När jag hittade mig själv i en bok

camilla-linde-portrait-350-square

Hur tänker du när du döper dina karaktärer? Googlar du namnlistor från specifika årtal, dammsuger du föräldraforum på tips efter ovanliga namn, eller hittar du på?

Frågan aktualiserades i helgen när jag var på Fantastika, årets kongress för fantastikgenrerna (science fiction, fantasy, skräck). På plats under söndagen var nämligen författaren Anders Fager.
Hur är det nu kopplat till namn, kanske du undrar? Jo, för ett par år sedan gjorde jag en väldigt underlig upptäckt. Jag läste då Fagers Samlade svenska kulter och hittade … mig själv. Eller i alla fall en karaktär med mitt namn. Hela mitt namn, både för- och efternamn.

Det är något jag har funderat på ända sedan dess. Har jag stött på Anders Fager i något annat sammanhang? Har jag rentav gjort honom så förbannad att han skrev in mig i en bok? Eller var det bara en slump? Nu fick jag äntligen möjlighet att fråga.10710821_10152372989091643_776830462661507078_n

Det visade sig vara det sistnämnda. En slumpmässig kombination av för- och efternamn som resulterade i att en av karaktärerna (en tvär och sammanbiten sådan. Ingen man skämtar med) fick mitt namn. Väldigt underligt hur det kan bli. Fast jag antar att det finns sämre saker att vara än en furie från Borås?

Jag tycker att det är en intressant process, hur namnet på en karaktär blir till. Undrar om det ser väldigt olika ut för olika författare? Oftast tycker jag själv att det är ganska svårt. Många av mina karaktärer har fått heta ”??” när jag börjat skriva eftersom jag ofta har en klarare bild av själva storyn, händelserna, än karaktärerna. I alla fall precis där i början.

Trots att det kan vara en svår process så har jag ändå ett par olika tips för att hitta namn. På datorn har jag till exempel ett namn-dokument där jag samlar namn jag stöter på i olika sammanhang och tycker om. De kan dyka upp på de mest oväntade ställen. Någon som ropar till sin vän på stan, när jag ögnar igenom morgontidningen, eller slötittar på en TV-serie. När jag ska skriva någonting nytt brukar jag kolla igenom dokumentet och se om namnen där känns rätt.
Det där är för övrigt en process jag inte riktigt kan förklara, hur själva namngivningen sker. Kanske är det kemi, någonting i hjärnan som helt enkelt bara klickar, men när du väl stöter på rätt namn på en karaktär så vet du det.

Och någonstans därute kanske det finns någon som har samma namn som de karaktärer jag just nu skapar. Det är en lite underlig tanke. Att de kommer gå runt med samma tanke som jag hade, ”var sjutton har jag stött på henne och vilket intryck har jag egentligen gjort?”

I övrigt var årets kongress en hit. Jag hann tyvärr inte med så många paneler, eftersom jag mest stod vid mitt bord, men jag lyckades klämma in bland annat ”Skrämmande svenskar” och ”Superhjältar”.

Skrämmande svenskar på scen: Marcus Olausson, Helena Dahlgren, Jonny Ber och Mats Strandberg

Skrämmande svenskar på scen: Marcus Olausson, Helena Dahlgren, Jonny Ber och Mats Strandberg

Framför allt den sistnämnda väckte en del intressanta tankar. Även om superhjältegenren är stor inom serier och filmer så har den inte riktigt kommit till litteraturen (förutom Karls bidrag såklart!) Här finns det definitivt utrymme för fler historier. Och litteraturen kanske vågar göra det som andra medier inte vågar, skriva nya historier som inte behöver dras med förlagor från 30-talet och den unkenhet som kan följa med det. Här finns det möjlighet att skapa nya superhjältar, för en modern tid.

Min treåriga son var också med, faktiskt på sin andra kongress i livet. Han börjar bli rutinerad, lillkillen. Förra året var det bara lekrummet som lockade, men i år satt han faktiskt med och lyssnade på 25 minuter av en föreläsning om Star Wars fandom. Kanske för att det stod en livs levande RD-D2 i rummet, men ändå!

En annan sak som slog mig är hur mycket som ändå händer. Det bubblar under ytan i fantastikens Sverige, och de som framför allt står för utvecklingen, för modet att testa nytt, är de mindre förlagen. Det är där fantastiken känns mest spännande och de vågar satsa på ett sätt som de större förlagen inte gör. Det gav mig hopp, och ny energi.

Så allt som allt var det en riktigt fin helg. Som avslutning tänkte jag bjuda på en sak som hände under helgen, som bara händer på SF-kongress. När jag kom tillbaka till mitt bord efter en panel låg nämligen det här på bordet:
duell

 

 

 

 

 

 

 

Hur det gick? Vi vann, såklart!

 

 

Kom på kongress!

camilla-linde-portrait-350-square

En av de värsta sakerna med att vara författare (eller bästa, beroende på din läggning för ensamhet) är att det är just ett ensamt yrke. Du sitter på din kammare, vid ditt köksbord, eller på bussen, och trots att du kan ha folk omkring dig så vet de inte vad du går igenom. Hur det känns när fingrarna vilar på tangenterna timme efter timme utan att ett enda ord kommer ut. Eller den obeskrivliga lyckan över att hitta just det rätta ordet, det rätta namnet för en karaktär, eller den där perfekta twisten som förvandlar slutet till någonting läsaren kommer bära med sig genom hela livet och halvvägs in i nästa.

Det är inte många som förstår. Utom andra författare förstås. Därför är det trist att det inte blir fler fysiska möten. Det finns ingen naturlig mötesplats, ingen kaffeautomat där vi kan stöta på varandra och snacka lite skit. Vill du ha ett sammanhang måste du aktivt leta upp det. Söka efter människor som förhoppningsvis har samma inställning till skrivandet som du.

Ibland kan det kännas som värsta high school-filmen. Alla andra verkar ha funnit sitt sammanhang. Varför är det bara jag som sitter ensam?

Jag tror att det inte är så. Att du är ensam alltså. Jag tror att det är många som känner så.

Som tur är finns det evenemang som gör att man kan träffas och utbyta idéer. En plats där både författare och läsare är på samma villkor. Nej, jag pratar inte om Bokmässan. Detta monster där man ibland känner sig ännu mer ensam, bara omgiven av tiotusentals människor. Jag pratar om något mycket, mycket bättre än så.

Sf-kongresser.

En sf-kongress är en stor träff med programpunkter som föreläsningar, workshops och panelsamtal, som riktar sig till science fiction- och fantasyfans. Det är också ett deltagarevenemang, och det är nästan det som jag tycker är det finaste av allt. Alla är med på samma villkor och som deltagare hjälps man åt för att få arrangemanget att gå runt organisatoriskt och ekonomiskt. En sf-kongress delas inte upp i arrangörer och kunder, och därför köper man inte biljett till kongressen. Man löser medlemsavgift. Inga svindyra priser för att träffa författarna eller höra deras panelsamtal med andra ord.

Jag ska villigt erkänna att jag inte varit på så många – den första var faktiskt förra året (efter tips från dåvarande debutantbloggaren Thomas) men jag blev hookad direkt. Det var olikt alla andra litterära sammanhang. Just för att det var så … nära. Det kändes som det mest naturliga i världen att ta en författarfika med Kristina Hård och prata om hennes bok Kleptomania. Eller leta böcker i ett mobilt antikvariat sida vid sida med Ben Aaronovitch.

Det fanns inte den där tydliga gränsen mellan Läsare och Författare, utan det kändes faktiskt som vi var där på samma villkor, med samma syfte – att prata om den underbara, fantastiska litteraturen ur alla vinklar vi kunde komma på.

Jag var såld. Därför ska jag såklart åka dit igen! Årets kongress går av stapeln i Stockholm nu i helgen. Några programpunkter som jag ser fram emot extra mycket är:

Skrämmande svenskar: Panelsamtal om den svenska skräcklitteraturen.

Feministisk SF på 70-talet och idag

Från valyriska till klingonska: så gör man ett rekvisitaspråk

Robotars moral: kan våra förarlösa bilar vara det som bidrar till mänsklighetens undergång?

Superhjältar: ett samtal om stereotypa och nyskapande bilder av superhjälten, superskurkar och de miljöer de befinner sig i.

Här finns mer info om själva helgen och fler programpunkter. Jag kommer att vara där både som deltagare och för att sälja lite böcker, om någon har lust att säga hej. Var inte orolig om du inte varit på något liknande innan. Jag skulle säga att sf-fans kanske är lite mer välkomnande än andra.
Men såklart finns det fallgropar att se upp för. Inom sf-världen är nämligen terminologi väldigt viktigt. Därför kommer här mina bästa tips och tricks för att passa in:

  • Kalla genren science fiction, eller SF. Säg aldrig sci-fi. Du blir lynchad. På riktigt. Upphängd på flammande ljussabelskors och lämnad att bli uppslukad av Cthulu.
    Eller så kanske du får en lite irriterad blick bara.
  • Ladda upp med T-shirts med litterära eller populärkulturella motiv. Jag hade på mig en med tryck från bokserien The Dark Tower och det blev en grym icebreaker. Leta gärna fram din mest udda, i den smalaste genren. Tillhör den fantastikgenrerna kommer någon definitivt att känna igen den!
  • Och för allt i världen, råka inte säga till en övervintrad sf-nörd att det är ett konvent du är på. Då blir det en avhyvling som heter duga. Kongress heter det! (jag raljerar men övervintrade sf-nördar är de bästa av de övervintrade nördarna.
    De känns för övrigt igen på sina svarta T-shirts med urtvättat tryck, grånande hästsvansar, glasögon och/eller stora magar. Jeansen sitter gärna snäppet högre upp än på vanliga dödliga också. Närma dig dem gärna, de är en enormt stor källa till kunskap, men se till att ha en avledningsmanöver nära till hands om de skulle gå alltför djupt in i ämnet om vilken av SF-klassikerna som egentligen är bäst.

Som sagt, jag raljerar, men jag gör det med kärlek. För det ÄR en häftig upplevelse att gå på kongress. En sån där grej som inte riktigt går att förklara, utan ska upplevas. Jag hoppas att ni tar chansen, och att vi ses där!