Den åttonde mars

Womens March 2018 Sansat plakat som dessutom rimmar.

Den internationella kvinnodagen blir annorlunda i år. På grund av pandemin kommer jag avstå från att demonstrera och ropa slagord. Jag kommer kanske inte ens gråta. Det brukar jag annars göra den här dagen, för få saker gör mig så rörd som åsynen av människor som går samman för att bekämpa orättvisor.

Snitsig formulering, pose och stil. Foto: Chelsea Denien

I och för sig är jag så lättrörd att det räcker med att titta på foton. Tårarna har runnit medan jag letat bilder till det här inlägget (de kommer från pinterest och jag har tyvärr dålig koll på upphovspersoner). Och när jag tänker efter så kanske jag inte demonstrerat även om det var möjligt. Jag har en ambivalent inställning till samordnade protester, eftersom jag aldrig tycker mig kunna stå för precis alla åsikter som framförs. Min skräck är att hamna i närheten av en militant falang som ropar drastiska slagord, typ ”skär kuken av torskarna.” Jag vill hellre skandera mindre våldsamt, till exempel: ”polisanmäl alla torskar,” eller, ”förbättra vården så att människor i prostitution kan få snabb och effektiv traumabehandling efter de övergrepp som torskarna utfört.” Som ni förstår är jag helt olämplig som agitator. Jag vänder och vrider på saker för mycket.

Till och med det här charmiga fotot har jag invändningar emot. Jag instämmer tveklöst i att Toxic är en av Britneys bästa låtar. Och toxisk manlighet låter ju inte trevligt. Men är det verkligen säkert att herrarna Bloodshy och Avant som skrev och producerade Toxic, inte har ett uns av det där giftiga i sig? Förmodligen har de det. För mörka tankar och värderingar, det har vi alla.

Miss Billington. Kärnfullt formulerad önskan (även om jag har en del funderingar kring suffragetternas våldsamma metoder)

Så med den här läggningen är det kanske inte så förvånande att jag blev hispig en bit in i manusarbetet, när mina förläggare hade synpunkter på narrativet i mitt manus. Ideologiska, feministiska synpunkter. Det verkade som att de ville att jag skulle skriva en annan sorts bok än den jag höll på med, en bok där feminismen erbjöd något slags lyckligt slut till min huvudperson. Jag visste att en välkänd feministisk profil medverkat på en av deras releaser. Tänk om de förväntade sig samma tvärsäkra retorik från mig som hon brukade producera? Och vad visste jag egentligen om skrivande, och om feminism? Tänk om Systerkonspirationen skulle åtala mig för kontraktsbrott på grund av bristande lojalitet? Eller ännu värre titta besviket på mig.

Kvinna med megafon i Storbritannien

På ett förlagsmöte luftade jag lite av mina farhågor. Sara och Agnes tittade inte besviket på mig. Tvärtom ledde det här till ett intressant samtal om feminism, och att jag förstod mer av hur de tänkte kring texten. De ville (såklart), inte att den skulle skrivas på slagordsprosa. Jag har fortsatt att gestalta berättarjagets upplevelser av kön och klass precis så kladdigt, bökigt och grumligt jag förmår.

Jag hoppas kunna skriva en bok som kan läsas som en feministisk roman, men också som en roman om klassklyftor, litteratur, familjerelationer och vänskap. Med mera. Skönlitteraturen har ju den fördelen att den kan vara full av nyanser och tveksamheter, och i mycket skapas tillsammans med läsaren.

Indiska kvinnor protesterar efter ännu en gruppvåldtäkt

Det finns annat jag hoppas på också, så här på internationella kvinnodagen. Jag hoppas att världen ska förändras. Jag hoppas att jag en dag ska få berätta för psykologstudenter som kommer till mitt jobb på studiebesök att jag tidigare ägnade en stor del av min arbetstid åt att hjälpa tonåringar som varit utsatta för våldtäkt. Jag hoppas att studenterna ska titta chockat på mig, men att jag ska kunna lugna dem med mina ord. ”Jag förstår att ni blir upprörda, ledsna och arga av att få veta att sexuellt våld varit så utbrett. Men gläd er åt att saker går framåt och att det nu för tiden är det ytterst, ytterst ovanligt att män våldtar.”

Problemet med begreppet och karaktären ”stark kvinna”

Det finns mycket kritik att rikta mot begreppet ”stark kvinna” som kommit att användas flitigt så fort författare eller andra vill lyfta fram att en kvinnlig karaktär kan göra saker själv och är mer komplex än en platt biroll. Detta är en slags fortsättning på mitt blogginlägg för två veckor sedan som handlade om femininitetshat, internaliserat kvinnohat och kvinnliga karaktärer som ständigt måste påpeka att de minsann inte är som ”andra kvinnor”.

Varför vill jag nu kritisera begreppet ”stark kvinna”? Jo, så mycket av begreppets fokus läggs på att ha rå fysisk styrka, vilket oftast i sin tur ses som ett maskulint drag som enbart vissa få kvinnor kan ha. För att dra det till sin spets måste kvinnan inneha maskulina drag för att vara stark och de maskulina egenskaperna är mer positiva. Styrka i sig borde inte associeras med maskulina attribut, och jag vill se mer feminina ”starka” kvinnor.

I begreppet ”stark kvinna” ingår egentligen mycket mer än fysisk styrka men det reduceras till den fysiska styrkan när det blir det viktigaste att lyfta fram och därför nödvändig att ha för att vara den inspirerande ”bad-ass” hjältinnan. Och när vi just lyfter fram den fysiska styrkan som det viktigaste draget, som något särskilt för den här karaktären, så säger vi att kvinnor i övrigt är svaga. Den fysiska styrkan blir det som särskiljer denna kvinnliga karaktär från andra kvinnor.

Jag förstår att man ibland vill ha en stark karaktär men varför behöver vi skriva ut styrkan hos den kvinnliga karaktären? Har du någonsin läst karaktärsbeskrivningen ”stark manlig karaktär”? Förmodligen inte. För män antas inte vara svaga i grunden. Trots att alla manliga karaktärer inte är superhjältar eller fysiskt starka så är det inget som behöver uttalas för att vi ska förstå att den manliga karaktären har egen vilja.

Det starka som avståndstagande från det feminina.

Att vara stark innebär ofta att inte visa känslor, att inte visa sig sårbar eller ha andra ”svaga” egenskaper, (som förknippas med femininitet). När vi lyfter de “överlägsna” karaktärerna och fokuserar på deras styrka blir det som om karaktären inte är tillräckligt intressant eller “värd” att identifieras med utan den “maskulina styrkan”. Samtidigt tillåts inte den ”starka kvinnan” (i samma utsträckning som exempelvis manliga karaktärer) ha brister för då är hon inte längre tillräckligt stark, vilket istället skapar orealistiska karaktärer. Brister är ofta det som gör en karaktär verklig och mänsklig. Det gör dessa karaktärer mindre relaterbara vilket i sig kan skapa en ångest hos vissa läsare, att ständigt läsa om dessa upphöjda kvinnor och jämföra sig med dem utan att själv kunna nå dit. Eftersom vi alla är mänskliga och inte perfekta.

Om den kvinnliga karaktären inte är superstark/perfekt, blir hon då per automatik en svag kvinnlig karaktär? Om hon har problem med något eller har översvallande känslor, avsäger hon sig sin rätt att vara en ”stark” karaktär då? Kvinnor måste kunna få ha feminina egenskaper utan att reduceras till svaga karaktärer.

Det jag istället för den stereotypa ”starka kvinnan” efterfrågar är komplexa, intressanta, MÄNSKLIGA kvinnliga (queera-, icke-binära-, trans- och manliga-) karaktärer med djup och verklighetstrogna känslor/tankar, det behöver inte vara någon som är perfekt, det behöver inte vara en superhjälte varje gång (även om jag förvisso är svag för kvinnliga superhjältar …) Jag vill se kvinnliga karaktärer som tillåts vara både starka och svaga, som får göra fel och som hjälper andra.

Nu har jag lyft fram att kvinnor måste få vara feminina utan att anses svaga och det kanske låter som om jag vill ha enbart feminina kvinnor i böcker … Därför måste jag även påpeka att den feminina kvinnan fortfarande är normen och det som accepteras i bredare utsträckning. Jag tycker det är viktigt att poängtera eftersom jag även vill läsa mer om maskulina/normbrytande/queera kvinnor (fast helst utan att de för den sakens skull måste trycka ner andra kvinnor). Kvinnor som struntar i de konventionella rollerna och skönhetsidealen, som bryter normer och skapar nya identiteter – JA TACK!

Med det sagt stör jag mig på att även de ”starka kvinnorna” måste anpassa sig efter normativa skönhetsideal och när det handlar om filmer eller serier måste kvinnorna oftast slåss i otroligt tajta, avklädda outfits. Allt för den manliga blicken (feministisk filmteori myntad av Laura Mulvey som jag kan skriva om en annan gång). Jag vill istället se en tjock kvinna med kroppsbehåring, snaggat hår och klänning vara den som räddar alla, exempelvis. Jag vill också se dessa ”starka kvinnor” med andra kvinnor runt sig, som stöttar varandra, samarbetar och tar tillvara på varandras olika styrkor. Att komma ifrån detta ständiga särskiljande på kvinnor och kvinnor.

Som avslutning blir jag så där politisk igen och vill nämna att för en mer djupgående diskussion krävs en förståelse av det alltid återkommande problemet i bedömningen av kvinnor och kvinnliga karaktärer: Dubbelheten. Är hon för sexig reduceras hon till bimbo men bryr hon sig inte om de normativa skönhetsidealen är det inte heller rätt. Är hon för feminin ses hon ned på, är hon för maskulin ses hon ned på. Det blir en omöjlig kamp. Dualiteten och de två facken som karaktärerna placeras i – antingen stark eller svag, kan i en större diskurs kopplas till Hora-Madonna komplexet, som är ett psykoanalytiskt begrepp myntat av Freud och som även används i feministisk teori. Teorin går ut på att vissa män/det patriarkala samhället har svårt att se kvinnor som individer och istället placerar dem i dessa fack där ena är värd att gifta sig med, den andra värd att ha sex med (väldigt förenklad beskrivning). Feministiska statsvetaren Maud Eduards skriver i sin bok Kroppspolitik: om moder Svea och andra kvinnor att ”kvinnors kroppsliga villkor är präglade av motsättningar och splittrade innebörder” vilket kanske är just det jag försöker framföra.

Som vanligt när jag skriver om dessa ämnen blir det mycket text, möjligtvis lite rörigt för att jag vill säga så mycket och olika problem hakar ständigt i varandra. Jag tänker att jag ska fortsätta diskussionen i ett annat inlägg och skriva om översexualiseringen av kvinnliga karaktärer, men det blir en annan vecka …

Bland hästtjejer och rebelltjejer första dagen på bokmässan

IMG_3757

Skriv en bildtextSeminarium om hästboken idag tillsammans med Katja Timgren, Helena Dahlgren och Johanna Lindbäck. 45 minuter gick såklart alldeles för fort när en pratar om det bästa som finns: hästar och böcker.

img_3761.jpg

Matchade klänningen med boken av misstag.

IMG_3753

Jag läser högt ur ”Godnattsagor för rebelltjejer” i Max Ströms monter, för barn och förbipasserande. Idag blev det berättelserna om Valentina Teresjkova, Vivian Maier och Sapfo.

IMG_3756

Omringad av fantastiska rebelltjejer!

IMG_3730

Får äntligen provrida Sigge!

IMG_3718

Med ”Vänd rätt upp” i Bonnier Carlsens monter.

img_3747.jpg

Rita din drömhäst och vinn Peder Fredricsons nya bok!

IMG_3748

Jättefina hästbilder utanför bonnierförlagens monter.

Normbrytande och normskapande

Emelie-Novotny_071_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Det passerar en sommar och det där vakuumet av tid tar slut. Plötsligt är det aktivitet runt omkring igen, sociala medier ger sig tillkänna, det dimper in mejl i inboxen och telefonen ringer. Förra veckan var det Pridefestival i Stockholm och det dök upp regnbågsflaggor överallt – och listor på normbrytande böcker med HBTQ-personer. Selmastories listade 28 böcker varav Vänd rätt upp är den ena. Att få vara på samma listasom geniala författare som Jenny Jägerfeld, Jessica Schiefauer och Sara Bergmark Elfgren är svindlande. Dessutom är de tidigare debutantbloggarna Anna Ahlund och Johan Ehn med på samma lista. Snacka om fint sällskap!

Jag har (nästan) alltid sett på monogam kärlek som kärlek mellan två individer, inte mellan två kön. När litteratur skrivs speglar den samhällets normer och om vi skriver att kärlek mellan två individer av samma kön är problematisk kommer den fortsätta vara problematisk. Kärlek uppstår ofta där en minst anar det, mellan personer som kanske inte först ser på varandra som en person att bli förälskad i. Precis så är det i Vänd rätt upp. Jag önskar att förälskelse, attraktion och sexualitet som är oproblematisk för individerna som upplever den ska få vara oproblematisk även för dem som står bredvid. Ingen ska behöva skämmas, dölja eller ändra sitt sätt att bli förälskade på för att någon annan eller normen säger det. I vänd rätt upp är den normativa kärleksrelationen långt mycket mer problematisk än den ickenormativa. För så kan det också vara.

I början av veckan blev jag kontaktad av Hippson, en av Sveriges mest aktiva hästtidningar som är högst närvarande i sociala medier och på webben och som rapporterar om allt som har om hästar och ridsport att göra. När tidningen frågade om de fick göra en intervju med mig var mitt svar ett självklart ja! Vi pratade om relationen och kärleken till hästar, om vikten av att bli ihågkommen på ridskolan och såklart hästtjejen. Både om mig själv som hästtjej och om Ylva. För trots att hennes sexualitet kan ses som normbrytande är det relationen till hästarna som identifierar henne.

img_3447.jpg

Foto: Ben North

I samma veva kom det en krönika i Aftonbladet av Patrik Lundberg ”Ode till landets alla hästtjejer”. En krönika som handlar om allt det som hästtjejer redan vet: att det krävs mod och fysisk och psykisk styrka att rida. Han skriver att det är till alla hästtjejer som fått sin passion förminskad. ”På oklar grund påpekade jag ofta att hästar var för töntar och att ridning inte var en sport. Ibland ritade jag hästhamburgare.” Ämnen som tas upp av hästtjejer hela tiden, men som blir giltiga först när en man påpekar det. Jag gillar oftast det Patrik Lundberg skriver och jag gillar att synen på ridsport ifrågasätts och når en bredare publik som Aftonbladet gör. Men samtidigt blir jag provocerad av att en man måste föra våran talan. Och varför lägger tidningen in en bild på Rolf-Göran Bengtsson när krönikan för en gångs skull handlade om hästtjejer? Att hästtjejen inte får vara norm ens när det handlar om hästar.

 

Ridsport på semestern

Emelie-Novotny_037_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Sedan en vecka tillbaka är ridsportvärldens blickar vända mot Falsterbo och tävlingarna där. Falsterbo Horse Show är ett av ridsportsveriges största evenemang, i Vänd rätt upp är tävlingarna där ett av sommarens stora tävlingsmål, precis som det är för många av de deltagande ekipagen.

Veckan började med de mindre klasserna, amatörtouren i dressyr och hoppning, unghästklasserna och ponny klasserna och avslutas med de riktiga höjdarklasserna där världseliten gör upp om resultaten. De större klasserna sänds på SVT, så om ni vill ha paus från stranden, solen och semestern i helgen finns nu en giltig orsak till att sitta inne och kolla på teve. Vill en fortfarande njuta av sol och bad går det lika bra att ta med hästarna till stranden i telefonen eller se på play hela natten.

I september är det även ryttar-VM i Tryon i USA. Precis som i fotboll rids VM i ridsport vart fjärde år. Att se tävlingarna i Falsterbo är ett perfekt sätt att sätta sig in i de svenska lagen, vilka ryttare som rider i vilka discipliner och såklart vilka deras bästa hästar är. Eftersom VM ligger så nära finns det stor chans att ryttarna tar sina bästa hästar till Falsterbo för att stämma av det sista.

I veckan presenterades också en regeländring gällande dressyren som ska börja gälla nästa år. Tidigare har hoppryttare fått behålla sin rankingpoäng under tiden som de är föräldralediga, nu ska detta även gälla dressyrryttare. Det kan verka som en liten regeländring i ett komplicerat system, men för kvinnliga elitryttare som både vill tävla och kunna skaffa barn gör det stor skillnad att kunna vara borta från tävlandet utan att få börja om igen efter föräldraledighetens slut. Förhoppningsvis gör detta att vi får behålla fler av våra kvinnliga elitryttare inom sporten.

Eftersom SVT endast sänder de stora klasserna från Falsterbo har jag fått hålla tillgodo med sociala medier och korta klipp på ridsportmediernas webbsidor under veckan. Istället har jag haft mer tid till att ta mig igenom min hög med sommarläsning. Nu är Anton och Teitur utläst och även första delen i Maria Gripes Skuggserie, jag har precis laddat hem uppföljaren som e-bok från biblioteket för första gången i mitt liv – få se om jag listar ut hur det fungerar också.

IMG_2940

För dig som vill följa tävlingarna i Falsterbo i helgen:

SVT Ridsport

Tidningen Ridsport

Hippson

Falsterbo Horse Show

Hur jag tänker när jag skriver sexscener

Emelie-Novotny_021_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Det är 17 dagar kvar till boksläpp och jag pendlar mellan den största förväntan och livrädsla. För allt. För hur jag ska kunna stå till svars för att jag har skrivit en sådan dålig bok, för hur jag ska njuta av att målet snart är nått. Det känns ungefär som att vara förälskad. Och förälskade blir karaktärerna i min bok. Trots att jag faktiskt tycker om att skriva både kärleks- och sexscener så är det också något som har varit bland det svåraste med arbetet av Vänd rätt upp.

Jag har länge varit trött på hur sex skildras i litteratur. Den stereotypa sexscenen går ut på att en kvinna och en man som inte har träffat varandra förut, träffas och har fantastiskt sex. Redan där har jag tappat intresset, för hur trovärdigt är det egentligen att det uppstår perfekt attraktion, perfekt kommunikation och perfekta orgasmer första gången två främmande människor ligger med varandra? Ganska liten om ni frågar mig i alla fall.

Precis som alla scener i en roman så behöver en sexscen på något sätt driva handlingen framåt och fördjupa relationen eller intrigen mellan karaktärerna. Att göra det med sex är ofta väldigt effektfullt. I en sexuell situation blir karaktärerna nakna både bokstavligt och bildligt, av det kan vi skapa laddning. Och laddningen finns oftast inte i det som är friktionsfritt och perfekt utan i det som skevar och skaver.

När jag skriver om sex så försöker jag att inte backa. Även om det kan vara pinsamt och intimt och kännas som att jag inte alls borde vara i den situationen med mina karaktärer så försöker jag stanna upp och iaktta vad som händer. Jag försöker ta rollen av en passiv storasyster som finns till hands om jag blir tillfrågad, men annars bara drar mig tillbaka. Jag skriver aldrig så intuitivt som när jag skriver kärleksscener. De gånger jag försöker planera dem på förhand kör jag fast på en gång.

Under arbetet med Vänd rätt upp hade jag skrivit en sexscen mellan två personer, men allteftersom handlingen förändrades insåg jag att den scenen skulle utspela sig mellan två andra personer. En lätt omskrivning tänkte jag, eftersom jag bara var tvungen att ändra namn och kropp. Men när jag bytte en karaktär mot en annan försvann all laddning. I efterhand kan det tyckas vara självklart, det som väcker attraktion mellan två personer varierar förstås med vilka personer det handlar om. Det var bara att börja om från början.

För mig har det varit viktigt att skildra tjejers sexualitet utan pekpinnar. Att tjejer i tonåren också får vara kåta och nyfikna på sex, att det får vara svettigt, kladdigt och härligt – om de vill ha det så. På samma sätt är det viktigt att de får vara tveksamma, osäkra och säga nej utan att det följer en övertalningskampanj som resultat av det. När tjejerna i min roman upptäcker varandras kroppar är det inte alltid perfekt men de lär känna nya sidor av varandra.

Hästboken som feministisk strategi

Emelie-Novotny9_001_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Under Littfest i Umeå i mars höll bloggen Bara Hästböcker ett samtal om Hästboken som feministisk strategi. Med på samtalet var Katja Timgren och Malin Eriksson, båda hästboksförfattare.

De ställde frågan till varandra om hur deras hästböcker och författarskap är feministiska. I samtalet pratar både Katja och Malin om stallet som ett matriarkat, alltså en plats där kvinnan har makten. Men det betyder inte att det endast existerar kvinnor i stallet. Katja pratar om stallet som en värld av tjejer och kvinnors relationer till varandra, där männen oftast inte står i centrum. Det är en plats där det råder andra normer och tjejer till exempel måste vara starka. Framförallt så har de sitt fokus på hästtjejen, de vill vara lojal mot henne och ta hennes frågor på allvar.

30703876_10216026817733429_4055138821862326272_n.jpg

Jag ska försöka svara på samma fråga som Katja och Malin ställde till varandra utifrån mitt eget skrivande:

Det som intresserar mig mest med stallet är precis som Katja och Malin redan sagt relationerna, både de mellan människa och häst och de mellan människor. Hästtjejen ligger även mig varmt om hjärtat och jag har tidigare skrivit om henne här på bloggen. Att skildra ett intresse som utövas av tjejer i så stor majoritet är i sig feministiskt eftersom det innebär ett synliggörande av tjejers intressen. I stallet finns det ofta både uttalade och outtalade hierarkier och statusmarkörer och precis som Malin är inne på i samtalet är stallet ingen oproblematisk plats. De strukturer som ligger bakom detta har jag velat utforska, även om jag inte hade en formulerad feministisk problemställning när jag påbörjade skrivandet.

Vänd rätt upp utspelar sig i ett litet stall med få karaktärer och tydliga arbetsuppgifter och ansvarsområden. En av karaktärerna är dressyrryttaren Fredrik. Han är en typisk man i ett kvinnodominerat område och han blir hyllad för allt han gör, ett fenomen som jag har varit väldigt intresserad av att utforska. På ett sätt blir stallet i Vänd rätt upp inte ett matriarkat då den manliga karaktären till en början formar de övriga karaktärerna efter sig själv. Men berättelsen och miljön rör sig fortfarande i en matriarkal struktur där hela världen formas av kvinnor, även om ryttareliten fortfarande är orimligt mansdominerad. Det är först när huvudkaraktärerna i boken börjar ifrågasätta Fredriks roll som eftertraktad man och slutar att anpassa sig efter honom som deras egna relationer hamnar i fokus. För mig har det varit väldigt viktigt att låta karaktärerna genomgå den utvecklingen.

I Vänd rätt upp har jag också ställt mig frågor om kvinnlig vänskap i sena tonåren. Oftast skildras den vänskapen som nära och förtrolig, att ha en bästa vän i den åldern är att ha någon att dela allt med urskiljningslöst. Den vänskapen ses oftast som den mest åtråvärda och mest värdefulla. Huvudkaraktären i Vänd rätt upp, Ylva, och hennes kompisgäng från skolan har helt olika behov av deras vänskap. Ylva vänder sig istället till hästarna för närhet, förtrolighet och stöd. Det har också varit viktigt för mig att skildra tjejers sexualitet utan pekpinnar och skambeläggande.

Katja och Malin samtalar också om vad tjejer egentligen gör i stallet och vad utomstående och medier tror eller framställer att tjejer gör i stallet. Dessa bilder visar sällan samma sak och därför tycker jag att det är så viktigt att vi både skildrar stallet och pratar om hästböcker på ett mer nyanserat sätt. Där fyller Bara hästböcker en jätteviktig roll för hästboken, har ni inte tittat in hos dem än, gör det nu!

Samtalet mellan Katja och Malin kan ni titta på i sin helhet på Bara hästböcker.

Bara Hästböcker som består av Anna Nygren, Katja Timgren och Malin Eriksson har tidigare gästbloggat här på Debutantbloggen.

Girl power inom ryttareliten

Emelie Novotny 01

Foto: Stefan Tell

Under helgen som gick har det varit Göteborg Horse Show i Scandinavium med massor av ridtävlingar inom både hoppning och dressyr. Vi har haft sjukstuga här hemma så jag har sett det mesta av det som gått att se på teve. Skickliga ryttare och fantastiska hästar. Ridsport när den är som bäst. Jag är glad över att ridsporten nu får en hel del sändningstid, för bara några år sedan var det mycket sämre med just ridsport på teve. Men med framgångar följer ett större allmänintresse.

Däremot reagerar jag på att det fortfarande är så många män i både dressyr- och hoppklasserna. I Sverige är det ca 90% kvinnor i ridsporten totalt och ca 10% män. Tittar vi till hur fördelningen ser ut i landslaget i dressyr och hoppning 2018 är siffrorna helt annorlunda. I spetstruppen i landslaget för dressyr är det tre kvinnor och en man, alltså 75% mot 25%. I samma trupp för hoppningen är siffrorna omvända, 25% kvinnor och 75% män. Totalt en könsfördelning på lika många kvinnor som män.

Att könsfördelningen hos ryttareliten är så annorlunda mot hur könsfördelningen inom hobbysporten ser ut förvånar mig tyvärr inte. Ridsport är från början en mansdominerad sport som härstammar från det militära. Det var först på 50-talet som kvinnor överhuvudtaget fick börja vara med, men då tilläts de tävla mot männen på samma villkor. Idag är ridsport en av få sporter som män och kvinnor tävlar i tillsammans.

Det kan vara så att de killar som faktiskt söker sig till stallet är mer dedikerade, mer intresserade och mer målmedvetna. Att tjejerna hänger med lite slentrianmässigt för att det är vad som förväntas av dem. Är så fallet kanske urvalet görs redan där.

Dressyr

Cora Sidney Hirn och Bluffing Spirit vann klassen Morgondagens vinnare i Göteborg. Foto: Roland Thunholm.

Men min upplevelse är att ridsporten värnar väldigt mycket om de få pojkar som söker sig till stallet. Att killarna i ridgruppen skulle hållas kvar till vilket pris som helst, de fick ofta rida de mest populära hästarna och flyttades snabbare upp i svårare grupper. Att deras närvaro premierades på bekostnad av tjejerna, de var ju ändå så många. Jag tror inte att det finns en medfödd tävlingsinstinkt hos killar som gör att de har ett större behov för att tävla än vad tjejer har. Jag tror att barn utvecklas efter det som vuxna och samhället förväntar sig av dem.

Idag blir männen som rider ofta följda av en hyllningskör. De är jämställda som kan tänka sig att tävla mot tjejer. De applåderas när de sätter hästens välbefinnande först. När de har tanke och mål med sin ridning. När Jerringpriset delas ut till en ryttare är det till en man framröstad av ett systerskap av tjejer som inte vill något annat än att deras sport ska bli tagen på allvar. Jag säger inte att alla önskar vara i elitens hetluft, ridning handlar om så mycket mer än att tävla. Men när Sveriges mest kvinnodominerande sports ansikten utåt i många fall är män tappar vi något på vägen.

Tittar vi på elitryttarnas hästskötare så är de nästan alltid tjejer. Hästtjejer som ställer upp i alla lägen, som packar, fixar, håller koll, kliver upp tidigast och går och lägger sig senast. Det är de som kör stora lastbilar genom hela Europa med fyra, fem, sex stora hästar i lasten. Anledningen till att dessa tjejer inte tävlar på de stora arenorna kan ha att göra med att de istället blev premierade när de tog den ansvarstagande och omhändertagande rollen.

Men det finns hopp även för de kvinnliga ryttarna, höjer vi blicken lite och räknar in de kommande generationernas toppryttare så är de allra flesta tjejer och det är den sortens girl power som behövs inom ridsporten!

Huvudkaraktär: Hästtjej

DSC00783 kopia

Hästtjejen är den vanligast förekommande karaktären i hästlitteraturen, och även i verklighetens hästvärld. Ridsport är Sveriges andra största ungdomsidrott, bara fotbollen är större, och 90% av alla medlemmar i Ridsportförbundet är tjejer (statistik från Svenska ridsportförbundet ridsport.se).

När jag använder ordet hästtjej tänker jag på den person som alltid sätter hästen i första rummet, som trotsar sin egen bekvämlighet för hästens behov oavsett om hon själv fryser, är hungrig eller trött. Hästtjejen är den som tillbringar all sin lediga tid i stallet, som borstar, smörjer läder, släpper ut och in hästar, som mockar. En hästtjej behöver inte nödvändigtvis kunna eller vilja rida, men de allra flesta hästtjejer gör det.

För mig kan även killar vara hästtjejer, det sitter inte i könstillhörighet utan i kärleken till hästar. Speciellt inte i en sport där tjejer och killar, kvinnor och män, ston, hingstar och valacker deltar och tävlar mot varandra på samma villkor. Det finns absolut inget syfte i att med ordet hästtjej exkludera killar från stallet, men som det ser ut i Sverige just nu så är det tjejer och kvinnor som driver ridsporten.

För verklighetens hästtjej är livet i stallet långt mycket mer upprepande sysslor än för den litterära hästtjejen. I böckernas värld kan ju allt hända och det gör det i hästböckerna. I den traditionella hästboken tillhör det till och med vanligheterna att hästtjejen vinner en häst på lotto eller får ta hand om någon stackars häst som annars riskerar att åka till slakt. Men verkligheten och även böckernas värld förändras. Idag har hästboken flyttat in på ridskolorna och realismen i att det kostar mer att hålla än häst än att köpa den har kommit ikapp även hästboken.

På ridskolorna är det hästtjejen som tar hand om de nya eleverna, som leder hästar på nybörjarlektionerna, visar till rätta och förklarar. För i stallet är det viktigt att allt blir rätt, annars riskerar hästen att bli lidande. Det spelar ingen roll om nybörjaren är äldre eller yngre, i stallet räknas bara kunskap och då blir andra hierarkier underordnade. Jag hade en av mina första upplevelser i hur män reagerar när de inser att en liten tjej kan något bättre än de själva på just ridskolan.

Hästar är flockdjur och behöver sammanhang, rutiner och riktlinjer för att vara trygga. Hästar är även flyktdjur vilket innebär att om de ser något som verkar hotfullt så flyr de. En fullstor häst väger ca. 500 – 800 kg. För att kunna hantera den krävs kunskap. Och om det är något som hästtjejer i alla stall runtomkring oss har så är det just kunskap. I stallet betyder kunskapen allt, men utanför den värld som stallet utgör ogiltigförklaras den.

Ser vi till det statliga idrottsstödet som betalas ut till idrottsföreningar runt om i landet får ridsporten och därmed tjejerna mycket mindre bidrag än lagidrotterna som domineras av killar. Det samhället indirekt säger till tjejerna är att deras val av fritid är mindre värd, trots att den är en perfekt plats att växa upp på. I stallet får hästtjejer kvinnliga förebilder som premierar andra egenskaper än vad som normalt uppmärksammas hos tjejer. I stallet får hästtjejer vara modiga, starka, smutsiga och lära sig att sätta gränser. Egenskaper som alla tjejer borde få chans att pröva på.

Det där att skriva feministiskt

Bild Marica Kallner2017

Tjo

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg kommer jag att leda en sommarkurs på Skurups folkhögskola: Kreativt skrivande med feministiskt perspektiv. Som jag berättat mången gång ägnar jag mig åt konstnärlig forskning och skriver ett manus som undersöker flickskap och vad det är att vara flicka.

När jag började på projektet om flickor försökte jag gå in i det med tydliga feministiska frågor. Det funkade inte. Jag satte krav på mitt skrivande. Som om ordet feminism bar med sig förhållningsregler. Jag tappade det som är så viktigt i mitt skapande: utforskandet. Som om jag snarare försökte lägga mina texter efter ett färdigt pussel. Rätta texterna efter mina personliga åsikter och erfarenheter.

Att skriva politiskt och skönlitterärt är klurigt. Det tror jag att många håller med om. Det är svårt att hitta balansen mellan att lägga fram sina åsikter och samtidigt låta läsaren själv reflektera. För mig har det hjälpt att lägga politiken åt sidan. Inte kalla texten för feministisk under tiden jag skriver den. Låta det vara en undersökning.

I manuset om flickor vill jag undersöka normer och strukturer – inte säga rakt ut vilka dessa strukturer är. I skrivandet vill jag vara nära personen och berätta om hennes upplevelser. Inte lägga för mycket vikt vid statistik och siffror. Vara nära personen. Kliva in bakom fakta och se vad som faktiskt händer där. I flickrummet och i skolan och i familjen och på universitetet och på arbetet och i hemmet och i relationen och på festivalen. Om jag inte tränger in bakom fakta fastnar jag i min egen ilska och frustration. Då blir mina fiktiva personer karikatyrer. Ensidiga. Inte mänskliga. Berättelserna blir platta.

Exempelvis skriver jag ofta om övergrepp. Olika övergrepp: misshandel, sexuellt våld, gränslöshet, mobbning. Här vill jag undersöka och problematisera offret och förövaren. Deras relation, deras status, deras olikheter och likheter. Jag vill inte skriva om ett offer som bara ett offer eller en förövare som bara en förövare. Det är en förenkling som kan vara orättvis mot offret. Övergrepp är kaos. Det är rörigt och det är svårbegripligt och svårfångat. Det kaoset vill jag skriva om. Att förenkla kan medföra att kaoset reduceras. Den som blir utsatt får inte rätt till sina känslor och sin upplevelse. Dessutom vill jag verkligen inte skriva om flickor och kvinnor som bara offer. Det om något vore att reducera och förenkla.

I sommarkursen lägger jag också mycket vikt vid undersökningen och problematiseringen. Jag tror att vi kommer åt någonting genom att arbeta på det sättet. Sedan är vi alla olika och skriver på olika sätt. Jag vet att mitt arbetssätt inte är det enda rätta – det finns många sätt att skriva. Men i all min pedagogik tar jag avstamp i min egen skrivpraktik – detta för att det är enklare att inleda ett samtal om skrivande utifrån sitt eget (ett råd som jag vill ge alla som är sugna att leda kurser. Börja med att gräva där du står. Våga prata om ditt eget skrivande. Våga ta plats. Sedan kan du reflektera kring hur andra författare gör. Men du har inte samma tillgång till andras arbetssätt som du har till ditt eget.) Dessutom kommer vi i kursen att arbeta med former som inte behöver vara fiktiva – då blir processen annorlunda. Kanske är det lättare att skriva närmare sina egna åsikter när en skriver exempelvis en essä.

Vad är det då att skriva feministiskt? Ja, för mig finns det i undersökningen. Även om jag lägger ordet feminism åt sidan i skrivandets stund, blir det ändå ett feministiskt skrivande när jag undersöker och problematiserar. När jag utforskar normer och strukturer. Utforskar vad de kan vara. Vad de kan göra. Hur de kan påverka.

p.s Vad känner du inför feministiska texter? Skriver du och läser du politiska texter? d.s

p.p.s Om du vill veta mer om kursenkommer den dyka upp på hemsidan för Skurups folkhögskolas sommarkurser. Klicka här d.d.s

Feminist + romance = sant????

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Kan man verkligen kalla romance genren för feministisk med så mycket stereotypa könsroller som de innehåller? 

Ni som läser denna blogg vet antagligen vid det här laget att jag brinner för romance genren. Det har jag alltid gjort men det fanns en tid då jag inte pratade högt om vad för böcker jag tyckte om att läsa. Jag smusslade med det och gömde böckerna bakom tidningar när jag läste på bussen till och från skolan osv. Inte för att jag skämdes, utan för att jag var så trött på alla blickar, viskningar och förutfattade meningar som folk tyckte sig ha rätten att tala om för mig. Då kunde jag inte argumentera tillbaka eller sätta ord på varför jag älskade böckerna, jag visste bara att jag älskade dem.

Det är annorlunda nu.

Jag har byggt en trygg plattform att stå på och jag fortsätter att bygga på den dagligen genom att läsa mängder med böcker, söka information och hålla mig uppdaterad om vad som händer i Romance världen, vart utvecklingen är på väg. För det är en genre som ständigt utvecklas, som ligger i framkant och till och med är före vårt samhälle i många avseenden. Men precis som i andra genrer så finns de böcker som är bekymmersamma. Och av någon anledning så är det alltid dessa böcker som lyfts fram när genren granskas under lupp i bla. media.

Då får man höra att böckerna inte är feministiska och att de är könsstereotypa och saknar djup. Påståenden som inte kunde vara mer fel. Ja, för de flesta av romance böckerna som skrivs idag i alla fall. Och det är sådant som får mig att gå igång och vilja ge mig in i en diskussion med de som har denna skeva uppfattning om genren.

Feminism handlar om tron ​​att kvinnor och män borde ha lika rättigheter och möjligheter. Det inkluderar att skapa utrymmen för kvinnors röster att bli hörda. Bokbranschen har historiskt sett varit en mansklubb, men romance genren har brutit sig loss och utvecklats till att bli ett skyddat utrymme för kvinnors skrivande. Kanske är det därför romance ofta nedvärderas av den litterära världen?
För det är vinnorna som står i centrum när det kommer till romance. Det är övervägande kvinnor som skriver och läser romance och det är kvinnor som historierna handlar om. Det är också övervägande kvinnor som arbetar med utgivningen av romance böcker på de stora förlagshusen, så visst tusan är genren feministisk. Det går dock inte att sticka under stolen att det finns många romance troper som inte känns särskilt feministiska tex, kvinnor i nöd som väntar på att mannen ska rädda dem och alfamän som dundrar in och tar vad de vill ha utan att reflektera över vad kvinnan vill och kvinnor som faller handlöst för dessa alfamän trots att de är riktiga skitstövlar, men faktum är att inte varje roman använder sig av dessa troper. De finns så många fler, så många som bejakar de feministiska värderingarna.

Romance genren har följt med samhällets utveckling och är väldigt annorlunda idag än vad de var för fem, tio, trettio år sedan och om man kollar på utbudet idag så finns det övervägande historier om kvinnor som tar ansvar, som får vad de vill ha och som vänder på steken i svåra situationer. Läsarna vill ha hjältinnor som de kan identifiera sig med (i alla fall en liten del) och som de kan se upp till och de flesta författare levererar faktiskt just det. De väljer att ta sin historia i otroligt feministiska riktningar.

De har starka kvinnliga huvudkaraktärer och kvinnors behov sätts först. De låter kvinnor utforska sina fantasier på ett tryggt sätt och de tillåter kvinnor att ta kontroll över sin sexualitet, oavsett vad deras situation är i verkliga livet.

Men det är inte bara könsrollerna för kvinnliga karaktärer som har fått en makeover. I tex. historiska romance böcker är hjältarna som för en generation sedan hade plöjt sig igenom våra hjältinnor utan att bry sig om konsekvenserna inte längre lika vårdslösa med kvinnornas rykte. De bryr sig också om familjen och vill vara närvarande i sina egna barns liv, ofta för att deras fäder var frånvarande, missbrukande eller överdriven besatt av klass och social status. Och de bestämmer sig regelbundet för att gifta sig med kvinnor som är vackra och fogliga, bara för att sedan känna sig dragna till okonventionella kvinnor som själva står i strid med samhällsnormer. Även i samtida romance böcker ser vi denna utvecklig, där männen inte känner sig hotade av en kvinna som är framgångsrik och som vet vad hon vill ha. Där de faktiskt står upp för kvinnor när de blir orättvist behandlade. Män som säger ifrån till andra män när de beter sig som skitstövlar, som inte står bredvid och ser på utan faktiskt agerar.

Det är en fantastisk utveckling som romance genren gjort och jag hoppas att folk (framför allt kanske media då det är genom dem som icke romance läsare får sina intryck av genren) kan få upp ögonen för detta och inte längre hålla fast vid de gamla föreställningarna som de har. Jag ser fram emot en tid då jag slipper ta diskussionen om jag kan vara feminist och samtidigt älska romance eller då seminarium/föreläsningar inte längre behövs för att bla. diskutera om man kan kalla romance för en feministisk genre trots att böckerna ofta skildrar stereotypa könsroller? (Bara den frågeställningen får det att krypa under skinnet på mig och jag inser att den som ställt frågan antagligen inte läst så många romance böcker publicerade de senaste åren.)

Men tills den dagen kommer så fortsätter jag – och många med mig – att ta dessa diskussioner. Att sprida kunskap. Och jag gör det med ett leende på läpparna, för jag får ju prata om något jag älskar.

 

Skrivande, feminism, 8:emars

bildmaricakallner16Tjo!

Igår var det 8:e mars. Internationella kvinnodagen. Vi uppmärksammade ojämlikhet och destruktiva strukturer, vi firade framgång och frigörelse. För mig är 8:e mars en dag full av glädje lika mycket som en dag full av kamp. Under den här dagen finns mina tankar hos de kvinnor som gått före mig. Som banat väg för mig och mina medsystrar. Jag kan skriva i mitt eget namn, jag kan studera, jag kan rösta, jag kan leva det liv som jag lever. Utan dem hade jag inte kunnat det. Utan dem hade jag kanske inte ens kunnat skriva här på Debutantbloggen.

Varje år vill jag skriva en text till de här kvinnorna. En text som uppmärksammar dem och som visar min tacksamhet. Det går aldrig. Jag har försökt med prosa och jag har försökt med essä och jag har försökt med poesi. Det står still. Texten står still. Trampar på samma ställe. Varför?

Tacksamheten jag känner stoppar orden. Det går inte att skriva. Jag kan inte visa genom texten vad jag känner. Tacksamheten sitter i min kropp. I mitt liv. Jag tvingar mig att skriva men tacksamheten verkar inte sippra in i texterna.

Jag byter vinkel. Försöker fråga vad jag vill blottlägga. Vilka orättvisor och destruktiva strukturer jag vill belysa. Blir en kvinna som skriver. Blir en feminist som skriver.

Att skriva som kvinna och att skriva som feminist? Jag vet inte ens om jag är en feministisk författare. Blir jag automatisk en feministisk författare för att jag är feminist? Vill jag vara det? Vet inte.

Kanske känner jag mig liten. Obetydlig. Vad kan mina texter göra? Vilka berg skulle de kunna flytta? Får de plats i det stora feministiska rummet? Faller de bort bland alla de andra?

I förra inlägget skrev jag om att vara oinspirerad. Om att tappa orden. Om att glömma det viktiga: utforskandet. Här gör jag det igen, glömmer det igen. Jag vill inte belysa eller redovisa. Jag vill reflektera och vrida och vända. Jag vill ställa frågor, inte ge några svar.

Tar jag mig själv på för stort allvar nu? Tror jag att mina texter ställer frågor till läsaren? Tror jag det? Tror jag att någon kommer att läsa och bry sig? Vad tror jag egentligen?

Jag måste stanna i skrivandet. Stanna i utforskandet. Det gör mig lugn. Det gör mig skrivande. Etiketter spelar ingen roll. Kalla mig för en feministisk författare eller kalla mig för något annat. Jag är inte viktig. Texten är viktig. Kanske flyttar den inte några berg, kanske flyttar den inte ens småsten men jag är i skrivandet.

Men vad är utforskandet som jag tjatar om? Det är berättarhantverket: vad händer med texten om det är en förstapersonsberättare som inte delger sina tankar eller känslor? Det är rummet: Vad händer om hela berättelsen utspelar sig i en buss? Det är i situationen: Vad händer om offret och förövaren har en stark vänskapsrelation? Det är formen: Vad händer om novellen är twitterkort och inte överskrider 140 tecken? Det är att kliva ut ur min uppfattning om hur en text ska vara och hur en situation bör vara och titta på vad som kan hända om …?

Jag har för höga prestationer vad gäller mina 8:e marstexter. Jag vill att alla ska läsa och jag vill att texterna ska tala till den andra sidan och berätta för Elin Wägner & co hur glad och tacksam jag är. Tanke: Vad skulle hända med texten om den var en fiktiv självbiografi om mitt författarskap – där jag inte skulle kunna skriva i mitt eget namn utan gå under ett manligt pseudonym, där jag inte skulle kunna studera eller rösta eller leva det liv som jag lever. Vad skulle hände med texten?

***

Kvinnodagen 2017. Hela dagen var jag på universitetet och pratade om text och skrivande med mina kurskamrater och lärare. På kvällen var jag ledare för en skrivarworkshop för kvinnor. En dag av samtal, skrivande, universitet och folkbildning. Det här blogginlägget blev årets text till 8:e mars – hittills har det varit det svårast inlägget att skriva.

p.s Hur var din 8:e mars? d.s

 

En jävla mes


img_6998

Boken är ute och jag har fastnat i den där omtalade tomheten. Samma känsla som när ett nära förhållande med någon man tycker väldigt mycket om tar slut. Ni vet, man vaknar under småtimmarna, kryper upp i soffan, bläddrar bland gamla bilder i telefonen och tänker ”Det är borta och kommer aldrig tillbaka, varför i hela helvetet gjorde jag det här?”

Jag satsade allt, la ner varenda beståndsdel av min själ i projektet ”skriva bok” och poff – jag lät det flyga iväg som ett pappersflygplan.

Nu när det har gått några veckor och jag själv har landat vet jag svaret på frågan om varför.

Jag har alltid gjort det man ska. Pluggat, fått femmor i alla ämnen, suttit längst fram i klassrummet och räckt upp handen, haft utökad studiekurs, jobbat på flera olika extrajobb samtidigt bla bla bla… Ni fattar – allt det som utmärker en riktigt duktig tjej. Det beror inte på att jag är bättre än någon annan eller har särskilda talanger. Jag saknade civilkurage nog att stå upp för mig själv och var en jävla fegis som gjorde det jag blev tillsagd. Jag önskar att jag hade andra skäl men det är sanningen.

Jaha, en högpresterande mespropp, så intressant tänker ni nu. Håll ut, det kommer en poäng i slutet. Innan ni dömer mig måste jag bara sätta in er i kontexten.

Jag började inte livet som en nermosad trasa, hela min barndom präglades motsatsen. Om jag inte fick som jag ville skrek jag tills jag svimmade, det var defaultläget. Folk kom fram och beklagade sig för mina föräldrar som snabbt blev kallade till möte hos dagisföreståndaren. ”Vi måste varna ny personal för er dotter, hon blir okontrollerat arg när man säger till henne. Alla kan inte tas med henne.”

De första åren i skolan var ett krig. ”Anna vägrade att klippa domherrar av filttyget, hon tillverkade svanar. Sen fick hon ett raseriutbrott och slängde svantavlan i golvet”, ”Vi tecknar tussilago här, men Anna målade hela pappret gult” eller ”Anna har varit i slagsmål med en av killarna igen.” Ni hör, jag var en jobbig unge som vägrade rätta sig i ledet.

Inte heller såg jag ut som en traditionell flicka – snaggad med praktiska kläder som min hopplöst otrendiga pappa hade köpt på B&W i Arninge Centrum. ”Hel och ren, inga märken eller symboler och sånt trams” tyckte skånska pappan medan jag gömde min sjuttiotalsblå Kånken lite bakom jackan och storögt betraktade flickorna med rosetter i håret packa upp sina Hello Kitty-pennskrin ur rosa Salomonryggsäckar. (Fjällräven Kånken var helt ute under senare delen av åttiotalet). Crescendot kom när det skulle väljas lucia i skolan. En tradition som gick till så att alla elever skrev ett tjejnamn på en lapp och rösterna redovisades med stor spänning på svarta tavlan. Vem var populärast i klassen? Sådär käckt som i Robinson fast med barn som deltagare. När jag kom in ropade fröken i förebyggande syfte: ”Ingen röstar på Anna, lucia ska ha långt hår!” Jag var ny, alla andra hade lekt ihop sedan förskolan. Vi hade precis flyttat till Danderyd från en lägenhet i Solna. Kontrasten från mitt vegetariska dagis Illern där vi hade karneval, var på Drakfesten på Gärdet och dansade flaskdansen med Juan från den chilenska avdelningen var enorm.

Jag är extremt vänsterhänt, skrev bakvänt och tyckte läsning var en seg utmaning som jag inte hade ro till. Det dröjde bara någon månad tills jag hamnade hos en arg speciallärare tillsammans med en elev som slickat på näsblod (han ville vara Gene Simmons i Kizz), en som inte kunde stava till myra och en som aldrig slutade sjunga i blockflöjten på musiklektionerna. Med andra ord – trotsarna. Man hade kunnat tro att det skulle gå åt skogen för oss men ett välutvecklat bildminne räddade mig genom skoltiden och jag råkar veta att de gick bra även för ”Blockflöjten”, ”Myran” och han som slickade på näsblodet. Skönt.

Någonstans där bestämde jag mig för att hädanefter göra allt perfekt. De skulle inte hitta en enda grej att klaga på. Så jävla gärna ville jag passa in.

Och jag blev duktig. Till och med bäst. Jag gick ut gymnasiet med skyhöga betyg, hade fantastiska omdömen och fick stipendium för studieprestationer varje år. Jag satt uppe hela nätterna och illustrerade mina skolarbeten tills de närmade sig konstverk, skrev monumentala regionalgeografiska analyser (den över Nordafrika är en riktig kioskvältare, fullspäckad med demografiska jämförelser mellan Mauritanien och Mali) och gjorde specialarbete om djurskötsel från ett EU-rättsligt perspektiv. Fick rekommendationsbrev och åkte till Djursholms slott och tog emot pris i en författartävling. Bla bla bla…Men vem älskar inte en sån tjej?

Jag kunde välja och vraka bland universitetsutbildningarna och beslutade mig för juristlinjen. Det självklara valet för den som vill vara perfekt.

Inombords krackelerade jag samtidigt. Den lilla flickan i mitt hjärta rev sitt hår och gjorde volter av frustration och vantrivsel.

Som jurist passar det inte att vara kreativ, lite galen, ha åsikter, skämta om allvarliga saker, dra på i sitt uttryckssätt eller sticka ut. Som kvinnlig jurist är det direkt opassande. Juristmallen krävde stor skärpning. Tusen sidor om sakrätt i 10 punkter, en tegelsten helt utan dramaturgi, är en kamp för den som läser sakta och har svårt att sitta still. Ändå var det ingenting i jämförelse med vad som behövdes för att hålla tillbaka mitt inre världskrig.

Efter examen började jag jobba på en statlig myndighet. Inget ont om den verksamheten men vi nyutexade fick standardiserade arbetsuppgifter och ombads klista in stödtexter formulerade på kanslisvenska i brev till folk som blev arga och för det mesta inte förstod ett dyft av det som stod där. Jag avancerade snabbt till förvaltningsdomstolen för en mer gedigen utbildning i att skriva så att absolut ingen förstår. Alltid otydligt och alltid med en utväg om någon skulle kritisera ett beslut. ”Vid en samlad bedömning av…” eller ”I allt väsentligt…” Ju luddigare – ju mindre risk för påhopp från överrätten. För herregud, den skräcken, att våga stå för något!

Nä nu lät jag raljant. Förlåt. Det är djupt orättvist också eftersom jag själv i sann feghet givetvis var en urduktig och följsam notarie och producerade dom efter dom i precis den stilen. För er som inte känner till det kan nämnas att en domstol alltså är en arbetsplats där vuxna människor på riktigt sätter betyg på varandra. Ja, det är sant!

Jag fick utmärkta betyg trots att ingen av mina färdigheter kom till sin rätt där. De följande tio åren satt jag på olika kontorsstolar och gjorde det som förväntades av mig. Skrev jättetråkiga inlagor med enormt många svåra ord som i princip ingen läste. Alltså, jag var bra. Jag tog på mig allt extra som gick, ledde alla projekt och utvecklade verksamheten där jag befann mig, bla bla bla… Den perfekta medarbetaren som alla vill ha i sitt team.

Jag fick beröm, men det betydde inte något för den lilla personen inuti mig. Ibland fick jag  reaktioner som tog mig tillbaka till skoltiden. De betydde desto mer. Efter fjärde intervjun på en av Sveriges finaste advokatbyråer blev jag inkallad att träffa delägaren. Han kom tjugo minuter för sent till vårt möte och inledde med orden ”Tror du att du är något? Varför ska jag anställa dig?”

Jag kände mig värdelös.

För att bota den känslan började jag plugga extra samtidigt som jag jobbade heltid, var på tusen tjänsteresor, hade två småbarn och var gravid i nionde månaden, bla bla bla… Då täffade jag en högst inspirerande föreläsare på Berghs. (Gick en yrkesinriktad utbildning där Att skriva för att övertyga – otroligt bra). Han öppnade mina ögon. ”Jag är djupt imponerad, jag har aldrig fått en så ambitiös text från en elev. Men du är på fel plats min vän. Sluta slåss mot väderkvarnarna. Lämna världen där du befinner dig och satsa på det här.”

Jag anmälde mig omedelbart till en kurs i kreativt skrivandeFolkuniversitetet. Och jag älskade det från första stund. Plötsligt hittade jag en kanal där jag kunde använda den energi och kreativitet som lagrats inom mig under årens lopp. Här fick jag uttrycka mig hur jag ville. Inget ludd, inga klichéer och ingen otydlighet. Befrielsen jag kände över att slippa vara tyglad går inte att beskriva. Och det bästa av allt. Jag fick vara precis den jag är. Mina mest dominanta egenskaper blev styrkor. Galenskapen, viljan och drivet att aldrig ge upp är grundförutsättningar för att skriva en bok. Att få ihop berättelsen och gå igenom en redigering är som att skrika tills man svimmar. Samma känsla och samma strid som jag var van att utkämpa varje dag, bara mycket mer utdragen. Och det blev en bok, Stockholm Psycho.

”Du har en egen röst, det är vad jag letar efter”, sa min kursledare. Det är den finaste komplimangen jag har fått. Den lilla tjejen i mig har aldrig blivit så glad. Hon grät, fast av lycka denna gången.

Detta är förklaringen till varför jag gjorde det.

Jag måste helt enkelt visa att jag kan göra något oslagbart, underhållande och unikt när jag själv får bestämma och vara precis den jag är. Alla oförstående lärare, inrutade byråkrater och dömande människor ska få se att en person som öser på och inte följer normer är en tillgång. Mest av allt vill jag svara den otrevliga delägaren på en av Sveriges finaste advokatbyråer det jag aldrig fick fram under mardrömsintervjun.

Så, hör upp surgubbe för nu kommer mitt svar, du får det i form av ett vårskrik:

Jag tror inte att jag är något. Jag vet det. Läs min bok så får du se.

Vänliga hälsningar

Anna- Stockholm Psycho

Ps Jag vet, det dröjde några år men du verkar ju inte ha problem med folk som kommer sent.

fullsizerender-2

Så här ser lycka ut. Bilden är tagen två sekunder efter att min förläggare skickat ett mejl där det stod att boken officiellt var klar.