En bal på slottet

Ni vet Askungen? Hon som kommer sent till festen och tappar sin glassko när hon i sista sekund tar sig därifrån?

Det var jag på bokmässan.

När jag klev innanför portarna stannade allt upp ett ögonblick. Jag minns barndomens bokmässor och bokreor när det var själva bokomslagen som utgjorde hela dragningskraften. När pengarna i plånboken på kronan räckte till bokhögen som jag kammade hem. Idag, med hela bokhyllan i mobilen, är det författarna bakom böckerna som är kungligheterna och jag strosar omkring som en statist i kulisserna.

Så plötsligt ligger de där. Tre för hundra. Klassiska, illustrerade verk och jag känner dragningskraften. Vid ett annat bokbord händer det igen. Rikt illustrerade böcker som passar en vetgirig, sagoälskande treåring och ryggsäcken blir inom kort alldeles för tung för en ömtålig rygg.

Bara ett varv till, sen går vi.

Ett litet varv till. Ett barnboksbord till. En författare som signerar, han ser så förväntansfullt glad ut när han förstår att jag är på väg att köpa. Och så förlagschefen. Det är en hon, men hon blir min prins för kvällen. För när hon börjar prata med mig kan jag inte hejda mig längre utan säger det.

”Jag har ett manus till dig.”

Det är långt ifrån klart, men jag vill att hon ska veta. Jag har precis det hon letar efter och jag vet att jag kan göra det bra. Men jag måste köpa mig mer tid och det är därför jag säger det. Så hon inte ska välja någon annan.

”Det är på väg!”

Jag vänder, rusar därifrån innan jag får fler frågor. Jag får för mig att hon skriker ”hallå, hallå!” efter mig men jag vänder mig inte om och hon kommer aldrig hitta mig i vimlet, för jag är redan på väg ut genom dörrarna.

Till dig som väntar

Det är en alldeles särskild känsla att skicka iväg ett manus till förlag. Att sträcka ut händerna som i en tiggargest och be om 1) uppmärksamhet 2) gillande 3) pengar. För det är ju det allt handlar om. Att hitta någon som tycker om det du har skrivit tillräckligt mycket för att vilja investera i dig. Manus nummer två är skickat. Jag vill ju så gärna att uppföljaren ska bli antagen. En man till Amanda behöver och längtar efter Jul i Ulebergshamn (men sen är det slut med hurtfriska boktitlar).

Allra värst är det första gången och jag känner så med dig som just nu sitter och väntar på ditt allra första förlags-ja. Att inte veta om det någonsin blir ett ja, den känslan är svår att värja sig mot. Och jag vet att det går att ge ut böcker själv. Jag vet att det finns hybridlösningar, men för den som väntar just på ett förlags-ja är det en klen tröst.

Jag jobbade en gång på en veckotidning där jag bestämde hela innehållet (i princip) själv. Stressen och produktionstakten var tidvis hög men jag behövde aldrig fundera på om det skulle bli en tidning eller om mina texter dög. Jag inbillar mig att det är så det känns att vara riktigt populär författare.

Är det min tur nu? Eller blir det aldrig min tur? Jag tror varje opublicerad författare i takt med att tiden går känner av uppgivenheten. Hur mycket tid kan man med att lägga ned på en dröm som kanske aldrig blir sann? Vem är jag om jag aldrig blir publicerad? Har jag då kastat bort mitt liv på luft?

Jag önskar jag kunde säga att just din tid kommer. Men jag vet inte. Att även kända författare har blivit refuserade någon eller några gånger är inte heller det någon garanti för att ditt manus ska bli antaget på sikt.

Däremot kan jag skicka med dig ett ord på vägen. Skriv. Producera så mycket text du bara kan. Byt genre, försök få noveller publicerade, nappa på allt du kan. Och skriv med ett självförtroende som om du vet, ända in i själen, att din tid kommer.

Om du skriver en serie …

Det finns några saker jag önskar att jag hade tänkt på när jag skrev första boken. Tips i slutet av inlägget!

För ett år sedan satt jag vid samma dator och tänkte deadline vid jul (och vid mars tänkte jag att maj var realistiskt). Nu räknar jag återigen veckorna till jul och konstaterar att den här gången har jag en chans att lyckas (vilket jag på allvar trodde då också). Jag inser i samma veva som jag räknar veckor att det inte är lång tid kvar på debutantbloggsåret och känner ännu mer tydligt hur piskan viner kring ryggen. För jag vill så gärna ha ett bokkontrakt på del två innan bloggåret är slut. Jag vill fira i champagne med er.

För tillfället har jag 50 000 väl valda ord i manuset. Jag vill ha ungefär 20 000 till. Det finns så många ordkombinationer som skulle kunna passa in. Jag har början, mitt och slut på berättelsen. Tänk att ge orden till en AI-robot och få ett färdigt förslag i handen. Nej, håller med, det låter inte så lockande.

Nackdelen med att skriva del 2 i en serie är ju att man måste komma ihåg vad som hände i del 1 och det är det en utmaning. Det betyder att jag måste parallell-läsa första boken för att inte skriva felaktigheter i del 2. Jag för anteckningar i marginalen och skriver små lappar för minnet. Fördelen med det här manuset är att jag har varit klok nog att ha ett annat tema än det blommiga tema jag valde till första boken (jag har redan skrivit om alla blommor jag kan). Nu är det dags att frossa i julen. Och kanske är det där skon klämmer. Det har varit stört omöjligt att tänka på pudersnö och varm choklad under den här fina sommaren (inte för att jag klagar). Nu är det lättare att likt en zombie dra för gardinerna och snart nog kommer kylan krypande upp från golvet. Jag vill att min uppföljare till En man till Amanda ska kännas som en varm och förlåtande filt som man kan svepa in sig i.

Ser fram emot hösten för att komma i rätt sinnesstämning.

Nästa gång jag skriver en bokserie ska jag underlätta för mig själv och:
1) Tänka ut intrigerna för alla delar innan första boken är klar för att kunna ha med snygga planteringar tidigt (och för att undvika upprepningar).
2) Skriva tydliga personkort för alla karaktärer i boken (även mindre bikaraktärer som kan komma att få större utrymme i uppföljaren) och samla alla tankar i samma mapp på datorn. Obs, detta gäller även om man inte tänker sig en serie – för det kan hända att det blir fler böcker än man planerat från början.
3) Skriva synopsis på alla delar och skicka till förlag tidigt. För tänk vilken lycka med två- eller till och med trebokskontrakt på samma gång. Jag har hört att det kan hända!

Är jag hårdhudad?

En fråga på instagram får mig att fundera på det här med kritik. Kryper det under skinnet eller rinner det av likt vatten på en gås?

Det var längesedan jag tog textkritik personligt. Jag kan nog säga att jag har blivit hårdhudad. Alla åren som journalist har gjort mig avtrubbad. Så fort telefonen ringde fick man stålsätta sig, ofta var det en läsare som hade synpunkter på en rubrik, en vinkel, korsordet, ett stavfel, utebliven tidning, en ingress, en bild … helt enkelt allt! Lika ofta var det någon som kom med beröm, men fina ord lägger sig som bomull om hjärtat en stund och sedan löses de upp och försvinner. Kritiska pilar sticker längre och djupare.

Positiv kritik är lätt och flyktig. Negativ däremot kan vara tung som bly.

Hur kan man öva bort sin känslighet för kritik? Det första och mest självklara är att förstå att alla inte kan gilla allt. Försöker man skriva en bok som alla tycker om lär det sluta med att ingen riktigt gillar den. Det gäller snarare att försöka träffa rätt, så att man får några läsare som tokgillar den, även om det sker på bekostnad av andra läsare.

Ett annat intressant fenomen med kritiker är att det händer att de svänger. Från att ha haft synpunkter som de gärna vädrar högt och lågt kan det hända något och de blir dina främsta förespråkare. Fråga mig inte hur det fungerar, men jag har sett det hända flera gånger på nära håll. Det kan också vara en tröst i allt elände – när kritiken kommer för tätt eller är för jobbig att ta in – kom då ihåg att även den kritiken kan vara som bortblåst nästa dag. Och dessutom – läsarna kritiserar ju något gammalt (även om boken kom ut samma dag), för du är ju författare och skriver nu på något nytt, eller hur! Det är den bästa medicinen mot allt vad kritik heter. Det som ännu inte har nått ut är fortfarande ett mästerverk.

Sluta jämför dig med någon annan!

Det här är något jag måste öva på. Känslan av att bli förbisprungen. Innan jag fick ja på debutromanen var det värre. Skulle det aldrig bli min tur? Varför var det inte jag som vann den här novelltävlingen, eller fick stipendium eller var det nu kan vara. Man kan kalla det missunnsamhet eller avundsjuka och är varken konstruktiva eller positiva känslor. Men både mänskliga och vanligt förekommande.

Oavsett hur långt du når med din bok finns det alltid någon som når lite längre. En ljudbok som komplement till tryckt bok, eller tvärtom. En pocket. En mer populär inläsare. En recension i en större tidning. En bokserie. En bok såld till annat land. Ett flerbokskontrakt redan vid debutboken. En vinst i prestigefylld tävling. En inkomst från författarskapet som går att leva på. En bra recension i BJT. Och allt dyker upp på sociala media och är svårt att värja sig mot. Kluvenheten i att glädjas med andras framgångar och surheten över att inte nå riktigt dit.

Jag får ibland samma känsla när jag ser bilder av andras, nyrenoverade kök. Vårt kök från -74 är varken stort eller flashigt, men jag älskar det trots allt, eftersom det fyller sin funktion. Det är trångt, men vi får alla sex plats vid bordet och vi kan prata om allt möjligt kring det samtidigt som vi äter oss mätta. Det är inte säkert att samtalen hade blivit bättre i ett kök med marmorbänk och barstolar även om jag ibland i smyg drömmer om det.

Lite så försöker jag tänka kring mitt författarskap. Jag måste utgå från mina drömmar och mina förutsättningar. Och fundera på vad som verkligen är viktigt för mig. Och jag har insett att det är de små sakerna som betyder mest. Att en kollega köper boken utan att blinka. En avlägsen vän som hör av sig och gratulerar. En främling som delar med sig av sina tankar kring boken. Att en nyvunnen författarkompis tar sig tid att läsa hela första boken för att ge konstruktiva råd inför del två. Det är det som är så betydelsefullt och som i mina ögon betyder framgång. Och så det lilla smset som just plingade till i mobilen. Vi har bytt bok. Jag fick läsa en mycket personlig bok som bara finns i några få exemplar och jag gav i min tur bort min. Vi tillhör olika generationer och känner varandra sedan tidigare. Men nu har vi på ett helt nytt sätt snuddat vid varandras själar.

Min första recension

”Är det så att du skulle vilja ha ett recensionsex?”
Ni vet hur det är ibland. Man går och funderar över en sak. Till exempel på om den lokala bokbloggaren som alla lyssnar på skulle tycka om boken eller inte. Det hade ju varit kul om hon skrev några rader om boken. Eller inte – ifall hon inte gillade den och feelgood är inte riktigt hennes genre. Jag vet ju det. Ändå är det som om pekfingrarna plötsligt får eget liv och skriver, alldeles av sig själva:
”Är det så att du skulle vilja ha ett recensionsex?”
Det var så lätt. Några tryckningar på mobilen och så var det skickat. Jag bad frivilligt om att få bli offentligt förnedrad. Det var bättre förr, när man skrev brev för hand. Knycklade ihop första utkastet, omformulerade sig ett par gånger. Stoppade ned det i kuvert. Köpte frimärke och sedan till slut tog sig till en gul postlåda. Det fanns många tillfällen att ångra sig. Direktmeddelanden på mobilen är något helt annat. Och ibland kommer svaren ögonblickligen.
”Det vill jag gärna ha!”
Så då var det ju bara att posta ett ex till henne och hoppas att posten kanske skulle slarva bort det på vägen.

Det finns en anledning till att man inte ska hålla på med mobilen klockan två på natten. Råkar man se att boken man har lagt ned sin själ i bedöms på ganska stort utrymme i lokaltidningen finns det viss risk att pulsen går upp och det inte blir mer sömn den natten.

Jag hade på något sätt förträngt att Karins boktips även kan publiceras i tidningen. Hela recensionen finns alltså både på Karins boktips och i Bohusläningen. Först letar ögonen efter sågningen. Har hon totalsågat den? Nej, tvärtom. Jag har fått Karin på gott humör. Det är somrigt och charmigt och en massa andra gulliga ord. Jag andas ut men kan fortfarande inte somna om. Och jag som trodde att eventuella negativa recensioner inte skulle påverka mig. Jag misstänker att jag hade helt fel.

Lokaltidningen har fortfarande genomslagskraft, vad härligt! Den ena bokhandeln beställer in böcker via Bokinfo. Den andra bokhandeln hör av sig och vill ha ett gäng böcker. Folk frågar efter den, på båda ställen, och utgivningsdag är inte förrän om ett par veckor. Vill jag kanske stå vid ett bord och signera? Grannar tittar förbi för att gratulera. Bokbloggare hör av sig och vill göra intervju. Jag köper två exemplar av papperstidningen och skäms lite i kassan. Mina föräldrar är stolta och syrran skickar ett väldigt gulligt kort och gratulerar till framgången.

Visst känner jag lättnad, men det är något mer den här recensionen gör med mig. För första gången känns det som om det är på riktigt och att det är viktigt det som sker. Min bok behandlas som vilken bok som helst och jag – ja, jag är faktiskt författare.

Hur mycket behöver man läsa som minst?

Jag spinner vidare på Pers inlägg igår om vilken utrustning man måste ha för att skriva. Förutom utrustning (som man kan lägga väldigt mycket onödig tid och pengar på) så kan man göra likadant med att läsa om hur man skriver, istället för att sätta sig ned och faktiskt skriva.

Det finns så mycket bra att läsa om hur man skriver. Debutantbloggen till exempel. Oumbärlig daglig läsning, eller hur! Tidningen Skriva är en kompis att hålla i handen. Lennart Guldbrandsson har byggt upp ett stort bibliotek med skrivtips på webben. Det har även Pia Lerigon gjort och det finns många fler duktiga bloggare som har värdefulla tips på i princip allt. Steven Kings bok Att skriva: en hantverkares memoarer är en av alla klassiska skrivarhandböcker. Och då går jag inte ens in på alla bra poddar som finns om skrivande.

Med jämna mellanrum dyker det upp artiklar om hur lite man måste leka med sina barn (för att de ska må bra). Samma frågeställning kan man applicera på skrivandet. Hur lite måste man läsa om att skriva? Svar: Ingenting. (Till skillnad mot hur lite man måste leka med sina barn, den frågan är mer komplex). Mitt förslag är att du lägger undan alla skrivtips för ett tag. Du har så många berättelser inom dig. Alla låtar du har hört, alla dina minnen, alla anekdoter, alla böcker du har läst, filmer du har sett … allt finns där inne. Du har dramaturgin, du har temat, du har orden.

Börja skriv. Först när du kör fast kan du kika på hur andra har gjort. Men försök ringa in ditt problem. Är karaktärerna för platta? Har din fantasi tagit slut? Blev det inte roligt fastän du försökte skriva med humor? Har du vårt att avsluta din berättelse? Först när du vet vad det är exakt du behöver hjälp med kan du leta upp skrivtips som rör just det problemet.

Så funkar det i alla fall bäst för mig. För mitt höja nöjes skull vill jag gärna läsa alla skrivböcker som finns, från pärm till pärm, bara för att det är så njutbart. Men jag inser att ska det bli några ord skrivna så måste jag även skriva, och ofta finns det inte oändligt med tid till båda aktiviteterna.

Tänk om du redan kan allt du behöver veta! Bara skriv!

Tio tips för att lyckas på bokmässa

Jag visste redan när reklamen för Bohusläns bokmässa kom att jag inte skulle kunna stå på den med min egen bok eftersom den ligger en hel månad för tidigt i tid.

Men eftersom jag är lite klurig övertalade jag en nära familjemedlem att sälja sin barnbok istället och då föll det ju sig helt naturligt för mig att se mässan både ur utställares och besökares perspektiv.

Så – vad kom jag fram till under mitt under-cover besök? Till att börja med ökar det chanserna att sälja något (i alla fall en barnbok) om man har en unge vid bordet. Hon hade för övrigt en alldeles förtjusande försäljningsmetod:
”Tycker du om boken?” undrar en äldre dam som fingrar på den tokiga sagan och funderar på om hon har någon i bekantskapskretsen som är i rätt ålder.
”Ja – när trollet trycker på den blå knappen får man pannkakan i huvudet!” säger barnet glatt.
”Usch då!”
Reaktionen gör oss lite ställda. Det kanske är för busig saga och vi ser framför oss en potentiell köpare som vi håller på att förlora greppet om. Men då tittar barnet upp med sina stora ögon.
”Men när man trycker på den gula knappen. Då hamnar pannkakan på tallriken. Swish!”
I det ögonblicket går försäljningen igenom. Damen lägger till och med på lite extra på priset. Så nöjd blir hon med det här svaret. Lärdom: Försäljning handlar om att göra kunden nöjd.

Mina tio i topp-tips för dig som ska på bokmässa!

  • Ha realistiska mål! Överväg om det är värt det. Är mässavgiften för hög eller resvägen för lång? Tänk en extra gång innan du åker.
  • Fira varje såld bok! Min stickprovsundersökning säger mig att 5-10 sålda böcker är en mycket bra dag på mässan.
  • Sätt upp övriga mål! Knyta kontakter, se en ny stad, visa upp din bok etc.
  • Ha kul! Se mässgrannarna som dina bästa vänner och besökarna som blivande bekanta.
  • Lyssna på eventuella föredrag och föreställ dig att det en dag är du som står där på scenen.
  • Locka besökarna till dig. Allt är tillåtet! Godis, choklad och lotteri är populärt. Och du kommer att märka att ett vackert/intressant omslag drar besökarna till sig likt bin söker nektar. Men se till att du får lunch i dig, annars kommer du äta upp allt själv!
  • Tänk på höjden! Ha med dig något att lyfta upp böckerna på. Vanliga plastställ funkar, men såg även hyllor och pimpade notställ på mässan. Riktigt bra, framför allt om du har flera olika titlar med dig.
  • Stå upp, gå omkring, mingla. Du kommer rätt långt även om du måste ha ett öga på ditt eget bord.
  • Tryck upp en stor rull-up i förväg eller en lite mindre om du är blyg. Ger proffsigt intryck!
  • Leta aktivt efter kommande bokmässor och loppisar i ditt område. Kanske finns det ett tema du kan haka på, även om det inte är en renodlad bokmässa.

Lycka till!

I väntan på nästa bokmässa har jag gjort ett litet arrangemang i köket. Tror familjen kommer jubla.

Berättar oss ur nattvaket

Det må vara långfredag idag med utsikter om en väldigt utdragen dag, men den längsta natten på länge upplevde jag i samband med askonsdagen.

Det var väntat. Förkyld treåring som somnade redan kl 19. Det kan inte bli annat än katastrofnatt. Redan vid midnatt började det. ”Kan jag få en saga?”

De första timmarna var jag väldigt tålmodig och serverade till och med nattamat på sängen likt Pippi Långstrump. Till efterrätt tog vi glass. Men i takt med att mitt sömnbehov ökade minskade tålamodet och det gick tyvärr ganska fort.

Vi blev osams, vilket barnets pappa uppfattade genom stängda dörrar. Jag bet ihop och lugnade ned barnet till en ganska oengagerad variant av Bockarna Bruse, men när pappan uppenbarade sig i dörren var det helt uppenbart att jag inte längre dög. ”Jag vill att pappa ska ta över!”

Han har en ovanlig förmåga att kunna leverera den ena improviserade berättelsen efter den andra. Han kan få den lilla åhöraren att skrika av skräck ena sekunden för att i nästa stund rulla ihop sig av skratt. Men framför allt kan han få henna att ligga stilla, hur länge som helst, bara genom att berätta använda sin röst.

Två timmars sömn stod mellan mig och arbetsdagen. Två värdefulla timmar. Men precis då var det som omöjligt att koppla av. Jag var irriterad, besviken på mig själv och dessutom hade jag inte borstat tänderna efter glassen. Jag lyssnar inte ofta på ljudböcker, men kom på att jag hade Ella-Maria Nuttis debutbok Kaffe med mjölk att läsa i bokcirkeln, en bok som jag har skjutit upp, just eftersom den inte finns som ebok på Storytel.

Marie Richardsons mycket behagliga och lugna röst fick mig lugnare även om dedikationen ”Till mamma. Såklart”, gjorde mig lite gråtmild. Men orden därefter förstod jag inget av. Något om en tunn tråd, vilse mellan dröm och verklighet och jag tänkte att jag kommer inte förstå något av handlingen om det ska fortsätta såhär. Och då slutade dikten och berättelsen tog vid. Phu!

Jag kan se i efterhand att jag sov gott till de första 36 minuterna av Nuttis bok. Om jag sedan stängde av den i sömnen eller om den stängde av sig själv vet jag inte, men jag lovar att läsa om varenda minut igen, när jag är vaken. Och jag skänker en tacksam tanke till alla barnboksförfattare där ute som gör vaknätter lite mera uthärdliga för oss som inte hade den där omedelbara fantasin att ösa ur utan som måste förlita oss på att det finns barnböcker med sagor för alla åldrar och tillfällen, inte minst under långa, långa, nätter.

Berättelser får både barn och vuxna att slappna av. Tur att de finns. I alla möjliga former.

Ny bok – nya bilder!

”Vad snygg jag är!”

Foto: Skoorell Photography
Smink: Studio Beckisören

Fotografen har just tagit tre bilder ”för att se om jag fastnar” och visar mig displayen. Jag föreställer att reaktionen kan bli alltifrån ”Herregud, vad jag ser ut!” till just ”Vad snygg jag är!”

Vilken tur att jag befinner mig på den änden av skalan. Plusänden. Jag är helnöjd innan vi ens har börjat plåta.

Men det är klart att jag är snygg, med alla de fjorton lager smink som just har lagts på mitt ansikte och jag undrar stilla, medan blixtarna viner kring mitt ansikte, om jag inte bara hade kunnat ta tio år gamla bilder, istället för att sminka mig yngre. Jag lägger tyngden på bakre benet och sätter händerna i sidorna för att ”skapa lite kurvor” och allt vad det heter på fotografspråk. Sedan kollar jag mig själv i spegeln när vi är klara. Och som jag ser ut! De kommer inte känna igen mig därhemma. Jag brukar inte ”gå all in” med ögonskuggan till vardags och märker nu hur lustigt det ser ut live.

Vilket kanske är en fördel, tänker jag när jag susar hem efter fotosessionen och upptäcker fartkameran lite för sent. Vem vet, kanske fastnar jag inte på bild, eller så kan ingen känna igen att det är jag som kör. Inte under alla mina fjorton lager smink.

Alla borde gå till studion någon gång då och då för att dokumentera livet och för att få riktigt snygga bilder som lever kvar i generationer. Författare bör gå dit oftare än så. Ny bok – nya bilder! För jag vet hur personerna som redigerar tidningar och magasin tänker. Snygga bilder? Mer plats i tidningen! Och mer plats i tidningen är bra marknadsföring. Jag är gammaldags och tror fortfarande på tryckt media, men även digitala nyhetskanaler och sociala medier kräver foton, även om det är lättare att ta schyssta bilder för mobiltelefonens lilla skärm.

Lider du av dåligt självförtroende framför kameran? Tro mig, det är en vanlig åkomma (nähä?! vem kunde tro det?) Knepet är exakt samma som när du ska skicka ditt manus till din första testläsare, eller ditt första förlag. Låtsas som om du vet exakt vad du håller på med!

Ett litet bokfrö är satt

Jag har precis börjat på ett nytt litet bokfrö. Det är så skört såhär i början och jag är rädd att den lilla, knappt förnimbara idén, ska blåsa bort om jag försöker sätta ord på den. Jag har en känsla, ett tema och två suddiga figurer vars öden verkar sammanflätade på något sätt. Jag håller som bäst på att sätta ned mina figurer i ett landskap som på samma gång är tryggt och välbekant för mig som det är helt nytt och spännande.

Mars är tydligen min startmånad, jag kan se ett mönster bland alla mina romanstartsförsök. Jag petar ned solrosfrön i jorden samtidigt som jag grunnar på min idé. Jag har köpt anteckningsbok och matchande pennor. Blomfrön och bokfrön verkar ha en viktig sak gemensamt: De behöver skit för att växa.

Jag häller gödningsmedel över jorden och jag förbereder mig för att ösa en massa floskler, klichéer och taffliga meningar över min lilla idé. För jag vet att det är så det funkar, åtminstone för mig. Det är som om själva mängden text är avgörande för att det överhuvudtaget ska bli något bra. Det är först när jag har en stor massa text som jag kan se vad som var tänkt att bli.

Tänk om man hade kunnat skriva rätt från början. Börja på ord nummer ett och sätta punkt åttiotusen ord senare – och då vara helt klar. Hur många ord har det inte krävts för att skrapa ihop en bok på åttiotusen ord? Det dubbla? Tredubbla?

Samtidigt är det väl en del av charmen. Att leta ogräs, hitta nya knoppar, gräva runt i det okända och sedan ta ett steg tillbaka när allt är klart och förundras över skörden. Av erfarenhet vet jag att det är lätt att ha mycket energi i början och tappa fokus under vägens gång. Ogräset kan bli alltför dominerande. Så den här gången sätter jag upp en plan:

  1. Sätt arbetstitel på boken
  2. Namnge karaktärerna och skriv ned deras längtan, lögner, negativa och positiva erfarenheter
  3. Bestäm miljön
  4. Skriv synopsis
  5. Håll dig till synopsis
  6. Håll dig till synopsis
  7. Avvik eventuellt lite från synopsis
  8. Hoppa över delar som är svåra
  9. Håll ut
  10. Skriv slutet
  11. Skriv de delarna som är svåra
  12. Förstärk det som är bra i texten och minimera det som är mindre bra
  13. Fira

Uppföljaren blir rå och kall

I min värld är det snart jul.

Jag är duktig på att släppa saker. Jag är ingen ältare, det har jag alldeles för dåligt minne för. Konflikter glömmer jag. Dåliga minnen suddas ut. Kvar är bara en konstant hög lägstanivå. Jag är helt enkelt en nöjd person som hellre blickar framåt än bakåt men allra mest tycker jag om att leva i nuet.

För tillfället är det jul i min sinnevärld. Jag har redan glömt hur mörkt, kallt och tråkigt det är på vintern. Nu minns jag bara glöggen framför den öppna brasan, pepparkaksdoften från det kristyrvita miniatyrhuset och den puderlätta snön som dalar utanför fönstret där katten vilar bredvid adventsljusstaken.

Jag har släppt mitt manus trots att det är två månader kvar till det riktiga boksläppet. Det är kul om ni gillar den – men allvarligt talat – jag önskar ni kunde läsa tvåan redan nu. Väntan på att bok nummer ett ska förvandlas från manus till färdig bok är seg. Med tvåan kan jag se fördelar. Jag skriver om vintertid nu under våren och även om jag tänker att manuset ska vara klart i maj så vet jag nu att det finns gott om tid att ändra. Hela sommaren, hela hösten och till och med in i juletid kommer jag kunna skriva om, lägga till och dra ifrån. Vilken lättnad. För hur jag än försöker minnas hur det är med snålblåst och isfläckar så kommer just det att vara lättare nästa gång vintern är här. Och säkerligen kommer jag även då förvånas över hur lång tid det tar för en bok att bli en bok. För mitt minne är nämligen väldigt kort. Sa jag det?

Slaget om omslaget

Jag pratar med min formgivare via en mellanhand. Jag vet inte ens vad min formgivare heter. Vi pratar via min kontakt.

”Formgivaren undrar vad du har för önskemål på omslaget.”

Jag svarar med en hel uppsats, längre än synopsis. Det är en kille och en tjej och sen är det en tjej till och en kille till. Och några killar till. Hav, blommor, tomater och en båt glöm för all del inte båten. Och kärleksbrev, gamla sådana. Och en morfar, och en gubbe och ett par gubbar till, och en …

”Formgivaren har ett förslag.”

Jag vågar knappt öppna mailet. Tänk om jag hatar omslaget. Men det gör jag inte. Jag älskar det! Trots att min huvudperson inte riktigt ser ut så. Ber min mellanhand att hälsa formgivaren att vi behöver en ny bild.

Jag letar bilder. Formgivaren letar bilder. Mellanhanden skickar mail kors och tvärs och jag tänker. Det som får droppen att tippa över är att min lilla treåring vill ”se ut som hon när hon blir stor”. Min lilla prinsesstjej tycker alltså att tjejen på omslaget är så fin att hon vill se likadan ut. Vi kör på bilden! Jag får ändra i manus istället. Justerar lite här och lite där. Vad gör man inte för konsten? Men jag ber mellanhanden fråga om det går att få in en sjöbod, ett nät och några tomater också. Och när jag gör det skäms jag. Vem är jag att ha synpunkter på någon annans konstverk? Å andra sidan är det min bok och jag vill att det ska bli så fint som möjligt. Förstås.

”Formgivaren har ett nytt förslag.”

Hon ler mot mig på omslaget, min Amanda, som jag nästan bytte bort på grund av hårfärgen. Och Russ ler mot henne. Jag erkänner, det blänker till i ögonvrån. Som tur är har jag mycket jordnära tonåringar i huset och jag kommer snabbt tillbaka till verkligheten. Det är perfekt, hälsar jag formgivaren. Via mellanhanden.

”Formgivaren hälsar att det är roligt att du tycker det blev bra.”

Jag inser att det är ett genidrag av formgivaren att vara anonym. Jag kan bara ana hur många ändringar, kommentarer, önskemål och detaljer som det skulle kunna divideras om vid framtagandet av ett bokomslag.

Jag skulle vilja hylla alla formgivare denna fredag. Alla som inte lyssnar på vad författaren önskar sig utan som gör en egen bedömning och utifrån sitt kunnande och sin professionella blick gör ett helt eget förslag. Som vågar göra något nytt. Som vågar låta bli att göra något unikt. Som trots att bortvända kvinnoryggar och sirliga typsnitt just nu har blivit utskällda i feelgoodvärlden är stolt över de omslag som har gjorts. Min formgivare sätter även inlagan på boken. Jag skickar de absolut sista korrändringarna och känner mig väldigt nöjd med att boken snart ska gå till tryck!

”Formgivaren har tyvärr gått på två veckors semester.” Hälsar mellanhanden. Men inte ens det gör något. Vi är nästan, snart, jättesnart, i mål.

Boken En man till Amanda av Emma Lind har en kille i kaptensmössa och en tjej i ljust hår uppsatt i tofs på omslaget. I bakgrunden syns hav, en sjöbod och ett fiskenät, samt blommor och tomater.

Jag går ofta till sängs med mitt manus

Jag vet inte vem som kom på det här med att manus måste vila. Jag menar, hur ofta? Hur länge? Måste det gå i dvala, eller räcker det med en tupplur? Varför ska det ens vila? Så tvivlet hinner slå rot ordentligt? Ska man låta manuset vara så länge att man har glömt allt? Eller kan det helt enkelt vila sig i form?

Alla skrivråd ska man ta med en nypa salt. Testa lite lagom, utvärdera och sedan göra igen, om det gjorde manuset bättre. Mitt manus har nu gått in i den sista vilopausen. Jag har stoppat om det riktigt omsorgsfullt och väntar nu på att det ska väckas igen lagom till den 26 maj när det nyvaket ska ut och möta omvärlden.

Tanken med att låta sitt manus vara under en längre tid är i grunden god. När man plockar fram det igen kan det hända att man läser det mer som en förstagångsläsare än som författare och då kan man lättare upptäcka felaktigheter. Men helt ärligt visst är det jobbigt att ta fram det där manuset igen efter dvalan och man upptäcker att man har glömt precis allt. Och lika överraskad som man kan bli över hur bra det ändå är, lika mycket kan det svänga åt andra hållet och man inser att här behövs det jobbas!

Nej, jag är inget stort fan av ordinerad vila vad gäller manus. Hellre kör jag på. Varje dag, eller i alla fall så regelbundet att jag inte måste dubbelkolla stavningen på huvudpersonens efternamn hela tiden. Jag tar ofta med mig manuset i sängen om kvällarna. Tänker att nu minsann ska jag komma någon vart. Sex gånger av sju slutar det med att vi båda två somnar utan att något har blivit skrivet. Ibland försöker jag att ta med mig två manus om kvällen, det blir sällan bra.

Nu har jag äntligen tid att ägna mig åt min älskade tvåa, uppföljaren till min debutroman. Jag lovar mig själv att göra färre nybörjarmisstag den här gången. Jag ska bli en bättre författare till bok nummer två. Men jag kommer fortsätta ta med mig manuset i sängen, med förhoppningen om att kanske komma någon vart just den här gången …

Starthjälp

Det ser så lätt ut. Bärgningskillen böjer sig över bilmotorn och sticker in en liten låda med sladdar. På två sekunder brummar en tidigare stendöd bil igång. Mitt i snöovädret har han tagit sig tid att svänga förbi vår uppfart där bilen som inte har funkat på ett par (fyra) veckor står.

”Har den stått länge?” undrar han. Definiera länge, tänker jag, men skakar på huvudet. Nä … inte särskilt. Sonen som tänker övningsköra med just den här bilen håller nog inte med.

”Stäng inte av den nu, bara”, säger han och smäller igen huven.

Jag, som är lite trög när det kommer till bilar, frågar vad han menar. Tydligen har bilens batteri blivit gammalt och den lilla starthjälpen räcker bara till att få igång bilen så pass att den kan köras till verkstaden. Så jag måste verkligen sätta fart med en gång. Ändrade planer, kids! Mamma måste iväg. En bil får inte gå på tomgång, det sitter i ryggmärgen. Jag tänker fort och slänger på mig extrakläder eftersom jag måste promenera hem i stormen.

Visst är det enkelt när man kan. Men för den som har kört fast kan det vara riktigt trögt. För någon som verkligen, verkligen vill skriva något men inte riktigt kommer till skott kan startsträckan kännas som en evighet. Det är nog sällan man brinner av lust att skriva men inte har en susning om vad det ska handla om. Oftare har man en episod, en händelse, en karaktär, ett tema, en känsla, något viktigt, man vill skriva om. Men så kommer man på att man måste börja från början. Och så försöker man backa bandet för att komma igång där det hela startar.

Gör inte det!

Börja precis där du är i stället. Ett råd jag fick som ung journalist en gång var att börja just precis där du skulle satt igång och berätta för en vän. Säg att du har varit ute på reportage. Du har samlat på dig intryck, fakta, tankar, repliker mm och verkligen längtar efter att sätta igång och skriva. Så träffar du en kollega på väg in till redaktionen och kan inte låta bli att berätta vad du just har upplevt. Precis där ska du börja. Med själva grejen. Händelsen. Det roliga. Det häpnadsväckande. Det absurda. Det där som du verkligen brinner för att berätta. Ös ur dig, bara.

Bakgrunden går alltid att väva in senare vid behov (ofta kan man bara låta det vara), men för att fånga läsaren behöver det vara intressant från start. Och för att få kraft att orka det långa maratonlopp som det innebär att skriva en bok är det viktigt att få bra skjuts i början. Lägg mycket krut på starten och se till att inte stanna förrän du har kommit igång rejält. Håll igång tills berättelsen har så pass mycket kraft i sig själv att det bara rullar på. Då är det större chans att du kommer i mål.