Fritt fram att hitta på vad man vill – Fritt fram att protestera

I förra veckan skrev jag om hur trogen sanningen man måste vara när man skriver. Om det är okej att hitta på vad som helst. Det känns som om det här ämnet är outtömligt, men låt mig börja i en annan ände och sedan se om jag kan knyta ihop säcken något sånär på slutet. De senaste åren har det utvecklats en slags tes om att man inte det inte längre råder yttrandefrihet i det här landet. Att man inte längre får säga och tycka vad man vill. Det är givetvis nonsens. Så länge man inte bryter mot lagar som till exempel hets mot folkgrupp får man givetvis uttrycka vilka åsikter som helst. Det man däremot inte kan förvänta sig är att stå oemotsagd. Säger du något som andra finner stötande lär du få höra det.

Vad har detta med påhittade historier att göra?

Jag har vid några tillfällen lekt med tanken på att det skulle vara kul att skriva en berättelse om ”Stålmannen”, som han hette när jag var liten. Nu heter han väl Superman här också, men okej, det har inte med saken att göra. Min idé handlar om att placera honom i någon slags verklighet. Alltså en där en sådan figur skulle få riktiga konsekvenser. Det har försökts lite grann i Hollywood. Man of Steele och Batman v Superman gjorde det till viss gräns och Hancock var ett annat försök, men i slutändan går det alltid för långt. I Supermans värld kommer det fler och fler superhjältar och superskurkar till dess att han bara blir en i mängden, om än högst stående i pyramiden.

Hancock struntade nästan direkt i premissen och lät skurkar skjuta på honom trots att de givetvis måste ha vetat att det inte skulle ha någon effekt och då har jag inte ens nämnt scenen där han slänger upp en mobbare sisådär ett par hundra meter upp i luften och fångar honom utan att mobbaren fullständigt går i bitar i hans armar.

Min tanke var alltså att göra verklighet av fantasin. På allvar. Placera en flygande, superstark, osårbar människa i den värld vi lever i och sedan leka med det. Längre än till idéstadiet har jag dock aldrig kommit och nu kanske någon annan snor tanken och varsågod i sådana fall. Ja, det kanske redan har gjorts utan att jag vet om det. Nåväl.

Vad jag vill säga med detta är att det är, som någon kommenterade, fritt fram att hitta på som man vill i böcker. Det är trots allt sagor vi skriver oavsett hur verkliga de är, men min poäng är och var att du sätter ändå ett slags regler för den värld du skapar. Består den av monster och bestar är det inte så märkligt om det plötsligt dyker upp en drake, men om Kurt Wallander avväpnar en mördare genom en flygande round kick som leder till att bokskurken flyger tre meter kommer jag protestera.

I min debutroman lät jag en ankarlift ersätta en stolslift och jag öppnade en restaurang som stängt. Jag skavde av något år på en sommarplåga och så vidare. Små saker, men något rymdskepp kommer inte dyka upp som en deus ex machina för att rädda en historia.

I går såg jag slutet på säsong två av Älska mig. Jag ska inte spoila, men det fanns en sak som jag protesterade väldigt mot. Jag tyckte mycket om serien, men just den biten … nej, det höll inte ihop. Det var inget rymdskepp, men det hastades ihop utan förklaring. Jag nöjer mig så.

Ja, det är fritt fram att skriva vad man vill, men man kan inte räkna med att inte störa läsaren om man tillåter sig själv att ta ut svängarna alldeles för mycket. Så nu är jag färdig med den här debatten. Nästa vecka, hur många ord får en titel egentligen innehålla?

Gästbloggare: Lina Arvidsson

Foto: Eva Lindblad

Debut som knockar – eller den lite enklare andra boken

Den 8 oktober släpptes min andra roman, Blåmärken. I skrivande stund är det tre dagar kvar. 

När min debutroman, Ett hem att dö för, skulle släppas var jag nervös – men det är ingenting mot för den nervositet jag känner idag. Ändå är det annorlunda. Både tryggare, men ändå mer läskigt. Mer står på spel, liksom. 

I och med att datumet för boksläppet närmar sig med stormsteg har jag börjat tänka tillbaka på hur det var den här tiden förra året. Då skulle jag nämligen debutera – en stor sak i en författares liv. Den första boken ska släppas ut i världen och läsas av riktiga människor som inte är ens mamma eller partner eller bästa vän. Jag gick med hjärtat i halsgropen i veckor innan släppet. 

Varje människa jag träffade frågade samma sak: ”Snart är det dags – HUR KÄNNS DET?!” 

Ja, hur kändes det? Stort, förstås. Roligt. 

Men också som att det magiska datumet var starten på något så nytt och stort att det skulle innebära en förändring i mitt liv. Som att det automatiskt skulle hända något omvälvande den dagen, kanske skulle till och med en ny kroppsdel växa ut. 

Det hände förstås inte. Det som hände för mig var att jag kraschade. Dagen för boksläppet fick jag den värsta migrän jag någonsin haft. På jobbet skulle jag firas och jag tackade mina kollegor som peppat och stöttat under hela vägen. Men huvudet bultade och jag minns inte vad jag sa. 

Jag kikade in på en bokaffär på hemvägen för att se boken med egna ögon. Men jag hittade den inte. Genom migränen såg jag inte boken, trots att den tydligen fanns där. 

Jag åkte hem och la upp ett inlägg på Instagram. Kände ingen glädje direkt, men det skulle göras. Sedan gick jag och la mig. Jag fick ont i bröstet och blev orolig. Ringde 1177 som inte trodde att det var någon omedelbar fara men rådde mig att gå till vårdcentralen dagen efter. 

Det gjorde jag, utmattning konstaterades och jag blev sjukskriven. I flera veckor varken läste eller skrev jag någonting. Jag övade på att göra en sak i taget, till exempel lyssna på musik. Jag gick ut i skogen och satt på en sten och glodde. Jag sov och sov. 

När jag, efter ytterligare en tid, för första gången träffade en författarkollega berättade jag om min utmattning som kulminerat just på dagen då boken släpptes. 

”Jaså, du också?” sa hon. 

Det är tydligen inte helt ovanligt. 

Jag tog mig upp till slut och kunde gå tillbaka till jobbet. Kunde börja skriva också, om än till en början mycket långsammare än tidigare. 

Den här gången känner jag mig bättre rustad. Jag har sedan några veckor tjänstledigt för att skriva, jag har tid avsatt för själva releasen och jag är beredd på att det – till en början – egentligen inte kommer att hända särskilt mycket. Boken måste hitta ut till läsarna och läsarna måste hinna läsa den.

Bara det är nästan som magi. Den där idén som jag fick en mörk kväll i december förra året har blivit en hel berättelse som har blivit en bok som kommer att hamna i händerna på människor som vill läsa den. 

Rätt coolt, ändå. 

När det här inlägget hamnar på Debutantbloggen har boken redan funnits i butikerna i några dagar – och jag känner på mig att jag kommer att stå på benen den här gången.

Facebook: https://www.facebook.com/linaarvidssonwriter
Instagram: https://www.instagram.com/linaarvidssonwriter/

Lördagsenkät: Vilken är din främsta styrka inom skrivandet?

En del kan skriva dräpande dialoger, andra fantastiska förstameningar. Idag svarar vi på frågan vad vår främsta styrka är inom skrivandet. Det verkar som om vi kompletterar varandra bra, tänk om vi skulle skriva något ihop? Då får vi allt från underbara karaktärer som gestaltas på ett magnifikt sätt, härliga sexscener och knivskarpa dialoger i en medryckande miljö!

Kristin Fägerskjöld

Jag har av flera personer (lektör, redaktör, läsare) fått höra att jag är bra på att skapa en stämning som om läsaren vore där själv, och det är kul! Sedan tycker jag också att det är roligt att skriva dialoger, men där har jag inte fått samma feedback, haha.

Sara Molin

En sådan där fråga som är svår att svara på, eftersom den spontana reaktionen är ”näe, jag är väl inte så värst bra på att skriva egentligen.” Svårt att peka på sina starka sidor, liksom. Men karaktärer är nog min grej. Åtminstone är det en av de saker jag själv gillar allra mest med skrivandet, och det som driver mig framåt. Att skapa, lära känna och gestalta olika karaktärer. Sedan älskar jag att skriva dialog, så det är väl en av mina styrkor i den meningen att de partierna brukar gå ganska geschwint att skriva. Så, sammanfattningsvis: Jag skapar karaktärer och låter dem prata med varandra!

Malin Edholm

Jag tänker göra det riktigt lätt när jag svarar på veckans enkätfråga och säga att jag skriver bra sexscener!

Hanna Nordlander

Jag tror att det är min förmåga att skala av och lämna tomrum åt läsaren. När jag skrev på Stillna ville jag framkalla hur det kändes, och det kunde jag inte göra genom att bara berätta, utan jag var tvungen att gestalta. Då får läsaren själv fylla i med känslor. Om jag skulle ta med någon reaktion, så skulle den vara återhållsam. Att berätta något kraftfullt eller våldsamt på ett återhållsamt sätt, det tror jag kan skapa intressanta effekter.

Daniel Sjöberg

Det känns lite förmätet att påstå att man är bra på något när man precis släppt en bok och väntar in läsarreaktioner (två fina recensioner räcker liksom inte) och ännu mer förmätet att påstå att jag är bra på just det eller det. Jag har fått höra från ett par proffs (alltså en redaktör och en lektör) att jag är bra på dialog. Jag har samtidigt fått höra att jag är lite för mycket talking heads, alltså prat och inte så mycket mer, och det är något jag jobbat med. Jag tycker om att skriva dialog. Så långt kan jag sträcka mig. Antagligen för att jag tycker om att läsa dialog. Så kanske är det min styrka. Jag hoppas att jag har fler. Snart vet jag kanske, när läsarna hör av sig.

.

Verkligheten vs fiktion = vad är tillåtet?

Förra veckan var det en diskussion om hur nära verkligheten man måste hålla sig i sina böcker. Mer specifikt var frågan: är känslan eller trovärdigheten viktigast? som Kristin uttryckte det. Jag skulle vilja påstå att det ibland hänger ihop. Låt mig återvända till en värld långt bortom det mesta vi skriver. Den som Stan Lee skapade för massor av år sedan och som skänkte barndomens Daniel så mycket lycka. Det var Spindelmannen, Järnmannen (japp, Iron Man), Hulken, Fantastiska Fyran och så vidare och så vidare. I dag lever dessa skapelser för den stora massan främst som filmerna skapade av Marvel-studion.

Nyligen skaffade jag mig Disney plus (det finns många andra streamingtjä … nej, just det, det här är inte public service, glöm det) och började titta igenom filmkatalogen som är dessa fantasipåfund. Jag kan låta mig uppslukas av det även om jag då och då funderar på hur det är möjligt att Iron Man kan flyga eller hur Spider Mans fingrar kan fortsätta fästa på vilket underlag som helst när han har på sig den senaste dräkten som Tony Stark skapat åt honom. Jag låter det dock inte störa mig. Jag förstår vad det är för något jag ser och jag köper det.

Vi är i Stan Lees värld. Inte i Stieg Larssons. Eller John Le Carres, eller ens Dan Browns. Hos Stan Lee kan vi släppa logiken. Hos de senare finns gränser som inte tillåts passeras om jag ska orka läsa. Nu var det där tre exempel jag drog ur hatten. Jag kunde ha nämnt vem som helst som skriver om den verkliga världen.

Jag ska ta ett väldigt tydligt exempel som stör mig, ur tv-serievärlden. Saga Norén. Och nej, jag pratar inte om det faktum att hon inte talar skånska eller förstår danska utan minsta problem. Jag pratar om att en polis med sådana problem givetvis aldrig skulle tillåtas genomföra förhör. Kvinnan saknar fullständigt social kompetens och hur briljant hon än är som utredare är det overkligt på ett störande sätt att hon får ha kontakt med misstänkta eller anhöriga till mordoffer.

I min romandebut tar jag mig vissa friheter för att historien ska bli bättre. Det är små saker. Jag placerar en bygellift där det i dag inte längre finns någon kvar. Jag låter en sommarplåga vara ett år gammal. Små saker. Det kan möjligen störa en och annan kalenderbitare, men jag tror inte att det påverkar läsupplevelsen. Däremot, när jag skulle se till att en person ”sätts ur spel” kollade jag upp om det vi ser i filmer när så kallade elchocksvapen används och folk bara svimmar verkligen stämmer (det gör de inte) och då ville jag inte heller påstå det i en bok som ändå rör sig i verkligheten.

Man behöver inte gå till överdrift. Jag har tidigare skrivit om och funderat över hur pandemin kommer påverka framtidens böcker. Kommer vi känna oss tvingade att förhålla oss till och räkna med pandemin när vi skriver om saker som utspelar sig under 2020? Kan våra karaktärer sätta sig på ett flygplan hur som helst, eller gå på fotboll, fest, melodifestivalen och så vidare?

Min deckare utspelar sig 2022. När jag började skriva den hade jag ingen aning om pandemin. Det hade ingen annan heller. När jag nu ska färdigställa den undrar jag om tanken på det vi varit med om kommer påverka mig i en eller annan riktning. Det återstår att se. Så vad tusan vill jag säga med det här då? Tja, det vete tusan. Klockan närmar sig midnatt och jag måste sova. Men jag tror att det handlar om just det jag nämnde ovan. Känslan är viktigast, men ibland hänger det samman med trovärdigheten. För om den senare tar för mycket stryk hänger snart känslan på repen också.

Gästbloggare: Ifiyenia Ellis – Att skriva blev att prioritera mig själv

Jag var den enda som var förvånad över att jag bestämt mig för att skriva en bok (så som jag kallade det då, i mars 2018 när jag skrev till mina närmsta – men att stolt deklarera att ”Jag ska skriva ett råmanus! Och redigera det i tusen omgångar! Så blir det kanske en dag en bok!” låter inte riktigt lika mäktigt…). Detta trots att det på en någon nivå alltid varit en del av planen. En diffus dröm i bakgrunden, brukar jag säga.

Under 2010 och 2011 hann den drömmen bli något mindre diffus tack vare mina två terminer på Skrivarlinjen på Sundbybergs folkhögskola. En underbar tid och en gåva till mig själv, efter att ha låtit den kreativa delen av mig halvt rostat ihop. Vi gick under höstterminen igenom poesi, drama, novell och roman, fem veckor per del (plus en kort bonuskurs i filmmanus), som förberedelse på vårterminen där vi sedan fördjupade oss i något projekt.

Innan Skrivarlinjen skrev jag i princip enbart noveller, kortare texter och poesi. Någonting längre än så trodde jag aldrig att jag skulle klara av. Men när vi kom till romanskrivandet så inleddes det med en avdramatisering av att skriva ett helt bokmanus. Jag minns hur det ritades ett långt streck på klassrummets whiteboard. Ett streck som sedan delades upp i kapitel. Ett kapitel som kunde motsvara längden på en novell. De sade det säkert på ett mycket snyggare sätt än så, men själva andemeningen fångade mig direkt. Tanken på att skriva en hel roman kändes inte lika omöjligt – den diffusa drömmen blev plötsligt tydlig, klar. Och vips så blev det till vårterminen ett romanprojekt (som faktiskt var en påbyggnad av den idé som föddes vid filmmanuskursen), och det är inte mitt enda sedan gammalt påbörjade, men livet är som livet är och snart rostade kreativiteten igen.

När jag rasade in i utmattningens svidande lågor fyra år senare var jag hemma med en liten dotter. Jag blev då tvungen att göra något som jag inte vet om jag någonsin riktigt gjort innan – prioritera mig själv. Men, det var endast för hennes skull; inte för min egen. Det är något jag ännu kämpar med – en hjärna efter utmattning, ja, men också det här med självprioritering. Att ge mig själv pauser, ta tid för mig själv och endast för min egen skull. Den något frustrerande sanningen är dessutom att det som hjälper mig att faktiskt göra det, är att jag vet att jag blir en så mycket bättre mamma till våra nu två små troll bara jag får den där korta stunden för mig själv.

När jag för två och ett halvt år sen bestämde mig för att skriva ”på riktigt” – att kalla mig själv aspirerande författare, att sno åt mig tid vid datorn för att skriva, skriva, skriva. Då var det äntligen något jag gjorde för mig. En dröm som absolut inte utlovar några rikedomar – och sannerligen inte i början – och som dessutom är svår att nå. Även om skrivandet är ett mål i sig så vill jag ju ändå att mina ord ska spridas och läsas av andra. Men den tid jag lagt ner på att skriva på mina manus är aldrig något jag kommer ångra.

All svett, alla tårar, all ångest, ja. De kanske jag hade klarat mig utan, om min dröm nu aldrig kommer leda mig längre än några dammiga manus i byrålådan. Men endast kanske, för de tillsammans med min inre kritiker har inte utvecklat mig enbart som skrivande människa, utan även som person i allmänhet. Att jag vågade bestämma mig för att satsa på min dröm, på mig själv. För varje gång jag ramlat ihop i en hög av självtvivel så har jag rest mig starkare än innan. För varje gång den inre kritikern skriker om hur dålig jag är så lär jag mig något om hur jag kan göra det bättre.

Det som gör allting bättre är att du inte behöver göra det i din ensamhet. Jag fann en underbar gemenskap på instagram som har hjälpt och lyft mig om och om igen. Jag saknade även tiden på Skrivarlinjen och sökte och kom in på Långholmens författarskola, som var väldigt annorlunda men en bra övning i att bli läst, och inte mindre härlig. Jag växte ytterligare. Ju mer jag lästes och själv fick läsa -inte bara via kursen – desto mer sugen blev jag på att göra något av det också. När jag kom in på Skrivpedagoglinjen på Skurups folkhögskola stod allting klart. 2020 skulle bli året då jag inte bara tog min examen till skrivpedagog (vilket jag gjorde) och debuterade som författare (not so much). Min dröm hade utvecklats. Jag skulle skriva mina böcker, skapa mina skrivkurser, coacha andra i deras skrivande.

Men 2020 är 2020 och jag tror inte jag behöver skriva mer än så kring det och dess komplikationer. Gällande manuset så fick jag standardrefuseringar från alla förlag jag skickat till, förutom två som inte svarade alls.

Jag kanske aldrig når den del av min dröm om att ges ut, men jag kommer aldrig ge upp, aldrig sluta skriva. För så länge jag skriver hålls glöden vid liv, och så länge jag skriver låter jag mig vara den jag är.

Tack för mig, och för din tid! En dag möts vi kanske igen. Om inte här, så kanske på http://instagram.com/ifiyenia_skriver eller https://www.facebook.com/ifiyeniaellis/. Om inte där, så kanske i bokhyllan en dag. Och om inte där, så kanske i min roll som skrivpedagog. För inte heller den drömmen är en jag tänker ge upp.

Lördagsenkät: I vilken stad skulle du göra research om du fick välja fritt?

Att göra research kan vara roligt. Särskilt om man får göra det på plats. Det är dock tidsödande och kan dessutom kosta rätt mycket. Men låt oss säga att du fick en vecka i valfri stad i världen där du kan placera en karaktär, gå omkring, ta in dofter, smaker, känna gatstenarna under sulorna, vilken stad väljer du i sådana fall?

Kristin Fägerskjöld

Mitt svar har två aspekter, en ”borde” och en ”önskar”. Bordedelen säger åt mig att åka till Strängnäs, kanske inte så exotiskt, men jag har hört att det är en fin liten stad. Där huserar huvudkaraktärerna i mitt manus Svarta vingar och dit måste jag ta mig oavsett för att göra research. Skulle faktiskt åkt dit i somras men det där c-viruset satte stopp för det. Önskedelen väljer dock något mer exotiskt resmål. Längtar tillbaka till Normandie i Frankrike ibland, eller Skottland. Ett är dock klart; storstäder är inte för mig, jag väljer hellre någon liten sömnig håla på vischan som den lantis jag är.

Sara Molin

Åh, det finns så många jag skulle vilja svara här. Florens, Berlin, Brügge, Prag, New York (aldrig varit där!), Edinburgh. Fantastiska städer (när det gäller NY har jag alltså bara andrahandskällor). Men jag väljer nog Siena. Jag var där för längesedan och har fortfarande minnesbilder av hur mysigt och fint det var (och då är jag en person som vanligtvis har väldigt svårt att komma ihåg saker, hehe). Det känns som en perfekt stad att strosa runt och suga åt sig inspiration och vara kreativ i. Dessutom är italienskan ett så fantastiskt språk! 

Malin Edholm

Jag har inte någon specifik stad i åtanke för tillfället men jag dras direkt mot England och Storbritannien. Jag älskar historiska städer med mytologi och folksagor, även om jag inte skrivit/publicerat något historiskt själv. 

En stad jag gärna skulle spendera en vecka i och göra research är Oxford, trots att jag redan bott där under ett halvår så finns det så mycket mer att upptäcka. Alternativt Cambridge, Bath eller York. Det finns så många alternativ …

Hanna Nordlander

Just nu har jag ingen berättelse på gång som utspelar sig i en stad. Däremot tror jag att vart jag än åker, så kan det dyka upp berättelser som jag vill skriva. Så av nostalgiska skäl säger jag Hamburg. Jag bodde där en sväng på 90-talet och har inte besökt staden sedan dess. Jag tror att många minnen och känslor skulle komma att leta sig fram, och dem skulle jag kunna använda. Smaken av whiskey och cola i en bar på Reeperbahn. Båtarna på Aussenalster. Höstkvällar under träden i Othmarschen. Doften i U-Bahn medan jag väntar på morgonens första tåg. Ja, Hamburg får det bli.

Daniel Sjöberg

I dag kan man vandra omkring i stort sett överallt i världen från hemmet. Google Maps har väglett många karaktärer vid det här laget, men ingenting slår möjligheten att gå omkring själv på en plats. Just nu håller jag på med min deckare och även om dess ”huvudstad” är Enköping utspelar den sig även borta i USA och trots alla mina resor till det landet har jag ännu inte varit i huvudstaden Washington DC. Så jag tror att jag är praktisk och väljer ett besök i denna maktens verkliga centrum. Kanske på våren. Få se körsbärsblommorna, vandra längsmed Potomac och sitta nedanför Abraham Lincolns fötter och fundera över hur snett allt har gått de senaste fyra åren samtidigt som jag ser hur mina karaktärer speglar sig i The Lincoln Memorial Reflecting Pool.

.

En uppföljare ändå

Så har jag fått mina första reaktioner. Mina första recensioner rent utav. Jag ska återkomma till det i slutet av det här inlägget, men i en av dessa skrev recensenten att hon gärna skulle vilja läsa en uppföljare. Att det fanns lösa trådar som kunde plockas upp. Förlaget har uttryckt samma sak i ett mejl tidigare och någonstans har en tanke väckts. Jag skrev Nästan Friends med inställningen att det bara skulle bli en bok. Jag tycker att jag knöt ihop det och även om det inte är något ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar” ansåg jag mig alldeles färdig när jag satte punkt, men nu sitter jag alltså ändå här och funderar.

Mitt förra manus, som jag än i dag är oerhört förtjust i och lite sur över att det inte gav ett kontrakt, skrev jag också som en enda historia. Men när ett par förlag visade intresse och även ställde frågor om jag funderat på en fortsättning började något gro och förvånansvärt enkelt kom fortsättningen till mig. Jag har tänkt att jag ska skriva om det där manuset någon dag framöver och ge det en chans till och då med inställningen att det ska bli en fortsättning.

Ibland tror jag till och med att det kan vara värt något att skriva in sig i ett hörn. Att sätta sig en situation där nästa steg känns nästintill hopplöst. Det kräver nämligen att man släpper lös kreativiteten rejält. Att man funderar fler steg än normalt. För en lösning finns nästan alltid. Vill man så går det. Jag har inte gått loss fullt ut på Nästan Friends del 2 i skallen och det krävs att tillräckligt många såväl köper den, läser den som önskar en fortsättning, för att det ska bli aktuellt.

Nåväl, det är en senare fråga. Nu skriver jag ju faktiskt dessutom på ett manus som jag hoppas ska bli en serie. Jag har storys till del två och del 3 klart för mig, men först måste jag se till att del ett blir klar och att den dessutom lyfter så pass att något förlag vill ge ut den.

Avslutningsvis. Mitt livs första recension innehöll ingen önskan om en del två. Däremot innehöll den sådana hyllningar att mitt hjärta hoppade över (minst) ett slag. Jag visste inte var jag skulle ta vägen med all glädje när jag fick fem av fem, rubriken ”wow” och avslutningen om att det var en hennes favoriter för i år och att jag är en författare att följa.

Alla kommer inte gilla det du skriver. Det är en omöjlighet och säger sig självt. Inte ens det mest hyllade och geniala av verk tilltalar den totala mänskligheten. Vi är för olika och tur är det. Jag räknar med att någon kommer att komma farande med sågen så småningom, men att jag fått en människa att känna på det sättet som personen ovan, det gör allt slit värt det. Så tack för det och jag hoppas att fler kommer uppleva samma sak när de läser Nästan Friends. Om ja, då blir det kanske en uppföljare ändå.

Gästbloggare: Anna Agrell – Att vara tiden trogen (eller inte)

Det är en vecka innan boken ska gå i tryck och jag får tillbaka den sista granskningen från förlagets korrekturläsare. Min roman Ett halvt andetag utspelar sig på fyrtiotalet och en bit in på femtiotalet och korrekturläsaren uppmärksammar mig på att tilltal ofta upprepades vid den här tiden. En yngre person som ville tilltala en äldre kvinna kunde till exempel säga: »Inte visste jag att tant Anna skriver på Debutantbloggen. Så tant Anna är nervös? Det behöver tant Anna inte vara.«

Jag söker i dokumentet, ändrar alla upptänkliga passager, upprepar och upprepar tills det inte finns fler ord kvar, men i mig har en känsla tagit spjärn: Ska jag välja trovärdighet framför språklig spänst?

När teveserien Vår tid är nu sändes fick manusförfattarna utstå kritik för språkbruket: ”Talade människor verkligen så på den tiden? Inte användes det uttrycket?” Därtill var det många som inte försatt chansen att påpeka när rekvisitan var placerad i fel tid. Tanken på allt detta gör mig sömnlös och jag undrar om det verkligen är menat att jag ska skriva en historisk roman, men ivern som jag haft sedan jag fick idén är omöjlig att stoppa.

För några år sedan läste jag en artikel om Nora-Anna Larsson som var en framgångsrik löpare under fyrtiotalet, med tre världsrekord på 800 meter. Hon var den första kvinnan som fick springa ärevarv på Stockholms stadion. Hur kunde jag som ägnat åtskilliga år åt löpning ha undgått henne? När jag frågade människor i min omgivning visste ingen vem hon var, medan nästan alla kände till Gunder Hägg som var aktiv under samma era. Där och då bestämde jag mig för att utforska hur det hade varit att ägna sig åt löpning i en tid då doktorerna avrådde kvinnor från att springa längre än 200 meter. I romanen blir det gestalten Mirkka som drömmer om att springa ärevarv på Stockholms stadion, precis som Larsson gjorde. Där finns också en annan kvinna som pockar på min uppmärksamhet. Sonja arbetar på ett glasbruk och vill få sina alster antagna i en ansedd utställning. När de två kvinnorna möts kantrar livet på ett sätt de inte hade kunnat förutse. Glasbruket, löpningen, tidsandan; allt det har gjort skrivandet kantat av så många val att tankarna till slut slagit knut.

Dagarna slukas hastigt och jag måste fatta ett beslut innan boken går i tryck. När jag återigen läser texten får jag upplevelsen av att jag skrivit manuset till en gammal pilsnerfilm. I den stunden inser jag att varje historisk berättelse måste betraktas genom ett samtida filter. Åtminstone min. Jag skriver ett mejl till min redaktör: ”Stryk upprepningarna, jag väljer känslan!”

Hur tänker ni? Är känslan eller trovärdigheten viktigast i er läsning? Jag är också nyfiken på vilka val Kristin Fägerskjöld ställts inför när hon skrivit sina historiska romaner.

Hoppas att vi ses i fyrtiotalet!

Anna Agrell

Instagram: https://www.instagram.com/agrellanna/

Lördagsenkät: Stora försäljningssiffror eller hyllad av kritiker? Tvingad att välja.

Vi går direkt på frågan: Om du fick (och tvingades) välja. Skulle du helst skriva en bok som missförstås och säljer dåligt i nutid, men som om 100 år anses vara ett av världslitteraturens stora verk, eller en bok som säljer i miljoner världen över, men som sågas av kritiker som banal smörja?

Kristin Fägerskjöld

Jag väljer utan tvekan att sälja böcker under min livstid! Jag är långt ifrån någon djup författare (å andra sidan försöker jag att inte bli alltför banal heller, men det får någon annan bedöma om jag lyckas med eller ej), så helt klart tar jag uppskattning av de stora massorna framför ”finkritikerna”… Det roligaste som finns är ju att höra att någon har tyckt om det jag har skrivit, jag blir alltid jätteglad när någon bemödar sig om att lägga in en recension eller omnämnande om boken. När jag skriver hoppas jag alltid att det ska ge läsaren en stunds verklighetsflykt, underhållning, avkoppling och ”trevligt spenderad tid”. Tanken att göra någon kritiker glad har faktiskt aldrig slagit mig, jag är långt ifrån så originell i mitt författarskap..

Sara Molin

Hellre en bok som många köper och uppskattar nu, även om kritikerna skulle såga den. Jag tänker att en väldig massa läsare också säger någonting om en boks (läs)värde. Kritikerna kan säga vad de vill om en bästsäljare, men uppenbarligen finns det något i en sådan bok som tilltalar många andra, och deras åsikt är väl också värd något? 

Malin Edholm

Jag hade valt det andra alternativet, att sälja mycket nu trots att kritiker kallar det ”banal smörja”.

Jag tänker att om jag själv skulle tycka det jag skrivit var bra och böckerna skulle uppskattas av min samtid (vilket en ändå kan anta med så många sålda exemplar) så hade jag kunnat ta sågningen av kritikerna. Det hade för mig varit mer värt att många skulle gilla det jag skrivit och att förmodligen då kunna leva på det istället för att vara missförstådd och sedan upptäckas när jag är död och inte vet att mina texter läses. Visst är tanken på att bli hyllad som en av de stora författarna cool men jag ser inte vitsen eftersom jag inte kommer veta om det.

Sen tycker jag inte att kritiker alltid har rätt och om en bok är så pass populär så finns det förmodligen ändå något där som människor gillar och vill läsa, det behöver inte alltid vara så djupt. För den sakens skull hade jag inte kunnat skriva en bok enbart för att den ska bli en bästsäljare utan att tro på den själv, boken måste ha själ.

Hanna Nordlander

Jag skulle nog hellre skriva en bok som säljer dåligt nu, men som uppskattas senare. Det finns inte jättemånga poeter som säljer som smör och jag orkar liksom inte vara Yahya Hassan. Det orkade inte ens Yahya Hassan, verkar det som, även om hans debutdiktsamling sålde i 122 000 ex. Dra bort tre nollor, och du hamnar troligen ungefär på min försäljningssiffra. Men den får gärna ta lite tid på sig. Jag känner mig dock inte missförstådd; det är bara lite svårt att nå ut bland allt det andra fantastiska som finns att läsa där ute.

Daniel Sjöberg

För ett antal år sedan läste jag en elakt, men rolig och smart sågning av Dan Brown och dennes författarskap i The Guardian (tror jag det var). Jag funderade då på om det kändes även för en miljardär eller om han skrattade hela vägen till banken? Nu när jag ska svara på min egen fråga tänker jag på den där sågningen. Jo, nog skulle den kännas, det får jag medge, och visst vore det himla fint om ens barnbarn eller barnbarnsbarn, om det nu blir några sådana, kunde säga att det där är min farfars fars bok, den som nu hyllas så stort.

Men jag tror att vi lever en gång och vi dör sedan för alltid. Varför då inte passa på och leva nu? Jag ska vara helt ärlig och säga att pengar garanterat skulle göra mitt liv bättre och enklare. Det vågar jag påstå. Jag kan säkra framtiden för mitt barn och hjälpa sådana som behöver det. Och en bok som älskas av läsarna måste ju isolera hjärtat och hjärnan även mot de mest sofistikerade recensionssågningarna. Så jag väljer Dan Brown-vägen och lägger Herman Melville åt sidan.

Här hittar ni inte någon Debut blues

Ni vet hur det är. Nyårsafton närmar sig och pressen ökar. Nu ska vi ha kul. Nu ska det bli vackert festande som är värdigt för hur man avslutar ett år och påbörjar ett annat. Sedan vaknar man upp och det är bara ännu en dag bland alla andra. Vi har en tendens att övervärdera händelser och glömmer bort att livet fortsätter bortom den där dagen, kvällen, natten, semesterveckan. Så här. Det finns en anledning till att wedding blues, eller bröllopsdepression, är ett begrepp.

Jag kunde lätt ha hamnat i Debut blues häromdagen.

Dagen D som i Debut kom och gick. Jag har tänkt på den länge. Långt innan jag visste att jag skulle få ge ut en bok existerade den som en avlägsen fantasi. Jag hade föreställt mig något helt annat än det blev. En fest på förlaget kanske. Eller i en hyrd lokal. Omringad av familj, vänner, kollegor och kanske en och annan nyfiken främling. Högar med böcker, signeringspennan i högsta hugg, provläsning, tal, champagne och vetskapen om att min bok redan finns både här och där. Kanske med en och annan finfin recension i ryggsäcken. I stället jobbade jag som vanligt samtidigt som jag tog hand om min sjuke son. Dagen rullade på. När barn nattats gick jag till gymmet. Allt avslutades ändå med en livesändning på Instagram (min första någonsin) och det var kul. Men det var det. Varken mer eller mindre. Jo, jag blev intervjuad i direktsändning i P4 Jämtlands morgonprogram med Fredrik och Emelie och det var också skoj.

Jag var glad att äntligen vara framme vid målet, men det blev ju inte som i drömmen. Långt därifrån. Så vad göra nu? Deppa ihop? Tusan heller. Det är ju nu det börjar. Dessutom, så här i efterhand känns det som att det återstår ett par releasedagar. Minst.

Till att börja med när jag själv får boken i min hand. Den upplevelsen tror jag kommer överträffa fantasin. Sedan att få signera någons ex. Därpå när den ramlar ner hos recensenterna och så småningom deras reaktioner. Jo, det finns saker kvar att uppleva när det gäller boken.

Och det är väl det man ska komma ihåg. Det här handlar inte om en dag. Det handlar inte ens om en bok. Det handlar om ett författarskap. Jag vet inte om jag någonsin kommer få ge ut några fler böcker, men jag vet att jag inte är färdig med att försöka. Snart är det dags att grotta ner sig i den deckare vars råmanus ligger färdigt i datorn och som testläsarna var så förtjusta i förra året. Och Nästan Friends ska ju hitta läsarna. Jag är inte färdig med den på långa vägar, tvärtom.

Debutdagen kom och gick och det utan att kännas särskilt mycket i vare sig hjärta eller hjärna, men det gör mig ingenting. Faktiskt.

Nästa gång är jag på riktigt

I veckan som gick fick jag anledning att tänka tillbaka på hur det var när jag skrev till Debutantbloggen och sökte en av platserna för 2020. Vi konstaterade alla, vi fem som gör det här i år, att tiden verkligen har rusat fram. Kanske är det för att man bara skriver en gång i veckan, kanske är det för att Einstein hade rätt (men då borde ju åtminstone någon eller ett par av oss ha känt att tiden gått långsamt, eller) eller så är det för att jag nu är framme vid det tillfälle jag på sätt och vis aldrig trodde att jag skulle nå. När jag skickade mitt mejl den 7 november 2019 visste jag ännu inte när jag skulle debutera. Ska jag vara helt ärlig trodde jag nog att det skulle bli någon gång i början av året, men förlaget hade en klockren tanke och därför skulle det dröja till nu.

Ja, inte nu, nu, men snart. Den 22 september 1994 sändes det allra första avsnittet av Friends på NBC i USA. Den 22 september 2020 släpps min bok som hänger samman med serien. För er som eventuellt precis hittat hit finns det beskrivningar av handlingen både här och där, men kortfattat kan man säga att en man i Sverige får sätta livet till eftersom rollen som Joey Tribbiani gick till Matt LeBlanc 25 år tidigare.

Det är inte det viktiga här. Det viktiga är att jag har skrivit i Debutantbloggen fram till nu utan att vara debutant. Nästa gång ni läser en text av mig här kommer jag att ha förtjänat epitetet på riktigt. Då är jag vad bloggnamnet antyder och det är oerhört häftigt.

Vi har nu bara drygt tre månader kvar på den här plattformen och dessa tre månader kommer för min del handla mycket om min bok, men jag hoppas att det ska vara av intresse eftersom det ju är hit vi vill nå. På ett eller annat sätt. Kanske kan jag berätta något nytt, kanske blir det gammal skåpmat serverad med mina egna kryddor. Jag vet inte. Det är det som är poängen. Jag har hittills bara kunnat läsa och gissa mig till känslan. Snart får jag ta del av den.

Jag har väntat länge och samtidigt har tiden gått fort. Jo, han hade nog rätt ändå, Albert. Vi får väl se vad de kommande tre månaderna har att berätta om saken.

Drömmen om författarlivet

Jag förde länge en hopplös kamp för möjligheten att få jobba hemifrån i mycket större utsträckning än vad som redan var tillåtet. Så kom en pandemi och förändrade förutsättningarna fullständigt. Det visade sig att jag hade rätt. Jag inte bara klarar av jobbet, jag gör det bättre. Jag mår bättre. Är mindre stressad, blir klar snabbare och, skulle jag nog påstå, skriver bättre. Det sistnämnda är givetvis en väldigt subjektiv uppfattning, men ska jag tolka reaktionerna från våra läsare stämmer det också. Alla andra exempel är dock objektiv sanning. Jag fortsätter således på inslaget spår. Inte bara på grund av att pandemin fortfarande i allra högsta grad är verklighet utan också för att det alltså fungerar så bra.

Det i sig är inget konstigt. I mitt yrke som journalist är jag oerhört van vid att arbeta hemifrån. Både som anställd och som frilansare har jag gjort det många år av mitt liv. Dessutom har jag inte sällan befunnit mig på det så kallade ”fältet” varifrån jag också levererat text. Jag har suttit på sunkiga restauranger, i stadionkatakomber, i taxibilar och på trottoarer och slängt ur mig ord, men nu när jag är pappa och ska lämna och hämta och allt annat är det oerhört skönt att inte behöva lägga tid på resor.

Jag har dock förstått att detta inte är för alla. Vissa trivs bäst i stora sammanhang, andra behöver det för att annars brister disciplinen och är det något jag hoppas att arbetsgivare tar med sig från det här så är det en större flexibilitet när det gäller hur arbetet ska skötas i framtiden. Det finns människor som givetvis aldrig kan jobba hemifrån, men många yrken kan i dag skötas på distans och om så är möjligt och önskas borde synen på att man ska sitta vid sitt skrivbord 8-17 ses som förlegad vid det här laget.

Så vad har det här med författande att göra, undrar kanske vän av ordning? Ja, det kan man fråga sig. Jo, det är väl det ultimata ”jobba hemma själv”-jobbet. Det är väl så vi alla ser på författaren. Sittandes där i sin kammare med endast datorn och orden i huvudet som sällskap. Det är väl också dit vi strävar. Eller förväntas sträva. Min bloggkollega Sara skrev ett fint inlägg häromdagen om hur hon drömt sig dit, men nu insett att drömmen var en annan och att hon i stället hittat rätt genom att halvera sin tid som ”vanlig” arbetare.

Själv skulle jag inte kunna tänka mig något trevligare än att ägna mig åt bokskrivandet på heltid. Inte för att jag längtar bort från något. Jag trivs med mitt jobb och med mina kollegor som alla är supermänniskor, utan för att jag längtar till någonting. Till någon slags total kontroll. För jag trivs med den sortens disciplin. Jag tror helt enkelt att jag på det sättet är som skapt för den där kammaren.

Och det är väl där vi hamnar till slut. Att alla borde få chansen att göra som de vill. Nu är inte livet så rättvist. Snarare tvärtom, men att lyckan kan se olika ut för olika människor kan vi alla vara överens om och just nu är jag bara lycklig över att min bok snart kommer ut. För så är det. Nästa inlägg blir nämligen mitt sista innan jag kan kalla mig författardebutant.

Vad ska de tro om mig egentligen?

Genom alla år har jag bara lagt ifrån mig en enda bok och aldrig återvänt till den. Det är den enda bok jag helt enkelt inte klarade av att läsa färdigt. Inte för att den var dåligt skriven eller ointressant eller tråkig eller någonting sådant, utan för att min hjärna och hjärta helt enkelt inte kunde hantera bilderna dess författare målade upp med sina ord. Det händer att jag funderar på vad Bret Easton Ellis nära och kära tänkte när de fick läsa hans manus till det som blev American Psycho. Jag vet ju inte, men jag vill ändå gärna tro att vi alla har någon eller några som vi först vänder oss till när vi skrivit klart, oavsett om vi har förlagskontrakt eller ej. Den där evige försteläsaren. Vad sa hen egentligen?

Min fru läser alltid mina böcker först. Faktum är att hon brukar få ett kapitel serverat sig varje kväll. På så sätt ser jag till att sätta lite press på mig själv att leverera och dessutom får hon en lagom dos av ett verk som är under utveckling. Vid det här laget har hon lärt känna mig tillräckligt för att veta hur jag skriver och jag tror att hon förstår mig. Men andra? Min käre far gick nyligen igenom manuset till Nästan Friends och det finns scener i den boken som är obehagliga. Inte American Psycho-obehagliga (det är inte ens samma sport), men ändå så där att man säkerligen känner något. Till och med min redaktör reagerade över en specifik händelse och frågade om den behövde beskrivas på det sätt den beskrivs. Det behövde den.

Det behöver den. För det är fantasi och påhitt och många gånger är verkligheten betydligt värre än vad jag någonsin skulle kunna fantisera ihop, men det är klart att jag tänker på vad folk i sin tur kommer att tänka om mig när de läser. Författarens sinne kan sannerligen vara mörkt ibland och till synes helt vanliga människor skriver och hittar på saker som skulle få oss inspärrade i ett Minority Report-samhälle.

Det är lite som när man ser någon skådespelare berätta om en scen där hen utsatts själv eller utsatt någon för något och så funderar de på vad deras mormor eller farfar ska tänka och tycka.

Givetvis finns det något av mig i de berättelser jag skriver. Men jag är inte Joakim (ni kommer lära känna honom) eller någon annan av karaktärerna i Nästan Friends, men jag vet att det finns de som känner mig som kommer tro det eller tycka sig kunna se saker som är jag. Ungefär som jag kan se och känna saker när jag läser böcker skrivna av människor jag känner.

Bret Easton Ellis fick mycket kritik i samband med att American Psycho släpptes och egentligen var det väl först efter att boken blev till film som den fick den uppskattning den har än i dag. En modern kultklassiker, om det nu finns något sådant. Jag har sett filmen och den är inte i närheten av att vara lika jobbig som boken var. Jag har som sagt var aldrig återvänt till den och jag tror inte att jag kommer göra det. Än i dag mår jag lite illa när jag tänker på en scen med en råtta (ni som vet, ni vet). Min bok är något helt annat (jag lovar), men en och annan som känner mig kommer nog att undra över en eller ett par saker. Och det är väl så det ska vara.

Hur säger man att man skrivit en bok?

Jag älskar att få beröm för det jag skriver. När det kommer ett mejl med uppmuntrande ord om någon krönika hoppar hjärtat glatt till. När tweetsen ramlar in i hejdundrande takt och det är likes och retweets känns det gott i journalisthjärnan och jag kan bara föreställa mig hur det skulle kännas om någon tycker väldigt mycket om min debutroman (mindre än fyra veckor bort).

Jag avskyr att få beröm för det jag skriver. När någon säger det direkt till mig så vet jag aldrig hur jag ska hantera det. Jag säger tack och så försöker jag snabbt byta ämne. De här två personligheterna samexisterar på något sätt i min kropp, men när det kommer till boken är det en version av den andre, den blyge, som på något sätt tar över.

Digitalt har jag inga problem att pumpa på med reklam för min skapelse. Jag bara pumpar ut information på Twitter, Facebook och Instagram. Jag ser fram emot att bli intervjuad om min bok i tidningar och eventuellt i andra medier. Jag tänker dessutom göra något helt annat i min jakt på läsare, men det är något helt annat än när själva samtalsämnet kommer upp.

Så sent som i dag (torsdag) mötte jag en läsare slash intervjuoffer som läst en krönika av mig där jag berättat om boken.

”Du har skrivit en bok?” frågade hon.

”Ja”, sa jag.

Hon frågade ytterligare någon fråga, men jag drev inte direkt på. Det var liksom inte: ”Jajamen, den bästa bok du ännu inte läst. Köp den. Här är länken förresten.”

Det här är något jag måste komma över. Jag borde egentligen slänga all självmedvetenhet överbord och bara ta upp ämnet helt apropå ingenting.

”Jaså, du mådde illa i går? Det var värst. Själv har jag skrivit en bok.”

”Ja, visst är det jobbigt att det börjar bli kallt. Å andra sidan, då kan man stanna in och läsa en bok. Apropå det så …”

”Nej, den serien har jag inte sett. Men har du sett den här boken? Den har jag skrivit.”

”Ja, jag är journalist. Men mest är jag författare. Jo, du förstår att …”

Se, det finns en mängd sätt att sälja på. Inte bara på nätet. Inte bara digitalt. Det är dags att berätta för verkligheten också att det finns en bok som heter Nästan Friends och som kommer ut den 22 september, men som redan nu kan förbeställas för den som vill. Och så ska jag förbereda mig för när någon säger jag känner säger till mig personligen att de tyckte om min bok. Jag menar, det kan ju faktiskt hända. Åh, vad jag hoppas att det händer. För även om jag avskyr att få beröm för det jag skriver så älskar jag att få beröm för det jag skriver.

Debut – men vad sedan?

Jag befinner mig just nu i ett slags limbo. Ett prokrastineringslimbo, om ni så vill. Jag har i dag, när detta publiceras, en månad och en dag kvar till dess att min debutroman släpps. Samtidigt har jag ett manus till en deckare som väntar på att jag ska göra de där förändringarna som behövs för att det ska gå från i stort sett klart till faktiskt klart. Det kan möjligen tyckas som om jag ligger rätt långt fram i mina förberedelser, jag skulle tro att ändringarna kräver ett par veckors arbete, inte mer. Så känns det dock inte. Dels för att jag har svårt att verkligen ta tag i det som ska göras eftersom så mycket handlar om att vänta.

När jag till slut släppte manuset till förlaget med de sista 150 korrekturanmärkningarna, (phu) kände jag att jag var färdig för ett tag. Att jag förtjänat rätten att använda kvällstimmarna till att ligga framför tv:n och låta någon annan berätta historier för mig. Samtidigt vet jag att om jag vill göra något mer än att ”bara” släppa en bok krävs det att jag får fart på författandet igen.

Många av de debutanter jag träffat under de senaste åren, eller sådana jag bara har digital kontakt med, visste långt innan deras första roman släpptes att det där bara var början. De skulle få ge ut nästa bok också. Åh, den måste givetvis skrivas och ingenting är givet till hundra procent, men där fanns en klar och tydlig väg att vandra åtminstone. Själv vet jag ingenting bortom den 22 september. Jag börjar på sätt och vis om snart. Jag är inte en debutant längre på jakt efter det första kontraktet, men jag är på jakt.

När deckaren skickades ut till testläsare förra(!) sommaren var responsen överväldigande positiv och jag tror på mina karaktärer och på storyn, men det har jag gjort förr. Vad om förlagen bara ”tack, men nej tack”? Då står jag där med en debut och ingenting mer. Jag har en klar idé till nästa deckare med samma karaktärer och till och med ett tydligt embryo till en tredje bok, men jag kan inte skriva tvåan om inte ettan antas.

Det är när jag tänker på sådant som jag känner att jag är så långt ifrån en ”riktig” författare man kan komma.

Om Nästan Friends mottas väl, om många köper boken och om många tycker om den, blir resan givetvis betydligt enklare. Det är så det fungerar, men det är sannerligen ingenting man kan lita på och, som jag har varit inne på tidigare, det är ju inte så att min bok kommer finnas i varenda bokhandel runt om i landet. Nej, jag måste locka in läsarna. Därför går min idéhjärna på högvarv konstant. Jo, jag må ägna mig åt prokrastinering när det kommer till själva skrivandet, men i skallen pågår det ett evigt arbete. Nu måste jag bara få fingrarna att dansa till mina textmelodier också. För jag vill verkligen inte bli debutanten som försvann ut i ingenstans.

Så nu lovar jag mig själv. Innan jag debuterar ska min deckare vara klar. Allt annat är fullständigt oacceptabelt.