Lördagsenkät: Vad vill du vilja bli bättre på inom skrivandet?

Som en spin off på förra lördagens fråga vad vi tycker vi är hyffsade på kommer här då det vi tycker att vi behöver förbättra oss på…

Kristin Fägerskjöld

När jag läste Hannas diktsamling tidigare i år blev jag så grymt imponerad av hennes förmåga att framkalla känslor inom mig. Det riktigt knep i hjärtat. Så skulle jag också vilja kunna gestalta!

Sara Molin

I mitt förra inlägg skrev jag om research som ett av mina utvecklingsområden. Jag behöver nog främst bli bättre på att våga be andra om deras tid, även människor som jag inte känner – det kommer jag att behöva när jag skriver nästa manus. Jag har hört flera författare prata väldigt gott om research i form av intervjuer med främmande människor – att folk blir så glada när de får berätta om sig själva och det de har kunskap om. Det stämmer nog, och jag ska försöka att ha det i åtanke vid kommande intervjuer, istället för att känna mig som någon jobbig typ som tar upp folks tid i onödan och ställer dumma frågor…

Malin Edholm

Om jag fick välja något att bli bättre på i mitt skrivande så skulle det vara dialoger! De där naturliga dialogerna som ger en rysningar för att de är så bra, sådana vill jag kunna skriva!

Hanna Nordlander

Å, då skulle jag vilja ha bättre överblick för att kunna ha koll på längre texter, som romaner. Det borde inte vara omöjligt, men jag är mer analytisk och håller oftare på med detaljerna än med disposition och helhet.

Daniel Sjöberg

Allt. Det är väl det enkla svaret på den här svåra frågan. För jag tycker att det är en svår fråga som egentligen borde ställas till någon som läser mig. Min redaktör till exempel, eller ett annat proffs. Eller helt vanliga läsare. Jag vet inte något annat sätt att säga det på än att jag givetvis bara måste bli bättre. Skriva, skriva, skriva. Redigera, redigera, redigera. Gång på gång på gång till dess att det är så bra det någonsin kan bli. Till dess att helheten blir något fantastiskt. Om jag kan nå dit vete sjutton, men jag är övertygad om att enda sättet att göra det på är att fortsätta med mina misstag.

.

Rätta tidsandan

Igår skrev Anna Agrell på Debutantbloggen och passade en fråga vidare till mig, som skriver inom samma genre (till och med samma årtionde) som hon hur jag ställde mig till att skriva historiskt – är känslan eller trovärdigheten viktigast? En jätteviktig fråga, tycker jag, för att skriva om en tid som passerat är att behöva ta ställning till ytterligare en parameter när du skapar din berättelse.

Jag har skrivit om research tidigare och där slog jag fast att det svåra med att skriva historiskt är inte att kontrollera fakta. Vi har alla tillgång till Google idag och det mesta går att hitta svar på. Att checka av korrekta historiska förlopp och autentiska miljöer är alltså förhållandevis lätt. Det är svårare att fånga själva tidsandan. Vad tänkte människorna? Vilka känslor hade de? Hur pratade de? Språket utvecklas hela tiden, vilket vår eminenta Hanna Nordlander var inne på i ett inlägg för några veckor sedan, både det talade och det skrivna. Och vi kan slå fast en sak: det har hänt mycket sedan 1940-talet.

Redan när jag skrev Klar himmel funderade jag på det här med hur folk skulle prata i den. Boken utspelar sig delvis i England och delvis i Sverige, men den engelska delen hade jag inte lika svårt för. Där hänger fortfarande mycket titlar och högtravande tilltal kvar. I Sverige har vi slutat med det för länge sedan, vilket gjorde det svårare för mig att veta hur man pratade med varandra. Idag säger vi kanske ”ni” till någon om vi vill vara väldigt artiga, men på 1940-talet var ett ”niande” inte alls accepterat, det sågs snarare som ett tecken på att någon inte var hövlig nog – det vill säga precis det omvända mot vad jag ville uppnå. Istället användes titlar, precis som Anna var inne på i sitt inlägg, och omnämnande i tredje person, t ex: Fru Fägerskjöld borde prova det nya receptet på strömmingslåda, det skulle hon tycka om!”

Efter att ha lyssnat på gamla radioprogram och tittat på pilsnerfilmer för att försöka fånga pratet, var det en sak som slog mig. Folk var mästare på att säga en sak utan att blanda in vare sig titel eller genus, förmodligen för att de redan då tyckte att det kunde bli lite väl omständigt. Istället för ”Tycker fru Fägerskjöld verkligen att det är nödvändigt? Frun borde verkligen tänka om” skulle de kunna säga ”Är det verkligen nödvändigt? Vore det inte på sin plats att tänka om?”. Det omskrivningstricket har jag använt ett flertal gånger för att undgå tilltalsfällan.

Men att skriva så rakt igenom hela boken… Nej.

Jag kom till samma svar som Anna. Ibland måste formen ge vika för känslan. Jag och min redaktör diskuterade det väldigt mycket. Lösningen för min bok – jag säger inte att den är bäst för alla – var att koncentrera de högtravande, titelfixerade replikerna till några få personer. Mellan den unga Karin och hennes arbetsgivare, advokaten Leander, där det är uppenbart att de skiljer sig kraftigt åt i ålder, samhällsposition och klassbakgrund, lät jag detta tilltalssätt blomma ut. För den stora massan av repliker valde jag att ha med det här sättet att prata någon gång ibland men långt ifrån alltid.

Nu skriver både Anna och jag om tid som ligger ungefär 80 år tillbaka i tiden. Trots att språket inte är detsamma nu som då, är skillnaden ändå mindre än hur det var på t ex 1700-talet. Jag tänker på Niklas Natt och Dag (som skrivit böckerna 1793 och 1794), inte skriver han replikerna som de verkligen pratade då. Och kan vi ens slå fast hur någon pratade under järnåldern/vikingatiden, perioden Johanne Hildebrandt skriver om i sina böcker i serien Sagan om Valhalla? Knappast.

Så mitt svar på Annas fråga är: Jag tror känslan är viktigast när du skriver historiskt. Om du har gjort läxan med att kontrollera fakta, tecknat miljön så att läsaren lever sig in och har andra tidstypiska detaljer med i berättelsen, så tror jag inte någon skulle hänga dig för att du inte 100% använder dig av korrekta replikskiften. Tidsandan sitter i mer än bara tilltal.

Dialog!

Dialog är ett effektivt berättarverktyg med många användningsområden; den driver handlingen framåt och förmedlar information som berättat på annat sätt kan kännas framtvingat. Dialogen ger på ett enkelt sätt läsaren en djupare inblick. Dialog utvecklar även relationer, mellan två eller fler av karaktärerna. Bra dialog gör texten mer levande, får oss att känna mer. Den kan också tillsätta en humor som är svårare att uppnå enbart i tankar.

Dialog kan vara otroligt bra, men också väldigt dålig. När dialogen faller så faller trovärdigheten för karaktärerna. Om dialogen låter tillgjord, platt eller ensidig så tappar läsaren tilliten till författaren. Två viktiga saker att tänka på vid dialog är att tempot är rätt, varken för snabbt eller för långsamt. Det är också viktigt att tonen förmedlar sinnesstämning och personlighet hos karaktärerna, och att dessa skiljer sig mellan dem så att inte författarens egen stämning och personlighet lyser igenom.

Dialog är, enligt min erfarenhet, något som författare antingen älskar eller hatar att skriva. Vissa författare har en fallenhet för dialog och det verkar åtminstone som om det kommer lätt för dem. Jag är en författare som kan skriva en hel novell utan dialog. Jag förlorar mig i karaktärens eller karaktärernas tankar, gestaltningen och miljön tills jag glömmer att de kanske borde prata med varandra också. Jag går ofta tillbaka i efterhand och lägger till repliker. Att skriva dialog är något jag tränar mycket på och jag tror jag har mer och mer dialog i mina noveller.

Skrivövning: Skriv ett brev till din karaktär.

Vi lägger ofta mycket tid på att skapa karaktärer, hur de ser ut, bra och dåliga sidor, vad de gillar och inte gillar. Men idag vänder vi på det:

Skriv ett brev till en av dina karaktärer och berätta om dig själv. Anpassa brevet till karaktärens intressen och personlighet. Vad skulle din karaktär vara intresserad av att veta om dig? Vad har ni gemensamt? Hur ser din vardag ut? Berätta gärna om något som inträffade i helgen eller om något som du ska göra i sommar. Vad ser du fram emot? Anpassa ordval och formuleringar efter karaktären som ska läsa brevet. Skriv gärna för hand på riktigt brevpapper och lägg i kuvert.

För dig som vill fortsätta:

Läs brevet med din karaktärs ögon och svara på brevet utifrån karaktärens perspektiv. Ställ samma frågor till karaktären som du ställde till dig själv. Hur svarar karaktären dig?

 

Lycka till!

We have take off

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Jag har landat efter bokmässan och tröttheten, eller boksmällan som det också kan kallas, har sakta försvunnit. Vardagen är tillbaka och med den redigeringen av Brutna små regler.

Det blir mycket tjat om redigering just nu får mig, men får jag anförtro er en sak?

Jag har verkligen börjat gillar redigeringen. Jag ser verkligen hur manuset lyfter lite mer för varje gång det nagelfars. Det är en ganska häftig känsla. Med Hemligheter små tyckte jag mest att redigeringen var stressig och jobbig, även om slutresultatet blev jättebra. Denna gång kan jag nog uppskatta redigeringen mer.

Denna omgång har jag dessutom testat på ett nytt sätt att ta mig an redigeringen och det verkar fungera. Jag känner inte alls lika mycket panik denna gång.

Om ca 1 vecka ska jag skicka in manuset till redaktören igen och just nu känns det som sagt ganska lugnt. Som att jag har koll på läget 🙂 Jag har skyndat långsamt denna gång. Verkligen tagit mig tid med varje kapitel.

Jag går igenom kapitel för kapitel. Jämför mina egna tankar och idéer som jag skrivit ner med feedbacken från redaktören och sedan ser jag var jag kan göra med det. Jag jobbar mycket med sub-ploten denna omgång eftersom vi bestämt att vi ska skruva upp den ett snäpp så det ställer till med mer problem för mina huvudkaraktärer. Att det blir ytterligare ett hinder som de måste ta sig över för att få varandra. Jag gillar den verkligen men det gäller att hålla tungan rätt i mun så att den inte tar över för mycket. Det ska ju trots att vara en sub-plot 🙂 och i dessa nya situationer som uppstår då vi tvistar till det lite extra så finns det möjligheter att visa ännu mer av mina karaktärers olika sidor. Plocka fram delar som annars kanske inte kommit fram. Och det är också en utmaning.

En annan sak som jag fokuserar på denna runda av redigering är att rätt känsla finns i varje kapitel. Att det speglas genom karaktärernas handlande och sinnesstämning. Och att det finns en förändring. Om kapitlet börjar med att min hjältinna är irriterad så ska hon helst inte vara det i slutet av kapitlet, utan det ska ha skett en förändring. Inte så lätt alla gånger men jag försöker 🙂

Jag tittar också på att varje kapitel har en tydlig konflikt som för handlingen framåt.

På onsdag är planen att vara klar så att jag kan skriva ut manuset och läsa igenom det på papper. Det blir en helt annan känsla att läsa det på papper än på en skärm och jag har mycket lättare att få ett för i läsningen när jag läser det på papper. Jag ser lättare var det inte fungerar osv.

Om jag hinner med fem kapitel om dagen så borde det inte vara några problem att skriva ut manuset på onsdag kväll 🙂 och det borde jag klara. Eller rättare sagt, det ska jag klara 🙂

Kram på er och ha en underbar start på veckan ❤

Vad skulle hända om …?

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

En idé till ett manus kan dyka upp när och hur som helst, en låt man hör på radion, en dikt, ett samtal man råkar höra på tåget, ett minne, en nyhetsartikel, ja listan kan göras lång. Men hur bygger man vidare på den där första idén?

Hemligheter små tog sin början med en dialog mellan Daniel och Alexandra som dök upp i mitt huvud medan jag var ute och promenerade. Eller rättare sagt, Daniel pratar och Alexandra får hjärnsläpp och slänger igen dörren i ansiktet på honom. Ni som läst boken vet vad jag menar 🙂 I alla fall så var det utifrån det fragmentet som deras berättelse växte fram genom att jag hela tiden ställde mig frågan: Vad skulle hända om …?

Samma sak när jag sedan skrev manuset till Brutna små regler. Där hade jag redan karaktären Agnes, Daniels rastlösa lillasyster, som grund och utifrån henne byggdes berättelsen med hjälp av samma fråga: Vad skulle hända om …?

Visst resultera det i en hel del sandösning, men jag gillar det. Att ösa sand och sedan bygga mitt sandslott.

Fast vad skulle hända om … jag inte gick till väga så när jag skriver nästa manus?

Jag laddar för fullt, eller min hjärna gör det i alla fall

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Lite mer än en vecka har gått sedan jag skickade Brutna små regler till förlaget och jag bestämde mig för att inte öppna manuset för ens jag får tillbaka deras kommentarer, men det hindrar ju inte min hjärna från att jobba på högvarv – nonstop hela dygnet verkar det som 🙂

Redan dagarna efter började det. Jag satt och åt frukost och plötsligt slog det mig att scenen på bröllopet skulle bli så mycket bättre om jag tvistade till det ännu mer. Medan jag stod och lagade middag samma dag så dök en dialog upp i huvudet som skulle passa perfekt på ett ställe i manuset där det känts lite blaha.

Eller som här om dagen då jag under en promenad i skogen kom på att om jag förflyttar hela sista halvan av manuset till en annan plats/miljö så skulle det kunna bli så mycket bättre.

Och så har det fortsatt.

Varje dag nya saker som ploppar upp som fyller i en lucka eller fixar ett problem.

Och allt skrivs ner i min anteckningsbok, som numera får följa med mig överallt.

Kan ni släppa ert manus medan det är iväg hos testläsare, lektör eller hos förlaget? Eller fortsätter er hjärna att vrida och vända och fundera, som min tycks göra 🙂

Dessutom verkar den redan vara på väg till nästa manus, del tre i serien, för även scener och dialoger till den tycks ploppa upp när jag minst anar det. Vilket är otroligt jobbigt då jag inte gärna arbetar med två manus samtidigt, men vad ska man göra 🙂

Så min hjärna är uppenbarligen redo att ta tag i monster texten när den kommer tillbaka, men frågan är om resten av mig är det?

Kan jag verkligen göra det en gång till? Förvandla textmonstret till en diamant?

Var det någon som sa andraboksångest?

Men hur pratar de egentligen?

 

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

 

”Du har så naturliga dialoger!”

”Det märks att du träffar mycket ungdomar.”

”Eh … så där pratar inte min sextonåriga son.”

 

När böcker om unga vuxna recenseras eller diskuteras är det inte ovanligt att dialogernas äkthet tas upp. Om det känns trovärdigt. Om ungdomarna i boken låter som riktiga ungdomar.

Men … hur pratar riktiga ungdomar?

Jag jobbar i ett skolbibliotek på högstadiet. Varje dag träffar jag många olika människor med olika intressen. Jag pratar oftast och mest ingående med läsare, för de brukar vilja snacka lite extra. Många av dem är dessutom intresserade av pyssel och musik. Den typen av ungdomar ligger till grund för mina karaktärer, för de ligger närmast mitt eget liv. Att skriva dem är enkelt för mig, för jag behöver inte förställa mig.

På vår skola finns det folk som är intresserade av teknik. De bygger saker, och pratar om saker som verkar coola men som låter ”pioooow” när de flyger över mitt huvud för att jag inte förstår (bokstavligt talat flyger över mitt huvud, för en del bygger flygplan, hehe). Skulle jag skriva dem som karaktärer skulle jag få göra ordentlig research för att få det rätt, eftersom jag inte har koll på hur de pratar. Alls.

Andra ungdomar pratar om mattegrejer, fotboll, ridning, webbdesign eller programmering. De kanske har gemensamt att de är sexton, men de är olika människor med olika erfarenheter, och pratar därför på olika sätt. Dessutom pratar de inte likadant med varandra som de pratar med sina lärare eller sina föräldrar, vilket också är intressant. Jag ska inte säga att jag är någon expert på ungdomars tal, men jag tycker att det är spännande (och jag gillar att tjuvlyssna). Vi rör oss i olika cirklar, och pratar olika i olika cirklar. Det gäller för ungdomar också.

När jag skriver dialog försöker jag att gestalta karaktärer och relationer snarare än att försöka härma ungdomar i allmänhet. För det går inte, tror jag. Folk är för olika för att det ska finnas något homogent och allmänt ”ungdomsspråk”.

Däremot finns det ju uttryck som kan användas av många. Slang. Ibland ser jag efterlysningar av sånt i olika författargrupper. ”Vad säger ungdomarna nuförtiden? Säger de grymt längre? Säger de kefft?” Jag blir alltid lite illa till mods av de där trådarna, för jag vet att faran med specifika slanguttryck är att de åldras snabbt och dåligt. Ett ”haff” eller en ”obror” i en nyskriven text riskerar att låta gammalt redan innan texten hunnit fram till tryckpressarna. När de hamnar i händerna på en ung person några år senare kan de bli en anledning att lägga ifrån sig boken, för att den känns inaktuell och svår att relatera till (jag har sett det hända både en och två gånger).

När jag skriver dialog försöker jag att låta mina karaktärer använda ett språk som känns naturligt för mig. Jag tror att det är bättre att jag använder ord som jag är bekväm med och som jag kan göra till karaktärernas egna, än att jag försöker härma för att få till någon sorts ungdomlighet. Härm brukar inte riktigt bli bra. Dessutom behöver jag ta med i beräkningen att det ska funka i skrift, det gör långt ifrån allt som låter bra i verkligheten. På vår bokklubb i biblioteket läste vi en kärleksbok, och en elev utbrast ”oh, the feels!” och drog fingret från ögat och ner över kinden för att mima tårar. I verkligheten skrattade alla för att det var så fint, men i text blir det platt och låter konstruerat.

Jag är väldigt förtjust i att tänka på karaktärer och vilka ord de använder. En testläsare frågade mig om Frank verkligen kan ett ord som gracil. Ja, svarade jag. Det kan han. För han är dansare. Han har ett stipendium från Kungliga Operan i bagaget, och har övat med deras danstrupp. Så ”gracil” är definitivt ett ord som finns i hans dansvokabulär. Däremot tvivlar jag på att programmeringskidsen stött på det ordet, eftersom de kanske inte behövt det. Om de inte är läsare dårå, för läsare får ju som bekant gratis smyginblick i världar som kan vara ganska olika deras egen.

”Så där pratar inte min sextonåring” får mig att le. Givetvis pratar inte alla sextonåringar som John och Frank i Du, bara. För alla sextonåringar är inte som John och Frank. Att förutsätta att alla sextonåringar skulle prata på samma sätt är som att tänka att alla sextonåringar är samma person, och så är det inte. Alla sextonåringar gillar inte samma sak, och pratar därför inte på samma sätt. Alla tjugonioåringar eller fyrtiotreåringar pratar inte på samma sätt heller. Ungdomar är mest som folk är i allmänhet, de är bara lite yngre. Och har lite mer feels, överlag.

 

”Du vet ingenting”

camilla-linde-portrait-350-square

Ett knep till bra gestaltning är att låta karaktärerna få sina egna röster. Det går att experimentera med meningsbyggnad och ordval. Att personen pratar kort och enstavigt eller långt och poetiskt. Det är ett sätt att enkelt skilja dina karaktärer från varandra, att ge dem särart och personlighet.

Och så kan du förstås gå ett steg längre. Du kan ge karaktärerna catch phrases. De där återkommande orden och meningarna. De som du vet att bara just den karaktären kan säga. I filmens värld är det vanligt, säg ”I’ll be back” eller ”May the force be with you” och de flesta vet direkt vilken film och karaktär det gäller.

Men i böcker tycker jag att det är knepigare.

När jag först hörde det rådet, att hitta på en fras som passar till en viss karaktär och låta den bli deras signum, så tyckte jag att det lät löjligt. Krystat liksom. Som att jag ska slänga in ett ”Jösses Amalia” i var och varannan mening för att en karaktär ska få en särart. Jag förstod inte riktigt vad det innebar.

Tills jag läste A song of ice and fire (bokserien som Game of Thrones baseras på). Där fattade jag verkligen hur catch phrases kan användas på ett helt annat sätt. Författaren George R.R. Martin är nämligen ett geni när det kommer till just det här. Han har en förmåga att skapa uttryck som fastnar. Som ”The night is dark and full of terrors” eller ”Winter is coming”.

Det bästa exemplet levererar dock karaktären Ygritte, en av de ”wildlings” som lever på andra sidan av den höga muren i norr. De kallar sig ”det fria folket”, och lever bortom den kända civilisationen. Med detta inte sagt att de inte har någon civilisation, men den skiljer sig betydligt från grannarna i syd (ur vilkas perspektiv historien berättas). De tror inte på tronföljd, och kallar sydlingarna för ”kneelers” som frivilligt knäböjer för en kung de själva inte valt.

Ygritte stöter på Jon Snow, en av huvudpersonerna i serien, när han färdats norrut, bortom muren, i jakt på sin farbror Benjen som försvunnit under ett uppdrag. Under vägen tillfångatas han av wildlings, och lär känna Ygritte. Hon tycks fascinerad av honom. Av hans etik, hans sätt att tänka, att vara.

Ygritte blir den karaktär som på allra bästa sätt fångar skillnaderna dem emellan. Hur deras världar kolliderar. Hennes återkommande replik: ”You know nothing, Jon Snow” säger så mycket, inte bara om henne som person utan de stora skillnaderna som finns mellan folken. Om fördomar och historia som gör att de inte förstår varandra, att de kanske aldrig kan mötas.

”You know nothing, Jon Snow”. Han vet inte hennes historia. Hennes bakgrund eller kultur. Han vet inte vem hon är. Men genom den enda meningen berättar hon också hur lite han vet om den verkliga världen. Den som existerar bortom skyddande murar.

Men det finns mer i den där enda meningen. Den är trots allt inte nedvärderande. I den finns en utmaning. Jon är inte förlorad. Ygritte ser möjligheter i honom. Hon pushar honom att se saker från fler perspektiv, inte bara de hans uppväxt har lärt honom.

För faktum är att den höga mur som restes för att hålla de södra delarna av landet säkra från wildlings, har stängt in det fria folket tillsammans med det som lurar bortom murarna. Det egentliga hotet som murarna en gång restes för att skydda dem ifrån. Och det Jon Snow trodde var sanning visar sig inte stämma.

Jag tycker det här är oerhört fascinerande, att så enkla ord kan säga så mycket. En enda mening som kan innehålla hela världar och konflikter.

Jag vill bli bättre på det. Att känna min historia, min värld och mina karaktärer så bra att jag kan låta det vila under ytan. Låta det försiktigt bubbla upp i några enstaka ord. Att berätta en hel historia i en enda mening.

Använder du catch phrases? Eller har du exempel på böcker där det funkar?