But I Still Haven’t Found What I’m Looking For

Det är det här inlägget jag fruktar. Det är det här inlägget som kommer förfölja mig i ett år. Det är det här jag ska läsa i slutet av 2021 för att se vad det blev av allt jag hoppats och drömt. Mitt sista inlägg. En blick mot framtiden. Fullt av löften till mig själv och inte minst packat med förhoppningar om vad som komma skall. För det är ju så. 2020 kommer jag alltid minnas som mitt Debutantår. Jag kommer minnas det av andra anledningar också, men dessa delar jag med i stort sett varenda levande, tänkande människa på planeten. Det andra är mitt. Det blev inte som jag tänkt. Det blev inte vad jag hoppats.

I have climbed the highest mountains
I have run through the fields
Only to be with you
Only to be with you

På många sätt har det varit fantastiskt. Bara tanken på att det i går, på självaste julafton, öppnades paket som innehöll min bok (jag VET att det var så eftersom jag signerat ett antal böcker själv med julhälsningar till någon annan än den som köpt boken) är ju fullständigt glimrande. Att människor som läst den har hört av sig med värmande ord är otroligt upplyftande och att etablerade och erkända kollegor gett tummen upp är stärkande. Jag är stolt över vad jag gjort, jag är tacksam mot förlaget, men det blev inte vad jag hoppats på.

I have run I have crawled
I have scaled these city walls
These city walls
Only to be with you

Åh, jag hade möjligen fantasier (jag fantiserar ju i text jämnt och ständigt så det är knappast någon överraskning att jag ibland även fantiserar om verkligheten) om det osannolika, men rent intellektuellt var jag givetvis fullt medveten om att det här inte skulle bli något oerhört genombrott av episka mått. Jag visste hur förutsättningarna såg ut. Samtidigt hade jag en plan för hur jag skulle knäcka dessa förutsättningar och göra något mer än det förväntade, men en pandemi kom emellan, stampade på de där planerna och nu är året alldeles snart förbi. Good Riddance, men visst kommer jag att sakna 2020 till viss del och det kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat.

I have kissed honey lips
Felt the healing in the fingertips
It burned like fire
This burning desire

Debutantåret kom och gick och nu ska jag blicka framåt. Jag kommer alltid älska Nästan Friends och jag är så glad att jag inte är ensam om detta, men jag vill mer. Jag vill större. Jag vill häftigare. Således kommer vi nu till det jag fruktar. För när jag återkommer till Debutantbloggen om 365 dagar eller så (om den traditionen står sig vill säga) för att skriva om mitt 2021 vill jag inte göra det med en berättelse om ett bortkastat år. Jag vill berätta om min fortsatta författarresa. Jag vill ha tagit nästa kliv. Minst. Helst flera. Och jag vill göra allt det där jag drömde om att jag skulle göra i år.

I have spoke with the tongue of angels
I have held the hand of a devil
It was warm in the night
I was cold as a stone

Och här är grejen. Det hänger på mig. Åh, jag kommer behöva hjälp. Jag kommer behöva stöttning, testläsning, kanske en redaktör, peppning, kärlek och så vidare. Glöm myten om The Self Made Man/Woman. Men utan mig går det inte. Jag är grundingrediensen. Om jag har allt det andra, och det har jag, så hänger det i slutändan på mig. Jag måste skriva så bra att andra ser det och vill ge det till ytterligare andra. Jag vill finna det där jag drömt om så länge och här finns ytterligare en grej. Jag vet att många av er läsare också vill det. Jag blickade tillbaka i mitt förra inlägg, låt oss blicka framåt tillsammans nu. Låt oss lova oss själva att vi ska göra allt för att det ska bli så. Ni kanske skriver ett gästinlägg 2021 för att ni äntligen nått dit eller så tar ni över Debutantbloggen 2022 eller så gör ni något annat, men ni gör det ni gör för att ni gjorde allt det andra först. Ni skrev så bra.

365 dagar. 365 dagar för att se till att jag kommer tillbaka med något verkligt att berätta nästa gång jag skriver i den här bloggen. 365 dagar för att hitta det jag letat efter. Det säger vi.

Avslutningsvis vill jag tacka Anna, Ina, Jens, Mirijam och Pia för att de gav mig chansen att ratta den här institutionen. Jag vill tacka alla läsare och framförallt vill jag tacka Hanna, Kristin, Malin och Sara för att ni varit så hjälpsamma, skickliga, inspirerande, roliga och framförallt snälla (det viktigaste man kan vara) under året. NI gjorde det omöjliga. NI gjorde det till en höjdare.

Stort lycka till nu till våra efterträdare. Vi hörs om ett år.

Galet att byta genre

”Slutligen vill jag verkligen pusha dig för att du ska fortsätta skriva. Och det jag ser är att du kan skriva spänning/deckare framför allt. Du har ett bra driv och är bra på att gestalta. Lite mer effekter och dramaturgi så kommer du bli ännu bättre på det här!”

Jag skickade två manus till samme lektör. I kommentarerna till det andra avslutade han så här. Det var i januari 2017. Det är snart fyra år sedan och jag har haft den där tanken med mig sedan dess. När jag väl började skriva på allvar var det människor jag ville berätta om. Det kommer sig antagligen från min journalistik. Jag älskar att intervjua ”vanliga” människor för jag är övertygad om att alla har en historia att berätta om man bara är villig att dela med sig. En titt på mig och man ser antagligen en högst vanlig person. En Lars Johansson, om ni så vill (läsare av Nästan Friends förstår vad jag menar). Fru, barn, bil, hund, skidsemestrar, solsemestrar och inte så mycket mer. Gräver man djupare finns något betydligt mörkare med en psykiskt sjuk mor och sådant som hör hemma i en roman (någon gång ska jag skriva den, när jag vågar och orkar) och jag är inte unik.

Jag menar, till och med i Lars Johanssons liv finns det dramatik. Vi har alla en historia att berätta och jag gillar det. När jag läser deckare/polisromaner är det ofta serier. Vi får följa samma polis, journalist, åklagare, vad det nu må vara, över flera böcker och till slut är själva spänningsmoment sekundärt. Då är det människan jag vill veta mer om. I detta finns familjen. Själva grunden på vilken karaktären byggs. Genom för mycket eller för lite kärlek eller kanske fel kärlek skapas det som man ska stå på resten av livet och således har mina manus, och min debutroman, familjedramat som utgångspunkt.

Men så var det där här med deckaren.

Man byter inte genre hur som helst. Titta på de framgångsrika författarna. De bliver vid sin läst, som en duktig skomakare. Jag har helt enkelt tänkt att jag inte kan skriva deckare. Det är svårt. Jag har nämnt det tidigare. Man ska hitta någon att mörda och komma på varför denne ska mördas och av vem och dessutom ska det gärna finnas någon eller några andra som kan agera misstänkta fram till det stora avslöjandet. Jag visste inte om jag hade det i mig. Grejen är att jag fortfarande inte vet det, men jag gör alltså ett försök.

Jag har skrivit ett deckarmanus (som nu ska skrivas om, som jag berättade i förra veckan) och det är lite läskigt. Jag börjar känna mig trygg i familjeberättelserna. Jag har hittat något där och jag borde bara bli bättre på det. Jag har dessutom ett par historier som pockar på uppmärksamheten, men nu lägger jag det åt sidan.

Har du bytt genre? Berätta i kommentatorsfältet, här eller på sociala medier, och om inte, skulle du vilja? Finns det något som lockar eller är jag fullständigt knäpp som ger mig på det här?

Mitt manus blir ett synopsis

Förra sommaren blev jag ”klar” med mitt livs första deckarmanus. Jag skickade ut det till ett antal testläsare som anmälde sitt intresse efter att jag ställt frågan på olika sociala medier. Responsen var överväldigande.

”Vilken bladvändare du har skrivit.”

”Gillade boken mycket.”

”Ditt manus fångade mig från sidan ett.”

”Boken var mycket bra.”

Det var några av reaktionerna. Jag var givetvis nöjd och la manuset åt sidan, helt enligt plan. Jag ville fokusera på den kommande debuten och kände därför ingen brådska att gå vidare med nästa steg. Vid det här laget visste jag ännu inte när debuten skulle ske, bara att det skulle bli i år. Jag trodde väl att det skulle ske i mars, kanske april, och att jag därför vid det här laget skulle vara inte bara ”klar” med mitt manus utan klar! Så blev det inte. Debuten skedde i september och först nu börjar jag känna mig redo att blicka framåt. Jag har petat lite i berättelsen, men har varit osäker på hur jag skulle gå vidare. Alldeles nyligen bestämde jag mig. Jag ska låta mitt manus bli till ett synopsis.

Oh, ett extremt genomarbetat och långt synopsis visserligen, men ändå. Jag tänker skriva om från början till slut. Det mesta kommer att få vara kvar, men det ska läggas till saker och jag misstänker att jag kommer att ändra en hel del när jag väl är i gång. Inte för att jag inte är nöjd, ni såg ju vad läsarna tyckte, utan för att jag har insett hur jag ska förbättra det. Hur jag ska spetsa till det och göra de förändringar som trots allt behöver göras.

Jag jobbar normalt sett inte med synopsis. Jag ”skriver” i huvudet en början och ett slut. Därefter skapar jag karaktärerna som jag ger vissa attribut. Därefter börjar jag skriva och jag skriver snabbt. Det här är dock annorlunda. Tidigare har mina berättelser varit tänkta som enstaka berättelser. Jag har fått några frågor om det kommer en uppföljare till Nästan Friends och man ska aldrig säga aldrig, men det var inte meningen från början. Jag satte punkt och därefter var jag klar med familjen Bonde, Matt LeBlanc och övriga. Nu skriver jag en deckare, eller snarare en polisroman, med människor skapade utifrån tanken att deras historia ska berättas i flera böcker, om det nu skulle vara så att något förlag nappar.

Därför är det en oerhörd lyx att jag nu får chansen att skriva om manuset trots att det redan är ”klart.” Det ger mig oerhörda möjligheter att plantera saker som jag var lite slarvig med i första vändan.

Jag har tidigare sagt att jag skulle vara klar innan året är slut, men det blir svårt. Jag sätter nu ingen ny deadline med annat än att jag tänker jobba på. Snart är min tid som debutantbloggare över, men om ett år ungefär lär jag, enligt traditionen, återkomma och berätta om hur mitt år som publicerad författare varit. Då hoppas jag att bok nummer två har sett ljuset, eller åtminstone är på väg mot det med tydlig fart, samt att jag sedan länge är klar med bok nummer två i serien.

I onsdags kväll kom jag på själva mordplotten till uppföljaren. Vem som ska mördas, varför, vem som gjorde det och vilka som ska misstänkas under tiden fram till det stora avslöjandet. Då ska också mer avslöjas om mina poliser och nu börjar jag plantera mina frön.

Gästbloggare: Anna Liv Lidström

20120415_154144-1-300x225I Norge har de en närapå hundraårig tradition där de drar sig undan och läser deckare under påskhelgen. Det kallas påskekrim och är verkligen något att haka på tycker jag. Nu under påsken är många av oss lediga och har tid för läsning. Det kan rentav vara en räddning att kunna dra sig undan släkten med en god deckare i ett mysigt hörn med en skål godis och något gott att dricka inom räckhåll. Jag har alltid krigat för deckargenren. Ofta får jag höra att deckare skulle vara lägre stående litteratur, men jag tycker att det är precis tvärtom. Hur skulle den kunna vara av sämre slag? Det är ju en historia där något läggs till (brottet) och inget dras ifrån. Dessutom tillkommer ett spännande pussel där jag som läsare får agera detektiv och kan hitta mördaren innan historiens detektiver/poliser gör det.

Om en kikar på svenska deckare som skrivs idag så ser vi att de återigen blivit samhällskritiska såsom författarduon Maj Sjöwalls och Per Wahlöös böcker om kriminalkommissarie Beck som de skrev på 1960- och 1970-talet. Böckerna är skrivna i en realistisk tradition, som utgår ifrån polisernas arbete, med ett starkt samhällskritiskt perspektiv och de innehåller flera referenser till dokumentära händelser som skedde under de år då romansviten skrevs. Dagens kriminalromaner behandlar ofta också problem och räds inte att blotta samhällsstrukturer.

Sofie Sarenbrant är skicklig på att hitta aktuella ämnen att skriva om. Hennes deckare har bland annat utspelat sig i mäklarvärlden, på sjukhus och i psykvården. I boken Tiggaren behandlas hemlösas hemska situation i Stockholm. Camilla Grebes Husdjuret är en historia som berättas ur tre perspektiv av tre människor som alla brottas med sina hemliga demoner. Malin som återvänder till hembygden full av sin egen uppväxt, Hanne som döljer sin demenssjukdom för omgivningen och så unga Jake som känner sig konstig och fel. Lägg därtill den fiktiva byn Ormberg som nästan är som en fjärde karaktär. Det mesta lägger ner, men där har en flyktingförläggning öppnat. Bittra invånare lägger skulden på ”araberna” så där slappt men aggressivt. Johanna Mos triologi med kriminalkommissarie Helena Morbacke handlar om en trasig kvinna i yngre medelåldern som slåss mot demoner. Hela hon håller på att krackelera efter att ha förlorat sitt barn och till följd av detta även sitt äktenskap. Det hela är berättat med en slags varsam sårighet där lager på lager skalas fram för läsaren. 

En annan spännande genre är Jenny Rognebys böcker om den korrupta polisen Leona, en polis som tänjer på gränser.  Karaktären utredare Leona Lindberg ligger i tiden. Hon är en mix av de rådande trenderna. En kvinnliga polisutredare som arbetar lite för mycket samt har småbarn och relation att ta hand om på hemmaplan. På teve har vi följt den hyllade serien Bron där polisen Saga Norén, även om det aldrig uttalas, verkar ha Aspergers. Jenny Rogneby har parat ihop dessa. Huvudpersonen Leona Lindberg är en orolig småbarnsmamma med make samtidigt som hon har stora svårigheter med det sociala samspelet. 

Jag vill avsluta med att tipsa om en pigg debutroman från ifjol. Marie Bengts En sax i hjärtat. Här reser vi tillbaka till sommaren 1957 och jag får Maria Lang vibbar. Vi befinner oss i den sömniga hålan Eneby. Dit anländer Hannah Lönn för att hjälpa sin krassliga faster Lilly. Hannah är ogift och försörjer sig som klädskapare borta i huvudstaden. Något som hemmafruarna i Eneby finner märkligt. Hur kan en kvinna som är över fyrtio välja att leva ensam och dessutom försörja sig själv? Ganska snart drabbas den dammiga hålan av ond bråd död. Denna debut osar som sagt 50-tals feeling och kvinnorna är i fokus. Frigörelsen andas över sidorna samtidigt som vi läsare får en god inblick i hur livet kunde te sig då.

Glad påsk på er. Läs mycket deckare och ät mycket gott. Vill ni ha fler deckartips hittar ni det på dagensbok.com under mitt namn.

Anna Liv Lidström är skribent på dagensbok.com. Älskar ord. Samlar, vrider och vränger dem i jakten på fina formuleringar. Tycker om det enkla formulerat på ett nytt sätt. Skriver och läser poesi. Deckare i alla former är en annan favorit. Har gått olika författarutbildningar och pluggat en massa kultur och grammatik. Jobbar även som lektör samt med barn och snor gärna av deras nyskapande sätt att använda språket.