Gästbloggare: Lina Arvidsson

Foto: Eva Lindblad

Debut som knockar – eller den lite enklare andra boken

Den 8 oktober släpptes min andra roman, Blåmärken. I skrivande stund är det tre dagar kvar. 

När min debutroman, Ett hem att dö för, skulle släppas var jag nervös – men det är ingenting mot för den nervositet jag känner idag. Ändå är det annorlunda. Både tryggare, men ändå mer läskigt. Mer står på spel, liksom. 

I och med att datumet för boksläppet närmar sig med stormsteg har jag börjat tänka tillbaka på hur det var den här tiden förra året. Då skulle jag nämligen debutera – en stor sak i en författares liv. Den första boken ska släppas ut i världen och läsas av riktiga människor som inte är ens mamma eller partner eller bästa vän. Jag gick med hjärtat i halsgropen i veckor innan släppet. 

Varje människa jag träffade frågade samma sak: ”Snart är det dags – HUR KÄNNS DET?!” 

Ja, hur kändes det? Stort, förstås. Roligt. 

Men också som att det magiska datumet var starten på något så nytt och stort att det skulle innebära en förändring i mitt liv. Som att det automatiskt skulle hända något omvälvande den dagen, kanske skulle till och med en ny kroppsdel växa ut. 

Det hände förstås inte. Det som hände för mig var att jag kraschade. Dagen för boksläppet fick jag den värsta migrän jag någonsin haft. På jobbet skulle jag firas och jag tackade mina kollegor som peppat och stöttat under hela vägen. Men huvudet bultade och jag minns inte vad jag sa. 

Jag kikade in på en bokaffär på hemvägen för att se boken med egna ögon. Men jag hittade den inte. Genom migränen såg jag inte boken, trots att den tydligen fanns där. 

Jag åkte hem och la upp ett inlägg på Instagram. Kände ingen glädje direkt, men det skulle göras. Sedan gick jag och la mig. Jag fick ont i bröstet och blev orolig. Ringde 1177 som inte trodde att det var någon omedelbar fara men rådde mig att gå till vårdcentralen dagen efter. 

Det gjorde jag, utmattning konstaterades och jag blev sjukskriven. I flera veckor varken läste eller skrev jag någonting. Jag övade på att göra en sak i taget, till exempel lyssna på musik. Jag gick ut i skogen och satt på en sten och glodde. Jag sov och sov. 

När jag, efter ytterligare en tid, för första gången träffade en författarkollega berättade jag om min utmattning som kulminerat just på dagen då boken släpptes. 

”Jaså, du också?” sa hon. 

Det är tydligen inte helt ovanligt. 

Jag tog mig upp till slut och kunde gå tillbaka till jobbet. Kunde börja skriva också, om än till en början mycket långsammare än tidigare. 

Den här gången känner jag mig bättre rustad. Jag har sedan några veckor tjänstledigt för att skriva, jag har tid avsatt för själva releasen och jag är beredd på att det – till en början – egentligen inte kommer att hända särskilt mycket. Boken måste hitta ut till läsarna och läsarna måste hinna läsa den.

Bara det är nästan som magi. Den där idén som jag fick en mörk kväll i december förra året har blivit en hel berättelse som har blivit en bok som kommer att hamna i händerna på människor som vill läsa den. 

Rätt coolt, ändå. 

När det här inlägget hamnar på Debutantbloggen har boken redan funnits i butikerna i några dagar – och jag känner på mig att jag kommer att stå på benen den här gången.

Facebook: https://www.facebook.com/linaarvidssonwriter
Instagram: https://www.instagram.com/linaarvidssonwriter/

Gästbloggare: Ifiyenia Ellis – Att skriva blev att prioritera mig själv

Jag var den enda som var förvånad över att jag bestämt mig för att skriva en bok (så som jag kallade det då, i mars 2018 när jag skrev till mina närmsta – men att stolt deklarera att ”Jag ska skriva ett råmanus! Och redigera det i tusen omgångar! Så blir det kanske en dag en bok!” låter inte riktigt lika mäktigt…). Detta trots att det på en någon nivå alltid varit en del av planen. En diffus dröm i bakgrunden, brukar jag säga.

Under 2010 och 2011 hann den drömmen bli något mindre diffus tack vare mina två terminer på Skrivarlinjen på Sundbybergs folkhögskola. En underbar tid och en gåva till mig själv, efter att ha låtit den kreativa delen av mig halvt rostat ihop. Vi gick under höstterminen igenom poesi, drama, novell och roman, fem veckor per del (plus en kort bonuskurs i filmmanus), som förberedelse på vårterminen där vi sedan fördjupade oss i något projekt.

Innan Skrivarlinjen skrev jag i princip enbart noveller, kortare texter och poesi. Någonting längre än så trodde jag aldrig att jag skulle klara av. Men när vi kom till romanskrivandet så inleddes det med en avdramatisering av att skriva ett helt bokmanus. Jag minns hur det ritades ett långt streck på klassrummets whiteboard. Ett streck som sedan delades upp i kapitel. Ett kapitel som kunde motsvara längden på en novell. De sade det säkert på ett mycket snyggare sätt än så, men själva andemeningen fångade mig direkt. Tanken på att skriva en hel roman kändes inte lika omöjligt – den diffusa drömmen blev plötsligt tydlig, klar. Och vips så blev det till vårterminen ett romanprojekt (som faktiskt var en påbyggnad av den idé som föddes vid filmmanuskursen), och det är inte mitt enda sedan gammalt påbörjade, men livet är som livet är och snart rostade kreativiteten igen.

När jag rasade in i utmattningens svidande lågor fyra år senare var jag hemma med en liten dotter. Jag blev då tvungen att göra något som jag inte vet om jag någonsin riktigt gjort innan – prioritera mig själv. Men, det var endast för hennes skull; inte för min egen. Det är något jag ännu kämpar med – en hjärna efter utmattning, ja, men också det här med självprioritering. Att ge mig själv pauser, ta tid för mig själv och endast för min egen skull. Den något frustrerande sanningen är dessutom att det som hjälper mig att faktiskt göra det, är att jag vet att jag blir en så mycket bättre mamma till våra nu två små troll bara jag får den där korta stunden för mig själv.

När jag för två och ett halvt år sen bestämde mig för att skriva ”på riktigt” – att kalla mig själv aspirerande författare, att sno åt mig tid vid datorn för att skriva, skriva, skriva. Då var det äntligen något jag gjorde för mig. En dröm som absolut inte utlovar några rikedomar – och sannerligen inte i början – och som dessutom är svår att nå. Även om skrivandet är ett mål i sig så vill jag ju ändå att mina ord ska spridas och läsas av andra. Men den tid jag lagt ner på att skriva på mina manus är aldrig något jag kommer ångra.

All svett, alla tårar, all ångest, ja. De kanske jag hade klarat mig utan, om min dröm nu aldrig kommer leda mig längre än några dammiga manus i byrålådan. Men endast kanske, för de tillsammans med min inre kritiker har inte utvecklat mig enbart som skrivande människa, utan även som person i allmänhet. Att jag vågade bestämma mig för att satsa på min dröm, på mig själv. För varje gång jag ramlat ihop i en hög av självtvivel så har jag rest mig starkare än innan. För varje gång den inre kritikern skriker om hur dålig jag är så lär jag mig något om hur jag kan göra det bättre.

Det som gör allting bättre är att du inte behöver göra det i din ensamhet. Jag fann en underbar gemenskap på instagram som har hjälpt och lyft mig om och om igen. Jag saknade även tiden på Skrivarlinjen och sökte och kom in på Långholmens författarskola, som var väldigt annorlunda men en bra övning i att bli läst, och inte mindre härlig. Jag växte ytterligare. Ju mer jag lästes och själv fick läsa -inte bara via kursen – desto mer sugen blev jag på att göra något av det också. När jag kom in på Skrivpedagoglinjen på Skurups folkhögskola stod allting klart. 2020 skulle bli året då jag inte bara tog min examen till skrivpedagog (vilket jag gjorde) och debuterade som författare (not so much). Min dröm hade utvecklats. Jag skulle skriva mina böcker, skapa mina skrivkurser, coacha andra i deras skrivande.

Men 2020 är 2020 och jag tror inte jag behöver skriva mer än så kring det och dess komplikationer. Gällande manuset så fick jag standardrefuseringar från alla förlag jag skickat till, förutom två som inte svarade alls.

Jag kanske aldrig når den del av min dröm om att ges ut, men jag kommer aldrig ge upp, aldrig sluta skriva. För så länge jag skriver hålls glöden vid liv, och så länge jag skriver låter jag mig vara den jag är.

Tack för mig, och för din tid! En dag möts vi kanske igen. Om inte här, så kanske på http://instagram.com/ifiyenia_skriver eller https://www.facebook.com/ifiyeniaellis/. Om inte där, så kanske i bokhyllan en dag. Och om inte där, så kanske i min roll som skrivpedagog. För inte heller den drömmen är en jag tänker ge upp.

Tack från 2019 års Debutantbloggare

Det är dags att säga tack för oss. Vi är så glada och tacksamma att ni följt oss under vårt debutantår. Vi hoppas att vi har kunnat inspirera er och att ni som går med författardrömmar snart får göra samma resa som vi gjort. 

Imorgon tar fem nya Debutantbloggare över och det ska bli så spännande att följa dem under 2020.

Vi önskar er alla ett alldeles fantastiskt Gott Nytt Skrivar-år!

/Pia, Jens, Ina, Anna & Mirijam

Tillbakablick och framtidsplaner

Mitt femtioandra och allra sista inlägg här på Debutantbloggen. Hur är det ens möjligt? Hur kan det ha gått så fort?

I december förra året fick jag ett mail om att jag var utvald till att blogga här och jag var så himla glad. Och nervös. Tänk att jag skulle vara en av fem som skulle ta över efter de sex fantastiska bloggare som jag följt under 2018. Jag hoppas verkligen att ni har uppskattat mina inlägg och tyckt att det varit roligt att följa mig under mitt debutantår. 

Att jag under mitt debutantår inte bara skulle släppa en bok utan även två noveller samt delta i två antologier (varav en kommer i februari 2020) var inget jag hade förväntat mig. Det fanns inte på kartan. Sedan fick jag även vara med på Bokmässan vilket var helt fantastiskt och hade en helt makalös releasefest på Grand Hotel i Lund. Och så hamnade jag på förstasidan i två lokala tidningar. Mitt mål inför 2019 var i och för sig att gå all-in när det gällde mitt skrivande, så det måste jag väl ändå säga att jag har lyckats med. 

Nästa år, till hösten, kommer min debutbok ”Emmas nya liv” ut som ljudbok hos Lind & Co. Det som även kommer att hända under 2020, och nu kommer min cliffhanger, är att  mitt så kallade ”manus 3” även det kommer ut som ljudbok hos Lind & Co. Det galna är att erbjudandet från Lind & Co trillade in samma dag som jag fick det där standardsvaret efter att först ha fått så fin feeback. Först ett nej och sedan ett ja några timmar senare. Då och där var det dock svårt att ta till sig erbjudandet då jag var minst sagt besviken, men idag är jag så himla glad! Jag avvaktade dock med att tacka ja, väntade i två månader då några andra förlag visat intresse. Men så förra veckan skrev jag på. Planen är att ”Ljusblåa dagar” ska släppas i juni vilket passar perfekt då den utspelar sig i Blekinge skärgård under sommarmånaderna. Inläsare blir fenomenala Gunilla Leining. 

När ljudboksavtalet väl var signerat hörde två andra förlag av sig, ett samma dag som jag skrivit på och ett dagen efter, och båda ville ha ett ”förutsättningslöst möte”. Vad i hela friden hände nu? Och precis som Lind & Co är ett riktigt drömförlag så är även dessa två förlag det. Tre förlag har alltså sett något i mitt lilla manus. Och lägger man till den fina feedback jag fick, så har alltså totalt fyra förlag på något sätt visat intresse för mitt manus. Hur är det möjligt? Jag försöker, trots att det är svårt, att inte tänka på vad dessa möten skulle ha kunnat leda till. Men om någon kunde ge mig en litterär agent i försenad julklapp så att jag enbart kan ägna mig åt att skriva hade det varit toppen. Jag hoppas att intresset från förlagen betyder att ”Ljusblåa dagar” har något extra och kommer gå hem hos lyssnarna. Och att boken kanske, på något sätt, i framtiden även blir en fysisk bok. 

Nu är det inte bara ”Emmas nya liv” och ”Ljusblåa dagar” som kommer ut som ljudbok hos Lind & Co nästa år, utan även del två om Emma. ”Emmas livspussel” är titeln och inläsare blir, precis som till ettan, Anja Lundqvist. Förlaget plockar i och med detta upp alla de manus som jag hittills skickat in och det blir hela tre ljudbokssläpp nästa år. Jag har nog inte riktigt fattat det än. Så himla glad att ett förlag ser något i det jag skriver. För det måste de ju faktiskt göra. Nyper mig lite i armen och stannar upp en stund …

Jag ser även fram emot att få åka på Feelgoodfestivalen i augusti. Jag har inte varit där innan utan bara, något avundsjukt, följt eventet på avstånd via sociala medier. Suckat längtansfull över alla härliga bilder som lagts ut. Men nästa år kommer jag att vara på plats och jag tror det kommer att bli en alldeles underbar dag. Och i framtiden är det väl jag som är en av de inbjudna feelgoodförfattarna som folk kommer för att träffa? 😉

Detta året har min stora dröm gått i uppfyllelse och jag är så tacksam att jag har fått dela det med er. Inför framtiden drömmer jag om att få möjlighet att gå på ett ”förutsättningslöst möte” – det hade varit spännande. Och så vill jag släppa fler böcker, helst i alla format, och att någon gång få se en bok jag har skrivit ute i en fysisk bokhandel. Att den ska stå där bland andra böcker och att folk ska lyfta upp den, läsa baksidestexten och bläddra lite bland sidorna. Och sedan förhoppningsvis ta med den bort till kassan och köpa med sig boken hem. 

I höstas när jag gick en liten skrivarkurs (”Att skriva med humor”) på Akademibokhandeln Gleerups i Lund passade jag på att, efter stängningsdags, testa om inte ”Emmas nya liv” passade i hyllorna. Och jo, det tycker jag minsann att den gjorde. 

Tack alla ni som läst mina inlägg under året! Vill ni fortsätta att följa mig kan ni göra det här:
Hemsida: www.annaalemo.se
Instagram: anna_alemo   
Facebook: Anna.Alemo.forfattare

Lördagsenkät: Julefrid eller julstress?

Julen står för dörren och frågan är vad bloggarna tänker göra med julledigheten. Blir det extra skrivtid, avkopplande lästid eller paus från allt vad böcker heter? 

Pia Kask

Det känns lite oklart om det blir någon större julefrid här, misstänker att mitt manus till uppföljaren dimper ner från redaktören lagom till Kalle Anka… men det är å andra sidan ett pyssel jag ser fram väldeliga mot. Och eftersom jag är ledig ända till efter trettonhelgen så hoppas jag hinna med åtminstone några lässtunder av andras böcker, har bland annat Kingens senaste på väg från nätbokhandeln och några andra undanstoppade i bokhyllan i ljud- och eboksappen. Så lika stressad som nissarna i tomteverkstaden känner jag mig inte i alla fall…

Ina Lagerwall

Jag har precis fått tillbaka respons på Vi går varvet del 2 från mitt förlag. Så det blir arbete med det fram tills att tvillingarna bestämmer sig för att komma. 😁 spännande saker väntar framöver!

Anna Alemo

Jag hoppas på extra skrivtid, men jag ska verkligen försöka unna mig att vara ledig och bara vara. Få tid att umgås med familjen och stanna upp. Kanske beta av någon av de där böckerna jag köpt men inte hunnit läsa. Får jag någon julig feelgoodbok av tomten så vore det ju inte fel heller. Jag hoppas även få se någon mysig och härlig julfilm. Kanske rent av gå på bio.

Jena Mattsson

Jag har haft ofrivillig läspaus i några veckor. Har inte haft något lässug över huvud taget så jag hoppas på att det ska komma tillbaka när jag är lite ledig. Plus att det inte är helt orimligt att tro att det kommer att ligga några bokoaket under granen. När det gäller skrivandet har det gått bättre, så jag utesluter inte att det kan bli lite knattrat mellan varven. Samtidigt har jag lärt mig att man inte ska lova för mycket. Det tar ju tid att bara vara ledig med.

Mirijam Geyerhofer

Mirijam Geyerhofer. Foto Anna Hållams

Kort och koncist från mig: Skriva nej, läsa JA! Och planera för 2020-skriv!

Att upptäcka att det finns fler som jag

När jag ser tillbaka på min barndom och skoltid, så var jag den tysta, blyga, osäkra, duktiga, ordentliga och ansvarsfulla tjejen. Som älskade att gå in i böckernas förtrollande värld. Jag tillhörde inte det populära tjejgänget och räknades väl som en mes. När jag gick i högstadiet var det fult att vara duktig. Plugghäst var ett skällsord som jag fick jag höra mer än en gång. Inte så att jag var mobbad, om man inte räknar de där taskiga tjejerna i klassen över som sa elaka saker till mig och mina kompisar. 

När mina vänner inte var i skolan hoppade jag gärna över lunchen eftersom jag helt enkelt inte visste vem jag skulle äta med. Visst hade jag säkert kunnat sätta mig med några andra i klassen, men jag ville inte tränga mig på. Tvinga dem att behöva vara med mig. Än idag är jag inte helt bekväm med att åka iväg på konferenser där jag inte känner någon på ”vi ses i matsalen klockan halv åtta och äter frukost”-nivån. Döm av min förvåning när jag lyssnade på min favoritpodd ”Skriv en bestseller eller en annan bok” (avsnitt 1, säsong 2) och Ninni Schulman och Caroline Eriksson beskrev just detta. Exakt på pricken. Ångest över var man ska sätta sig. Men några andra? Eller själv? Sån igenkänning! Jag är tydligen inte ensam. Vilken lycka!

Detta fick mig att börja fundera om fler författare har liknande personligheter och erfarenheter. Att många, precis som jag, är introverta och trivs väldigt bra med att sitta och skriva i sin ensamhet. Att flera av oss har råkat ut för mindre trevliga personer i sin barndom. Många böcker (och filmer) handlar om någon som kanske inte passar in i ramen om hur man ska vara. Är alla dessa berättelser sprungna ur skribentens egna erfarenheter? För att många av oss vet hur det känns att vara lite utanför. Att ibland känna sig fel.

Som läsare/lyssnare/tittare hejar man på huvudpersonen – protagonisten – som ofta är i underläge och vill inget hellre än att hen ska vinna över den onda motparten – antagonisten. När jag gick i skolan undrade jag om de som var taskiga och elaka hejade på de dumma. Om de som mobbade helt enkelt tog mobbarnas parti i en film eller bok. Identifierade sig med dem. Satt och njöt när det i början gick dåligt för huvudkaraktären och sen blev besviken när det vände. 

När jag skriver vävs mins egna erfarenheter in här och där. Och jag förmodar att det är så för de flesta. I min kommande debutbok Emmas nya liv träffar Emma på en taskig tjej från förr. Mer än så ska jag väl inte avslöja, utan jag hoppas att ni istället vill läsa boken när den kommer!

Fördelen med att vara vuxen och ha passerat de 40 är att jag idag är helt okej med att vara introvert och blyg. Det är väl inget fel med det? Tvärtom är det en enorm källa till inspiration att vara den som lyssnar och iakttar. Nu kan min familj och mina vänner bestämt hävda att jag är väldigt bra på att prata. Kanske rent av har svårt att vara tyst ibland. Och så är det absolut när jag är med dem jag känner. Där jag är trygg. Det kan även vara så att jag efter något glas vin blir extremt extrovert. Att mingel plötsligt är min grej. Att jag rent av älskar att prata med allt och alla 😉

Anna – 13 år och har precis börjat i 7:an. Just denna frisyren (med en tofs baktill) fick en del glåpord från några äldre tjejer på skolan.

Att utvecklas

När jag blev antagen som Debutantbloggare hade jag ett bokkontrakt för mitt första manus i min hand och höll som bäst på att avsluta mitt andra manus (uppföljaren till det första). Några noveller hade jag även hunnit knåpat ihop, varav det gick hyfsat bra för två.

När jag började skriva mitt första manus hade jag klart för mig vilka huvudpersonerna var och handlingen i stora övergripande drag. Sen skrev jag och fyllde på mitt persongalleri efterhand. Inför uppföljaren gjorde jag en kopia på dokumentet med karaktärerna och skrev sen dit nya personer som dök upp. När man skriver en serie är fördelen att man känner sina karaktärer ganska bra. Man vet hur de ser ut, hur de reagerar och oftast vad de heter (kan hända att två personer råkade byta namn mitt i manus 1). 

Nu, efter att ha påbörjat ytterligare två manus, har mitt skrivsätt justerats lite. Jag lägger mer tid på att kartlägga mina huvudkaraktärer innan jag börjar skriva. Beskriver deras personligheter och deras utseende, hur de bor och deras familjekonstellationer. Vänner, jobb, kollegor och eventuella husdjur hamnar också i dokumentet. Sen när jag börjar skriva kommer inte all denna information med i manuset. Givetvis dyker det upp bikaraktärer under skrivandets gång och då fyller jag på mitt galleri.

Jag har även börjat planera handlingen lite mer strukturerat innan jag börjar skriva. Jag gör ingen noggrann synopsis eller så, utan skriver bara ner korta meningar i punktform med scener eller händelser som jag vill ha med. När jag skriver stryker jag sen de jag har använt, lägger till nya, flyttar om och tar bort. Slutscenen finns med från början, men tid och plats kan ändras beroende på hur historien flyter på. 

Jag vill gärna tro att dessa små förändringar betyder att jag har utvecklats och lärt mig mer. Om inte annat så underlättar det åtminstone mitt skrivande. Och jag hoppas att det gör mina manus bättre. Ibland grämer jag mig lite över att jag inte började skriva tidigare. Att jag var tvungen att vänta ända tills jag närmade mig 40. Men bättre sent än aldrig. Och vem vet, kanske jag gör som Pia nästa gång och skriver en synopsis 😉

Ett författarbesök som fastnat (av kanske fel anledning)

När jag gick i lågstadiet, gissningsvis i trean, hade vi besök av en författare i klassen. Vi hade inför besöket läst en av hennes böcker och nu stod hon livs levande framför oss. Jag lyssnade noga och sög in allt. Tänk att hon där framme vid tavlan, i vårt klassrum, hade skrivit riktiga böcker! Det var stort.

Efteråt fick vi själva skriva varsin berättelse och därefter skulle författaren läsa våra texter och ge feedback. Författaren hade sagt att man ”skulle börja mitt i något, kanske något spännande, för att fånga läsaren”.

Efter lite funderande så började jag min historia typ så här:

”Hjälp, hjälp!” skrek Lisa när hon såg den stora spindeln.
Spindeln hängde ner mitt framför ansiktet på henne och dinglade med sina läskiga ben.

När berättelsen sen fortsatte så visade det sig att det var hennes bror som hade skrämt henne och resten handlade väl egentligen inte om den där låtsasspindeln. Men jag var nöjd med tilltaget. Det var ju mitt i något lite läskigt och spännande. 

Jag kommer ihåg hur jag satt där i klassrummet, med ryggen mot fönstret, och att författaren slog sig ner på min högra sida. Övriga klasskamrater var upptagna med sitt och vår lärare gick runt i klassrummet för att hjälpa de som behövde. Jag väntade spänt på vad som skulle komma. Kanske lite beröm?

Det författaren börjar med att säga är: ”Varför har du med det här i början? Det har ju inget med själva handlingen att göra.”
Inte alls vad jag har förväntat mig och förmodligen mumlar jag bara något tyst till svar. Nickar som om jag förstår. Inte vågar jag förklara hur jag tolkat det hon tidigare sagt och att jag tycker att jag gjort exakt så. På insidan far tankarna runt och jag förstår inte alls vad jag gjort för fel. Och det är mycket möjligt att författaren även säger något positiv om berättelsen, men eftersom feedbacken började med en totalsågning (som det åtminstone kändes för mitt nioåriga jag) var det inget som fastnade. 

Att just detta minnet har etsat sig fast är förmodligen för att skrivandet redan då var något som betydde mycket för mig. Något som jag tyckte var roligt och verkligen ville lära mig mer om. Att träffa en riktig författare var stort. Det var en person som jag såg upp till. Och sen kändes det som om någon ryckte bort mattan under mina fötter.

Jag är medveten om att författaren självklart inte hade för avsikt att jag skulle ta det så hårt. Tipset hon gav är verkligen bra och idag förstår jag ju exakt vad hon menar med sin feedback. Det positiva är väl att jag aldrig kommer att glömma rådet och förhoppningvis gör det mig till en bättre författare. Men jag kan ändå inte låta bli att önska att kritiken har framförts på ett lite annorlunda sätt.

Varför skriver jag?

Ett inlägg på Instagram fick mig att börja fundera på just detta. Jag började skriva på manuset till Emmas nya liv för att jag ville prova. Kunde jag skriva en bok? Eller var det bara en tramsig fantasi? Om man har drömt om något länge, så borde man väl åtminstone försöka förverkliga det? Så min plan var att åtminstone prova, se om jag kunde få ihop ett manus. Och sen kanske, eventuellt skicka in det till olika förlag. Sen skulle jag inte göra mer. Jag förstod inte alls folk som skrev och skrev och samlade en massa outgivna manus på hög. Vad var det för mening med det? Men när manuset väl var klart och inskickat, så kunde jag inte sluta skriva. Jag var tvungen att fortsätta. Det var så himla roligt och givande. Så plötsligt är jag en av dem som skriver. På vinst och förlust. Som inte kan sluta. Som sakta bygger upp ett eget litet arkiv på min hårddisk. 

Jag har aldrig sett mig som någon kreativ person, jag har aldrig skapat något. Aldrig känt den lusten. Jag är mer praktiskt, kanske rent av teknisk. Mina bästa ämnen i skolan var matte, kemi och fysik. Särskilt i gymnasiet där även kemin och fysiken blev mer matematiska med formler. Underbart! Ordning och reda. Inget flum. Svart på vitt. Kunde du bara formlerna och reglerna så klarade du dig, kunde räkna ut vad svaren var. Passade mitt kontrollbehov alldeles utmärkt.

Men utöver mitt behov av kontroll så älskar jag sånt som har med relationer att göra. Varför människor gör som de gör. Som en blyg, introvert och förmodligen något högkänslig person har jag alltid iakttagit andra. Med nyfikenhet sett och lyssnat på dem. Analyserat och funderat. Och i botten är jag en drömmare, en romantiskt drömmare. Som hatar olyckliga slut och gärna gör om dem i mitt huvud. Skriver om de där sorgliga sluten. Nej, hunden dog inte, den kom tillbaka senare. Nej, kärleksparet valde inte bort varandra, de ångrade sig dagen efter och blev ihop. Nej, de fann ett botemedel så huvudpersonen fick leva. 

Det där inlägget på Instagram fick mig att inse att skrivande ger utlopp både för min fantasi och mitt kontrollbehov. Jag får berätta historier som jag vill, jag får bestämma hur det ska sluta, jag har kontrollen (nåja, hyfsat i alla fall) över mina huvudkaraktärer. Vilken lycka att få drömma ihop historier och se till så att allt blir bra. Och jag älskar att gå in i de världar jag skapar. Där är jag trygg. Mina karaktärer är trygga. Visst stöter de på problem och krånglar till det för sig, men jag styr och skyddar. Allt blir bra! Och den lilla blyga och osäkra Anna får bidra med egenskaper till bokens hjältar och hjältinnor 😊

Pseudonym? Nom de plume? Författarnamn? Artistnamn?

Förr var det inte helt ovanligt att författare använde sig av pseudonym när de skrev böcker och även idag förekommer det. Längre tillbaka handlade det kanske om kvinnor som skrev under mansnamn eller författare som ville undvika förföljelser. Nu kan det väl bland annat handla om kända författare som ger ut böcker under en annan genre. 

Nu undrar ni kanske varför jag skriver om detta. Jag är väl inte hemlig? Jag syns på bild här och även på sociala medier. Men ändå är det faktiskt så att Anna Alemo inte är mitt riktiga namn. Förnamnet stämmer, jag heter Anna, men jag använder ett annat efternamn. Varför? Vill jag dölja vem jag är? Tillhör jag en känd släkt månne? Nej.

I grunden är jag en ganska introvert och blyg person och jag aldrig strävat efter att bli känd. Redan när jag som barn fantiserade om att bli författare, tänkte jag att jag kunde ha ett annat namn. Ingen behövde veta vem jag var och jag kunde bara ägna mig åt skrivandet. Eftersom jag har en del barndomsminnen där jag kopplar ihop min mormor med mitt läsande (se mitt förra inlägg) har jag helt enkelt valt att ta mina morföräldrars efternamn. Det är således även min mammas flicknamn och ett namn jag skulle kunna byta till, så det känns ändå som mitt namn. Och så tycker jag att det är väldigt fint. 

Men, återigen, varför? Jag tror att det framför allt är för att få mig att våga. Genom att gå in i mitt författar-jag törs jag även gå utanför min box. Gå in i rollen, författarrollen. För jag har förstått att det inte riktigt räcker med att skriva en bok och få den publicerad, den måste sälja också och till viss (stor?) del handlar det om att sälja hela sitt författarskap. Att promota både sig själv och sin bok. Allt detta går egentligen emot min natur, men med ett författarnamn känns det lättare. Många artister har ju artistnamn, och det är väl lite så jag också ser det. 

Det var inte helt lätt att bestämma att jag skulle använda mig av Alemo när jag skrev. Skulle det bara krångla till det? Och jag vet faktiskt inte om det gör det – det får framtiden utvisa – men jag är ändå glad att jag höll fast vid det. Det känns som om jag på något sätt hedrar mitt inre blyga jag och även mormor och morfar (som tyvärr inte finns med oss längre).

Sen visar det sig att det inte alls skadar att ha ett efternamn som börjar på A. Det är bara att kolla kategorierna (om du nu läser detta på en dator eller surfplatta) här till höger 😉