Sluta jämför dig med någon annan!

Det här är något jag måste öva på. Känslan av att bli förbisprungen. Innan jag fick ja på debutromanen var det värre. Skulle det aldrig bli min tur? Varför var det inte jag som vann den här novelltävlingen, eller fick stipendium eller var det nu kan vara. Man kan kalla det missunnsamhet eller avundsjuka och är varken konstruktiva eller positiva känslor. Men både mänskliga och vanligt förekommande.

Oavsett hur långt du når med din bok finns det alltid någon som når lite längre. En ljudbok som komplement till tryckt bok, eller tvärtom. En pocket. En mer populär inläsare. En recension i en större tidning. En bokserie. En bok såld till annat land. Ett flerbokskontrakt redan vid debutboken. En vinst i prestigefylld tävling. En inkomst från författarskapet som går att leva på. En bra recension i BJT. Och allt dyker upp på sociala media och är svårt att värja sig mot. Kluvenheten i att glädjas med andras framgångar och surheten över att inte nå riktigt dit.

Jag får ibland samma känsla när jag ser bilder av andras, nyrenoverade kök. Vårt kök från -74 är varken stort eller flashigt, men jag älskar det trots allt, eftersom det fyller sin funktion. Det är trångt, men vi får alla sex plats vid bordet och vi kan prata om allt möjligt kring det samtidigt som vi äter oss mätta. Det är inte säkert att samtalen hade blivit bättre i ett kök med marmorbänk och barstolar även om jag ibland i smyg drömmer om det.

Lite så försöker jag tänka kring mitt författarskap. Jag måste utgå från mina drömmar och mina förutsättningar. Och fundera på vad som verkligen är viktigt för mig. Och jag har insett att det är de små sakerna som betyder mest. Att en kollega köper boken utan att blinka. En avlägsen vän som hör av sig och gratulerar. En främling som delar med sig av sina tankar kring boken. Att en nyvunnen författarkompis tar sig tid att läsa hela första boken för att ge konstruktiva råd inför del två. Det är det som är så betydelsefullt och som i mina ögon betyder framgång. Och så det lilla smset som just plingade till i mobilen. Vi har bytt bok. Jag fick läsa en mycket personlig bok som bara finns i några få exemplar och jag gav i min tur bort min. Vi tillhör olika generationer och känner varandra sedan tidigare. Men nu har vi på ett helt nytt sätt snuddat vid varandras själar.

Ett litet bokfrö är satt

Jag har precis börjat på ett nytt litet bokfrö. Det är så skört såhär i början och jag är rädd att den lilla, knappt förnimbara idén, ska blåsa bort om jag försöker sätta ord på den. Jag har en känsla, ett tema och två suddiga figurer vars öden verkar sammanflätade på något sätt. Jag håller som bäst på att sätta ned mina figurer i ett landskap som på samma gång är tryggt och välbekant för mig som det är helt nytt och spännande.

Mars är tydligen min startmånad, jag kan se ett mönster bland alla mina romanstartsförsök. Jag petar ned solrosfrön i jorden samtidigt som jag grunnar på min idé. Jag har köpt anteckningsbok och matchande pennor. Blomfrön och bokfrön verkar ha en viktig sak gemensamt: De behöver skit för att växa.

Jag häller gödningsmedel över jorden och jag förbereder mig för att ösa en massa floskler, klichéer och taffliga meningar över min lilla idé. För jag vet att det är så det funkar, åtminstone för mig. Det är som om själva mängden text är avgörande för att det överhuvudtaget ska bli något bra. Det är först när jag har en stor massa text som jag kan se vad som var tänkt att bli.

Tänk om man hade kunnat skriva rätt från början. Börja på ord nummer ett och sätta punkt åttiotusen ord senare – och då vara helt klar. Hur många ord har det inte krävts för att skrapa ihop en bok på åttiotusen ord? Det dubbla? Tredubbla?

Samtidigt är det väl en del av charmen. Att leta ogräs, hitta nya knoppar, gräva runt i det okända och sedan ta ett steg tillbaka när allt är klart och förundras över skörden. Av erfarenhet vet jag att det är lätt att ha mycket energi i början och tappa fokus under vägens gång. Ogräset kan bli alltför dominerande. Så den här gången sätter jag upp en plan:

  1. Sätt arbetstitel på boken
  2. Namnge karaktärerna och skriv ned deras längtan, lögner, negativa och positiva erfarenheter
  3. Bestäm miljön
  4. Skriv synopsis
  5. Håll dig till synopsis
  6. Håll dig till synopsis
  7. Avvik eventuellt lite från synopsis
  8. Hoppa över delar som är svåra
  9. Håll ut
  10. Skriv slutet
  11. Skriv de delarna som är svåra
  12. Förstärk det som är bra i texten och minimera det som är mindre bra
  13. Fira

En riktig lyckoträff

Precis som Per berättade igår att han tog en lyckokaka och väntade på tecken letade jag också febrilt efter ett halmstrå att greppa.

Och jag hittade den. Jag hade skickat in mitt manus till tre förlag för att få en hint om att ja, det här är inte så tokigt – kanske till och med utgivningsbart så småningom. Och när jag slog mig ned på gräsmattan för att ha picknick med minstingen drog jag med fingrarna i det höga gräset (chanserna ökar att hitta en fyrklöver om man låter gräset växa lite mellan klippningarna) och där var den!

Fyrklövern. Bland 10 000 vanliga hittade jag den ovanliga.

Jag var nio år när jag hittade min första fyrklöver.
I somras hittade jag min andra.

Lycka, rena turen, det är så det känns att äntligen få ett ja. För hur ska man annars förklara det? Så många duktiga skribenter, så många fina, intressanta och spännande manus som finns där ute. Hur förklarar man att vissa manus refuseras medan andra får ett ja?

Det lätta svaret är att man har tur. Det lite mer komplicerade svaret är att rätt manus möter rätt förläggare i precis rätt tid. Någon letar efter just det som du levererar. Men det som är rätt idag kanske inte är rätt imorgon. Tur och träff krävs, och en jäkla massa letande.

Och tänk om det istället är tvärtom. En förläggare sitter och letar bland manushögarna. Letar, letar och letar. Och plötsligt bland 10 000 vanliga finns det ett som sticker ut. Lyckoträffen. Och tänk om den där lyckoträffen är just du!

Lördagsenkät: Vad betyder skrivandet för dig?

Tua: En passion! Jag älskar att kliva in i den alldeles speciella värld jag skapat åt mina karaktärer. Där är jag Gud och kan böja tillvaron så som jag vill ha den. Lyckan då jag åstadkommit en riktigt bra scen är oslagbar.

Samuel: Å ena sidan en födkrok med en massa tekniska aspekter. Å andra sidan en helig, ren och mystisk konstform som jag inte vill analysera, bara bejaka, omfamna och njuta av.

Per: Det är oas där jag själv bestämmer vad jag vill göra och vad som ska hända. Skrivandet ger mig en slags kraft och motivation i resten av livet också, en mening att fokusera på under de där trista passagerna som man bara måste igenom.  

Emma: Att skriva är min yoga. Det är mitt sätt att koppla av, förstå omvärlden i lugn och ro och höra mina egna tankar i ett annars ständigt pågående brus. Utan skrivandet tappar jag bort mig själv. 

Victoria: Frihet. Det finns ingen annan plats som jag känner mig så fri på, som när jag skriver. Då vågar jag bre ut mig och testa saker, uttrycka saker, utan att vara rädd för konsekvenserna. Jag är som allra mest ärlig i mina texter. 

Brev om italienare och författardrömmar

Caroline Möllesand brev från Schweiz

Vem får ens handskrivna brev nu för tiden? Inte jag.
Vem skriver ens brev för hand längre? Inte jag.
Brevskrivandet har ersatts av meddelanden på sms och Messenger. Även om det är smidigt så måste jag medge att det är sorgligt. För fy ända in i baljan så mycket det har betytt för mig att ha brevvänner – eller rättare sagt – kompisar som jag har skrivit brev till. Du fattar säkert skillnaden.

Det är fullt möjligt att det var mitt flitiga brevskrivande i unga år som lade grunden till mitt författande idag. Det blev överraskande tydligt när jag gjorde research inför det här blogginlägget.

Vi kan strunta i att prata om de där klassiska brevvännerna jag hade på mellan- och högstadiet, avlägsna personer som jag bara kände ytligt.

Det var efter gymnasiet som jag hade min peak som brevskrivare. När jag var 17 år bodde jag nämligen ett år i USA hos en värdfamilj i Minnesota och gick på high school i en liten håla som heter Cannon Falls. Det här var 1988 när varken e-post eller smarta telefoner fanns. Att skriva på dator hade jag nog testat någon gång, men det var inget jag hade tillgång till. Jag vet inte hur många ark brevpapper det gick åt eller hur många dollar jag spenderade på frimärken, men det var värt varenda cent. Det var ju enda sättet att hålla kontakten med dem hemmavid, förutom ett och annat collect call till mamma via väggtelefonen med krullig sladd.

Varje eftermiddag tog jag den gula skolbussen hem och blev avsläppt vid brevlådan, några hundra meter från vår husvagn (trailer eller mobile home) som stod uppställd på min värdpappas föräldrars bondgård. Lyckan var total när jag hittade ett, eller ibland flera, brev som jag sprättade upp för att läsa medan jag spankulerade längs grusvägen mellan majsfälten.

Jag ägnade flera timmar i veckan åt att skriva brev till sju-åtta kompisar plus föräldrarna därhemma. Jag beskrev förstås min nya vardag och reflekterade över tillvaron på olika sätt.
Grejen var att när ett brev var färdigskrivet påbörjade jag nästa och skrev ungefär samma sak. Men inte riktigt, för varje gång formulerade jag mig lite annorlunda för att det inte skulle bli exakta kopior. Jag tror att det var en nyttig övning i kreativt skrivande.
Jag har tyvärr inte hunnit leta upp några brev från den tiden, men …

Nästa brevskrivarperiod var 1994 då jag var au pair i Zürich. Inte ens då hade man mobiltelefon. Nu var antalet brevvänner inte lika stort. Jag var 23 år och i den åldern hade de flesta kompisarna i Sverige fullt upp med jobb och annat.
Någon som dock svarade flitigt var min äldsta barndomskompis Helena. För några månader sedan skickade hon en bild till mig på en bunt brev. Det var mina kuvert från Schweiz som hon hade sparat! Så nu när det här temat dök upp bad jag att få låna breven. Tänkte att det kunde vara intressant att analysera den där brevväxlingen.

Haha, det var ganska pinsam läsning. Ja, förutom själva innehållet så var handstilen bedrövlig, all text skriven i versaler och raderna alldeles sneda.

Jag kan konstatera några saker:

1: Det var säkert välbehövligt att skriva av sig om hur jag hade det, positivt och negativt. Den där reflektionen över sin tillvaro tror jag är terapeutisk och har stor betydelse för välmåendet.

2: Vissa saker har jag inget minne av alls. På ett ställe skriver jag om att det fanns mycket italienare på uteställena. Kan verkligen inte komma ihåg det ens när jag läser det i efterhand.

3: Jag försökte vara rolig. Känns en aning överdrivet och det är oklart om jag har blivit bättre på att skriva humor, det är svårt. Så här skrev jag om de där italienarna, och jag ber om ursäkt för att jag generaliserade hårt:

”Vi är ute en hel del och träffar massa folk … En del är skitroliga medan andra är helt hopplösa. Det finns så mycket slibbiga italienare här alltså! Vi undviker de ställena där de flesta håller till, men man stöter ju alltid på några ändå … De flesta av dem har skjortan uppknäppt ner till naveln, 10 guldkedjor runt halsen, supertajta jeans uppdragna så långt det går och i håret har de en halv tub med frisyrgelé – och så tror de att de är helt oemotståndliga!! BLÄ!!”

4: Jag gillade att använda utropstecken och tre punkter redan på den tiden.

5: Jag är så gammal att jag skrev skall istället för ska.

6: Den största behållningen av de där breven var så oväntad att jag skrattade rakt ut. Kunde inte tro att det var sant, hade jag verkligen skrivit det där? Faktiskt lite mystiskt att det här brevet dök upp just nu när jag bloggar om att debutera som författare.

Så här lyder de exakta orden …

”Ungarna är ju jättegoa och så men jobbet känns lite meningslöst alltså. Det händer liksom ingenting och jag vill hela tiden känna att jag ”utvecklas” på något sätt …
Fy, så fånigt det lät, men du fattar nog vad jag menar! Jag funderar mycket på vad jag skall göra när jag är färdig här. (När nu det blir …)
Jag har kommit på att min stora dröm är att bli författare! Det vore skitkul! Men det gäller ju att kunna försörja sig också. Och det kanske inte är så lätt … Vi får se vad som händer.”

Caroline Möllesand brev från Schweiz

Den där 23-åriga Caroline hade tydligen koll. Synd bara att hon inte tog tag i den där författardrömmen direkt. Kanske hade det varit lättare att debutera på den tiden?
Äsch, bättre sent än aldrig.

Tankar om ensamhet, hjärntrötthet och skrivande

Caroline Möllesand om ensamhet, hjärntrötthet och skrivande

Som jag skrev förra torsdagen så är det fantastiskt att hitta gemenskap i skrivandet – men något som är minst lika viktigt för mig är ensamhet.

Jag gillar att vara ensam. I flera timmar. Gärna i flera dagar.
Me, myself and I.
Det är så otroligt skönt att gå in i den där bubblan där jag får vara ifred och ta dagen som den kommer.

Missförstå mig inte, jag älskar min familj och mina vänner och umgås gärna med dem. ❤

Det kanske bara är så att jag innerst inne är lite av en enstöring? Jag har alltid haft kompisar, men redan i mellanstadiet brukade jag ta bussen själv in till stan för att äta hamburgare och gå runt i affärer. För några år sedan åkte jag iväg ensam på en charterresa till Teneriffa. Jag promenerade en del i omgivningarna men höll mig annars mest på hotellområdet, jobbade på rummet och hade en bok som sällskap vid middagen.

Så nej, jag räds inte ensamheten. Jag njuter av den, och extra mycket efter utmattningen som gett mig hjärntrötthet. Vissa dagar är det extremt svårt att filtrera intrycken. Ljus och ljud tar sig med full kraft rakt in i den grå massan. Utan filter blir det kaos i hjärnan och kaoset leder till trötthet. En obeskrivlig trötthet som är svår att vila bort.

Därför är det nödvändigt för mig att vara själv ibland. I total tystnad. Där inget stör.
Aaah…
Fast att bara ligga och vila funkar inte i längden, det mår nog ingen bra av. Trots att jag är trött behöver jag känna att livet har någon slags mening. Alla tankar som skapas, och som inte går att stoppa, behöver ta vägen någonstans. Så när orken finns, då skriver jag. Jag måste låta allt som finns där inne komma ut.

Jag har upptäckt att det är stor skillnad på intryck och uttryck. Det kan vara jobbigt att sortera och ta hand om allt det inkommande, medan att uttrycka sig är som en livsnödvändig ventil för att lätta på trycket. Att skriva blir alltså en lättnad istället för en ansträngning.

Vänta nu – jag vill absolut inte ägna all min tid åt att sitta och skriva i ensamhet. Nej, jag vill såklart vara del av ett större sammanhang och ha ett vanligt jobb också.

Jag tror dock att de flesta som har genomgått en kris av något slag omvärderar sina liv och frågar sig: ”Vad behöver jag för att må bra?” Eller som Isabel Boltenstern så klokt brukar säga: ”Det handlar om att ge sig själv de bästa förutsättningarna”.

Nu råkar det vara så att jag fyller 50 år i morgon.
Vore det inte på tiden att jag sätter ner foten och verkligen försöker leva ett så balanserat liv som möjligt?
Jo, jag tycker det.

Därför har jag kommit fram till att min idealtillvaro består av ett deltidsjobb i grunden, så att jag resten av tiden kan anpassa aktiviteterna efter dagsformen. Hälsan måste få komma först och jag prövar mig fram för att hitta rätt balans mellan gemenskap och ensamhet.

Så resonerar jag nu. Kanske tänker jag annorlunda längre fram, omständigheterna kan ju förändras.
En dag i taget.

Jag har inte drömt om att ge ut en bok

Bokdrömmar Caroline Möllesand

Man läser om debutanter som längtat hela sina liv efter den där boken.
Jag har inte gjort det.
Det känns tråkigt. Som om jag missat något.
För visst är det vackert att drömma och längta?

Jag frågar mig själv varför jag inte haft den där drömmen. Så länge jag kan minnas har jag varit en person som verkligen älskat att både läsa och skriva. Livlig fantasi har jag också välsignats med, och haft turen att få arbeta med texter av olika slag.

Så här i efterhand kan jag tycka att förutsättningarna har funnits. Det hade på något sätt varit logiskt att vilja skriva något annat. En bok till exempel.

Men jag har inte ens snuddat vid tanken eftersom jag har trott att jag inte KAN.
Det har verkat för komplicerat.

Jag har tänkt att författare måste besitta en särskild sorts intelligens som gör dem kapabla att skapa flera hundra sidor text som hänger ihop och bildar magi.
Och så uthållig och finurlig man måste vara för att lyckas paketera sina tankar så att de blir underhållande, medryckande och överraskande.

Men så dök den upp, den där slumpen.

Förra sommaren, 2019, när mitt liv var som mest frustrerande, läste jag en författarintervju med Liane Moriarty. Det var mycket med henne som var inspirerande, och jag fick ett infall:
Jag vill också lära mig skriva skönlitterärt!

Dels behövde jag något nytt att fokusera på, men jag ville också testa ifall det gick att gymnastisera igång den tröga och utmattade klumpen innanför pannbenet.

Jag hittade en skrivarkurs på distans för Jorun Modén och blev kär.
Inte i henne, men i processen att skriva.

Du som skriver vet att det är stor skillnad mellan att skriva tidningsreportage och att skriva fiktion. Jag längtade efter varje ny lektion som gav mig nya verktyg och övningar inom områden som dramaturgi, perspektiv och gestaltning.

För mig var det perfekt att kunna ägna mig åt något nytt utan att behöva träffa folk, och dessutom kunde jag göra det helt i min egen takt när jag hade tillräckligt med ork. Det var roligt att upptäcka och utforska ett område bara för nöjes skull, helt utan press.

På något sätt fick skrivandet min trötta hjärna att vakna till liv igen. Halleluja!
Nej, jag är inte religiös, men det krävs kraftord för att beskriva känslan som uppstod när jag vågade tro att jag fortfarande hade förmågan att vara kreativ.

Den första kursen varade i åtta veckor och det var givet att jag skulle haka på även kurs nummer två. Däremellan var det någon månads uppehåll och det var då jag kläckte idén till mitt skrivprojekt. Från början, och under lång tid, var det tänkt att vara just det – ett projekt att öva på och ett tidsfördriv.
Inte en bok.

Men, tänk så bra att man kan ändra sig.
För även om det har gått sakta, och ibland stått helt stilla, så har mitt manus vuxit och blivit större än jag kunde ana. Och under den processen har faktiskt något väckts till liv.
Äntligen drömmer jag också om att ge ut en bok! Bättre sent än aldrig.

Till sist:
Jag antydde i mitt första inlägg förra veckan att ni skulle få hänga med i realtid på min väg mot bokutgivning. Vissa gånger blir det genom ett helt blogginlägg och ibland, som nu, via min att göra-lista:

  1. Skriva vidare på manuset. Allt finns i huvudet, det ska ”bara” ut.
  2. Hitta en feelgoodig testläsare. Kan det vara du? Hör av dig.
  3. Välja lektör/redaktör. Så viktigt att det känns rätt.