Gästinlägg: Eva Ludvigsen, Debutantbloggare 2013

Hej alla bloggläsare! Och tack till Debutantbloggen 2014 för att jag får komma tillbaka till bloggen. Göra inlägget ”Vad hände sedan?” Om livet efter debuten.

Tja, vad hände sedan…?

Ska jag vara helt ärlig var jag tvungen att skrolla genom mina inlägg från Debutantbloggen samt min egen skrivarblogg. Det har ju hänt så vansinnigt mycket. Så galet fort har tiden rusat iväg. Ibland är det som om jag alltid har skrivit. Alltid funnits i denna skrivarvärld. Och så slår det mig. Jag skrev mitt absolut första skönlitterära alster 2011.

Ni fattar, för snart tre år sedan. Tre år. 3. Och jag har hittat hem. Som fyrtioåring. 40. Bara en sådan sak.

Men nu simmar jag bort från ämnet. Ni är ju varken intresserade i min ålder eller tidsnoja. Jag antar att ni vill veta hur det här året har sett ut. Ett år utan att skriva inlägg på Debutantbloggen en gång i veckan. Ett år då jag inte längre kunde kalla mig för debutant och skylla alla svagheter och korr-fel på det. Ett år då tonen i författarskapet ska sätta sig, gemensamheten infinna sig och utbetalning från förlag ska komma.

Ni som är gedigna läsare på denna blogg minns kanske att jag fick göra ett gästinlägg redan i början av året. Mycket på grund av mitt tårdrypande farväl under sista veckorna, 2013. Jag och förlaget för min Lova hade brutit kontakten. Den andra boken, Här och nu, fick inleda 2014 med ett rivet kontrakt och där satt jag. Övergiven, ensam och kastad på soptippen.

Trodde jag.

Denna skrivarvärld! En sådan gemenskap och jädra anamma. Det rasade in kommentarer, pepp och förslag på nya förlag. En del ”nu jävlar tar du dig samman, skriv om din strategiplan och ladda om” mail fick jag också.

Så Här och nu kom ut på nytt förlag, nämligen Idus förlag och jag fick fortsätta vara en del av skrivarvärlden.

Men som sagt, allt det där har jag redan skrivit.

I maj kom Här och nu ut. En bok om hur mycket det förflutna kan bråka när vi träffar nytt folk. Vilket besvär ens ryggsäck kan skapa. Ingrid är Uppsala-bon som hamnar på en hästgård i Montana. Där träffar hon på den buttra cowboyen Nate som sörjer sin framtid med flickvännen som hade den dåliga smaken att tacka nej till frieriet. I fotboll och musik möts nu de båda men ingen vågar stå upp för deras känslor. Tills livet drar sig ut i en vass spets och kärleken segrar – mot alla odds.

harochnu_400-500x500

Lova, min debut, fick fint mottagande. ”En trevlig underhållande historia”, var oftast omdömet. Den skönaste, och den som vilar som balsam i själen var ”Något för alla Nora Roberts-läsare.” Den satt som en smäck!

Kommentarerna om Här och nu slog till och med undan benen på mig. Det gräts, det diskuterades och ”det är som om Ingrid och Nate finns på riktigt.” Jag fick bilder på använda näsdukar, upprörda eller berörda läsare hörde av sig för att 1. gilla slutet 2. hata slutet. Den beskrivs som en tänkvärd kärleksroman där twisten gör läsarna överraskade.

Jag har samlat på några blurbs, om inget annat så för att boosta självförtroende när trokrampen slår till. Bland annat kan jag läsa:

Eva Ludvigsen är en driven författare inom sitt gebit och hon har en förmåga att skriva trovärdiga repliker. Språket är lättläst, ibland riktigt spänstigtDAST Magazine

Lycka och sorg om vartannat.” Böcker emellan

En hjärtevärmande roman, lite åt feelgood-hållet. Boken tog andra vägar mot vad jag först trodde att den skulle göra.” Bims blogg

Språket och berättelsen är lustfylld, lättläst och livlig.Bokbloggen Morranovärlden Hanna Lans, författare

Här finns det mesta av de ingredienser en bok gärna får innehålla.” Anneli Stålberg, författare 

Det här är en otroligt fin och berörande berättelse.” ”Boken träffade mig rätt i hjärtat helt enkelt och där kommer den att stanna kvar länge.” Vargnatts bokhylla

En mycket bra, fin och tänkvärd bok!Jennies boklista

Jag sträckläste sista halvan av boken under bara några timmar med andan i halsen.” Katarina Persson, författare

Releasefesten blev korvgrillning och bubbel i min trädgård. I snöovädret. Men trevligt hade vi.

releasefest

Och det var inte det enda jag gjorde den veckan. I samma vecka, faktiskt mer eller mindre samma dag, var jag även en av 24 författare som medverkade i novellantologin #Älskanoveller – 26 nyanser av Sverige. Jenny Jacobsson och Ordberoende förlag drog igång en tävling på Författare på Facebook. ”Ska vi skriva en bok tillsammans?” Jag har ju så svårt att säga nej så jag sade ja, skickade in ett bidrag. Plötsligt stod jag på biblioteksscener i hela Uppland tillsammans med underbara uppländska novellister. Det kan ni läsa mer om här, och lite här. Det var stressigt, det var pressat, och det var vansinnigt lärorikt och roligt. Lite i den ordningen. Och dessutom var det bra marknadsföring för mina två andra böcker. Där stod jag och blev kallad för ”etablerad författare”. Kunde ståta med medlemskort till Svenska Författarförbundet. Inte för att jag på något vis kände mig mer erfaren än de andra på scenen. Lika kalvig på benen och darrig på rösten.

enköping  Stadsbibl

Och som vi sålde böcker!

Ett långt sommarlov inträdde. Skrivarmässigt fokuserade jag på universitetsromanen som utspelar sig i Uppsala. Den blev redigerad och klar under augusti och är nu insänd till förlag. Därtill tog jag en tjänsteresa till Australien. Under armen hade jag Lova, som ju, vilket ni naturligtvis vet vid detta laget, bor där. Henne placerade jag dels vid Operahuset i Sydney och dels hos en holländsk tjej som heter Julianne och kunde läsa svenska. Kändes helt rätt!

Sydneyt

Och sedan kom bokmässan. Min andra i ordningen. Denna gång med förlag som satsar på bås. Ett fint grönt bås där jag skulle stå och signera. Och mingla med de andra författarkollegorna. Träffa forna och nuvarande Debutantbloggare. Och mingla med alla andra fantastiska skrivarvänner! Få bank i huvudet av en för att jag pratar alldeles för tidigt på morgonen och stör hennes skönhetssömn. Få kramar av andra som man träffar alldeles för sällan. Få pepp och goda råd av alla dessa kloka människor. Få ont i fötterna och i öronen och vara rätt nöjd med livet på vägen hem.

Sedan ska jag erkänna att jag hade det lite tufft i båset. Som jag delade med bröderna Herrey. Mina idoler den gång det begav sig. Jag menar, IDOLER! Som i jag kan alla rörelser i dansen, jag gick på folkpark och shejkade loss, jag var Rikard och min kusin var Louis. I flera år…

Och där stod nu Per Herrey. På armlängds avstånd. Och jag fick feberfrossa. Munhäfta. Lam. Kalla det vad ni vill men jag dog en smula. Och när man är död kan man inte ta bilder. Så denna har jag snott.

herrey

På bokmässan fick jag också ordnat med alla julklappar så alla i min omgivning kan förvänta sig signerade hårda saker under granen. Naturligtvis har jag endast satsat på 1. Idus författare 2. mina kompisars böcker 3. Debutanter jag känner, bland annat en viss aktuell Debutantbloggare vars bok nu ligger under granen 4. debutanter som jag inte känner men vill stötta. Det är ju så vi måste göra. Alla stora rävar ska nog klara sig bra på egen hand, men nyblivet författarskap behöver muntras upp. En såld bok och en trevlig pratstund kan betyda milsvid skillnad när man åter sitter vid manus.

Vad mer? Jo, jag gick vidare i Harlequins tävling. En av tjugofem bidrag utav 150 insända. Fast jag drog tillbaka det. Jag har också skickat in ett bidrag till uppföljaren av #Älskanoveller. Denna gång är temat passion. Där har man en del att ösa ur. Jag har skickat in två manus till förlag, en barnbok och en ungvuxen. Låt oss alla hålla tummarna för dem! Och så har jag tagit upp uppföljaren till Lova, för tillfället kallad Kris. Vet inte vad som händer med detta men låt oss hålla tårna i kors för del två. Och så har jag noveller på gång i Allers.

Ja, som ni ser. Det händer grejer och det står helt still. I en enda röra. Min röra. Min skrivarröra.

Det ska nog bli ordning någon gång men intill dess tackar jag för mig och önskar er alla en riktigt skönt skrivarliv!

Ge aldrig upp!

Eva nr2 litet format-Foto Nadja Hallström

 

 

 

 

 

Gästinlägg: Eva Ludvigsen

Käraste bloggläsare!
Vad jag har saknat er! Jo, det är säkert. Jag fjäskar inte alls. Jag har det. På riktigt. Med fantomsmärtor som från avhuggna fingrar efter vedkapen har jag kämpat mig genom bloggfria dagar under 2014. Nästan, i alla fall.

Och så har jag ordnat ett nytt bokkontrakt. En liten, men väldigt skön, detalj i livet som sådant.

Ni minns väl? Hur jag inledde debutantbloggen 2013 med att basunera ut att i maj kom minsann min ”Lova” ut för allmänheten att beskåda. Hur jag sedan följde upp med releasebilder och ståtade min fina bok med ett leende brett som grillen på en amerikanare. Fast med mindre krom i tänderna. Fick prata med journalister och hänga på radion. Allt delade jag med er. För att inte tala om när första recensionen kom. Då sjönk jag ned på huk och halkade vidare ner för trätrappan för att begrunda en stund i kolkällaren.

Det var då ni bloggläsare gav er syn på saken. Tipsade, kommenterade och peppade. Framför allt peppade. Då rätade jag en aning på ryggen, kisade mot solens försiktiga strålar genom den halvöppna dörren.

Och öppnade den helt enkelt på vid gavel. Slog upp den, kan man kanske säga. Gav själva fanken i Jante och allt vad de där prestationsångesthöjande medikamenterna heter och gjorde allt helt enkelt för att det är kul. För att jag måste. Jag måste skriva, jag måste ha kul, jag måste leva, så enkelt är det. Punkt och slut.

Ska man ge sig in i bokbranschen så måste man ju göra så. Se sig om med öppna ögon och klart sinne. Skåla för varje delmål ni når för ni anar inte vad som sker bakom kröken. Kanske är det mer bubbel som väntar. Då är det bra och allt som det skall. Men det kan också vara tvärtom.

Minns ni, kära bloggläsare, när jag lyfte ett glas och skålade för mitt manus två ”Här och nu” och kråkan jag satte på kontraktet? Hur glad och förnöjd jag var just efter ”Lova” kommit ut att jag även skulle få en uppföljare, den svåra boken två, som det ju heter i kretsarna. Vad stolt jag var, räknade dagarna tills det var dags. Tryckte upp visitkort och pratade med press om de kommande nyheterna. Ville naturligtvis att bok två skulle sälja bättre, vara bättre, bara ha bra recensioner. Kanske dags för lite morgonsoffa och bokmässeseminarie. Ni vet, drömmarna vi alla har. När pocketen för ”Lova” sålde slut på bara ett par veckor trodde jag saken var all. Nu var en ny författarkarriär sett sitt ljus och från och med nu kan det bara gå framåt och uppåt.

Tills jag och förlaget tog beslutet att riva båda kontrakten och återta rättigheterna. Där stod jag ensam, övergiven och skräckslagen. Framför allt utan möjlighet till en ny bok. Och den omtalade trokrampen! Herre min dag, vad den rumsterade runt inom mig i dagar, veckor, efter det mötet. Trodde verkligen aldrig att den skulle släppa sitt grepp om mig. Jag var inget värd, ”Lova” passade endast till att kastas i soporna (hur det nu skulle gå eftersom den rent faktiskt var slutsåld, men sådana detaljer är värdsliga ting, som Karlsson på taket skulle ha sagt) och skrivarvärlden hade det helt enkelt mycket bättre utan mig och mina ord.

Men ni, mina kära bloggläsare, och alla vänner jag fått i denna bransch. Ni hjälpte till, gjorde mig arg och ilsken. Väckte revanschlusten och fick mig att tänka ut en ny strategiplan. För det där kan jag ju, strategier och marknadsföring.

Jag vässade tänderna, pennan och tangentbordet. I ungefär den ordningen.

För ett par veckor sedan satte jag en signatur på ett kontrakt för bok två. Förlaget är Idus förlag och de verkar supertrevliga och proffsiga. Redan nu har första utkastet på omslag till ”Här och nu” landat i inkorgen. Press är återigen kontaktade och signeringarna är inbokade. För att inte tala om releasefesten… Vilken klänning kommer jag i denna gång?

Summa summarum. Det kan gå fort. Åt båda hållen. Både toppar och dalar. Kolkällaren och himmel. På mer eller mindre samma månad.

Tänk på det när ni sitter där och skriver. Fira varje delmål för man har ingen aning om när det är som förgjort och allt måste börja om igen.

Men det är just det. Börja om. Inte sluta, inte lägga ned och inte deppa ihop (förutom ett kort tag, för ibland kan det vara rätt rofullt att sitta där i kolkällaren). Lägg nya planer, ändra strategi och gå vidare.

Och lyssna på vad andra i er omgivning säger. Tro på att boken just du har skrivit är tempofylld, roliga dialoger och ”Var är Chris? Är han upptagen, eller?”-kommentarer. Insup det, njut av komplimangerna och klappa dig själv på den stela författaraxeln. Bra gjort!

Ni hänger väl med mig i min resa till Montana i bok två? Välkommen till releasefest i maj. Vem vet, jag har kanske lyckats välja klänning till dess!

SignNärbild

Releasefest maj 2013

LovaAkademi

Lova dyker upp lite här och där

Strandhytten

Skrivutsikt sommaren 2013

”Urdrucken champagne är bättre än ingen alls”

Min farmor sade alltid ”Man ska aldrig ta ut glädjen i förskott” (fast på danska). Mormor kontrade med ett ”man ska inte ropa hej förrän man hoppat över ån” (fast på härjedalska och med ett hyttande finger).

Jag sade alltid att glädjen kan ju ingen någonsin ta ifrån en. Så vadå om man råkar fira lite i förskott? Knäcka en champagneflaska så korkarna far i taket och bubblet upp i näsan. Den stunden finns ju alltid kvar. Urdrucken champagne är bättre än ingen alls. Så resonerar jag.

På min gamla blogg skrev jag om kontrakt två, där underskriften skulle leda till att Ingrid och Nate fick se dagens ljus och möta sina läsare. I takt med tiden gick kom utgivningsplanen och redigeringsprocessen var i full gång. Maj 2014 var det jag svarade när läsarna hörde av sig på mail, Facebook och blogg om när de fick möjlighet att läsa ytterligare en bok av mig. Speciellt då pocket av Lova sålde slut på ingen tid och jag anade ett sug efter mer.

Så blir det inte. Ett skrivet kontrakt betyder inte skyldighet att ge ut i fysisk form. Inte någon form alls faktiskt. Ett förlag ”hyr” bara rättigheterna till manuset under en viss tid. Det går fint att bara riva ett sådant. Risken är endast pappersår på fingrarna.

Och så väldigt mycket trokramp förstås. Väldigt mycket. Det ska ärligt erkännas. För vem är jag utan kontrakt på en tvåa? Vad anser folk om mig om jag inte har mer att komma med? Vad säger det om mig och mina böcker och hur ser min framtid ut?  Hur berättar man det? Tar bort alla tideräkningar från bloggen och trycker nya visitkort?

Det här beskedet kom för bara ett par veckor sedan. Faktiskt ganska så precis ett år sedan jag först klev in på förlaget och skrev på kontraktet för ”Lova”. Så fort kan denna värld gå. Denna bokvärld jag precis stigit in i och så gärna vill vara en del av. Under lång tid.

Och en sak ska jag säga. Till trots av ett litet deppigt avslut på året har supporten och hejaropen från mina författarkollegor varit överväldigande. De drog mig upp ur källarhålet jag hamnade i. Hävdade min rätt till skrivarglädjen och ”mister du en står tusen där åter”, som farmor definitivt skulle ha sagt (fast på danska). Gav mig goda råd och tips om nya förlag att skicka in till. Visade mig vägen till Svensk Författarförbund som gjort sitt bästa för att hjälpa mig med alla kontrakten om återtagande av rättigheterna av ”Lova” och ”Här och nu”.

Ett ord jag sannerligen inte visste jag skulle behöva inom en snar framtid. Nu vet jag mycket om det.

Vad som händer med Nate och Ingrid är fortfarande mycket oklart. Samma sak gäller min ungvuxenroman som utspelar sig i Uppsala.

”Det är alltid mörkast innan gryningen” skulle mormor sagt (fast på härjedalska) och rultat iväg mot spisen medan farmor skulle ge ut ett ”inget ont som inte har något gott med sig” (fast på danska, men jag tror ni fattar det nu) mellan korsordsplitandet. Bägge menade samma sak. Det löser sig, allt ordnar sig. Bara man har tid och tålamod.

När ni minst anar det finns jag där i bokhyllorna igen! Ska vi tumma på det?

För nästan exakt ett år sedan…

… skrev jag på mitt kontrakt till Lova. Eva Fallenius på Frank Förlag ringde en måndag. En sådan där måndag där alla, jag menar alla i familjen, precis vaknat upp från att legat magsjuka hela helgen. Barnen är pigga och de vuxna is not.

”Jag tycker väldigt mycket om ditt manus och vill gärna ge ut.”

Som jag har skrivit om tidigare så dog jag, grät en skvätt och sedan åkte champagnekorkarna i taket. Lova skulle ut och få möta sina läsare. Det var både fantastiskt och jäkligt läskigt.

Det är det fortfarande. Men mest fantastiskt.

Ett par veckor senare kom ”Du är härmed en del av Debutantbloggen.

Snudd på lika fantastiskt där. Jag lovar, champagnekorkarna rök rätt upp i taket.

På bara ett år. Galet när man tänker på det. Jag har ju skrivit om det vid tidigare tillfällen så jag ska inte upprepa mig men tillåt mig reflektera. Att ett år går fort. Att jag nu vet en massa inte visste då. Att jag gick på nitar jag inte trodde jag skulle hålla koll på. Att jag hamnade i skrivargäng som det idag känns som om jag känt för evigt.

På bara ett år.

Min morfar dog i september i år. Just mitt i älgjakten. När bladen sprakade i gult och rött mot den blå himlen. När luften var krispig och frosten hälsade på om nätterna. Han blev 102 år och frisk ända in i slutet. Jag tänker dagligen på honom, hans visdomsord och skratt. Dagligen. Han finns i musiken, i Sötnosens ögonfärg och hur vi skriker ”täpp at döra!” när det drar.

Han fick uppleva min första bok, Lova. Det gladde honom även om han inte såg texten. Jag vet att det mest gladde honom att jag levde mitt liv. Jag stannade aldrig upp, jag tog det aldrig för givet. Hela tiden hamrade jag på, viljan att vilja mera. Oavsett vilken fas jag befann mig i eller vilken ålder som stod i passet. Precis som han. Fast han alltid blev sitt Härjedalen trogen. Jobbade och slet i skogen för sin familj. Nyfikenheten och livslusten alltid lika redo. Alltid lika generös och varm, oavsett vem han mötte. Den värsta svordom han kunde var tvi vale. Mest använde han huvaligen.

Varför tänker jag på honom nu? För ett år sedan hade jag inget bokkontrakt. Jag såg tiden gå ifrån mig, kände mig gammal och förbrukad. Jag pratade med honom, hundraåringen, och han skrattade så magen hoppade. Bad mig bida min tid. Vara aktiv, arbeta framåt och lita på att det vänder.

Idag bokar jag in signeringar och författarevent som om jag aldrig gjort annat. Jag kastas mellan hopp och förtvivlan mellan mina manus, ska de bli utgivna, ska huvudpersonerna få varandra, ska boken bli läst?  Jag får bakslag och medhåll. Jag lär mig saker. Allt i en salig röra. Och det finns så mycket att oroa sig för.

Men oroa sig, se det kan man göra när man är gammal. Det sade alltid morfar. Tillsammans med sova, det kan man göra när man är gammal. Och den som lever får se och lever man inte så bryr man sig inte så mycket mera.

För ett år sedan…

100år         händer

Hundra år mellan morfar och min yngsta. Det tänker jag ofta på.

Hur ser egentligen Nates bil ut?

Ja, jag kan tänka mig att den frågan inte gäckat er lika mycket som den spökat runt i mitt huvud den sista tiden. Man tycker ju att jag borde veta det vid det här laget, men nej…

Så här är det. Nate är en tvättäkta cowboy från Montana. I utkanten av samhället Pickaboo City ligger ranchen Golden Creek. Där bor familjen Gammon sedan tre generationer tillbaka. Nate är äldsta sonsonen till Mr Gammon som styr både familj och ranch med järnhand och stålgrå ögon. Nate själv är plikt- och familjetrogen. Säger inte så mycket ifall han inte måste men det han säger står han för. Drömmen är att föda upp hästar och bedriva avel. Den hemliga drömmen är att ta hand om missanpassade hästar, men det tycker morfar är rena rama tjafset.

Tills livet ställer sig på sin spets, Ingrid kommer in på scenen och sedan lämnar densamma igen. Hej och hå så det kan gå.

Ja ja, allt det där kan vi ju återkomma till. Kanske lagom till våren 2014 då boken ”Här och nu” ska komma ut.

Vad är då mitt gäckande runt Nate? Utseendet har jag koll på. Det är utklippt och inklistrat i anteckningsboken. Egenskaper och egenheter samma sak.

Men inte bilen.

Jag ändrar mig hela tiden angående den. Tänker först att det är en jeep, sedan en pickup med slutet flak, sedan en med öppet. Kanske en truck.

Faktum är att jag är lite besatt av detta. Tar till och med bilder när bilar passerar. Funderar och diskuterar. Mr Underbar är snäll och saktar farten när jag ser en lämplig bil. Han tar till och med över kameran när jag själv tycker att jag är lite för pinsam. Men jag kan inte helt bestämma mig. Vad har en cowboy som Nate, sonson till områdets största och rikaste ranch för bil? Sparar man på pengarna så det är en skruttig en? Tar man i från tårna och kör Humvee för att visa sin rang och klass? Eller är man klassisk amerikan och tar en Ford? Och när man bestämt det, vad har den för färg?

Fundera på saken och återkom. Här är några av mina sommarbilder.

bil3

bil1

bil2

Skrockandets vara eller icke vara…

Mitt manus ”Här och nu” har varit hos en testläsare under sommaren. Kommentarerna jag fick tillbaka var överlag positiva.

Utom ett.

Nate måste sluta skrocka. Han är väl inte en gammal gubbe heller.

What!? Jag gick naturligtvis i taket. Skrocka är en fin sak. Skrocka är något man gör när man känner sig helt tillfreds, i harmoni med sig själv, när personen man skrockar åt har sagt något väldigt speciellt, tillämpad bara för just de två. Då skrockar man.

Jag var tvungen att ta upp ordet till diskussion runt fikabordet. ”När man säger skrocka, vad tänker ni på då?

Ja, jag blev helt klart nedröstad. Hånskratt, gammal gubbe och skadeglädje var några av definitionerna. Nate är inget av det. Verkligen inte. Han skrockar när just hans Ingrid har sagt något roligt. Han skrockar och det pirrar till i hennes mage för hon vet att just det där lätet är enkom för henne.

Så är det ju inte med hånskratt.

Nedröstad som jag nu blev lät jag mig dock inte nedslås. Jag tog upp saken till debatt i min förra blogg. Förutom inlägget om hur man egentligen tar hand om orchideer (och samtidigt kan stava till det) så fick det här inlägget mest kommentarer och aktivitet på nätet. Min fråga var 1. vad betyder skrocka för er? 2. Om jag säger att skrocka betyder (se ovan) för mig, vad är då ordet ni hellre skulle vilja använda i ett manus för att gestalta det?

För att sammanfatta ett par av kommentarerna kort:

Pelle: ”Där håller jag med din testläsare.  Jag brukar också störa på mig när jag stöter på det i romaner. Dels för att det är ganska vanligt förekommande och dels för att det just bara används i romaner.”

Ord och inga visor och jag inser att Nates skrockande kan bli ett visst handikapp.

Trofaste Annika tar tag i ordboken för att styra upp i systemet: ”Enligt SAOL betyder scrocka, bl.a. , att låta som en höna … Jag förknippar också ordet med gamla människor, lätt dementa sådana som liksom skrockar för sig själva. Men gör det till Nates grej, att han skrockar, som ett karaktärsdrag. Fast särskilt sexigt är det inte, får inte igång mig i varje fall.”

En dement Nate som låter som en höna…? Nej, inte direkt. Och hon har rätt i att det låter ju då inte särskilt sexigt. Som förslag till ord ger hon ”bita ihop”. Annika, really? Inget sök-ersätt där inte…

Dock får jag medhåll av Mia, även om det är rätt vingligt medhåll. Eftersom balansen för INTE GILLA skrocka var så övertippad får jag väl ändå anse att hon håller med. Lite. ”Det är väl det att det uppfattas annorlunda än det där småskrattandet eller kluckandet. Att det också ofta använts om äldre, att den och den gumman/gubben skrockade för sig själv. Så jo, spontant skulle jag säga att äldre. Men å andra sidan tycker jag att skrocka måste de ju ha börjat med i yngre år. Alltså är jag kluven. Men jag gillar ordet. Varför inte liksom ta det och göra det möjligt för en yngre generation att skrocka?”

Det sköna med Mia är att hon funderar lite på saken och återkommer sedan med ett: ”Läste precis i Johanna Holmströms Asfaltsänglar, ordet skrocka. Och det är en rasist i väktarkläder som skrockar. Det passade in hur bra som helst.

Jag får väl anse Mia som förtappad över till majoriteten.

Även Vilse är, enligt min mening, mera på min linje. ”Åh, det här har jag funderat på massor! Har en äldre person i en av mina böcker som skrockar hela tiden, lite likt hur min farmor brukade skratta, och anser alltså att skrockandet är något som äldre gör. MEN. Vi har en lucka i svenska språket och det är den som ställer till det för oss. Jag saknar det engelska ordet chuckle.”

Chuckla liksom… Nates chuklade lågt medan han drog Ingrid intill sig. Nja, jag vet inte…

Allvarligt talat. Jag inser att det ska sluta skrockas i mina manus, hur mycket jag än gillar ordet. Men frågan kvarstå. Biter ihop är inte ersättsordet, men vad är det? Ge mig råd, ge mig tips. Det fungerar inte att de ler och skrattar hela tiden. De måste ju göra mera och skrocka är så bra…. Men jag har fattat. Jag stryker. Inte ett enda mera skrockande.

Ge mig något annat!

Punkten är satt på manus 2

Det är visserligen fortfarande semester i mitt liv. Eller, ska vi vara helt ärliga så är det föräldrarpenning som inkomsten står för. Semester är en by i Ryssland som man skulle ha sagt i Danmark.

Meen, icke desto mindre. Igår var dagen då jag satte punkt på manus två, kallad ”Här och nu”. Boken om Ingrid och Nate som genom kringliga snirklande vägar faktiskt får varandra. Nej, jag avslöjar inte slutet. Det är bara så det är när man skriver romance – eller (som jag ser det) lättsam romantisk underhållning.

Det är en rätt mäktig känsla det där. Att avsluta sitt andra romanprojekt. Komma hela vägen till punkt. 298 sidor av blod, svett och tårar. Och då har vi inte ens berättat om hur mycket fotboll boken innehåller. Eller musik. Finfin musik. Och så lite sex. För det ska det vara. Det har jag hört.

Kontraktet är påskrivet och jag har fått tillsänt mig en lista på datum jag måste hålla. Maj 2014 är det planerat att boken ska leta sig vägen ut till bokhandlarna.

Från och med igår tror jag på det. Det blir mäktigt!

Hänger ni med?

Sonfjället, Härjedalen strand