kvar att skriva innan jag måste säga hejdå till er.

Vad har hänt sen sist – Ina Lagerwall?

Dagen efter att våra tvillingar fötts sitter jag i en fåtölj på BB och försöker vrida deras säng så att det svaga januariljuset ska nå dem. Bäbisarna sover och deras pappa har gått ut en sväng. Vi har just bestämt deras namn och ska jag ta en stund att fundera på vad min nya bok ska heta. Jag tänker att det här blir året då jag ger ut min andra bok och blir författare på riktigt. Allt känns pirrigt, förväntansfullt. Men två bäbisar, två böcker. Hur ska det gå? Inser kanske att den pepp jag känner inför allt, hela livet, den energi jag har just nu är stor och overklig.

Men jag ignorerar orostankar och låter mig dras med i drömmar, hög på hormoner och
kärlek.Jag mailar min förläggare och vi bestämmer titel. Bara vara vänner. Förläggaren svarar att hon är förvånad men imponerad över att jag mailar dagen efter en förlossning. Jag känner dåligt samvete först men det är ju så här jag får någonting skrivet överhuvudtaget. Jag är världsbäst på att plocka fram författarjaget så fort jag är ensam och mina barn sover. Det är så jag som fyrabarnsmamma lyckas skriva något överhuvudtaget. Och så fortsätter det under senvintern och våren. Jag tar de små stunderna när bebisarna sover till att göra det sista med Bara vara vänner, redigera och korrläsa. Men peppen inför nya boken blir aldrig så stor igen efter som den där dagen på BB. Inte bara för att vardagslunken smyger sig på utan för att allt är ju inte som vanligt. Långt ifrån. Jag ser på gamla bilder från releasefesten med Vi går varvet förra året och drömmer mig bort till när jag fick bjuda på hejdundrande kalas. Så en sommardag kommer lådan med sprillans nya böcker. Jag öppnar tillsammans med
mina två stora barn. De tycker det är roligt att öppna lådan men sedan rycker de bara på axlarna och går och gör något annat. Nähä. Min känsla är likadan. Finner det svårt att känna något alls för boken. En del liknar ett bokprojekt med en förlossning. Det långa tunga men ändå förväntansfulla arbetet innan, kärleken, boksläppet, nu är den ute! Jubel och hurra!

Jag är stolt men lyckokänslan är som bedövad. Inser att delandet av glädjen att få ge ut en bok är viktigare än jag trott. Och då menar jag inte dela digitalt, att dela en bild på lådan med nya böcker och skriva: Äntligen! Och få grattis tillbaka är visserligen härligt, men det kan inte ersätta att ha någon med mig, en kram, en levande diskussion, ögonkontakten när någon berättar ett minne som dök upp vid läsning. Att ha två underbara bebisar som jag inte får dela glädjen över tär också. Inte få låta nära och kära känna på den där kritvita vassa första tanden. Inte få se andra hålla deras händer när de vill upp upp upp! Lukta på dunet i nacken. Allt det fattas mig nu. Delandet.
Under hösten har kämpar jag på med skrivandet och försöker finna glädjen i arbetet med en del tre. När Vi går varvet blir nominerad till Barnens romanpris kan jag känna mig glad och stolt över det. Jag vann inte men nomineringen gjorde att boken blev läst och diskuterad. Inser nu vilken skatt det var att få vara debutantbloggare och att få dela resan med Vi går varvet med er läsare. Inför nya året hoppas jag att få dela med mig mer av skrivandet.

Att kunna delta i skrivande sammanhang, bokmässor, skrivarträffar, boksamtal. Att kunna mötas och umgås på det sätt man vill igen. Fick just reda på att jag blivit tilldelad ett arbetsstipendium från Författarfonden som kommer att användas för att arbeta med skrivandet på deltid det här året. En vridning mot en gnutta hoppfullt ljus i mörkret.

Och med det önskar er en riktigt god jul och ett gott nytt år!

Snart eller aldrig

Just nu håller jag författarpaniken stången genom att ägna mig åt historiskt tänkande. Låt mig förklara. Det där med att prokrastinera dyker upp ständigt och jämnt i de sammanhang många av oss rör oss i, det vill säga, författeriet. Det är nämligen så att innan man nått en viss nivå har man bara en enda deadline och det är den vi sätter upp för oss själva.

Då ska jag vara klar, bestämmer vi, och så siktar vi ditåt. Det är bra med målsättningar, men det kan också vara stressigt. Om det inte händer. Om man inte är Stephen King-duktig och skriver sina 2000 ord om dagen, vad händer då? Jo, då kommer den smygande. Stressen. Då blir hobbyn och glädjen till något annat. Till ett jobb och till ett måste som ligger och trycker på där bakom samtidigt som vi försöker få allt annat att få plats i de 24 timmar vi får till godo varje dygn. Lämning, hämtning, arbete, träning, handling, städning, nattning, matlagning och så vidare och så vidare. Någonstans ska skrivandet få plats.

Samtidigt som duktiga kollegor hamrar ur sig tusentals tecken om dagen och och med all rätta visar upp sina framsteg i sociala medier. Jag har själv gjort det. Nu är jag på andra sidan. Samtidigt som året rusar mot sitt slut har jag inte kommit en punkt närmare … punkten. Mitt deckarmanus ligger där som Det Skvallrande Hjärtat och i det närmaste dundrar. Som ett dåligt samvete.

Det är då jag måste minnas min historik. Det är då jag måste inse att tiden kommer när det är rätt för mig att göra det jag ska göra. Ungefär som när jag under sommaren 2019 skrev klart det manus som nu i stället ska ligga som ett oerhört genomarbetat synopsis när jag skriver om texten.

Jag börjar närma mig Debutantbloggslutet och med två inlägg kvar, efter det här, vill jag ägna mig åt en tillbakablick och en framåtblick. Detsamma tror jag gäller mina fyra medbloggare. Så därför vill jag passa på att avsluta det ”vanliga” bloggandet med den här uppmaningen. Andas och ta det lugnt. Har du gjort det förr så kan du göra det igen. Det är inte nu eller aldrig. Det är möjligen snart eller aldrig. Eller ännu hellre. Snart eller senare.

För vi älskar det vi gör. Det är bara det att vi måste minnas det igen och när vi väl gjort det så kommer det andra av sig självt. Det vågar jag lova. Så ta en pepparkaka till. Det har du med all säkerhet gjort dig förtjänt av.

Vad har hänt sen sist, Mirijam Geyerhofer?

Så gick ännu ett år från vårt liv. Att 2020 har varit ett märkligt år är en klar underdrift och även om vi inte slipper coronan så fort klockan slår tolv på nyårsnatten så finns det inga gränser för hur mycket jag längtar efter att känna att det här året är över. 

Jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv under 2020. Till exempel att jag inte är en sån där supermänniska som kliver ut ur karantänen med en superrippad kropp, ett helt nytt och lugnare mindset och tre färdiga bokmanus på hårddisken. Tvärtom. Jag fungerar inte alls så tydligen. Det här året har handlat om näsan ovanför vattenytan ända sedan i våras när jag var tvungen att lägga ner mitt företag, och sedan har jag legat där och guppat. Ibland över, ibland precis under. Mest överlevt. 

Så hur gick det med ”Lite trött bara, annars bra” då? Jo det gick ganska bra. Inte så bra som jag hade hoppats vilket är exakt noll procent förvånande då jag liksom släppte allt vad marknadsföring heter efter förra årsskiftet efter en otroligt intensiv höst. I tillägg till det så var det mycket som aldrig blev som planerat, alla föreläsningar på mvc och bvc ställdes ju in eftersom gravida är covid-riskgrupp och alla andra former av mässor etc tog ju också paus. Snopet, minst sagt. Som tur är kommer det dröja innan boken blir utdaterad, och jag får fortfarande glada tillrop varje vecka av tacksamma småbarnsföräldrar vilket gör mig så otroligt glad. 

När jag skrev ”Lite trött bara, annars bra” hade jag redan från start sålt in mitt manus på ett synopsis. Jag fick ett förskott och jag fick en deadline och sedan var det bara att tugga i sig elefanten, bit för bit. Ett skönlitterärt manus ska som bekant skrivas klart innan det skickas in och jo, jag har absolut öppnat Scrivener några gånger och putsat lite på redan befintlig text. Jag har uppdaterat karaktärerna en del och insett att det saknades en död men hemlig person för att 80-talet på hästgården skulle få något mer mystiskt över sig. Men det har gått segt alltså. 

Men i takt med att vi närmar oss slutet av december och ljuset återvänder – både på riktigt och i form av ett vaccin – så kommer såväl hoppet som skrivpeppen tillbaks! Innan midsommar 2021, när det vänder mot mörker igen, ska jag ha ett färdigt skönlitterärt manus färdigt, och det känns sjukt spännande och härligt att inte längre vara precis vid ytan, utan ovanför. Ser fram emot den dagen jag simmat i land och kravlat upp på stranden och sitter och torkar, då ska berättelsen om Eli, Tova och de andra få ett sammanhang och ett eget liv. Jag längtar efter att få dela deras story med fler! 

Så, med siktet inställt mot ett peppigt 2021 önskar jag er alla ett gott slut, och en riktigt jäkla hejdundrande fortsättning!

Lördagsenkäten: Ge ETT råd till en nybörjare

Många gånger kommer frågan: ”Hur gör man?” Det finns en mängd olika svar på det, men om du bara fick ETT enda råd till en blivande författare, vad skulle det då vara? Debutantbloggens femling delar här med sig av sitt bästa och sammanlagt finns det nog en hel del matnyttigt att finna här för den som tänker att den ska skriva sitt första manus.

Kristin Fägerskjöld

Mitt råd om du ska börja skriva en bok är att försöka få ner din inspiration i ett textdokument. Det behöver inte vara ett helt råmanus eller ens ett helt kapitel, kanske har du bara en scen i huvudet som du kommit på. Bry dig inte om att det är långt ifrån perfekt. Skit i den dramaturgiska kurvan, gestaltningen och att du ska ha ett färdigt persongalleri. Skriv bara av dig det du gått omkring och burit på – ditt frö till boken. Jag tycker själv att det är hämmande för kreativiteten att behöva tänka på alla ”måsten” i det här stadiet. Först när du fått ur dig din grundidé kan du börja planera mer kring storyn och läsa på vad klokare människor än jag har att säga om hur du ska gå tillväga för att få den att svälla till en hel bok (det finns en uppsjö böcker, bloggar och tidskrifter som talar om detta). När du har börjat på din egen text blir det enklare att relatera till de olika moment som beskrivs och lära dig hantverket. Resten är hårt arbete, ihärdighet och envishet! 

Det enkla svaret är att jag inte gav upp. Jag känner mig inte alltid superinspirerad när jag ska skriva, men jag fick ihop mitt manus med vilja och disciplin – och då och då även inspiration. Så ge inte upp under skrivandets gång. Och ge inte upp när refuseringarna börjar ramla in!.

Malin Edholm

Om jag bara får ge ett enda råd till den som vill ge ut sin första bok vore det att släppa idén om det ensamma geniet. Geniet som skriver sin bok helt själv på sin kammare, utan input från andra. Att ta hjälp av lektörsläsare, vänner och andra skrivande människor är en viktig nyckel till att utveckla sitt manus!

Hanna Nordlander

O

Om jag ska ge ett enda råd: Skriv utan att tänka på läsaren. Jo, tänk på läsaren i avseende att det ska vara begripligt o.s.v., men om du föreställer dig hur läsaren ska reagera, om en person kommer att känna igen sig, om du riskerar att förarga någon, så går något förlorat, tror jag. I mitt fall handlade det om en död person, vilket eliminerar vissa av de här aspekterna, men andra närstående kan också beröras. Ta de hänsyn du måste, byt namn, kön och utseende på personer och ändra andra detaljer om du behöver, men stå sedan fast vid ditt val medan du skriver. Skriv modigt och låt ingen inbillad publik kritisera dig. Skriv det du måste. Om du bara inte står ut med att du riskerar att såra någon, skriv något annat då

Daniel Sjöberg

Se till att ha slutet klart för dig. Det önskar jag att någon sagt till mig när jag började skriva mitt första manus. På grund av att jag inte visste hur det skulle sluta sprang jag vilse. Rejält vilse. Det är som att köra bil. Har du inte en slutdestination hur ska du då någonsin komma fram? Med det sagt behöver slutet inte bli exakt som du tänkt från början. Om du när du närmar dig inser att du vill ta det i någon annan riktning så är det helt okej. Jag slutade inte Nästan Friends som jag tänkt. Jag insåg att jag ville någon annanstans med berättelsen och då blev det så, men jag hade en riktning. Kör in i småstäderna på vägarna. Ta av från E4:an och testa skogsvägen, det är helt okej. Du kan alltid vända om om du märker att det leder dig fel, men har du inte slutdestinationen blir det lätt att du fortsätter på skogsvägen och kör fast.