Vad har hänt sen sist – Ina Lagerwall?

Dagen efter att våra tvillingar fötts sitter jag i en fåtölj på BB och försöker vrida deras säng så att det svaga januariljuset ska nå dem. Bäbisarna sover och deras pappa har gått ut en sväng. Vi har just bestämt deras namn och ska jag ta en stund att fundera på vad min nya bok ska heta. Jag tänker att det här blir året då jag ger ut min andra bok och blir författare på riktigt. Allt känns pirrigt, förväntansfullt. Men två bäbisar, två böcker. Hur ska det gå? Inser kanske att den pepp jag känner inför allt, hela livet, den energi jag har just nu är stor och overklig.

Men jag ignorerar orostankar och låter mig dras med i drömmar, hög på hormoner och
kärlek.Jag mailar min förläggare och vi bestämmer titel. Bara vara vänner. Förläggaren svarar att hon är förvånad men imponerad över att jag mailar dagen efter en förlossning. Jag känner dåligt samvete först men det är ju så här jag får någonting skrivet överhuvudtaget. Jag är världsbäst på att plocka fram författarjaget så fort jag är ensam och mina barn sover. Det är så jag som fyrabarnsmamma lyckas skriva något överhuvudtaget. Och så fortsätter det under senvintern och våren. Jag tar de små stunderna när bebisarna sover till att göra det sista med Bara vara vänner, redigera och korrläsa. Men peppen inför nya boken blir aldrig så stor igen efter som den där dagen på BB. Inte bara för att vardagslunken smyger sig på utan för att allt är ju inte som vanligt. Långt ifrån. Jag ser på gamla bilder från releasefesten med Vi går varvet förra året och drömmer mig bort till när jag fick bjuda på hejdundrande kalas. Så en sommardag kommer lådan med sprillans nya böcker. Jag öppnar tillsammans med
mina två stora barn. De tycker det är roligt att öppna lådan men sedan rycker de bara på axlarna och går och gör något annat. Nähä. Min känsla är likadan. Finner det svårt att känna något alls för boken. En del liknar ett bokprojekt med en förlossning. Det långa tunga men ändå förväntansfulla arbetet innan, kärleken, boksläppet, nu är den ute! Jubel och hurra!

Jag är stolt men lyckokänslan är som bedövad. Inser att delandet av glädjen att få ge ut en bok är viktigare än jag trott. Och då menar jag inte dela digitalt, att dela en bild på lådan med nya böcker och skriva: Äntligen! Och få grattis tillbaka är visserligen härligt, men det kan inte ersätta att ha någon med mig, en kram, en levande diskussion, ögonkontakten när någon berättar ett minne som dök upp vid läsning. Att ha två underbara bebisar som jag inte får dela glädjen över tär också. Inte få låta nära och kära känna på den där kritvita vassa första tanden. Inte få se andra hålla deras händer när de vill upp upp upp! Lukta på dunet i nacken. Allt det fattas mig nu. Delandet.
Under hösten har kämpar jag på med skrivandet och försöker finna glädjen i arbetet med en del tre. När Vi går varvet blir nominerad till Barnens romanpris kan jag känna mig glad och stolt över det. Jag vann inte men nomineringen gjorde att boken blev läst och diskuterad. Inser nu vilken skatt det var att få vara debutantbloggare och att få dela resan med Vi går varvet med er läsare. Inför nya året hoppas jag att få dela med mig mer av skrivandet.

Att kunna delta i skrivande sammanhang, bokmässor, skrivarträffar, boksamtal. Att kunna mötas och umgås på det sätt man vill igen. Fick just reda på att jag blivit tilldelad ett arbetsstipendium från Författarfonden som kommer att användas för att arbeta med skrivandet på deltid det här året. En vridning mot en gnutta hoppfullt ljus i mörkret.

Och med det önskar er en riktigt god jul och ett gott nytt år!

Tack från 2019-års Debutantbloggare

Det är dags att säga tack för oss. Vi är så glada och tacksamma att ni följt oss under vårt debutantår. Vi hoppas att vi har kunnat inspirera er och att ni som går med författardrömmar snart får göra samma resa som vi gjort. 

Imorgon tar fem nya Debutantbloggare över och det ska bli så spännande att följa dem under 2020.

Vi önskar er alla ett alldeles fantastiskt Gott Nytt Skrivar-år!

/Pia, Jens, Ina, Anna & Mirijam

Tillbakablick och framtidsplaner

Mitt femtioandra och allra sista inlägg här på Debutantbloggen. Hur är det ens möjligt? Hur kan det ha gått så fort?

I december förra året fick jag ett mail om att jag var utvald till att blogga här och jag var så himla glad. Och nervös. Tänk att jag skulle vara en av fem som skulle ta över efter de sex fantastiska bloggare som jag följt under 2018. Jag hoppas verkligen att ni har uppskattat mina inlägg och tyckt att det varit roligt att följa mig under mitt debutantår. 

Att jag under mitt debutantår inte bara skulle släppa en bok utan även två noveller samt delta i två antologier (varav en kommer i februari 2020) var inget jag hade förväntat mig. Det fanns inte på kartan. Sedan fick jag även vara med på Bokmässan vilket var helt fantastiskt och hade en helt makalös releasefest på Grand Hotel i Lund. Och så hamnade jag på förstasidan i två lokala tidningar. Mitt mål inför 2019 var i och för sig att gå all-in när det gällde mitt skrivande, så det måste jag väl ändå säga att jag har lyckats med. 

Nästa år, till hösten, kommer min debutbok ”Emmas nya liv” ut som ljudbok hos Lind & Co. Det som även kommer att hända under 2020, och nu kommer min cliffhanger, är att  mitt så kallade ”manus 3” även det kommer ut som ljudbok hos Lind & Co. Det galna är att erbjudandet från Lind & Co trillade in samma dag som jag fick det där standardsvaret efter att först ha fått så fin feeback. Först ett nej och sedan ett ja några timmar senare. Då och där var det dock svårt att ta till sig erbjudandet då jag var minst sagt besviken, men idag är jag så himla glad! Jag avvaktade dock med att tacka ja, väntade i två månader då några andra förlag visat intresse. Men så förra veckan skrev jag på. Planen är att ”Ljusblåa dagar” ska släppas i juni vilket passar perfekt då den utspelar sig i Blekinge skärgård under sommarmånaderna. Inläsare blir fenomenala Gunilla Leining. 

När ljudboksavtalet väl var signerat hörde två andra förlag av sig, ett samma dag som jag skrivit på och ett dagen efter, och båda ville ha ett ”förutsättningslöst möte”. Vad i hela friden hände nu? Och precis som Lind & Co är ett riktigt drömförlag så är även dessa två förlag det. Tre förlag har alltså sett något i mitt lilla manus. Och lägger man till den fina feedback jag fick, så har alltså totalt fyra förlag på något sätt visat intresse för mitt manus. Hur är det möjligt? Jag försöker, trots att det är svårt, att inte tänka på vad dessa möten skulle ha kunnat leda till. Men om någon kunde ge mig en litterär agent i försenad julklapp så att jag enbart kan ägna mig åt att skriva hade det varit toppen. Jag hoppas att intresset från förlagen betyder att ”Ljusblåa dagar” har något extra och kommer gå hem hos lyssnarna. Och att boken kanske, på något sätt, i framtiden även blir en fysisk bok. 

Nu är det inte bara ”Emmas nya liv” och ”Ljusblåa dagar” som kommer ut som ljudbok hos Lind & Co nästa år, utan även del två om Emma. ”Emmas livspussel” är titeln och inläsare blir, precis som till ettan, Anja Lundqvist. Förlaget plockar i och med detta upp alla de manus som jag hittills skickat in och det blir hela tre ljudbokssläpp nästa år. Jag har nog inte riktigt fattat det än. Så himla glad att ett förlag ser något i det jag skriver. För det måste de ju faktiskt göra. Nyper mig lite i armen och stannar upp en stund …

Jag ser även fram emot att få åka på Feelgoodfestivalen i augusti. Jag har inte varit där innan utan bara, något avundsjukt, följt eventet på avstånd via sociala medier. Suckat längtansfull över alla härliga bilder som lagts ut. Men nästa år kommer jag att vara på plats och jag tror det kommer att bli en alldeles underbar dag. Och i framtiden är det väl jag som är en av de inbjudna feelgoodförfattarna som folk kommer för att träffa? 😉

Detta året har min stora dröm gått i uppfyllelse och jag är så tacksam att jag har fått dela det med er. Inför framtiden drömmer jag om att få möjlighet att gå på ett ”förutsättningslöst möte” – det hade varit spännande. Och så vill jag släppa fler böcker, helst i alla format, och att någon gång få se en bok jag har skrivit ute i en fysisk bokhandel. Att den ska stå där bland andra böcker och att folk ska lyfta upp den, läsa baksidestexten och bläddra lite bland sidorna. Och sedan förhoppningsvis ta med den bort till kassan och köpa med sig boken hem. 

I höstas när jag gick en liten skrivarkurs (”Att skriva med humor”) på Akademibokhandeln Gleerups i Lund passade jag på att, efter stängningsdags, testa om inte ”Emmas nya liv” passade i hyllorna. Och jo, det tycker jag minsann att den gjorde. 

Tack alla ni som läst mina inlägg under året! Vill ni fortsätta att följa mig kan ni göra det här:
Hemsida: www.annaalemo.se
Instagram: anna_alemo   
Facebook: Anna.Alemo.forfattare

Lördagsenkät: Julefrid eller julstress?

Julen står för dörren och frågan är vad bloggarna tänker göra med julledigheten. Blir det extra skrivtid, avkopplande lästid eller paus från allt vad böcker heter? 

Pia Kask

Det känns lite oklart om det blir någon större julefrid här, misstänker att mitt manus till uppföljaren dimper ner från redaktören lagom till Kalle Anka… men det är å andra sidan ett pyssel jag ser fram väldeliga mot. Och eftersom jag är ledig ända till efter trettonhelgen så hoppas jag hinna med åtminstone några lässtunder av andras böcker, har bland annat Kingens senaste på väg från nätbokhandeln och några andra undanstoppade i bokhyllan i ljud- och eboksappen. Så lika stressad som nissarna i tomteverkstaden känner jag mig inte i alla fall…

Ina Lagerwall

Jag har precis fått tillbaka respons på Vi går varvet del 2 från mitt förlag. Så det blir arbete med det fram tills att tvillingarna bestämmer sig för att komma. 😁 spännande saker väntar framöver!

Anna Alemo

Jag hoppas på extra skrivtid, men jag ska verkligen försöka unna mig att vara ledig och bara vara. Få tid att umgås med familjen och stanna upp. Kanske beta av någon av de där böckerna jag köpt men inte hunnit läsa. Får jag någon julig feelgoodbok av tomten så vore det ju inte fel heller. Jag hoppas även få se någon mysig och härlig julfilm. Kanske rent av gå på bio.

Jena Mattsson

Jag har haft ofrivillig läspaus i några veckor. Har inte haft något lässug över huvud taget så jag hoppas på att det ska komma tillbaka när jag är lite ledig. Plus att det inte är helt orimligt att tro att det kommer att ligga några bokoaket under granen. När det gäller skrivandet har det gått bättre, så jag utesluter inte att det kan bli lite knattrat mellan varven. Samtidigt har jag lärt mig att man inte ska lova för mycket. Det tar ju tid att bara vara ledig med.

Mirijam Geyerhofer

Mirijam Geyerhofer. Foto Anna Hållams

Kort och koncist från mig: Skriva nej, läsa JA! Och planera för 2020-skriv!

Pseudonym? Nom de plume? Författarnamn? Artistnamn?

Anna Alemo

Förr var det inte helt ovanligt att författare använde sig av pseudonym när de skrev böcker och även idag förekommer det. Längre tillbaka handlade det kanske om kvinnor som skrev under mansnamn eller författare som ville undvika förföljelser. Nu kan det väl bland annat handla om kända författare som ger ut böcker under en annan genre. 

Nu undrar ni kanske varför jag skriver om detta. Jag är väl inte hemlig? Jag syns på bild här och även på sociala medier. Men ändå är det faktiskt så att Anna Alemo inte är mitt riktiga namn. Förnamnet stämmer, jag heter Anna, men jag använder ett annat efternamn. Varför? Vill jag dölja vem jag är? Tillhör jag en känd släkt månne? Nej.

I grunden är jag en ganska introvert och blyg person och jag aldrig strävat efter att bli känd. Redan när jag som barn fantiserade om att bli författare, tänkte jag att jag kunde ha ett annat namn. Ingen behövde veta vem jag var och jag kunde bara ägna mig åt skrivandet. Eftersom jag har en del barndomsminnen där jag kopplar ihop min mormor med mitt läsande (se mitt förra inlägg) har jag helt enkelt valt att ta mina morföräldrars efternamn. Det är således även min mammas flicknamn och ett namn jag skulle kunna byta till, så det känns ändå som mitt namn. Och så tycker jag att det är väldigt fint. 

Men, återigen, varför? Jag tror att det framför allt är för att få mig att våga. Genom att gå in i mitt författar-jag törs jag även gå utanför min box. Gå in i rollen, författarrollen. För jag har förstått att det inte riktigt räcker med att skriva en bok och få den publicerad, den måste sälja också och till viss (stor?) del handlar det om att sälja hela sitt författarskap. Att promota både sig själv och sin bok. Allt detta går egentligen emot min natur, men med ett författarnamn känns det lättare. Många artister har ju artistnamn, och det är väl lite så jag också ser det. 

Det var inte helt lätt att bestämma att jag skulle använda mig av Alemo när jag skrev. Skulle det bara krångla till det? Och jag vet faktiskt inte om det gör det – det får framtiden utvisa – men jag är ändå glad att jag höll fast vid det. Det känns som om jag på något sätt hedrar mitt inre blyga jag och även mormor och morfar (som tyvärr inte finns med oss längre).

Sen visar det sig att det inte alls skadar att ha ett efternamn som börjar på A. Det är bara att kolla kategorierna (om du nu läser detta på en dator eller surfplatta) här till höger 😉

Läsandets betydelse

Anna Alemo

Jag har alltid älskat att läsa böcker och som barn plöjde jag igenom Femböckerna (älskade dem!), Lottaböckerna, Kittyböckerna, under en period massa hästböcker (Pysen, Pirkko mfl), Tvillingarna, Mary & Lou och en hel drös andra. I bokhyllan samsades de guloranga Rabén och Sjögren ryggarna med de röda från Wahlströms. Min syster och jag brukade, tillsammans med vår mormor, gå på bokjakt bland stånden på loppisen som anordnas precis utanför våra morföräldrars lägenhet på Södra Promenaden i Malmö. Efteråt gick vi hem och la oss i det lilla gästrummet för att läsa. Efter en stund kunde mormor titta in och säga ”Är det läsecirkel?” och så skrattade hon. Som barn förstod jag inte exakt vad läsecirkel var, vi satt ju inte i en ring. Idag minns jag med glädje, och en liten tår i ögat, dessa stunder.  

Som vuxen har läsande ofta fått stå tillbaka och det har säkert ibland gått flera månader utan att jag läst någon bok. Jag har helt enkelt prioriterat annat och alla andra. Nu när jag själv försöker skriva har jag börjat läsa mer. Genom att läsa mycket känns det som om jag utvecklas som författare (om jag nu verkligen ska kalla mig själv för författare). Och när mannen klipper gräset och jag ligger i solstolen och läser, så behöver jag inte ha dåligt samvete, jag gör faktiskt något väldigt viktigt: Jag jobbar på mitt författarskap!

Förr läste jag bara böcker rätt upp och ner, men nu tittar jag även på hur boken är skriven och hur författaren formulerar sig. Via, främst, sociala medier har jag snubblat över en massa duktiga svenska författare och nu har jag en hel hög med böcker som bara väntar på att bli lästa. Det enda problemet är väl det där med tiden…

Ibland när jag läser känner jag att Wow, så här vill jag skriva! och blir inspirerad och peppad. Andra gånger känner jag att Wow, vilken duktig författare! och Usch, vad dålig jag är! Så där kommer jag aldrig att kunna skriva. Det är lika bra att jag lägger ner på en gång. Men så försöker jag istället tänka att man inte ska jämföra sig och absolut inte trycka ner sig själv. Var och en skriver på sitt sätt och förhoppningsvis (Hoppas! Hoppas! Hoppas!) finns det några som kommer att läsa min bok (mina böcker?). Och har jag riktig tur kanske någon faktiskt också kommer gilla den (dem?) och tycka om mitt sätt att skriva.  

Var? När? Hur?

Anna Alemo

Var?
Jag sitter lite överallt och skriver. I soffan, i sängen, vid matbordet, på altanen, i stugan eller på mitt nya lilla hemmakontor. Ja, det är knappt jag tror det själv, men sedan lite mer en vecka tillbaka har jag ett alldeles eget litet krypin hemma. Yngsta barnet behövde nämligen ett större rum vilket satte igång en enorm flyttrockad (där försvann det jullovet 😉) och ett rum blev kvar till mig. Så nu har jag en plats där datorn alltid står redo, papper och penna finns tillgängliga och kalendern ligger uppslagen. Jag är helt överväldigad över denna lyx! Men trots detta kommer jag ändå inte att överge mina andra platser. Vad som är mest praktiskt för stunden får avgöra var jag sätter mig. 

När?
Som för de flesta, gissar jag, är mitt största problem att få tid till att skriva. För att försöka få ihop skrivtid snor jag åt mig lite tid här och lite där. Om sönerna spelar TV-spel samtidigt som dottern leker med lera, kanske jag kan få några minuter framför datorn (samtidigt som jag blir serverad lite play-doh-mat och eventuellt måste avstyra något bråk). På kvällarna, åtminstone de kvällar jag inte nattar dottern, brukar jag ägna mig åt mitt pågående skrivprojekt (eller åt att förbereda ett inlägg till Debutantbloggen). Vissa vardagar smyger jag upp tidigt för att hinna skriva lite innan övriga i familjen vaknar och även på helger och lov kan jag göra likadant. Ibland tar jag faktiskt en hel dag ledigt från jobbet för att få chans att sitta hemma själv (med hundsällskap) och skriva. Höjden av lyx!

Hur?
När jag ska påbörja ett nytt manus eller en ny novell skriver jag ner själva huvudidén och beskriver lite kortfattat personerna. Därefter börjar jag helt enkelt att skriva. Persongalleriet fyller jag på efter hand och så fort jag skildrar någons utseende eller egenskaper är jag noga med att föra in det i dokumentet. Det kan vara bra om huvudpersonens syster har brunt, långt hår genom hela handlingen (såvida hon inte varit hos frisören och skaffat sig en ny look). Under tiden jag skriver har jag även ett Vad-ska-hända-dokument där jag antecknar idéer som ploppar upp och även trådar som jag inte får glömma att knyta ihop.

Jag bär hela tiden med mig mitt manus i huvudet och plötsligt kan något ploppa upp, kanske en ny idé, något som jag har missat eller måste ändra. För att inte glömma det jag kommit på, slänger jag ofta iväg ett mail till mig själv. Direkt efteråt är det möjligt att följande scenario utspelar sig: Pling! Åh, jag fick mail! Jaha, det var från mig själv… 

När drömmen blir sann

Anna Alemo

När jag var liten älskade jag att skriva berättelser i skolan och i mellanstadiet lästes mina uppsatser allt som oftast upp inför klassen av min lärare. Jag kände mig duktig på att skriva och drömde om att bli författare. När jag sen började i högstadiet, satte jag med liv och lust tänderna i varje skrivuppgift. Men nu uteblev den positiva responsen jag hade varit van vid. Det där med att skriva fint, målande och använda svåra ord var inte riktigt min grej. Varför krångla till det när man kunde göra det lätt?, tyckte jag. Sakta men säkert gick det upp för mig att skriva, det var inget som jag skulle syssla med. Författardrömmen tryckte jag undan långt inom mig. Det var bara dumt att gå runt med sådana fantasier. 

Men trots att jag försökte släppa drömmen, försvann den aldrig helt. Den låg kvar djupt därinne och med jämna mellanrum ploppade den upp igen. I vuxen ålder vågade jag tillslut, förmodligen lite skämtsamt, yppa min dröm för min man. Och flera år senare bestämde jag mig för att åtminstone försöka mig på att skriva en bok. Vad hade jag att förlora? Skulle jag inte ångra mig om jag inte ens försökte? 

I samband med att jag var föräldraledig med mitt yngsta barn började jag så smått skriva på mitt lilla manus. Eftersom jag egentligen inte kunde skriva, kände jag inte heller att jag kunde kräva tid för att göra det. Istället tog jag tillfället i akt när det fanns en lucka. Och ja, ibland var det helt enkelt långt mellan luckorna. Tillslut, efter kanske två år, satt jag där med ett råmanus. Jaha, vad skulle jag göra nu? Jag läste igenom mitt manus en gång och justerade det litegrann. Ingen fick såklart läsa det. Det var ju ändå inte på riktigt. Någon gång i november 2017 började jag skicka in manuset till olika förlag. När den första refusering, med standardsvar, trillade in blev jag ändå lite glad. De tackade nämligen för att de hade fått läsa mitt manus. De kallade alltså det jag hade skrivit för ett manus!

I februari 2018 fick jag nej av ett förlag, men de kom med jättefin kritik och förslag på omarbetning. De var inte beredda att ta sig an mitt manus i dagsläget, men ville gärna läsa igen om jag skrev om det. WOW! Jag var helt lyriskt. Genast slängde jag mig över manuset. Det var fantastiskt roligt att få jobba om det efter kloka synpunkter. På sätt och vis kände jag mig nu som en riktig författare. Jag kunde till och med säga till att jag behövde skrivtid! Efter en månad var jag klar och skickade in manuset igen. Det kändes extremt nervöst. Nu hade jag ändå en förhoppning om att min dröm kanske kunde bli verklighet. Jag fick svar att de skulle läsa, men att det kunde ta tid. Sen hände… ingenting. 

Under tiden jag väntade skickade jag in mitt omarbetade manus till fler och fick erbjudande om hybridutgivning. Det var ett intressant förslag, men jag vill ändå vänta på svar från det andra förlaget. Ett lite större förlag kom med avslag, men skrev ändå att de gillade manuset. Efter sommaren kom det så äntligen ett mail från förlaget jag hade hoppats på. Tyvärr var det inte det svar jag hade önskat. Förlaget skulle helt enkelt inte ge ut fler böcker just nu. Ridå! Vad skulle jag göra nu? Jag hittade några fler förlag som lät intressanta och skickade, utan några förhoppningar, in mitt manus till dem. 

I månadsskiftet september/oktober åkte vi till Mallorca och jag lämnade datorn hemma. Min äldsta dotter hade nyligen flyttat till Uppsala för att plugga. De yngre barnen hade, sen höstterminen börjat, redan varit sjuka i flera omgångar. Ena hunden hade precis varit dålig och blivit opererade akut. Min hypotyreos hade flippat ut. Och jag var bara så trött. Nu skulle jag få vara ledig, ta det lugnt (så lugnt man nu kan ha det när man är på semester med barn 😉), slippa laga mat, sola och bada, hänga med mannen och de yngsta barnen, tanka energi och kanske även hinna läsa lite. Härligt!

När vi hade varit på Mallorca i några dagar fick jag ett mail från Nicole Publishing. Jaha, det var en snabb refusering tänkte jag. Men så började jag läsa… Men oj! Där, i ett sommarvarmt och något blåsigt Alcudia, kom alltså det där efterlängtade beskedet. Ett besked som jag fantiserat och drömt om, men aldrig trott skulle hända. Mitt manus, Emmas nya liv, skulle bli bok! 

Lördagsenkät: Vilka skrivmål har du 2019?

Ett nytt år har precis börjat och ligger framför oss som en oskriven bok. Vad har du för mål eller planer gällande ditt skrivande 2019?

Pia

Pia Kask
Pia Kask, fotograf Magnus Johnsson

Mina skrivmål och dito planer för 2019 är dels att leverera ett läsvärt inlägg på debutantbloggen varje måndag (förstås😉) men även att skriva klart råmanus till uppföljaren till min debutdeckare Bestraffaren. Det kommer att bli tufft men fantastiskt kul! 

Blir det några minuter över hoppas jag hinna börja på några novelleridéer inspirerade av Black Mirror, en obehaglig, tankeväckande men galet bra serie på Netflix.

Jens

Jens Mattsson
Jens Mattsson



Mitt mål för året är ju självklart att debutera och att boken blir så bra som möjligt. Men också att jag ska få färdigt de tre manusidéer jag har jobbat på så att jag vet att jag har något på gång till nästa år med. Jag tror att det blir utmanande men roligt.


Anna

Anna Alemo
Anna Alemo

Det största och viktigaste målet är att omvandla mitt råmanus av Emmas nya liv till en färdig bok. Det ska bli oerhört roligt att få hjälp av en redaktör för att göra det. Och såklart lite nervöst. Jag har ingen som helst aning om vad jag kommer att få tillbaka efter första rundan.

Förutom detta är planen att redigera mitt andra manus (uppföljaren till Emmas nya liv) och sedan börja skicka ut det till förlag. Det är förmodligen inte lätt att få någon att intressera sig för en uppföljare, när den första boken inte ens har kommit ut. Men det känns ändå lika bra att köra på. Sen ska jag börja med mitt tredje manus som är helt fristående. Den tredje, och sista delen, om Emma får vänta just nu.


Ina

Ina Lagerwall


Just nu ligger mitt manus hos min redaktör och jag antar att det kommer bli minst en redigeringsrunda till innan boken kan gå i tryck. 
Under våren har jag gått ner i tjänst för att kunna ha en skrivardag i veckan. Så på onsdagar ska jag sitta och förhoppningsvis skriva på någonting nytt! Mitt mål är att se skrivandet som ett jobb, mota prestationsångesten och att ha roligt medans jag gör det!


Mirijam

Mirijam Greyerhofer
Mirijam Geyerhofer

Förutom att ge ut min fackbok om sömnbrist så ska jag sätta tänderna i ett skönlitterärt manus som legat i datorn under ett gäng år. Medan jag skrivit på mitt råmanus för fackboken så har den andra texten fått vila ordentligt och nu har min hjärna helt undermedvetet kommit på mängder av bra intriger och ett par nya personer som måste få vara med. Det ska bli jättekul att få jobba med en text utifrån min egen fantasi istället för att författa manus med hjälp av medicinska artiklar på akademisk engelska. Jag längtar efter att få ta ut svängarna och slippa vara så himla korrekt och faktabaserad i mitt skrivande. Min plan är att delta i NaNoWriMo och ha ett färdig råmanus innan året är slut. Och att hela tiden fokusera på att det ska vara kul – är det inte roligt så gör jag fel!

Debutantbloggare 2019

Tack Jenny, Veronica, Mia, Helena, Emelie och Linnea för alla fina inlägg under 2018!

Nu tar fem nya debutanter över och startar Debutantbloggen 2019. Fem författare som står i startgroparna för ett år med skrivande och drömmar som de vill dela med er. Hoppas ni hänger med. Gott nytt år skrivarvänner!

Här är 2019-års Debutantbloggare:

Pia som bloggar på måndagar

Pia Kask
Pia Kask, fotograf Magnus Johnsson

Namn: Pia Kask

Född: 1963

Bor: Kalmar

Debuterar med: Spänningsromanen ”Bestraffaren” på HOI förlag i maj -19. Boken kan beskrivas som en mörk och lite skruvad Nordic Noir och är första delen i en serie. Jag har skrivit avtal för tre böcker, och tanken just nu är en trilogi men till skillnad från Moses tänker jag inte hugga något i sten riktigt än. Bestraffaren är mitt fjärde manus men det första utgivna, och planen är pappers- ljud- och e-bok samtidigt.

Bakgrund: Jobbar som medicinsk sekreterare sedan ett tiotal år tillbaka efter många år inom industrin. Har så länge jag minns varit en ständig läsare av i princip allt, bara det är bokstäver i en rad, men skräck och spänning har alltid haft extra stort utrymme i läscentrum i hjärnan och då speciellt böcker av Stephen King, och deckare av den lite hårdare skolan, som Andrew Vachss, Ed McBain och Joseph Wambaugh. Jag började skriva med planen att färdigställa ett manus på vårvintern -13. Efter två kortare webkurser i kreativt skrivande var jag fast, och ser mig numera som en ständig skrivare.

Bidrar med: Allt möjligt inom skrivandets vedermödor och glädjerus, olyckliga slut, lyckliga slut, värdelösa råd och goda tips. Ett och annat visdomsord, rena dumheter och kanske en dikt eller annan text som berör. Resan mot utgivning och vad som händer både på vägen och när man är framme och ska börja ladda om för nästa del, få er läsare att dra på munnen, kippa efter andan och längta till nästa måndag.

När jag inte hittar på berättelser om mord och andra hemskheter:

Skriver jag in läkaranteckningar från diktat in i patientjournaler. Jag tränar en hel del, antingen lyfter tungt, cyklar snabbt eller går långt på löpbandet, och träffar vänner över fikor och after workar. Hemma blir det en hel del strömning av serier, som ofta fungerar som inspirationskällor som ger näring åt det mentala skrivandet som ständigt pågår.

Förutom på debutantbloggen finns jag också på Facebook och Instagram


Jens som bloggar på tisdagar

Jens Mattsson
Jens Mattsson

Namn: Jens Mattsson

Född: 1980

Debuterar med: Bilderboken Vi är lajon! som är den sorgliga berättelsen om två syskon som leker att de är lejon. Även när storebrodern insjuknar fortsätter leken och berättelsen visar på hur barn kan leka sig genom även de svåraste saker. Leken är ju ett sätt att ta in och bearbeta det som händer i och omkring dem själva. Att inte pappa förstår att lejon går till veterinären och inte doktorn när de är sjuka kan de väl inte hjälpa?

Vi är lajon! släpps den 26 augusti på Natur och Kultur och Illustrerar gör den otroligt begåvade illustratören Jenny Lucander.

Bidrag till Debutantbloggen: Sedan jag själv fick mitt manus antaget har jag gått från att vara barnbibliotekarie till att faktiskt jobba på förlag som redaktör. Det gör att jag får se processen med bokskapandet från båda håll: både som förlagsrepresentant och som författare, något som jag tänker skriva om. Annars funderar jag mycket kring skapande och nyttan och faran i att ingå i en skrivargrupp som jag gör, samt problemen med att vara tvångsmässigt rolig om man vill skapa litteratur som ska vara viktig.

När jag inte skriver: Jobbar jag som redaktör på barnboksförlaget Hegas i Helsingborg där vi gör lättlästa böcker för barn med olika läshinder. Det är väldigt givande och roligt men det kan bli lite väl mycket textarbete ibland. Som tur är har jag en sambo, som också är författare, att se på TV-serier med. Annars gillar jag nördiga spel i olika former och naturligtvis att läsa.

Jag finns också på: Facebook och Instagram


Anna som bloggar på onsdagar

Anna Alemo
Anna Alemo

Namn: Anna Alemo

Född: 1976

Debuterar med: Emmas nya liv hösten 2019 på Nicole Publishing. Boken är en lättsmält, romantiskt och lite rolig feelgood-roman. Emma är nyskild och mamma till två barn. Efter att hon upptäckte exmannens otrohet vändes hela hennes tillvaro uppochner. Plötsligt är hon ensamstående och lever varannan-veckas-liv med barnen. Exmannen är lycklig tillsammans med sin nya, unga, fräscha och snygga kvinna. Emma är lite förvirrad, något bitter och ganska osäker, men fast besluten att få ihop sitt nya liv. Av en slump träffar hon Peter, den snygge och charmige sångaren. Peter har växt upp på samma gata som Emma och är egentligen alldeles för ung för henne. Men han kan väl ändå inte vara intresserad av Emma? Och har han inte en flickvän?

Bidrag till Debutantbloggen: Eftersom jag skrev på mitt författaravtal i slutet av 2018, kommer man att kunna följa hela min resa genom manusredigeringar, bokomslag och annat som händer. Jag hoppas kunna inspirera andra som länge (kanske i hemlighet precis som jag) gått och drömt om att bli författare. Det blir säkert en del våndor, ångest och allmän förvirring. Men förhoppningsvis även glädjeyttringar och lycka. Samtidigt som mitt första manus ska omvandlas till en bok redigerar jag även manus 2 (uppföljaren till Emmas nya liv), planerar för manus 3 (helt fristående) samt försöker mig på lite novellskrivande. 

Bakgrund: Direkt efter gymnasiet började jag plugga till civilingenjör, men hoppade av när jag fick barn och sen blev jag sjuksköterska istället. Efter några år inom läkemedelsindustrin, jobbar jag numera med forskningsdatabaser på universitetet.

När jag inte skriver: Är jag med min fantastiska familj eller jobbar. Totalt finns det fem barn i familjen, 4, 9, 11, 21 och 22 år (men den äldsta kan jag inte ta åt mig äran för). Jag och min man bor i Lund tillsammans med de tre yngsta i barnaskaran (de två äldsta pluggar på andra orter) samt våra två hundar (en golden retriever och en chihuahua). Jag försöker även få tid till att läsa böcker. Framför allt älskar jag feelgood och romance, men även en och annan deckare slinker ner. Så länge böckerna har lyckliga slut är jag nöjd!

Jag finns även på:  Facebook, Instagram och min hemsida


Ina som bloggar på torsdagar

Ina Lagerwall

Namn: Ina Lagerwall

Född: 1979

Debuterar med: Vi går varvet som kommer ut på Rabén och Sjögrens förlag sommaren 2019. En vardagsberättelse om 13-åriga Liv och hennes första termin på högstadiet. Det handlar om hur Liv finner nya vänner och om hur hon upptäcker teatern. Det är en berättelse om hierarkier, osäkerhet och vänskap. 

Bidrag till Debutantbloggen: Min resa fram till ett färdigt manus har tagit många år och innehållit otaliga skrivarkurser, nervös väntan på mail och refuseringsbrev. Lång väntan ligger bakom, men det här året kommer att bli ett hejdundrande år med boksläpp och bokmässor. Det ska bli så roligt att få dela det med er!

Jag vill också blogga om hur det är att skriva för och om barn. Främst är det mellanåldern som jag brinner extra mycket för. 

När jag inte skriver: Är jag tillsammans med man och barn. Vi gillar att vara ute och påta i trädgårdslandet, odla kål och fika. Jag arbetar som bibliotekarie, främst mot barn- och unga. I jobbet håller jag i bokklubbar och skrivarklubbar för barn.

Jag finns även på: Instagram


Mirijam som bloggar på fredagar

Mirijam Greyerhofer
Mirijam Geyerhofer

Namn: Mirijam Geyerhofer

Född: 1979

Debuterar med: En populärvetenskaplig fack-/handbok om sömnbrist riktad till småbarnsföräldrar. Boken med arbetsnamnet Lite trött bara, annars bra kommer ut på Ehrlin publishing i augusti 2019. Jag blev själv sjuk av sömnbrist när min dotter inte sov under sina första år och vill med min bok underlätta för så många familjer som möjligt under de tuffa småbarnsåren. 

Bidrag till Debutantbloggen: Jag är så glad att detta tajmar så att jag faktiskt får blogga ohämmat om mitt boksläpp i realtid då jag i skrivande stund precis har fått tillbaks mitt råmanus för en första redigeringsrunda. Läsarna kommer få följa med mig genom redigeringen till en komplett text, peppen i att ta fram och få se ett omslag, nervositeten över mottagandet och de första spännande månaderna med en färdig bok i handen. Att skriva fackbok är både roligt och utmanande, så det kommer handla en del om det arbetssättet också!  

När jag inte skriver: Lever jag ett ganska skojigt liv i Malmö. Bygger lego med mina ungar, driver en tatueringsborttagningsstudio, kör motorcykel, scrollar instagram och dricker kaffe. 

Jag finns även på: FacebookInstagram och min hemsida