Gästinlägg: Eva Ludvigsen, Debutantbloggare 2013

Hej alla bloggläsare! Och tack till Debutantbloggen 2014 för att jag får komma tillbaka till bloggen. Göra inlägget ”Vad hände sedan?” Om livet efter debuten.

Tja, vad hände sedan…?

Ska jag vara helt ärlig var jag tvungen att skrolla genom mina inlägg från Debutantbloggen samt min egen skrivarblogg. Det har ju hänt så vansinnigt mycket. Så galet fort har tiden rusat iväg. Ibland är det som om jag alltid har skrivit. Alltid funnits i denna skrivarvärld. Och så slår det mig. Jag skrev mitt absolut första skönlitterära alster 2011.

Ni fattar, för snart tre år sedan. Tre år. 3. Och jag har hittat hem. Som fyrtioåring. 40. Bara en sådan sak.

Men nu simmar jag bort från ämnet. Ni är ju varken intresserade i min ålder eller tidsnoja. Jag antar att ni vill veta hur det här året har sett ut. Ett år utan att skriva inlägg på Debutantbloggen en gång i veckan. Ett år då jag inte längre kunde kalla mig för debutant och skylla alla svagheter och korr-fel på det. Ett år då tonen i författarskapet ska sätta sig, gemensamheten infinna sig och utbetalning från förlag ska komma.

Ni som är gedigna läsare på denna blogg minns kanske att jag fick göra ett gästinlägg redan i början av året. Mycket på grund av mitt tårdrypande farväl under sista veckorna, 2013. Jag och förlaget för min Lova hade brutit kontakten. Den andra boken, Här och nu, fick inleda 2014 med ett rivet kontrakt och där satt jag. Övergiven, ensam och kastad på soptippen.

Trodde jag.

Denna skrivarvärld! En sådan gemenskap och jädra anamma. Det rasade in kommentarer, pepp och förslag på nya förlag. En del ”nu jävlar tar du dig samman, skriv om din strategiplan och ladda om” mail fick jag också.

Så Här och nu kom ut på nytt förlag, nämligen Idus förlag och jag fick fortsätta vara en del av skrivarvärlden.

Men som sagt, allt det där har jag redan skrivit.

I maj kom Här och nu ut. En bok om hur mycket det förflutna kan bråka när vi träffar nytt folk. Vilket besvär ens ryggsäck kan skapa. Ingrid är Uppsala-bon som hamnar på en hästgård i Montana. Där träffar hon på den buttra cowboyen Nate som sörjer sin framtid med flickvännen som hade den dåliga smaken att tacka nej till frieriet. I fotboll och musik möts nu de båda men ingen vågar stå upp för deras känslor. Tills livet drar sig ut i en vass spets och kärleken segrar – mot alla odds.

harochnu_400-500x500

Lova, min debut, fick fint mottagande. ”En trevlig underhållande historia”, var oftast omdömet. Den skönaste, och den som vilar som balsam i själen var ”Något för alla Nora Roberts-läsare.” Den satt som en smäck!

Kommentarerna om Här och nu slog till och med undan benen på mig. Det gräts, det diskuterades och ”det är som om Ingrid och Nate finns på riktigt.” Jag fick bilder på använda näsdukar, upprörda eller berörda läsare hörde av sig för att 1. gilla slutet 2. hata slutet. Den beskrivs som en tänkvärd kärleksroman där twisten gör läsarna överraskade.

Jag har samlat på några blurbs, om inget annat så för att boosta självförtroende när trokrampen slår till. Bland annat kan jag läsa:

Eva Ludvigsen är en driven författare inom sitt gebit och hon har en förmåga att skriva trovärdiga repliker. Språket är lättläst, ibland riktigt spänstigtDAST Magazine

Lycka och sorg om vartannat.” Böcker emellan

En hjärtevärmande roman, lite åt feelgood-hållet. Boken tog andra vägar mot vad jag först trodde att den skulle göra.” Bims blogg

Språket och berättelsen är lustfylld, lättläst och livlig.Bokbloggen Morranovärlden Hanna Lans, författare

Här finns det mesta av de ingredienser en bok gärna får innehålla.” Anneli Stålberg, författare 

Det här är en otroligt fin och berörande berättelse.” ”Boken träffade mig rätt i hjärtat helt enkelt och där kommer den att stanna kvar länge.” Vargnatts bokhylla

En mycket bra, fin och tänkvärd bok!Jennies boklista

Jag sträckläste sista halvan av boken under bara några timmar med andan i halsen.” Katarina Persson, författare

Releasefesten blev korvgrillning och bubbel i min trädgård. I snöovädret. Men trevligt hade vi.

releasefest

Och det var inte det enda jag gjorde den veckan. I samma vecka, faktiskt mer eller mindre samma dag, var jag även en av 24 författare som medverkade i novellantologin #Älskanoveller – 26 nyanser av Sverige. Jenny Jacobsson och Ordberoende förlag drog igång en tävling på Författare på Facebook. ”Ska vi skriva en bok tillsammans?” Jag har ju så svårt att säga nej så jag sade ja, skickade in ett bidrag. Plötsligt stod jag på biblioteksscener i hela Uppland tillsammans med underbara uppländska novellister. Det kan ni läsa mer om här, och lite här. Det var stressigt, det var pressat, och det var vansinnigt lärorikt och roligt. Lite i den ordningen. Och dessutom var det bra marknadsföring för mina två andra böcker. Där stod jag och blev kallad för ”etablerad författare”. Kunde ståta med medlemskort till Svenska Författarförbundet. Inte för att jag på något vis kände mig mer erfaren än de andra på scenen. Lika kalvig på benen och darrig på rösten.

enköping  Stadsbibl

Och som vi sålde böcker!

Ett långt sommarlov inträdde. Skrivarmässigt fokuserade jag på universitetsromanen som utspelar sig i Uppsala. Den blev redigerad och klar under augusti och är nu insänd till förlag. Därtill tog jag en tjänsteresa till Australien. Under armen hade jag Lova, som ju, vilket ni naturligtvis vet vid detta laget, bor där. Henne placerade jag dels vid Operahuset i Sydney och dels hos en holländsk tjej som heter Julianne och kunde läsa svenska. Kändes helt rätt!

Sydneyt

Och sedan kom bokmässan. Min andra i ordningen. Denna gång med förlag som satsar på bås. Ett fint grönt bås där jag skulle stå och signera. Och mingla med de andra författarkollegorna. Träffa forna och nuvarande Debutantbloggare. Och mingla med alla andra fantastiska skrivarvänner! Få bank i huvudet av en för att jag pratar alldeles för tidigt på morgonen och stör hennes skönhetssömn. Få kramar av andra som man träffar alldeles för sällan. Få pepp och goda råd av alla dessa kloka människor. Få ont i fötterna och i öronen och vara rätt nöjd med livet på vägen hem.

Sedan ska jag erkänna att jag hade det lite tufft i båset. Som jag delade med bröderna Herrey. Mina idoler den gång det begav sig. Jag menar, IDOLER! Som i jag kan alla rörelser i dansen, jag gick på folkpark och shejkade loss, jag var Rikard och min kusin var Louis. I flera år…

Och där stod nu Per Herrey. På armlängds avstånd. Och jag fick feberfrossa. Munhäfta. Lam. Kalla det vad ni vill men jag dog en smula. Och när man är död kan man inte ta bilder. Så denna har jag snott.

herrey

På bokmässan fick jag också ordnat med alla julklappar så alla i min omgivning kan förvänta sig signerade hårda saker under granen. Naturligtvis har jag endast satsat på 1. Idus författare 2. mina kompisars böcker 3. Debutanter jag känner, bland annat en viss aktuell Debutantbloggare vars bok nu ligger under granen 4. debutanter som jag inte känner men vill stötta. Det är ju så vi måste göra. Alla stora rävar ska nog klara sig bra på egen hand, men nyblivet författarskap behöver muntras upp. En såld bok och en trevlig pratstund kan betyda milsvid skillnad när man åter sitter vid manus.

Vad mer? Jo, jag gick vidare i Harlequins tävling. En av tjugofem bidrag utav 150 insända. Fast jag drog tillbaka det. Jag har också skickat in ett bidrag till uppföljaren av #Älskanoveller. Denna gång är temat passion. Där har man en del att ösa ur. Jag har skickat in två manus till förlag, en barnbok och en ungvuxen. Låt oss alla hålla tummarna för dem! Och så har jag tagit upp uppföljaren till Lova, för tillfället kallad Kris. Vet inte vad som händer med detta men låt oss hålla tårna i kors för del två. Och så har jag noveller på gång i Allers.

Ja, som ni ser. Det händer grejer och det står helt still. I en enda röra. Min röra. Min skrivarröra.

Det ska nog bli ordning någon gång men intill dess tackar jag för mig och önskar er alla en riktigt skönt skrivarliv!

Ge aldrig upp!

Eva nr2 litet format-Foto Nadja Hallström

 

 

 

 

 

Gästinlägg: Eva Ludvigsen

Käraste bloggläsare!
Vad jag har saknat er! Jo, det är säkert. Jag fjäskar inte alls. Jag har det. På riktigt. Med fantomsmärtor som från avhuggna fingrar efter vedkapen har jag kämpat mig genom bloggfria dagar under 2014. Nästan, i alla fall.

Och så har jag ordnat ett nytt bokkontrakt. En liten, men väldigt skön, detalj i livet som sådant.

Ni minns väl? Hur jag inledde debutantbloggen 2013 med att basunera ut att i maj kom minsann min ”Lova” ut för allmänheten att beskåda. Hur jag sedan följde upp med releasebilder och ståtade min fina bok med ett leende brett som grillen på en amerikanare. Fast med mindre krom i tänderna. Fick prata med journalister och hänga på radion. Allt delade jag med er. För att inte tala om när första recensionen kom. Då sjönk jag ned på huk och halkade vidare ner för trätrappan för att begrunda en stund i kolkällaren.

Det var då ni bloggläsare gav er syn på saken. Tipsade, kommenterade och peppade. Framför allt peppade. Då rätade jag en aning på ryggen, kisade mot solens försiktiga strålar genom den halvöppna dörren.

Och öppnade den helt enkelt på vid gavel. Slog upp den, kan man kanske säga. Gav själva fanken i Jante och allt vad de där prestationsångesthöjande medikamenterna heter och gjorde allt helt enkelt för att det är kul. För att jag måste. Jag måste skriva, jag måste ha kul, jag måste leva, så enkelt är det. Punkt och slut.

Ska man ge sig in i bokbranschen så måste man ju göra så. Se sig om med öppna ögon och klart sinne. Skåla för varje delmål ni når för ni anar inte vad som sker bakom kröken. Kanske är det mer bubbel som väntar. Då är det bra och allt som det skall. Men det kan också vara tvärtom.

Minns ni, kära bloggläsare, när jag lyfte ett glas och skålade för mitt manus två ”Här och nu” och kråkan jag satte på kontraktet? Hur glad och förnöjd jag var just efter ”Lova” kommit ut att jag även skulle få en uppföljare, den svåra boken två, som det ju heter i kretsarna. Vad stolt jag var, räknade dagarna tills det var dags. Tryckte upp visitkort och pratade med press om de kommande nyheterna. Ville naturligtvis att bok två skulle sälja bättre, vara bättre, bara ha bra recensioner. Kanske dags för lite morgonsoffa och bokmässeseminarie. Ni vet, drömmarna vi alla har. När pocketen för ”Lova” sålde slut på bara ett par veckor trodde jag saken var all. Nu var en ny författarkarriär sett sitt ljus och från och med nu kan det bara gå framåt och uppåt.

Tills jag och förlaget tog beslutet att riva båda kontrakten och återta rättigheterna. Där stod jag ensam, övergiven och skräckslagen. Framför allt utan möjlighet till en ny bok. Och den omtalade trokrampen! Herre min dag, vad den rumsterade runt inom mig i dagar, veckor, efter det mötet. Trodde verkligen aldrig att den skulle släppa sitt grepp om mig. Jag var inget värd, ”Lova” passade endast till att kastas i soporna (hur det nu skulle gå eftersom den rent faktiskt var slutsåld, men sådana detaljer är värdsliga ting, som Karlsson på taket skulle ha sagt) och skrivarvärlden hade det helt enkelt mycket bättre utan mig och mina ord.

Men ni, mina kära bloggläsare, och alla vänner jag fått i denna bransch. Ni hjälpte till, gjorde mig arg och ilsken. Väckte revanschlusten och fick mig att tänka ut en ny strategiplan. För det där kan jag ju, strategier och marknadsföring.

Jag vässade tänderna, pennan och tangentbordet. I ungefär den ordningen.

För ett par veckor sedan satte jag en signatur på ett kontrakt för bok två. Förlaget är Idus förlag och de verkar supertrevliga och proffsiga. Redan nu har första utkastet på omslag till ”Här och nu” landat i inkorgen. Press är återigen kontaktade och signeringarna är inbokade. För att inte tala om releasefesten… Vilken klänning kommer jag i denna gång?

Summa summarum. Det kan gå fort. Åt båda hållen. Både toppar och dalar. Kolkällaren och himmel. På mer eller mindre samma månad.

Tänk på det när ni sitter där och skriver. Fira varje delmål för man har ingen aning om när det är som förgjort och allt måste börja om igen.

Men det är just det. Börja om. Inte sluta, inte lägga ned och inte deppa ihop (förutom ett kort tag, för ibland kan det vara rätt rofullt att sitta där i kolkällaren). Lägg nya planer, ändra strategi och gå vidare.

Och lyssna på vad andra i er omgivning säger. Tro på att boken just du har skrivit är tempofylld, roliga dialoger och ”Var är Chris? Är han upptagen, eller?”-kommentarer. Insup det, njut av komplimangerna och klappa dig själv på den stela författaraxeln. Bra gjort!

Ni hänger väl med mig i min resa till Montana i bok två? Välkommen till releasefest i maj. Vem vet, jag har kanske lyckats välja klänning till dess!

SignNärbild

Releasefest maj 2013

LovaAkademi

Lova dyker upp lite här och där

Strandhytten

Skrivutsikt sommaren 2013

Tack för detta magiska år!

Det här blir mitt sista inlägg för Debutantbloggen. Det har varit en ära att vara en av de fem debutanterna under 2013. Få sätta ord på hela skrivarprocessen, erkänna ångesten och finnas där i glädjen. Inte minst, läsa er kommentarer och träffa er på bokmässor, mingel och Debutantpicknickar.

För ett par veckor sedan hade jag möjligheten att vara veckans gäst hos Ann Ljungberg. Jag skrev om min väg till kontraktet. Det låter jag vara sammanfattningen för året som gått. Ett fantastiskt år. Ett omtumlande år. Ett år som går till handlingarna i och med detta nu. Förhoppningsvis återkommer jag med fler böcker i framtiden.

Jag önskar er alla ett riktigt skönt skrivarår 2014. Kanske är det just detta år du får ditt manus antaget. Eller året då du går din första skrivarkurs. Eller ger ut din tredje roman.

Oavsett vad hoppas jag du känner samma som jag:

Jag skriver, alltså lever jag!

Eva nr2 litet format-Foto Nadja Hallström

foto: Nadja Hallström

”Urdrucken champagne är bättre än ingen alls”

Min farmor sade alltid ”Man ska aldrig ta ut glädjen i förskott” (fast på danska). Mormor kontrade med ett ”man ska inte ropa hej förrän man hoppat över ån” (fast på härjedalska och med ett hyttande finger).

Jag sade alltid att glädjen kan ju ingen någonsin ta ifrån en. Så vadå om man råkar fira lite i förskott? Knäcka en champagneflaska så korkarna far i taket och bubblet upp i näsan. Den stunden finns ju alltid kvar. Urdrucken champagne är bättre än ingen alls. Så resonerar jag.

På min gamla blogg skrev jag om kontrakt två, där underskriften skulle leda till att Ingrid och Nate fick se dagens ljus och möta sina läsare. I takt med tiden gick kom utgivningsplanen och redigeringsprocessen var i full gång. Maj 2014 var det jag svarade när läsarna hörde av sig på mail, Facebook och blogg om när de fick möjlighet att läsa ytterligare en bok av mig. Speciellt då pocket av Lova sålde slut på ingen tid och jag anade ett sug efter mer.

Så blir det inte. Ett skrivet kontrakt betyder inte skyldighet att ge ut i fysisk form. Inte någon form alls faktiskt. Ett förlag ”hyr” bara rättigheterna till manuset under en viss tid. Det går fint att bara riva ett sådant. Risken är endast pappersår på fingrarna.

Och så väldigt mycket trokramp förstås. Väldigt mycket. Det ska ärligt erkännas. För vem är jag utan kontrakt på en tvåa? Vad anser folk om mig om jag inte har mer att komma med? Vad säger det om mig och mina böcker och hur ser min framtid ut?  Hur berättar man det? Tar bort alla tideräkningar från bloggen och trycker nya visitkort?

Det här beskedet kom för bara ett par veckor sedan. Faktiskt ganska så precis ett år sedan jag först klev in på förlaget och skrev på kontraktet för ”Lova”. Så fort kan denna värld gå. Denna bokvärld jag precis stigit in i och så gärna vill vara en del av. Under lång tid.

Och en sak ska jag säga. Till trots av ett litet deppigt avslut på året har supporten och hejaropen från mina författarkollegor varit överväldigande. De drog mig upp ur källarhålet jag hamnade i. Hävdade min rätt till skrivarglädjen och ”mister du en står tusen där åter”, som farmor definitivt skulle ha sagt (fast på danska). Gav mig goda råd och tips om nya förlag att skicka in till. Visade mig vägen till Svensk Författarförbund som gjort sitt bästa för att hjälpa mig med alla kontrakten om återtagande av rättigheterna av ”Lova” och ”Här och nu”.

Ett ord jag sannerligen inte visste jag skulle behöva inom en snar framtid. Nu vet jag mycket om det.

Vad som händer med Nate och Ingrid är fortfarande mycket oklart. Samma sak gäller min ungvuxenroman som utspelar sig i Uppsala.

”Det är alltid mörkast innan gryningen” skulle mormor sagt (fast på härjedalska) och rultat iväg mot spisen medan farmor skulle ge ut ett ”inget ont som inte har något gott med sig” (fast på danska, men jag tror ni fattar det nu) mellan korsordsplitandet. Bägge menade samma sak. Det löser sig, allt ordnar sig. Bara man har tid och tålamod.

När ni minst anar det finns jag där i bokhyllorna igen! Ska vi tumma på det?

Att leka profet i sin egen stad

Min första bok, Lova, utspelar sig till största del i stora landet down under, Australien. Mitt andra manus, Här och nu, begav sig huvudpersonen Ingrid till Montana för att jobba på en hästranch. Inget av de ställen har jag någonsin varit på även om jag onekligen känner mig lockad efter att ha ägnat väsentlig tid på Google Earth.

Mitt manus ”Var det inte värre än så här?” är en ungvuxenroman som endast endast och endast utspelar sig i Uppsala. Staden där jag växte upp och som jag sedemera återkom till efter flertal år i utlandet. Staden som jag inte alls var vidare förtjust i när jag var runt 16-18 men nu fallit huvudstupa och pladask för.

Att skriva om just Uppsala är läskigare än vad jag trodde innan jag drog igång projektet. Det där med att det måste vara rätt. Alla detaljer, alla affärer, tidsenliga. Allt det. Och det läskiga i att någon troligtvis kommer hitta sig själv där i bland bokstäverna. Fast ingen karaktär någonsin är baserad på endast en person. Inte i några av mina manus. 

Fast det är sannerligen roligt också. För jag går runt Uppsala och funderar, frågar och detaljplanerar. Ser ett lustigt hus och skriver in det i manuset. Får godkännande från ägaren och ett lycka till på vägen. Söker upp universitetet. Frågar ut och skriver ned. Klistrar in i min anteckningsbok. Letar hus som passar sig väl till en akademisk familj och hur var det nu studentköket i Flogsta kunde se ut? 

Om denna bok någonsin blir klar (och det blir den för tack vare NanoWrimo är det cirka fem kapitel kvar till redigeringsprocessen) och utgiven är jag säker på att Uppsalaborna kommer känna igen sig i mycket. Strosa bland mina gator och fundera på vilket hus jag nu menade. Finns det verkligen en sådan där doktorand på Cellbiologen och går nollningen till så där?

Och lika många kommer bli irriterade på att just den där föreläsningen är inte alls så där enkel, tentan inget man skämtar bort och höstbalen äter man verkligen inte gås. Eller något annat för den delen. 

Skriver du om din egen stad eller drömmer du dig bort?

skrivböcker

Boktips: Bästa bok med jultema

Julen står snart och bankar på dörren. Hårda paket är alltid välkommet så vi tipsar lite om böcker ett par lördagar framöver. Idag är temat ”Bästa bok med jultema”.

AnnaMaria Jansson

Foto: Magnus Liam Karlsson

Foto: Magnus Liam Karlsson

Så konstigt, när jag skulle komma på böcker med jultema stod det bara still, är det ett ovanligt tema? Förekommer inte jul i moderna böcker? Hur som helst, de som poppar upp i huvudet är så klart A Christmas Carrol av Dickens. Så många gånger jag läst den, till och med dramatiserat den, den är tacksam för teatergymnasieklasser känns det som… Sen tänker jag på Kalle och chokladfabriken också, av Roald Dahl. Jag vet att Kalle får biljetten för att chokladen är hans födelsedagspresent, men det är snö på marken och kallt och någonting får mig alltid att koppla samman den med julen. Båda är i vilket fall fina klassiker, läs dem.

Eva Ludvigsen

EvaSignering

Alltså, kan man svara något annat än Astrid Lindgren här? Alla böcker där jul ingår är böcker jag gärna läser högt för mina barn eller minns från mina egna barndomsjular. Madicken, Bullerbyn, Pippi. Till och med Ronja. You name it! Hemma hos oss är högläsningen viktig både kvällar men verkligen under mörka vinterkvällar med adventsstjärnan tänd. Underbart!

Camilla Jönsson

Foto: Malin Enting

Foto: Malin Enting

C.S. Lewis Häxan och lejonet, förstås. För den där härligt vintriga stämningen, åtminstone i första halvan av boken. Så värst mycket jul är det kanske inte, men Jultomten är ju faktiskt med på ett hörn. Kanske beror den här känslan av julighet på att jag faktiskt själv fick boken i julklapp en gång för många, många år sen.

Annika Estassy-Lovén

Visitkort framsida

Hercule Poirots jul av Agatha Christie. Det var en evighet sedan jag läste den men det är en klassisk mordgåta med välbekanta ingredienser.
En julsaga av Charles Dickens, berättelsen om den girige och elake Ebenezer Scrooge som får möta tre spöken som tvingar honom att minnas olycklig barndom och bortvald kärlek, är ju en klassiker.  Jag har läst och sett och hört historien ett antal gånger men faktum är att jag aldrig tyckt om den och jag vet inte varför!
Alldeles pinfärsk är Jonas Karlssons God Jul: en berättelse. Jag har inte läst Karlssons skildring av kontorslivets vedermödor ännu men måste, som den kontorsråtta jag själv är, absolut göra det.
Och slutligen: En fröjdefull jul av Viveca Lärn. Jag har läst och gillat alla hennes romaner om Saltön.

Maria Friedner

Foto: Minna Jonsson

Foto: Minna Jonsson

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Min absoluta favoritjulskildrning är den hetsiga, ganska oaptitliga julbordsscenen i Ulf Lundells Sömnen.

Jag ville ha gurkan till pastejen och rödbetorna till syltan och inte tvärtom och just som jag började få något sånär begrepp om det hela och sillen äntligen var slukad så var det dags för Hej tomtegubbar en tredje gång och så supen och så ögonen som skulle vandra runt och återigen Tjosan! och när jag såg ner på tallriken efter att ha vält huvudet bakåt så hade en skaplig hög sillsallat blandat sig i leken och ovanpå sallaten låg ett par smörstekta prinskorvar med varsin sträng Gotlandssenap längs ryggraden .

Den här scenen är ingenting för den som vill ha mysig julstämning, men den är en bit svensk kulturhistoria som får mig att skratta och äcklas varje gång.

Tips inför redigeringen – kursivt

Den stora planen är att min bok nummer 2, Här och nu, ska komma ut under 2014. Det betyder att redigeringsfasen är i inledande fas.

Som jag skrivit om några gånger på Debutantbloggen så har jag ett par knep för att försöka överleva in i korrekturfasen och sedan få en tryckt bok utan alldeles för många fel i. Bland annat brukar jag ändra i marginalerna, byta font och skriva ut på papper i olika omgångar för att på så sätt hitta fel. Ögat blir ju lite hemmablind och jag vet ju vad som händer i historien så man slajdar lite väl mycket över texten då.

Häromdagen läste jag i Kim Kimselius bok ”Att skriva med glädje” ett smart redigeringstips. Om man vill ha något kursivt i manuset kan det vara bra att göra understrykning på de orden också. Detta på grund av att byta av font kan göra det kursiva normalt. Om jag minns rätt så hade Lova typ tre sådana kursiva ställen och nej, de är inte med i den tryckta boken. Jag kom inte ens ihåg att de var kursiva när jag läste igenom. Min ungdomsroman har en hel del kursiva, mycket för att sms har blivit uttryckta så. Här är detta tips mycket värdefullt.

Det stämmer inte med alla program ska jag säga, för jag har provat, men det gäller för en del och då är detta viktigt. Det understrukna kommer dock att vara kvar. Med andra ord, håll orden understrukna så länge som möjligt i korrekturfasen så att kursivt inte faller bort.

Tack för tipset, Kim!

För nästan exakt ett år sedan…

… skrev jag på mitt kontrakt till Lova. Eva Fallenius på Frank Förlag ringde en måndag. En sådan där måndag där alla, jag menar alla i familjen, precis vaknat upp från att legat magsjuka hela helgen. Barnen är pigga och de vuxna is not.

”Jag tycker väldigt mycket om ditt manus och vill gärna ge ut.”

Som jag har skrivit om tidigare så dog jag, grät en skvätt och sedan åkte champagnekorkarna i taket. Lova skulle ut och få möta sina läsare. Det var både fantastiskt och jäkligt läskigt.

Det är det fortfarande. Men mest fantastiskt.

Ett par veckor senare kom ”Du är härmed en del av Debutantbloggen.

Snudd på lika fantastiskt där. Jag lovar, champagnekorkarna rök rätt upp i taket.

På bara ett år. Galet när man tänker på det. Jag har ju skrivit om det vid tidigare tillfällen så jag ska inte upprepa mig men tillåt mig reflektera. Att ett år går fort. Att jag nu vet en massa inte visste då. Att jag gick på nitar jag inte trodde jag skulle hålla koll på. Att jag hamnade i skrivargäng som det idag känns som om jag känt för evigt.

På bara ett år.

Min morfar dog i september i år. Just mitt i älgjakten. När bladen sprakade i gult och rött mot den blå himlen. När luften var krispig och frosten hälsade på om nätterna. Han blev 102 år och frisk ända in i slutet. Jag tänker dagligen på honom, hans visdomsord och skratt. Dagligen. Han finns i musiken, i Sötnosens ögonfärg och hur vi skriker ”täpp at döra!” när det drar.

Han fick uppleva min första bok, Lova. Det gladde honom även om han inte såg texten. Jag vet att det mest gladde honom att jag levde mitt liv. Jag stannade aldrig upp, jag tog det aldrig för givet. Hela tiden hamrade jag på, viljan att vilja mera. Oavsett vilken fas jag befann mig i eller vilken ålder som stod i passet. Precis som han. Fast han alltid blev sitt Härjedalen trogen. Jobbade och slet i skogen för sin familj. Nyfikenheten och livslusten alltid lika redo. Alltid lika generös och varm, oavsett vem han mötte. Den värsta svordom han kunde var tvi vale. Mest använde han huvaligen.

Varför tänker jag på honom nu? För ett år sedan hade jag inget bokkontrakt. Jag såg tiden gå ifrån mig, kände mig gammal och förbrukad. Jag pratade med honom, hundraåringen, och han skrattade så magen hoppade. Bad mig bida min tid. Vara aktiv, arbeta framåt och lita på att det vänder.

Idag bokar jag in signeringar och författarevent som om jag aldrig gjort annat. Jag kastas mellan hopp och förtvivlan mellan mina manus, ska de bli utgivna, ska huvudpersonerna få varandra, ska boken bli läst?  Jag får bakslag och medhåll. Jag lär mig saker. Allt i en salig röra. Och det finns så mycket att oroa sig för.

Men oroa sig, se det kan man göra när man är gammal. Det sade alltid morfar. Tillsammans med sova, det kan man göra när man är gammal. Och den som lever får se och lever man inte så bryr man sig inte så mycket mera.

För ett år sedan…

100år         händer

Hundra år mellan morfar och min yngsta. Det tänker jag ofta på.

Lördagsenkät: Samlade skrivtips!

Vilka är dina 3 bästa skrivtips?

Foto: Malin Enting

Foto: Malin Enting

Camilla Jönsson

1. Skriv mycket och om vad som helst. Ha ett anteckningsblock redo att skriva ner tankar och idéer i. Att skriva ner något kan hjälpa till att få igång fantasin.

2. Sätt mål för ditt skrivande. Det behöver inte vara något stort, tvärtom ska det vara lätt att leva upp till. Skriv i en kvart varje dag, eller två sidor, eller en dikt i veckan, eller vad som än passar dig.

3. Läs! Mycket och om allt möjligt. Låt dig inspireras och kom ihåg att även dåliga böcker har något att ge. Då vet du ju hur du inte ska skriva.

 

Foto: Magnus Liam Karlsson

Foto: Magnus Liam Karlsson

AnnaMaria Jansson

1. Gör det bara. Vill du skriva så skriv. Tänk inte för mycket. Vänta inte på inspiration. Sätt dig bara ner och skriv. Storra ut det där jäkla dokumentet, tvinga dig själv, 500 ord, gör det bara.

2. Jobba med självförtroendet, det tar dig långt. Tro att du kan. Tro inte att du egentligen absolut inte kan, det är trots allt en dålig ingång i det mesta.

3. Skriv om något du verkligen känner för. Brinner för. Karaktärer du älskar. Karaktärer du vill väl.

 

Visitkort framsida

Annika Estassy

1. Fundera på VAD du vill berätta. Svamla inte runt, utan koncentrera dig och fokusera på din berättelse.

2. Fundera på VEM du vill berätta för. Visualisera din läsare, skriv för den, etablera en kontakt med den, för ett samtal med den.

3. Fundera på HUR du vill berätta. Perspektiv, tempus, ton och berättarröst. Vilka känslor vill du väcka?

Hur ser egentligen Nates bil ut?

Ja, jag kan tänka mig att den frågan inte gäckat er lika mycket som den spökat runt i mitt huvud den sista tiden. Man tycker ju att jag borde veta det vid det här laget, men nej…

Så här är det. Nate är en tvättäkta cowboy från Montana. I utkanten av samhället Pickaboo City ligger ranchen Golden Creek. Där bor familjen Gammon sedan tre generationer tillbaka. Nate är äldsta sonsonen till Mr Gammon som styr både familj och ranch med järnhand och stålgrå ögon. Nate själv är plikt- och familjetrogen. Säger inte så mycket ifall han inte måste men det han säger står han för. Drömmen är att föda upp hästar och bedriva avel. Den hemliga drömmen är att ta hand om missanpassade hästar, men det tycker morfar är rena rama tjafset.

Tills livet ställer sig på sin spets, Ingrid kommer in på scenen och sedan lämnar densamma igen. Hej och hå så det kan gå.

Ja ja, allt det där kan vi ju återkomma till. Kanske lagom till våren 2014 då boken ”Här och nu” ska komma ut.

Vad är då mitt gäckande runt Nate? Utseendet har jag koll på. Det är utklippt och inklistrat i anteckningsboken. Egenskaper och egenheter samma sak.

Men inte bilen.

Jag ändrar mig hela tiden angående den. Tänker först att det är en jeep, sedan en pickup med slutet flak, sedan en med öppet. Kanske en truck.

Faktum är att jag är lite besatt av detta. Tar till och med bilder när bilar passerar. Funderar och diskuterar. Mr Underbar är snäll och saktar farten när jag ser en lämplig bil. Han tar till och med över kameran när jag själv tycker att jag är lite för pinsam. Men jag kan inte helt bestämma mig. Vad har en cowboy som Nate, sonson till områdets största och rikaste ranch för bil? Sparar man på pengarna så det är en skruttig en? Tar man i från tårna och kör Humvee för att visa sin rang och klass? Eller är man klassisk amerikan och tar en Ford? Och när man bestämt det, vad har den för färg?

Fundera på saken och återkom. Här är några av mina sommarbilder.

bil3

bil1

bil2

Sch…. Jag skriver…

NanoWrimo fick sig en kickstart då jag var på tjänsteresa i Berlin när det började. Jag har redan snittat hälften av alla ord man bör skriva på en månad och det rullar fortfarande på.

Nej, inte allt är bra. Ibland måste jag använda mig av en skämskudde för jag inser vilket ordbajseri jag kan ta i med när ord behövs räknas.

Men det är roligare än vad jag trodde. Jag lever väldigt aktivt med min text och, som vanligt, tar rollerna mig ut på en resa jag inte direkt hade planerat för. Eftersom jag bara flödesskriver i detta läge gör det inte ens så mycket vilka ord som kommer till mig. Bara de kommer. Och i en fart.

För november är också månaden jag ska redigera hela mitt manus ”Här och nu”…

Jag gör som Maria och säger hej och hej då till allt det sociala. Häftar fast datorn vid knäet så det alltid går att komma åt. Lagar flertal middagar samtidigt under ett och samma tillfälle så det bara går att langa ut när kidzen kommer hem från förskolan. Struntar fullständigt i städandet. Fast, det är nog inte den stora skillnaden mot andra månader.

Vi ses i december och ha det så gött med ert skrivande!

Jag är en del av allt det stora

När jag hörde ordet NanoWrimo första gången hade jag verkligen inte en blekaste av vad det betydde. Inte en enda blek aning. Men min trogna vana så spelade jag med. Hummade lite och sade ”nej, jag har aldrig haft tid.” Det brukar fungera i de flesta lägen.

Sedan googlade jag lite på fenomenet och insåg vad det var. Och att det lät helt konstigt. Sitta hela november, tävla mot sig själv att få ihop en roman på 50.000 tecken. Visa upp sina antal ”vunna” tecken dag för dag för hela världen och sedan gå i mål. Utan att vinna något. Mer än en flödestext.

Nej. Inget för mig. Jag har annat att göra.

Som vanligt har Maria tendensen att trycka på de absolut rätta knapparna på mig då det gäller inspiration och motivation. Ni har väl alla läst hennes tips till att överleva en hel NanoWrimo? Just det. Det gjorde jag ju med. Och blev lite sugen att testa. Det verkar ju som om alla har en åsikt, en del har prövat, en del har bara åsikter. Helt okej, men då vill jag gärna testa.

Och sanningen är ju också den att Ungvuxenromanen behöver en rejäl spark i baken. Allt är ju klart. Verkligen. Bara inte den där breda baken på stolen. Den har inte riktigt ro att sätta sig där. Inte för att jag tror att den blir mer rofylld av en spark men jag tror ni vet vad jag menar. Och så ville visst AnnaMaria ha en ångande het sexscen. Jag vet inte jag… Men, jag har lovat att prova. Det har jag.

Mitt namn är Vitaminkusin i denna cybervärld om ni vill leta upp mig och se om jag lagt in statistik. I min tekniska okunnighet kan det mycket väl vara så att det kommer lagga lite på den punkten men jag räknar med att Maria eller annan expert på området kan hjälpa mig. När det här inlägget läggs upp har jag precis kommit tillbaka från en resa i Berlin. Affärsresor brukar betyda hotellnätter. Det i sin tur betyder skrivande i lugn och ro utan samvete. Skulle tippa på att min statistik börjar bra..

Hur går det för er? Är ni med på detta tåg? Vi peppas väl åt?

Lördag är lika med enkät!

Vad kommer först när du skriver? Karaktärerna? Intrigen? Något annat?

AnnaMaria Jansson

Foto: Magnus Liam Karlsson

Foto: Magnus Liam Karlsson

Hm, svår fråga. Med Välkommen ut på andra sidan var det nog en händelse som kom först, det var liksom där avstampet var. Med den händelsen kom omedelbart en karaktär, de hängde liksom ihop och när jag sen började skriva ner det hela födde ganska snabbt två andra karaktärer. Med dem var det dock väldigt tydligt att jag hade karaktärerna innan jag egentligen visste vad de skulle göra, å andra sidan satt jag ju inte och funderade över vad de skulle ta sig för, det känns som att processen har suttit ihop hårt. Med Bok Nummer Tre, den som bara finns i mitt huvud, kom historien först. Den har smugit sig på under en lång tid och egentligen är det inte en historia, det är mer en ram som innehåller åtminstone en karaktär vid det här laget. Men först kom ramen, sen den första karaktären, därefter har åtminstone två miljöer smugit sig på. Men som sagt, den där berättelsen finns inte än så jag kan inte säga säkert vart den tar vägen.

Eva Ludvigsen

EvaSignering

Jag har faktiskt aldrig riktigt tänkt över den frågan så nu får jag börja med att göra det. När jag skrev Lova var det en speciell scen som kom först. Bröllopetscenen som sedan hamnade mitt i boken. Jag visste att Lova var på rymmen, jag visste att Chris var veterinär, trygg och stabil och de var goda vänner. Mer visste jag visst inte. Faktiskt ingen aning. Så då kom väl egentligen karaktärerna först. Med Här och Nu var det nog tvärt om. Då satt jag med papper och penna för att värka fram en synopsis. Då hade jag ju läst bloggar och hantverksböcker och insett att synopsis var det absolut enda sättet man kunde skriva på. Så gick ju inte Lova till alls så jag ville göra rätt den här gången. Där vävde jag nog in intrigen hos människorna. Att man sedan inte kan tro att min skrivna fina synopsis har något som helt med den färdiga boken att göra… Jaja. Min ungdomsroman ”Var det inte värre än så här?” kom definitivt den kvinnliga huvudrollen först. Hon är klockren. Ändå är det den manliga jag känner mest för. Så här långt i alla fall. Jag har inte kommit så långt, kan man säga. Synopsis var klar i samma sekund som jag mötte Cassandra, min kvinnliga huvudroll. Tja, vad blir egentligen svaret på frågan. Det är ömse, som morfar skulle ha sagt, men det blir nog något ändå.

Camilla Jönsson

Foto: Malin Enting

Foto: Malin Enting

Väldigt ofta börjar det med att jag ser någon eller några av karaktärerna i en speciell scen. Själva skrivandet blir mitt sätt att försöka ta reda på vad som egentligen pågår, vad som gett upptakten till just den scen som jag fått att börja med. Ibland är scenen väldigt tydlig, andra gånger vet jag inte alls vad som händer. Ibland kommer själva ursprungsscenen inte ens med i den färdiga texten. Bok nummer två började med en bild av två tjejer på en strand, men efterhand som jag skrev kom jag allt längre bort från den, så den ströks från den färdiga boken.

 

 

Annika Estassy-Lovén

Visitkort framsida

Mina berättelser börjar alltid med intrigen, oavsett om jag skriver en novell, följetong eller roman. Jag misstänker att min filmbakgrund spelar in, har man konsumerat i snitt 150 biograffilmer/år i sexton års tid, tror jag att det är oundvikligt att inte präglas av intrigstyrda historier. Nackdelen är att jag riskerar att glömma bort att vila i mina karaktärer. Ingen intrig i världen kan nämligen skapa känslor såsom en karaktär kan, och utan känslorna blir berättelsen tom och innehållslös. Så jag börjar med intrigen men lägger sedan ner mycket tid på att mejsla fram mina huvudpersoner.

 

 

Maria

Foto: Minna Jonsson

Foto: Minna Jonsson

För mig kommer någon slags oformlig idé alltid först. Den är inte riktigt intrig och inte riktigt karaktär. Mer: men tänk en tjej vars superkraft är att hon är snygg vad som än händer? Tänk en fe som blir utesluten ur féernas fackförbund? Där nånstans började Besvärjelser och beskydd. När jag har idén grunnar jag på karaktärerna. Sen försöker jag utveckla idén till intrig.  Det är min vanliga tågordning. Men inte alltid såklart. Jag har en karaktär som hängt med ett tag – jag har skrivit en kasserad novell om henne, hon har förekommit i utkanten av andra berättelser. Jag väntar på att få en sån där idé  som involverar henne. Om jag känner mig själv rätt kommer den halvvägs in i november, när nanowrimo börjar kännas tungt.

Hur efterforskningar kan ge skrivarenergi

Ett väldigt långt tag har jag varit i startgroparna för att skriva min ungvuxenbok. Jag tror verkligen på idén, på hela upplägget, men tron och viljan har inte gått hand i hand. Faktum är att jag flertal kvällar inte ens tagit hem datorn från jobbet.

Så energilös har jag varit den sista tiden.

Redan i våras var jag dock så smart att jag bokade in mig på lite efterforskningsmöten. Boken kommer utspela sig i Uppsala (bara det ger ju stressfaktor 115) inom medicin och juridik. Kan man säga…

Eftersom jag inte har en blekaste aning om hur 20åringar pratar, klär sig eller för sig i dagens läge så fick jag tag i ett par tappra själar. Jag bakade chokladmuffins och tog med svartvinbärssaft samtidigt som jag insåg att jag var dubbelt så gammal som dem.

Saft liksom. Hur mer tant kan det bli…

MEEN! Vad vi har hade trevligt. Jag, min medförfattare och åtta stycken studenter ur medicinprogrammet. De åt, berömde vänligt och delade med sig av erfarenheter medan jag skrev för glatta livet. Tipsade om bra nationer, skrattade artigt åt mina (tant)skämt och tog en muffins trevligt.

Ingen verkade alls tycka det var konstigt att vi pratade om F och C som om de vore helt verkliga människor. De diskuterade kärleksupplägget som om det var något som hänt på fredagen och den där äldre studenten… Jo då, han fanns också. Visst på Snärkes en kväll.

Faktum är att de pratade lite ungefär som vuxna gör. Inte så mycket amen då, liksom och typ. Faktiskt väldigt vårdat. Inte klädde de sig heller enligt uniform, gymnasiet. Där fick jag också lite smäll på fingrarna. Converseskor var också populära (och anledningen till att jag hade snörat på mig mina…) men läderskor a´la herrmodell var mer inne. Så det tog jag ett kort på. Bara för att printa ut och klistra in i min anteckningsbok.

En timme pratade vi. En timme var det som behövdes för att kasta mig in i energiflödet igen. Nu vet jag att historien är rätt. Nu vet jag hur jag ska börja och hur slutet bör bli. Nu vet jag att jag kommer gå ner i källaren och hamra ur mig den där historien på sisådär åtta veckor.

Eller ja, hamra ut den i alla fall. På ett visst antal månader. Men i alla fall. Det är bra mycket mer än vad jag visste innan jag träffade dessa ungdomar.

Fram för fler hittepåmöten hos folket!

Skor