Några erfarenheter rikare

Emelie-Novotny_075_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Det doftar gran, hyacint och pepparkaka här hemma i lägenheten. Nu kan en verkligen säga att julen står för dörren och då har det också gått ett helt år sedan jag skrev de sista ändringarna i Vänd rätt upp. Och trots att allt fortfarande låg framför mig då så tror jag aldrig att jag förstod hur långt jag redan hade kommit.

Ingenting är så dubbelt som upplevelsen av tid. Det som på samma gång känns som det hände igår kan i ett annat perspektiv kännas som en evighet bort. Precis så känns det när jag blickar tillbaka på 2018 – mitt debutantår.

Att skriva här på Debutantbloggen varje vecka har tvingat mig att stanna upp och formulera mig, men trots det har det här året verkligen rusat förbi. Samtidigt känns det som att jag alltid har burit min debutantroman med mig, och på ett sätt har jag nog gjort det. Jag är i alla fall väldigt glad över att jag har fått dela det här året med alla er som läser bloggen!

Det här året har inte bara gett mig en bok, jag har också lärt mig massor om mig själv. Även om nya erfarenheter alltid gör en rikare betyder det inte att de alltid är gratis. Just det här året känns det som att jag har fått kämpa hårdare för dem än vad jag förväntat mig. Tidigare har jag sett på mig själv som en flexibel människa som tar saker som de kommer. Men efter det här året har jag fått revidera den bilden och förstått att jag trots min flexibilitet har ett stort kontrollbehov. Jag ogillar verkligen att behöva lämna saker åt slumpen. Något som har ställts på prov när jag har jobbat med ett stort förlag som har gjort det här tusen gånger tidigare och som har rutiner och processer att jobba efter. Då har jag tvingat mig själv att släppa taget och försöka ha förtroende för att någon annan har mer erfarenhet och vet bättre. Och det har varit en ynnest att få jobba tillsammans med människor som alltid vet bättre – även om det också är svårt ibland.

IMG_4532

Under det här året har jag också behövt fatta snabba och ibland ogenomtänkta beslut. Ibland har det blivit bra, i andra fall mindre bra. Men det har varit en övning för mig i att allt inte måste vara så välavvägt eller genomtänkt. Och kanske viktigast av allt så har jag varit tvungen att tänka att allt inte måste vara perfekt, det är okej om det bara är okej. Det har framförallt varit en nödvändighet för att kunna skriva ett blogginlägg varje vecka – annars hade det aldrig kommit några inlägg på fredagarna.

Min uppfattning innan jag själv skulle vara huvudperson i utgivningsprocessen var att jag visste allt om hur bokbranschen fungerar. Det var inte heller riktigt rätt, för jag hade missat att ta med den känslomässiga delen av bokutgivning. Något som jag inte heller hade kunnat förbereda mig på för att det är så drabbande, men så här i efterhand så har jag trots min erfarenhet varit väldigt naiv. Nu kan jag verkligen uppskatta att jag trots allt har fått vara både naiv och nybörjare i den här processen. Det finns bara en gång som är den första och det känns lika dubbelt som med tiden att det här året nu börjar närma sig sitt slut.

Jag hoppas att ni alla får en riktigt fin julhelg och att allt ni önskar ska slå in!

Självkritik och prestationsångest

Version 3

Foto: Stefan Tell

Det är egentligen inget nytt för mig, så här har det varit hela livet, men det har blivit så påtagligt under det här året hur jag värderar mig själv efter prestation. Det känns lite tonårsaktigt och fånigt. Jag vet ju att det inte är det som jag presterar som identifierar och värdesätter  mig som person, men jag kommer ändå inte ifrån det. Och den här typen av självkritik kommer jag troligtvis att få leva med hela mitt liv.

Det är nästan ett år sedan som jag lämnade in slutversionen av Vänd rätt upp. Jag tänker fortfarande på hur jag hetsade igenom den sista redigeringsrundan. För att jag inte hann mer, för att jag inte kunde ha jobbat hårdare. Men det kan lika gärna vara en ursäkt för att inte få känna mig så nöjd som jag önskar att jag var. Bara det att jag aldrig någonsin upplever känslan av att vara nöjd. Och i skrivandet är det mitt största hinder.

Jag har fortfarande inte läst Vänd rätt upp i den tryckta versionen. För att jag vet att min självkritik skulle vara överväldigande och att den troligtvis skulle göra att jag aldrig skriver något igen.

IMG_4343

Det tipsas om Vänd rätt upp i senaste numret av Häst&Ryttare

 

Trots att jag så ofta får bekräftelse för min bok ändrar det ingenting. Inför en boksignering satt jag och samlade ihop citat om vad som sagts om Vänd rätt upp, det finns så många fantastiska läsupplevelser som jag får ta del av. Som når till mig genom mejl, Instagraminlägg och direktmeddelanden. Jag värderar dem högst av allt. Jag får påminna mig om att det tipsas om min bok i tidningar och att den till och med har fått en dagstidningsrecension.

Jag uppfyller mål efter mål som jag haft längs vägen för min debutroman, men när jag gör det reflekterar jag inte över det utan kastar mig genast iväg efter något nytt att åstadkomma eller uppfylla.

Så är jag tillbaka hos mig själv. Och skäms för att jag inte har vett att uppskatta det jag är med om. För jag vet så väl vilket privilegium det är att få skriva en roman och få den utgiven. Det känns så sjukt missunnsamt mot alla er som kämpar med era manus, mot min familj som ger mig skrivtid och mot förlaget som satsar på mig och min bok.

Därefter följer tankarna på hur någon någonsin skulle vilja jobba med mig igen om jag inte har vett att uppskatta det. Att jobba med personer som aldrig blir nöjda är så otillfredsställande. Samtidigt är strävan efter att alltid prestera lite bättre troligtvis den drivkraft som gjort att jag överhuvudtaget har lyckats bli utgiven.

Det handlar inte om dåligt självförtroende för jag vet att jag kan. Men jag vet också att jag alltid kan göra det lite bättre. 

Att hitta sin berättarröst

Emelie-Novotny_002_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Bland det svåraste med att börja på ett nytt projekt är att hitta den nya berättelsens unika berättarröst. Jag märker att jag har lätt att falla in i samma språk som jag hade när jag skrev senast. Att jag även nu skriver om en tjej som tillbringar så mycket tid i stallet som det bara går gör inte saken lättare.

När jag skrev Vänd rätt upp valde jag att berätta den ur tredje person. Det berättarperspektivet ger lite distans till karaktärerna och det går att skildra händelser mer neutralt och så finns det utrymme att hitta en berättarröst som inte direkt behöver tangera huvudkaraktärens röst. Det är huvudkaraktärens tankar och känslor som skildras, men jag som författare behöver inte vara inne i huvudkaraktärens huvud.

Nu har jag valt att jobba med ett jag-berättande istället. Både för att pröva något nytt och för att komma bort från den tidigare berättarrösten som jag har använt mig av. Nu måste jag tänka, känna och andas som huvudkaraktären. Hennes röst måste bli min röst. Men hur gör en då för att hitta sin karaktärs röst?

 

Först försöker jag att lära känna karaktären så mycket det bara går:

  • Hur ser personen ut: ögonfärg, hårfärg, frisyr, längd osv.
  • Hur rör sig personen?
  • Vad har personen för intressen?
  • Vilka personer ser personen upp till?
  • Vilka sociala medier använder personen?
  • Hur klär sig personen?
  • Vilka böcker/tidningar läser personen, vilken musik lyssnar personen på, vilka favoritfilmer tittar personen på?
  • Vad identifierar sig personen med?
  • Vilket djur skulle personen vara om den fick välja?

Det brukar också vara effektivt att tänka ut specifika scenarier att placera karaktären i. Vad gör min huvudkaraktär när den:

  • hittar en mobiltelefon på busshållplatsen?
  • får ett sms från en vän med texten: ”jag är på väg hem till dig nu”?
  • står i kassan i mataffären och inte kan betala för varorna som ligger på bandet?
  • hittar ett adresserat brev i en biblioteksbok?
  • måste spendera tiotusen kronor på en timma?
  • blir inlåst i en hiss tillsammans med två andra personer?
  • är på bio men tycker att filmen är jättedålig?

När jag börjar skriva letar jag efter litteratur med en berättarröst som ligger nära den jag eftersöker. Även här ställer jag frågor:

  • Vad är det som gör att jag tilltalas av berättarrösten?
  • Vad känns trovärdigt/inte trovärdigt?
  • Vad hade min karaktär tänkt om huvudkaraktären i boken jag läser?
  • Hur hade min huvudkaraktär gått i dialog med huvudkaraktären i boken jag läser?

 

fullsizeoutput_1dc3.jpeg

Jag försöker också att titta på en film eller ett teve-program med min huvudkaraktärs blick och fundera på vad hen skulle ha sett om det var hen som tittade. Det kan vara allt ifrån om programledarens kläder är snygga eller när personen blir berörd. Därefter försöker jag beskriva huvudkaraktärens upplevelse med hens egna ord.

Slutligen tänker jag kring själva språket och min huvudkaraktärs ordförråd. Vilka ord är vardagliga för min karaktär, vilka ord förstår hen inte? Hur använder sig karaktären av referenser och slanguttryck? Personligen är jag försiktig med trendord, precis som jag är försiktig med användandet av sociala medier eftersom det är något som förändras snabbt och en roman oftast tar flera år att skriva.

 

När jag väl har börjat se på världen med min karaktärs blick och lyssna på när min krafter berättar med sin egen röst, går det av sig själv sen.

Vad har ni för bra tips och trix för att hitta rätt i ton i er berättarröst?

Att göra det svårt för sig

Emelie-Novotny_002_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Ibland funderar jag på varför jag alltid måste göra det så svårt för mig själv. Som att skriva en roman som utspelar sig i ett stall för unga vuxna. Som bokhandelsanställd har jag sedan länge vetat att böcker för ungdomar och unga vuxna är de böcker som säljer sämst. Det finns ett fåtal stora, oftast internationella succéer som springer ut ur bokhandlarna, medan de andra långsamt kryper sig mot utgången med kunden.

Nu är ju jag den första att prata om hur stor och bred ridsporten är bland unga i Sverige idag. Men precis som i alla sporter går utövarna ner i antal i övre tonåren. De som fortsätter är de som är mest dedikerade och de som satsar mot eliten. Och att vara dedikerad eller elitsatsande ryttare innebär väldigt mycket jobb. Problemet med dessa hästtjejer är att de inte har tid för att läsa eftersom de har stallet fullt med hästar.

Nu har jag varit ute med Vänd rätt upp och sålt och signerat böcker på hästtävlingar och där kan vi verkligen prata om att göra det svårt för sig. Hästtävlingar hålls i iskalla ridhus långt utanför stan. Även om det finns hästar i Stockholm också så arrangeras det väldigt många tävlingar långt ifrån storstan. Nämnde jag att hästtävlingar brukar börja runt åtta-niotiden på morgonen?

Så då går en som hästboksförfattare upp olidligt tidigt och kör ut till de där ridhusen, en packar upp sina böcker och vill inget annat än att prata hästar och läsning med hästtjejerna. Hästtjejer som har varit i stallet innan klockan sex för att hinna fodra, rykta och knoppa sin häst och kanske släppa ut de andra hästarna där hemma i hagen, för att de ska ha sin häst eller ponny framriden och klar när det är dags för start. Innan tävlingen är de för nervösa för att prata om något så trivialt som läsning och efteråt är de alldeles för uppfyllda av hur bra eller dåligt det har gått.

IMG_4119

I bästa fall kan jag se en glimt av tävlingarna från den plats som jag har blivit erbjuden. I värsta fall är den platsen i ett icke uppvärmt ridhus som alltid är kallare än vad det är utomhus eller i en dragig kafeteria där dörren alltid ska vara öppen. Nu i helgen fick jag till och med agera prisutdelare och sätta rosetter på ponnyer och skaka hand med fantastiskt duktiga ryttare.

Jag funderar över hur många timmar jag har lagt på att skriva den här boken och tänker vidare på om jag ska lägga ytterligare lika många timmar på att sälja den. Och så tänker jag på alla er som gör det här utan ett stort förlag i ryggen – vilket enormt jobb ni gör, vilka kämpar ni är!

Men så glimrar det till i samtalen som plötsligt går igenom tävlingsbruset. Det finns faktiskt de som köper böcker! Jag får skriva både läsarens och mitt namn i böckerna, jag får höra vad deras ponnyer heter och hur det har gått på tävlingen.

Och trots att hästtävlingar ligger längre bort än önskvärt och är det tillslut ändå alltid värt när jag kör hem i mörkret, oavsett hur svårt jag har gjort det för mig själv.

Viljan att vinna måste vara större än rädslan att förlora

Emelie-Novotny_030_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

I tisdags hade jag teorilektion istället för ridning. På Vendelsö ridskola innebär det superpedagogiska genomgångar av ridlärarna eller föreläsningar av grymma föreläsare. Den här gången hölls föredraget av Johanna Lassnack från Ryttarinspiration. Hon inspirerar ryttare att med tankens kraft nå sina mål. Men hennes metoder går att applicera på vilket mål som helst och jag märkte att jag lika ofta tänkte på skrivande som på ridning under hennes peppiga föreläsning. Därför tänkte jag dela med mig till er av det jag tog med mig därifrån.

Det här med tid

Vi har så vansinnigt många timmar till förfogande under det liv som vi lever. Johanna gör under kvällen en uträkning på ungefär hur många timmar varje människa har. Minus dem som vi redan har levt och jag får ångestpåslag bara av att tänka på hur många timmar jag har slösat bort i mitt drygt trettioåriga liv.

En ”enkel” förändring är att göra något 5 minuter per dag. Det kan verka onödigt lite och det är lika enkelt att göra det som att inte göra det. Att göra något 5 minuter per dag gör ingen skillnad just nu, men över tid kan en ändå se resultat. 5 minuters skrivtid varje dag är mycket mer skrivtid än ingen alls.

Vi kan lära oss att prestera

Att nå sina mål innebär oftast att gå utanför sin egen bekvämlighetszon. Och för att nå dit går det inte att göra samma sak som vi alltid har gjort, då kommer vi att stå kvar på samma ställe som vi är idag. Det som vi lägger tid och energi på måste leda oss framåt. Men det räcker inte bara att jobba hårt, vi måste också jobba smart. Något som jag upplever stämmer så väl in på skrivandet. Jag kan sitta timme efter timme framför romandokumentet men kommer ändå inte framåt hur hårt jag än jobbar.

När vi är på väg att nå våra mål kommer vi att vara tvungna att kliva ut ur vår bekvämlighetszon och det är då tvivlen och motgångarna kommer. Ni vet, adrenalinet, hjärtklappningen, de darriga benen, tankarna om hur en någonsin trodde att det skulle lyckas. Den känslan ska vi välkomna, det den säger oss är att vi är på rätt väg. Kanske har du äntligen vågat skicka iväg det där manuset till drömförlaget. Oavsett vad återkopplingen blir har du tagit ett steg närmare att nå ditt mål om att bli utgiven.

Hur hjärnan fungerar

Hjärnan är både vår bästa vän och vår värsta fiende i det här, för hjärnan gör det vi ber den om. Därför måste vi tala om för hjärnan vad det är vi vill ha. Och då finns det något som är superviktigt som ni säkert redan har hört: hjärnan förstår INTE ordet INTE. Om ni tänker: Nu ska jag inte slösurfa när jag har skrivtid. Då hör hjärnan: Nu ska jag slösurfa när jag har skrivtid.

För att hjälpa hjärnan kan vi visualisera det vi vill ska hända, då kommer hjärnan att försöka återskapa det vi vill ska hända när det väl blir verklighet. För våra hjärnor kan inte skilja på tanke och verklighet. Tänk vilken makt vi har att påverka hur vi tänker!

Bättre fokus

Jag är ofta galet ofokuserad. Är det något som jag tycker är tråkigt, eller snarare svårt så vill jag titta på mobilen var tredje minut. För att jag vill ha paus från det där svåra jag gör. Ibland är den där pausen precis vad jag behöver. Men ofta är jag bara ofokuserad. För att fokusera bättre hjälper det att ha en plan, då vet en vad det är en vill komma tillbaka till. Många skriver listor, jag är oftast inte en av dem. Men det är svårt att ha allt i huvudet och det tar fokus ifrån det jag vill och behöver göra.

Att misslyckas eller att lära sig av sina misstag

Jag kan verkligen påverkas lätt av motgångar. Ni vet när allt man har jobbat för bara krasas sönder. Jag tänker förstås på refuseringar. Först är det såklart viktigt att tillåta sig att vara ledsen och besviken. Men att lyckas handlar mycket om hur vi hanterar våra misslyckanden. Kan vi vända ett misslyckande och istället lära oss något är vi oftast närmare vårt mål än innan. Förlaget kanske skriver att språket är bra men att storyn inte håller, precis som jag har mötts av många gånger. Då kanske jag hade behövt en kurs i dramaturgi, eller fokusera mer på handlingen i redigeringen. Eller som jag gjorde när jag efter fler refuseringar började skriva Vänd rätt upp: ställde mig frågan vilken berättelse det var som bara jag kunde skriva.

img_3931.jpg

Självklart fick Johanna ett exemplar av Vänd rätt upp.

 

För mig har det varit svårt att få till skrivtiden efter sommaren. Mitt barn har börjat i skolan och det har tagit mycket tid och kraft att komma in i gamla och nya rutiner igen. Och har en väl slutat med något är det svårt att ta upp det igen. Men med Johannas peppande ord i mina öron tänker jag att nu är det dags att ta tag i skrivandet igen. Så från och med idag ska jag skriva 30 minuter varje dag igen – är det någon mer som vill hänga på?

Samtal med Flora Wiström på bokmässan

IMG_3784

På monterscenen under bokmässan – här i samtal med Melody Farshin

 

Nu har nästan hela veckan efter bokmässan passerat och jag har fortfarande inte blivit förkyld – vilket måste ses som en seger! Bokmässan var precis som alltid högljudd, trång och med alldeles för torr luft, men också väldigt lagom. Jag fick krama bokvänner som jag träffar alldeles för sällan och leva några dagar i litteraturens famn.

På lördagen hade jag ett samtal tillsammans med Flora Wiström på bonnierförlagens monterscen, hon hade gjort en jättefin läsning av Vänd rätt upp och ställde flera intressanta frågor. Det går ju aldrig att återge ett samtal helt, men här kommer i alla fall mina svar på Floras frågor:

 

Hästarna är karaktärer i boken. Nästan lika mycket som de andra. Hur tänkte du kring det?

Det stämmer att hästarna är lika viktiga karaktärer i boken som de mänskliga karaktärerna. Jag jobbar likadant med hästarna som med människorna när jag bygger karaktärerna. Med hästarna fokuserar jag både på utseende och på egenskaper. Jag skriver ner hästarnas färger och tecken så att jag vet vilken häst som har en vit strumpa på vänster bak och hur sned eller symmetrisk en bläs är. Personlighetsdrag som jag funderar på hos hästarna är vilken rangordning de har i flocken, hur en häst reagerar vid utfodring, vid läskiga situationer och hur den visar uppskattning eller missnöje mot den människa som tar hand om hästen. Jag tänker också på hur hästen känns för ryttaren att rida, om den är känslig, lätt i handen och hur steget känns. En häst kan vara skumpig och väldigt lyhörd för vikthjälper, eller sakna framåtbjudning och kännas seg. Jag klipper ofta ut bilder på hästar som får representera mina egna hästkaraktärer. Jag har tidigare visat hur min anteckningsbok såg ut under det tidiga arbetet med Vänd rätt upp.

Ylva har toppbetyg från gymnasiet och kompisarna har börjat snacka om att flytta utomlands. Men Ylva vill vara hos hästarna. Hur hanterar hon andras förväntningar på henne? Och slitningarna mellan hennes värld i stallet och världen utanför?

Först tycker jag inte att Ylva hanterar detta alls. Hon har redan valt hästarna och det är hennes övertygelse om att det är hennes enda väg. Men allteftersom boken går upplever jag att Ylva utvecklas som person och börjar värdesätta sig själv mer. Att det faktiskt finns en värld utanför stallet och att hon skulle kunna förtjäna mer. Det ligger i hästtjejers natur att alltid sätta hästen främst, det blir nästan självuppoffrande. Kompisarna vill gärna ha Ylva med på sina drömmar och tar med henne på fester och kompishäng, men för henne är relationen till vännerna inte viktigast. Jag upplever att unga tjejers vänskap oftast skildras som den där nära, förtroliga vänskapen där de delar allt med varandra. Ylva är inte intresserad av den relationen med sina kompisar utan har istället den förtroligheten med sin favorithäst Zorba och hennes föl Uno och det är dem som Ylva hela tiden väljer.

Hästarna blir brickor i ett spel, ett triangeldrama mellan Nicole, Fredrik och Ylva. Varför blir det så?

Ja, hästarna har nästan som en egen roll i det här dramat. Fredrik är en typisk priviligerad man som är van att få precis som han vill och dessutom blir hyllad och applåderad för allt han gör. När han förstår att hans upphöjda position är hotad använder han hästarna för att spela ut Nicole och Ylva mot varandra. Fredriks finaste tävlingshäst Cortino, en stor skimmel, har Fredrik bestämt att det bara är han själv som får rida. Ylva som hjälper honom med framridningen får istället bara leda den här hästen runt ridbanan när de värmer upp. Men plötsligt får Ylva tillåtelse av Fredrik att rida den här hästen trots att Nicole egentligen är en duktigare ryttare. Att Ylva får den chansen triggar Nicole och det får stora konsekvenser för den fortsatta handlingen.

IMG_3722

Bland hästtjejer och rebelltjejer första dagen på bokmässan

IMG_3757

Skriv en bildtextSeminarium om hästboken idag tillsammans med Katja Timgren, Helena Dahlgren och Johanna Lindbäck. 45 minuter gick såklart alldeles för fort när en pratar om det bästa som finns: hästar och böcker.

img_3761.jpg

Matchade klänningen med boken av misstag.

IMG_3753

Jag läser högt ur ”Godnattsagor för rebelltjejer” i Max Ströms monter, för barn och förbipasserande. Idag blev det berättelserna om Valentina Teresjkova, Vivian Maier och Sapfo.

IMG_3756

Omringad av fantastiska rebelltjejer!

IMG_3730

Får äntligen provrida Sigge!

IMG_3718

Med ”Vänd rätt upp” i Bonnier Carlsens monter.

img_3747.jpg

Rita din drömhäst och vinn Peder Fredricsons nya bok!

IMG_3748

Jättefina hästbilder utanför bonnierförlagens monter.

Grundhjälpskontroll för skrivandet

Emelie-Novotny_Bonnier_009_c Stefan Tell webb

Foto: Stefan Tell

September är en av mina bästa månader på året, luften är hög, temperatureren är oftast lagom och sådär så att en kan vara snyggt klädd utan att varken frysa eller svettas. Det är dessutom månaden när landets alla ridskolor har startat upp igen och hästarna och ryttarna börjar komma igång efter sommarbetet. Och så blir det bokmässa sista helgen i september.

För mig är den tidiga hösten den bästa perioden för kreativitet. Det är något med naturens förändring som väcker idéer och känslor hos mig. Jag känner mer, vill mer. Förut älskade jag våren, det spirande nya, de ljusa kvällarna som återvänder – just det älskar jag fortfarande – men jag blir inte kreativ av det. Istället blir jag distraherad av att gräva i rabatterna, plocka blommor och köpa gödsel. Och av att allt går så fort.

Nu är det lite som att tiden går långsammare och tankar hinner tänkas. När det är så mår både min ridning och mitt skrivande som bäst. Att skriva är många gånger som att rida. I inledningen av passet går det långsamt och lite trevande, jag måste känna av hästen och texten. Hur är dagsformen, vad är dagens syfte eller övning, vad är mina svagheter och textens eller hästens?

IMG_1817

Inom ridningen börjas varje pass med att kontrollera grundhjälperna: framåtdrivande skänkel, förhållande tygel, vikt och ledande tygel, sidförande skänkel och galoppfattning åt båda hållen. Det är för att checka av att kommunikationen med hästen fungerar, att vi förstår varandra. Om något inte fungerar måste jag gå tillbaka till den grundhjälpen och rensa och förtydliga. Så att hästen förstår att när jag gör så här så vill jag att den stannar eller svänger eller vad det nu kan vara. På samma sätt behöver jag checka av mig själv och texten när jag börjar, jag flödesskriver ett par meningar, läser igenom det senaste stycket som jag skrev, påminner mig om vems perspektiv berättar jag från, och försöker leta upp samma röst och samma ton som innan. Jag frågar mig om jag har alla fakt jag behöver för att ta tag i dagens uppgift. Därefter har jag rätt förutsättningar att utföra dagens arbete.

Oavsett om det är sidvärtsrörelser på volt eller att skriva dialog känns det oftast spretigt och svårt i början. Hästen rör sig för mycket eller för lite, jag använder för stora hjälper och planerar inte min ridning. På samma sätt är texten ofta kal i början, saknar riktning och kanske tempo. Men ju varmare jag och hästen blir desto lättare flödar det. Plötsligt är hästens rörelser inte längre skumpiga och yviga och min sits mer upprätt och mina hjälper mindre. På samma sätt kan texten flöda, huvudet tänka snabbare och tangentbordet knappra vidare.

När jag tänker på texten som en häst som jag ska ta fram det bästa ur blir jag mer ödmjuk inför texten och skapandet. Som hästtjej är jag djupt rotad i att det aldrig är hästen som gör fel utan jag som ryttare som ger den dåliga förutsättningar och ställer fel frågor. På samma sätt vet skrivande människor att det är de själva som har skapat textens förutsättningar. Men när jag ser texten som en häst blir dömandet av mig själv inte lika hårt. En häst och en ryttare kan ha en dålig dag, tankarna kan vara ofokuserade och frånvarande. Det är så ibland.

Att tillhöra en förlagsfamilj

Emelie-Novotny_071_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Vänd rätt upp blev antagen av Bonnier Carlsen i november 2016. Redan i maj 2017 blev jag bjuden på deras vårfest. Visst, det är alltid roligt att gå på fest, men för mig har det viktigaste varit att bli inkluderad och välkomnad – och det har jag verkligen blivit!

På den första festen vågade jag knappt andas om att jag skulle ge ut en bok, men var ju tvungen att svara på frågan vem jag var och vad jag gjorde där. Jag möttes av flera etablerade författare som var imponerade av mig, av att jag fått min debut antagen där. För mig har det aldrig varit viktigt att tillhöra ett stort förlagshus, men det har varit viktigt för mig att ha ett sammanhang. Förra året var jag på bokmässan och jobbade i Akademibokhandelns monter. Jag hade inga uppdrag eller åtaganden för förlaget ändå blev jag återigen medbjuden på förlagsmiddag, omhändertagen och delaktig.

I tisdags var det dags igen när Bonnier Carlsen firade sitt 25-års jubileum. Förutom att träffa min förläggare och redaktör och alla andra som varit delaktiga fick jag träffa den person som var den första att lektörsläsa mitt manus. Jag har såklart vetat att manuset blivit läst och bedömt många gånger innan utgivningsbeslut fattats, men det blir så verkligt när alla anonyma bedömare plötsligt står framför en. Det är hisnande att hon har haft så stort inflytande över mitt och Vänd rätt upps väg ut i offentligheten utan att jag har kunnat påverka det. Det kändes som att få sluta en cirkel när jag fick signera hennes tryckta version av boken och jag tackar min lyckliga stjärna för att det var just hon som fick läsa just mitt manus.

IMG_3545

Jag fick också träffa Sara Edström som har gjort det fantastiska omslaget till Vänd rätt upp och vi började genast att tänka i hisnande tankebanor om vilka fler omslag vi skulle kunna samarbeta med framöver. Flora Wiström som jag ska ha ett samtal med på bokmässan var också där. Och så fick jag träffa både Lin Hallberg och Åsa Larsson som jag också kommer att samtala med på bokmässan. Åsa Larsson skriver ju spänningslitteratur för både barn och vuxna men är också hästtjej. Hon överväldigade mig med fina ord om min bok och jag påmindes om hur viktigt det är att få höra det (helst om och om igen). Vi pratade om att hästboken gör barn till läsare och om att tonårstjejer marginal för att göra rätt är så snäv och om hästtjejen som så ofta sliter i det tysta.

Det här sammanhanget är det som ger mig energi och inspiration att ta tag i skrivandet, bokmässan och hösten, för det är ett sammanhang som jag vill fortsätta att tillhöra.

Hästtjejers beroendeställning

Emelie-Novotny9_001_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

En hästtjejs kärlek till hästen gör att hon ofta sätter sig själv och sina egna behov efter hästens behov. I ett stall är det alltid hästens behov först, oavsett allt. Efter ridningen ska hästen skötas, fodras, utrustningen ska tas om hand och stallet ska städas. Det spelar ingen roll hur trött, hungrig, varm eller kall ryttaren är. Vi använder hästen och måste därför se till att den har allt för att må bra. Därför ligger det i hästtjejers natur att bortse från sina egna behov och med det medföljer en risk för att bli utnyttjad.

Stallet är oftast en bra och trygg plats att växa upp på. Men få hästtjejer äger hästen som de älskar över allt annat och kan då lätt bli utnyttjade av häst- eller stallägare som alltid befinner sig i en maktposition. Det är lätt att spela på ett dåligt samvete, att använda argument som ”för hästens skull” eller att hota med att hästtjejen får sluta rida hästen om hon inte ställer upp på villkor som hela tiden förändras.

I Vänd rätt upp har jag velat gestalta både kärleken till hästarna men också hästtjejens och hästskötarens utsatthet. Ylva äger inte hästarna hon älskar, det gör att hon är mer sårbar i stallet än vad Nicole är. Nicole har möjlighet att själv bestämma över sin häst, vilket Ylva inte har. Ylva måste hela tiden anpassa sig efter hur Solveig, Fredrik eller Sara vill ha det och har liten möjlighet att påverka trots att de är nöjda med hennes arbetsinsats. Hon gör allt för att vara dem till lags och skjuter sina egna gränser längre och längre bort. 

Det håller på att ske en förändring inom ridsporten gällande yrkesverksamma hästskötares villkor och rättigheter. Men det var inte längesedan som det gick att läsa i annonserna: ”egen häst kan inte medtas eftersom du inte kommer ha tid att rida”. Vilket indirekt säger att den anställde förväntas jobba dygnet runt. I många fall räknas bostad, stallplats och ridlektioner som del av lönen, kvar blir endast ett par tusenlappar i fickpengar. Det är inte ovanligt att tjänsterna istället kallas för ”praktikplats” eller ”elevplats” trots att inga skolor är inblandade. Oftast är det långa dagar och hårt arbete. De senaste halvåret händer det dock allt oftare att det är ”lön enligt avtal” och ”rullande 5-dagars schema” i annonserna.

Hästskötarens ickeexisterande villkor och dåliga löner är ett av ridsportens största problem och bidrar till den låga status som ridsport ofta är förknippad med. Att rättigheterna stärks och lönerna höjs är otroligt viktigt, både för sporten och för att komma tillrätta med den beroendesituation många hästtjejer sätts i när de får ansvar för en häst.

Normbrytande och normskapande

Emelie-Novotny_071_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Det passerar en sommar och det där vakuumet av tid tar slut. Plötsligt är det aktivitet runt omkring igen, sociala medier ger sig tillkänna, det dimper in mejl i inboxen och telefonen ringer. Förra veckan var det Pridefestival i Stockholm och det dök upp regnbågsflaggor överallt – och listor på normbrytande böcker med HBTQ-personer. Selmastories listade 28 böcker varav Vänd rätt upp är den ena. Att få vara på samma listasom geniala författare som Jenny Jägerfeld, Jessica Schiefauer och Sara Bergmark Elfgren är svindlande. Dessutom är de tidigare debutantbloggarna Anna Ahlund och Johan Ehn med på samma lista. Snacka om fint sällskap!

Jag har (nästan) alltid sett på monogam kärlek som kärlek mellan två individer, inte mellan två kön. När litteratur skrivs speglar den samhällets normer och om vi skriver att kärlek mellan två individer av samma kön är problematisk kommer den fortsätta vara problematisk. Kärlek uppstår ofta där en minst anar det, mellan personer som kanske inte först ser på varandra som en person att bli förälskad i. Precis så är det i Vänd rätt upp. Jag önskar att förälskelse, attraktion och sexualitet som är oproblematisk för individerna som upplever den ska få vara oproblematisk även för dem som står bredvid. Ingen ska behöva skämmas, dölja eller ändra sitt sätt att bli förälskade på för att någon annan eller normen säger det. I vänd rätt upp är den normativa kärleksrelationen långt mycket mer problematisk än den ickenormativa. För så kan det också vara.

I början av veckan blev jag kontaktad av Hippson, en av Sveriges mest aktiva hästtidningar som är högst närvarande i sociala medier och på webben och som rapporterar om allt som har om hästar och ridsport att göra. När tidningen frågade om de fick göra en intervju med mig var mitt svar ett självklart ja! Vi pratade om relationen och kärleken till hästar, om vikten av att bli ihågkommen på ridskolan och såklart hästtjejen. Både om mig själv som hästtjej och om Ylva. För trots att hennes sexualitet kan ses som normbrytande är det relationen till hästarna som identifierar henne.

img_3447.jpg

Foto: Ben North

I samma veva kom det en krönika i Aftonbladet av Patrik Lundberg ”Ode till landets alla hästtjejer”. En krönika som handlar om allt det som hästtjejer redan vet: att det krävs mod och fysisk och psykisk styrka att rida. Han skriver att det är till alla hästtjejer som fått sin passion förminskad. ”På oklar grund påpekade jag ofta att hästar var för töntar och att ridning inte var en sport. Ibland ritade jag hästhamburgare.” Ämnen som tas upp av hästtjejer hela tiden, men som blir giltiga först när en man påpekar det. Jag gillar oftast det Patrik Lundberg skriver och jag gillar att synen på ridsport ifrågasätts och når en bredare publik som Aftonbladet gör. Men samtidigt blir jag provocerad av att en man måste föra våran talan. Och varför lägger tidningen in en bild på Rolf-Göran Bengtsson när krönikan för en gångs skull handlade om hästtjejer? Att hästtjejen inte får vara norm ens när det handlar om hästar.

 

Att börja om

IMG_4229

Under tiden som jag har arbetat med Vänd rätt upp har jag inte haft några andra skrivprojekt parallellt. Idéer har jag alltid men det här senaste året har jag varken haft tid eller ork att tänka vidare på dem. Redigeringen av Vänd rätt upp, jobb och föräldraskap har tagit alla min tid och energi. Men nu lever den sitt eget liv hos läsarna och det är sommarlovsdagar på stranden för mig. Barnet och kusinerna klarar sig tidvis själva och solen, vindarna och vågorna ger tankarna nya banor att gå. Det är sådär med kreativitet och skapande att det funkar bäst när vardagen inte är för styrd – i alla fall för mig. Men det tar också emot att börja om. Vänd rätt upp är ju jag proffs på, jag vet allt om den. Jag vet exakt hur Ylva reagerar i olika situationer, vad hon blir glad, upprörd, rädd eller attraherad av. Jag har känt henne i fem år och precis som med riktig vänskap tar det tid innan vissa egenskaper visar sig.

Nu försöker jag lära känna Linn, hon är tolv, snart tretton år och ska precis börja i sjuan. På ridskolan finns sköthästen Ettan – som på alla sätt och vis är hennes nummer ett i livet. Han är en femårig korsningsponny och eftersom han är så ung har Linn fått extra ansvar för honom i stallet. Men det är fortfarande skrämmande mycket som jag inte vet om Linn och Ettan, jag måste utmana mig själv och ställa frågor om vad 13-åriga tjejer av idag tänker och intresserar sig för – förutom hästar såklart.

IMG_3354

Gör min research på stranden.

Förut när jag har påbörjat nya projekt har jag helt enkelt bara börjat skriva och så har de flesta frågetecknen fått räta ut sig längs vägen. Jag brukar ha ett anteckningsblock där jag samlar allt jag vet om mina karaktärer, gärna med bilder och onödiga detaljer (här har jag visat bilder ur min tidigare anteckningsbok). Men den här gången gör jag annorlunda. I ett försök till ett mer strukturerat arbete och förhoppning om att det inte ska ta fem år att skriva nästa bok går jag nu igenom karaktär för karaktär, frågeställning för frågeställning. Vad behöver jag utsätta Linn för? Vad är hennes svårighet? Vad behöver hon övervinna? Helt enkelt: vad är drivkraften och intrigen i den här berättelsen?

Under tiden som jag gör detta får jag uppslag till scener som ska utspela sig, men jag skriver inte på dem än. Jag är fortfarande total nybörjare på det här manuset och behöver träna lite mer på Linn och hennes verklighet innan jag börjar skriva. Först när jag inte längre kan hålla mig borta från datorn ska jag börja – än så länge är jag kvar in anteckningsboksstadiet.

Ridsport på semestern

Emelie-Novotny_037_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Sedan en vecka tillbaka är ridsportvärldens blickar vända mot Falsterbo och tävlingarna där. Falsterbo Horse Show är ett av ridsportsveriges största evenemang, i Vänd rätt upp är tävlingarna där ett av sommarens stora tävlingsmål, precis som det är för många av de deltagande ekipagen.

Veckan började med de mindre klasserna, amatörtouren i dressyr och hoppning, unghästklasserna och ponny klasserna och avslutas med de riktiga höjdarklasserna där världseliten gör upp om resultaten. De större klasserna sänds på SVT, så om ni vill ha paus från stranden, solen och semestern i helgen finns nu en giltig orsak till att sitta inne och kolla på teve. Vill en fortfarande njuta av sol och bad går det lika bra att ta med hästarna till stranden i telefonen eller se på play hela natten.

I september är det även ryttar-VM i Tryon i USA. Precis som i fotboll rids VM i ridsport vart fjärde år. Att se tävlingarna i Falsterbo är ett perfekt sätt att sätta sig in i de svenska lagen, vilka ryttare som rider i vilka discipliner och såklart vilka deras bästa hästar är. Eftersom VM ligger så nära finns det stor chans att ryttarna tar sina bästa hästar till Falsterbo för att stämma av det sista.

I veckan presenterades också en regeländring gällande dressyren som ska börja gälla nästa år. Tidigare har hoppryttare fått behålla sin rankingpoäng under tiden som de är föräldralediga, nu ska detta även gälla dressyrryttare. Det kan verka som en liten regeländring i ett komplicerat system, men för kvinnliga elitryttare som både vill tävla och kunna skaffa barn gör det stor skillnad att kunna vara borta från tävlandet utan att få börja om igen efter föräldraledighetens slut. Förhoppningsvis gör detta att vi får behålla fler av våra kvinnliga elitryttare inom sporten.

Eftersom SVT endast sänder de stora klasserna från Falsterbo har jag fått hålla tillgodo med sociala medier och korta klipp på ridsportmediernas webbsidor under veckan. Istället har jag haft mer tid till att ta mig igenom min hög med sommarläsning. Nu är Anton och Teitur utläst och även första delen i Maria Gripes Skuggserie, jag har precis laddat hem uppföljaren som e-bok från biblioteket för första gången i mitt liv – få se om jag listar ut hur det fungerar också.

IMG_2940

För dig som vill följa tävlingarna i Falsterbo i helgen:

SVT Ridsport

Tidningen Ridsport

Hippson

Falsterbo Horse Show

Ses vi på bokmässan i höst?

Emelie-Novotny_085_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Trots att det börjar närma sig högsommar och mångas semestrar är i full gång planerar bokbranschen nu för höstens bokmässa i Göteborg. Bok- & Biblioteksmässan pågår mellan 27:e och 30:e september och mycket av planeringen inför den är redan gjord. Bokmässan har släppt seminarieprogrammet och redan på torsdagen kl 12 ska jag göra mitt första framträdande på bokmässan.

Det är långt ifrån min första bokmässa, sedan hösten 2008 har jag varit där nästan varje år, både som representant för dagensbok.com och för Akademibokhandeln. Jag har upplevt den där speciella bokmässeglädjen när det är tydligt att vi är många som brinner och jobbar för böcker, läsupplevelser, barns läsning och det skrivna ordet. Men också den stora bokmässeutmattningen som följer efter timmar i monter på mässgolvet. Jag hoppas och önskar att bokmässan återigen ska få vara en fristad för litteratur och samtalet omkring den, för böckerna förtjänar att stå i centrum. Den här mässan, den sjunde eller åttonde i ordningen för mig, blir den första som utgiven författare. Det är ytterligare en dröm som går i uppfyllelse. Redan nu fantiserar jag om den där lilla lila namnbrickan med mitt namn på som visar att jag är en av de medverkande.

26611503249_aa4c2730d7_k

Foto: Niklas Maupoix

Under seminariet Hästboken i dag kommer jag, Helena Dahlgren och Katja Timgren att samtala tillsammans med Johanna Lindbäck som kommer att leda samtalet. I hela 45 minuter ska vi få prata om det bästa vi vet: Hästböcker. Seminariebeskrivningen är:

Det finns lika många typer av hästböcker som det finns hästboksförfattare. Finns det några grundläggande kriterier för vad som får ingå i genren? Hur ser hästboken ut i dag och vilka är dess läsare? Och vilka utmaningar möter hästboksförfattare när stereotypa uppfattningar om hästboken som rätt oseriös litteratur fortfarande är vanliga?

Jag kan inte låta bli att se det som en stor seger för hästboken att den faktiskt får vara med i det litterära samtalet på en av litteraturvärldens större scener. Att jag får göra det tillsammans med författarstjärnor som Helena och Katja är en ynnest! Om jag är nervös? Ja!

Dessutom kommer det att bli flera evenemang i Bonnier Carlsens monter på mässgolvet där jag ska medverka. Mer info om detta kommer så snart allt är spikat och klart. Om ni vill prata hästböcker eller skrivande, eller få Vänd rätt upp signerad kommer jag att vara på plats torsdag-lördag. Ses vi där?

Till Maran

IMG_8270

 

Det är något med storhögtider och traditioner som gör att jag har tillgång till alla mina åldrar samtidigt. Varje midsommarafton i hela mitt liv har jag gjort mer eller mindre samma sak. Bundit kransar, ätit färskpotatis och jordgubbar, rest midsommarstången och plockat sju sorters blommor.

Jag är ingen person som egentligen håller hårt i traditioner. Eftersom jag jobbar i julhandeln försvinner julen lätt bort och under påsken vill jag bara ut i naturen och gräva i mina rabatter. Men det tar jag igen på midsommar när ljuset räcker dygnet runt, då blir det plötsligt viktigare än något annat att jag får ha blommor i håret. I år är prästkragarna nästan överblommade, men blåklinten står blå och utslagen längs åkerkanterna.

När jag saktar ner och lägger allt annat åt sidorna än det som krävs för att få till ett traditionellt midsommarfirande kommer minnena ikapp mig. Jag har gjort samma sak som barn, som tonåring, som ung vuxen, som nyförälskad och hjärtekrossad, som mamma och som bara mig själv. Plötsligt minns jag den där midsommaraftonen jag och min syster firade i Malmö, när vi flög till Norge på midsommardagen. Den när jag och min tonårskärlek bestämde oss för att göra slut. Midsommaraftonen när mitt barn låg i magen och vi precis hade passerat de där första 12 veckorna. Och så minns jag de veckorna som följer efter midsommar.

Vänd rätt upp är tillägnad Maran, ett litet föl som en gång var nästan mitt. Precis som Uno i Vänd rätt upp var Maran ett brunt föl utan ett enda vitt tecken. Hon blev inte mer än 1 månad. En sommarkväll i juni för nästan 15 år sedan gick hon omkull i sin box och bröt ryggen. Det var en olycka. Trots att det är så länge sedan måste jag fortfarande intala mig det. Om om hade funnits hade vi gjort på ett annat sätt och då kanske olyckan som hände inte hade hänt. Jag försöker fortfarande att tänka att det inte var mitt fel, men om jag hade gjort annorlunda kanske hon aldrig…

Vi var två i stallet den där jättesena, ljusa junikvällen, jag och hästarnas ägare. Maran försökte resa sig en gång men kom inte upp. Sen försökte hon inte igen. Föl kan bli paralyserade av chock utan att de egentligen är allvarligt skadade. Veterinären kom, klämde och kände, konstaterade att fölet ändå hade känsel i bakbenen och svansen. Eftersom det var sent och hästkliniken inte skulle öppna förrän kl. 6 satt vi kvar hos hästarna i boxen den natten. Fölet fick lugnande, smärtstillande och dropp, vi mjölkade stoet och gav till fölet. Stoet som var ett under av lugn i alla situationer var det då också, på något sätt gjorde det allt värre. Hon litade på oss.

När natten passerat och morgonen började komma bar vi in fölet i transporten och åkte till hästkliniken. På röntgenbilderna var ryggen av på två ställen. Fölet fick sin spruta och vi lämnade stoet och fölet i boxen någon timme. Jag tror att vi åt mat. När vi kom tillbaka hade stoet täckt hela fölet med halm.

IMG_2595

När Vänd rätt upp börjar är det veckan efter midsommar och Uno är lika gammal som Maran hade varit om hon fått fortsätta leva. Det är inget som jag har planerat, det bara blev så. Men att genom den här boken få ge Maran liv tröstar mig lite än idag. På något sätt har jag fått se mitt föl växa sig igenom sin första sommar. Och att det är en del av det som är magiskt med skrivande, jag kan inte skriva om dåtiden, men jag har faktiskt möjlighet att skriva en ny berättelse. Säga till mig själv att det var så här det skulle ha blivit. Att missta Maran var inte bara att förlora min bebis, det var också att förlora en del av min identitet som hästtjej. När hon försvann kunde jag inte fortsätta med hästarna på samma sätt som jag gjort innan.

När Maran dog åkte jag hit till stugan. Det var bara jag. Och kanske att farmor var här några dagar. Eller så pratade jag bara mycket med henne i telefon. Jag minns inte så noga, jag gör sällan det när jag går igenom något som är svårt. Men jag minns att det var varmt och att jag satt på verandan, att jag skrev och tittade upp i molnen som oupphörligen formade sig som föl som sprang.

Trots att det fortfarande är oerhört sorgligt att tänka på den tiden uppskattar jag att ha tillgång till alla känslor, alla delar och alla åldrar av mig själv. Det är rent av en nödvändighet för att jag ska kunna skriva nytt.