Gästblogg: Felicia Welander om året efter debuten

Om man stryker debut i ordet debutant återstår – tant (eller nästan i alla fall).

felicia

Debutåret 2015 har kommit och gått och kvar står jag – en tant i mina bästa år. (Okej, vid 43 är jag inte tant riktigt än kanske, även om min tonåring där hemma påstår det.)

Det har gått ett och ett halvt år sedan debuten med romanen ”Kanske imorgon” och det har varit en riktig berg-och-dalbana. Från att inte ha fått någon uppmärksamhet alls till inslag i TV4s Bokhyllarna, pocketen som fick tryckas i fler upplagor, alla nya läsar- och skrivarvänner. Upp, upp, upp. Och så swish ned igen dit där allting stannar och det det bara är att sätta sig ned och skriva på nästa.

Just nu är jag sakta på väg uppåt i banan igen igen. Jag har precis fått veta att min andra roman ”Bara idag” kommer ut i mars – även den på Bladh by Bladh förlag. Och jag har satt mig tillrätta i vagnen på vägen upp mot den där fruktade, men efterlängtade, toppen – den 29 mars – dagen när boken släpps.

Men den här gången vet jag också till viss del vad jag har framför mig. Och jag vet vad också vad som kommer efteråt. Osäkerheten för hur boken ska tas emot. Nervositeten. Känslan när allting tystnar igen. När stillheten sänker sig och tankarna kommer. Prestationsångesten. Vem tror jag att jag är? Kan jag verkligen skriva en till? Har jag vad som krävs? Kan jag skriva alls? När det är dags för alla de där timmarna framför datorn i ensamhet när man är geni/värdelös varannan minut.

Men även den här gången tänker jag kliva upp i berg-och-dalbanan och slänga upp armarna. Och när jag skrikandes, gråtandes och skrattandes kommer ner igen ska sätta mig och skriva, skriva, skriva så fingrarna glöder. Jag kommer sätta mig tillbaka i den där berg-och-dalbanan varje gång – hur livrädd jag än är. För en sån sorts tant är jag.

Hoppas du gör det du också – jag lovar att det är värt det.

 

 

Tillbakablick tjugohundrafemton (ett julrim)

Felicia9

Så är det december och endast tomten är vaken

och jag har funderat rätt mycket på den här saken

med att debutantåret snart hela har gått

och att jag har bloggat varje vecka i vått och i torrt.

 

Så vad blev egentligen resultatet här

av året som blev det roligaste i min författarkarriär?

Hur känns det som hänt nu? Hur ser jag tillbaka?

Och hur kommer ”2015” i framtiden smaka?

 

Det starkaste minnet är förstås releasen

även om jag timmarna innan var rätt under isen

av nervositet, men att få boken i handen

var den häftigaste känslan jag känt sen mor-dotter-banden.

 

Att få stipendie av Bergmangårdarna och få dela med likar

och att få skriva i Ingmars bibliotek och se hans pikar

i anteckningarna i Strindbergs verk, på väggar och golv

och få prata skapande med andra till klockan slog tolv.

 

Och att på Bokmässan finnas där med min bok,

få krama Conchita och springa runt som en tok

och träffa så många nya, skrivande vänner

och få dela med mig i ord av allt som jag känner.

 

Att få på gamla smärtor lägga på locket

och sedan få lyckan att se romanen bli pocket!

Och att få lära känna Fredrik, Johan, Thomas och Tina

och debutantblogga med alla peppande läsare fina.

 

Men ett av de starkaste minnena är nog ändå

att få påbörja nästa – bok nummer två

och att få fortsätta resan som nu tagit fart

och hitta nya läsare att kunna glädja snart.

 

Så 2015 smakar helt enkelt som ett lyckans år

med några sorgliga inslag om hur illa det går

när vi inte ser andra som varandras gelikar

och känner och lyssnar, istället för predikar.

 

Jag tror att litteraturen har en viktig roll där

för att väcka empati för vad livet innebär.

Så nästa Bokmässa när mina fötter ömmar bland borden

ska jag minnas: Vad vore vi människor om vi inte hade orden?

Ordet är ditt. Ett manifest.

Felicia9

Och så gick tiden så där alldeles fasligt för fort igen – och nu är det bara två ynka inlägg kvar (dvs två torsdagar) för mig innan det är dags att lämna över stafettpinnen till nästa års Debutantbloggare. Men det är något jag har funderat på, som jag skulle vilja säga till dig innan vi skiljs åt. Något jag vill få ur mig medan tid finns och som jag vill att du ska veta innan vi går in i nästa skrivar-år. Något som jag önskar att någon sagt till mig en gång och som jag måste påminna mig själv om – varje dag.

Så här kommer det – från mig till dig – ett ordmanifest:

***

Att formulera tankar i ord är en rättighet förunnad varje människa. Men många kommer att försöka övertyga dig om att du inte har den rätten. Att du först måste vara rätt, lära dig att stava korrekt, lägga orden i korrekt ordning, uttala dem korrekt, tänka korrekt.

Det är inkorrekt.

För du ska veta detta: Du kan. Låt ingen inbilla dig något annat – allra minst du själv. Även om orden ibland kan vara som trotsiga tvååringar och vilja kasta sig huller om buller utan någon som helst ordning, så ska du också veta: de är fortfarande dina. Ingen annans. Dina. Lek med dem, ha roligt med dem, låt dem hjälpa dig, reta dig, trösta dig, lär dig av dem. Använd gamla, upptäck svåra, leta upp galna, hitta på nya. De behöver inte vara perfekta i början, de behöver aldrig vara perfekta – de har rätt att finnas ändå. I alla former, kombinationer och situationer.

Precis som du.

Ett varningens ord bara – behandla dem varsamt. För ett slarvigt ord kan svida som ett vattnigt skavsår som aldrig läker. Så välj dem noga.

Men låt dina ord formulera världen, så som den ser ut för dig. Hjälp mig att förstå. Hjälp dig själv att förstå. Dela dina upplevelser, dina tankar, din oro, din glädje.

Och glöm aldrig, aldrig, aldrig: ordet är ditt.

Skulle du skriva om ingen läste?

Felicia9

Igår åt jag lunch med en vän som jag inte hade träffat på länge. Hon är lika passionerad över träning som jag är över ord – så det var i princip vad konversationen kretsade kring under hela lunchtimmen. Vi pratade framförallt om hur stor del av vår passion som ligger i att vi kämpar hårt för att uppnå ett mål och tillslut får någon form av bekräftelse på det vi gör. Så mitt i en tugga av pulled pork och broccoli, såg hon mig i ögonen och ställde frågan:

Om du visste att ingen någonsin skulle läsa – skulle du skriva böcker i alla fall?

Och jag blev helt perplex.

För först svarade jag ja. Ja, självklart skriver jag för mitt eget höga nöjes skull. Självklart behöver jag inte bekräftelsen av att bli läst och att någon ska visa tummen upp – sa jag och såg ned i min morotssallad. Men ändå skavde det.

Och redan till kaffet fick jag faktiskt erkänna att jag hade fel. Jag skulle nog inte skriva om inte målet var att någon skulle läsa. Inte böcker i alla fall. Absolut ord och dikter och andra uttryck för att få ned mina känslor på papper, men för mig är just böcker en dialog. En dialog som kräver att det finns en mottagare – någon som så att säga finns där ”i andra änden”. Någon som vill bli underhållen och berörd. Det är denna någon som får mig att orka igenom och att jobba på meningarna för att få dem så tydliga och vackra som möjligt. Det är denna någon som sedan sätter sin egen prägel på berättelsen i läsögonblicket och gör boken till ”vår” och inte bara ”min”.

Så tillslut fick jag erkänna att nej, jag skulle nog skriva – men inte böcker – om inte målet var att någon skulle läsa. Men svaret var inte enkelt.

Skulle du?

 

 

När hjärtat och hjärnan äntligen är överens

Felicia profil

Något av det svåraste med att vara vuxen är att försöka låta både hjärta och hjärna komma till tals.

Mitt hjärta och min hjärna är tyvärr väldigt sällan överens.

Hjärtat vill till exempel till varje pris flytta in till stan. Få vandra runt i min mormors kvarter i Birkastan (i Stockholm), få sitta på sitt favoritcafé och skriva, få vakna upp till en morgonpromenad omgiven av andra storstadshjärtan. Hjärnan däremot, vill bo kvar i förorten. ”Kostnadseffektivitet” hävdar hjärnan bestämt. Det är viktigt, det.

De är också väldigt oense om vad jag ska äta (”Ät mer grönt!”, säger hjärnan. ”Ta mer sås!”, säger hjärtat), vad jag ska ha på mig (”Sköna gympaskor med mjuk sula”, säger hjärnan. ”Höga klackar – så ser vi bättre!”, säger hjärtat) och hur jag ska leva mitt liv (”Lågmält och lugnt”, säger hjärnan. ”I sus och dus!” säger hjärtat).

Och mest av allt har de varit osams de gånger i livet när jag har fått säga farväl till någon jag älskar. Häromveckan, när jag var tvungen att låta avliva min hund, var de mer oense än på flera år. ”Han bits”, sa hjärnan. ”Man kan inte behålla en aggressiv hund som försöker hugga folk i ansiktet. Tänk om någon blir illa biten. Då är det ditt fel.”

Men hjärtat skrek ”neeeeej” med sin allra högsta röst. ”Han är min bästa vän! Han har sovit, promenerat, vilat, lekt och gosat bredvid mig i hela 5 år. Du rör honom inte.” (Tyvärr fick hjärnan rätt den gången, men hjärtat gråter fortfarande högt och förtvivlat om nätterna.)

Det finns egentligen bara ett tillfälle när hjärnan och hjärtat är helt överens: och det är när jag skriver. Då är det som om både hjärta och hjärna får precis lika mycket uppmärksamhet. Som om de båda får säga sitt om gemensamma upplevelser och får tillräckligt med hjärngympa (och hjärtgympa) för att vara nöjda. Då kan de till och med njuta av varandras sällskap och inse att de behövs lika mycket båda två. Dela på utrymmet. Skratta tillsammans. Och sluta vara som trotsiga barn – så att jag för en gångs skull kan få njuta av att leka vuxen.

Att få vara sig själv för en stund

Felicia9

För fem år sedan sa jag upp mig från ett bra, roligt, välbetalt jobb med stadig inkomst, centralt läge, hög pensionsförsäkring och trevliga kollegor för att istället satsa på en osäker framtid  med ostadig inkomst, tveksam pensionsförsäkring och mycket hög prestationsångest i en av världens svåraste yrken.

Det har jag inte ångrat en sekund.

Visst, som frilansande författare och skribent saknar jag att ha betald semester, jag saknar min lilla bil som jag inte längre har råd med och jag saknar alla galna gratisfester och kundmiddagar, men det är okej, det kan jag absolut leva med. Men det fins en sak som jag saknar mer än något annat: kollegor.

Därför gör det mig så glad att ha träffat så många skrivande kollegor och vänner under det här debutantåret. Generösa och välvilliga förlagskollegor, författarkollegor, debutantkollegor och inte minst – du som läser debutantbloggen. För vilka står annars ut med att diskutera meningsuppbyggnader, karaktärsupplägg eller förlagsstartegier utan att somna? Och för vilka annars kan man blotta sina skrivarvåndor, sin osäkerhet som nykomling i branschen, sin prestationsångest? Ja, med er kan man helt enkelt – som ett icke namngivet ölföretag sa – vara sig själv för en stund.

Så jag vill passa på att tacka – dels mina nya skrivarvänner och bekanta jag mött runt om i landet och på Instagram och Facebook, plus  mina medskribenter här på bloggen – men också dig som läser debutantbloggen. Tack för all generositet, pepp och välvilja, tack för att du gör skrivandet till ett mindre ensamt yrke.

Tack kära skrivarkollega!

 

 

10 tankar om en målgrupp

Felicia9

Jag pratade med en agent på Bokmässan (förlåååt jag lovade att inte nämna Bokmässan något mer, men jag kan visst inte låta bli). Han sa att en av det allra viktigaste för att lyckas som författare är paketering. Att du är tydlig med var du skriver och till vem.
Det där har jag tänkt mycket på sedan dess. Vem skriver jag egentligen till?

Eftersom jag är barnsligt förtjust i saker man kan fylla i (tänk ”mina vänner-böcker”) så köpte jag också en rolig ”fylla-i-bok” på Bokmässan (f-n, nu sa jag det där ordet igen!):  Min roman från Nicotext. En av uppgifterna där var att ”Fylla i tio saker som beskriver din målgrupp, de du skriver din roman för”. Så här är min lista:

  1. Du är lässugen
  2. Du vill bli underhållen
  3. Du vill ha en bladvändare – kanske för att läsa på ett tåg eller när du är trött på kvällen.
  4. Du vill ändå läsa om ämnen som känns i hjärtat.
  5. Du är samhällsmedveten.
  6. Du vill ha humor och värme i berättelsen.
  7. Du vill att historien ska kretsa kring relationer mellan människor.
  8. Du vill ha bekräftat att ingen är perfekt och det är det som gör oss människor så fantastiska.
  9. Du är man eller kvinna eller något annat du vill vara och mellan 7 och 102 år (okej här skulle agenten be mig att vara lite mer specifik, men det är svårt eftersom jag har läsare i alla olika åldrar och att ”inkludera” är det vackraste ord jag vet).
  10. Du vill ha oväntade slut.

Vem skriver du till?

FullSizeRender

Bokmässespecial – söndag

Som ingen säkert har missat har det varit (och är fortfarande i skrivande stund bokmässa i Göteborg. Flera av oss debutantbloggare har haft aktiviteter där. Felicia har signerat och intervjuats, Fredrik har signerat, Thomas har signerat i förlagets monter och skall även göra det i SF-bokhandelns monter. Christina hade inte möjlighet att vara med på några aktiviteter men kom till mässan på lördagen, och Johan som inte var på mässan alls hann i alla fall upp till Göteborg en kort sväng för en Debutantbloggsträff.

Kanske inte den mest spännande aktiviteten i världen för er läsare, men lite navelskådning får ni stå ut med. För det var nämligen jättestort för oss. Att träffas ”live” för första gången alla fem. Vi har jobbat ihop med den här bloggen sedan i januari, pratat med varandra om inte varje dag så i alla fall flera gånger varje vecka. Och nu fick vi äntligen chansen att träffas. Fantastiskt.

Vi pratade om böcker. Och debutantåret. Om förlag. Om bokmässan. Om vad vi jobbar på nu.  Och allt mellan himmel och jord.

2015 års debutantbloggare samlade på bild. Notera hur färgmatchade vi är.

2015 års debutantbloggare samlade på bild. Notera hur färgmatchade vi är.

Därför skulle jag vilja passa på att återigen göra lite reklam för Debutantbloggen on Tour, vi har ju bestämt oss för att sätta ihop lite live-framträdanden i Skurup (Johans hemmaplan), Linköping (Thomas) och Stockholm (Felicia och Fredrik).

Med tanke på hur det lät igår tror jag det kan bli en riktigt bra tillställning. Se till att dyka upp med tankar och funderingar så att vi får ett riktigt kul samtal om skrivande och författarskapet!

Det faktum att vi närmar oss oktober innebär också att vi går in i slutspurten som debutantbloggare. Nästa år får vi inte vara kvar här längre (snyft)… Ska du debutera nästa år? Håll utkik här på bloggen den kommande tiden, så kommer det snart mer info om hur du söker hit!

Till dess, ha det jättebra! Nästa söndag blir det om allt går som planerat gästbloggare här igen.

Fredrik

Två av 2014 års debutantbloggare inbegripna i montersamtal

Två av 2014 års debutantbloggare inbegripna i montersamtal

En hälsning från Ingmar Bergmans bibliotek

BokenDet är den sista veckan här på stipendiatet på Fårö och jag har varit i det här huset på Hammars och skrivit varje dag sedan mitt senaste inlägg (utom i helgen då det var stängt). Det är förbjudet att ta bilder här inne men jag ska försöka förklara hur det ser ut med ord istället:

Tystnaden är kompakt, inte en susning hörs utifrån. Det finns ingen mobiltäckning här och inget WiFi. Telefonen ligger ointressant och obrukbar i min ficka. Det luktar gott av trä och boksidor. Jag sitter på ett upphöjt podie längst bort i rummet, med ett fantastiskt fönster bredvid, uppbyggt av 6×3 stycken rektangulära rutor ut mot naturen. Utanför hejdar en gotländsk stenmur besökare och andra nyfikna från att titta in från parkeringen och en väderbiten tall hindrar solljuset från att lysa alldeles för starkt. På andra sidan långväggen dundrar havet, men ljudet dämpas av de smala treglasfönsterna. Jag sitter bekvämt i en sliten läderfåtölj med armstöd och fotpall. Mitt i rummet står tre ”öar” med böcker på båda sidor. Varje ö har en lampa ovanpå och vid den mittersta står en trämodell av Dramaten. En fantastisk pjäs där man även ser Bergman sitta som en liten, liten träfigur på sin favoritplats på övre balkong.

Jag har varit på Dramaten en handfull gånger i mitt liv (alldeles för sällan), men jag minns särskilt en gång. Nu kommer jag inte längre ihåg vilken pjäs vi skulle se, men vi var på besök med klassen och satt där under genrepet och tittade lite halvt ointresserat. Bredvid oss satt en gubbe (det var på den tiden då jag tyckte att alla över 20 var gubbar). Koncentrerad. Fokuserad.

Efteråt gick gubben fram till oss och berömde vår klass för att vi hade varit så ovanligt tysta och duktiga. Vår fröken brev röd om kinderna av glädje men vi förstod inte riktigt varför. Vem brydde sig om vem den där gubben sa?

Senare förstod jag att den där gubben var Bergman.

Nu har jag suttit och skrivit här i hans bibliotek i snart två veckor och en timme om dagen har jag också läst lite ur några av hans böcker. Man får nämligen plocka ut dem ur bokhyllorna och läsa dem på plats, så länge de inte lämnar rummet. Idag blev det ”Ensam” av August Strindberg. Det roliga med att läsa Bergmans exemplar är att han på nästan varje sida har strukit under delar eller hela meningar. Så samtidigt som jag läser Strindberg försöker jag urskilja Bergmans tankar. I ”Ensam” har han bland annat strukit under:

”När jag emellertid kommer hem och sitter vid skrivbordet lever jag; och de krafter jag hämtat ute vare sig av disharmoniernas strömväxlare eller av harmoniernas strömslutare, tjänar mig nu till mina olika ändamål. Jag lever, och jag lever mångfaldigt alla de människors liv jag skildrar; är glad med de glada, ond med de onda, god med de goda; jag kryper ur min egen person och talar ur barns mun, ur kvinnors, ur gubbars; jag är konung och tiggare, jag är den högt uppsatte, tyrannen och den aldra föraktadste, den förtryckte tyrannhataren; jag har alla åsikter, och bekänner alla religioner; jag lever i alla tidevarv och har själv upphört att vara. Detta är ett tillstånd som ger obeskrivlig lycka.”

Kanske var det också så Bergman kände. Jag vet att jag gör det.

Imorgon måste jag åka härifrån, men jag kommer alltid ta med mig den här stunden – skrivandes och läsandes med fötterna på en fotpall i Bergmans bibliotek.

En hälsning från Ingmar Bergmans kök

bildJust nu sitter jag i Ingmar Bergmans kök och skriver. Jo, jag skämtar inte. Jag sitter verkligen på riktigt i Ingemar Bergmans kök. Till höger om mig står hans kylskåp och surrar. Bakom mig, i hallen, tickar hans mormors stora, utsmyckade Mora-klocka som han flyttade hit. (Okej, den tickar faktiskt inte längre, men jag har fått berättat för mig att ljudet från den tickar i nästan varje Ingemar Bergman-film som finns). Och rakt framför mig, förbi arbetsrummet där hans Oscars-nominering står inramad och en och annan guldbagge ligger och dammar, ligger ett helt fantastiskt bibliotek. Och med fantastiskt menar jag: varje bokälskares dröm. Där hejdas det starka solljuset av små avlånga, lodräta fönster som ändå släpper in tillräckligt med ljus för att man ska kunna bläddra i sidorna, men inte tillräckligt för att bleka dem. Där står hans läsfåtölj i ett hörn som man får sitta i om man sätter sig försiktigt, försiktigt. Där är det högt i tak och djupt i hyllorna. Där finns böcker dedikerade av många av världens bästa. Bland dem dottern Linn Ullman förstås. För en gedigen boksamling hade han, Ingmar: Doris Lessing, Strindbergs samtliga verk, hyllvis av biografier och – lite otippat – Stephen King (blink blink Johan Ring). För han läste allt – inte bara finlitteratur berättar Kerstin som är husfru här.

Och tack vare ett stipendie får jag sitta här och jobba. Jag får sitta här i hans fantastiska hus i två hela veckor och skapa. Tack vare att en privatperson sett till att gården bevaras och tack vare fantastiska eldsjälar som Kerstin och hennes man som driver och sköter om den – och tack vare Ingmar och Ingrids vilja att gården skulle fortsätta användas och öppnas upp för ”besjälade konstnärer” så sitter jag här. I Ingmar Bergmans kök.

Så nu ska här skapas. Med andäktiga tangenttryck och basker på.

Ett angenämt problem

bild

Varje sommar innan jag åker upp till landet och pillar mig i naveln i några veckor (läs: kommer på tusen romanidéer, skriver miljoner sidor anteckningar, hundratals romansidor och läser ohemult mycket böcker), så brukar jag gå och köpa fem stycken pockets. Nya, rykande färska, väldoftande pockets som får hålla mig sällskap. Nu börjar det bli dags igen, men i år har jag hela nio på listan (som jag redan skalat ned från tjugonio…), men jag har bara budget för fem, så snälla hjälp mig! Vilka ska jag välja? Har du läst? Kan du rekommendera någon av dem?

Flickvännen1 Borde ha läst för länge sen. Och nu när uppföljaren ”Den vita staden” kommit ut så är det dags att läsa ikapp.

The sun Det här är en av de böcker som hela tiden dyker upp som rekommendation till mig på Goodreads, så det känns som om jag borde lyda målgruppsroboten i datorn och ge den en chans.

Ken Trilogin där man blir serverad fem familjers liv under några decennier. Inte säker på att jag orkar igenom så mycket historia, men jag tänkte kanske göra ett försök.

Etthundra mil Författaren till Livet efter dig skriver om svåra saker på ett underhållande sätt. Jag gillar tonen i hennes språk och den stund av hängiven underhållning det ger.

HägringNyfiken på denna viktiga bok som vann både Sveriges både radios romanpris och Augustpriset.

Gracie Jag är en riktig sucker för historier om djur. Får mig alltid att gråta. På ett bra sätt.

Plan B Åh, om jag kunde skriva som Jonathan Tropper. Jag älskar hans humor och driv i språket. ”Sju djävligt långa dagar” var en höjdare och jag har stora förhoppningar på den här också.

Sommaren Borde ha läst. Har inte läst. Vill läsa.

Himmelstrand Lite spänning i livet måste man ju också ha.

3 reflektioner om att skriva bortifrån

bild

Jag skriver visserligen varje dag, både för kunder, blogg och på manus – men jag får verkligen ett annat fokus när jag skriver bortifrån. Så den här våren har jag tagit mig tid att åka iväg och skriva vid två olika tillfällen för att få lägga tid på manus nr 2.

Först frågade en vän om som är regissör om jag ville följa med till Visby några dagar och skriva i hennes föräldrars hus. You bet. Vi hade fyra fantastiska dagar med kreativa diskussioner, mycket skrivande och långa promenader vid havet.

Sedan åkte jag på en länge sedan planerad kortresa till Grinda med en annan vän som också skriver på sin andra bok. Också det givande för både mig och manus med många ord skrivna.

De här två resorna har lärt mig tre saker:

1. Lågsäsong rockar

Under lågsäsong går det att hitta stugor i världens vackraste skärgård – till vrakpriser. (Med risk för att låta som en pensionär – ta med kaffe. Det är svindyrt på öarna.) Dessutom är det tomt med folk under lågsäsong = tystnad = skrivarro.

2. Tiga är silver – lång tid vid tangentbordet i följd är guld

Det blir en helt annan sak att få ägna så mycket tid åt sitt skrivande, än några timmar här och där. Historien mår bra av mycket fokus, den blomstrar. Så himla synd att man inte kan äta tid. Det skulle göra livet så himla mycket enklare.

3. Ju vackrare natur, desto bättre språk

Okej, det här är en punkt som jag har hittat på – som en ursäkt för att få åka till vackra platser. Men det är något visst med att börja dagen med promenader längs havet. Eller bland ramslöken i skogen. Eller på en klippa i morgonsol. (Nu låter jag som en pensionär igen men jag är grymt avundsjuk på dem och deras fria tid, så det är helt okej…) Halvsant är det nog ändå.

Hur brukar du ta dig tid till ditt skrivande?

IMG_9051

Stuga nr 6 Skäret – Grinda stugby

Att komma fram.

bild

De senaste dagarna har jag suttit i en liten stuga på Grinda och skrivit ­– med öppet fönster mot fåglarna som kvittrat, vattnet som legat blankt och försommaren som fullkomligt exploderat. De här tre dagarna med mitt manus känns som en otrolig lyx (okej, jag klämde in lite jobb och lite kurs också, men ändå…).

Det fick mig att tänka på att jag flyttar fram målet hela tiden. Först var målet att ge ut en bok. (Check). Sedan var det att den skulle bli omtyckt. (Check). Sedan att den skulle bli pocket. (Check – kommer i november.) Sedan att skriva bok nr 2. (Snart check…). Men oavsett vad jag uppnår så flyttar jag fram målet hela tiden. Det finns alltid nya mål att nå.

Så när jag satt där på en klipphäll i månadags kvälll och såg ut över Cinderella-båtarna som kom och gick i kvällssolen så slog det mig: jag är ju där nu. Jag kanske inte ännu kan leva helt som jag skulle vilja och har inte nått så många läsare som jag vill än med mina berättelser – men jag är ändå framme: Jag får – mitt i veckan – lägga tid på det jag älskar allra mest. Så även om jag inte vet vad som händer imorgon, nästa vecka, eller resten av mitt liv, så är jag just nu så otroligt tacksam att jag fått sitta där i kvällssolen efter en hel dags skrivande och bara andas.

I alla fall i tre minuter innan det är dags att resa sig upp och fortsätta mot nya mål.

FullSizeRender

Att sova eller läsa – det är frågan.

OmslagFelicia

Häromdagen – långt efter läggdags – blev jag sittandes framför tv:n och zappade mellan programmen. Jag fastnade tillslut på ett test de gjort på collage-studenter för att se om en timmes mer sömn per natt gjorde någon skillnad. Resultaten var häpnadsväckande. Det var inte bara det att en timmes mer sömn gav dem bättre betyg, utan de höjde sitt imunförsvar, de knäckte tankenötter snabbare och fick till och med bättre kondition.

Så jag började fundera – skulle jag kunna sova en timme mer per natt?

Sagt och gjort – dagen efter gick jag och la mig redan kl 22.30. Somnade. Och vaknade pigg och utvilad 8 timmar senare. Underbart! Men det var ändå något som skavde. Som inte kändes bra alls.

Mellan kl 23-00 brukar jag alltid läsa en timme varje kväll. Så här kommer mitt dilemma – om jag ska lägga mig en timme tidigare (och fortfarande hinna umgås med familj och vänner) så ryker min lästimme.

Vad göra – satsa på att sova, eller att läsa?

Jag valde läsningen. För jag märkte att när jag inte får min dagliga dos av läsning blir jag sur, trött, grinig, tvär och riktigt, riktigt otrevlig. Så här kommer en helt empirisk studie:

Endast en timmes mer läsning om dagen gör dig piggare, friskare, mer empatisk, klokare, smartare och tja – kanske snyggare också.

Eller mig i alla fall.

 

Riktigt på låtsas 2

OmslagFelicia

Jag har tänkt rätt mycket på det här med fiktion kontra verklighet den senaste veckan. Inte bara för att jag lever i ett gränsland mellan de båda – där jag i arbetet med nästa bok dagligen rör mig i låtsasvärldar och umgås med karaktärer som inte finns. Men också för att jag ofta hör vänner klaga på att böckerna de läser just nu inte är verklighetstrogna.

”Jamen det där valet skulle man ju aldrig göra i verkligheten!”

”Men en civilklädd polis skulle aldrig gå in obeväpnad på ett tillslag.”

”Fast Drottninggatan ligger faktiskt till höger om Sveavägen om man kommer från det hållet.”

Jag är lite förundrad över denna fixering över vad som är verkligt. Trots att läsaren på något sätt redan är medveten om att en roman är på låtsas, så vill vi ändå få veta om den är helt och hållet galen (som i science ficiton), eller om den är lik den värld som vi lever i. Om det är det sistnämnda, så ska den följa alla de sanningar som finns här.

Men det är just där jag får problem. För vilka sanningar är det egentligen? Och vems?Världen ser ju helt olika ut beroende på vilka glasögon man ser genom. Till och med detaljerna.

Och hur verklighetstroget är det egentligen att en hundraåring kliver ut genom fönstret och är med om fantastiska äventyr? Eller att en liten by på Västkusten har fler mördare än hela Sverige sammantaget? Populära berättelser som rör sig i en härlig låtsasvärld. Precis som min favorit Marie Hermanssons böcker, där allt är som vanligt men där något ändå inte riktigt stämmer…

Så jag känner mig lite kluven till det här med verklighet.

Vad tycker du?

 

”Life has more imagination than our dreams”

Columbus