But I Still Haven’t Found What I’m Looking For

Det är det här inlägget jag fruktar. Det är det här inlägget som kommer förfölja mig i ett år. Det är det här jag ska läsa i slutet av 2021 för att se vad det blev av allt jag hoppats och drömt. Mitt sista inlägg. En blick mot framtiden. Fullt av löften till mig själv och inte minst packat med förhoppningar om vad som komma skall. För det är ju så. 2020 kommer jag alltid minnas som mitt Debutantår. Jag kommer minnas det av andra anledningar också, men dessa delar jag med i stort sett varenda levande, tänkande människa på planeten. Det andra är mitt. Det blev inte som jag tänkt. Det blev inte vad jag hoppats.

I have climbed the highest mountains
I have run through the fields
Only to be with you
Only to be with you

På många sätt har det varit fantastiskt. Bara tanken på att det i går, på självaste julafton, öppnades paket som innehöll min bok (jag VET att det var så eftersom jag signerat ett antal böcker själv med julhälsningar till någon annan än den som köpt boken) är ju fullständigt glimrande. Att människor som läst den har hört av sig med värmande ord är otroligt upplyftande och att etablerade och erkända kollegor gett tummen upp är stärkande. Jag är stolt över vad jag gjort, jag är tacksam mot förlaget, men det blev inte vad jag hoppats på.

I have run I have crawled
I have scaled these city walls
These city walls
Only to be with you

Åh, jag hade möjligen fantasier (jag fantiserar ju i text jämnt och ständigt så det är knappast någon överraskning att jag ibland även fantiserar om verkligheten) om det osannolika, men rent intellektuellt var jag givetvis fullt medveten om att det här inte skulle bli något oerhört genombrott av episka mått. Jag visste hur förutsättningarna såg ut. Samtidigt hade jag en plan för hur jag skulle knäcka dessa förutsättningar och göra något mer än det förväntade, men en pandemi kom emellan, stampade på de där planerna och nu är året alldeles snart förbi. Good Riddance, men visst kommer jag att sakna 2020 till viss del och det kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat.

I have kissed honey lips
Felt the healing in the fingertips
It burned like fire
This burning desire

Debutantåret kom och gick och nu ska jag blicka framåt. Jag kommer alltid älska Nästan Friends och jag är så glad att jag inte är ensam om detta, men jag vill mer. Jag vill större. Jag vill häftigare. Således kommer vi nu till det jag fruktar. För när jag återkommer till Debutantbloggen om 365 dagar eller så (om den traditionen står sig vill säga) för att skriva om mitt 2021 vill jag inte göra det med en berättelse om ett bortkastat år. Jag vill berätta om min fortsatta författarresa. Jag vill ha tagit nästa kliv. Minst. Helst flera. Och jag vill göra allt det där jag drömde om att jag skulle göra i år.

I have spoke with the tongue of angels
I have held the hand of a devil
It was warm in the night
I was cold as a stone

Och här är grejen. Det hänger på mig. Åh, jag kommer behöva hjälp. Jag kommer behöva stöttning, testläsning, kanske en redaktör, peppning, kärlek och så vidare. Glöm myten om The Self Made Man/Woman. Men utan mig går det inte. Jag är grundingrediensen. Om jag har allt det andra, och det har jag, så hänger det i slutändan på mig. Jag måste skriva så bra att andra ser det och vill ge det till ytterligare andra. Jag vill finna det där jag drömt om så länge och här finns ytterligare en grej. Jag vet att många av er läsare också vill det. Jag blickade tillbaka i mitt förra inlägg, låt oss blicka framåt tillsammans nu. Låt oss lova oss själva att vi ska göra allt för att det ska bli så. Ni kanske skriver ett gästinlägg 2021 för att ni äntligen nått dit eller så tar ni över Debutantbloggen 2022 eller så gör ni något annat, men ni gör det ni gör för att ni gjorde allt det andra först. Ni skrev så bra.

365 dagar. 365 dagar för att se till att jag kommer tillbaka med något verkligt att berätta nästa gång jag skriver i den här bloggen. 365 dagar för att hitta det jag letat efter. Det säger vi.

Avslutningsvis vill jag tacka Anna, Ina, Jens, Mirijam och Pia för att de gav mig chansen att ratta den här institutionen. Jag vill tacka alla läsare och framförallt vill jag tacka Hanna, Kristin, Malin och Sara för att ni varit så hjälpsamma, skickliga, inspirerande, roliga och framförallt snälla (det viktigaste man kan vara) under året. NI gjorde det omöjliga. NI gjorde det till en höjdare.

Stort lycka till nu till våra efterträdare. Vi hörs om ett år.

Don´t look back in anger

Ibland kan man ju känna att man har en jäkla otur. Här går man och drömmer om att få debutera som författare i evigheters evighet (det var en gång en pojke som …) och så när det äntligen blir av sker det mitt i den värsta kris landet har upplevt sedan … ja, i modern tid åtminstone. Därpå inser man hur oerhört själviskt det är att tänka så och så får man inte ens må lite dåligt över oflaxet för det vore extremt osympatiskt och så snurrar det på.

Vi kan väl åtminstone konstatera att 2020 är ett år vi kommer minnas länge. Jag funderade så sent som i dag ( i går för er) på om min son kommer fråga om det här året när han blir stor eller om det kan vara så illa att vi vid det laget har upplevt fler pandemier som en följd av miljöförstöringen och vår osvikliga förmåga att förvägra djuren och naturen en möjlighet att leva ostört? Vi får väl se. Jag kommer åtminstone alltid minnas 2020.

Jag kommer att minnas det för att jag fick läsa några fina debuter, varav ett par kändes lite extra av rent personliga skäl, ingen nämnd, ingen glömd, men jag tror att ni vet vilka ni är. Jag kommer att minnas det för att jag fick lära kära fyra härliga författare och människor som tillsammans har kämpat för att ni varje dag under hela det här hemska året ska ha haft något att läsa som handlar om att skriva, läsa eller annat som har med ämnet att göra. Tack för det Hanna, Kristin, Malin och Sara.

För det här var året med Debutantbloggen och eftersom det här är mitt näst sista inlägg måste vi givetvis stanna till där. I dag är det nästa exakt 365 dagar sedan jag fick beskedet att jag skulle bli en av fem som skulle få möjligheten att driva den här traditionen vidare. Det har varit en utmaning. Jag skulle ljuga om jag påstod något annat. Det har funnits tillfällen då inspirationen har sinat som i en torr brunn, det har funnits sena kvällar i sängen då jag kommit på att jag glömt morgondagens inlägg och gått upp för att skriva det samtidigt som resten av familjen snusat vidare i lugn och ro.

Men mer än något annat har det varit kul och nu känns det lite vemodigt att inse att jag bara har en text kvar att skriva. Jag hoppas att jag har erbjudit till ett visst läsnöje, kanske fått någon att fundera en gång extra eller bidragit till någon slags tanke som tagit dig vidare. Jag har åtminstone fått det av er och era kommentarer.

Avslutningsvis kommer jag givetvis minnas min debut. För även om det inte blev en stor fest, även om det inte blev någon Bokmässa, även om jag inte fått besöka ett enda bibliotek eller hålla en enda föreläsning, och även om jag inte kunde genomföra min ”hemliga marknadsföringsplan” så har jag ändå släppt en bok. En bok som många har tyckt om och det bästa är att det inte är över. Så sent som i dag (ja, i dag fredag) signerade jag ett ex och la på brevlådan och jag fick ett meddelande ( i går alltså) från en alldeles strålande författare om att hen börjat läsa Nästan Friends. Vad som än händer (låt mig återkomma till det i mitt sista inlägg) så finns den där ute. Den kommer att ligga under ett flertal julgranar, till exempel och den är för evigt, faktiskt.

Så det här var ett jäkla skitår och vi kan inte säga något annat, men jag tänker inte vältra mig i det. Jag har det trots allt rätt bra. Jag har ju för sjutton släppt en bok och jag har skrivit i Debutantbloggen. Tack för det 2020.

Throwback torsdag: 2020

Missförstå mig rätt, jag är inte den där positiva med halvfullt glas, livet från den ljusa sidan etc., men får inte 2020 oförtjänt med skit? Jag stämmer gärna in i samma blues som Sara häromdagen, oändligt led på allt som börjar på distans-, när jag vill vara nära, att corona inte längre är i första hand en öl, i andra hand ett brädspel och att en zoomfest numera innebär en bättre fredagskväll. Men är det årets fel? Och alla ni som bara vill lämna 2020 bakom er, har ni fått något slags förhandsbesked om att 2021 kommer att bli ett bättre år? Okej, okej, vaccinet och det, men även om vi slutar att käka typ fladdermus, så kommer vi ju att kasta oss in i flygamaskinerna till Thailand och New York, så fort vi får klartecken och coronapass, inte ett dugg klokare än för ett år sedan. 

Jag är inte jättenöjd med hur 2020 blev. Men jag gav ut en bok. Under våren tog den alltmer konkret form, i mejlkontakten mellan mig och förlaget. Jag minns väntan, våndan, domen som inte alls var så farlig som, mig veterligen, alla som väntar på besked från sin redaktör fruktar, utan en varlig läsning med känsla för min text och mitt språk, så att jag kunde förbättra och förstärka. 

Jag minns valet mellan olika varianter av omslag. Färger, typsnitt, baksidetext. Författarfotot! Svåra, ångestframkallande val, men det blev bra till sist. 

Jag minns känslan att till sist, efter diverse förseningar, packa upp lådan med mina böcker i, hur boken kändes i min hand – och hur den kändes inuti. Nu var det på riktigt. 

Det blev en release till sist, en släpphändelse. Juni bjöd på fantastiskt väder och jag kunde fira boken utomhus och med diverse anpassningar för minskad fysisk kontakt och ökad handspritsanvändning. Men det gick! Och hela dagen kom det folk som ville säga grattis och köpa med sig bok och äta prinsesstårta som smält i solen. 

Så började folk läsa och höra av sig. Om jag tvivlat på att det var rätt att berätta den här historian, så fick jag bekräftelse på att jag gjort rätt nu. Några berättade att de kände igen sig. Många sa att det var en stark upplevelse. En del sa att det var bra skrivet. Det tar jag med mig. 

Men vissa saker hände aldrig. Jag kontaktade aldrig bibliotek och föreningar för att komma ut och bokprata. Jag anmälde mig aldrig till de mindre bokmässorna för att delta. Vem vet, det kanske händer i framtiden. Däremot fick jag prata i radio om både boken och mig. Och om Backstreet Boys, överraskande nog. 

Jag blev recenserad. Inte i en massa tidningar, men recensionen som trycktes i den lokala tidningen kunde även läsas i några andra tidningar. Det var ett väldigt fint omdöme, tyckte jag, och det var intressant att se vilka delar av texten som recensenten tagit fasta på, precis som de mer personliga samtalen jag hade med läsare.

Hösten har gått och när jag fick försäljningssiffrorna kunde jag konstatera att min bok sålt hyfsat för en poesibok. Det är inte i närheten av Kristins fantastiska siffror, men mer än jag hade hoppats på, även om jag försökte drömma realistiska drömmar.

På mitt skrivbord på jobbet ligger nu tre exemplar och väntar på signering och vidare hantering för julklappsutdelning. Tänk att någon vill ge bort min bok i present!

Och bloggandet. För drygt ett år sedan fick jag besked om att jag, tillsammans med fyra andra författare, skulle skriva på den här bloggen om debutantåret. Jag har skrivit om allt det här, om drömmar, ångest och vedermödor, precis som alla debutantbloggare före mig. Att få lära känna fyra andra författare i ungefär samma sits, har varit en riktigt bra grej med 2020, året då man inte skulle umgås med nya bekanta. Jag hoppas att vi kan ses på riktigt en dag. 

Så ja, för mig är 2020 inte bara skräp, utan också året då jag kom ut med en bok, min allra första egna. Och inte minst kom jag ut med de här erfarenheterna som jag bär på, vilket är ett stort steg för mig, och kanske ett litet steg för mänskligheten, åtminstone den delen som vågar haka på. På nyårsafton kommer jag att skåla, fortfarande med ett halvtomt glas, för ett gott nytt 2021, som kanske blir bättre än året vi lämnar bakom oss – men det tror jag när jag ser det.

Vad har hänt sen sist – Ina Lagerwall?

Dagen efter att våra tvillingar fötts sitter jag i en fåtölj på BB och försöker vrida deras säng så att det svaga januariljuset ska nå dem. Bäbisarna sover och deras pappa har gått ut en sväng. Vi har just bestämt deras namn och ska jag ta en stund att fundera på vad min nya bok ska heta. Jag tänker att det här blir året då jag ger ut min andra bok och blir författare på riktigt. Allt känns pirrigt, förväntansfullt. Men två bäbisar, två böcker. Hur ska det gå? Inser kanske att den pepp jag känner inför allt, hela livet, den energi jag har just nu är stor och overklig.

Men jag ignorerar orostankar och låter mig dras med i drömmar, hög på hormoner och
kärlek.Jag mailar min förläggare och vi bestämmer titel. Bara vara vänner. Förläggaren svarar att hon är förvånad men imponerad över att jag mailar dagen efter en förlossning. Jag känner dåligt samvete först men det är ju så här jag får någonting skrivet överhuvudtaget. Jag är världsbäst på att plocka fram författarjaget så fort jag är ensam och mina barn sover. Det är så jag som fyrabarnsmamma lyckas skriva något överhuvudtaget. Och så fortsätter det under senvintern och våren. Jag tar de små stunderna när bebisarna sover till att göra det sista med Bara vara vänner, redigera och korrläsa. Men peppen inför nya boken blir aldrig så stor igen efter som den där dagen på BB. Inte bara för att vardagslunken smyger sig på utan för att allt är ju inte som vanligt. Långt ifrån. Jag ser på gamla bilder från releasefesten med Vi går varvet förra året och drömmer mig bort till när jag fick bjuda på hejdundrande kalas. Så en sommardag kommer lådan med sprillans nya böcker. Jag öppnar tillsammans med
mina två stora barn. De tycker det är roligt att öppna lådan men sedan rycker de bara på axlarna och går och gör något annat. Nähä. Min känsla är likadan. Finner det svårt att känna något alls för boken. En del liknar ett bokprojekt med en förlossning. Det långa tunga men ändå förväntansfulla arbetet innan, kärleken, boksläppet, nu är den ute! Jubel och hurra!

Jag är stolt men lyckokänslan är som bedövad. Inser att delandet av glädjen att få ge ut en bok är viktigare än jag trott. Och då menar jag inte dela digitalt, att dela en bild på lådan med nya böcker och skriva: Äntligen! Och få grattis tillbaka är visserligen härligt, men det kan inte ersätta att ha någon med mig, en kram, en levande diskussion, ögonkontakten när någon berättar ett minne som dök upp vid läsning. Att ha två underbara bebisar som jag inte får dela glädjen över tär också. Inte få låta nära och kära känna på den där kritvita vassa första tanden. Inte få se andra hålla deras händer när de vill upp upp upp! Lukta på dunet i nacken. Allt det fattas mig nu. Delandet.
Under hösten har kämpar jag på med skrivandet och försöker finna glädjen i arbetet med en del tre. När Vi går varvet blir nominerad till Barnens romanpris kan jag känna mig glad och stolt över det. Jag vann inte men nomineringen gjorde att boken blev läst och diskuterad. Inser nu vilken skatt det var att få vara debutantbloggare och att få dela resan med Vi går varvet med er läsare. Inför nya året hoppas jag att få dela med mig mer av skrivandet.

Att kunna delta i skrivande sammanhang, bokmässor, skrivarträffar, boksamtal. Att kunna mötas och umgås på det sätt man vill igen. Fick just reda på att jag blivit tilldelad ett arbetsstipendium från Författarfonden som kommer att användas för att arbeta med skrivandet på deltid det här året. En vridning mot en gnutta hoppfullt ljus i mörkret.

Och med det önskar er en riktigt god jul och ett gott nytt år!

Snart eller aldrig

Just nu håller jag författarpaniken stången genom att ägna mig åt historiskt tänkande. Låt mig förklara. Det där med att prokrastinera dyker upp ständigt och jämnt i de sammanhang många av oss rör oss i, det vill säga, författeriet. Det är nämligen så att innan man nått en viss nivå har man bara en enda deadline och det är den vi sätter upp för oss själva.

Då ska jag vara klar, bestämmer vi, och så siktar vi ditåt. Det är bra med målsättningar, men det kan också vara stressigt. Om det inte händer. Om man inte är Stephen King-duktig och skriver sina 2000 ord om dagen, vad händer då? Jo, då kommer den smygande. Stressen. Då blir hobbyn och glädjen till något annat. Till ett jobb och till ett måste som ligger och trycker på där bakom samtidigt som vi försöker få allt annat att få plats i de 24 timmar vi får till godo varje dygn. Lämning, hämtning, arbete, träning, handling, städning, nattning, matlagning och så vidare och så vidare. Någonstans ska skrivandet få plats.

Samtidigt som duktiga kollegor hamrar ur sig tusentals tecken om dagen och och med all rätta visar upp sina framsteg i sociala medier. Jag har själv gjort det. Nu är jag på andra sidan. Samtidigt som året rusar mot sitt slut har jag inte kommit en punkt närmare … punkten. Mitt deckarmanus ligger där som Det Skvallrande Hjärtat och i det närmaste dundrar. Som ett dåligt samvete.

Det är då jag måste minnas min historik. Det är då jag måste inse att tiden kommer när det är rätt för mig att göra det jag ska göra. Ungefär som när jag under sommaren 2019 skrev klart det manus som nu i stället ska ligga som ett oerhört genomarbetat synopsis när jag skriver om texten.

Jag börjar närma mig Debutantbloggslutet och med två inlägg kvar, efter det här, vill jag ägna mig åt en tillbakablick och en framåtblick. Detsamma tror jag gäller mina fyra medbloggare. Så därför vill jag passa på att avsluta det ”vanliga” bloggandet med den här uppmaningen. Andas och ta det lugnt. Har du gjort det förr så kan du göra det igen. Det är inte nu eller aldrig. Det är möjligen snart eller aldrig. Eller ännu hellre. Snart eller senare.

För vi älskar det vi gör. Det är bara det att vi måste minnas det igen och när vi väl gjort det så kommer det andra av sig självt. Det vågar jag lova. Så ta en pepparkaka till. Det har du med all säkerhet gjort dig förtjänt av.

Vad har hänt sen sist, Mirijam Geyerhofer?

Så gick ännu ett år från vårt liv. Att 2020 har varit ett märkligt år är en klar underdrift och även om vi inte slipper coronan så fort klockan slår tolv på nyårsnatten så finns det inga gränser för hur mycket jag längtar efter att känna att det här året är över. 

Jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv under 2020. Till exempel att jag inte är en sån där supermänniska som kliver ut ur karantänen med en superrippad kropp, ett helt nytt och lugnare mindset och tre färdiga bokmanus på hårddisken. Tvärtom. Jag fungerar inte alls så tydligen. Det här året har handlat om näsan ovanför vattenytan ända sedan i våras när jag var tvungen att lägga ner mitt företag, och sedan har jag legat där och guppat. Ibland över, ibland precis under. Mest överlevt. 

Så hur gick det med ”Lite trött bara, annars bra” då? Jo det gick ganska bra. Inte så bra som jag hade hoppats vilket är exakt noll procent förvånande då jag liksom släppte allt vad marknadsföring heter efter förra årsskiftet efter en otroligt intensiv höst. I tillägg till det så var det mycket som aldrig blev som planerat, alla föreläsningar på mvc och bvc ställdes ju in eftersom gravida är covid-riskgrupp och alla andra former av mässor etc tog ju också paus. Snopet, minst sagt. Som tur är kommer det dröja innan boken blir utdaterad, och jag får fortfarande glada tillrop varje vecka av tacksamma småbarnsföräldrar vilket gör mig så otroligt glad. 

När jag skrev ”Lite trött bara, annars bra” hade jag redan från start sålt in mitt manus på ett synopsis. Jag fick ett förskott och jag fick en deadline och sedan var det bara att tugga i sig elefanten, bit för bit. Ett skönlitterärt manus ska som bekant skrivas klart innan det skickas in och jo, jag har absolut öppnat Scrivener några gånger och putsat lite på redan befintlig text. Jag har uppdaterat karaktärerna en del och insett att det saknades en död men hemlig person för att 80-talet på hästgården skulle få något mer mystiskt över sig. Men det har gått segt alltså. 

Men i takt med att vi närmar oss slutet av december och ljuset återvänder – både på riktigt och i form av ett vaccin – så kommer såväl hoppet som skrivpeppen tillbaks! Innan midsommar 2021, när det vänder mot mörker igen, ska jag ha ett färdigt skönlitterärt manus färdigt, och det känns sjukt spännande och härligt att inte längre vara precis vid ytan, utan ovanför. Ser fram emot den dagen jag simmat i land och kravlat upp på stranden och sitter och torkar, då ska berättelsen om Eli, Tova och de andra få ett sammanhang och ett eget liv. Jag längtar efter att få dela deras story med fler! 

Så, med siktet inställt mot ett peppigt 2021 önskar jag er alla ett gott slut, och en riktigt jäkla hejdundrande fortsättning!

Lördagsenkäten: Ge ETT råd till en nybörjare

Många gånger kommer frågan: ”Hur gör man?” Det finns en mängd olika svar på det, men om du bara fick ETT enda råd till en blivande författare, vad skulle det då vara? Debutantbloggens femling delar här med sig av sitt bästa och sammanlagt finns det nog en hel del matnyttigt att finna här för den som tänker att den ska skriva sitt första manus.

Kristin Fägerskjöld

Mitt råd om du ska börja skriva en bok är att försöka få ner din inspiration i ett textdokument. Det behöver inte vara ett helt råmanus eller ens ett helt kapitel, kanske har du bara en scen i huvudet som du kommit på. Bry dig inte om att det är långt ifrån perfekt. Skit i den dramaturgiska kurvan, gestaltningen och att du ska ha ett färdigt persongalleri. Skriv bara av dig det du gått omkring och burit på – ditt frö till boken. Jag tycker själv att det är hämmande för kreativiteten att behöva tänka på alla ”måsten” i det här stadiet. Först när du fått ur dig din grundidé kan du börja planera mer kring storyn och läsa på vad klokare människor än jag har att säga om hur du ska gå tillväga för att få den att svälla till en hel bok (det finns en uppsjö böcker, bloggar och tidskrifter som talar om detta). När du har börjat på din egen text blir det enklare att relatera till de olika moment som beskrivs och lära dig hantverket. Resten är hårt arbete, ihärdighet och envishet! 

Det enkla svaret är att jag inte gav upp. Jag känner mig inte alltid superinspirerad när jag ska skriva, men jag fick ihop mitt manus med vilja och disciplin – och då och då även inspiration. Så ge inte upp under skrivandets gång. Och ge inte upp när refuseringarna börjar ramla in!.

Malin Edholm

Om jag bara får ge ett enda råd till den som vill ge ut sin första bok vore det att släppa idén om det ensamma geniet. Geniet som skriver sin bok helt själv på sin kammare, utan input från andra. Att ta hjälp av lektörsläsare, vänner och andra skrivande människor är en viktig nyckel till att utveckla sitt manus!

Hanna Nordlander

O

Om jag ska ge ett enda råd: Skriv utan att tänka på läsaren. Jo, tänk på läsaren i avseende att det ska vara begripligt o.s.v., men om du föreställer dig hur läsaren ska reagera, om en person kommer att känna igen sig, om du riskerar att förarga någon, så går något förlorat, tror jag. I mitt fall handlade det om en död person, vilket eliminerar vissa av de här aspekterna, men andra närstående kan också beröras. Ta de hänsyn du måste, byt namn, kön och utseende på personer och ändra andra detaljer om du behöver, men stå sedan fast vid ditt val medan du skriver. Skriv modigt och låt ingen inbillad publik kritisera dig. Skriv det du måste. Om du bara inte står ut med att du riskerar att såra någon, skriv något annat då

Daniel Sjöberg

Se till att ha slutet klart för dig. Det önskar jag att någon sagt till mig när jag började skriva mitt första manus. På grund av att jag inte visste hur det skulle sluta sprang jag vilse. Rejält vilse. Det är som att köra bil. Har du inte en slutdestination hur ska du då någonsin komma fram? Med det sagt behöver slutet inte bli exakt som du tänkt från början. Om du när du närmar dig inser att du vill ta det i någon annan riktning så är det helt okej. Jag slutade inte Nästan Friends som jag tänkt. Jag insåg att jag ville någon annanstans med berättelsen och då blev det så, men jag hade en riktning. Kör in i småstäderna på vägarna. Ta av från E4:an och testa skogsvägen, det är helt okej. Du kan alltid vända om om du märker att det leder dig fel, men har du inte slutdestinationen blir det lätt att du fortsätter på skogsvägen och kör fast.

Galet att byta genre

”Slutligen vill jag verkligen pusha dig för att du ska fortsätta skriva. Och det jag ser är att du kan skriva spänning/deckare framför allt. Du har ett bra driv och är bra på att gestalta. Lite mer effekter och dramaturgi så kommer du bli ännu bättre på det här!”

Jag skickade två manus till samme lektör. I kommentarerna till det andra avslutade han så här. Det var i januari 2017. Det är snart fyra år sedan och jag har haft den där tanken med mig sedan dess. När jag väl började skriva på allvar var det människor jag ville berätta om. Det kommer sig antagligen från min journalistik. Jag älskar att intervjua ”vanliga” människor för jag är övertygad om att alla har en historia att berätta om man bara är villig att dela med sig. En titt på mig och man ser antagligen en högst vanlig person. En Lars Johansson, om ni så vill (läsare av Nästan Friends förstår vad jag menar). Fru, barn, bil, hund, skidsemestrar, solsemestrar och inte så mycket mer. Gräver man djupare finns något betydligt mörkare med en psykiskt sjuk mor och sådant som hör hemma i en roman (någon gång ska jag skriva den, när jag vågar och orkar) och jag är inte unik.

Jag menar, till och med i Lars Johanssons liv finns det dramatik. Vi har alla en historia att berätta och jag gillar det. När jag läser deckare/polisromaner är det ofta serier. Vi får följa samma polis, journalist, åklagare, vad det nu må vara, över flera böcker och till slut är själva spänningsmoment sekundärt. Då är det människan jag vill veta mer om. I detta finns familjen. Själva grunden på vilken karaktären byggs. Genom för mycket eller för lite kärlek eller kanske fel kärlek skapas det som man ska stå på resten av livet och således har mina manus, och min debutroman, familjedramat som utgångspunkt.

Men så var det där här med deckaren.

Man byter inte genre hur som helst. Titta på de framgångsrika författarna. De bliver vid sin läst, som en duktig skomakare. Jag har helt enkelt tänkt att jag inte kan skriva deckare. Det är svårt. Jag har nämnt det tidigare. Man ska hitta någon att mörda och komma på varför denne ska mördas och av vem och dessutom ska det gärna finnas någon eller några andra som kan agera misstänkta fram till det stora avslöjandet. Jag visste inte om jag hade det i mig. Grejen är att jag fortfarande inte vet det, men jag gör alltså ett försök.

Jag har skrivit ett deckarmanus (som nu ska skrivas om, som jag berättade i förra veckan) och det är lite läskigt. Jag börjar känna mig trygg i familjeberättelserna. Jag har hittat något där och jag borde bara bli bättre på det. Jag har dessutom ett par historier som pockar på uppmärksamheten, men nu lägger jag det åt sidan.

Har du bytt genre? Berätta i kommentatorsfältet, här eller på sociala medier, och om inte, skulle du vilja? Finns det något som lockar eller är jag fullständigt knäpp som ger mig på det här?

Mitt manus blir ett synopsis

Förra sommaren blev jag ”klar” med mitt livs första deckarmanus. Jag skickade ut det till ett antal testläsare som anmälde sitt intresse efter att jag ställt frågan på olika sociala medier. Responsen var överväldigande.

”Vilken bladvändare du har skrivit.”

”Gillade boken mycket.”

”Ditt manus fångade mig från sidan ett.”

”Boken var mycket bra.”

Det var några av reaktionerna. Jag var givetvis nöjd och la manuset åt sidan, helt enligt plan. Jag ville fokusera på den kommande debuten och kände därför ingen brådska att gå vidare med nästa steg. Vid det här laget visste jag ännu inte när debuten skulle ske, bara att det skulle bli i år. Jag trodde väl att det skulle ske i mars, kanske april, och att jag därför vid det här laget skulle vara inte bara ”klar” med mitt manus utan klar! Så blev det inte. Debuten skedde i september och först nu börjar jag känna mig redo att blicka framåt. Jag har petat lite i berättelsen, men har varit osäker på hur jag skulle gå vidare. Alldeles nyligen bestämde jag mig. Jag ska låta mitt manus bli till ett synopsis.

Oh, ett extremt genomarbetat och långt synopsis visserligen, men ändå. Jag tänker skriva om från början till slut. Det mesta kommer att få vara kvar, men det ska läggas till saker och jag misstänker att jag kommer att ändra en hel del när jag väl är i gång. Inte för att jag inte är nöjd, ni såg ju vad läsarna tyckte, utan för att jag har insett hur jag ska förbättra det. Hur jag ska spetsa till det och göra de förändringar som trots allt behöver göras.

Jag jobbar normalt sett inte med synopsis. Jag ”skriver” i huvudet en början och ett slut. Därefter skapar jag karaktärerna som jag ger vissa attribut. Därefter börjar jag skriva och jag skriver snabbt. Det här är dock annorlunda. Tidigare har mina berättelser varit tänkta som enstaka berättelser. Jag har fått några frågor om det kommer en uppföljare till Nästan Friends och man ska aldrig säga aldrig, men det var inte meningen från början. Jag satte punkt och därefter var jag klar med familjen Bonde, Matt LeBlanc och övriga. Nu skriver jag en deckare, eller snarare en polisroman, med människor skapade utifrån tanken att deras historia ska berättas i flera böcker, om det nu skulle vara så att något förlag nappar.

Därför är det en oerhörd lyx att jag nu får chansen att skriva om manuset trots att det redan är ”klart.” Det ger mig oerhörda möjligheter att plantera saker som jag var lite slarvig med i första vändan.

Jag har tidigare sagt att jag skulle vara klar innan året är slut, men det blir svårt. Jag sätter nu ingen ny deadline med annat än att jag tänker jobba på. Snart är min tid som debutantbloggare över, men om ett år ungefär lär jag, enligt traditionen, återkomma och berätta om hur mitt år som publicerad författare varit. Då hoppas jag att bok nummer två har sett ljuset, eller åtminstone är på väg mot det med tydlig fart, samt att jag sedan länge är klar med bok nummer två i serien.

I onsdags kväll kom jag på själva mordplotten till uppföljaren. Vem som ska mördas, varför, vem som gjorde det och vilka som ska misstänkas under tiden fram till det stora avslöjandet. Då ska också mer avslöjas om mina poliser och nu börjar jag plantera mina frön.

Något jag gärna skulle testa – tror jag

Att skriva är att vara ensam. Nu mer än någonsin. Jag vet inte om jag nämnt det här, jag har nämnt det ett hundratal gånger i andra texter, men jag har jobbat hemifrån sedan i mars. Jag har turen att tycka att det är helt okej. Rent yrkesmässigt har det gjort mig mer effektiv faktiskt. Att sitta helt ostörd ger ett bättre flyt och då har jag inte ens nämnt det faktum att min resväg har kortats med sisådär två timmar. Med allt detta sagt så går det inte att komma ifrån att det kan vara lite ensamt ibland. Jag har en kollega (min fru jobbar också hemifrån), men vi är bara kollegor i plats. Ställe. Punkt. Hon är byråkrat, jag är journalist. Vi kan inte dela själva arbetsdagen. Vi sitter i olika rum här hemma och jobbar. Vi ses till lunch och när en av oss går och hämtar barnet.

Jag är som sagt van. Som journalist har jag inte sällan jobbat hemifrån, som frilansare, men även under alla år som anställd. Det kan dock bli för mycket av det goda. Nu åker jag inte ens till jobbet en dag i veckan som tanken var när sommaren tog slut och hösten tog vid.

Som författare är det här dock det naturliga tillståndet. Vi skriver själva. Har vi tur har vi någon som läser det vi skriver. Har vi riktig tur är det flera som läser, men vi skriver själva. Vi tänker själva. Sedan skickar vi in det till förlagen och så hoppas vi att vi har tänkt rätt.

En längre tid har jag gått och funderat på om jag inte skulle vilja testa ett helt nytt sätt att göra det här på? Nytt för mig alltså. Att skriva med någon annan. Alltså i ett författarteam. Det finns en mängd sådana, många oerhört framgångsrika, och jag är nyfiken på hur det fungerar? Till att börja med hur man hittar varandra? Därefter hur man tar nästa kliv? Vem gör vad? Tänk om man börjar och upptäcker att man har helt olika stilar. Går det att få ihop det ändå? Är det rent utav bra? Men någon måste ju vika sig, lägga lite av sitt ego åt sidan och gå med på förslaget som den andre har, annars kommer man inte vidare. Eller?

Trots allt detta och trots all tveksamhet har jag tänkt att det skulle vara intressant att pröva på. Att det skulle vara en erfarenhet som utvecklar ens författarskap. Gör en bättre. Och att det skulle kunna vara kul. Har du testat på ett sådant partnerskap, eller om du rentav ingår i ett redan, får du gärna berätta i kommentatorsfältet hur du ser på det. Fördelar, nackdelar, utmaningar och kanske hur ni fann varandra.

Jag kommer aldrig mer vara hemlig

Det är över nu. Jag insåg det häromdagen. Så borde givetvis ha skett tidigare och på sätt och vis har det väl gjort det, men nu blev det väldigt påtagligt. Det lustiga var att det inte var någon fråga eller särskild händelse som ledde mig till den självklara slutsatsen utan bara min egen hjärna som tänkte en tanke som nu ska formuleras. Enkelt uttryckt: Jag har skrivit min sista bok i hemlighet.

När det blev klart att Nästan Friends skulle ges ut smög jag försiktigt ut på Instagram och fann där några människor som berättade om just sitt skrivande. Jag följde med från mitt privata konto, ett konto som berättar rätt mycket om vem jag är. Det är inte hemligt på något sätt. Det är inte anonymt. Tvärtom. Jag ståtar med bild, namn och med politiska åsikter som framförallt handlade om feminism och betydelsen av detta. Den 17 februari 2019 förändrades detta.

På min födelsedag föddes kontot danielsjobergforfattare. Det har sedan dess blivit det konto jag använder mest. Mitt privata står mest och stampar. Det är tillräckligt att göra som det är att hålla fart i det som är dedikerat mitt författarskap. Nåväl, danielsjobergforfattare kom till liv och det har betytt massor för mig. Inte tack vare inläggen jag gjort utan det jag får läsa. Det jag får följa. Det finns en anledning till att det jag kallar Författarinsta får ett tack i slutet av min debutroman. Flera anledningar till och med. Jag har fått svar på en mängd frågor, jag har fått stöttning, hjälp och ett bevis på att jag verkligen inte är ensam.

Det pushar mig också. Alla skickliga kollegor som jobbar så hårt tvingar mig att ta mig vidare och nu kommer vi tillbaka till början.

För även om jag i detta nu skulle steka mitt konto, radera det eller låta det självdö. Om jag ALDRIG mer skulle göra ett enda inlägg, så finns jag redan där ute. Jag har skrivit en bok och frågan on när nästa bok kommer lär aldrig lämna mig.

En sak som fascinerade mig med Författarinsta var villigheten att visa upp sina drömmar. Många där hade vid det laget ännu inte fått något kontrakt eller gett ut någon bok. Många har ännu inte gjort det. Vissa tvekar på om de vill skriva alls, men de kan inte frigöra sig från tanken andra skriver för glatta livet. Konstant. De redigerar, söker testläsare och delar öppet med sig av refuseringsbrev hit och dit. De är alla modiga. De ser det kanske inte så. För vissa är det säkert bara något självklart att dela med sig. Så var det sannerligen inte för mig.

Jag smög med mitt författarskap.

För ett par år sedan var jag på ett företagsevent. I en liten tävling skulle alla skriva ner tre saker om sig själva och sedan skulle övriga gissa vem som skrivit detta. En av mina kollegor skrev ”drömmer om att skriva en bok.” Ingen gissade på mig. Jag vet inte varför. Jag kanske inte har den viben. Eller hade inte den viben, men ett tydligare bevis på hur hemlig jag varit går inte att finna. Jag satt där, mer eller mindre klar med mitt tredje seriösa bokmanusförsök och låtsades om som ingenting. Jag frågade i stället ut kollegan om dennes drömmar. Nyfiken, men privat.

Backa ytterligare några år och en kollega frågade vad jag skulle göra under min föräldraledighet, omedveten om att det egentligen borde heta föräldrajobba. ”Du kan ju skriva en bok”, sa han. Jag nonsenssvarade trots att jag vid det laget skrev för full fart under de två timmar varje dag som min son sov och att jag vid slutet av nämnda föräldrajobb var klar med mitt första seriösa manusförsök och i full färd med mitt andra.

Varför jag ville vara hemlig? Antagligen för att jag var rädd för att det aldrig skulle bli något av det. Jag var rädd för det öppna misslyckandet, vilket givetvis är galet om man betänker hur oerhört få det är som faktiskt får ge ut en bok. Men vi lever i en värld där vi ska visa upp hur lyckliga och framgångsrika vi är, inte det motsatta.

Från och med nu är det hur som helst över. Jag kommer aldrig mer skriva i hemlighet. Jag kan givetvis ljuga och säga att jag inte har något på gång, men det betyder ju inte att det är slut med frågorna. Nej, nu vet ”alla” att jag skriver och det är väl så det ska vara.

This is a song for someone

Vet ni hur det är att skriva en bok i jakt på ett kontrakt? Som okänd? Ja, det är det många som läser det här som gör så jag vet inte för vem jag skriver i dag. Kanske för den som funderar på att skriva. Kanske för den som håller på att skriva. Kanske för den som skrivit och väntar. Kanske för alla. Det här är säkert en text för någon i alla fall. Om inte annat så skriver jag den för mig. Som någon slags terapi. Som någon slags urskuldande för allt jag nu begär av mina läsare.

Jag nämnde senast att en vanlig fråga jag fått den senaste tiden är ”hur gör man?” Alltså, hur skriver man en bok? Frågan är inte så märklig om man betänker att en tredjedel av alla svenskar drömmer om att skriva en bok. Det enligt en undersökning som nu har rätt många år på nacken. Jag bet inte hur det ser ut i dag, men vi kan nog åtminstone ta för givet att vi är många som håller på med det här eller önskar att vi höll på med det.

Jag brukar säga att det finns ett par nyckelsaker att tänka på för den som vill testa och jag kommer inte gå in djupare på det här, men det handlar om att ha slutet klart för sig. Det är helt okej om det blir ett annat när du väl kommer dit, men precis som du kan bestämma dig för att svänga in någon annanstans på din resa är det rätt hopplöst att bara börja köra utan mål. Det andra är att man inte ska vänta på inspirationen för då blir det aldrig gjort. Skriv varje dag.

Nu vill jag dock komma till något annat. Nu vill jag komma dit jag vill komma.

De flesta som sätter sig ner och skriver gör det utan att veta något om framtiden för texten. Om du inte är kändis eller har extremt höga tankar om din egen författarförmåga kan du inte ta för givet att boken blir utgiven. Snarare är det precis tvärtom. Vi vet hur små chanserna är att lyckas bli utgiven och även om du blir det finns det ingen garanti för att den kommer att läsas av någon bortom de närmast sörjande. Därmed närmar vi oss slutknorren. Tror jag.

Vi sitter där framför datorn i timmar, dagar, månader, kanske år. Är det då så konstigt att vi vill ha beröm för det vi gjort? Att vi vill ha bekräftelse på att det var värt något? Att all tid inte bara tjänade oss själva? Att vi vill veta vad folk tycker och tänker? Jag tycker inte det. Jag tycker att det är helt okej att släppa fram den personliga narcissisten och spegla oss i eventuella positiva läsarreaktioner och fina recensioner samt dela dessa med vem som än råkar lyssna.

Lördagsenkät: Vad är ditt nästa delmål?

Idag svarar vi på vad som är nästa delmål längs vägen.

Kristin Fägerskjöld

Svaret ur ett lite kortare perspektiv är att jag ska försöka färdigställa råmanus på bok tre. Jag hade en plan att vara klar innan årsskiftet men jag har inte kommit så långt som jag hade tänkt mig och tror inte jag kommer kunna hålla den deadlinen. Ur ett mer långsiktigt perspektiv skulle jag bli glad om jag kunde bli listad hos en agent. Därefter tror jag både utgivning utomlands och köp av filmrättigheter kommer som ett brev på posten (obs raljerande). Sedan vill jag förstås alltid utvecklas och bli bättre på att skriva. Jag har flera punkter jag önskar jag vore bättre på.

Sara Molin

Som jag skrev i mitt förra inlägg, är det dags att få fart på skrivandet. Jag har en berättelse som vill ut, och det är dags att sluta vara rädd för alla svackor och allt motstånd som jag anar kommer att dyka upp längs vägen, och bara köra på. Så mitt nästa delmål är de där 25000 orden som jag ska få ur mig under november.

Malin Edholm

Jag har för många och samtidigt inga delmål.

Att övervinna den ångestdrypande skrivkrampen som dominerat det här året kan väl räknas som ett delmål antar jag. 

 

Hanna Nordlander


Jag är ju inte så strukturerad och har ganska lite tid för skrivandet nu, men jag har en intervju inbokad, som förhoppningsvis kan ge mig lite nya perspektiv på mitt projekt. Att bearbeta ett novellsamlingsmanus är också något jag går och tänker på. Jag tror nog att novellerna är bra var och en för sig, men jag vill försöka få dem att lyfta tillsammans. Hitta något som samlar ihop dem. Och då måste jag kanske stryka och lägga till. Skriva nytt.

Daniel Sjöberg


Den som bläddrar ett steg upp kan se var jag befinner mig just nu i processen, men om jag ska vara lite rakare och tydligare så är mitt nästa delmål att bli klar med min deckare innan året är slut. Det är mitt livs första deckare. Jag var ”klar” redan förra sommaren faktiskt då den även gick ut till testläsare. Reaktionerna var överväldigande positiva, men jag har velat lägga allt krut på debuten och Nästan Friends i första hand. En sak i taget. Jag fick också några punkter från testläsarna som gör att jag nu ska skriva om och lägga till ett antal scener. Som sagt. Jag vill vara klar innan 2021 och sedan skicka ut till några nya testläsare. Jag hoppas kunna skicka i väg till förlag första fjärdedelen av 2021.

.

Man måste inte ha panik hela tiden

I veckan plingade det till i mobilen. Det plägar ju göra det rätt ofta, men nu var det ett speciellt meddelande långt bortom ”kom ihåg att köpa mjölk” och ”nu finns åter din vara i lager.” Det här var ett meddelande om att ett tungt paket anlänt. Okej, den sortens meddelanden kan också vara vardag, men det här var inte det. Det här var ett meddelande om ett paket packat med böcker. Min debut är drygt en månad ung, men e-boken i all ära, det här kändes betydligt mer. Det här kändes som den riktiga debuten.

Ni vet hur det är när en bok är så där riktigt bra att du inte vill att den ska ta slut, men också så bra att du bara vill läsa klart den? Så var det nu. Jag ville dra ut på öppningen av paketet, men samtidigt bara slita och bita upp tejpen.

För där låg den. Innanför de vikta kartonghörnen. Min vackra skapelse. Den doftade av min fantasi och mina ord. Jag kunde hålla i den, bläddra i den och fick även signera några exemplar som nu är på väg till sina läsare. Glädjen gjorde mig fnittrig. Snart ramlade det dessutom in bilder från alla möjliga håll och kanter från läsare som också fått den till sig och nu sitter jag här och väntar nervöst in reaktionerna. Samtidigt är november på väg, tiden går undan och jag börjar känna hur något välbekant knackar mig på axeln. Det är den där paniken. De där kraven. Det där måstet.

Det är dags att ta nästa steg. Jag måste fortsätta framåt. En deckare väntar på att några scener ska skrivas om och läggas till så att den kan bli klar och sedan har vi andra idéer som pockar på uppmärksamheten. Vill man göra mer än skriva en bok så är det så dags nu. Eller hur?

Jag gissar att jag inte är ensam om att få frågan hur man egentligen skriver en bok. Jag tänker återkomma till det i ett senare inlägg (egentligen hade jag tänkt att det här inlägget skulle handla om det just den frågan, men livet är som det är), men en sak som jag ofta svarar handlar om disciplin. För det är som det är. Man kan inte vänta på inspirationen för vem vet när den kommer. Det är som med träning. Jobbet måste göras även när det inte är kul. Just nu har jag ingen inspiration. Ingen längtan alls efter att skriva och det gör mig stressad vilket gör längtan än svagare.

Men jag vet vid det här laget hur det fungerar. Jag vet att jag kommer att börja skriva. Jag vet att jag bara behöver sätta mig ner. Jag behöver bara bestämma mig, ta de första kliven, hamra ned några meningar och sedan tar det fart. Det jag inte behöver är paniken, stressen, pressen. Jag lägger den åt sidan och jag vill uppmana dig att göra detsamma om du nu råkar befinna dig i samma känsloläge som jag gör. Du har gjort det förr, du kommer göra det igen. So what om det dröjer några dagar, veckor eller till och med några månader längre än du tänkt? Det kommer inte att krossa dig. Du kommer att skriva till slut för att du måste, för att det är den du är, och om du inte gör det så är det helt enkelt för att du inte längre måste. Då är det också okej.

Således tänker jag lägga paniken åt sidan, njuta av att min bok finns där ute och bestämma mig för ett datum då jag åter plockar fram datorn för att hitta på saker som andra förhoppningsvis vill läsa i framtiden. För den där känslan av att öppna kartongen vill jag uppleva igen, igen och igen.

Lördagsenkät: Vilken är den vanligaste frågan du får?

”Jaha, så du har skrivit en bok!” säger någon, och väldigt ofta följer sedan någon fråga. Idag svarar vi på vilken som är den vanligaste frågan vi får när vi berättar att vi skriver.

Kristin Fägerskjöld

Jag kommer att tänka på inte mindre än tre vanliga frågor jag får. När jag berättade att jag hade skrivit en bok trodde nog många att jag skulle ge ut den själv. Inget fel på det alls, men frågan jag fick då var ”Du menar att den kommer ut på ett riktigt förlag?”
Nu när min andra bok snart ska släppas är den vanligaste frågan ”Är det en fortsättning på den första?”, och svaret är nej, det är det inte. Böckerna är fristående.
Och så till den allra vanligaste: ”Ska du sluta jobba nu?” På det brukar jag svara att jag  inte ens är i närheten av att kunna leva på mitt författarskap. Det är ganska bekvämt att ha en fast lön som trillar in varje månad och kunna ägna sig åt skrivandet som en mycket rolig – och tidskrävande – hobby vid sidan av, tycker jag.

Sara Molin

Det finns några att välja på, men många är nyfikna på hur det går (sett till försäljning), och där har jag oftast inga bra svar. (Hur det går med nya manuset har jag bättre koll på: fortsatt långsamt). ”Ska du sluta som lärare nu?” har jag också hört några gånger (svar: nej), och så förstås olika varianter av den svåraste frågan av alla, som även Daniel nämner – vad är det för bok/vad handlar den om?

Malin Edholm

Frågan jag oftast får är nog: ”Kan du leva på det?” och svaret där är självklart nej. Tyvärr.

Hanna Nordlander


Jag kanske inte går runt och säger till människor jag träffar att jag har skrivit en bok, eller så träffar jag kanske inte några människor att berätta det för. Men om någon har läst om min bok och vill passa på att säga något om den, så är väl “roligt” ett ord som ofta dyker upp. Och så vet vi båda att roligt bara är en del av det hela och så står man där och menar att “roligt och roligt” och “ja, det förstås” och så har jag kraschat den konversationen också och det i sig kan ju te sig lite komiskt, ja kanske till och med roligt.

Daniel Sjöberg

Vilken som är vanligast vet jag inte för det finns några att välja på. Kommer den som ljudbok? Hur lång är den? Och givetvis den fruktade: Vad handlar den om? Den sistnämnda svarar jag aldrig på utan jag plockar fram mobilen och lämnar över den så att de kan läsa min baksidestext. Det är enklast så. Det är alltid kul när folk visar intresse, men av någon anledning (som jag har skrivit om här i bloggen också) blir jag alltid lite obekväm av att prata om det trots att jag givetvis vill göra det. Avslutningsvis den mest intressanta frågan. Varför? Och bläddrar ni en dag tillbaka har ni en utläggning om denna fråga och vad jag tänker om den.

.