Omdömet från lektören är här! Vem är Lena Sanfridsson?

Caroline Möllesand Lektörsutlåtande

Kl. 19:34 i tisdags kväll höll jag på att koppla in sladdar och rigga datorn för ett Zoom-möte när mejlplinget fick mig att slänga en blick på skärmen.
Oj … Hjälp!
Från Lena Sanfridsson. Min lektör.


I ämnesraden stod det: ”Omdömet! Äntligen!”
Trots att jag inte hade särskilt gott om tid läste jag direkt vad hon hade skrivit i själva mejlet.


Hej!
Här kommer mitt omdöme. Ditt manus har så stora kvaliteter att jag är tuff mot dig. Så tag djupa andetag, ofta, och kom ihåg att min grundinställning är att du har något riktigt intressant på gång.

Glöm inte att skönlitteratur inte är en exakt vetenskap. Det finns många möjligheter, det finns många sätt att förändra och utveckla. Jag tar upp det jag reagerar på och kommer med en hel del förslag på vad som kan göras åt det.

Läs, låt det sjunka in, bli förbannad och svär åt mig, ta till dig det du tycker låter vettigt och när du har samlat dig så hör du av dig och vi bestämmer tid för ett telefonmöte, där du har möjlighet att diskutera och ställa frågor. Låter det bra?
/Lena


Bifogat fanns ett dokument på 16 sidor och jag kunde förstås inte låta bli att öppna det. Jag skummade igenom inledningen:


Vilken härlig läsning det här har varit! Bravo! Jag är imponerad över att du som debutant har kommit långt på vägen i hantverket att skriva skönlitteratur. Det finns så många som tror att man bara skriver ihop en roman, speciellt när det gäller underhållningslitteratur. Det stämmer inte alls. Det finns många regler att hålla sig till och läsare av feelgood är kräsna och vet skillnaden mellan bra och mediokert. Jag gläds åt din berättarglädje och att du bryr dig tydligt om dina huvudpersoner! Dessutom märks det att du är ambitiös och jag applåderar dig för detta!

Men i och med att du är en god skribent och vill mycket, så höjer jag så klart kraven! Håll i dig, jag är en sträng lektör och redaktör. Men det vet du, eller hur!

Bär med dig under läsningen att du har en bra grundstory och att jag nu vill förmå dig att lägga mer tid och energi på karaktärerna för att göra romanen ännu bättre!


Så fort mötet var avklarat kastade jag mig över resten. Läste, nickade och hummade. Wow, det var mer utförligt än jag hade vågat hoppas på. Jag tror att jag gick igenom det fyra gånger och gissa om det satte fart på tankarna.

Jag kan förstås inte gå in på några avslöjande detaljer om karaktärerna eller handlingen, men följande stycke förklarar ganska bra vad det är jag behöver fokusera på:


Du skriver mycket bra. Jag har inga invändningar runt ditt språk, så därför tar jag inte specifikt upp det.
Mitt fokus i omdömet kommer att ligga på dina två huvudkaraktärer. Jag tycker mycket om dem båda två, och det är positivt att de är sinsemellan olika och triggar varandra till förändring. Men jag vill att du gör bearbetningar som gör både Melinda och Sanna mer begripliga för läsaren och skapar en tydligare utvecklingslinje för var och en av dem. Jag förespråkar en blandning av kill your darlings och fyll i för att förtydliga.


Dagen efter skrev jag så här till Lena:


Hej Lena!
Tack för ditt gedigna utlåtande! Jag är så glad att jag anlitade just dig. 😃
Jag har verkligen inte blivit förbannad och har inte heller svurit. Du har ju kommit med massor av värdefull input!

Jag har läst ditt omdöme flera gånger och jag är inte särskilt förvånad över det du tycker jag behöver fördjupa och ändra.
Visst har jag massor att göra och jag vet inte riktigt HUR jag ska lyckas med alla stora förändringar, ha ha. Men det är klart att jag både vill och ska fixa det här. Planen är att fundera ordentligt ett tag innan vi tar vårt uppföljande möte.
/Caroline


Hej Caroline!
Så proffsig du är! Jag vet hur hårt det tar när man petar på ens bebis. Bravo!
/Lena


Tack! 🙂 Ha ha, jag är inte så sentimental med min bebis, den får gärna bli uppfostrad av någon utifrån! It takes a village …
/Caroline


Vem är Lena Sanfridsson?

När jag letade efter lektör var jag omsorgsfull och noggrann. Efter ett tag hade jag fem välrenommerade lektörer/redaktörer att välja mellan och det var ett svårt val. Till slut var det Lenas rutin, ett trevligt telefonsamtal och magkänslan som avgjorde saken.

Lena Sanfridsson har över trettio års erfarenhet i branschen. Hon har varit anställd redaktör, chefredaktör och förläggare på Bra Böcker, Richters, Damm Förlag, Bazar Nordic och startat och drivit Silke Förlag i Norge. Dessutom har hon arbetat internationellt med att köpa in titlar, varit ansvarig utgivare för ett antal bokklubbar, sålt rättigheter som litterär agent och upptäckt och utgett ett stort antal bästsäljare.

Nu för tiden är hon frilansande redaktör och anlitas av nästan samtliga stora förlag i Sverige. Genom åren har hon arbetat med författare som Simona Ahrnstedt, Åsa Hellberg, Birgitta Bergin, Marie-Louise Marc, Jenny Fagerlund, Anna Lönnqvist, Mikael Bergstrand, Karin Brunk Holmqvist och Carin Hjulström.

Parallellt med dessa uppdrag händer det också att Lena åtar sig sidoprojekt – till exempel en hobbyförfattare i Kalmar som är inställd på att göra det bästa möjliga av sitt feelgood-manus.

Nu ska jag syna mina karaktärer rejält. Jag återkommer med en uppdatering!

/Caroline

Tankar om hjärnspöken och nyttan av att pausa

Caroline Möllesand

De senaste två veckorna har jag varken skrivit, redigerat eller planerat bok. På ett sätt är det skönt och befriande men att befinna sig så långt från manuset väcker också ett visst tvivel hos mig. Orkar jag ta tag i det igen? Jag har haft långa skrivpauser förut, undrar hur långt uppehållet kommer bli den här gången.

När jag skickade iväg manuset till lektören var jag ivrig att få tillbaka det så snart som möjligt. Jag såg verkligen fram emot att påbörja omskrivningen och förädlingen av texten. Lektörsläsningen tar ungefär en månad och nyligen kändes det som en evighet för mig. Nu hoppas jag att det kommer ta ännu längre tid och frågan är om jag ens kommer vilja öppna mejlet från lektören när det kommer.
Nej, jag är inte alls sugen på att ta tag i redigeringen.

Under tiden som ”manusfri” var tanken att jag skulle passa på att ägna mig åt research kring utgivning. Kanske till och med börja planera omslag, men …
Nej, jag har varit för trött.

De första dagarna kände jag även sug efter att ta tag i något helt annat, antingen skriva vidare på den där julnovellen jag nämnde eller kanske börja pilla med del två i den tänkta serien, men …
Nej, det lockar inte heller längre.

Det enda som blir skrivet nu är ett inlägg i veckan här på Debutantbloggen. Trots att jag har massor av bloggidéer som ligger och väntar har jag inte tagit tag i någon av dem än. Därför skriver jag bara ner mina tankar om nuläget istället, det får duga den här veckan.

Det tar dock emot att lyfta saker som kan uppfattas som negativa. Jag vill ju egentligen dela med mig av tips och inspiration här, men ibland är det svårt att ignorera hjärnspöken som hojtar: ”Du skriver fjantiga tips!” och ”Vad har du att komma med egentligen?”.

Jag VET att jag inte ska bry mig om mitt fåniga självtvivel eller vad jag tror att andra tycker. Och jag VET att den här skrivfria tiden förmodligen är precis vad jag behöver. Det är nödvändigt med pauser för att få ny energi. Det tror jag gäller för fler än mig och oavsett var man befinner sig i livet och varför.

Så. Medan jag försöker vänta ut stiltjen i skrivandet konstaterar jag att varken det vanliga livet eller skrivlivet är på topp jämt. Ibland spelar det ingen roll hur mycket beröm man har samlat på sig. Eller som någon konstaterar i mitt manus: ”Det är det som är livet, att känna ALLA känslor”.

Givetvis kommer jag att öppna mejlet med responsen från lektören. Jag är alldeles för nyfiken för att låta bli. Vart jag än befinner mig då så kommer jag pausa allt och kasta mig över domen. När jag ska ta tag i själva redigeringsarbetet blir en senare fråga. Jag ska försöka lyssna på en god väns råd om att leva i nuet.

Så skönt det var att få skriva av sig lite.
Jag misstänker att det finns fler tvivlare där ute, och är du en av dem hoppas jag att du också vågar lita på att det vänder snart. Oftast gör det ju det.

Om att bestämma sig: ”Jag SKA ge ut en bok”

Caroline Möllesand ska ge ut en bok 2021.

I skrivande stund är det tre månader sedan jag startade mitt skrivkonto på Instagram. Utan det kontot hade jag inte varit där jag är i skrivprocessen. Tack vare det bestämde jag mig för att mitt påbörjade manus skulle bli en bok och mina sporadiska skrivstunder blev betydligt mer målmedvetna efter beslutet.

Delmål 1 är uppnått: Jag har fått ur mig ett helt manus som är ivägskickat till lektör för en första läsning.

(Här är krävs ett förtydligande. Du som läste förra veckans blogginlägg minns nog att min deadline blev lite för tuff och att jag inte var nöjd med slutet. Du som även följer mig på Instagram och såg inlägget den 12/2 vet att jag fick en hel vecka på mig att rätta till det som skavde. Jag har nu skrivit fem nya kapitel för att få bättre ordning på upplösningen. Jabba dabba doo!)

Jag bläddrar tillbaka bland mina Instagraminlägg. Den 18 november skrev jag så här:

***
Vad ska det bli av mitt skrivande?
Ja, vem vet? När jag berättar att jag skriver på ett manus blir många exalterade och säger att de ser fram emot att köpa min bok. Jag svarar skämtsamt att jag förstås ska signera den åt dem. Men är det på skoj eller allvar jag säger så? Måste det bli en bok? Vet inte. De där tankarna växlar lika ofta som vädret i maj.

Ibland tänker jag: ”Nej, jag orkar inte, vågar inte och det är inte tillräckligt bra.” Jag undrar om det är så klokt att utsätta mig för den processen eftersom jag fortfarande återhämtar mig efter utmattning.

Andra dagar är jag ivrig och kan knappt vänta tills min historia blir en färdig bok att stryka handen över. Entreprenören och idésprutan i mig funderar då över saker som bokomslag, baksidestext och försäljningskanaler.

Men så poppar det upp något annat i hjärnan som gör att jag måste plocka fram mobilen och skriva ner det som vill ut. Det är mina två kvinnliga huvudkaraktärer som pratar med varandra om något viktigt. Deras konversation tar sig alltså från mina tankar och blir till meningar som jag senare kan föra över till lämpligt kapitel i manuset.

Precis då känner jag att det kanske inte alls behöver bli någon fysisk produkt som det går att bläddra i. Det är på något sätt tillräckligt för mig att känna hur den där dialogen jag nyss skrev, säger så mycket om mina karaktärer samtidigt som handlingen råkade ta en annan riktning.

Ja, skrivprocessen är nog faktiskt det som fascinerar och ger mig mest just nu. Samtidigt är jag nyfiken. Hur känns det att ge ut en bok? Hur skulle min påhittade historia tas emot?
***

Tack vare att jag formulerade och skrev ner mina tankar i det där inlägget blev det tydligt hur velig jag var. Jag både ville och inte ville. En ganska frustrerande vardag ihop med den där meningen på slutet, ”Hur känns det att ge ut en bok?”, var anledningen till att jag äntligen bestämde mig. Något måste hända. Det SKA bli en bok.

Bara några dagar senare skickade jag iväg min ansökan hit, till Debutantbloggen. Jag formulerade mina mål om att, och varför, jag satsar på egenutgivning. Det lät förmodligen intressant (eller galet), för här är jag idag.

Det faktum att jag satte ett väldigt tydligt mål – en utgiven bok under 2021 – gjorde att jag nu har fått ihop 90.000 ord. Jag begriper inte riktigt hur det gick till, men det gick snabbt den sista trimestern. Äh, både termen och den matematiska logiken blir fel, för min råmanusgraviditet har varat i hela 16 månader.

Hur som helst … Mitt skrynkliga foster (eh, manus) är nu i nästa stadie och ska med hjälp av barnmorska (lektör/redaktör) genomgå en utdragen förlossning (redigering) och så småningom bli en fullgången och någorlunda välartad bebis.

Även om jag har långt kvar till slutmålet är det intressant att reflektera över hur mycket som kan hända när man väl bestämmer sig för något. För mig var det avgörande att 1. komma ut ur skrivgarderoben och 2. berätta om mitt mål även för andra.

Och jo, det ÄR läskigt att tvinga sig själv att hoppa – men för mig har det varit värt det flera gånger om.

Är du också en velpotta? Testa och se vad som händer om du bestämmer dig!

Debuten som förändrade allt

Andréas och Emelie Sjölander

Idag gästbloggar Andréas Sjölander om hur han och hans fru Emelie hamnade i bokbranschen.

Den öländska lågsäsongen kan vara ruggig. Kylslagna vindar samarbetar effektivt med dimma och mörker för att få öborna deprimerade. Gatlyktorna för en hopplös kamp mot överheten, vissa dagar når skenet inte ens ner till marken.

Det var den verklighet som Emelie vaknade upp till en kall aprilnatt. Mammaledig med två barn på en ö var någonting helt annat än det sociala liv hon länge hade levt innanför tullarna i Stockholm. Vännerna, festerna, nätverket och karriären var utbytta mot sömnbrist, blöjbyten och långa stunder av ensamhet. Och så det förhatliga ekorrhjulet, med en man som jobbade för mycket. Men den här natten kändes annorlunda.

Hon hade fått en idé. En lösning. Något som skulle förändra våra liv. Rejält.

Några veckor tidigare hade hon skrivit frågor på ett papper och fyllt i svaren själv.
Vad kan Andréas? Skribent, illustratör och marknadsförare. Älskar sport och historia.
Vad kan Emelie? Projektledare och säljare. Älskar också att skriva.
Ett familjeprojekt? Vad?

I flera års tid hade vi läst sagor för våra barn, varje kväll, sju dagar i veckan. Om kaniner, möss och björnar. Fantasivärldar och tokigheter. Kul till en början, men oj så tjatigt efter ett tag. Skämtsamt sa vi att all denna tid motsvarade en universitetsutbildning. Tankarna flög iväg. Tänk om det fanns sagor man lärde sig något av. Sagor som kombinerar fakta och humor på ett enkelt och kortfattat sätt.  Som Rödluvan – fast med riktiga personer och händelser. Då hade godnattsagan blivit både underhållning och allmänbildning – även för oss vuxna.  

Emelie la ihop ett och ett. Tänk om vi? Kan VI? Klart vi kan!

Jag tände på idén och satte omedelbart igång med mitt favoritämne – historia. Tre regenter förvandlades till sagofigurer – Gustav Vasa, drottning Kristina och Gustav III. Fakta blandades med humor och manusen testades på våra barn, då 3 och 5 år gamla. Till vår förtjusning tyckte de inte bara om böckerna – de kunde också återberätta svensk historia. Medan jag illustrerade bilderna sonderade Emelie bokbranschen. Bokförlag? Vad kan de bistå med? Tryck, utgivning, sälj, marknadsföring. Mycket av det kan vi ju själva. Starta eget bokförlag? Ja, varför inte. Det vi inte kan får vi lära oss.

Bokförlaget Boksmart bildades och den 1 november 2016 släppte vi sagorna på marknaden. Nervositeten var hög, förväntningarna låga. Så låga att vi samma kväll bokat in oss på middag med vänner – en middag som snabbt övergick till gemensamt kvällsarbete. Över 200 böcker såldes den dagen. Första upplagan tog slut på två veckor. Recensenter hyllade och försäljningen ökade. Efter två månader tog vi steget att satsa fullt ut – ett läskigt men underbart beslut. Vardagstristessen försvann, ekorrhjulet revs och Öland blev lite mindre mörkt, kallt och dimmigt. Nu startade ett nytt kapitel i våra liv.

Varför blev det så här? Hur kunde vi, två debutanter, så snabbt nå framgång i bokbranschen?  Det är förstås många faktorer som spelar in, som stark vilja och drivkraft och en mix av rätt kompetenser. Men det viktigaste av allt är utan tvekan kärleken till det vi gör. Jag älskar att skriva och illustrera, Emelie älskar berättelser och att driva projekt. Båda brinner för att stärka barn på insidan. Den bästa lön vi kan få är när barn, föräldrar eller skolpersonal skriver och tackar för bra böcker. Eller ännu bättre, när böcker vi gjort har hjälpt dem. Inga recensioner eller försäljningsrekord kan mäta sig med den känslan.

Älskar du att skriva? Skriv! Vill du ha många läsare? Välj ett ämne du brinner för, hitta din unika touch och testa på vänner som vågar tycka till. Sätt upp mål och ta hjälp av personer som har de egenskaper du själv saknar. Och tro på dig själv och dina böcker. Våga prata om dem. Du skryter inte, du informerar.

Varma hälsningar & stora lyckönskningar!

Andréas Sjölander,
författare och illustratör som tillsammans med sin fru Emelie släppt elva barnböcker – varav sju sagor om svensk historia, tre i den populära serien ”Barnen i Kramdalen” samt ”Alice och jakten på drömjobbet”. Sammanlagt har böckerna sålts i drygt 100 000 exemplar. Paret har också släppt pekböcker, målarböcker och handledningar och driver Kramdalens Läsklubb. De äger också bokförlaget Boksmart, som har kontrakt med en handfull barnboksförfattare, samt barnsmart.se, en webbshop full med böcker som stärker barn på insidan.

Facebook: @boksmart och @barnsmart.se
Instagram: @boksmart och @barnsmart.se
www.boksmart.se

Välkommen hem till mig på nyårsfest!

Caroline Möllesand

Nyårsafton är här. Föreställ dig att du har fått en tjusig inbjudan till nyårsmiddag hos mig. Låter det otippat? Strunta i det, för nu står du redan utanför mitt hus, kanske med en flaska vin som gåbortpresent, och ringer på dörren.

Det dröjer en stund innan jag öppnar och då har jag bara trosor och behå på mig. Jag har nyss kommit ut ur duschen, så du får hänga med en trappa upp när jag väljer kläder och sminkar mig. Sedan får du slå dig ner i köket och sippa på en fördrink medan jag fixar något ätbart åt oss. Självklart lägger jag ner både själ och hjärta för att vi ska få en trevlig och minnesvärd kväll ihop. Jag hoppas så innerligt att mina ansträngningar blir till belåtenhet.

Kan du se liknelsen mellan det du nyss läste och processen att ge ut en bok?
Bra, då kanske du förstår.
Jag är inte klar.
Varken med någon middag eller med mitt manus.
Nej, inte ens råmanuset är färdigskrivet.
Inte har jag blivit antagen av förlag heller.
Hur skulle jag kunna ha blivit det? Jag har ju inget manus att skicka in.

Du som fortsätter att läsa mina blogginlägg här kommer få hänga med, nästan i realtid, på vägen till det som är tänkt att bli en utgiven roman.

Men varför skriver jag här på Debutantbloggen om jag inte har kommit längre?
Ja, det borde egentligen våra bloggföreträdare svara på. I brevet till oss som blev antagna skrev de så här:

”Det var ni som fångade vårt intresse och vi ser att ni kan bidra med en bra mix och därmed skapa en bredd med era olika ingångar till bloggen.”

Ha ha, det känns nästan som om jag blev inkvoterad för mångfaldens skull. Det gör inget. Klart att det ska vara en bra blandning här. Dessutom tror jag att jag representerar många skrivande själar där ute. Kanske är just du en berättarivrig idéspruta, som filar på ditt manus och undrar om det duger för utgivning?

Men vad är jag då för galning som ger mig in i detta?
Jo, en blivande 50-åring som håller på att återhämta mig från utmattning och vill ta vara på livet som verkar ha återvänt. Mitt i allt elände har jag upptäckt skrivandet och vill se vart det bär. Därför vågar jag chansa för att slippa undra vad som kunde ha blivit av mitt manus och hur det hade känts att ge ut en bok.

Men visst finns det tvivel, tro inget annat. Inom mig pågår en högljudd kamp mellan två typer som jag kallar för JAGUAREN och KYCKLINGEN.

Jaguaren är hon som är stark och självsäker. Hon vågar nästan vad som helst och verkar vara beroende av adrenalinet som rusar i blodet och ger kickar. Det var hon som skrev det övertygande ansökningsbrevet som fick mig antagen till Debutantbloggen.

Sedan har vi den lilla rädda kycklingen. Med sin låga självkänsla och sitt ständiga ältande tror hon att hon ska misslyckas med det mesta eftersom hon ser sig som ömtålig och värdelös. Och vad ska folk tycka och tänka? Hon fick mig nästan att lämna återbud till det här bloggskrivandet.

Men, här är jag ändå och jag börjar landa i mitt beslut. Nu ska jag fokusera på det som behöver göras och försöka njuta istället för att noja. Det är hög tid att kräva lite respekt och tilltro till min egen förmåga.

Det där med utgivningen då?
De flesta som läser den här bloggen vet redan att chanserna att bli antagen hos traditionellt förlag är mikroskopiska. När man lägger till hur långa ledtiderna kan vara från antagning till utgivning, är valet ganska enkelt för en ivrig typ som jag. Livet känns för kort för att sitta och vänta på förlag. Därför kommer jag, tillsammans med olika proffs i branschen, att ge ut min roman på egen hand eller via hybridförlag. Exakt vilken väg det blir har jag inte bestämt ännu.

Hur som helst är du varmt välkommen att hänga med på mitt äventyr. Och istället för nyårsmiddag hoppas jag kunna bjuda in till releaseparty längre fram.

Skål och Gott Nytt År!

Gästbloggare: Aline Lilja Gladh

ajjzapu

När jag var liten ritade jag. Konstant. Jag ritade fantasier, återgav filmer och tecknade vad jag upplevt under dagen. Ibland minns jag tillbaka på det där som att jag bara ritade, men det var inte så. Jag berättade historier. Inne i huvudet, såklart, men också högt. Medan jag lät pennan fara över pappret utspelade sig riktiga dramer, med dialoger och allt.

Därför var det kanske inte så konstigt ändå att jag blev räddad av skrivandet i vuxen ålder. Långsamt och utan att ha förstått det själv, hade jag gått rätt in i kaklet. Efter en tid insåg jag att det bara var jag själv som kunde lösa problemet. Bara jag kunde ta mig upp ur utmattningens djupa, mörka hål.

Jag vände mig till tecknandet för att väcka skapandelusten, den som jag vet att jag behöver för att må bra. I över fem år hade jag arbetat som 2Dartist (illustratör) i dataspelsbranschen, så visst borde det fungera? Men det gjorde det inte. Så jag vände mig till sången istället och rotade fram gamla pärmar med noter från första halvan av gymnasiet då jag pluggat musik. Jag sjöng och sjöng, men tonerna saknade känsla.

Så en dag hittade jag ett gammalt textdokument som jag skrivit ett par år tidigare och mindes plötsligt att jag hade försökt skriva en bok förut. Jag hade en story på G. Det var grunden till min första bok, Tändstickan. Fast texten jag hittade på datorn var något helt annat. Vad jag minns var det mest karaktärer jag plockade ut och satte in i ett nytt dockskåp.

Flera gånger frågade jag mig själv varför jag inte skrivit mer på den där boken. Varför hade jag slutat? Det var ju så himla roligt att skriva. Det fanns en mycket tydlig anledning. I några andra gamla dokument hade jag försökt strukturera boken på ett nästan pedantiskt sätt, så som jag läst någonstans att man skulle göra. Kapitel efter kapitel. Händelse efter händelse.

När jag ska göra en illustration så behöver jag riktlinjer för att veta vad kunden söker, men jag skulle aldrig kunna skriva ner exakt vad som ska finnas var på bilden, i vilken färg och nyans och sedan göra en ’paint by the numbers’ innan jag lydigt börjar fylla i alla fälten med rätt innehåll. Nej, för guds skull, jag skissar! Jag skissar och trycker i lite extra där det behövs. Skissar mera. Sedan blir bilden mer och mer färdig. Precis så gör jag numera när jag skriver. Jag måste det, annars dör min kreativitet och passion för det jag gör.

Kontentan är: skriv på ditt sätt! Influeras gärna av böcker, tidningar och bloggar. Det är jättebra (och jag gör det fortfarande själv, två böcker senare) men välj för allt i världen inte en metod att följa slaviskt. Lås dig inte på det viset. Har du redan gjort det och känner att du vill lägga ner skrivandet? Välj en ny metod!

Jag är så glad att jag kom på det där, så att mitt första manus faktiskt blev färdigt. Min debutroman Tändstickan har givit mig så mycket på många sätt och uppföljaren Änglaleken med. Som modern författare (och dessutom egenutgivare) krävs en närvaro på sociala medier och ute på events och signeringar för att nå och träffa läsarna. Det kan vara tufft ibland, eftersom det är raka motsatsen till att sitta hemma i tystnad och skriva, men det ger också så otroligt mycket. Jag har mött så många människor och fått flera nya vänner sedan jag började min författarresa och jag ser verkligen fram emot fortsättningen.

Stort lycka till med dina texter, var du än befinner dig i ditt skrivande och vilka drömmar och mål du än har.

Allt gott,

Aline

ne6e3fz

Aline Lilja Gladh har skrivit och givit ut den omtyckta spänningsromanen Tändstickan och den lika gillade uppföljaren Änglaleken. I mars dyker e- och ljudversionen av Änglaleken upp i streamingtjänsterna och i maj utkommer den även som pocket. Del tre i Örbyhusserien planeras till hösten 2020.

Längtar du också efter att skriva eller vill du ha tips och inspiration till dina befintliga texter? Kika in på Alines skrivblogg och följ henne på Instagram: @kriminaline

 

Gästbloggare: Sanne Forslund

PressbildSanneFhögupplöst

Foto: Hans Blomberg

Att bestämma sig

Steg 1: Planen
Nyss fyllda 63 år debuterade jag med boken ”I mors klor”, en roman om en tillsynes helt vanlig familj men där det under den välpolerade ytan döljer sig ett mörker i form av en narcissistisk mor.

Själva idén att skriva om narcissism väcktes för flera decennier sedan tack vare en intressant artikel som handlade om personer med grandios självuppfattning. Beskrivningen framkallade en stark aha-upplevelse och lockade mig till mer läsning i ämnet. Ju mer jag läste, desto större blev igenkänningsfaktorn. Och min egen berättelse ville ut.

Men föga överraskande räckte tiden aldrig till. Att hitta luckor dagtid fungerade lika dåligt som att försöka stiga upp i ottan eller skriva på nätterna. Åren gick. Och den perfekta tidpunkten fortsatte lysa med sin frånvaro.

Runt femtiofemårsåldern började en fråga dyka upp allt oftare från omgivningen: –Vad ska du göra när du fyller sextio? Ja, vad skulle jag göra? Fanns det något som saknades i mitt liv? Nej, ingenting. Eller jo förresten, det fanns en gammal dröm. Att skaffa en storpudel. Och en ny cykel till mig och hunden. Kvar fanns också den där gäckande hägringen – att skriva min bok om narcissism.

Och en plan började sakta men säkert ta form: Sextio, ett ord med begynnelsebokstaven S. Varför inte göra slag i saken och som sextioårspresent förverkliga mina tre önskningar som alla inleddes med S-ljudet: Skriva. Storpudel. Cykel. Familjen blev invigd och under åren fram till den jämna högtiden förberedde jag mig mentalt, praktiskt och ekonomiskt. När dagen kom, den 30 september, visade det sig att det där med att bestämma sig på riktigt, det hade fungerat. Cykel och pudel var på plats liksom ett presentkort hos en skrivcoach. Första oktober började jag skriva.

Steg 2: Ut ur garderoben
Ett år senare var mitt författande fortfarande en väl förborgad hemlighet, det var bara de närmaste som var invigda, och jag stod nu vid ett vägskäl: gå vidare och försöka publicera eller lägga ner. Dags för ett nytt beslut. Jag valde det förstnämnda, kom ut ur skrivargarderoben och blev öppen med mina ambitioner. Det var en lättnad. Men ställde också krav. För nu fanns det förväntningar på att romanen skulle ges ut. Och hur gjorde man då?

Min allra första åtgärd blev att kontakta en god vän, kunnig inom marknadsföring. Inom kort hade vi satt ihop en referensgrupp som bestod av ett par PR-personer, en författare, en bokhandlare och några idésprutor. Den gruppen stöttade hela processen, lärde mig mycket och, viktigast av allt, trodde på mig.

Steg 3: Att sätta punkt
När är en bok klar? Förmodligen aldrig. Att bestämma sig för att sluta skriva och sätta punkt var definitivt inte lätt. Men även det beslutet var tvunget att tas, trots att det kändes jobbigt att gå från introvert skrivande till extroverta aktiviteter som förlagsjakt, bokomslag, baksidestexter, PR, releaser … För att inte ge tappt i det här läget tog jag fortsatt hjälp av både mitt stödgäng och av tydligt formulerade handlings- och tidsplaner.

Steg 4: Sen då?
Sista steget har inletts. Romanen är ute. Och ytterligare en period har infunnit sig där fler beslut borde fattas, den här gången för att boken inte ska bli yesterdays news alltför snabbt. Jag försöker samla kraft, upparbeta motivation, känna inspiration. Men energier tycks vara svårstyrda, speciellt om en uppföljare samtidigt lockar förföriskt från tangentbordet. Så är det för mig. ”I chefens revir”, som handlar om narcissism på arbetsplatsen, vill bli skriven. Kanske är den klar i höst. Eller nästa år. Vi får se, det finns inga handlings- och tidsplaner ännu.

Sanne Forslund är bosatt på Gotland och debuterade i november 2017 som författare efter ett yrkesliv som marknadsekonom, skribent och projektledare. Hon har även hunnit med att jobba som flygvärdinna, resebyråtjänsteman, sekreterare och lärare. Alla dessa erfarenheter hoppas hon ska fortsätta tjäna som inspiration till fler romaner.

Sanne Forslund hittar du här på facebook och instagram.

Bild bok stående

Gästblogg: Susan Casserfelt

Susan_DSC_1996_med_WAP_PLF_DTC1080x1541

Bygga flotte

Som så många andra blev jag refuserad. En av nejtack-breven stack ut med ett lektörsutlåtande som en liten tröst. Manuset ‘liknade Åsa Larssons Solstorm men den egensinniga konstnären i boken var inte trovärdig’. Stärkt av liknelsen och med tanke på att jag faktiskt hade en väninna som var precis lika knasig som konstnärskaraktären Zeta, beslutade jag mig för att ge ut mitt manus ”på eget förlag” som det så tjusigt heter när man är egenutgivare.

  • Refusering med ett lektörsutlåtande kräver oftast åtminstone en redgieringsvända till (eller bara ett annat förlag).
  • Om du bara får standardrefuseringar innebär det ofta att manuset behöver fördjupas och att något saknas. Men ge inte upp för det!

Efter fyra stora redigeringsvändor kastade jag mig 2013 ut på okänt vatten. Det visade sig vara en bred och lynnig flod. Tidvis spännande men många gånger omöjligt att se vart hän det bar och vad som väntade.

Att sugas ned i farliga virvlar

Jag minns Bokmässan 2013. Stod i Egenutgivarnas brokiga monter, mellan böcker om andra världskriget och hemmaritade sagoböcker. Sålde tre storpocket på fyra dagar. Såg avundsjukt över till andra sidan gången, in i det nystartade förlagets monter. Där var det idel glam och party. Lockande, om jag ändå fick bli utgiven där, tänkte jag. Jag hade kunnat offra, kanske inte ena handen men i alla fall mamma, för att vara med i deras gäng. Drygt ett år senare hade förlaget gått i konkurs, utan att betala ut ett öre i författararvoden.

  • Innan du skriver på kontrakt med förlaget som vill ge ut din /ljud/bok så be Författarförbundets jurister att läsa igenom avtalet. De gör det gratis, så missa inte den möjligheten. Sen är det försent.
  • Fråga förlaget vad de har för utgivningsplan. Marknadsföring?
  • Kontakta författare på förlaget och hör hur det verkar, egentligen, bakom den glammiga ytan. Allt som glimmar är inte guld.
  • Hybridförlagen är en lösning för många drömmande författare, men tänk på att de i grund och botten också vill tjäna pengar på dig.

Att driva på floden utan motor

Egenutgivarflotten var alltså sjösatt. Pallvis med böcker tryckta i Polen och levererade till radhuset. Efter bokmässan tog det fart. Jag hade tur som lyckades ta mig in på en pocketlista och den vägen sälja närmare 7000 ex av debutboken. Exakt hur det gick till vet jag inte, men en förklaring var att boken kom med i näthandels mejlutskick. Vad skulle jag ha gjort annorlunda idag? Kanske kämpat mer för att få ett förlagskontrakt? Samtidigt lärde jag mig mycket som egenutgivare.

  • Stora kedjorna tar nästan uteslutande bara in böcker via centralinköp, vilket endast lämnar nätbokhandeln som kanal för egenutgivaren.
  • De flesta författare måste marknadsföra sig själva, oavsett förlagsmodell.
  • Enklare som okänd författare att sälja pocket än inbunden.
  • Det är mycket jobb med att producera en bok och förlagen besitter kunskap.

Sällskap på färden

Efter att under ett par års tid ha drivit runt på floden körde en större motorbåt upp jäms med min lilla flotte. Ett av Sveriges större ljudboksproducenter, WAP, hade fått upp ögonen för mina historier och ville ge ut dem som ljudböcker. Jag kastade över en tamp. Till min stora lycka valde de Katarina Ewerlöf som inläsare. Under det gångna året har Prästens lilla flicka och efterföljaren Den tatuerade cirkeln (som kom ut 2016) gjort succé på Storytel med förstaplacering och totalt 54 000 lyssningar. Det i sin tur attraherade det nystartade förlaget MiMa inom Modernistagruppen som gav ut de båda böckerna i nyutgåva, så att de nu också finns i vanliga bokhandeln.

 

Att lyckas på färden

Bygg din historia så bra du bara kan. Ta proffshjälp, gå skrivarkursen och gå med i textkritikgrupper som för exempelvis Sören Bondeson. Bered dig på att ta fram årorna vid motström och ge för bövelen inte upp. Förlagen vill inte bara ha bra historier utan även författare som kan sälja. Och som författare kommer du att få öva på marknadsföring, som att skriva om dig själv i tredje person och be folk att rösta på dig och din bok. Om du lyckas med det så kanske du, precis som jag, blir nominerad till årets ljudbok en dag.

https://storaljudbokspriset.se/omrostning/basta-spanning-2017/

Så gå nu genast in och rösta på Prästens lilla flicka 😉 och lycka till med din bok!

 

Susan Casserfelt sålde på egen hand 7000 ex av debutdeckaren Prästens lilla flicka. Med sina psykologiska spänningsromaner har hon i år nominerats till Stora ljudbokspriset.

Gästblogg: Malin Båtmästar

malin1

Du har nu skrivit tre kokböcker, varifrån kom idén till den första?
Idén till min första kokbok, Söta öde – recept och insikter från Malins café (2013), föddes ur rådande omständigheter. Alltsammans bara hände, det var spontant och det gick väldigt snabbt framåt från idé till handling. Liksom allt annat i mitt liv vid den tidpunkten.

Jag var då den här lilla, unga tjejen, 23 år, som startat ett eget cafébageri ur tomma intet (och mitt ute i ingenstans) och som gjorde saker och ting på mitt eget sätt.

Samtidigt som jag jobbade med att bygga upp företaget och få det att fungera bloggade jag om hela processen och utan att egentligen tänka på det så mycket så byggde jag upp ett personligt varumärke på internet. Det var intressant, såklart, jag har alltid tyckt att internet är spännande, men det resulterade bara i att mitt café var kändare på facebook än i det verkliga livet och det var ju IRL (in real life)  jag behövde hjälp. Jag bestämde mig för att göra något nytt. En bok.

Min första kokbok var alltså ren och skär marknadsföring för mitt café men i bakhuvudet hade jag alltid tänkt att jag nångång ska göra kokbokskarriär. Företaget gav mig både orsak, motivation och möjlighet att göra det. Och jag gjorde det.

Boken bestod av alla de bästa recepten från första året och en del texter om företagsprocessen skrivna i samma stil som mina blogginlägg. Det är, och har alltid varit, mitt sätt att skriva. Hata det eller älska det.

Jag hade absolut ingen redaktör och hade knappast kommit på tanken heller. Jag satte min syster på omslaget och bad henne att också skriva en text i boken. Vi hymlade inte med att det hade varit tufft att driva företag tillsammans och jag tror att det här gav boken den där extra kryddan som den behövde. Samtidigt var också recepten riktigt bra och det är nog tack vare dem som boken fortfarande säljer fast cafét är ett minne blott. Jag stängde det året därpå på grund av osämja och nära förestående utbrändhet.

Jag har haft negativa känslor kring den första boken. Först och främst eftersom den representerar en så omvälvande, slitsam och vilsen tid i mitt liv. Men i takt med att jag utvecklats som skribent och kokboksproducent så kan jag skämmas för att den här första boken uppenbart är så väldigt “hemlagad” och också ganska tunn. Hur kunde jag inte se det då? Följande bok var heller inget textmässigt mästerverk men den var i alla fall inte tunn. Jag har en tendens att kompensera för tidigare böcker i mina nya. Jag vill göra om, göra rätt.

Idag kan jag känna mig stolt över Söta-öde boken. Att jag lyckades producera något på egen hand som ändå blev en så lyckad kombination av storytelling, branding, idé och utförande. Ska tilläggas att jag krängde alla böckerna på 1000 ex helt själv utan kontakter till bokbranschen.

När jag räknar upp allt det här som gjorde projektet “lyckat” menar jag inte att jag på förhand cyniskt hade räknat alla dessa faktorer. Det bara föll sig naturligt för mig. Och det har tagit mig många år att förstå hur cool jag var då. Gudarna ska veta att jag är mycket självkritisk och jag är egentligen aldrig nöjd med det jag gör. I alla fall inte förrän jag fått riktigt mycket distans till det. Som 4 år senare i detta fallet.

malin3

Dina två första kokböcker gav du ut på eget förlag, men den senaste boken är utgiven av ett etablerat förlag – varför valde du att samarbeta med ett förlag den här gången?
Som jag skrev tidigare har jag en tendens att vilja kompensera för tidigare bokprojekt. Min andra bok; Malins nya mat – glutenfri mat för livsnjutare (2015) blev min revansch bok efter det nedlagda caféprojektet. Jag hade tagit nya tag med mitt företagande och bytt levebröd (bokstavligen) från vetedegar till glutenfri matlagning. Målet med den boken var helt enkelt att resa mig ur askan, profilera mig på nytt (göra om, göra rätt) och verkligen försöka att en gång för alla bli tagen på allvar som kokboksförfattare. Jag ville inte vara gulliga Malin som bakar muffins längre. Situationen jag befann mig i var inte gullig längre. Det här gällde min karriär, mitt liv, min business och jag var fast besluten att kämpa vidare. Jag ville bli tagen på allvar och det yttersta beviset på det vore att bli antagen av ett “riktigt” förlag.

Men det kräver som sagt en ny, egen satsning för att nå det målet. Jag gjorde Malins nya mat i färgerna svart, orange och grått. På omslaget mig i en köttaffär och mitt namn i fet stil och med guldfolierning. Målet? Att få ett kokbokskontrakt. Jag hade kommit så långt jag kunnat komma på egen hand och jag kände mig redo att samarbeta med förlag.

Vintern 2016 uppstod ett nytt finlandssvensk förlag i Finland och de antog mig som sin första kokboksförfattare. Genom deras kontakter fick jag också möjligheten att ge ut böcker på finska. Våren 2017 kom min nya bok; Naturligt glutenfritt ut på marknaden och den första upplagan sålde slut inom samma månad.

Min författarkarriär verkar kanske för er som att den gått från klarhet till klarhet och jag porträtterar mig eventuellt som något slags entreprenörsgeni här nu – men för mig har det varit en lång och tung resa. Att gå sin egen väg, det säger sig självt att det är en ensam väg (med allt vad det innebär). Och jag tog en enorm ekonomisk risk med den andra boken. Jag hade verkligen inte råd med den men jag gjorde det ändå. Det tog mig två år att kränga alla böckerna själv och jag kommer att betala av på det banklånet länge ännu. Jag har alltså inte gjort någon ekonomisk vinst att tala om men den uppfyllde sitt syfte och öppnade många dörrar för mig, trots allt. Och nu känns det som att jag fått en ny, ren start med den nya boken. Som jag återkommit många gånger till redan; göra om göra rätt.

malin2

Vilka har varit de största skillnaderna i processen att jobba ensam jämfört med att jobba med förlag?
Den största skillnaden är enkelt förklarat arbetsupplägget. Att jobba ensam är ett soloprojekt (jag gör en bok). Att jobba med förlag är ett samarbete (vi gör en bok) vilket innebär kompromisser och rules of conduct. Men eftersom jag redan testat på att göra böcker med total artistisk frihet kände jag mig ganska nöjd med att låta ett team av människor bestämma ramarna. Det var uppfriskande och lärorikt att se hur de jobbar. Till viss del var det också skönt att ta ett steg tillbaka även om det kändes obekvämt ibland. Jag är van vid att vara projektledare för mig själv. Att inte vara delaktig kring mötesbordet, symboliskt talat, var ovant. Jag menar, klart att det är en konstant diskussion med mig som författare men jag är ju så att säga; bara en underleverantör. I alla fall sett ur mitt perspektiv.

Vad har du lärt dig efter tre skrivna kokböcker?
Att bokbranschen är en seg bransch och att man ska ha tålamod när man ger sig in i den. Jag tyckte att det tog länge för mig att navigera mig fram, alldeles för länge, men i bokbranschens tidsuppfattning har det faktiskt gått väldigt snabbt framåt för mig.

Jag har också lärt mig att även om personligt varumärkesbyggande är väldigt viktigt idag, och jag fortsätter givetvis att bygga på mitt, så är ändå en bra bok alltid en bra bok. Och det räcker i längden! Ta min finska bok som exempel. Jag har inte gjort mig något namn på finska vilket innebär att läsarna kommer att basera sina köpbeslut på andra saker. Då känner jag mig trygg i vetskapen om att boken faktiskt har bra recept och de kommer att hjälpa människor oavsett.

Samma tanke gäller även det personliga varumärkesbyggandets baksida. Tänk om jag av någon anledning får dåligt rykte och ingen vill köpa mina böcker? Vad händer då? Tja, det är fortfarande en bra, användbar bok oavsett om du gillar mig eller inte. På så sätt kan jag slappna av och (våga vara mig själv utan censur) för det min kunskap är trots allt personlighetslös.

Kan du ge något tips åt någon som vill skriva en kokbok?
Fackböcker med sakkunnighet är så mycket enklare att greppa än en roman. Så gör det, paketera den! Tänk som en entreprenör och ”start with the why” (Simon Sinek). Paketera din bok och gör en tydlig ram, tema och syfte för den. Våga sedan sälja in den till ett förlag som vilket affärsprojekt som helst. Böcker är faktiskt business oavsett vad alla säger. Och det är inget fel med det.

Malin Båtmästar är en 28-årig finlandssvensk kock, kokboksförfattare, bloggare och företagare. Bosatt i Vasa, Finland. Aktuell med kokboken Naturligt glutenfritt som enligt henne själv är ”en fristående uppdatering” av boken Malins nya mat som utkom 2015 på eget förlag. Malin skriver kombinerad matblogg och personlig dagbok på adressen www.malinsblogg.fi . Hon är också aktiv på instagram @malinbstar och driver faceboksidan Malins mat https://www.facebook.com/malinsbloggFI . Ni hittar henne numera också på youtube under samma namn.

Gästblogg: Anna Jakobsson Lund om översättning

141209-annajakobssonlund-web-104Jag måste erkänna. Ända sedan jag gav ut Tredje principen har jag drömt om att böckerna ska översattas till engelska. Jag skriver dystopi med unga huvudpersoner, en genre som är populär internationellt, och mina böcker står för något fräscht som jag tror kan uppskattas av många fler än svensktalande.

För traditionellt utgivna författare är engelska ofta ett språk som det dröjer innan de blir utgivna på. Som indie-förläggare har jag fördelen att själv bestämma när jag tycker att marknaden är mogen. Det är ”bara” att göra investeringen och hålla tummarna. Lite så har jag jobbat hela tiden med mina böcker. Det är läskigt men också väldigt roligt.

Översättaren Clare Barnes hittade jag via min tribe-kompanjon Anna Arvidsson. När jag hörde att hon tyckte mycket om Tredje principen och gärna ville översätta den var det svårt att säga nej. Att få tag på en bra översättare från svenska till engelska är inte det lättaste.

Sedan i februari har vi bollat texten mellan oss. Först översatte Clare de första fyra kapitlen, som vi gick igenom flera vändor för att hitta rätt ton. Jag skriver avskalat och enkelt, vilket lätt kan låta kargt för en engelsktalande. Att hitta rätt balans så att effekten blir densamma på ett nytt språk har varit en utmaning. Först när vi kommit något så när på rätt väg fortsatte hon med resten, några kapitel i taget, och fick kommentarer från mig. Ju bättre hon blev på att hitta den känsla jag ville ha, desto färre blev kommentarerna. När allt var översatt gjorde vi två genomgångar till plus korrekturläsning.

Att grotta ner sig i detaljer i en bok som har en tid på nacken är spännande. Det syns väldigt tydligt var jag har mina svagheter, och när texten blir mindre ”min egen” känns det enklare att lära sig av sina misstag. Till exempel har jag sett att jag behöver jobba bättre med att markera vem som säger vad, och att jag ibland låter en mening finnas för att den låter bra, fast den egentligen inte betyder något särskilt.

Jag har också varit tvungen att fundera över alternativa sätt att få fram vissa saker, eftersom jag grundar en hel del av mitt skrivande i sånt som är svårt att direkt föra över till en internationell kontext. Som norrlandsdialekt. Min ena huvudkaraktär Levi pratar och tänker på ett sätt som skiljer honom från de andra. Det skulle inte funka riktigt på engelska, så istället valde vi att låta den andra huvudkaraktären, Ava, prata med kraftig cockney-dialekt. Det var först väldigt svårsmält att se hennes repliker, men allt eftersom vi jobbade kändes det mer och mer naturligt.

Så har texten också känts. I början upplevde jag inte alls att jag kunde höra min ”röst” i den. Men som med all textbearbetning så har vi kommit närmare i varje varv, och på slutet kändes det väldigt rätt.

Jag är tacksam över möjligheten att samarbeta nära med Clare. I vanliga fall har författaren litet inflytande på texten. Även professionella översättare kan missuppfatta eller välja fel betydelse av en mening, och det kan få allvarliga konsekvenser. För mig blev till exempel Levi tunnhårig innan vi hade rett ut vad ”håret är för långt uppe på huvudet” egentligen betyder.

Nästa steg blir att försöka marknadsföra boken till en internationell publik. Jag jobbar som jag brukar, med nyckelpersoner som jag låter läsa boken. I Sverige och svensktalande Finland har jag hela tiden haft hjälp av personer som läst, älskat och fungerat som ambassadörer för mina böcker. Kanske kan samma sak hända med personer från Indien, Storbritannien eller Lettland. Jag är aktiv på instagram och försöker genom den kanalen hitta bra människor som vill läsa och recensera.

Något jag aldrig testat förut är crowdfunding. För Article Three (som boken heter på engelska) kör jag en kampanj med Kickstarter där jag hoppas få ihop tillräckligt mycket pengar för att ha råd med marknadsföring och spridning. Om jag får in mer pengar kan jag sätta igång arbetet med översättningen av Aldrig ensamma snart. Det hoppas jag väldigt mycket på, för det har varit galet roligt att arbeta med det här och jag vill inte sluta nu!

Mer om mitt arbete med att översätta texten kan du läsa på instagram: @anna_jakobsson_lund

Om du är nyfiken på hur Kickstarter fungerar kan du se min Kampanj-sida här.

Gästblogg: Oskar Källner om fem år senare – en författares resa

Foto: Angelica Klang

Foto: Angelica Klang

Fem år. Fem år sedan jag skrev på debutantbloggen. Fem år sedan jag gav ut min första bok, och fem år sedan jag klev in i en annan värld, och fann en gemenskap.

Den 17:e mars 2011 släppte jag Drakhornet. Det var min första bok. Ärligt talat var det mitt första manus. Den boken var min stora läromästare. Det slit jag lade ner där är basen för allt jag kan idag, Egentligen var det ett sånt där första manus som många brukar rekommendera att man stoppar i byrålådan och inte ger ut. Men jag hade slitit med det i fem år, skickat till testläsare, redigerat, och redigerat igen, skrivit om och hållit på tills manuset hade genomgått ett antal förvandlingar. Jag trodde på det och ville att min text skulle få leva, andas och färdas ut i världen.

Drakhornet framsida midiFörhoppningsfull skickade jag in Drakhornet till ett större antal förlag, men fick bara refuseringsbrev tillbaka. Några av dem var dock väldigt positiva, vilket motiverade mig att våga fortsätta. Jag bestämde mig för att starta eget förlag och ge ut på egen hand. År 2011 var egenutgivning i stort sett en okänd kvantitet, och jag möttes av både hurrarop och ifrågasättanden.

Roligt nog fick Drakhornet ett mycket positivt mottagande med fina recensioner. Så bara ett halvår senare släppte jag uppföljaren Skogens hjärta. Även den möttes av glada läsare och de sålde så pass bra att de betalade sig själva. Jag trodde att jag hade det bästa av alla världar, total kontroll över min egen publicering, och det kostade mig inte ett öre.

Men så kom livet emellan. Vårt andra barn föddes. Det var fantastiskt på många sätt, men jag pluggade och arbetade samtidigt, och kombinationen med studier, arbete och en nyfödd gjorde att jag fick lägga skrivandet på hyllan. Det fanns helt enkelt inte tid. På ett år skrev jag ingenting. Och till slut var jag tvungen att erkänna att jag inte mådde bra av det.

Något hade hänt i mig när jag skrev mina två första böcker. Något hade förlösts inuti, en del av min själ hade blommat ut. Vad det än var så gick det inte att trycka tillbaka igen. Skrivandet var en värk, ett behov, ett måste. Jag hade tänkt skriva den tredje fantasyboken, men det fanns inte längre tid eller energi att fokusera på så stora projekt.

YiAtt skriva noveller passade mig bättre. På grund av sin mindre storlek kräver de inte lika mycket överlåtelse och tid, vare sig i råskrivandet eller i redigeringen. Men jag var inte säker på hur bra mina försök egentligen var. Men våren 2013 så arrangerade SF-bokhandeln och Mix förlag (ett av Bonniers imprints) en science fiction-novelltävling. Jag skrev novellen Yi; om en mörk framtid med ett bioteknologiskt krig på en skogsbeväxt måne. Det kom in nästan 400 bidrag. Jag kom på delad andraplats. Det var stort.

Mix gav ut Yi som e-novell, och jag fick då skriva på mitt första Bonnierkontrakt. Allt detta var en rejäl bekräftelsekick, och något som jag så väl behövde efter ett år i skrivardvala. Efter det började även folk höra av sig om huruvida jag ville vara med i deras antologier, vilket jag gärna ville. Sedan dess har jag vunnit ytterligare två tävlingar, varit med i massor av antologier, gett ut flera e-noveller och blivit översatt till engelska och finska.

När jag insåg att jag inte längre hade möjlighet att överlåta mig till att skriva en hel roman så trodde jag att mitt författande var dödsdömt. Jag såg novellskrivandet mer som något jag kunde göra terapeutiskt för att hålla hantverket igång medan jag väntade på bättre tider. Istället har jag kunnat konstatera att mina noveller har expanderat min författarplattform något helt enormt. Idag tror jag att det framförallt är de som folk relaterar till när de hör mitt namn.

Fem års utgivning. Mina egna böcker samt alla antologier jag deltagit i.

Fem års utgivning. Mina egna böcker samt alla antologier jag deltagit i. Jag lade upp dem på vardagsbordet inför att jag skulle skriva det här inlägget och blev själv överraskad över hur många de är. Det har varit mycket roligt att få delta i så många spännande projekt.

Men kommer inte den tredje fantasyboken någon gång? Jo då. Jag lovar. Idag finns det plats igen i mitt liv för att ägna mig åt lite större projekt. T.ex. släppte jag Stormvinge i somras, en hästbok, fast med flygande hästar. Jag tror jag är den första personen i världen som kombinera hästbok och science fiction.

Att dö väl. En E-novell som jag skrev tillsammans med en av mina författarvänner Eva Holmquist.

Att dö väl. En E-novell som jag skrev tillsammans med en av mina författarvänner Eva Holmquist.

En annan stor skillnad mellan nu och då är den dynamiska indiescen med fantastikförlag som växt fram i Sverige. Det finns ett antal riktigt spännande mindre förlag som ger ut kvalitetsfantasy, science fiction och skräck. Och jag är stolt att kunna räkna mig ibland dem, och att få vara en del av den gemenskapen. För när jag började den här resan 2011 så var det ganska ensamt, idag är jag en del av en mycket större gemenskap, där vi hjälper, stöttar och tipsar varandra. Det är människor som har kommit att bli en viktig del av mitt liv, och tillsammans arbetar vi med det som vi alla brinner för, den fantastiska litteraturen.

Jag vet inte vad framtiden bär i sitt sköte. Jag vet bara att jag har många fler berättelser inom mig som vill ut. Vi får helt enkelt vandra in i framtiden steg för steg. Och vem vet, kanske möts vi där, i en större gemenskap. Det kommer bli fantastiskt.

Gästbloggare: Emelie Schepp

Emelie_Schepp_pressbildEmelie Schepp är egenutgivaren som sålde som 5000 böcker på en månad. Nu har hon förlagskontrakt. Idag skriver hon på Debutantbloggen.

I Sverige finns det många författare som arbetar hårt för att lyckas med sitt författarskap, som hittar olika vägar att nå fram till läsare, som är sina egna fraktbolag, marknadsavdelningar, redovisningskonsulter och säljbolag. Och varje år dyker fler och fler egenutgivare upp. När jag gav ut min bok Märkta för livet satte jag målet att jag inom två år skulle bli Sveriges främsta egenutgivare. Det tog bara ett halvår.

Jag hade fått ett nej.

Och väntade på svar från alla andra förlag som jag skickat mitt manus till.

Men efter ett halvår hade jag tröttnat på att vänta. Så jag ringde upp förlagen och berättade att jag skulle starta ett eget förlag, att jag skulle satsa själv.

Sommaren 2013, då Märkta för livet släpptes, hette Sveriges främsta egenutgivare Kaj Karlsson. Han hade då lyckats sälja 16 000 exemplar av sin debutroman Operation Nordvind och jag hade honom som målbild . För att kunna gå om Kaj behövde jag producera en bok som så många som möjligt hade råd att köpa. Eftersom inbunden bok är dyrare att producera och därmed också dyrare att köpa bestämde jag mig för att trycka boken i pocket.

Jag tog reda på att det finns något som heter tryckstöd. Om man trycker sin bok i en upplaga som understiger 5 000 exemplar kan man få rätt till ett stöd som motsvarar kostnaden för trycket. Därför tryckte jag Märkta för livet i 4 999 exemplar.

När pallarna kom hem till garageuppfarten undrade jag faktiskt vad jag hade gett mig in på och målet med att sälja 16 000 böcker kändes väldigt långt bort. Men jag bar in böckerna i källaren och började sedan ta kontakt med återförsäljare som Akademibokhandeln, Pocketgrossisten, Adlibris och Bokus.

Bara en månad senare tryckte jag ytterligare 5 000 böcker. Det blev alltså inget tryckstöd för mig, istället blev det fler och fler upplagor, och i dag har 40 000 exemplar, trettio pallar böcker, lastats av på min garageuppfart och burits in i källaren, packats om, skickats eller levererats direkt till återförsäljare och vidare till läsare.

När jag bestämde mig för att bli egenutgivare visste jag ingenting om bokbranschen. Helt ärligt. Många säger att kunskap är makt, men i mitt fall var min okunskap en vinnande faktor. Hade jag känt till alla hinder, den misstänksamhet som finns mot egenutgivare och hur svårt det är att tränga igenom bruset, hade jag kanske inte vågat. Då hade jag kanske bara stirrat mig blind på hur omöjligt allting verkade vara. Vilket hade varit dumt. För det var inte omöjligt.

Framgång handlar inte om tur. Det handlar om hårt arbete. Visar du vad du vill med din bok och ditt författarskap så kommer också de traditionella förlagen att uppmärksamma det. Det är inte säkert att du har som mål att kliva upp på ett traditionellt förlag, men OM du har det så lönar det sig att visa att du är driven och engagerad. De stora förlagen håller hela tiden ögonen öppna på egenutgivna böcker och om försäljningen går bra så kommer de med all sannolikhet att erbjuda den författaren kontrakt. Därför tror jag att egenutgivning kommer att spela en allt större roll i framtiden och kanske till och med att bli den nya manushögen.

Efter framgångarna var flera intresserade av att ge ut min bok, och jag valde till slut Wahlström & Widstrand. Det går alltså att med mycket vilja och stort engagemang omvandla motgång till framgång. Och det finns inte bara en väg för att bli utgiven. Det finns många, många fler.

Läs mer om Emelie på www.emelieschepp.se

Schepp_Markta_for_livet_OMSLAG_RGB

Läsarfråga och smygtitt

porträtt hanna2

För två veckor sedan fick jag följande frågor av en läsare här på Debutantbloggen:

Får man fråga hur stor upplaga du trycker i omgång ett? För det blir väl även billigare per bok ju fler man trycker? Vore också kul att läsa om hur du (och ni andra debutantbloggare) gör med insäljning och distribution. Nätbokhandlar, utvalda bokhandlare eller försök till att sälja in centralt? 

Idag är dagen när jag försöker besvara, efter bästa förmåga.

Ja, det blir billigare ju större upplaga man trycker, men skillnaderna är inte jättestora på mitt tryckeri. (Just därför kan jag lova att andra boken kommer ut nästa år, för skulle det behövas kan jag trycka en mindre upplaga än jag gör nu och ändå släppa boken och på så vis ge första en ny skjuts.) Jag vet små förlag som trycker allt från 300 till 5000 böcker (högre tal ofta pocket) men själv ligger jag lite lagom någonstans däremellan.

Distribution var ett av egenutgivningens svåraste kapitel tyckte jag när jag läste på, frågade runt, tog in offerter och försökte bestämma mig. Nu i efterhand, när jag har avtal med Stjärndistribution, känns valet självklart.

Om man inte kör med Print on Demand (alltså att boken existerar först när någon beställt den), finns tre alternativ på distribution för sin upplaga:

1. Lagerhåll upplagan hemma och gå till posten med varenda beställning själv. Förvånansvärt många egenutgivare håller på med det för att hålla kostnaderna nere, men det var aldrig ett alternativ för mig. Har varken tid eller plats till det.

2. Förlagssystem. De är det etablerade alternativet och alla förlag som jag någonsin skickat manus till använder Förlagssystem för att få ut sina böcker till bokhandel. Man kan få vara med i deras nyhetsbrev (kostar över 2000 kr att skriva en kort text till alla bokhandlare som mejlas ut av Förlagssystem) och man får någon sorts godkändstämpel, inbillar jag mig. Men de är dyra. 3000 kr/månaden skulle de ta för ett standardavtal. Om man inte har ett förlag med minst tjugo titlar skulle det aldrig löna sig, om man inte har kommissionsavtal, vilket innebär att de läser och bedömer ens bok och sen tar in kanske 25 böcker och sen får man ha resten av böckerna hemma – och det hade jag ju inte plats till.

3. Stjärndistribution. De är uppstickaren, konkurrenten, och fastän jag gått igenom listan på vilka förlag som använder Förlagssystem är det hela 200 förlag som använder Stjärndistribution. Deras standardavtal kostar 330 kr/månaden per titel + 15% provision på det som säljs. Hållbart för mig, alltså. Snabba på att svara på mejl är de också.

Stjärndistribution registrerar i sin tur boken på Bokrondellen, vilket gör boken sökbar i alla stora nätbokhandlar. Förlaget (jag, alltså), lägger upp texter och omslagsbild i Stjärndistributions databas som sedan syns när alla ni slår upp Ljus som varit dolt på Adlibris eller Bokus eller var ni nu handlar böcker. Fysiska bokhandlare, bibliotek osv kan också beställa via Stjärndistribution. De sköter allting åt mig och skickar sedan vinst och statistik till mig som kan fokusera på att skriva och marknadsföra.

Men jag kommer inte att skicka hela upplagan till lagret, utan behålla ett gäng böcker att sälja på release och bokmässa (ni kommer väl och hälsar på mig, va?). Jag ser naturligtvis fram emot att signera och träffa folk som längtar efter boken, men samtidigt uppmuntrar jag intresserade att köpa den på nätet för att få en chans att synas i nätbokhandlarnas statistik. Just därför kommer jag inte att sälja boken från någon förlagshemsida, utan alltid hänvisa till en etablerad bokhandel. Även om jag tjänar fler kronor per bok som jag säljer själv, tjänar jag mer i längden på att boken syns.

När det kommer till fysiska bokhandlare blir det knivigare och jag lovar att återkomma när jag har mer erfarenhet, men så här tänker jag: SF-bokhandeln bara måste ta in den och det tror jag att de gör centralt så den finns i Stockholm, Malmö och Göteborg. De har trots allt blurbat boken och vi har pratat signering i Göteborgsbutiken, men det var ett tag sedan och jag behöver återkomma till dem och prata mer. Förhoppningsvis blir en och annan nyfiken på boken efter min annons och debutantporträtt i Svensk Bokhandels höstkatalog och sen tänker jag att Bokmässan är ett ypperligt tillfälle, inte bara att sälja till besökare, utan att prata med bokhandeln och se vad det finns för möjligheter. Jag har några grandiosa planer som jag håller för mig själv och i övrigt kommer jag att jobba lokalt, med min Akademibokhandel i Kungsbacka där jag bor, kanske med Ica Maxi och lite så. Vi börjar där och hoppas på en snöboll.

Annars är BTJ den största kunden för många: biblioteken. Dit skickar jag två recensionsex och får sen hålla tummarna, men mer om det en annan vecka.

Manuskt, jag hoppas det var svar på dina frågor! Kom gärna med fler om det var något, man lär sig ett och annat som indieförfattare. (En fantastisk artikel om fördelarna med att vara indieförfattare kan ni läsa här. Behandlar bl. a. problemet med bokhandeln om man förstått principen att författarskap byggs långsamt. Läsvärt!)

Här är för övrigt bilder från förra veckan. Vi skulle till stranden, men ett bud kom till dörren och vips hände det surrealistiska: provtrycket kom! Jag fick hålla min bok i handen för första gången. Sen slet dottern till sig den och har läst sen dess.

M a g i s k t!

IMG_6131

IMG_6146

IMG_6151

Och så jo, jag har ju en viktig fråga också: tycker ni att omslaget ska vara blankt eller matt? Jag har svårt att bestämma mig.

Indieförfattarlycka

porträtt hanna2Nu blir det ett matnyttigt inlägg igen, för alla er som funderar på att bli indieförfattare.

En av anledningarna till att jag åkte till Andra världar-mässan var för att träffa Bozenna Ståhlnacke från Booksfactory. Jag hade förstått att hon skulle komma och jag hade hört, i de författarforum som jag hänger i numera, att hon var urtrevlig och att tryckeriet som hon driver var pålitligt och bra.

Ryktena stämde. Bozenna var fantastiskt trevlig, hjälpsam och tillmötesgående. Jag fick ställa alla mina frågor och känna på olika pappersorter och få det där ovärderliga personliga mötet som gjorde att jag bestämde mig för att använda Booksfactory till trycket av min bok, och sannolikt de andra tre böckerna i serien också.

Tryckfilerna är just uppladdade till tryckeriets hemsida (yay!) och Bozenna har lovat kontrollera att allting stämmer innan provtryck görs. Ni förstår inte hur trygg jag känner mig i denna människas händer och jag hade inte vågat trycka utomlands, på grund av risk för kommunikationsproblem, om jag inte hade haft en kontaktperson i Sverige som jag dessutom träffat öga mot öga.

Mycket har jag lärt mig längs vägen. Om vikten av utfall och hur man räknar ut bredden på ryggen, om lämpliga typsnitt och lagom tjocka papper. Men det är roligt! Allt är så roligt! Jag älskar att få vara med och se boken växa fram och det passar Lianne och mig att få lov att bestämma varenda liten detalj, samtidigt som jag är omgiven av duktiga, kunniga experter.

I början av processen att ge ut min bok tog jag in offerter från alla möjliga tryckerier och jämförde möjligheten att ge ut som Print on Demand (förkortat PoD, dvs boken finns inte förrän någon köpt den) och tryckt upplaga som behöver lagerhållas och distribueras.

Majoriteten av indieförfattare ger ut e-böcker och PoD för att inte behöva ligga ute med stora summor pengar, men det där var aldrig riktigt ett alternativ för mig.

Min bok är för lång. Ett epos är det, en tegelsten av bästa stort för den som vill grotta ner sig i en värld ordentligt – men sådana är dyrare att trycka. Därför blev det långt billigare att trycka en lagom stor upplaga än att köra på PoD. Om vi jämför mina offerter så ligger polska Booksfactory bättre i pris än alla de svenska tryckerierna, och de svenska alternativen ligger fortfarande tjugolappar billigare än de PoD-alternativ jag hade. Tjugolappar! Plural. Per bok! Så dyra böcker går inte att ge ut, om ni frågar mig. Vem köper så dyra böcker, från okända indieförfattare dessutom? Nej tack. Nu kan jag istället sätta ett ganska lågt F-pris så att barnfamiljer har råd att köpa boken, och ändå gå okej med vinst.

Faktum är att priserna är så bra på mitt tryckeri, att jag bestämde mig för att ge ut andra boken redan nästa år – inte bara planera för det, utan lova. Det står på omslaget numera, tryckt på ena fliken. ”Andra boken väntas komma ut under 2015” och därtill avslöjade jag titeln på uppföljaren. Nu blev ni lite nyfikna ändå? Jodå. Min illustratör och jag planerar redan nytt omslag och jag hoppas kunna ge ut Berättelsen om Lianne: Del II redan nästa vår/sommar.

Dessutom kom Svensk Bokhandels höstkatalog hem idag! Som jag gått och kikat i brevlådan och nu fanns den där. Med mitt porträtt och min annons. Känsla!

SAMSUNG

SAMSUNG

Ursäkta de dåliga bilderna. Vill ni se den riktiga går det att beställa katalogen från Svensk bokhandels hemsida, eller komma på bokmässan. Då kan ni både få träffa mig och få katalogen i deras monter.

Om att sätta samman en antologi

jonny1

Jonny Berg gav under 2013 ut novellantologin ”Bländverk” på eget förlag. Det var första gången han gjorde något liknande, och erfarenheter lärde honom en massa saker inför kommande projekt. Här delar han med sig av lärdomarna till andra som skulle vilja ge ut en antologi med andras texter.

Jag har blivit inbjuden att dela mina funderingar kring antologier och noveller med er. Jag har inga färdiga svar men ämnet ligger mig varmt om hjärtat och jag har både bestämda uppfattningar och några lite luddigare tankar.

När jag vid den här tiden för ett år sedan arbetade med den första antologin jag satte ihop var det mer som initiativtagare och koordinator. Skräckantologin ”Bländverk” gjordes med glatt humör och med noveller från antingen författare jag hade kontakt med eller sådana som fick nys om projektet och hörde av sig. Det blev en läsvärd bok med varierat innehåll. Nu är jag mitt i ett nytt projekt, en samling noveller som publiceras i höst med titeln ”Mörkerseende” och där jag tillåter mig att ta betydligt mycket större plats som redaktör. Så jag delar något med de som bloggar här till vardags, jag debuterar också i år!

Själva kärnan i min syn på vad som är en bra antologi är att man ska ta det på allvar. Noveller är en konstform och det är det också att sätta ihop riktigt bra samlingar. Här följer sex av mina bud för aspirerande redaktörer:

Formulera ett syfte eller ett tema. En antologi är inget man slänger ihop. Åtminstone inte en bra antologi. Personligen gillar jag teman, en röd tråd som binder ihop texterna. Den behöver absolut inte vara övertydlig, men kan bli det som höjer en samling över det medelmåttiga. Dessutom kommer det att hjälpa dig under arbetet. Varje text måste förtjäna sin plats även om författaren är någon du brukar gilla att läsa.

Välj ut några beskrivande ord för varje novell. Jag skriver lappar med ord som ”dyster”, ”rolig”, ”vidrig” och så vidare och lägger ut på bordet framför mig. Då blir antologin tydlig. Är den varierad? Finns alla delar du tänkt dig? Hur en specifik antologi ska te sig varierar, men ett är säkert, få har glädje av att proppa i sig ett antal noveller som påminner för mycket om varandra. Mitt ämne är skräck, och när läsaren precis avslutat läsningen av en riktigt hemsk text är det svårt att toppa den känslan. Se till att den efterföljande novellen har någonting lite annorlunda att bjuda på.

Laga ingenting som inte är trasigt, men släpp heller aldrig igenom någonting du inte anser ligga i nivå med antologins ambitioner. Den uppmärksamme läsaren kommer att avslöja dig. Och tro mig, sådana läsare finns det gott om! Du kommer få alster från författare som inte tar novellen på allvar. Se då till att de skriver om tills det blir bra eller refusera. Din antologi har ett värde i sig och är ingen annonstavla. Noveller är precis som Johannes Pinter tidigare skrivit om här ett bra sätt för en oetablerad författare att nå ut. Men en ansvarsfull redaktör måste hålla sina medverkande författare i schack och se till att de presterar. När det kommer till kritan förlorar både din antologi och den enskilde författaren på slarv.

Författarna! Ja, de finns av alla sorter. Några kommer leverera genomarbetade texter på utsatt tid. Andra inte. Somliga vill bolla idéer, andra vara i fred tills de skrivit färdigt. En bra redaktör är nog även en god psykolog. Själv är jag inte där ännu, men jag biter mig i tungan och jobbar på det. En sak kommer du inte slippa, nämligen att tjata. Just det har jag haft lite svårt för, ogillar att vara jobbig och störa folk. Men ska det bli en bra bok måste du ligga på och se till att få in texterna i tid eller åtminstone besked om förseningar och liknande. När författarna väl har gjort sitt den första vändan börjar redaktörens jobb. Så lär dig att tjata på ett snyggt sätt.

När du väl har fått en text så läs och läs om. Sov på saken. Låt novellen vila några dagar. För precis som författaren själv kommer du att läsa dig blind på texten. För mig handlar skräcknoveller mycket om känslor och då blir det inte bra att enbart läsa igenom och pricka av listan med kontrollpunkter. Orden ska inte bara knådas i hjärnan, jag vill påstå att de ska igenom hela din varelse. Läs med matspjälkningssystemet och känn efter. Är det bra nog? Är det färdigt? Kommer det passa in i sammanhanget? Läs inte direkt i ordbehandlingsprogrammet. Skriv ut på papper eller gör en PDF. Ett tips som brukar gälla korrekturläsande, men som är minst lika bra att tänka på redan innan du hunnit dit.

Gör vad du kan för att lösa det ekonomiska med författarna. På mitt nystartade förlag har vi valt royalty. Antologier är sällan några ekonomiska succéer men ibland är principer inte enbart floskler – utan väldigt viktiga – även om de inte betalar några räkningar. Om du tjänar pengar ska författarna göra det också.

Det var mina viktigaste tankar i ämnet. Eftersom jag inte sitter på facit så välkomnar jag kommentarer, tankar och mothugg. Stort tack till Debutantbloggen som lät mig hälsa på denna söndag och lycka till nu alla debutanter!

bländverk

Skräckantologin ”Bländverk”

Jonny Berg är redaktör för det nystartade Epok förlag som ger ut antologier och romaner inom fantastik.

Han har drivit skräckbloggen Swedish zombie sedan 2011.

2013 gav han ut antologin ”Bländverk”.