Hur mycket behöver man läsa som minst?

Jag spinner vidare på Pers inlägg igår om vilken utrustning man måste ha för att skriva. Förutom utrustning (som man kan lägga väldigt mycket onödig tid och pengar på) så kan man göra likadant med att läsa om hur man skriver, istället för att sätta sig ned och faktiskt skriva.

Det finns så mycket bra att läsa om hur man skriver. Debutantbloggen till exempel. Oumbärlig daglig läsning, eller hur! Tidningen Skriva är en kompis att hålla i handen. Lennart Guldbrandsson har byggt upp ett stort bibliotek med skrivtips på webben. Det har även Pia Lerigon gjort och det finns många fler duktiga bloggare som har värdefulla tips på i princip allt. Steven Kings bok Att skriva: en hantverkares memoarer är en av alla klassiska skrivarhandböcker. Och då går jag inte ens in på alla bra poddar som finns om skrivande.

Med jämna mellanrum dyker det upp artiklar om hur lite man måste leka med sina barn (för att de ska må bra). Samma frågeställning kan man applicera på skrivandet. Hur lite måste man läsa om att skriva? Svar: Ingenting. (Till skillnad mot hur lite man måste leka med sina barn, den frågan är mer komplex). Mitt förslag är att du lägger undan alla skrivtips för ett tag. Du har så många berättelser inom dig. Alla låtar du har hört, alla dina minnen, alla anekdoter, alla böcker du har läst, filmer du har sett … allt finns där inne. Du har dramaturgin, du har temat, du har orden.

Börja skriv. Först när du kör fast kan du kika på hur andra har gjort. Men försök ringa in ditt problem. Är karaktärerna för platta? Har din fantasi tagit slut? Blev det inte roligt fastän du försökte skriva med humor? Har du vårt att avsluta din berättelse? Först när du vet vad det är exakt du behöver hjälp med kan du leta upp skrivtips som rör just det problemet.

Så funkar det i alla fall bäst för mig. För mitt höja nöjes skull vill jag gärna läsa alla skrivböcker som finns, från pärm till pärm, bara för att det är så njutbart. Men jag inser att ska det bli några ord skrivna så måste jag även skriva, och ofta finns det inte oändligt med tid till båda aktiviteterna.

Tänk om du redan kan allt du behöver veta! Bara skriv!

Direkt från hjärtat

Vissa texter vill inte ta omvägen via hjärnan. De vill gå direkt från hjärtat och ned på papper. Så är det i alla fall för mig och då måste jag skriva för hand. Jag skriver alltid matlistan för hand. Inte för att det är någon extra speciell text, men mat köper jag tydligen med hjärtat.

Vid ett tillfälle två månader efter pandemiutbrottet när allt fortfarande var otroligt nytt, osäkert och läskigt skrev jag texten nedan. Tanken var att den skulle vinna en tävling och läsas in. Den vann inget pris, men den blev känslosam. Ett tips till dig som vill skriva så det känns prova att skriva första utkastet för hand och sedan skriva om det på dator. Blir det skillnad även för dig?

Genom dig kramar vi alla vi inte kan nå

Det blir som vanligt igen. Lilla vän. Säger jag och låtsas trösta dig. Jag smyger ned näsan i din nacke och andas in. Bebisdoft. Urdoft. All mänsklig lukt ryms i din nacke. Du värjer dig mot min kram, men jag trycker dig nära.

Din hud är skyddslös.

Varje andetag tar oss ett steg närmare.

Varandra. Kanske blir det om en månad. Mer troligt är att det tar tid. De allra äldsta i vår flock hålls utanför. Hinner de se dig igen?

Lilla vän. Allt blir som vanligt en dag.

Dina ögon ser rakt igenom. Du är så liten och kan inte förstå. Vi är alla äldre, men förstår inte ändå.

Vår minsting. Du lilla. Genom dig kramar vi alla vi inte kan nå. Jag klamrar mig fast i din bebisgoa famn. Jag nosar på dig och känner doften av mänskligheten. Du går från famn till famn i den stora familj som omhuldar dig. Världen är liten och inget du saknar. Du dansar med knäböj och slänger armarna hit och dit. Huvud, axlar, knä och tå. Har du hittat.

Ett ögonblick är tiden stilla. Tiden rymmer både en evighet och en sekund.

När din feberheta rastlöshet väcker mig i gryningen finns ingen tvekan. Om det är det onämnbara som har tagit din kropp, får det gärna ta mig med.

Vi vaknar till. Frisknar till. Nedräkning.

Utandning.

Inte denna gång. Inte du och inte jag. Men någon annan. Med samma drömmar, samma hopp och samma förtvivlan.

Allt blir som vanligt igen. Lilla du. Allt annat är otänkbart.

Vi räddar liv med avstånd och isolation. Kalendern är tom, men fylls snart med ångestdag efter ångestdag.

Ingen går säker.

Värst är det för dem som vill träffa dig mest. De som inte tiden har. En månad är för dem ett år. Av längtan. Får de se dig en sista gång?

Lillan, jag vet inte. Mamma har inga svar.

Genom dig kramar jag alla jag inte kan nå.

Huvud axlar knä och tå. Knä. Och tå.

En drömplats

Platsen är viktig i feelgood. Jag älskar att flytta in i fallfärdiga herrgårdar, små personliga butiker och antikvariat, fyrtorn, ogästvänliga öar, skotska herrgårdar och andra ställen med massor av charm. Min bok knör sig in i bokhyllan under subgenren västkustromantik och utspelar sig på en liten gård i kustsamhället Ulebergshamn.

Man kan välja att skriva om något man känner till väl, ett ställe man har anknytning till, vet hur det ser ut och känner till utan och innan. Eller så kan man, som jag, välja en ort på kartan för att det ligger på bra avstånd från andra ställen, och för att det klingar vackert. För att det triggar fantasin.

Jag har placerat tre herrar i varsin sjöbod och en gård på andra sidan viken, där det finns gott om natur. Och sedan har jag hittat på allt eftersom. Det klassiska i en feelgood är att man ställer storstad mot småstad och låter huvudpersonen förvirrat röra sig däremellan. Det lilla, gemytliga, mysiga, äkta och pittoreska vinner över det storskaliga och opersonliga. I min drömvärld är Ulebergshamn det bästa som västkusten har att erbjuda. Men hur står det sig i verkligheten?

Jag är ju tvungen att se! Drar med mig familjen i vår alldeles för stora bil (gatorna på västkusten är smala), parkerar på Rosengatan (allvarligt, hur gulligt namn?!) och blickar ut över den lilla orten. Där är ju hamnen! Och vilken tur att de har en kran (för jag sjösätter ju en båt här i kapitel sexton!) Sjöbodarna ligger helt perfekt, vända mot horisonten. Främmande människor hälsar leende på oss, precis sådär som de gör på små, mycket gulliga ställen. Tonåringarna knatar iväg alldeles för fort medan den lilla drar benen efter sig och plockar maskrosor vid vägkanten.

Och då ser jag det! Precis här, i skydd bakom berget, finns en liten spricka i verkligheten. Det är bara jag (och Harry Potter möjligen) som ser det. Jag går in. De andra blir kvar utanför. Och där är gården. Med lada, traktor, fruktträd och en trädgård som går att odla. Vilken tur, det funkar. Jag kan fortsätta skriva, och drömma om vartannat. Och hoppas att alla som har anknytning till Ulebergshamn har förståelse för att jag har karvat lite i verkligheten.  

Precis här finns det en spricka i verkligheten. Vilken tur att jag upptäckte den!

Att cykla i sina karaktärers hjulspår

Caroline Möllesand cykla mountainbike på Ekerum

Skrivandet har gjort mig gott på många sätt. En av de mest oväntade sakerna som mitt romanknåpande har fört med sig är att – jag har börjat cykla.

Det låter kanske inte så revolutionerande men jag är en före detta cykelvägrare som i vuxen ålder har undvikit att cykla. Jag har bara gjort det i yttersta nödfall och har tyckt att det är jobbigt, svettigt och obekvämt. Undanflykterna har varit många.

Som jag har berättat i tidigare inlägg så utspelar sig min feelgoodroman på Ekerum på Öland där det finns ett stort utbud av aktiviteter. Till exempel har de MTB-cyklar (= mountainbike), så att en gnutta cykling skulle finnas med i min bok var givet. Därmed blev det också nödvändigt att göra research.

Jag kunde googla mig fram till en hel del, läste några cykelbloggar och ställde frågor till kunnigt folk. Men så tänkte jag: Om jag nu ska utsätta mina karaktärer för att cykla över stock och sten så får jag väl för sjutton testa själv också!

Jovisst, förra sommaren släpade jag med mig min ständige assistent, maken, till Ekerum för att hyra varsin mountainbike. Vi gav oss iväg längs den lättaste av de tre cykelslingorna och trampade över fält och längs grusvägar in i det mysiga naturreservatet Rällaskogen och vidare ner till stigen längs med Kalmarsund.

Eftersom det här inte är en cykelblogg så tänker jag inte gå närmare in på själva cyklandet.

Det jag ville ta reda på för bokens skull var saker som:

1: Hur fungerar tekniken? Växlarna, bromsarna, osv.

2: Var går cykellederna och hur är underlaget? Grus, gräs, jord, rötter, stenar?

3: Hur ser naturen ut runt omkring?

4: Hur känns det, hur doftar det, vad hör man?

5: Vad kan hända längs vägen som passar in i storyn?

Mountainbike i Rällaskogen på Öland.

Förutom att jag fick massor av stoff till mina cykelkapitel så älskade jag naturen och upplevelsen. Jag blev så pass frälst att jag veckan därpå gick och köpte mig en ny cykel. Det blev inte en mountainbike utan en hybridcykel som passar för både asfalt och grusvägar.

Jag ägnar mig absolut inte åt avancerad cykling på något sätt, däremot får jag numera vardagsmotion på enkelt och roligt sätt. När jag har suttit och skrivit länge är det perfekt att ge sig ut på en cykeltur och rensa skallen.
Tänk att jag behövde skriva en bok för att inse tjusningen med att cykla!

Du som skriver, har skrivandet lett till någon otippad händelse eller ny hobby i ditt liv?

/Caroline

Att välja plats för sin roman och varför jag valde Öland

Caroline Möllesand på Ekerum Resort

När jag bestämde mig för att påbörja mitt första längre skrivprojekt var det självklart att det mesta skulle utspela sig på en plats som jag älskar och har stark anknytning till.

I mina första kapitel får vi följa huvudpersonerna hemma i Kalmar. Den ena kvinnan, Melinda, bor bara några hundra meter ifrån vårt hus och Sannas lägenhet har jag själv bott i för 20 år sedan. Inte så viktigt egentligen, men för mig underlättade det att se välkända miljöer framför mig när jag skrev.

Det är ingen hemlighet att mina karaktärer sedan åker till Öland och att det är där som merparten av handlingen äger rum. Jag har till och med nämnt att någon åker till Gårdby Kafé & Lanthandel för att fika och att det festas på Strand hotell i Borgholm.

Vad jag däremot har hållit lite på och inte riktigt velat avslöja, helt oklart varför egentligen, är själva ”huvudplatsen”. (Så måste det väl heta eftersom det heter huvudperson?)

Nu tänker jag att det kan vara läge att berätta. Stället där Melinda och Sanna återförenas och där de tillbringar en aktiv vecka tillsammans är … trumvirvel …
EKERUM!

Ekerum har en särskild plats i mitt hjärta eftersom vi har haft sommarstuga där i flera år. Vår son har tillbringat stor del av sina sommarlov där och vi har spelat massor av golf, hängt på stranden, njutit av ljumna kvällsdopp och beundrat åtskilliga solnedgångar. Efter att stugan såldes har vi fortsatt att vara medlemmar i golfklubben och är där ganska ofta, det ligger nämligen bara 25 minuter från Kalmar.

När jag blev sjuk för några år sedan åkte jag ofta ensam till Ekerum för att vara i naturen, andas och förundras – sommar, höst, vinter och vår. Jag promenerade i skogen, strosade längs vattnet, satt på en stock och fikade eller vandrade i naturreservatet.

Det är inte bara min personliga koppling till platsen som gör att bokens handling utspelar sig där. Området är ganska stort och förutom att omgivningarna är vackra så finns där mycket för karaktärerna att göra. Kort sagt – en miljö som andas feelgood för mig.

Ekerums gård är en del av en äldre kungsgård med ursprung på 1500-talet och ligger på västra sidan av Öland, nästan mitt på ön, med ca 8 mil till norra spetsen och 7 mil till den södra. I närheten finns naturreservaten Halltorps Hage och Rällaskogen, en långgrund badvik, en kustremsa med fantastiska solnedgångar, ett fritidshusområde, en konsthall, en omtyckt camping och så förstås den härliga anläggningen Ekerum Resort. De har lägenheter, sviter, stugor, restauranger och ett stort aktivitetsutbud med bland annat två golfbanor, padelbanor, tennisbanor, mountainbikeuthyrning, hinderbana, fotbollsplaner, festlokaler och spa.

Som en kuriosa kan nämnas att filmen Den ofrivillige golfaren, där Stig-Helmer ska lära sig att spela golf, spelades in på Ekerum. Och den uppmärksamma Debutantbloggsläsaren känner igen stället eftersom jag dels har varit där på skrivresa tillsammans med Hanna, dels har träffat min testläsare Helena där.

Nästa bok då … Har jag någon mer plats som betyder lika mycket för mig som jag kan använda? Nej, det behövs inte. Även om det var perfekt med en välkänd miljö för min debutbok så ser jag faktiskt fram emot att lära känna en ny plats som är minst lika feelgoodig – det vimlar nämligen av dem på Öland. Så jag kommer definitivt att stanna kvar på ön för del 2 i min feelgoodserie. Längtar efter att få göra research på plats och det kommer ske i höst.

Glad midsommar!
/Caroline

Om mina låtsaskompisar: Att fylla på och förtydliga

Caroline Möllesand redigering av feelgoodroman
Dags för påfyllning lite överallt!

Redigeringen upptar fortfarande mycket av mina tankar så jag fortsätter att blogga på det temat. Som jag skrev förra veckan behöver jag bearbeta mina karaktärer, och jag tänker att du kanske är nyfiken på att veta mer om det. Det hade jag varit!

För några dagar sedan stötte jag på en träffande formulering. Therese Widenfjord skrev så här i ett inlägg på Instagram:
”Herregud, vad jag börjar tycka synd om mina huvudpersoner…! Allt elände jag utsätter dem för. Jag lovar att skicka dem på spa när det här är över! (Möjligen åker jag med själv också.)”

Sedan avslutade hon med hashtaggen #lekamedlåtsaskompisar. Ha ha, precis så är det ju! Att skapa sina karaktärer är som att att skaffa sig låtsaskompisar. Jag har helt klart hängt mer med Melinda och Sanna än mina verkliga vänner det senaste året. Det finns flera anledningar till det, pandemin till exempel.

Det var både roligt och spännande att utforma mina två huvudpersoner. Till en början var de ganska suddiga och när det gäller namnen tog det ett tag innan de föll på plats. Nu känns de så inarbetade att jag förmodligen kommer behålla dem. Sanna kallade jag för Fia ett tag, och Melinda hette både Mikaela och Josefine innan jag landade i just Melinda.

Mycket viktigare än namn är så klart deras erfarenheter och personligheter – hur de agerar och varför. Min tanke var att de här två kvinnorna ska vara ganska olika och därmed pusha och bromsa varandra i olika situationer. Jag har den mesta informationen om dem klar för mig i huvudet och mycket finns nerskrivet i deras karaktärsmappar i datorn.

Något som är tydligt om man läser lektörsomdömet är att jag ibland berättar för lite. Särskilt i inledningen var jag ganska noga med att inte avslöja för mycket bakgrund. Jag ville väcka nyfikenhet utan att texten blev baktung av långtråkig information.

Det är precis det som lektör-Lena har bett mig fokusera på i redigeringen. På vissa håll behöver jag förtydliga förutsättningarna så att läsaren förstår Melindas reaktioner och handlingar bättre. Jag funderar mycket på hur jag ska göra det så snyggt som möjligt och var det är läge att flika in ledtrådar och detaljer.

När jag skapade Sanna passade jag på att ta ut svängarna och låta henne vara åt det hämningslösa hållet. Det är väl det man har låtsaskompisar till? Låta dem tänja på gränserna medan man själv står bredvid och väntar på smällen.
Kloka Lena säger dock att jag behöver putsa på Sanna och välja antalet gånger hon går över gränsen. Hon får gärna sticka ut men inte så mycket att hon förstör stämningen, he he.

Som du ser finns det en del att pyssla med. Jag har försökt göra det tydligt för mig själv genom att bena ut svaren på frågorna vad, hur och varför:

VAD? Även om läsaren redan nu tar Melinda och Sanna till sig och vill veta hur det ska gå, bör jag göra det möjligt att förstå dem ännu bättre och sympatisera ännu mer med dem.

HUR? Genom att fylla på med nödvändig bakgrund så att vissa reaktioner blir mer rimliga. Kapa de värsta sensationerna så att degklumpen blir mjukare i kanterna. Se över så att händelser, känslor och insikter som innebär nästa steg i utvecklingen hos karaktärerna blir tydligare.

VARFÖR? För att romanen ska bli så harmonisk och trovärdig som möjligt. Lite mer feelgood helt enkelt.

Så med det tydliga målet i sikte tänker jag ta mig framåt.
Fast jag kan erkänna att ungefär en tiondel av mig, innerst inne, önskar att någon annan kan fixa allt det här åt mig.
Å andra sidan vill jag inte vara utan erfarenheten av omskrivning heller och jag kan tänka mig den totala tillfredsställelsen när det väl är färdigt. Jag vet att det tillhör processen och det räcker som motivation.

Lördagsenkäten – Vilken litterär figur vill du fira jul ihop med?

Det går nästan inte låta bli att ha en julrelaterad fråga såhär helgen innan julafton. Idag undrar vi helt enkelt vilken litterär figur du skulle vilja fira jul ihop med? (Och vem tror ni Pippi väljer av Sara eller Daniel? Om inte alla tre slår sig ihop till ett sällskap vill säga… men då blir vi fler än vad Folkhälsomyndigheten vill… vilket dilemma!)

Kristin Fägerskjöld

Jag skulle helt klart vilja fira jul ihop med någon spännande person. Karaktärna Julie och Maddie i Kodnamn Verity av Elisabeth Wein har jag fastnat för. De levde (kan man säga så om några uppdiktade personer?) under 1940-talet – den tid jag gillar att skriva om så mycket – och de känns både varma, spännande, lite tokiga och mycket brittiskt ironiska och jag skulle välkomna dem vid mitt bord. Kanske kan de ge mig lite mer glöd åt manuset jag kämpar med just nu.

Pippi Långstrump, kanske? Hos henne får man inte perfektion, men mycket värme och julstämning. Och, inte minst, snö!

Malin Edholm

Frågor som den här är så roliga och mysiga men ger mig samtidigt ologiskt mycket ”prestationsångest” … För att jag vill komma på det perfekta svaret och börjar gå igenom alla böcker jag läst och vänder och vrider på alla karaktärer tills det bara står still i huvudet.

Med det sagt är mitt spontana svar: Jag skulle vilja fira jul med Weasleyfamiljen i Harry Potter. Äta god mat, få en stickad tröja av Molly och ha en mysigt stökig jul i The Burrow. I detta scenario ingår även att ta del av julen på Hogwarts… så magiskt.

Sen vet jag att jag om någon timme, dag eller vecka kommer komma på ett mycket bättre svar men så får det väl vara!

Hanna Nordlander

O

När jag står och letar i min bokhylla efter en romangestalt att fira jul ihop med, inser jag att det kanske inte finns så mysigt sällskap där. Även om jag inte läser om några seriemördare eller zombier direkt, verkar karaktärerna i mina böcker tämligen dysfunktionella på det sociala planet. Så trots allt väljer jag nog pappan i min egen bok att fira jul med. 

Vi skulle laga Jansson ihop, jämföra recept och om det måsta vara stavar eller om man får riva potatisen. Han skulle be mig vika ned skjortkragen över Musse-julslipsen med små lampor på och vi skulle flina lite åt den där slipsen som vi gör varje år, fastän den förlorat sin överraskningseffekt för många år sedan och medan jag står där och viker ner kragen känner jag lukten av Scorpio-aftershaven som han köpte när han körde Ford Scorpion, som ett skämt. Vi skulle mysa åt Karl-Bertil Jonsson och när vi hade myst klart, skulle han säga det där tvåstaviga mm-m som han alltid gjorde när han kollat färdigt på något teveprogram. Vi skulle vräka i oss after eight, för det är den lyxigaste chokladen enligt familjen Nordlander, och inte förrän på kvällen, när jag gått hem till mig, skulle han öppna en flaska med något starkt i, efter att ha druckit julmust och saftglögg med mig hela dagen. Och ärligt talat, så skulle jag också hälla upp ett glas vin åt mig därhemma och tänka att det gick ju ganska bra ändå. Ja, jag tror att jag väljer pappa.

Daniel Sjöberg

När vi fick frågan om vilken karaktär vi skulle vilja vara vän med svarade jag Morrie Schwartz som ju egentligen inte är en karaktär eftersom han var en alldeles riktig människa, men han dök givetvis upp i skallen nu också. Tänk att få sitta med en glögg i handen och lyssna på Morrie när resten av familjen gått och lagt sig. Men okej, jag får väl tänka lite bortom invanda mönster nu och då får jag välja Pippi Långstrump. En fascinerande flicka som säkerligen skulle få mig att slita mitt hår å ena sidan och skratta högt å andra sidan. Sedan hade hon nog köpt fina julklappar också då hon alltid slog mig som oerhört generös med sina guldpengar, men det är ju bara en ren bonus.

Annars skulle jag bara vilja lägga karaktärerna åt sidan och konstatera att det hade varit förbålt trevligt att åtminstone äta en jullunch med Hanna, Kristin, Malin och Sara. Någon gång kanske vi kan få till något, när den här jäkla pandemin är förbi oss.

Arkeologi och råmanus

Vad jag borde gjort i helgen: Korrläst manuset till Nattens färger som nu är satt. Orkade inte börja på det, det får bli veckans kvällsjobb istället.

Vad jag faktiskt gjorde i helgen: Fördjupade mina karaktärer i Svarta vingar. Hittade en ny vinkel jag ska implementera och sedan följa upp längre fram. Gav dem lite mer back story, reflektioner över var de befinner sig och sånt, skapade liksom kött på benen.

Kom då att tänka på arkeologi. Hoppet dit är kanske inte så avlägset som det först ter sig. Jag vet inte vad en person som utgår från ett kranium och sedan återskapar hur människan såg ut kallas, men vet ni vad jag menar? Ibland går det sådana program på TV, där någon hittar en gammal skalle och någon annan modellerar fram hur personen kunde ha sett ut. Lite så känner jag mig i det här läget när råmanusskrivandet för mitt tredje manus går in på slutfasen. Det gäller att ge karaktärerna djup, att göra dem mänskliga. Vissa författare har kanske det här redan klart när de börjar skriva en historia, men för mig får jag ihop detaljerna först på slutet. Det är då jag har levt med dem så länge att jag känner dem och vet vad som är ett logiskt respektive ologiskt agerande, hur de reagerar, vad de har för preferenser. Är det någonting jag har svårt för – på tal om lördagens fråga om pet peeves – när jag läser böcker är när en person plötsligt inte beter sig som förväntat, och det inte finns någon förklaring till det, så det försöker jag själv jobba med väldigt mycket. Givetvis kan en karaktär göra något oväntat, men då ska det komma fram en bakomliggande tanke som förklarar agerandet. Tycker jag.

För att få ett klart råmanus behöver jag alltså addera lager på lager på mina karaktärer så att de blir trovärdiga, varma, mänskliga. Något insinueras i början, det måste följas upp senare. Ett sätt att agera förklaras. Därmed blir händelser legitima och historien förs framåt. Det gäller att ”tratta ner” beteendet så att det nästan blir så att personerna inte kunde ha agerat på något annat sätt, givet hur jag har byggt upp dem. Jag måste säga att det här är bland det roligaste momentet. Jag älskar att se hur trassel på berättartråden slätas ut och hur de lösa ändarna knyts ihop. Där är jag inte riktigt än med Svarta vingar, men jag är på god väg. Det var visst ett manus som skulle korrläsas först…

Frågan om alltings syfte

Mer än en gång har jag hört skrivrådet som går ut på att allt man skriver, varje scen i ens berättelse, ska ha ett syfte. Det kan formuleras på olika sätt – det behövs en konflikt, något som för berättelsen framåt, något som bränner. Ni är nog många fler som har hört det rådet, i någon form. Man behöver inte ens ha gått en skrivkurs för det, utan man kan snappa upp det i artiklar/bloggar/tidningar om skrivande, eller på olika digitala forum för skrivande personer.

Förra veckan svarade vi på frågan vad vi skulle vilja utveckla som författare – och även i mitt eget inlägg några dagar tidigare skrev jag om research som ett av mina förbättringsområden. Men jag har också kommit att fundera alltmer på detta – att jag behöver hitta en sund balans när det gäller att förhålla mig till nyss nämnda råd. Jag behöver våga bre ut mig, låta min text ta plats och bli lite långrandig.

För vi kan hårdra det där rådet. Skala bort allt krimskrams runtomkring – detaljerade miljöbeskrivningar, dialoger som inte är tillräckligt pang på rödbetan, för utförliga inre monologer, kanske några sidohistorier, en och annan bikaraktär – tills det inte återstår mycket mer än själva fabeln. Okej, jag fattar att det inte är vad som avses. Visst fyller miljöbeskrivningar en funktion, till och med de lite mer detaljerade (eller?). Men i mitt fall kan det här ibland skapa en alltför snabb framåtrörelse i manuset. När jag har redigerat mina manus har jag flera gånger fått fördjupa, bygga ut, förankra storyn och karaktärerna i en bakgrund. Och en hypotes jag har är att jag har hoppat över det där under råmanusfasen eftersom jag hör en röst i mitt huvud som påminner mig om att allt måste ha ett syfte, att vartenda ord ska driva berättelsen framåt.

När jag nu har startat upp nästa manus, försöker jag att värja mig mot den där rösten och invända att en långsam scen visst kan vara läsvärd, att det är okej att stanna upp och dra ut på saker, att det kan vara intressant nog ändå. Jag läste nyligen ut Marian Keyes Vara vuxen. En 600 sidor lång roman som lätt hade kunnat vara minst 100 sidor kortare – ändå uppskattade jag varje sida. Som läsare sitter jag alltså inte och somnar om jag inte upplever att precis varenda scen för handlingen framåt tillräckligt snabbt (så länge det jag läser ändå på något sätt är fängslande/vackert/intressant/tankeväckande förstås), så jag borde kunna släppa den tanken även när jag skriver (det bygger i och för sig på att jag litar på min egen förmåga att skriva fängslande/vackert/intressant/tankeväckande, och det känner jag ju sannerligen inte alltid att jag gör. Kanske är det det som är problemet).

För övrigt kanske alla skrivråd inte är för alla. Vissa behöver höra en viss typ av skrivråd, och andra en annan. I det här fallet kanske man ska rikta rådet mer till, säg, Tolkien och Proust..? Jaja, jag vet att de har sina stilar och är älskade och upphöjda, men visst skulle de kunna skala ner sina texter pyttelite utan att det gjorde så hemskt mycket? Eller svor jag precis i kyrkan nu?

Lördagsenkät: Vad vill du vilja bli bättre på inom skrivandet?

Som en spin off på förra lördagens fråga vad vi tycker vi är hyffsade på kommer här då det vi tycker att vi behöver förbättra oss på…

Kristin Fägerskjöld

När jag läste Hannas diktsamling tidigare i år blev jag så grymt imponerad av hennes förmåga att framkalla känslor inom mig. Det riktigt knep i hjärtat. Så skulle jag också vilja kunna gestalta!

Sara Molin

I mitt förra inlägg skrev jag om research som ett av mina utvecklingsområden. Jag behöver nog främst bli bättre på att våga be andra om deras tid, även människor som jag inte känner – det kommer jag att behöva när jag skriver nästa manus. Jag har hört flera författare prata väldigt gott om research i form av intervjuer med främmande människor – att folk blir så glada när de får berätta om sig själva och det de har kunskap om. Det stämmer nog, och jag ska försöka att ha det i åtanke vid kommande intervjuer, istället för att känna mig som någon jobbig typ som tar upp folks tid i onödan och ställer dumma frågor…

Malin Edholm

Om jag fick välja något att bli bättre på i mitt skrivande så skulle det vara dialoger! De där naturliga dialogerna som ger en rysningar för att de är så bra, sådana vill jag kunna skriva!

Hanna Nordlander

Å, då skulle jag vilja ha bättre överblick för att kunna ha koll på längre texter, som romaner. Det borde inte vara omöjligt, men jag är mer analytisk och håller oftare på med detaljerna än med disposition och helhet.

Daniel Sjöberg

Allt. Det är väl det enkla svaret på den här svåra frågan. För jag tycker att det är en svår fråga som egentligen borde ställas till någon som läser mig. Min redaktör till exempel, eller ett annat proffs. Eller helt vanliga läsare. Jag vet inte något annat sätt att säga det på än att jag givetvis bara måste bli bättre. Skriva, skriva, skriva. Redigera, redigera, redigera. Gång på gång på gång till dess att det är så bra det någonsin kan bli. Till dess att helheten blir något fantastiskt. Om jag kan nå dit vete sjutton, men jag är övertygad om att enda sättet att göra det på är att fortsätta med mina misstag.

.

Lördagsenkät: Vilken är din främsta styrka inom skrivandet?

En del kan skriva dräpande dialoger, andra fantastiska förstameningar. Idag svarar vi på frågan vad vår främsta styrka är inom skrivandet. Det verkar som om vi kompletterar varandra bra, tänk om vi skulle skriva något ihop? Då får vi allt från underbara karaktärer som gestaltas på ett magnifikt sätt, härliga sexscener och knivskarpa dialoger i en medryckande miljö!

Kristin Fägerskjöld

Jag har av flera personer (lektör, redaktör, läsare) fått höra att jag är bra på att skapa en stämning som om läsaren vore där själv, och det är kul! Sedan tycker jag också att det är roligt att skriva dialoger, men där har jag inte fått samma feedback, haha.

Sara Molin

En sådan där fråga som är svår att svara på, eftersom den spontana reaktionen är ”näe, jag är väl inte så värst bra på att skriva egentligen.” Svårt att peka på sina starka sidor, liksom. Men karaktärer är nog min grej. Åtminstone är det en av de saker jag själv gillar allra mest med skrivandet, och det som driver mig framåt. Att skapa, lära känna och gestalta olika karaktärer. Sedan älskar jag att skriva dialog, så det är väl en av mina styrkor i den meningen att de partierna brukar gå ganska geschwint att skriva. Så, sammanfattningsvis: Jag skapar karaktärer och låter dem prata med varandra!

Malin Edholm

Jag tänker göra det riktigt lätt när jag svarar på veckans enkätfråga och säga att jag skriver bra sexscener!

Hanna Nordlander

Jag tror att det är min förmåga att skala av och lämna tomrum åt läsaren. När jag skrev på Stillna ville jag framkalla hur det kändes, och det kunde jag inte göra genom att bara berätta, utan jag var tvungen att gestalta. Då får läsaren själv fylla i med känslor. Om jag skulle ta med någon reaktion, så skulle den vara återhållsam. Att berätta något kraftfullt eller våldsamt på ett återhållsamt sätt, det tror jag kan skapa intressanta effekter.

Daniel Sjöberg

Det känns lite förmätet att påstå att man är bra på något när man precis släppt en bok och väntar in läsarreaktioner (två fina recensioner räcker liksom inte) och ännu mer förmätet att påstå att jag är bra på just det eller det. Jag har fått höra från ett par proffs (alltså en redaktör och en lektör) att jag är bra på dialog. Jag har samtidigt fått höra att jag är lite för mycket talking heads, alltså prat och inte så mycket mer, och det är något jag jobbat med. Jag tycker om att skriva dialog. Så långt kan jag sträcka mig. Antagligen för att jag tycker om att läsa dialog. Så kanske är det min styrka. Jag hoppas att jag har fler. Snart vet jag kanske, när läsarna hör av sig.

.

Jag ljuger så bra eller sanningen om varför jag skriver

Det slog mig i helgen att jag nog har ljugit lite för er på sistone. Härom veckan var lördagsfrågan om jag hellre skulle ha framgång hos den breda massan medan jag levde eller bli hyllad långt efter min död. Jag valde den kommersiella vägen; klart jag hellre vill bli läst och uppskattad av en bred publik medan jag lever (villkoret innehöll också delen om att bli ratad av förståsigpåare, jag får köpa det med). Började tänka lite mer på det där, särskilt efter Ifiyenias gästinlägg igår, och trots att jag svarade att jag skriver för läsarna, så inser jag nu att det är lite att ljuga.

Jag skriver nästan mest för mig själv, för min egen skull. På mitt eget sätt, även om det naturligtvis tar intryck från andra författare och jag utvecklas hela tiden. Jag skriver de böcker jag själv skulle grabba tag i för att omslaget lockar och som skulle få mitt hjärta att göra dubbelslag när jag läste baksidan och känna Åh, precis vad jag skulle vilja läsa! (Jag förstår att alla naturligtvis inte känner så för mina böcker. Smaken är som baken, och vilken tur, för annars skulle vi ju alla satsa på att skriva kopior av varandras böcker.)

Jag kan inte skriva på något annat sätt. Jag vill det inte heller. Att knappa på tangenterna är för mig ett sätt att få egentid. Det är avkoppling från verkligheten, att slippa vardagsbekymmer och ge utlopp för kreativiteten som bor inom mig. Det är motvikt till mitt stundtals mycket stressiga brödjobb med rapporter, siffror, utredningar och deadlines. Jag behöver skriva, har jag märkt, och jag mår bra av att göra det. Hrm, när jag läser igenom det här stycket inser jag nästan att jag skulle kunna säga att jag är beroende av skriva, för så känns det. Det har blivit ett nästan dagligt inslag, en rutin som sitter, en (o)vana.

När jag tog upp mitt skrivande igen för sådär fyra år sedan gjorde jag det för att se om jag fortfarande kunde uttrycka mig. Jag var sugen på att skriva en bok, en lång historia. Inte bara noveller, som jag hade skrivit tidigare. Kunde jag det? Det var min utmaning. Jag tänkte inte så långt som att den skulle bli publicerad, knäckfrågan var om jag kunde åstadkomma ett manus av romanlängd. Och det kunde jag! Det blev inte bra, det är förpassat till en mapp på datorn och förmodligen kommer den inte gå att arbeta om så att den håller måttet till att skicka in till något förlag (jag har gjort några halvhjärtade försök till det under åren, men det slutar varje gång med att jag ger upp), men då var jag oerhört stolt över den. Jag hade bevisat för mig själv att jag kunde hitta på en historia som höll ihop i ungefär hundra tusen ord.

Jag, jag, jag. Det är i grund och botten det mitt skrivande handlar om. Varför jag skriver, vad jag skriver. Nerkokat till det inser jag att det låter egocentrerat, men det ger mig glädje, tillfredsställelse och avkoppling. Och det kan väl aldrig vara fel?

Jag hoppas få behålla den här känslan för skrivandet så länge jag lever och jag hoppas att ni också skriver för att ni mår bra av det, oavsett vad ni skriver eller vilka syften ni har med era texter.

Rätta tidsandan

Igår skrev Anna Agrell på Debutantbloggen och passade en fråga vidare till mig, som skriver inom samma genre (till och med samma årtionde) som hon hur jag ställde mig till att skriva historiskt – är känslan eller trovärdigheten viktigast? En jätteviktig fråga, tycker jag, för att skriva om en tid som passerat är att behöva ta ställning till ytterligare en parameter när du skapar din berättelse.

Jag har skrivit om research tidigare och där slog jag fast att det svåra med att skriva historiskt är inte att kontrollera fakta. Vi har alla tillgång till Google idag och det mesta går att hitta svar på. Att checka av korrekta historiska förlopp och autentiska miljöer är alltså förhållandevis lätt. Det är svårare att fånga själva tidsandan. Vad tänkte människorna? Vilka känslor hade de? Hur pratade de? Språket utvecklas hela tiden, vilket vår eminenta Hanna Nordlander var inne på i ett inlägg för några veckor sedan, både det talade och det skrivna. Och vi kan slå fast en sak: det har hänt mycket sedan 1940-talet.

Redan när jag skrev Klar himmel funderade jag på det här med hur folk skulle prata i den. Boken utspelar sig delvis i England och delvis i Sverige, men den engelska delen hade jag inte lika svårt för. Där hänger fortfarande mycket titlar och högtravande tilltal kvar. I Sverige har vi slutat med det för länge sedan, vilket gjorde det svårare för mig att veta hur man pratade med varandra. Idag säger vi kanske ”ni” till någon om vi vill vara väldigt artiga, men på 1940-talet var ett ”niande” inte alls accepterat, det sågs snarare som ett tecken på att någon inte var hövlig nog – det vill säga precis det omvända mot vad jag ville uppnå. Istället användes titlar, precis som Anna var inne på i sitt inlägg, och omnämnande i tredje person, t ex: Fru Fägerskjöld borde prova det nya receptet på strömmingslåda, det skulle hon tycka om!”

Efter att ha lyssnat på gamla radioprogram och tittat på pilsnerfilmer för att försöka fånga pratet, var det en sak som slog mig. Folk var mästare på att säga en sak utan att blanda in vare sig titel eller genus, förmodligen för att de redan då tyckte att det kunde bli lite väl omständigt. Istället för ”Tycker fru Fägerskjöld verkligen att det är nödvändigt? Frun borde verkligen tänka om” skulle de kunna säga ”Är det verkligen nödvändigt? Vore det inte på sin plats att tänka om?”. Det omskrivningstricket har jag använt ett flertal gånger för att undgå tilltalsfällan.

Men att skriva så rakt igenom hela boken… Nej.

Jag kom till samma svar som Anna. Ibland måste formen ge vika för känslan. Jag och min redaktör diskuterade det väldigt mycket. Lösningen för min bok – jag säger inte att den är bäst för alla – var att koncentrera de högtravande, titelfixerade replikerna till några få personer. Mellan den unga Karin och hennes arbetsgivare, advokaten Leander, där det är uppenbart att de skiljer sig kraftigt åt i ålder, samhällsposition och klassbakgrund, lät jag detta tilltalssätt blomma ut. För den stora massan av repliker valde jag att ha med det här sättet att prata någon gång ibland men långt ifrån alltid.

Nu skriver både Anna och jag om tid som ligger ungefär 80 år tillbaka i tiden. Trots att språket inte är detsamma nu som då, är skillnaden ändå mindre än hur det var på t ex 1700-talet. Jag tänker på Niklas Natt och Dag (som skrivit böckerna 1793 och 1794), inte skriver han replikerna som de verkligen pratade då. Och kan vi ens slå fast hur någon pratade under järnåldern/vikingatiden, perioden Johanne Hildebrandt skriver om i sina böcker i serien Sagan om Valhalla? Knappast.

Så mitt svar på Annas fråga är: Jag tror känslan är viktigast när du skriver historiskt. Om du har gjort läxan med att kontrollera fakta, tecknat miljön så att läsaren lever sig in och har andra tidstypiska detaljer med i berättelsen, så tror jag inte någon skulle hänga dig för att du inte 100% använder dig av korrekta replikskiften. Tidsandan sitter i mer än bara tilltal.

När karaktärerna får liv

Foto: Kajsa Göransson

Ibland berättar skrivande människor om hur deras karaktärer börjar leva sina egna liv. Plötsligt är det inte författaren som styr vad som händer, utan karaktärerna har blivit så levande att de tar berättelsen i egna händer och för den i riktningar som författaren inte haft en tanke på. Jag har tidigare varit lite skeptisk när jag hört sådana historier. Visst, ny inspiration föds väl ju mer tid man lägger på manuset, men det är väl ändå från författaren själv som texten kommer? Någon beskrev det till och med som att hen inte hade någon makt över manuset alls, utan såg sig bara som den som knackade ner orden som behövde berättas, ord i en redan färdig berättelse som liksom bara … kom. För mig låter det som om man ser sig själv som en förmedlare av en helig skrift, och det är inte så jag ser på mina berättelser. Det är mina berättelser, och jag är högst delaktig i att skapa dem.

Men (som ni kanske har förstått vid det här laget gillar jag att inleda meningar med men), jag har ändå börjat förstå vad de där personerna menar. Litegrann. Inte om den-heliga-skrift-tillblivelsen, men det här med att karaktärerna börjar leva egna liv. Ju mer jag lär känna mina karaktärer, desto större utrymme får de att påverka berättelsen. Karaktärerna agerar, reagerar och kommunicerar, och hur de gör det blir ibland tydligt först när jag skriver det. Ibland upptäcker jag att de inte beter sig precis i linje med det jag har planerat, och ofta är det i de stunderna som skrivandet är absolut roligast.

Jag har nyligen börjat skriva på mitt tredje manus, efter en ganska lång period av tänkande, idéutvecklande och antecknande. Det är nu när jag är igång och skriver som karaktärerna börjar få liv. Visst har jag en bild av dem redan innan (även om jag inte hör till de författare som skriver långa listor med karaktärernas utseende, bakgrund och karaktärsdrag), men det är faktiskt först under själva skrivandet som jag lär känna dem på riktigt. Eller, i vissa fall, under redigeringen.

Karaktärerna är det jag tycker är allra roligast med skrivandet. Jag är ingen val-fantast (som i den dramaturgiska valen). Jag har i och för sig en tanke om dramaturgin när jag skriver, men det är karaktärerna och deras utveckling och relationer som är min motor. Att nu få starta upp med ett helt nytt gäng, är hur kul som helst! Och just den här gången ser jag extra mycket fram emot att få umgås med och lära känna mina nya karaktärer, kanske för att det var så längesedan jag skrev nytt. (En oönskad julklapp, som kommer ut i oktober, skrev jag en stor del av redan innan jag fick avtal för Som en öppen bok – så det har hunnit gå lång tid!).

Så idag, när jag är ledig från lärarjobbet och har en hel skrivdag, ska jag kasta mig ut med mitt nya gäng. En som jag beundrar, en som jag skulle vilja våga vara lite mera som, en som skrämmer mig, en som jag relaterar väldigt mycket till och en som jag redan är hopplöst förälskad i. Bland andra. Vi får väl se hur lång tid det tar innan de börjar ta makten över manuset.

Jag vs August

En vanlig fråga jag får när jag berättar att jag har skrivit en roman och som bäst håller på att redigera färdigt nummer två, är om jag har slutat jobba och livnär mig på författarskapet. Som Sara skrev förra veckan är det något av en utopi för många. Jag är däremot glad över att jag inte behöver försörja min familj på mitt skrivande. Inte mycket pengar skulle trilla in därifrån, om jag säger så. (Än, tillägger optimisten i mig.)

”Var vänlig skicka mer förskott på boken”, eller något liknande tror jag August Strindberg krävde för att försörja sig och familjen när han levde i Frankrike eller något annat hörn av Europa och hade det lite knapert.

August Strindberg. Beundrar verkligen hur håret kan ha en sådan volym på varje foto. Volymen på mitt författarfoto fick jobbas fram hårt, ska jag erkänna.

Det är minst sagt lite skillnad på mig och August. Inte minst kön, kvinnosyn, volym i håret, antal äktenskap och grad av kändisskap. Faktum är att jag är ganska glad över att jag inte är August utan bara jag, men just den där lättvindiga inställningen till förskott är jag lite avundsjuk på.

Om du blir antagen på ett (traditionellt) bokförlag får du ett förskott på din bok när ditt manus godkänns. Jättekul! Tack! Det kändes verkligen häftigt. Det rör sig dock inte om några astronomiska summor och sedan dröjer det innan det trillar in något mer. Jag vet inte om det gäller alla förlag, men på mitt avräknas författarna året efter ett försäljningsår så jag har alltså inte ännu fått någon första utbetalning av royalty. Det kommer först under våren 2021. Biblioteksersättningen på 1,01 kr/lånetillfälle fungerar likadant, och där är det dessutom så att du måste komma upp i >2000 lån för att få minimiersättningen. Statistik för 2018 visar att det var 4300 författare totalt som fick någon utbetalning. En bra grej är dock att det inte räknas per bok utan per författare… så det borde rimligtvis bli större chans att få någon ersättning ju fler titlar du ger ut?

Det krävs ingen större matematikförmåga för att förstå att det skulle bli väldigt skralt på bankkontot om det inte fylldes på av någonting annat. När jag får frågan om jag lever på mitt skrivande brukar jag därför svara: ”Nej, det gör jag inte, för jag vill fortfarande äta varje dag.” Nästa år blir det däremot spännande att se vad royaltyn blir och hur många gånger min debutbok Klar himmel lånades ut (jag tror man får en redovisning även om man inte kommer upp till miniminivån? Rätta mig någon om jag har fel!). Till dess kämpar jag på med mina skrivprojekt och är rätt glad att jag har ett vanligt åtta-till-fem-jobb att luta mig emot när det gäller att förse mig med en lön varje månad.