Lördagsenkät: Vad vill du vilja bli bättre på inom skrivandet?

Som en spin off på förra lördagens fråga vad vi tycker vi är hyffsade på kommer här då det vi tycker att vi behöver förbättra oss på…

Kristin Fägerskjöld

När jag läste Hannas diktsamling tidigare i år blev jag så grymt imponerad av hennes förmåga att framkalla känslor inom mig. Det riktigt knep i hjärtat. Så skulle jag också vilja kunna gestalta!

Sara Molin

I mitt förra inlägg skrev jag om research som ett av mina utvecklingsområden. Jag behöver nog främst bli bättre på att våga be andra om deras tid, även människor som jag inte känner – det kommer jag att behöva när jag skriver nästa manus. Jag har hört flera författare prata väldigt gott om research i form av intervjuer med främmande människor – att folk blir så glada när de får berätta om sig själva och det de har kunskap om. Det stämmer nog, och jag ska försöka att ha det i åtanke vid kommande intervjuer, istället för att känna mig som någon jobbig typ som tar upp folks tid i onödan och ställer dumma frågor…

Malin Edholm

Om jag fick välja något att bli bättre på i mitt skrivande så skulle det vara dialoger! De där naturliga dialogerna som ger en rysningar för att de är så bra, sådana vill jag kunna skriva!

Hanna Nordlander

Å, då skulle jag vilja ha bättre överblick för att kunna ha koll på längre texter, som romaner. Det borde inte vara omöjligt, men jag är mer analytisk och håller oftare på med detaljerna än med disposition och helhet.

Daniel Sjöberg

Allt. Det är väl det enkla svaret på den här svåra frågan. För jag tycker att det är en svår fråga som egentligen borde ställas till någon som läser mig. Min redaktör till exempel, eller ett annat proffs. Eller helt vanliga läsare. Jag vet inte något annat sätt att säga det på än att jag givetvis bara måste bli bättre. Skriva, skriva, skriva. Redigera, redigera, redigera. Gång på gång på gång till dess att det är så bra det någonsin kan bli. Till dess att helheten blir något fantastiskt. Om jag kan nå dit vete sjutton, men jag är övertygad om att enda sättet att göra det på är att fortsätta med mina misstag.

.

Hur jobbar du?

Vad använder du för verktyg i din skrivprocess? Jag tänker på sådana småsaker som var du sparar idéer du får när du inte sitter framför din dator. I mobiltelefonen, på en lapp, eller talar du in ett röstmemo? Har du någon inspirationsmapp för dina skrivprojekt och vad sparar du i så fall där? Foton, kartor, videoklipp, bra länkar eller vad mer?

Jag använder Word när jag skriver, och manusdokumentet fylls bara av just text. Inga kommentarer typ ”infoga mer gestaltning här” eller ”här ska det hända något spännande”. Programmet Scrivener som jag har hört mycket om ska ju kunna hantera ”allt” sådant, men det använder jag alltså inte.

Eftersom det fanns OneNote på min dator så jobbar jag i det med en fil (eller anteckningsbok som det heter) per projekt. I OneNote kan man ha olika flikar som i sin tur kan bestå av flera sidor. Du kan (åtminstone lättare än i Word) laborera med bilder och tabeller. Jag har därför börjat göra en ”mall” som jag återanvänder mellan de olika projekten. Jag har flikar för en dramaturgikurva för att påminna mig själv om när de olika faserna i ett manus inträffar och en del länkar till matnyttiga sidor, en för ett personregister där jag skriver upp alla som förekommer med namn i manuset samt en del korta fakta om dem (för att inte glömma bort ögonfärgen eller födelseåret…). På en flik har jag gjort en kapitelöversikt. Eftersom jag hittills har haft flera huvudpersoner i mina manus har jag behövt hålla isär vilken historia som kapitlen handlar om, hur frekvent de återkommer – använd färgkodning på de olika raderna så blir det väldigt tydligt. Här skriver jag kort handlingen och även längden på kapitlet – det sistnämnda är väldigt bra vid en redigeringsgenomgång då man ser om det blir balans mellan de olika perspektiven eller om något blir över- eller underdimensionerat. Jag har också en flik som heter Redigera, där jag skriver in saker jag kommer ska föras in eller ta bort i texten. När projektet närmar sig sitt slut lägger jag till den roligaste fliken av alla, nämligen den med inspirationsbilder till omslag. Det kan vara vissa färger, former eller motiv jag gillar. Det är inte jag som gör omslagen men det är kul att samla idéer!

Vanligtvis brukar jag ta reda på väldigt mycket fakta inför skrivandet och då tycker jag inte riktigt att OneNote klarar av att hantera ”massan” av det. Jag sparar några foton och kartor eller miljöbilder i OneNote-filen men jag tycker Pinterest är bra på att organisera detta. Nu har de även funktionen att man i varje mapp man lägger upp där kan skapa undermappar.

Det var lite om hur jag jobbar. Jag föredrar alltså att ha allting digitalt även om jag skulle älska att vara den som skrev på små papperslappar – det känns som sinnebilden av att vara författare, haha! Men ligger de digitalt vet jag att jag alltid har med mig sakerna oavsett var jag kopplar upp mig någonstans för att skriva. Hur gör ni?

We have take off

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Jag har landat efter bokmässan och tröttheten, eller boksmällan som det också kan kallas, har sakta försvunnit. Vardagen är tillbaka och med den redigeringen av Brutna små regler.

Det blir mycket tjat om redigering just nu får mig, men får jag anförtro er en sak?

Jag har verkligen börjat gillar redigeringen. Jag ser verkligen hur manuset lyfter lite mer för varje gång det nagelfars. Det är en ganska häftig känsla. Med Hemligheter små tyckte jag mest att redigeringen var stressig och jobbig, även om slutresultatet blev jättebra. Denna gång kan jag nog uppskatta redigeringen mer.

Denna omgång har jag dessutom testat på ett nytt sätt att ta mig an redigeringen och det verkar fungera. Jag känner inte alls lika mycket panik denna gång.

Om ca 1 vecka ska jag skicka in manuset till redaktören igen och just nu känns det som sagt ganska lugnt. Som att jag har koll på läget 🙂 Jag har skyndat långsamt denna gång. Verkligen tagit mig tid med varje kapitel.

Jag går igenom kapitel för kapitel. Jämför mina egna tankar och idéer som jag skrivit ner med feedbacken från redaktören och sedan ser jag var jag kan göra med det. Jag jobbar mycket med sub-ploten denna omgång eftersom vi bestämt att vi ska skruva upp den ett snäpp så det ställer till med mer problem för mina huvudkaraktärer. Att det blir ytterligare ett hinder som de måste ta sig över för att få varandra. Jag gillar den verkligen men det gäller att hålla tungan rätt i mun så att den inte tar över för mycket. Det ska ju trots att vara en sub-plot 🙂 och i dessa nya situationer som uppstår då vi tvistar till det lite extra så finns det möjligheter att visa ännu mer av mina karaktärers olika sidor. Plocka fram delar som annars kanske inte kommit fram. Och det är också en utmaning.

En annan sak som jag fokuserar på denna runda av redigering är att rätt känsla finns i varje kapitel. Att det speglas genom karaktärernas handlande och sinnesstämning. Och att det finns en förändring. Om kapitlet börjar med att min hjältinna är irriterad så ska hon helst inte vara det i slutet av kapitlet, utan det ska ha skett en förändring. Inte så lätt alla gånger men jag försöker 🙂

Jag tittar också på att varje kapitel har en tydlig konflikt som för handlingen framåt.

På onsdag är planen att vara klar så att jag kan skriva ut manuset och läsa igenom det på papper. Det blir en helt annan känsla att läsa det på papper än på en skärm och jag har mycket lättare att få ett för i läsningen när jag läser det på papper. Jag ser lättare var det inte fungerar osv.

Om jag hinner med fem kapitel om dagen så borde det inte vara några problem att skriva ut manuset på onsdag kväll 🙂 och det borde jag klara. Eller rättare sagt, det ska jag klara 🙂

Kram på er och ha en underbar start på veckan ❤

Redigera med hjälp av en tapetrulle

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

För någon vecka sedan tapetserade vi om i yngsta sonens rum. Bebis tapeterna, gula med elefanter och giraffer, revs bort och ersattes med enfärgade ljusgrå. Ja, förutom på en vägg som nu är tapetserad med grafitti mönstrad tapet. Allt enligt sonens önskemål 🙂

Det sägs att tapetsera tillsammans är en sådan där sak som verkligen testar förhållandet och om man klarar av det utan att gå isär efteråt så klarar man allt vad livet utsätter förhållandet för. Jag kan gladeligen berätta att vi, jag och mannen, trots lite svordomar och sura miner klarade oss igenom pärsen och nu har vi sagt att det inte blir något mer tapetserande på minsta tio år.

Men det var inte tapetsering jag skulle skriva om idag, utan vad man kan använda tapeter till förutom att tapetsera med 🙂

Jag fick tillbaka manuset från min redaktör tillsammans med två a4 sidor av anteckningar och förslag på vad som behöver fördjupas, förankras och förtydligas. När jag satte mig och skulle börja ta tag i dessa saker så kom jag ca sex kapitel innan jag insåg att jag behövde en ordentlig översikt över manuset där jag kan skriva in vad jag ska fördjupa, förankra, förtydliga och plantera i varje scen.

Post-it lapparna är toppen men jag behövde något annat. Något mer visuellt. Så jag letade fram en tapetrulle som blev över från när vi tapetserade och ritade upp en tidslinje. Scen för scen, kapitel för kapitel har jag skrivit in längs tidslinjen tillsammans med det som behöver fixas så nu vet jag precis vad som ska in vart och förhoppningsvis kommer redigeringen att gå lättare och jag slipper fundera på om jag redan förankrat det eller hintat om det?

20170920_162543

Vi får se om det fungerar 🙂

Dessutom så har tidslinjen gett mig en tydligare blid av vart jag har mina vändpunkter, hinder, vart klimax ligger och hur jag ska lägga lite extra krut innan dessa för att vrida till det lite ytterligare.

Vem kunde ana att jag skulle uppskatta att vara lite mer organiserad när jag skriver 🙂 Det är lite av en aha-upplevelse faktiskt 🙂
Vem vet vad detta kan sluta med?

Kram på er och ha en bra start på veckan!

PS. På torsdag börjar bokmässan i GBG. Jag är som ett barn som väntar på julafton. Det ska bli riktigt roligt att få vara där som utgiven författare detta år 🙂 Hoppas att jag ser många av er där! Om ni vill veta tider och platser som det går att träffa mig på, gå in på min blogg så finns all info där.

Bye bye darlings

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Usch vad jag har dödat darlings denna revidering. Vissa har gjort mer ont än andra. Men nu så här i efterhand börjar jag se att det har varit nödvändigt. Manuset är förhoppningsvis inte alls lika baktungt längre och det känns som att storyn flyter bättre.

Ibland blir man så fast i sitt eget sätt att se på saker, hur man tycker att det ska vara att man inte kan se hur mycket bättre det skulle kunna bli om man bara såg på det från ett annat håll.

Med Hemligheter små anlitade jag en lektör när jag tyckte att manuset var klart. Så var givetvis inte fallet. Jag hade en ganska lång bit kvar. Synpunkterna från lektören fick mig att vrida och vända på vissa saker, se dem i nytt ljus. Och ibland blev det bättre och ibland bestämde jag mig för att behålla dem som de var.

Samma sak är det nu med Brutna små regler. Den stora skillnaden är att det är min redaktör som agerar extra ögon och kommer med smarta synpunkter på min text som jag (troligtvis) inte skulle ha sett själv.

Vissa av synpunkterna har fått mig att ifrågasätta vad det är jag vill få fram och om scenen jag valt är det bästa sättet att få fram den informationen eller om jag helt enkelt kan skriva om den så att det blir bättre. Eller om scenen helt enkelt inte tillför något så att den kan plockas bort helt.

Och det har jag gjort med några scener. Och ja, det var jobbigt. Riktigt jobbigt.

Förhoppningsvis kommer jag att inte märka att de är borta när det är dags att läsa igenom hela manuset från början till slut. Vilket borde bli i eftermiddag. Då har jag fortfarande tid att lägga in de ändringar jag vill göra innan det är dags att skicka in på torsdag.

Och sen börjar allt om igen.

Vem vet, då kanske jag får vinka hej då till ytterligare några darlings.

Visst är det underbart att vara författare?

Kram kram på er!

Släpp in mig, snälla!

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Jag hade verkligen sett fram emot att få grotta ner mig i texten igen men det går bara inte. Det tar tvärstopp efter bara några sidor. Något saknas. Något som jag inte riktigt kan sätta fingret på.

Kanske är det att jag ännu inte kommit till att älska mina nya huvudkaraktärer, att jag inte lärt känna dem utan och innan, som gör att den där känslan saknas. Den som får dem att komma till liv och inte längre bara vara två påhittade personer i ett dokument på datorn utan mer som mina vänner. Som jag kan ha konversationer tillsammans med mitt huvud (och ibland inte enbart i mitt huvud 😮 )

Med Alexandra och Daniel hade jag två år på mig att lära känna dem, att skapa ett band till dem. Den tiden har jag inte nu. Jag har 38 dagar på mig att krypa in under deras skinn och skapa den kontakten så att jag kan göra dem rättvisa när jag skriver. Så att jag utan tvekan vet exakt hur de kommer att agera i situationer som uppstår och hur de pratar och rör sig beroende på vem de umgås med.

Jag vet redan vilka skolor de gått på, vad deras favorit mat är, vem som var deras första kärlek osv. Jag kan hela deras bakgrund men jag behöver mer. Jag behöver de små sakerna, detaljerna som gör dem levande.

Jag fortsätter att harva mig framåt. Sida för sida, mening för menig, ord för ord. Jag tänker att om jag fortsätter att dyka upp, göra min del av arbetet så kommer de förhoppningsvis snart att göra sin del: släppa in mig.

Då var det (äntligen) dags igen

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Brutna små regler är ju tillbaka hos mig, tillsammans med två a4 sidor av kommentarer från min redaktör.

Det var med darriga händer och lite lätt illamående som jag öppnade upp dokumentet med kommentarerna. Som ni kanske minns så var jag långt ifrån nöjd med manuset när jag skickade iväg det så jag visste ju med mig att det skulle vara mycket att ta tag i när det kom tillbaka.

Det var inte alls lika jobbigt att läsa redaktörens kommentarer som jag hade föreställt mig och efter att jag låtit det sjunka in och läst igenom flera gånger så kan jag hålla med om det mesta som hon anmärkte på.

Överlag så ser det bra ut. Jag har en bra grundstory och nu gäller det bara att få till alla scener som behövs och ett de hamnar på rätt ställe. Precis som Hemligheter små var i början, innan redigeringen, så är Brutna små regler lite baktung i dagsläget. Information om vissa saker måste komma fram tidigare så att karaktärernas agerande förankras och så att man som läsare får lättare att knyta an och bry sig om dem från början.

Så i veckan som gått har jag – och mina post-it lappar – verkligen fått ta mig en funderare, men nu sitter de på plats och hittills känns det bra. Det kommer säkert att ändra sig ytterligare lite men nu känner jag mig redo att börja grotta ner mig i texten och ändra runt, skriva till nytt och ta bort sådant som inte längre får plats. Jag känner mig redo och det ska bli så roligt att få göra detta en gång till. Putsa fram en liten diamant. ( Var snäll och påminn mig om detta när jag svär över manuset nästa gång 🙂 )

20170710_205641

Post-it lapparna tidigare i veckan, när de var på väg upp på sidan av kylskåpet. Nu täcker de lite mer än halva sidan 🙂

Så nu vet ni vad jag kommer att pyssla med fram till slutet av augusti 🙂

Hur går det för er? Skriver ni? Redigerar ni? Väntar ni på svar från förlag? Eller har ni semester från allt vad skrivande heter?

Mina post-it lappar och jag

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Barnen har sommarlov.

Min redaktör har fortfarande mitt manus Brutna små regler.

Och jag har drabbats av ischias.

Så just nu står det faktiska skrivandet lite still.

Men även om jag inte kan sitta och skriva så mycket som jag hade hoppats på så passar jag på att planera istället.
Jag och mina färgglada post-it lappar har blivit bästa vänner under de senaste veckorna. Just nu håller jag på att strukturera upp manuset till trean (förtydligar den övergripande konflikten, vilka stora vändpunkter som ska finnas och vart de ska dyka upp, funderar på olika scenarion som kan passa osv.) så att när väl ischias värken ger med sig så kan jag sätta mig och ösa sand lite mer kontrollerat. Jag gör en grov skiss över hur sandslottet kan komma att se ut så att säga 🙂

Det är ett nytt sätt för mig att arbeta, visst har jag använt mig av post-it lappar på det här sättet tidigare men då har jag vänt mig till dem efter att råmanuset var skrivet, för att få en överblick. Jag har aldrig börjat med lapparna för att sedan skriva. Det ska bli spännande att se vart det tar vägen och om jag kommer att tycka om att arbeta på det här sättet. Jag vill ju gärna vara mer strukturerad i mitt skrivande men samtidigt så är jag rädd för att det ska låsa mig för mycket och att de där spontana sakerna ska försvinna. Vi får se helt enkelt. Allt jag vet är att det ger mig en chans att arbeta med mitt manus även om jag inte kan skriva ner den just nu. Och om jag inte fick arbeta med mitt manus så skulle jag snart klättra på väggarna här hemma 🙂

Det är lustigt hur snabbt skrivandet kan bli en sådan viktig del av en själv utan att man ens märker det.

Nu ska den här trötta författaren krypa ner i sängen i förhoppning om att  i alla fall få några timmars sömn.

Ha en härlig måndag och en underbar start på denna nya månad alla fina bloggläsare ❤
Njut av sommaren, skrivandet och livet.

Kram på er!

Vad skulle hända om …?

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

En idé till ett manus kan dyka upp när och hur som helst, en låt man hör på radion, en dikt, ett samtal man råkar höra på tåget, ett minne, en nyhetsartikel, ja listan kan göras lång. Men hur bygger man vidare på den där första idén?

Hemligheter små tog sin början med en dialog mellan Daniel och Alexandra som dök upp i mitt huvud medan jag var ute och promenerade. Eller rättare sagt, Daniel pratar och Alexandra får hjärnsläpp och slänger igen dörren i ansiktet på honom. Ni som läst boken vet vad jag menar 🙂 I alla fall så var det utifrån det fragmentet som deras berättelse växte fram genom att jag hela tiden ställde mig frågan: Vad skulle hända om …?

Samma sak när jag sedan skrev manuset till Brutna små regler. Där hade jag redan karaktären Agnes, Daniels rastlösa lillasyster, som grund och utifrån henne byggdes berättelsen med hjälp av samma fråga: Vad skulle hända om …?

Visst resultera det i en hel del sandösning, men jag gillar det. Att ösa sand och sedan bygga mitt sandslott.

Fast vad skulle hända om … jag inte gick till väga så när jag skriver nästa manus?

Lite skit kan vara nyttigt

Screen Shot 2017-04-19 at 18.18.21

foto: Ola Kjelbye

“Follow me, reader! Who told you that there is no true, faithful, eternal love in this world! May the liar’s vile tongue be cut out! Follow me, my reader, and me alone, and I will show you such a love!”

Det är ett citat ur Mikhail Bulgakovs Mästaren och Margarita. Jag läste den i ettan på gymnasiet och blev helt tagen. Det var något med den som fick mig att uppleva text på ett helt nytt sätt. Språket var så självklart. Den fenomenalt berättade historien med sina tvära kast mellan vardaglig realism och hisnande fantastik, gjorde att jag drogs rakt in i och bara ville stanna där. Jag tror inte att jag riktigt förstod vad den handlade om men det var inte det viktiga. Jag var inte ute efter en fullständig analys över vad alla märkligheter i den symboliserade. Jag visste bara att jag ville ha mer. Sedan dess har jag läst om den flera gånger men tänker inte hävda att jag förstår och greppar den till fullo för det. Men den inspirerar mig. Den får mig att vilja skriva mer. Och bättre. Lära mig hur  jag ska berätta mina egna historier på ett sätt som får läsaren att förlora sig, såsom Bulgakov lyckades göra med mig.

master
Att bli inspirerad av något man tycker är bra känns ju ganska logiskt, men ibland kan lusten komma från andra håll också. Jag kanske sitter och ser en teaterföreställning som jag inte riktigt tycker funkar. Plötsligt upptäcker att jag börjar plocka isär och analysera den. Mer eller mindre medvetet inser jag vad som skulle kunna ha gjorts annorlunda. Jag skulle stryka det där fåniga discodansnumret när häxorna lockar till sig Macbeth. Finns det verkligen inte ett subtilare sätt att visa hur Jean föraktar Julie men ändå vill åt allt hon står för?

Jag har nyligen läst två böcker som jag bitvis störde mig på rejält på. I den första tyckte jag författaren slarvade och hela tiden tog om samma tema, stod och stampade när vi redan fattat. Övertydligt förklarade hon hur bokens två huvudpersoner tänkte och kände hela tiden, vilket jag mer uppfattade som ett dåligt försök att dölja att situationerna faktiskt inte var speciellt trovärdiga. Den andra var en självbiografisk text om en tid och ett ämne som jag egentligen är intresserad av. Men jag tror författaren haft svårt att frigöra sig från sina egna känslor och minnen. Istället för att gestalta och få mig att känna saker så vara det sida upp och sida ner med beskrivningar om hur svårt och hemskt något varit, hur utsatt hen hade känt sig. Jag sympatiserade. Verkligen. Men jag kände inget. Vilket var väldigt frustrerande. Jag var beredd att lägga den åt sidan och plocka upp en ny ur läshögen. Det är ju inte så att det är ont om böcker jag vill läsa. Men så bestämde jag mig för att ändå läsa vidare och se om jag kunde lägga märke till var det gått snett. Och då blev det på en gång mycket intressantare att fortsätta.

Stephen King skriver i sin bok Att skriva – en hantverkares memoarer, att om du ska bli författare måste du läsa mycket, och skriva mycket. Det är jag övertygad om att han har rätt i. Och jag börjar fatta att även om det är roligare att läsa en bok som ger mig en kreativ käftsmäll, så kan det vara jäkligt nyttigt att orka analysera en jag knappt står ut med.

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Jag laddar för fullt, eller min hjärna gör det i alla fall

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Lite mer än en vecka har gått sedan jag skickade Brutna små regler till förlaget och jag bestämde mig för att inte öppna manuset för ens jag får tillbaka deras kommentarer, men det hindrar ju inte min hjärna från att jobba på högvarv – nonstop hela dygnet verkar det som 🙂

Redan dagarna efter började det. Jag satt och åt frukost och plötsligt slog det mig att scenen på bröllopet skulle bli så mycket bättre om jag tvistade till det ännu mer. Medan jag stod och lagade middag samma dag så dök en dialog upp i huvudet som skulle passa perfekt på ett ställe i manuset där det känts lite blaha.

Eller som här om dagen då jag under en promenad i skogen kom på att om jag förflyttar hela sista halvan av manuset till en annan plats/miljö så skulle det kunna bli så mycket bättre.

Och så har det fortsatt.

Varje dag nya saker som ploppar upp som fyller i en lucka eller fixar ett problem.

Och allt skrivs ner i min anteckningsbok, som numera får följa med mig överallt.

Kan ni släppa ert manus medan det är iväg hos testläsare, lektör eller hos förlaget? Eller fortsätter er hjärna att vrida och vända och fundera, som min tycks göra 🙂

Dessutom verkar den redan vara på väg till nästa manus, del tre i serien, för även scener och dialoger till den tycks ploppa upp när jag minst anar det. Vilket är otroligt jobbigt då jag inte gärna arbetar med två manus samtidigt, men vad ska man göra 🙂

Så min hjärna är uppenbarligen redo att ta tag i monster texten när den kommer tillbaka, men frågan är om resten av mig är det?

Kan jag verkligen göra det en gång till? Förvandla textmonstret till en diamant?

Var det någon som sa andraboksångest?

En oformlig klump ska bli en diamant

20170505_145250

I slutet av veckan är det bestämt att  Brutna små regler ska skickas in till förlaget så att de får läsa det för första gången, så jag kämpar på med grovredigeringen. Intervall redigering fick det att lossna och jag har faktiskt kommit en bra bit den senaste veckan. Det är dock en hel del kvar men jag kommer att hinna. Något annat är inte ett alternativ.

Den här första genomgången av manuset satsar jag på att se till att alla bitar finns där, att det hänger ihop. Finliret får jag ta tag i senare 🙂 Jag går igenom och kollar så att storyn sitter, så att alla karaktärer finns med och att man förstår vad som driver dem. Och försöker se till så att alla trådar knyts ihop i slutet.

Det känns väldigt konstigt att skicka in ett manus som jag inte hunnit putsa så mycket som jag gjorde med Hemligheter små. Att förlaget ska få se den oformliga klumpen som manuset känns som just nu, men som förhoppningsvis döljer en riktig diamant där inne som bara väntar på att mejslas fram.
Jag försöker att tänka som så att det inte är första gången som förlaget läser tidiga versioner och att det bara är positivt då de kan hitta saker som inte fungerar i ett tidigt skede så att man slipper lägga massa energi och tid på det utan kan stryka det redan nu.

Trots att jag vet att det är mycket arbete som ligger framför mig, många dagar där det känns som att jag klättrar upp för ett obestickligt berg och jag bara får lust att ge upp så ser jag verkligen fram emot att få ge mig i kast med det här manuset och verkligen grotta ner mig i det tillsammans med min förläggare och redaktör. Man skulle kunna säga att jag har en hatkärlek till just den här fasen 🙂

Gillar ni redigeringsfasen? Eller tycker ni kanske bättre om att skriva råmanus?

Jag är tydligen nekrofil …

screen-shot-2016-12-28-at-21-22-36

foto: Thomas Borg

En författarvän liknade en gång redigering med att ”gräva upp en gammal expojkvän från kyrkogården och tvingas hångla med honom igen”. I den metaforen är jag tyvärr nekrofil – jag älskar att redigera! I pauserna mellan föreställningarna på teatern hittar letar jag upp en plats i en vrå, och drar fram manuset och klottrar läser, stryker och markerar. När vi är på turné Så fort jag kommer in på hotellrummet på eftermiddagarna när vi är på turné, fäller jag upp datorn så fort jag kommer in på hotellrummet och kollar igenom om det jag petade på redigerade innan frukost fortfarande håller.

När jag skrev första utkastet till Down under hade jag bara en lös idé om disposition och dramaturgiska bågar,. jag Jag skrev ur mig väldigt mycket osorterad text. Vissa bitar kände jag ofta på ett tidigt stadie att de inte skulle hamna i visste jag redan från början att de inte höll måttet, boken men att de fungerade som uppvärmning eller ingångar eller frön till något.  till text som jag antagligen inte hade kommit åt om jag inte först skrivit ur mig dessa dem. Jag sparade dem i olika mappar och märkte dem med ledtrådar tydliga endast för mig ”Galenresan med traktorslädarna”, ”nunnan och könsspelet jag kan …”. Och det var tur att jag sparat även sådant som jag först ratat, för mer än en gång har stycken från dessa mappar En del av dem har kämpat sig tillbaka in i huvudhistorien.

Jag har berättat tidigare att jag låtit vänner läsa och komma med feedback men jag har också det finns också två personer som jag haft har får ett enormt stöd av, och det är min förläggare Ada Wester och min redaktör Klara Bjelkenäs. Ada har förmågan att pusha mig att kliva ur den förlamande föreställningen om att jag sitter fast och inte kan när jag inte vet hur jag ska komma vidare utan att upprepa mig, bli omständlig, krångla till det. Det är ju mitt eget liv den här romanen handlar om bygger på, och livet är inte alltid så dramaturgiskt uppbyggt. Ada hjälper mig att se på berättelsen igen. ”Du kunde ju prova med att klippa bort hela roadtrippen och hoppa direkt till Amerikanen!” säger hon. ”Va?” utbrister jag förtvivlat. ”Men det är ju så vi lär känna Jims andra sidor, hur han blir tvungen att lita på att han duger! Jag skulle kunna tänka mig att korta i bergsvandringen, slopa livet vid floden, flytta bröllopet till innan allt går åt helvete, stryka Andy och Sarah, men resten måste vara kvar!” Jag och Ada tittar på varandra. Kugghjulen börjar snurra i våra skallar. Ibland, i mitt fall, motvilligt. Och så diskuterar vi. Ibland ”vinner” jag, ibland ”vinner” hon. Oavsett vilket är jag alltid tacksam efteråt. För ibland behöver jag en välvillig spark i rätt riktning, för att hitta en väg jag aldrig hade upptäckt själv.

Min redaktör Klara besitter både grammatiska kunskaper och fingertoppskänsla för tonalitet. Vi skickar just nu manuset fram och tillbaka till varandra med kommentarer och förslag till på till på ändringar. Hennes vändor är fulla av pepp uppmuntran, men också av knivskarpa observationer; ”Skulle han verkligen välja att vara ironisk här? Känns som om han är förbi det och är mer avklädd. Vi vill veta hur han verkligen mår!”

Redigeringen med av romanen går mot sitt slut, och visst längtar jag efter att bli färdig – men jag sörjer också lite. Jag skulle nog kunna fortsätta peta, flytta, stryka och lägga till ett bra tag till. Så det är bra Det är kanske tur att det finns deadlines nu. Korrinlämning. Sättning av texten. Tryckdatum. Jag känner mig lite som tänker på en historia jag hört om Erland Cullberg, konstnären som är känd för sitt uttrycksfulla måleri. Han visst hade svårt att bestämma sig för när en målning var redo. Hans assistent fick stå i ateljén och säga ”Tack! Nu är det klart!” och ta undan duken innan allt blev en grå massa röra.

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

Vad finns det i en busbil?

Jag älskar spänning och jag har hela hjärnan full med läskiga scener. Man sitter och skriver, skärmen slocknar och på den svarta ytan framträder spegelbilden av en människa bakom ryggen. Man drar upp persiennen och står öga mot öga med en maskerad främling på andra sidan rutan. Eller kanske somnar i soffan och armen trillar mot golvet. Det som väcker en är ett varmt andetag mot handen som kommer underifrån. Någon ligger där.

Ni fattar. Situationer i vardagen.

Därför hoppade jag upp och ner av glädje när jag fick frågan om jag kunde skriva ett kriminalmanus. Jag hade direkt tusen idéer och det finns en rad rättsfall som jag av någon osund anledning har lekmannadoktorerat på och tänkt att jag skulle vilja skriva om. Jag kastade mig över skissblocket, gjorde en planering och tänkte ut en handling.

När jag kommit en bit insåg jag att jag vet väldigt lite om polisarbete. Utöver det som GW berättar på tisdagar förstås.

Jag har själv jobbat som jurist i många år och vet att arbetet i verkligheten skiljer sig ganska mycket från bilden som ofta förmedlas i TV eller beskrivs i litteraturen. För att göra mitt manus mer polisigt kontaktade jag en åklagare, en kriminaltekniker, en brottsutredare som arbetar med grova brott och en f.d. spanare.

Om du direkt tänker att åklagaren är en stressad kvinna i kostym som snubblar över jättesmå gummistövlar när hon springer till rättssalen, kriminalteknikern en medelålders mörkhårig man som är specialiserad på blodanalys och extraknäcker som seriemördare, brottsutredaren en lönnfet halvalkoholiserad äldre man som lyssnar på opera och spanaren en nerdekad femtioåring i jeans som sitter i en listigt kamouflerad skåpbil och ropar ”Va fan! Lisa är min källa” på göteborgska, kan jag direkt säga att inget av detta stämmer med verkligheten. (Det är också världens längsta mening som du just tagit dig igenom).

Min samling består av en stilig man i 40-årsåldern med lätt silversprängt hår som gillar hiphop, en cool blond dedikerad hockeymamma, en glad norrländska med skinn på näsan i blå klänning och röda gympaskor och en stentuff lite mystisk kvinna med benvärmare över knäna och svarta glittrande naglar. Du får själv gissa vem av dem som jobbar med vad.

Känner du dig påhoppad för att du gjort alldeles för lite efterforskning till din text kan jag berätta att det här researcharbetet är lika spännande som själva deckaren (som också kan vara jättespännande även om brottsutredaren är just en lönnfet man som dricker whisky och lyssnar på klassisk musik.) Det finns inga rätt eller fel.

När man träffar fascinerande personer med fascinerande jobb som vem som helst verkligen inte skulle fixa väcker det enormt många frågor. Vilka drivkrafter, utmaningar och uppoffringar ställs man inför när man arbetar med grova brott? Hur kombinerar man ett familjeliv med ett arbetsliv starkt präglat av miljöer där våld och död förekommer? Vilket är det värsta dilemmat man kan ställas inför? Hur är det att möta en psykopat som har gjort förskräckliga handlingar? Hur känns det när bevisningen inte räcker? Vad gör man om man blir igenkänd i ett kritiskt läge eller träffar en gärningsperson som just har muckat? Sådana frågor, och tusen till, intresserar mig egentligen mer än de rent utredningstekniska delarna men för mitt kriminaldramas skull vill jag veta även detaljerna. Hur går arbetet till praktiskt? Vilka konflikter kan finnas? Hur luktar det i en obduktionssal? Hur benämner man sitt tjänstevapen när man pratar med kollegan? För er som särskilt har undrat det senare har jag hört att tjänstevapnet tydligen  internt kan kallas: Vapnet, Gun (inte som på engelska utan tantnamnet), Puffran, Siggen (Sig Sauer), Pickan och Pangen.

När jag har beskrivit situationerna i mitt påhittade manus för mina intervjuoffer och frågat vad de skulle gjort om fallet hamnade på deras skrivbord (eller hur det nu ser ut där de jobbar, det kan vara hemligt, de kanske inte alls sitter vid ett skrivbord) slås jag av en sak. Verkligheten verkar överträffa dikten. Både när det gäller brott och lösningar.

De är grymt proffsiga och har imponerande teknik att tillgå. Mitt fiktiva fall skulle de lösa på några timmar. Det skulle bli världens kortaste och dramaturgiskt tristaste story. Ett bestialiskt mord, en jättepuckad gärningsperson och en lång väntan efter provsvar. (Gärningspersonen kommer inte hinna begå mer än ett brott innan hen grips.)

Brottsutredarna i mitt manus måste som det verkar göra fel, sakna resurser och hela tiden hamna sist i kön för att det ska bli spännande. Eller så måste mördaren vara extremt mycket smartare. Det sista saknar jag dessvärre fantasi och intellektuell kapacitet för att skapa. Därför har jag ägnat jättemycket tid till att omarbeta och förtäta intrigen. Men också fråga proffsen vad man absolut inte får göra. Hur uppför sig en riktigt irriterande kollega? Hur sabbar man effektivast en utredning? Vad händer om någon ljuger, råkar kräkas på brottsplatsen eller, ännu värre, strular med den misstänktes advokat? Plötsligt är detta precis lika relevanta frågor som de utredningstekniska för att få ihop historien.

Jag är otroligt tacksam över att det finns fantastiska personer som tar sig tid att svara också på larviga frågor (och ännu mer naturligtvis att de klarar upp och förhindrar svåra brott i samhället). Min största stress nu, är att mitt manus ska göra dem besvikna.

En liten detalj i samband med researcharbetet är att vid flera av tillfällena har jag lyckats bestämma träff med någon av mina intervjupersoner på samma restaurang som en chef från mitt jobb också lunchar. Han vet naturligtvis inte att jag skriver en bok. Jag misstänker att han tror att jag håller på med något förbjudet, om han har noterat mig.

Jag är tidig, väntar nervöst utanför, kollar klockan. Är översvallande glad när någon främmande dyker upp, nästan lite generad. Ibland hälsar jag på fel person och rodnar. Ibland sitter jag redan inne i restaurangen när han kommer, fullt upptagen i ett samtal med en främling (eftersom poliser och krimmare verkar äta på dagistider). Om det går har jag givetvis bokat ett mer privat bord lite längre bort. Det är olika personer jag träffar varje vecka. Jag inser när jag skriver detta att det antagligen ser ut som en hemlig dejt eller olaglig affär av något slag.

Han skulle bara veta att när jag böjer mig fram, tittar intresserat på personen mitt emot, lägger huvudet på sned och ler är frågan jag ställer: Vad är det egentligen man brukar hitta när man beslagtagit en så kallad busbil?

Som sagt, situationer i vardagen.

 

 

”En riktig bok”

img_6998

Igår gick Stora Ljudbokspriset av stapeln, därför tänker jag ägna veckans inlägg åt det som jag tycker är speciellt med att skriva för ljud.

Min bok, Stockholm Psycho, är inte bara en ljudbok, det är en ljudboksserie. Producerad exklusivt för lyssning.

Vad är det? tänker du nu. Eller som min far sa vid frukostbordet nyss ”Din bok verkar ha ett annat upplägg än det jag är van att lyssna på.” (Han lyssnar på Hemingway, Peter Englund, Dostojevskij och en hel drös historiska alster). Och han har helt rätt i sin analys. Stockholm Psycho är uppdelad i tio entimmesavsnitt och har en tydlig dramaturgi. Tempot är högt och varje avsnitt avslutas med en cliffhanger. Detta är ingen slump. Man skulle kunna säga att formatet flirtar en del med tv-serierna som finns på exempelvis Netflix. (Vilket inte alls är en jämförelse som hjälper min sjuttioåriga pappa som aldrig har hört talas om Netflix).

När jag berättar att jag har skrivit en ljudboksserie brukar jag få lite blandad respons. En del frågar bekymrat ”Men ska det inte bli en riktig bok?” En del konstaterar kort ”Då kan jag inte ta del av den för jag gillar inte ljudböcker.” Från min kursledare har jag också anat en viss negativ inställning. Han utbrast: ”Vad är det för skit, allt ska tydligen vara serier nu för tiden och massa jävla cliffhangers. Det förstör bra litteratur.” (Vi kör med en rak och uppriktig kommunikation i vår lilla skrivargrupp).

Ändå valde jag att klippa om hela mitt färdiga manus för att det skulle passa för formatet. Det är sant. Jag hade sönder och skar bort halva texten för att pressa in det i den förutbestämda serieformen. (Det finns en orimlig scen som utspelar sig på en räkbåt som tyvärr fick stryka på foten. Karin är på trivseldag med kontoret och försöker under knarkrus göra sig av med en avhuggen arm som Viktoria tvingat på henne. Mycket stressigt. Jag kanske släpper den senare, som ”bloopers”, vem vet.)

Detta mayhem på mitt manus gjorde jag inte i ett utfall av tonårstrots mot min kursledare. (Han är en person vars uppfattning jag verkligen värdesätter.) Jag valde vägen för att jag själv tror på konceptet.

Jag gillar historier. Att få läsa en riktigt bra bok är helt underbart men när jag upptäckte ljudböcker blev jag frälst. Det är inte samma sak som att läsa men det är en möjlighet att ta del av bra berättelser vid tillfällen då det inte finns utrymme att sätta sig ned med en roman. På väg till och från jobbet, på promenaden, när jag kör bil eller när jag är trött och bara vill krypa ner i sängen, blunda och lyssna.

För att kunna hålla koncentrationen uppe och leva sig in i berättelsen har jag märkt att det har väldigt stor betydelse vem som läst in texten. Alla böcker passar inte heller för lyssning.

Storytel Originals, som jag skriver för, är ett koncept som är framtaget särskilt för ljud. Berättelserna följer ett rakt berättande, de innehåller sparsamt med tillbakablickar och tidshopp och endast ett fåtal karaktärer står i centrum. Tempot är högt och historien går i presens. Språket är avskalat och miljöbeskrivningarna återhållsamma.

Jaha, men det låter ju bottenlöst och förenklat, tänker du kanske nu.

Faktum är att formatets begränsningar också är en utmaning som åtminstone jag triggas av. Man har bara 50 000 tecken på sig i varje avsnitt – allt oviktigt måste bort. När jag klippte ner mitt manus var ”skala, skala, skala – men ha samtidigt kvar innehållet” ledorden. ”Osthyvla” berättandet kallade en av redaktörerna det. Att osthyvla är att inte säga samma sak flera gånger. Ohyvlade böcker är faktiskt riktigt vanligt. Tro mig, jag har kollat sen redaktören delade med sig av knepet, (Jag kan visa på några exempel i något framtida inlägg). Oftast är bristande osthyvling vad som gör att i alla fall jag själv lägger ifrån mig en bok eller börjar ”ögonbläddra”.

Att säga så lite som möjligt men samtidigt få fram buskapet är en konst. För mig som är jurist har det varit oerhört lärorikt att jobba så. Kanske skulle man kunna kalla ljudboksserien konstens motsvariget till karikatyr. Tecknar man karikatyr gäller det att hitta det som utmärker karaktären och sen skala bort att allt annat som brusar bilden. Träffar man rätt krävs det bara ett streck eller två för att betraktaren ska förstå motivet och fånga känslan. Fundera på det. Att ta bort bruset innebar för mig att stryka allt som inte byggde karaktär eller drev handlingen framåt.

Dialogerna måste ge inläsaren utrymme att dramatisera. Skådespelaren adderar ytterligare en dimension som gör historien intressantare och lättare att följa.

Jag tycker verkligen att Storytel Originals är lättlyssnade och levande utan att för den sakens skull sakna mening och djup. Hur min serie står sig får ni själva bedöma men jag kan rekommendera en som jag fastnade för. Maskeradstaden. Det är en finstämd skildring om livet och villkoren i en helt annan del av Stockholm. Dialogerna är fantastiska och Alexander Salzberger läser som en dröm.

Det ena utesluter förstås inte det andra och ljudboksserier ersätter inte annan litteratur, men det är en trend inom bokbranschen som jag tror är här för att stanna.

Netflix, som är en relevant jämförelse i sammanhanget, startade för tjugo år sedan med att hyra ut DVD via post. För cirka tio år sedan började företaget erbjuda strömningstjänster över internet, främst till en nischad publik. Några år senare producerade de egna serier. För fem år sedan stod de egenproducerade serierna för den största delen av omsättningen på 4,4 miljarder US-dollar. Idag har den siffran stigit och fler har hakat på. Härom veckan kom en rapport från Storytel som visade att 40 procent av de ljudböcker som lyssnades och lästes i tjänsten under 2016 var deras eget innehåll. Storytel Originals.

Det skulle inte förvåna om Nextory, Bookbeat eller någon annan aktör hakar på trenden med egenproducerat innehåll i serieformat.

Stockholm Psycho kanske aldrig blir ”en riktig bok” att hålla i handen men jag är otroligt stolt över resultatet och att få vara del av det nya greppet inom litteraturen.

Hur det än är, bok eller ljudboksserie, handlar allt om att berätta en historia.