Var finns din marknad?

Det finns så många böcker i världen, varför skulle någon köpa just min? Jag brottas med frågan under de första minuterna på Sollidens skördemarknad i Hunnebostrand. Jag har dekorerat mitt bord efter bästa förmåga, med en stor rosa duk, ett utskrivet reportage från lokaltidningen och ett par inramade reklamblad. Det ser lite tomt ut så jag lägger även upp min mans barnbok på bordet som utfyllnad, och hittar en matchande prydnadsgroda som jag ställer bredvid.

Försöker locka besökare till bordet med små medel.

Bords-rollupen som jag har beställt har inte kommit fram i tid, så jag får klara mig utan den. Mitt emot mig står författaren Linda Fihn. Hon har en svart duk på sitt bord och en stor, lockande rollup bredvid sig.

”Den boken är bra, den har jag läst”, säger den första besökaren och jag hoppar till. Det hade jag inte väntat mig. Hur har du fått tag på den? vill jag ropa till henne. Men hon är redan borta.

Vi är tre författare på marknaden. Resten av utställarna säljer honung, buketter, slöjd, smycken, fårskinn, handgjorda ljus och mycket annat. Det doftar otroligt gott i lokalen. En kvinna stannar till vid mitt bord och köper boken. En kvinna till köper barnboken. Det står nu 1-1 till mig och min man och nu börjar jag få upp pulsen. Ska hans bok sälja bättre än min?

De tre följande besökarna heter alla Berit. Två av dem köper min bok, den tredje köper min mans. En av dem tycker boken borde heta En man till Berit istället för En man till Amanda. Hon är där med en väninna och vill gärna köpa boken, men har inte pengar just nu. Väninnan försöker betala med swish men får hjärnsläpp när det kommer till koden så det slutar med att Berit köper den åt henne och säger att väninnan kan swisha sedan. Vi tackar alla överväldigande varandra. 3-2 till mig.

Ett flertal besökare läser recensionen från Bohusläningen. Jag stör dem inte medan de läser, men så fort de tittar upp nämner jag att boken utspelar sig i Ulebergshamn. Alla som hör det lyser upp. En del köper boken, andra inte. Flera frågar mig vilken koppling jag har till Ulebergsham och jag svarar lite svävande att jag älskar stället. Sanningen är att jag har besökt orten två gånger. Men det är också sant att jag har starka känslor för det lilla kustsamhället som jag har umgåtts med så många timmar i min fantasi. Ett flertal besökare känner igen mig från uppväxttiden i Vänersborg. De köper boken av ren solidaritet. Vi vänersborgare (jag flyttade för 25 år sedan) måste ju hålla ihop.

Susann dyker upp. Hon läser inte ens baksidestexten innan hon köper boken. När hon har betalat avslöjar hon att det var hon som hittade mig på instagram och tyckte att boken skulle passa perfekt på deras marknad. Min utställargranne köper en barnbok till sitt barnbarn. Jag köper inte ett fårskinn av henne. Flera personer går förbi och spontanköper min bok. Två män som heter Leif kikar på barnboken (var och en för sig) och skrattar åt titeln Älgen Leif och Musen Lola i Trollskogen. Båda två tycker att det är synd att det är så få barn som heter Leif nu för tiden. Ingen av dem köper boken. Det gör däremot en kvinna som heter Jenny. Hon har en son med sig som hon tror kommer gilla boken. Förmodligen heter inte sonen Leif.

En annan kvinna väljer att köpa barnboken kontant. Jag vet inte vad hon heter eftersom hon inte betalar med swish. Kanske heter även hon Berit. Jag ger henne för mycket växel tillbaka och hon glömmer att ta med sig boken när hon går. Vi ordnar upp det hela och plötsligt står det 10-7 till mig och skördemarknaden är nästan slut.

Då hör jag henne. Det skrattet finns det bara en person som kan leverera. Annika, en kollega jag jobbade tillsammans med för över sex år sedan. Jag skrev reportage, hon sålde annonser. ”Jag såg på facebook att du skulle vara här!” ropar hon högt. ”Det är happy hour”, svarar jag och drar direkt av några tior på priset. Annika har den effekten på folk. Hon köper en bok och kramar om mig riktigt ordentligt. Strax efter marknaden kommer ett meddelande på facebook från en annan kollega från samma tidsperiod. Hon hade också sett att jag skulle vara på marknaden, men väl där kunde hon inte lokalisera mig. Hade jag haft en rollup stor som Linda Fihns hade hon säkert inte missat mig. Nu hade jag ju inte ens en bordsrollup till min hjälp. 11-8 slutade försäljningen på, till min fördel. Min man blev glad att hans bok hade sålt så bra utan hans medverkan. Jag är glad att jag sålde mer av min egen. Och i december är det marknad igen. Förhoppningsvis har jag då även ett datum för ljudboken som jag kan trycka upp på visitkort och dela ut. Kanske tar jag även med mig lite godis att bjuda på. Men framför allt kommer jag ta med större skyltar (ska jag våga rollup i fullängd?) så att inte Karin missar mig igen.

Har du förresten tänkt på att ordet marknad och marknadsföring hänger ihop? Jag har alltid trott att höjdpunkten på författarkarriären skulle vara att sälja böcker på bokmässan i Göteborg och blev besviken när jag fick reda på att mitt förlag inte har monter där i år. Efter skördemarknaden på Sollidens handelsträdgård gör det mig ingenting längre. Jag tror det blev gemytligare, lugnare och bättre försäljning på det här viset. Jag har på riktigt hittat min marknad. Hoppas att du, när du slutligen ska nå ut med din färdiga bok/ljudbok/ebok, hittar din!

Det klirrar till i swishen när jag parkerar bilen

Jag borde lyssnat på mina egna råd från Tio tips för att lyckas på bokmässa men jag var för trött för att förbereda mig ordentligt. Ni vet hur det är i semestertider, man åker från ett ställe till ett annat och glömmer bort att lägga in tid för tvätt, ompackning och att helt enkelt pausa lite mellan olika aktiviteter.

Sommarbokmässan i Lysekil, arrangerad av bokhandlarna Hallman & Ekbrand, upptäckte jag lite sent och fick därmed bord utanför själva mässan eftersom alla bokbord var upptagna. In i det sista var det oklart om jag behövde ordna bord själv eller om det skulle finnas. Jag lade alltså all min energi på att eventuellt ordna ett bord som till slut inte behövdes. Sedan vilade jag. Och upptäckte ett par timmar före mässan startade att jag inte hade packat böcker, eller valt duk, eller fixat med signeringspenna, bokgodis eller något annat heller för den delen.

Nervös och oförberedd mottar jag strax därefter min första besökare på mässan. En kvinna som vänder på boken och upptäcker att den utspelar sig i Ulebergshamn, där hon har vuxit upp. En fullträff helt enkelt och första boken säljs fem minuter innan mässan öppnas. Yrvaket gnuggar jag mig i ögonen och tänker att det är ju bra om baksidestexten syns, så jag möblerar om på bordet. Och skriver gröna post-it-lappar att den utspelar sig i Ulebergshamn, Smögen och Dingle. Så jag inte missar fler potentiella köpare.

Nästa person som köper boken säger att den står på hennes ”att-läsa-lista” och jag blir rörd och stum. Sedan dyker Ida Fryklund upp som en hägring från havet och hälsar på författarkollegor. Jag är glad att jag har fått fina bokmärken från författaren Ellinor Wikman att skicka med alla som köper min bok. Det känns fint att ha något som ser proffsigt ut, speciellt som jag inte har rollup eller något annat reklammaterial över huvud taget. Eftersom jag har bord där ute kan jag lyssna på alla författarframträdanden, vilket är en stor behållning. Men efter ett tag märker jag att parkeringen har gått ut och blir tvungen att ägna orimligt mycket tid åt att hitta ny parkeringen. Det klirrar till i swishen när jag slutligen parkerar. Mina medhjälpare vid bordet ser nöjda ut när jag kommer tillbaka. Och sedan är sommarbokmässan slut.

Det är bara att inse. När man är debutant är man rookie och så får det lov att vara. Författarrollen går att växa in i. Till nästa år kanske jag kan knipa mig en plats inne i mässan. Oklart dock om jag kommer hinna göra en rollup eftersom jag har så svårt att bestämma mig för vad det i så fall ska stå på den. Jag tvivlar på att ett år räcker. Och inte blir det någon bokmässa för mig till hösten heller. Men skam den som ger sig. Någon mer mässa eller loppis, eller bokdag eller något annat ska jag nog försöka klämma in mig på innan året är slut. För det finns inget bättre än att packa ned ett signerat ex av sin lilla bok i en kasse och låta den följa med någon hem. Det är värt den där dötiden emellan, när man står med ett osäkert leende på läpparna och undrar om nästa besökare skulle kunna vara intresserad av en sommarsöt bok som utspelar sig på västkusten, eller kanske bara undrar var toaletten finns.

Sommarbokmässa i Lysekil.

En liten överraskning på hyllan

Det var i stugan jag fick beskedet om antagning, just när vi höll på att bygga altan och allt var sådär kaosartat som det kan vara ibland på semestern (och alla andra dagar också). Idag går jag på semester och allt är fortfarande kaos, fast hemma den här gången. I stugan är det för en gångs skull prydligt och städat, nyckeln är överlämnad till mamman med tonårsbarn och det är precis när vi ska åka som jag tvekar.

Hade det inte varit kul om de fick ett exemplar av boken? Fast jag vill ju gärna inte pracka på någon en bok man inte har frågat efter. Efter lite dividerande med mig själv ställer jag den i en hylla på väggen. Väl synlig, men inte påträngande. Och hoppas att den är tillräckligt tilldragande för att locka till läsning.

Jodå, tricket fungerar och jag får ett sms när det har gått några dagar.

Smset betyder så mycket. Min lilla gerillamarknadsföring lyckades och boken landade fint. Jag föreställer mig hur de paddlar kajak längs strandkanten på dagen och när kvällen kommer så är det mina ord som får mamman att koppla av en stund. Kanske har hon också ett eget kaos hemma.

Att skriva är min meditation. Jag vill inget hellre än att sätta mig vid tangentbordet eller krypa upp i soffan med ett lagom stort anteckningsblock. Men när diskberget växer, leksakerna kryper fram ur vrårna och låter bli att krypa tillbaka igen, när muslorten under diskbänken inte längre går att ignorera och när gräset är högre på vår tomt än hos grannen som åkt på långsemester då är det svårt.

Vilken tur då att vi i vår tur snart är på väg till en hyrd bostad. Där vi inte kommer ha några förpliktelser utan där vår enda uppgift är att njuta. Nästa inlägg kommer därifrån. Jag ser redan nu fram emot att se vilka nya dörrar som kommer öppnas där (och om det finns några spännande överraskningar på hyllorna.)

Min första recension

”Är det så att du skulle vilja ha ett recensionsex?”
Ni vet hur det är ibland. Man går och funderar över en sak. Till exempel på om den lokala bokbloggaren som alla lyssnar på skulle tycka om boken eller inte. Det hade ju varit kul om hon skrev några rader om boken. Eller inte – ifall hon inte gillade den och feelgood är inte riktigt hennes genre. Jag vet ju det. Ändå är det som om pekfingrarna plötsligt får eget liv och skriver, alldeles av sig själva:
”Är det så att du skulle vilja ha ett recensionsex?”
Det var så lätt. Några tryckningar på mobilen och så var det skickat. Jag bad frivilligt om att få bli offentligt förnedrad. Det var bättre förr, när man skrev brev för hand. Knycklade ihop första utkastet, omformulerade sig ett par gånger. Stoppade ned det i kuvert. Köpte frimärke och sedan till slut tog sig till en gul postlåda. Det fanns många tillfällen att ångra sig. Direktmeddelanden på mobilen är något helt annat. Och ibland kommer svaren ögonblickligen.
”Det vill jag gärna ha!”
Så då var det ju bara att posta ett ex till henne och hoppas att posten kanske skulle slarva bort det på vägen.

Det finns en anledning till att man inte ska hålla på med mobilen klockan två på natten. Råkar man se att boken man har lagt ned sin själ i bedöms på ganska stort utrymme i lokaltidningen finns det viss risk att pulsen går upp och det inte blir mer sömn den natten.

Jag hade på något sätt förträngt att Karins boktips även kan publiceras i tidningen. Hela recensionen finns alltså både på Karins boktips och i Bohusläningen. Först letar ögonen efter sågningen. Har hon totalsågat den? Nej, tvärtom. Jag har fått Karin på gott humör. Det är somrigt och charmigt och en massa andra gulliga ord. Jag andas ut men kan fortfarande inte somna om. Och jag som trodde att eventuella negativa recensioner inte skulle påverka mig. Jag misstänker att jag hade helt fel.

Lokaltidningen har fortfarande genomslagskraft, vad härligt! Den ena bokhandeln beställer in böcker via Bokinfo. Den andra bokhandeln hör av sig och vill ha ett gäng böcker. Folk frågar efter den, på båda ställen, och utgivningsdag är inte förrän om ett par veckor. Vill jag kanske stå vid ett bord och signera? Grannar tittar förbi för att gratulera. Bokbloggare hör av sig och vill göra intervju. Jag köper två exemplar av papperstidningen och skäms lite i kassan. Mina föräldrar är stolta och syrran skickar ett väldigt gulligt kort och gratulerar till framgången.

Visst känner jag lättnad, men det är något mer den här recensionen gör med mig. För första gången känns det som om det är på riktigt och att det är viktigt det som sker. Min bok behandlas som vilken bok som helst och jag – ja, jag är faktiskt författare.

Vid uteblivet intresse

Jag är inte rädd för medietystnad i samband med releasen. Jag har ju journalistyrket att falla tillbaka på. Alltså, jag kan lika gärna intervjua mig själv!

Foto: Skoorell photography

Hur gick det till när du bestämde dig för att skriva en bok?
Så fort jag ser en manustävling är det något inom mig som skriker att jag måste vara med. Så var det också med en deckarmanustävling som avgjordes på julafton (!) 2020. Jag gick till final men föll på målsnöret. Det krävdes en hel del för att samla upp resterna av mitt skrivarjag och gå vidare. Jag bestämde mig för att skriva en feelgood eftersom jag hade sett förlag efterfråga den typen av berättelser.

Vad är det som gör att du triggas av tävlingar? Är du tävlingsmänniska?
Absolut inte! Men jag tycker om när andra människor gillar det jag skriver och det ultimata beviset på att man har skrivit något bra är en vinst, eller?! Det började på gymnasiet när jag kom trea i en stor manustävling om mänskliga rättigheter och vann en bok om Birger Sjöberg. Det var där och då jakten på feedback började.

Du har skrivit en bok om odling. Gräver du där du står?
Tyvärr inte, men jag vill gärna lära mig. När jag skrev boken hände det att jag stack in huvudet i min lilla inglasade pallkrage och insöp dofterna av solvarma tomater (som inte gick att äta) och basilika (som bara vissnade). Jag tror att odling är något vi mår bra av att hålla på med, men det tar tid att lära sig om man inte (som min huvudperson) är uppvuxen med det.

Hur ser du framför dig att din debutbok tas emot?
Jag gissar att den hamnar i medieskugga och går helt omärkt förbi. Men jag kommer fortsätta skriva och förr eller senare finns det säkert någon liten tävling som jag deltar i och som genererar tillräckligt med uppmärksamhet för att jag ska fortsätta att skriva lite till.

Ett litet bokfrö är satt

Jag har precis börjat på ett nytt litet bokfrö. Det är så skört såhär i början och jag är rädd att den lilla, knappt förnimbara idén, ska blåsa bort om jag försöker sätta ord på den. Jag har en känsla, ett tema och två suddiga figurer vars öden verkar sammanflätade på något sätt. Jag håller som bäst på att sätta ned mina figurer i ett landskap som på samma gång är tryggt och välbekant för mig som det är helt nytt och spännande.

Mars är tydligen min startmånad, jag kan se ett mönster bland alla mina romanstartsförsök. Jag petar ned solrosfrön i jorden samtidigt som jag grunnar på min idé. Jag har köpt anteckningsbok och matchande pennor. Blomfrön och bokfrön verkar ha en viktig sak gemensamt: De behöver skit för att växa.

Jag häller gödningsmedel över jorden och jag förbereder mig för att ösa en massa floskler, klichéer och taffliga meningar över min lilla idé. För jag vet att det är så det funkar, åtminstone för mig. Det är som om själva mängden text är avgörande för att det överhuvudtaget ska bli något bra. Det är först när jag har en stor massa text som jag kan se vad som var tänkt att bli.

Tänk om man hade kunnat skriva rätt från början. Börja på ord nummer ett och sätta punkt åttiotusen ord senare – och då vara helt klar. Hur många ord har det inte krävts för att skrapa ihop en bok på åttiotusen ord? Det dubbla? Tredubbla?

Samtidigt är det väl en del av charmen. Att leta ogräs, hitta nya knoppar, gräva runt i det okända och sedan ta ett steg tillbaka när allt är klart och förundras över skörden. Av erfarenhet vet jag att det är lätt att ha mycket energi i början och tappa fokus under vägens gång. Ogräset kan bli alltför dominerande. Så den här gången sätter jag upp en plan:

  1. Sätt arbetstitel på boken
  2. Namnge karaktärerna och skriv ned deras längtan, lögner, negativa och positiva erfarenheter
  3. Bestäm miljön
  4. Skriv synopsis
  5. Håll dig till synopsis
  6. Håll dig till synopsis
  7. Avvik eventuellt lite från synopsis
  8. Hoppa över delar som är svåra
  9. Håll ut
  10. Skriv slutet
  11. Skriv de delarna som är svåra
  12. Förstärk det som är bra i texten och minimera det som är mindre bra
  13. Fira

Uppföljaren blir rå och kall

I min värld är det snart jul.

Jag är duktig på att släppa saker. Jag är ingen ältare, det har jag alldeles för dåligt minne för. Konflikter glömmer jag. Dåliga minnen suddas ut. Kvar är bara en konstant hög lägstanivå. Jag är helt enkelt en nöjd person som hellre blickar framåt än bakåt men allra mest tycker jag om att leva i nuet.

För tillfället är det jul i min sinnevärld. Jag har redan glömt hur mörkt, kallt och tråkigt det är på vintern. Nu minns jag bara glöggen framför den öppna brasan, pepparkaksdoften från det kristyrvita miniatyrhuset och den puderlätta snön som dalar utanför fönstret där katten vilar bredvid adventsljusstaken.

Jag har släppt mitt manus trots att det är två månader kvar till det riktiga boksläppet. Det är kul om ni gillar den – men allvarligt talat – jag önskar ni kunde läsa tvåan redan nu. Väntan på att bok nummer ett ska förvandlas från manus till färdig bok är seg. Med tvåan kan jag se fördelar. Jag skriver om vintertid nu under våren och även om jag tänker att manuset ska vara klart i maj så vet jag nu att det finns gott om tid att ändra. Hela sommaren, hela hösten och till och med in i juletid kommer jag kunna skriva om, lägga till och dra ifrån. Vilken lättnad. För hur jag än försöker minnas hur det är med snålblåst och isfläckar så kommer just det att vara lättare nästa gång vintern är här. Och säkerligen kommer jag även då förvånas över hur lång tid det tar för en bok att bli en bok. För mitt minne är nämligen väldigt kort. Sa jag det?

Slaget om omslaget

Jag pratar med min formgivare via en mellanhand. Jag vet inte ens vad min formgivare heter. Vi pratar via min kontakt.

”Formgivaren undrar vad du har för önskemål på omslaget.”

Jag svarar med en hel uppsats, längre än synopsis. Det är en kille och en tjej och sen är det en tjej till och en kille till. Och några killar till. Hav, blommor, tomater och en båt glöm för all del inte båten. Och kärleksbrev, gamla sådana. Och en morfar, och en gubbe och ett par gubbar till, och en …

”Formgivaren har ett förslag.”

Jag vågar knappt öppna mailet. Tänk om jag hatar omslaget. Men det gör jag inte. Jag älskar det! Trots att min huvudperson inte riktigt ser ut så. Ber min mellanhand att hälsa formgivaren att vi behöver en ny bild.

Jag letar bilder. Formgivaren letar bilder. Mellanhanden skickar mail kors och tvärs och jag tänker. Det som får droppen att tippa över är att min lilla treåring vill ”se ut som hon när hon blir stor”. Min lilla prinsesstjej tycker alltså att tjejen på omslaget är så fin att hon vill se likadan ut. Vi kör på bilden! Jag får ändra i manus istället. Justerar lite här och lite där. Vad gör man inte för konsten? Men jag ber mellanhanden fråga om det går att få in en sjöbod, ett nät och några tomater också. Och när jag gör det skäms jag. Vem är jag att ha synpunkter på någon annans konstverk? Å andra sidan är det min bok och jag vill att det ska bli så fint som möjligt. Förstås.

”Formgivaren har ett nytt förslag.”

Hon ler mot mig på omslaget, min Amanda, som jag nästan bytte bort på grund av hårfärgen. Och Russ ler mot henne. Jag erkänner, det blänker till i ögonvrån. Som tur är har jag mycket jordnära tonåringar i huset och jag kommer snabbt tillbaka till verkligheten. Det är perfekt, hälsar jag formgivaren. Via mellanhanden.

”Formgivaren hälsar att det är roligt att du tycker det blev bra.”

Jag inser att det är ett genidrag av formgivaren att vara anonym. Jag kan bara ana hur många ändringar, kommentarer, önskemål och detaljer som det skulle kunna divideras om vid framtagandet av ett bokomslag.

Jag skulle vilja hylla alla formgivare denna fredag. Alla som inte lyssnar på vad författaren önskar sig utan som gör en egen bedömning och utifrån sitt kunnande och sin professionella blick gör ett helt eget förslag. Som vågar göra något nytt. Som vågar låta bli att göra något unikt. Som trots att bortvända kvinnoryggar och sirliga typsnitt just nu har blivit utskällda i feelgoodvärlden är stolt över de omslag som har gjorts. Min formgivare sätter även inlagan på boken. Jag skickar de absolut sista korrändringarna och känner mig väldigt nöjd med att boken snart ska gå till tryck!

”Formgivaren har tyvärr gått på två veckors semester.” Hälsar mellanhanden. Men inte ens det gör något. Vi är nästan, snart, jättesnart, i mål.

Boken En man till Amanda av Emma Lind har en kille i kaptensmössa och en tjej i ljust hår uppsatt i tofs på omslaget. I bakgrunden syns hav, en sjöbod och ett fiskenät, samt blommor och tomater.

En drömplats

Platsen är viktig i feelgood. Jag älskar att flytta in i fallfärdiga herrgårdar, små personliga butiker och antikvariat, fyrtorn, ogästvänliga öar, skotska herrgårdar och andra ställen med massor av charm. Min bok knör sig in i bokhyllan under subgenren västkustromantik och utspelar sig på en liten gård i kustsamhället Ulebergshamn.

Man kan välja att skriva om något man känner till väl, ett ställe man har anknytning till, vet hur det ser ut och känner till utan och innan. Eller så kan man, som jag, välja en ort på kartan för att det ligger på bra avstånd från andra ställen, och för att det klingar vackert. För att det triggar fantasin.

Jag har placerat tre herrar i varsin sjöbod och en gård på andra sidan viken, där det finns gott om natur. Och sedan har jag hittat på allt eftersom. Det klassiska i en feelgood är att man ställer storstad mot småstad och låter huvudpersonen förvirrat röra sig däremellan. Det lilla, gemytliga, mysiga, äkta och pittoreska vinner över det storskaliga och opersonliga. I min drömvärld är Ulebergshamn det bästa som västkusten har att erbjuda. Men hur står det sig i verkligheten?

Jag är ju tvungen att se! Drar med mig familjen i vår alldeles för stora bil (gatorna på västkusten är smala), parkerar på Rosengatan (allvarligt, hur gulligt namn?!) och blickar ut över den lilla orten. Där är ju hamnen! Och vilken tur att de har en kran (för jag sjösätter ju en båt här i kapitel sexton!) Sjöbodarna ligger helt perfekt, vända mot horisonten. Främmande människor hälsar leende på oss, precis sådär som de gör på små, mycket gulliga ställen. Tonåringarna knatar iväg alldeles för fort medan den lilla drar benen efter sig och plockar maskrosor vid vägkanten.

Och då ser jag det! Precis här, i skydd bakom berget, finns en liten spricka i verkligheten. Det är bara jag (och Harry Potter möjligen) som ser det. Jag går in. De andra blir kvar utanför. Och där är gården. Med lada, traktor, fruktträd och en trädgård som går att odla. Vilken tur, det funkar. Jag kan fortsätta skriva, och drömma om vartannat. Och hoppas att alla som har anknytning till Ulebergshamn har förståelse för att jag har karvat lite i verkligheten.  

Precis här finns det en spricka i verkligheten. Vilken tur att jag upptäckte den!

Litterär skyddsväst

Antagningsbeskedet golvade mig. Semestern hade precis börjat och vi stod mitt uppe i ett bygge (alla som har byggt om, byggt nytt eller byggt till vet precis hur kaosartat det stundtals kan vara). När mailet kom sjönk jag inte ned på golvet i den segergest jag alltid hade tänkt mig utan det golvade mig på ett helt annat sätt. Jag blev misstänksam och tog genast på mig min litterära skyddsväst för att gömma mig mot eventuella missförstånd eller försök att lura mitt sköra författarhjärta.

Menade de allvar?
Var det verkligen fråga om traditionell utgivning?
Har förlaget stabil ekonomi?
Varför ringde de inte?
Varför skrev de att mitt manus var ”fantastiskt?” Bara det låter ju skumt!

Knappt två månader efter jag skickade manuset till tre förlag svarade mitt förlag att de ville ge ut boken och jag vågade inte tro på det. Men varför hade jag skickat iväg manuset om jag inte trodde på ett positivt besked? Jo – för jag hade hoppats på några uppmuntrande ord, en positiv refus som visade att jag var på rätt väg när jag gav mig in i en för mig helt ny genre. Och det var därför jag skickade manuset till en lektör efter jag skickade det till förlag (helt fel ordning, jag vet). I samma veva som antagningsbeskedet kom utlåtandet från lektören. Visst var det lovande, manuset. Men ”fantastiskt” var inte ett ord lektören använde. Jag tackade genast ja till erbjudandet om utgivning (förstås!) men bad att få lämna in en ny version.

Absolut, inget problem!
Men när vill ni ha det? Jag måste ha en deadline!
Ta god tid på dig, det räcker om vi får det om två veckor.

”God tid” och ”två veckor” är knappast synonymer i den här branschen så ni förstår säkert hur dessa två semesterveckor spenderades (förlåt familjen). Skyddsvästen kastade jag av mig och har sedan dess totalt blottat mitt sårbara hjärta. Så fort jag får ett releasedatum klär jag på mig den igen.

Det måste inte vara felfritt

Det tog mig bara en filosofie magisterexamen i etnologi, tre år som copywriter, en journalistexamen, fyra föräldraledigheter, sju års slit på lokaltidning, sex år som kommunikatör och kilometervis textmassa för att till slut lyckas skriva ett utgivningsbart manus. Och vilket manus det måste vara – eller hur! För att passera nålsögat och tillhöra de få procenten, eller till och med promillen som antas. Visst!? Varför blossade då mina kinder när jag månader senare redigerade manuset utifrån redaktörens önskemål? Jo, jag trodde att jag hade skrivit en felfri, västkustromantisk feelgoodroman men det visade sig vara ett hyfsat charmigt råmanusförsök. Lite som förra årets kolor:

Inte felfria – men delikata ändå.

Jag har visst självförtroende när det kommer till textproduktion, men i köket är jag novis. I år var det jag som stod för jullunchen och som jag funderade. I dagar som blev till veckor planerade jag menyn utan att egentligen komma på något som var tillräckligt enkelt att laga. Kräver något fler än fem ingredienser vågar jag mig inte på det. Resultatet blev snäppet bättre än kolorna på bilden men sällskapet åt till min förvåning med god aptit. För det var lagat med hjärtat och serverat med kärlek. Inte felfritt, men gott nog ändå.

Jag tror att det enda man på riktigt behöver för att skriva bra är självförtroende. Nästa år kanske jag lyckas i köket, jag har i alla fall bättre förutsättningar med en lyckad jullunch i ryggen. Nästa manus jag skriver kommer förmodligen vara bättre än mitt första. Jag har 51 fredagsinlägg kvar att skriva, jag hoppas jag växer med uppgiften. Nu lämnar vi år 2021 bakom oss och förhoppningsvis kan vi även låta en del av det dåliga självförtroendet stanna i det förflutna.

Lycka till med alla era skrivprojekt under 2022. Och kom ihåg: det måste inte vara felfritt för att vara perfekt!

Intervju med förläggare Johanna Rydergren på WAPI

Förläggare Johanna Rydergren WAPI Caroline Möllesand

Vi vet att många av våra bloggläsare älskar att få reda på hur förlagsfolk tänker och arbetar. Äntligen har det blivit dags för mig att intervjua min förläggare, Johanna Rydergren på Word Audio Publishing International.

En del frågor är exakt samma som Ann och Anna ställde till sina förläggare i våras. Längst ner i inlägget hittar du länkar till deras intervjuer.

Hej Johanna, berätta lite om dig själv!
– Jag började som förläggare på WAPI så sent som i juni 2021, men jag har jobbat i över 20 år i förlagsbranschen. Min första anställning var som redaktör på Förlaget Harlequin – en bra skola eftersom jag fick redigera mängder av böcker. Jag har därefter drivit eget som frilansredaktör och översättare, samt jobbat på Bonnierförlagen och HarperCollins.

Gedigen erfarenhet alltså, kan du nämna några du har jobbat med?
– Några av de författare jag har samarbetat med de senaste åren är Emelie Schepp, Mariette Lindstein, Gabriella Ullberg Westin och Eli Åhman Owetz.

Vad är roligast med ditt jobb?
– Det jag tycker mest om är att bygga författarskap och hjälpa författare att utvecklas i sitt skrivande.

Alla kanske inte känner till så mycket om WAPI, kan du berätta om förlaget?
Word Audio Publishing International (WAPI) är ett ljudboksförlag med storsäljande författare som Sara H. Olsson, Christina Larsson och Susan Casserfelt. Förlaget ger ut underhållningslitteratur och sätter stort värde i att optimera berättelserna till ljudformatet. WAPI var bland de första att producera böcker direkt för ljud, och under nästa år kommer vi även att kunna ge ut pappersböcker. Vi ger framför allt ut titlar inom genrerna spänning, feelgood och sanna berättelser. 2021 köpte det danska förlaget Gyldendal WAPI och vi tar nu våra svenska författare vidare ut i världen på nya marknader, som i nuläget inkluderar Danmark, Norge, Finland, Spanien, Polen och Ryssland.

Okej, då går vi vidare till den frågan jag är lite nervös inför. Vad var det ni gillade med mitt manus?
– Vi föll för karaktärerna, miljön och tonen i ditt manus. Skildringen av hur de två lite kantstötta och väldigt olika kvinnliga huvudpersonerna reser sig och tar tag i sina liv fångade oss. Karaktärerna är trovärdiga, då både sympatiska och osympatiska drag hos dem skildras. Platsen där boken utspelar sig, Öland på sommaren, är perfekt för feelgood-genren och du är duktig på att levandegöra miljön. De korta kapitlen, med cliffhangers i slutet, för handlingen framåt och gör manuset väl anpassat för ljudboksformatet. Att du omväxlande ger oss Melindas och Sannas perspektiv driver på läsningen. Bokens huvudtema – att hitta tillbaka till livsglädjen efter en livsförändring – är starkt. Kort sagt, en välskriven feelgood-roman som innehåller både djup och en gnutta humor.

Oj … Tack! Det där får jag nog skriva ut och rama in tror jag. ❤
Vad letar ni efter när det gäller manus och författarskap?

– Vi letar efter riktigt bra feelgood-romaner, deckare/spänningsromaner och skildringar av starka livsöden. I utgivningsbeslutet väger vi också in om författaren har en egen plattform och intresse för att nå ut med sitt författarskap. Det viktigaste är självklart ett starkt och välskrivet manus, men har författaren en vision om sitt författarskap och kommande böcker är det positivt.

Hur gör man för att sticka ut i manushögen?
– Det första vi läser är följebrevet, så mitt tips är att lägga ner en del möda på det för att sticka ut i mängden. Brevet bör innehålla en kort sammanfattning av innehållet i manuset, gärna vilken genre manuset ingår i och om det finns tankar om att det kan byggas vidare på till en serie, och givetvis en presentation av författaren. Det är bättre att lägga tid på ovanstående än att formge texten på något speciellt sätt.

Vilka är de vanligaste misstagen folk gör när de skickar in manus?
– Det vanligaste misstaget är att man inte skickar ett helt råmanus utan bara några kapitel eller avsnitt. Förlaget behöver läsa ett helt manus, eller i alla fall ett väl utbyggt synopsis som även innehåller slutet på boken, för att kunna göra en bedömning om det håller hela vägen. Ett annat tips är att ta reda på vilka genrer förlaget är intresserad av innan du skickar in ditt manus.

Hur jobbar ni i er manusgrupp?
– Manusgruppen, där förläggare och redaktörer ingår, har möte en gång i veckan och då läser vi så mycket vi hinner i de manus som kommit in till förlaget och diskuterar tillsammans. Ibland kan det räcka att läsa tio sidor, andra gånger behövs kanske femtio för att bilda oss en uppfattning. De manus som har potential skickar vi vidare till lektör, eller så fortsätter någon av oss i gruppen att läsa. Efter att vi fått tillbaka manuset från lektör diskuterar vi och kommer fram till ett beslut.

Vilka är dina bästa råd till aspirerande författare?
– Fortsätt skriv! Har du en historia som du känner starkt för så ska du inte ge upp om du får nej från ett förlag. Det kan bero på tajming, att man redan har ett eller flera liknande manus på utgivningslistan, eller att manuset inte passar för just det förlaget. Kör du fast i skrivandet så finns det många skrivcoacher som du kan anlita privat för att få feedback på ditt manus. Var öppen och prestigelös inför feedback, ingen kan skriva en bok helt ensam.

Stort tack för att du delade med dig Johanna! Hoppas att många får nytta av det du har berättat.

/Caroline Möllesand


Länk till Ann Edlidens förläggarintervju.

Länk till Anna Grönlunds förläggarintervju.

Liknande tema: I måndags fanns en intervju med Gudruns redaktör.

Skillnader och likheter mellan mina två pågående bokprojekt

Caroline Möllesand Hotell Borgholm Jubileumsbok

Det här ska bli spännande.
För två dagar sedan hade jag manusgenomgång med förlaget och ska nu redigera min kommande feelgoodroman.
Jag har dessutom påbörjat ett jobbuppdrag som frilansskribent, som innebär att jag ska skriva texter till en jubileumsbok.

De här två projekten kommer pågå parallellt med varandra de närmaste månaderna. Känns det möjligtvis som att de krockar lite?
Ja.
Finns det något positivt med det?
Ja.

Det finns tydliga deadlines för båda projekten vilket förhoppningsvis sätter fart på mig så att jag blir mer effektiv. Inget mer prokrastinerande nu. Plötsligt har jag inte all tid i världen längre och det tror jag är nyttigt.

En rolig bonusgrej är att båda dessa böcker handlar om Öland. Jubileumsboken ges nämligen ut av Hotell Borgholm som fyller 50 år 2022.

Det finns några tydliga skillnader. Visst har jag gjort en del research till min roman för att min story ska bli så bra som möjligt, men jubileumsboken kräver betydligt mer förarbete. Jag kan inte gräva där jag står och det går knappast att hitta på grejer eller åberopa konstnärlig frihet. Den blir uppenbarligen mer som en reportagebok och all fakta måste stämma. Därför behöver jag sätta mig in i hotell- och restaurangbranschen och har fått massor av material till min hjälp. Två stora kassar med gamla fotografier, menyer, broschyrer, nyhetsbrev, annonser och tidningsartiklar har jag att gå igenom. Självklart kommer jag också att intervjua eldsjälarna och entreprenörerna bakom verksamheten samt gäster som har njutit och roat sig i Borgholm genom åren.

Textmässigt kommer jubileumsboken inte vara alls lika omfattande som romanen. Jag behöver alltså fånga historien och känslan med färre antal tecken.

Utan att säga för mycket om bokens upplägg eller innehåll så kommer proffsiga kreatörer att ha en stor del och betydelse i projektet. Efter att ha träffat och pratat med dem är jag redan nu mycket nyfiken på slutresultatet.

Trots skillnaderna hittar jag ändå en stor likhet med det skönlitterära skrivandet:
Jag får sätta mig in i en ny värld, ta del av härliga miljöer och lära känna intressanta personligheter – precis det som jag älskar att göra.

Båda böckerna är planerade att komma ut till våren och det kan mycket väl falla sig så att de har release ganska nära inpå varandra. Svårt att fatta! Men jag säger som en källarmästare på 70-talet kanske skulle ha sagt:
”Angenämt och synnerligen delikat.”

Tips för ljudkänsliga författare: Öronproppar i silikon

Caroline Möllesand Öronproppar i silikon

Dagens inlägg är främst för dig som är lättstörd eller ljudkänslig när du skriver. Jag tror att vi är många som är ganska avundsjuka på alla som verkar kunna skriva precis var som helst.

På något märkligt sätt tycks vissa klara att koppla bort allt från alarmerande syskonbråk till tjattrande tonårstjejer och allmänt skrän. Därför tänkte jag att vi kan hjälpas åt och tipsa om sånt som kan bringa tystnad och skrivro.

Det givna förslaget är kanske att man ska hålla sig hemma. Jo, där har man förhoppningsvis en plats där man kan stänga in sig, men det finns förstås tillfällen då man ändå vill eller måste ge sig iväg. Att få lite rörelse runt sig och skriva på café, hotell och bibliotek kan vara trevligt och ibland vill man kanske passa på att skriva när man reser eller medan man väntar på idrottande barn. De gångerna kan det vara svårt att undvika bullriga miljöer och högljudda människor.

Jag har testat en del olika varianter för att dämpa ljudet runt omkring.

– Att försöka ”maskera” oväsendet genom att lyssna på musik i vanliga hörlurar hjälper inte för mig. Prat, skratt och skrammel tar sig igenom musiken och det blir bara ännu värre.

Sladdlösa pluppar med brusreducering är ju populära och funkar säkert utmärkt för många. Jag har tyvärr svårt för dem. Alla grejer som ska stoppas in i öronen är oftast för stora för mig. De spänner och skaver på ett obehagligt sätt. (Ja, jag är känslig.)

– Jag köpte ett par ”over ear-hörlurar”, du vet såna där stora gammaldags med båge. (Se bilden högre upp.) Den tysta funktionen tog bort skräpljudet utifrån riktigt bra, men … de klämmer dessvärre åt för hårt runt huvudet och öronen. (Ja, jag sa ju att jag är känslig.)

Öronproppar finns det en hel uppsjö av. De flesta tänker nog på skumgummivarianten som man ska skruva in i hörselgången. Hu, så hemska! Jag kan inte tänka på annat än att jag vill få bort dem.

– För några år sedan lyckades jag äntligen hitta något som både fungerar och är bekvämt: Öronproppar i silikon.

De placeras i ytterörat och alltså inte inne i själva hörselgången. Med rena händer rullar man silikonet till en liten boll, placerar den i det rengjorda örat och trycker ut och formar klumpen så att den täpper till hörselgången – som ett lock. Jag tycker det blir en skön känsla, som att vara inbäddad i bomull, men det går fortfarande att höra ifall någon pratar med en.

De går att återanvända några gånger, så länge de håller sig rena, och eftersom de är transparenta syns de inte särskilt väl när de sitter på plats.

Numera ligger det alltid en förpackning med öronproppar i min datorväska, vill absolut inte riskera att glömma dem ifall jag ska sitta och skriva på bortaplan.

Det var alltså mitt tips. Hur gör du för att skärma av dig från oönskade ljud?

/Caroline

På skrivresa i Grekland med tid att tänka

Caroline Möllesand på skrivresa på Rhodos

Författardiva, visst finns det något som heter så? Jag vet inte exakt vad det är, men till viss del känner jag mig som en just nu. För här är jag – ensam på Rhodos och kan glida mellan hotellrummet, poolen, restaurangen, stranden och balkongen och dessutom skriva precis när jag själv känner för det. Lyx!

All inclusive-buffén är generös och står uppdukad med läckra desserter till både lunch och middag. Gästvänliga människor serverar dryck och dukar av efter mig. Jag känner mig enormt bortskämd och vet att många är avundsjuka på mig, fast troligtvis inte missunnsamma. Och jag är mycket medveten om att många av mina skrivarvänner säkerligen skulle ha behövt en sån här resa bättre än jag. (Ni som jonglerar skrivande med småbarn och/eller arbete – wow för er! Hoppas att ni också får chansen till det här någon gång.)

Jag är i all fall otroligt tacksam över att jag hade möjlighet att kasta mig iväg på den här skrivresan med kort varsel. För så var det. Jag bokade på onsdagen och åkte på torsdagen. Min man skulle ändå resa bort så det passade extra bra för mig att också sticka iväg.

En annan fördel med resan, förutom friheten och maten, är själva miljöombytet. Trots att jag inte är någon stor soldyrkare är det härligt att komma till värmen. För mig blir det lättare att komma ut och promenera, jag varken behöver eller orkar gå långt, men det är större chans att det blir av i behagligt klimat och med vackra omgivningar.
(Behöver du övertala någon om ditt behov av en skrivresa kan du hänvisa till forskning som säger att miljöombyte sätter fart på idéerna. Och när vi betraktar något vi tycker är vackert frisätts dopamin i kroppen som också har koppling till vår kreativitet. Bra va?)

Med dessa fantastiska förutsättningar önskar jag nästan att jag hade varit i råmanusstadiet nu, det vill säga skrivit på något helt nytt. Jag inbillar mig att jag hade fått massor skrivet då. Men … jag är inte så fixerad vid antal ord, den här resan har varit värdefull på ett annat sätt. För jag har verkligen fått tid att TÄNKA. Och det var exakt vad jag behövde.

Mitt manus ska ju snart redigeras på allvar i samarbete med förlaget, men vi har inte haft vår genomgång än. Däremot har jag fått med mig några övergripande saker att fundera över. Att få ensamtid många timmar i sträck och slippa bli avbruten har varit oslagbart för tankeverksamheten.

Mycket av manusarbetet på den här resan har således gjorts på förmiddagarna i solstolen. Jag har legat där och blundat och försökt ta mig in i mina karaktärers liv igen. Med mobilen nära till hands har jag antecknat alla idéer som poppat upp. Senare har jag sammanställt och fört över allt till datorn, antingen på min mysiga balkong eller vid poolbaren.

Ytterligare en bonus som jag har njutit av här är att jag har hunnit läsa mycket. Hemma blir det tyvärr inte av att jag läser så många böcker eftersom jag helst vill ha längre sammanhängande stunder för läsning. Så jag har läst vid poolen, efter lunchen när jag haft siesta på rummet, på balkongen före solnedgången, vid middagen och förstås flera timmar i sängen innan jag ska sova. Just det, även klockan fem på morgonen när jag väcktes av skällande hundar en dag.

Här kommer ett tips om du skulle bli sugen på att göra något liknande på egen hand: Att resa på charter ensam är oftast dyrt, nästan samma pris som för två personer. Jag kom billigare undan genom att bara boka flygstol och så hittade jag hotell via Booking, så det kan vara värt att testa.

Och nej, man behöver förstås varken åka utomlands eller flyga om man inte vill. Jag säger som Carina Bergfeldt förmodligen skulle ha sagt: Det finns många andra bra skrivresor man kan åka på.
Man måste inte heller åka själv. Somliga ser fler fördelar med att åka ihop med någon annan. Ta reda på vad som funkar bäst för dig.

Nu ser jag fram emot att komma hem och gå igenom manuset ordentligt ihop med min förläggare. Fast det första jag ska göra är nog att prata sönder min man.