Om att bestämma sig: ”Jag SKA ge ut en bok”

Caroline Möllesand ska ge ut en bok 2021.

I skrivande stund är det tre månader sedan jag startade mitt skrivkonto på Instagram. Utan det kontot hade jag inte varit där jag är i skrivprocessen. Tack vare det bestämde jag mig för att mitt påbörjade manus skulle bli en bok och mina sporadiska skrivstunder blev betydligt mer målmedvetna efter beslutet.

Delmål 1 är uppnått: Jag har fått ur mig ett helt manus som är ivägskickat till lektör för en första läsning.

(Här är krävs ett förtydligande. Du som läste förra veckans blogginlägg minns nog att min deadline blev lite för tuff och att jag inte var nöjd med slutet. Du som även följer mig på Instagram och såg inlägget den 12/2 vet att jag fick en hel vecka på mig att rätta till det som skavde. Jag har nu skrivit fem nya kapitel för att få bättre ordning på upplösningen. Jabba dabba doo!)

Jag bläddrar tillbaka bland mina Instagraminlägg. Den 18 november skrev jag så här:

***
Vad ska det bli av mitt skrivande?
Ja, vem vet? När jag berättar att jag skriver på ett manus blir många exalterade och säger att de ser fram emot att köpa min bok. Jag svarar skämtsamt att jag förstås ska signera den åt dem. Men är det på skoj eller allvar jag säger så? Måste det bli en bok? Vet inte. De där tankarna växlar lika ofta som vädret i maj.

Ibland tänker jag: ”Nej, jag orkar inte, vågar inte och det är inte tillräckligt bra.” Jag undrar om det är så klokt att utsätta mig för den processen eftersom jag fortfarande återhämtar mig efter utmattning.

Andra dagar är jag ivrig och kan knappt vänta tills min historia blir en färdig bok att stryka handen över. Entreprenören och idésprutan i mig funderar då över saker som bokomslag, baksidestext och försäljningskanaler.

Men så poppar det upp något annat i hjärnan som gör att jag måste plocka fram mobilen och skriva ner det som vill ut. Det är mina två kvinnliga huvudkaraktärer som pratar med varandra om något viktigt. Deras konversation tar sig alltså från mina tankar och blir till meningar som jag senare kan föra över till lämpligt kapitel i manuset.

Precis då känner jag att det kanske inte alls behöver bli någon fysisk produkt som det går att bläddra i. Det är på något sätt tillräckligt för mig att känna hur den där dialogen jag nyss skrev, säger så mycket om mina karaktärer samtidigt som handlingen råkade ta en annan riktning.

Ja, skrivprocessen är nog faktiskt det som fascinerar och ger mig mest just nu. Samtidigt är jag nyfiken. Hur känns det att ge ut en bok? Hur skulle min påhittade historia tas emot?
***

Tack vare att jag formulerade och skrev ner mina tankar i det där inlägget blev det tydligt hur velig jag var. Jag både ville och inte ville. En ganska frustrerande vardag ihop med den där meningen på slutet, ”Hur känns det att ge ut en bok?”, var anledningen till att jag äntligen bestämde mig. Något måste hända. Det SKA bli en bok.

Bara några dagar senare skickade jag iväg min ansökan hit, till Debutantbloggen. Jag formulerade mina mål om att, och varför, jag satsar på egenutgivning. Det lät förmodligen intressant (eller galet), för här är jag idag.

Det faktum att jag satte ett väldigt tydligt mål – en utgiven bok under 2021 – gjorde att jag nu har fått ihop 90.000 ord. Jag begriper inte riktigt hur det gick till, men det gick snabbt den sista trimestern. Äh, både termen och den matematiska logiken blir fel, för min råmanusgraviditet har varat i hela 16 månader.

Hur som helst … Mitt skrynkliga foster (eh, manus) är nu i nästa stadie och ska med hjälp av barnmorska (lektör/redaktör) genomgå en utdragen förlossning (redigering) och så småningom bli en fullgången och någorlunda välartad bebis.

Även om jag har långt kvar till slutmålet är det intressant att reflektera över hur mycket som kan hända när man väl bestämmer sig för något. För mig var det avgörande att 1. komma ut ur skrivgarderoben och 2. berätta om mitt mål även för andra.

Och jo, det ÄR läskigt att tvinga sig själv att hoppa – men för mig har det varit värt det flera gånger om.

Är du också en velpotta? Testa och se vad som händer om du bestämmer dig!

Min dagbok om dagarna före deadline

Caroline Möllesand deadline

Det är onsdag kväll och klockan är efter 22. Det har knappt gått en halvtimme sedan jag skickade mitt manus till lektören.
Ja, första versionen av mitt manus är äntligen klart!

Jag borde jubla och fira, gör jag det? Njae.
Visst är det skönt att jag har tagit mig förbi första etappmålet. Men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Jag sitter här vid datorn och är jäkligt trött, missnöjd med slutet och skriver det här blogginlägget som ska publiceras om några timmar.

Välkommen till författarlivet Caroline!
Förlåt, det låter nästan som om jag tycker synd om mig själv. Det gör jag inte. Jag älskar fortfarande det här självplågeriet med press, tvivel och ändrade planer.

Du får hänga med hur tankarna har gått inför min deadline. När jag kom överens med min lektör var det jag själv som satte datum för inlämning. Just då kändes det fullt rimligt, med lite lagom press så att jag skulle anstränga mig en aning extra.

Onsdag – 1 vecka före deadline
Jag började känna att det kanske kunde bli lite tajt med tiden. Jag hade ju som sagt inte ens skrivit råmanuset klart. (Jag vet, det är ett inlägg för sig: ”Varför bokar man lektörsläsning innan man har skrivit färdigt?”)
Flera i min närhet tyckte att jag kunde säga till lektören att jag blir försenad eller att jag bara skickar en del av manuset. Hmm, skulle jag verkligen inleda mitt samarbete med denna viktiga person genom att framstå som en slarver som inte klarar att hålla sin egen satta deadline?
Nej! Det var inget alternativ. Jag visualiserade is i magen och all det där och skickade till testläsare parallellt med att nya kapitel växte fram. (Här måste jag klämma in ett tack till Hanna, Linda, Josefin och Helena som har läst och stöttat mig.)

Fredag – 5 dagar före deadline
Jag skrev så här till min lektör: ”Hur ligger du till med din tidsplan? Jag skriver för fullt på upplösningen i mitt manus och räknar med att skicka 100% av manuset till dig senast kl. 23:59 på onsdag den 10 februari. Har nu nått ca 93% …”
Det fanns en liten förhoppning att mitt förtäckta rop på hjälp skulle hörsammas. Svaret blev: ”Hoppas och tror att jag ska klara tidsplanen vi har bestämt. Ser fram emot att läsa ditt manus!”
Bara att bita ihop och fortsätta med samma mål i sikte.

Lördag – 4 dagar före deadline
Här kom den första lilla krisen. Jag hade avsatt hela helgen till bara skrivande och hade oceaner av tid. Härligt!
Men det kom inget. Jo, enstaka meningar pressades fram utan något som helst flyt. Det var bara att pausa. Jag tog tag i redigering istället och efter det testade jag att flödesskriva. Satte en timer och tvingade mig att bara skriva utan att tänka eller korrigera. Då släppte det äntligen och jag kom framåt.

Söndag – 3 dagar före deadline
Då jäklar hände det grejer. Ett helt annat flyt. Tror faktiskt det blev fem kapitel. Som jag har berättat tidigare så har jag haft en hel del förberett, det har underlättat. Här var känslan att jag hade knutit ihop alla trådar på ett bra sätt. Nu hade jag bara två kapitel kvar att skriva på tre dagar. De två kapitlen kan nästan kallas epilog, de äger i alla fall rum längre fram i tiden. Lätt som en plätt!

Caroline Möllesand
Bara två kapitel kvar! Trodde jag …

Måndag – 2 dagar kvar
Måndag eftermiddag körde jag igång med näst sista kapitlet. Här krävdes för ovanlighetens skull en himla massa research för flera olika saker. Hur kunde jag ha missat att förbereda det? Det tog flera timmar, men jag fixade det. Hann med lite redigering också.

Tisdag – 1 dag kvar
Jag hade på känn att de sista kapitlen jag skrev i söndags, inte hade landat helt rätt. Utan att gå in på detaljer om vad slutet innehåller så gick det både för lätt och för snabbt. Det bekräftades av två testläsare. EN testläsare kan möjligtvis ha fel, ha ha, men inte TVÅ!
Så efter 40 minuters telefonkonferens med skrivkompisen Hanna och ett flertal mail med testläsaren Helena, kom jag fram till att jag var tvungen att ändra.
Jag sörjde det inte ens, det var bara att göra om och göra rätt. Två kapitel blev helt omskrivna och ett fick utgå helt. Det skulle ersättas med tre nya! Ja, det måste nämligen hinna hända lite mer. Tyvärr blev de bara påbörjade.

Caroline Möllesand
Måste skriva om!

Onsdag – Deadline
Klockan 14, med tio timmar kvar till deadline (23:59) var jag tvungen att fatta ett beslut. Var det verkligen realistiskt att skriva tre eller fyra nya kapitel samt hinna redigera.
Nej. Tyvärr. Buhu.
Jag fick rikta in mig på tråkiga ”Plan B” – att leverera ett manus där jag inte är helt nöjd med de 4-5 sista kapitlen. Så fick det bli. Alltså hade jag ”bara” ett kapitel – avslutet – kvar. Och det kan ha varit manusets svåraste att skriva. Kanske för att jag inte var helt nöjd med händelseförloppet och för att jag skulle behöva lämna ifrån mig något jag inte är 100 procent nöjd med.

Ja, ja … Har jag tur hinner lektören inte komma så långt i sin läsning förrän jag levererar ett nytt slut som jag är mer nöjd med.

Så jag väntar nog med att fira tills jag har skrivit om det där slutet. Och därefter kommer jag ändå ha flera månader på mig att skriva om ännu mer innan det är dags för ny testläsning och redaktör.

Hade det hjälpt om jag satt deadline en månad senare?
Nej, jag hade jag förmodligen ändå suttit in i det sista och varit halvnöjd.

Lägesrapport: manus, testläsare och lektör

Caroline Möllesand

Här i Kalmar händer det en hel del på min bokfront och under tiden har snön både hunnit lägga sig och regna bort. Det är dags för en lägesrapport.

Manuset växer!

Jag skriver fortfarande på råmanuset och det går ganska stadigt framåt. Vissa dagar skriver jag ingenting medan det flödar desto mer andra dagar. Just nu har jag inget dagligt skrivmål eftersom jobbet måste komma först och därefter får orken avgöra. Men min skrivlängtan är stor.

Jag har gissningsvis 12.000 ord kvar att skriva. Hur kan jag veta det så detaljerat?
Jo, mina kapitel har hittills bestått av ca 1.000 ord i snitt. Dessutom har jag redan klart för mig vad som ska hända. Alla kommande kapitel är förberedda, dels med en beskrivning av scenerna men där finns även textstycken och dialoger inlagda. Det är sånt som jag har antecknat tidigare och petat in.

Jag har hela tiden tänkt att de där förberedelserna kommer hjälpa mig, och på ett sätt gör de verkligen det. Det är skönt att mötas av ett nytt kapitel som redan innehåller något jämfört med att bländas av ett blankt dokument.

Men … I helgen som gick var målet att få två kapitel klara. Där fanns en hel del stoff att utgå från, men oj vad det trilskades. Jag upptäckte att det inte alltid är så lätt att reda ut sitt eget trassel.
Även om det var mer komplicerat och tog längre tid än jag trodde kom jag fram till delmålet. Det var fantastiskt skönt när allt föll på plats, och det som jag trodde skulle bli två kapitel blev till slut tre.

Manus för testläsning
Del av mitt manus som jag gav bort i julklapp.

Jag har hittat testläsare!

Redan i julas lämnade jag 34 kapitel till min mor och svärmor. Det kallar jag dock inte för testläsning, det var mer en kul grej att ge bort i julklapp.
För några veckor sedan fick min goda vän Linda börja läsa. Jadå, jag vet att nära kompisar kan vara för snälla i sina kommentarer. Hon är dock viktig i sammanhanget eftersom hon både har lokalkännedom och vissa expertkunskaper. En rutinerad läsare är hon också, så på bara en dag tog hon sig igenom 47 kapitel och lämnade mycket värdefull feedback.
Dagen efter var hon tyvärr med om en olycka där hon bröt armen och hamnade på sjukhus. Då fick jag ännu mer fart och motivation för att få fler kapitel färdiga för läsning. Klart att hon skulle få lite underhållning i sjuksängen.

Sedan efterlyste jag ytterligare en testläsare mitt Instagramkonto. Bingo! Jag fick flera svar och de två första som hörde av sig fick 56 kapitel att läsa. Den ena har jag redan fått svar från och det var otroligt spännande att få veta hur hon uppfattade karaktärerna och handlingen.
Förstår om du är nyfiken, men mer än så säger jag inte om det just nu. Jag kommer göra ett separat inlägg om testläsare längre fram. Finns mycket intressant att lyfta och lufta om det.

Någon blir kanske fundersam. Är det inte knasigt att använda testläsare innan råmanuset är komplett?
Nej, jag gillar att få feedback och kommentarer under tiden. Texten var inte heller helt ”rå” eftersom jag har läst igenom och fixat en del under tiden. En annan anledning till att jag inte ville vänta längre hör ihop med nästa stycke.

Jag har valt lektör!

Även om jag redan hade hyfsat bra koll använde jag mig åter igen av Instagram. Den här gången för att få lite hjälp i sökandet efter lektör och redaktör. Den generösa skrivcommunityn delade med sig av många bra tips och efter att ha googlat, jämfört, mejlat och pratat med ett antal lektörer hade jag massor att fundera på. Det var inte lätt att välja bort duktiga proffs som säkert hade kunnat göra underverk för mig och mitt manus.
Men jag har alltså bestämt mig. Det känns tryggt och bra men jag kommer vänta med att berätta vem valet föll på. Just precis, det kommer ett separat inlägg om det längre fram.

Glädjande att höra var att alla som jag valde mellan har mycket att göra under våren, några var näst intill fullbokade. Så ett gott råd om du funderar på att anlita lektör – boka i god tid.

I och med lektörsläsningen har jag också en deadline.
Jag har 20 dagar på mig att skriva färdigt, gå igenom testläsarnas kommentarer och grovredigera. Den 10 februari ska jag nämligen skicka manuset till lektören.
Låter det omöjligt?
Tyst! Säg inget.
Klart att det går.
(Tänk dig en smiley med ansträngt leende här.)

Välkommen hem till mig på nyårsfest!

Caroline Möllesand

Nyårsafton är här. Föreställ dig att du har fått en tjusig inbjudan till nyårsmiddag hos mig. Låter det otippat? Strunta i det, för nu står du redan utanför mitt hus, kanske med en flaska vin som gåbortpresent, och ringer på dörren.

Det dröjer en stund innan jag öppnar och då har jag bara trosor och behå på mig. Jag har nyss kommit ut ur duschen, så du får hänga med en trappa upp när jag väljer kläder och sminkar mig. Sedan får du slå dig ner i köket och sippa på en fördrink medan jag fixar något ätbart åt oss. Självklart lägger jag ner både själ och hjärta för att vi ska få en trevlig och minnesvärd kväll ihop. Jag hoppas så innerligt att mina ansträngningar blir till belåtenhet.

Kan du se liknelsen mellan det du nyss läste och processen att ge ut en bok?
Bra, då kanske du förstår.
Jag är inte klar.
Varken med någon middag eller med mitt manus.
Nej, inte ens råmanuset är färdigskrivet.
Inte har jag blivit antagen av förlag heller.
Hur skulle jag kunna ha blivit det? Jag har ju inget manus att skicka in.

Du som fortsätter att läsa mina blogginlägg här kommer få hänga med, nästan i realtid, på vägen till det som är tänkt att bli en utgiven roman.

Men varför skriver jag här på Debutantbloggen om jag inte har kommit längre?
Ja, det borde egentligen våra bloggföreträdare svara på. I brevet till oss som blev antagna skrev de så här:

”Det var ni som fångade vårt intresse och vi ser att ni kan bidra med en bra mix och därmed skapa en bredd med era olika ingångar till bloggen.”

Ha ha, det känns nästan som om jag blev inkvoterad för mångfaldens skull. Det gör inget. Klart att det ska vara en bra blandning här. Dessutom tror jag att jag representerar många skrivande själar där ute. Kanske är just du en berättarivrig idéspruta, som filar på ditt manus och undrar om det duger för utgivning?

Men vad är jag då för galning som ger mig in i detta?
Jo, en blivande 50-åring som håller på att återhämta mig från utmattning och vill ta vara på livet som verkar ha återvänt. Mitt i allt elände har jag upptäckt skrivandet och vill se vart det bär. Därför vågar jag chansa för att slippa undra vad som kunde ha blivit av mitt manus och hur det hade känts att ge ut en bok.

Men visst finns det tvivel, tro inget annat. Inom mig pågår en högljudd kamp mellan två typer som jag kallar för JAGUAREN och KYCKLINGEN.

Jaguaren är hon som är stark och självsäker. Hon vågar nästan vad som helst och verkar vara beroende av adrenalinet som rusar i blodet och ger kickar. Det var hon som skrev det övertygande ansökningsbrevet som fick mig antagen till Debutantbloggen.

Sedan har vi den lilla rädda kycklingen. Med sin låga självkänsla och sitt ständiga ältande tror hon att hon ska misslyckas med det mesta eftersom hon ser sig som ömtålig och värdelös. Och vad ska folk tycka och tänka? Hon fick mig nästan att lämna återbud till det här bloggskrivandet.

Men, här är jag ändå och jag börjar landa i mitt beslut. Nu ska jag fokusera på det som behöver göras och försöka njuta istället för att noja. Det är hög tid att kräva lite respekt och tilltro till min egen förmåga.

Det där med utgivningen då?
De flesta som läser den här bloggen vet redan att chanserna att bli antagen hos traditionellt förlag är mikroskopiska. När man lägger till hur långa ledtiderna kan vara från antagning till utgivning, är valet ganska enkelt för en ivrig typ som jag. Livet känns för kort för att sitta och vänta på förlag. Därför kommer jag, tillsammans med olika proffs i branschen, att ge ut min roman på egen hand eller via hybridförlag. Exakt vilken väg det blir har jag inte bestämt ännu.

Hur som helst är du varmt välkommen att hänga med på mitt äventyr. Och istället för nyårsmiddag hoppas jag kunna bjuda in till releaseparty längre fram.

Skål och Gott Nytt År!

Äntligen – här är de nya debutantbloggarna!

Debutantbloggen 2021

Hej!
Det är vi som har fått förtroendet att driva Debutantbloggen under 2021 och vi har längtat efter att få börja skriva inlägg så att fingrarna glöder.

Vi tackar ödmjukast 2020 års debutantbloggare för deras långa och trogna tjänst. Från och med nu är det våra ansikten – i egenskap av blivande och varande bokdebutanter – ni kommer att mötas av.

På lördagar delar vi med oss av tips eller svarar på frågor och på söndagar lämnar vi plats för inbjudna gästbloggare. Välkommen att vandra med på våra framgångar, motgångar, sidogångar och andra spännande gångar.

Hoppas att ni vill hänga med oss framöver!

Gudrun Furumark

Gudrun Furumark

Debuterar med: En roman som har arbetstiteln Läsåret, på förlag Systerkonspirationen. Berättelsen handlar om en tonårstjej under tidigt 90-tal som läser Anaïs Nin, lyssnar på Nick Cave och är på desperat jakt efter någon som kan ta hennes oskuld.

Bidrar till bloggen med: Vill vara som en extra skrivkompis åt läsarna. Har själv längtat efter folk att prata skrivande med under arbetet med Läsåret.

När jag inte skriver: Lyssnar jag på mina tre barn som pratar om sina respektive intressen; Spiderman, Anakin Skywalker och David Lynch. Arbetar som psykolog på BUP i Stockholm. 

Här hittar du mig: på Instagram gudrunelizafurumark

Gudrun bloggar på måndagar.


Ann Edliden

Ann Edliden

Debuterar med: romanen “Någon annans tidsfördriv” som ges ut på bokförlaget Polaris i juni. Den handlar om Doris, som tror att hon råkat på en riktig drömkille i en dejtingapp – tills hon upptäcker att han inte existerar. Den delen är baserad på verkliga händelser ur mitt liv. Den andra delen av boken följer Doris jobb med realityserien Château Amore, där intrigerna frodas både framför och bakom kameran.

Bakgrund: Jobbar som kultur- och nöjesjournalist på TT Nyhetsbyrån i Stockholm. Har tidigare drivit eget café/vintagebutik i min hemstad Karlstad och jobbat på Sveriges Radio, SVT, Aftonbladet och Expressen.

Bidrar till bloggen med: glimten i ögat, många bollar i luften och förstås ett glatt humör. Gissar att jag lär skriva en hel del inlägg om min “resa”, samt dela med mig av allmänna funderingar och livsvisdomar som jag samlat på mig under den.

När jag inte skriver: Har jag ett svagt minne av att jag brukade gilla att dansa, sjunga karaoke, podda och göra eller delta i quiz. Sedan kom en pandemi, så just nu tittar jag mest på dejting-tv hemma i soffan med min kille som jag lägligt nog lyckats dra ner i dokusåpeträsket. Har motsatsen till gröna fingrar, tycker inte om varm dryck och har tyvärr absolut ingen motivation till att göra sådana där 30-dagars-yogautmaningar.

Här hittar du mig: på Instagram annedliden

Ann bloggar på tisdagar.


Mattias Kvick

Mattias Kvick

Debuterar med: Pensionat Solvändan, en barnbok som jag även har illustrerat. Den handlar om Algot och hans mamma som befinner sig på Pensionat Solvändan under en sommar. Algot hittar en fin, gul klänning i ett skåp som han tar på sig och kallar sig för Beatrice. Han säger att han är en flickpojke. Det är en bok om könsidentitet, men också om att hitta vänner och kanske främst om att få vara den man är.

Bakgrund: Jag är frilansande tecknare, konstnär och illustratör. Jag bor i Alingsås med min familj sedan 12 år tillbaka, där jag också har min ateljé. Jag har illustrerat några böcker tidigare och jag tecknar regelbundet om aktuella händelser i rutan Kvicktänkt i Alingsås Tidning sedan sommaren 2014.

Bidrar till bloggen med: Svårt att säga så här inledningsvis, men något om debutbokens tillkomst kommer jag så klart att skriva om. Inspirationens märkliga vägar lär beröras och att drivkraften kan komma ur nästan vad som helst. Det kan nog bli några ord om att som jag vara både författare och illustratör i samma kropp. Men den som läser får se.

När jag inte skriver: Jag är musikälskare av stora mått. Jag läser mycket, går ofta på loppis, spelar gitarr och är högst frivillig slav under det svarta kaffet. Jag blir extra glad om jag får påtår.

Här hittar du mig:
www.mattiaskvick.n.nu
Facebook: Mattias Kvick – Tecknare
Instagram: mattias8882

Mattias bloggar på onsdagar.


Caroline Möllesand

Caroline Möllesand

Debuterar med: En feelgoodroman som utspelar sig på Öland. Den handlar om två kvinnor mitt i livet, Melinda och Sanna, som inte har setts sedan de slutade gymnasiet. Båda har varit med om stora förluster och hanterar sin sorg på olika sätt. Av en slump återförenas de på Öland och tillbringar en aktiv och händelserik sommarvecka ihop. Man får följa deras yttre och inre resor som handlar om att återupptäcka vad som gör livet meningsfullt. Samtidigt måste Melinda fatta rätt beslut angående en stor hemlighet som rör hennes dotter.

Bakgrund: Jag är gift, bor i Kalmar och har en son på snart 19 år samt två vuxna bonusbarn. Jobbar med kommunikation och marknadsföring i egenskap av skribent, grafisk formgivare och marknadskoordinator. De första 15 åren var jag på en lokaltidning och de följande 15 åren drev jag reklambyrå. Efter en vedervärdig utmattning har jag nu 15 år kvar till pensionen och siktar på en deltidsanställning kombinerat med skrivande.

Bidrar till bloggen med: Mina inlägg kommer dels att handla om var, vad, när, hur och varför jag skriver. Förhoppningsvis kan jag också tillföra något när det gäller att ge ut en bok på annan väg än via traditionellt förlag. Jag hoppas att du som bloggläsare kommer känna igen dig, inspireras och lära dig något nytt. Vem vet, i vissa fall kanske mina idéer och beslut kan fungera som avskräckande exempel? Sådana behövs ju också.

När jag inte skriver: Golf är min stora passion och jag spelar förmodligen lite för ofta för mitt eget bästa. Älskar att resa när det är möjligt, annars stillar jag min bortlängtan genom att läsa böcker eller titta på teveserier och filmer.

Här hittar du mig: på Instagram caroline.skriver

Caroline bloggar på torsdagar.


Anna Grönlund

Anna Grönlund

Debuterar med: En psykologisk thriller i forskarmiljö som utkommer på Ordfront Förlag. Titeln är ännu hemlig.

Bakgrund: Läkare och f.d. forskare inom stamceller och regenerativ kardiologi. Skrivutbildad b.la. på Stockholms Universitet, Långholmens Folkhögskola, Skrivarakademin och Cinemantrix. Uppvuxen i Stockholm och USA.

Bidrar till bloggen med: Tankar om att skriva i gränslandet mellan fin- och fulkultur. Kanske mest ful. Genrelitteraturen som arena för samhälls- och civilisationskritik, och litteratur som en politisk handling. Mitt skrivande utgår från människokroppen och dess sköra gränser, och är särskilt intresserad av det där äckliga, oformliga; det som vi behöver stöta bort för att kunna fortsätta leva.

När jag inte skriver: Arbetar på lasarettet i Visby. Studerar film på Konsthögskolan Valand. Tar hand om barn och odlar kål. Förköper mig på frön och antikviteter.

Här hittar du mig: på Instagram annamariagronlund

Anna bloggar på fredagar.

But I Still Haven’t Found What I’m Looking For

Det är det här inlägget jag fruktar. Det är det här inlägget som kommer förfölja mig i ett år. Det är det här jag ska läsa i slutet av 2021 för att se vad det blev av allt jag hoppats och drömt. Mitt sista inlägg. En blick mot framtiden. Fullt av löften till mig själv och inte minst packat med förhoppningar om vad som komma skall. För det är ju så. 2020 kommer jag alltid minnas som mitt Debutantår. Jag kommer minnas det av andra anledningar också, men dessa delar jag med i stort sett varenda levande, tänkande människa på planeten. Det andra är mitt. Det blev inte som jag tänkt. Det blev inte vad jag hoppats.

I have climbed the highest mountains
I have run through the fields
Only to be with you
Only to be with you

På många sätt har det varit fantastiskt. Bara tanken på att det i går, på självaste julafton, öppnades paket som innehöll min bok (jag VET att det var så eftersom jag signerat ett antal böcker själv med julhälsningar till någon annan än den som köpt boken) är ju fullständigt glimrande. Att människor som läst den har hört av sig med värmande ord är otroligt upplyftande och att etablerade och erkända kollegor gett tummen upp är stärkande. Jag är stolt över vad jag gjort, jag är tacksam mot förlaget, men det blev inte vad jag hoppats på.

I have run I have crawled
I have scaled these city walls
These city walls
Only to be with you

Åh, jag hade möjligen fantasier (jag fantiserar ju i text jämnt och ständigt så det är knappast någon överraskning att jag ibland även fantiserar om verkligheten) om det osannolika, men rent intellektuellt var jag givetvis fullt medveten om att det här inte skulle bli något oerhört genombrott av episka mått. Jag visste hur förutsättningarna såg ut. Samtidigt hade jag en plan för hur jag skulle knäcka dessa förutsättningar och göra något mer än det förväntade, men en pandemi kom emellan, stampade på de där planerna och nu är året alldeles snart förbi. Good Riddance, men visst kommer jag att sakna 2020 till viss del och det kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat.

I have kissed honey lips
Felt the healing in the fingertips
It burned like fire
This burning desire

Debutantåret kom och gick och nu ska jag blicka framåt. Jag kommer alltid älska Nästan Friends och jag är så glad att jag inte är ensam om detta, men jag vill mer. Jag vill större. Jag vill häftigare. Således kommer vi nu till det jag fruktar. För när jag återkommer till Debutantbloggen om 365 dagar eller så (om den traditionen står sig vill säga) för att skriva om mitt 2021 vill jag inte göra det med en berättelse om ett bortkastat år. Jag vill berätta om min fortsatta författarresa. Jag vill ha tagit nästa kliv. Minst. Helst flera. Och jag vill göra allt det där jag drömde om att jag skulle göra i år.

I have spoke with the tongue of angels
I have held the hand of a devil
It was warm in the night
I was cold as a stone

Och här är grejen. Det hänger på mig. Åh, jag kommer behöva hjälp. Jag kommer behöva stöttning, testläsning, kanske en redaktör, peppning, kärlek och så vidare. Glöm myten om The Self Made Man/Woman. Men utan mig går det inte. Jag är grundingrediensen. Om jag har allt det andra, och det har jag, så hänger det i slutändan på mig. Jag måste skriva så bra att andra ser det och vill ge det till ytterligare andra. Jag vill finna det där jag drömt om så länge och här finns ytterligare en grej. Jag vet att många av er läsare också vill det. Jag blickade tillbaka i mitt förra inlägg, låt oss blicka framåt tillsammans nu. Låt oss lova oss själva att vi ska göra allt för att det ska bli så. Ni kanske skriver ett gästinlägg 2021 för att ni äntligen nått dit eller så tar ni över Debutantbloggen 2022 eller så gör ni något annat, men ni gör det ni gör för att ni gjorde allt det andra först. Ni skrev så bra.

365 dagar. 365 dagar för att se till att jag kommer tillbaka med något verkligt att berätta nästa gång jag skriver i den här bloggen. 365 dagar för att hitta det jag letat efter. Det säger vi.

Avslutningsvis vill jag tacka Anna, Ina, Jens, Mirijam och Pia för att de gav mig chansen att ratta den här institutionen. Jag vill tacka alla läsare och framförallt vill jag tacka Hanna, Kristin, Malin och Sara för att ni varit så hjälpsamma, skickliga, inspirerande, roliga och framförallt snälla (det viktigaste man kan vara) under året. NI gjorde det omöjliga. NI gjorde det till en höjdare.

Stort lycka till nu till våra efterträdare. Vi hörs om ett år.

Vill du vara med och driva Debutantbloggen?

Kommer du ut med en bok under 2021? Tycker du om att skriva om att skriva? Vill du vara med och driva en av landets mest legendariska skrivbloggar?

Kanske är du en av nästa års debutantbloggare.

Att blogga på Debutantbloggen är att föra vidare en tradition som startade i december 2008, då grundarna Augustin Erba, Kevin Frato och Kalle Dixelius slog sina kloka debutanthuvuden ihop och startade bloggen. Vid nästa årsskifte lämnade de över stafettpinnen till ett nytt bloggäng, och sedan dess har nya debutanter tagit över rodret på nyårsdagen, lika säkert som Ivanhoe och backhoppning till kebabpizzan. 

Var beredd på …

… att det krävs täta kommunikationer och gott samarbete med övriga bloggare.

… att ni tillsammans har möjlighet att sätta er speciella prägel på bloggen.

… att sköta administrationen kring bloggen, som att konktakta gästbloggare, svara på mejl och dela blogginnehållet i Debutantbloggens sociala medier.

… att det blir ett svinkul debutantår!

Mejla till Debutantbloggen@gmail.com och berätta om dig och din kommande bok. Vi vill ha din ansökan senast 1 december.

Hälsningar från Kristin, Sara, Malin, Hanna och Daniel