Om du skriver en serie …

Det finns några saker jag önskar att jag hade tänkt på när jag skrev första boken. Tips i slutet av inlägget!

För ett år sedan satt jag vid samma dator och tänkte deadline vid jul (och vid mars tänkte jag att maj var realistiskt). Nu räknar jag återigen veckorna till jul och konstaterar att den här gången har jag en chans att lyckas (vilket jag på allvar trodde då också). Jag inser i samma veva som jag räknar veckor att det inte är lång tid kvar på debutantbloggsåret och känner ännu mer tydligt hur piskan viner kring ryggen. För jag vill så gärna ha ett bokkontrakt på del två innan bloggåret är slut. Jag vill fira i champagne med er.

För tillfället har jag 50 000 väl valda ord i manuset. Jag vill ha ungefär 20 000 till. Det finns så många ordkombinationer som skulle kunna passa in. Jag har början, mitt och slut på berättelsen. Tänk att ge orden till en AI-robot och få ett färdigt förslag i handen. Nej, håller med, det låter inte så lockande.

Nackdelen med att skriva del 2 i en serie är ju att man måste komma ihåg vad som hände i del 1 och det är det en utmaning. Det betyder att jag måste parallell-läsa första boken för att inte skriva felaktigheter i del 2. Jag för anteckningar i marginalen och skriver små lappar för minnet. Fördelen med det här manuset är att jag har varit klok nog att ha ett annat tema än det blommiga tema jag valde till första boken (jag har redan skrivit om alla blommor jag kan). Nu är det dags att frossa i julen. Och kanske är det där skon klämmer. Det har varit stört omöjligt att tänka på pudersnö och varm choklad under den här fina sommaren (inte för att jag klagar). Nu är det lättare att likt en zombie dra för gardinerna och snart nog kommer kylan krypande upp från golvet. Jag vill att min uppföljare till En man till Amanda ska kännas som en varm och förlåtande filt som man kan svepa in sig i.

Ser fram emot hösten för att komma i rätt sinnesstämning.

Nästa gång jag skriver en bokserie ska jag underlätta för mig själv och:
1) Tänka ut intrigerna för alla delar innan första boken är klar för att kunna ha med snygga planteringar tidigt (och för att undvika upprepningar).
2) Skriva tydliga personkort för alla karaktärer i boken (även mindre bikaraktärer som kan komma att få större utrymme i uppföljaren) och samla alla tankar i samma mapp på datorn. Obs, detta gäller även om man inte tänker sig en serie – för det kan hända att det blir fler böcker än man planerat från början.
3) Skriva synopsis på alla delar och skicka till förlag tidigt. För tänk vilken lycka med två- eller till och med trebokskontrakt på samma gång. Jag har hört att det kan hända!

Tio tips för att lyckas på bokmässa

Jag visste redan när reklamen för Bohusläns bokmässa kom att jag inte skulle kunna stå på den med min egen bok eftersom den ligger en hel månad för tidigt i tid.

Men eftersom jag är lite klurig övertalade jag en nära familjemedlem att sälja sin barnbok istället och då föll det ju sig helt naturligt för mig att se mässan både ur utställares och besökares perspektiv.

Så – vad kom jag fram till under mitt under-cover besök? Till att börja med ökar det chanserna att sälja något (i alla fall en barnbok) om man har en unge vid bordet. Hon hade för övrigt en alldeles förtjusande försäljningsmetod:
”Tycker du om boken?” undrar en äldre dam som fingrar på den tokiga sagan och funderar på om hon har någon i bekantskapskretsen som är i rätt ålder.
”Ja – när trollet trycker på den blå knappen får man pannkakan i huvudet!” säger barnet glatt.
”Usch då!”
Reaktionen gör oss lite ställda. Det kanske är för busig saga och vi ser framför oss en potentiell köpare som vi håller på att förlora greppet om. Men då tittar barnet upp med sina stora ögon.
”Men när man trycker på den gula knappen. Då hamnar pannkakan på tallriken. Swish!”
I det ögonblicket går försäljningen igenom. Damen lägger till och med på lite extra på priset. Så nöjd blir hon med det här svaret. Lärdom: Försäljning handlar om att göra kunden nöjd.

Mina tio i topp-tips för dig som ska på bokmässa!

  • Ha realistiska mål! Överväg om det är värt det. Är mässavgiften för hög eller resvägen för lång? Tänk en extra gång innan du åker.
  • Fira varje såld bok! Min stickprovsundersökning säger mig att 5-10 sålda böcker är en mycket bra dag på mässan.
  • Sätt upp övriga mål! Knyta kontakter, se en ny stad, visa upp din bok etc.
  • Ha kul! Se mässgrannarna som dina bästa vänner och besökarna som blivande bekanta.
  • Lyssna på eventuella föredrag och föreställ dig att det en dag är du som står där på scenen.
  • Locka besökarna till dig. Allt är tillåtet! Godis, choklad och lotteri är populärt. Och du kommer att märka att ett vackert/intressant omslag drar besökarna till sig likt bin söker nektar. Men se till att du får lunch i dig, annars kommer du äta upp allt själv!
  • Tänk på höjden! Ha med dig något att lyfta upp böckerna på. Vanliga plastställ funkar, men såg även hyllor och pimpade notställ på mässan. Riktigt bra, framför allt om du har flera olika titlar med dig.
  • Stå upp, gå omkring, mingla. Du kommer rätt långt även om du måste ha ett öga på ditt eget bord.
  • Tryck upp en stor rull-up i förväg eller en lite mindre om du är blyg. Ger proffsigt intryck!
  • Leta aktivt efter kommande bokmässor och loppisar i ditt område. Kanske finns det ett tema du kan haka på, även om det inte är en renodlad bokmässa.

Lycka till!

I väntan på nästa bokmässa har jag gjort ett litet arrangemang i köket. Tror familjen kommer jubla.

Ett litet bokfrö är satt

Jag har precis börjat på ett nytt litet bokfrö. Det är så skört såhär i början och jag är rädd att den lilla, knappt förnimbara idén, ska blåsa bort om jag försöker sätta ord på den. Jag har en känsla, ett tema och två suddiga figurer vars öden verkar sammanflätade på något sätt. Jag håller som bäst på att sätta ned mina figurer i ett landskap som på samma gång är tryggt och välbekant för mig som det är helt nytt och spännande.

Mars är tydligen min startmånad, jag kan se ett mönster bland alla mina romanstartsförsök. Jag petar ned solrosfrön i jorden samtidigt som jag grunnar på min idé. Jag har köpt anteckningsbok och matchande pennor. Blomfrön och bokfrön verkar ha en viktig sak gemensamt: De behöver skit för att växa.

Jag häller gödningsmedel över jorden och jag förbereder mig för att ösa en massa floskler, klichéer och taffliga meningar över min lilla idé. För jag vet att det är så det funkar, åtminstone för mig. Det är som om själva mängden text är avgörande för att det överhuvudtaget ska bli något bra. Det är först när jag har en stor massa text som jag kan se vad som var tänkt att bli.

Tänk om man hade kunnat skriva rätt från början. Börja på ord nummer ett och sätta punkt åttiotusen ord senare – och då vara helt klar. Hur många ord har det inte krävts för att skrapa ihop en bok på åttiotusen ord? Det dubbla? Tredubbla?

Samtidigt är det väl en del av charmen. Att leta ogräs, hitta nya knoppar, gräva runt i det okända och sedan ta ett steg tillbaka när allt är klart och förundras över skörden. Av erfarenhet vet jag att det är lätt att ha mycket energi i början och tappa fokus under vägens gång. Ogräset kan bli alltför dominerande. Så den här gången sätter jag upp en plan:

  1. Sätt arbetstitel på boken
  2. Namnge karaktärerna och skriv ned deras längtan, lögner, negativa och positiva erfarenheter
  3. Bestäm miljön
  4. Skriv synopsis
  5. Håll dig till synopsis
  6. Håll dig till synopsis
  7. Avvik eventuellt lite från synopsis
  8. Hoppa över delar som är svåra
  9. Håll ut
  10. Skriv slutet
  11. Skriv de delarna som är svåra
  12. Förstärk det som är bra i texten och minimera det som är mindre bra
  13. Fira

Nio år och författare

Emma som nioåring läser Svarta hingsten.
Kan man någonsin uppleva en bok på samma sätt som när man var nio igen? Någon som minns Svarta hingsten?

Jag var nio år när jag peakade som läsare och jag är fortfarande nio år när jag skriver. Har fastnat i den åldern när man ännu inte är något, men fortfarande kan bli allt.

Varje bok jag läser som nioåring drabbar mig. Jag analyserar inte, bara upplever – närmast slukar – alla böcker som kommer i min väg. Genom dem får jag tillgång till hela världen, alla tidsåldrar. Författarnamnen går rakt in i hjärtat och jag vet när jag är nio år att jag är en av dem.

Jag tror på vartenda ord jag läser. Min egen tillvaro bleknar i jämförelse med de livsöden jag blir en del av. Sänglampan lyser lite för länge på kvällen och varje vaken stund som inte kräver min fulla närvaro sugs jag in i nya boksidor. Jag är stamkund på biblioteken och slår mig ofta ned vid mina favoritförfattares hyllor, men provar också mycket nytt eftersom böckerna inte kommer ut i den takt som jag läser. En del böcker gömmer jag under madrassen.

Svart arv av Mildred D Taylor.
Svart Arv av Mildred D Taylor kom ut 1987. Då var jag nio år och lika gammal som bokens huvudperson.

När jag skriver befinner jag mig i samma bubbla. Jag kan inte stava till intrig, vet inte vad protagonist och antagonist är för skumma figurer och den dramaturgiska kurvan utspelar sig långt ovanför mitt huvud. När pennan rör sig och tangentbordet smattrar är det orden som finner mig. Jag ser personer, hör samtal, förstår känslor och kan fånga dem i flykten, men det kräver koncentration. Att vara vuxen är en nackdel i sammanhanget. Barnen i hushållet växer inte ordentligt om de inte får mat. Någon måste ta ut de döda mössen som katterna envisas med att släpa in om nätterna och dessutom vilar familjens ekonomi i alla fall delvis på mina axlar. De karaktärer som längtar efter att bli hörda är så tunna att de nästan är genomskinliga och därför tar det också tid innan orden som kommer fram blir tillräckligt tydliga för att göra deras berättelse rättvisa.

Min första riktiga bok är på väg att bli till. Mitt nioåriga jag undrar varför det har dröjt.