Om mina låtsaskompisar: Att fylla på och förtydliga

Caroline Möllesand redigering av feelgoodroman
Dags för påfyllning lite överallt!

Redigeringen upptar fortfarande mycket av mina tankar så jag fortsätter att blogga på det temat. Som jag skrev förra veckan behöver jag bearbeta mina karaktärer, och jag tänker att du kanske är nyfiken på att veta mer om det. Det hade jag varit!

För några dagar sedan stötte jag på en träffande formulering. Therese Widenfjord skrev så här i ett inlägg på Instagram:
”Herregud, vad jag börjar tycka synd om mina huvudpersoner…! Allt elände jag utsätter dem för. Jag lovar att skicka dem på spa när det här är över! (Möjligen åker jag med själv också.)”

Sedan avslutade hon med hashtaggen #lekamedlåtsaskompisar. Ha ha, precis så är det ju! Att skapa sina karaktärer är som att att skaffa sig låtsaskompisar. Jag har helt klart hängt mer med Melinda och Sanna än mina verkliga vänner det senaste året. Det finns flera anledningar till det, pandemin till exempel.

Det var både roligt och spännande att utforma mina två huvudpersoner. Till en början var de ganska suddiga och när det gäller namnen tog det ett tag innan de föll på plats. Nu känns de så inarbetade att jag förmodligen kommer behålla dem. Sanna kallade jag för Fia ett tag, och Melinda hette både Mikaela och Josefine innan jag landade i just Melinda.

Mycket viktigare än namn är så klart deras erfarenheter och personligheter – hur de agerar och varför. Min tanke var att de här två kvinnorna ska vara ganska olika och därmed pusha och bromsa varandra i olika situationer. Jag har den mesta informationen om dem klar för mig i huvudet och mycket finns nerskrivet i deras karaktärsmappar i datorn.

Något som är tydligt om man läser lektörsomdömet är att jag ibland berättar för lite. Särskilt i inledningen var jag ganska noga med att inte avslöja för mycket bakgrund. Jag ville väcka nyfikenhet utan att texten blev baktung av långtråkig information.

Det är precis det som lektör-Lena har bett mig fokusera på i redigeringen. På vissa håll behöver jag förtydliga förutsättningarna så att läsaren förstår Melindas reaktioner och handlingar bättre. Jag funderar mycket på hur jag ska göra det så snyggt som möjligt och var det är läge att flika in ledtrådar och detaljer.

När jag skapade Sanna passade jag på att ta ut svängarna och låta henne vara åt det hämningslösa hållet. Det är väl det man har låtsaskompisar till? Låta dem tänja på gränserna medan man själv står bredvid och väntar på smällen.
Kloka Lena säger dock att jag behöver putsa på Sanna och välja antalet gånger hon går över gränsen. Hon får gärna sticka ut men inte så mycket att hon förstör stämningen, he he.

Som du ser finns det en del att pyssla med. Jag har försökt göra det tydligt för mig själv genom att bena ut svaren på frågorna vad, hur och varför:

VAD? Även om läsaren redan nu tar Melinda och Sanna till sig och vill veta hur det ska gå, bör jag göra det möjligt att förstå dem ännu bättre och sympatisera ännu mer med dem.

HUR? Genom att fylla på med nödvändig bakgrund så att vissa reaktioner blir mer rimliga. Kapa de värsta sensationerna så att degklumpen blir mjukare i kanterna. Se över så att händelser, känslor och insikter som innebär nästa steg i utvecklingen hos karaktärerna blir tydligare.

VARFÖR? För att romanen ska bli så harmonisk och trovärdig som möjligt. Lite mer feelgood helt enkelt.

Så med det tydliga målet i sikte tänker jag ta mig framåt.
Fast jag kan erkänna att ungefär en tiondel av mig, innerst inne, önskar att någon annan kan fixa allt det här åt mig.
Å andra sidan vill jag inte vara utan erfarenheten av omskrivning heller och jag kan tänka mig den totala tillfredsställelsen när det väl är färdigt. Jag vet att det tillhör processen och det räcker som motivation.

Lördagsenkäten – Vilken litterär figur vill du fira jul ihop med?

Det går nästan inte låta bli att ha en julrelaterad fråga såhär helgen innan julafton. Idag undrar vi helt enkelt vilken litterär figur du skulle vilja fira jul ihop med? (Och vem tror ni Pippi väljer av Sara eller Daniel? Om inte alla tre slår sig ihop till ett sällskap vill säga… men då blir vi fler än vad Folkhälsomyndigheten vill… vilket dilemma!)

Kristin Fägerskjöld

Jag skulle helt klart vilja fira jul ihop med någon spännande person. Karaktärna Julie och Maddie i Kodnamn Verity av Elisabeth Wein har jag fastnat för. De levde (kan man säga så om några uppdiktade personer?) under 1940-talet – den tid jag gillar att skriva om så mycket – och de känns både varma, spännande, lite tokiga och mycket brittiskt ironiska och jag skulle välkomna dem vid mitt bord. Kanske kan de ge mig lite mer glöd åt manuset jag kämpar med just nu.

Pippi Långstrump, kanske? Hos henne får man inte perfektion, men mycket värme och julstämning. Och, inte minst, snö!

Malin Edholm

Frågor som den här är så roliga och mysiga men ger mig samtidigt ologiskt mycket ”prestationsångest” … För att jag vill komma på det perfekta svaret och börjar gå igenom alla böcker jag läst och vänder och vrider på alla karaktärer tills det bara står still i huvudet.

Med det sagt är mitt spontana svar: Jag skulle vilja fira jul med Weasleyfamiljen i Harry Potter. Äta god mat, få en stickad tröja av Molly och ha en mysigt stökig jul i The Burrow. I detta scenario ingår även att ta del av julen på Hogwarts… så magiskt.

Sen vet jag att jag om någon timme, dag eller vecka kommer komma på ett mycket bättre svar men så får det väl vara!

Hanna Nordlander

O

När jag står och letar i min bokhylla efter en romangestalt att fira jul ihop med, inser jag att det kanske inte finns så mysigt sällskap där. Även om jag inte läser om några seriemördare eller zombier direkt, verkar karaktärerna i mina böcker tämligen dysfunktionella på det sociala planet. Så trots allt väljer jag nog pappan i min egen bok att fira jul med. 

Vi skulle laga Jansson ihop, jämföra recept och om det måsta vara stavar eller om man får riva potatisen. Han skulle be mig vika ned skjortkragen över Musse-julslipsen med små lampor på och vi skulle flina lite åt den där slipsen som vi gör varje år, fastän den förlorat sin överraskningseffekt för många år sedan och medan jag står där och viker ner kragen känner jag lukten av Scorpio-aftershaven som han köpte när han körde Ford Scorpion, som ett skämt. Vi skulle mysa åt Karl-Bertil Jonsson och när vi hade myst klart, skulle han säga det där tvåstaviga mm-m som han alltid gjorde när han kollat färdigt på något teveprogram. Vi skulle vräka i oss after eight, för det är den lyxigaste chokladen enligt familjen Nordlander, och inte förrän på kvällen, när jag gått hem till mig, skulle han öppna en flaska med något starkt i, efter att ha druckit julmust och saftglögg med mig hela dagen. Och ärligt talat, så skulle jag också hälla upp ett glas vin åt mig därhemma och tänka att det gick ju ganska bra ändå. Ja, jag tror att jag väljer pappa.

Daniel Sjöberg

När vi fick frågan om vilken karaktär vi skulle vilja vara vän med svarade jag Morrie Schwartz som ju egentligen inte är en karaktär eftersom han var en alldeles riktig människa, men han dök givetvis upp i skallen nu också. Tänk att få sitta med en glögg i handen och lyssna på Morrie när resten av familjen gått och lagt sig. Men okej, jag får väl tänka lite bortom invanda mönster nu och då får jag välja Pippi Långstrump. En fascinerande flicka som säkerligen skulle få mig att slita mitt hår å ena sidan och skratta högt å andra sidan. Sedan hade hon nog köpt fina julklappar också då hon alltid slog mig som oerhört generös med sina guldpengar, men det är ju bara en ren bonus.

Annars skulle jag bara vilja lägga karaktärerna åt sidan och konstatera att det hade varit förbålt trevligt att åtminstone äta en jullunch med Hanna, Kristin, Malin och Sara. Någon gång kanske vi kan få till något, när den här jäkla pandemin är förbi oss.

Arkeologi och råmanus

Vad jag borde gjort i helgen: Korrläst manuset till Nattens färger som nu är satt. Orkade inte börja på det, det får bli veckans kvällsjobb istället.

Vad jag faktiskt gjorde i helgen: Fördjupade mina karaktärer i Svarta vingar. Hittade en ny vinkel jag ska implementera och sedan följa upp längre fram. Gav dem lite mer back story, reflektioner över var de befinner sig och sånt, skapade liksom kött på benen.

Kom då att tänka på arkeologi. Hoppet dit är kanske inte så avlägset som det först ter sig. Jag vet inte vad en person som utgår från ett kranium och sedan återskapar hur människan såg ut kallas, men vet ni vad jag menar? Ibland går det sådana program på TV, där någon hittar en gammal skalle och någon annan modellerar fram hur personen kunde ha sett ut. Lite så känner jag mig i det här läget när råmanusskrivandet för mitt tredje manus går in på slutfasen. Det gäller att ge karaktärerna djup, att göra dem mänskliga. Vissa författare har kanske det här redan klart när de börjar skriva en historia, men för mig får jag ihop detaljerna först på slutet. Det är då jag har levt med dem så länge att jag känner dem och vet vad som är ett logiskt respektive ologiskt agerande, hur de reagerar, vad de har för preferenser. Är det någonting jag har svårt för – på tal om lördagens fråga om pet peeves – när jag läser böcker är när en person plötsligt inte beter sig som förväntat, och det inte finns någon förklaring till det, så det försöker jag själv jobba med väldigt mycket. Givetvis kan en karaktär göra något oväntat, men då ska det komma fram en bakomliggande tanke som förklarar agerandet. Tycker jag.

För att få ett klart råmanus behöver jag alltså addera lager på lager på mina karaktärer så att de blir trovärdiga, varma, mänskliga. Något insinueras i början, det måste följas upp senare. Ett sätt att agera förklaras. Därmed blir händelser legitima och historien förs framåt. Det gäller att ”tratta ner” beteendet så att det nästan blir så att personerna inte kunde ha agerat på något annat sätt, givet hur jag har byggt upp dem. Jag måste säga att det här är bland det roligaste momentet. Jag älskar att se hur trassel på berättartråden slätas ut och hur de lösa ändarna knyts ihop. Där är jag inte riktigt än med Svarta vingar, men jag är på god väg. Det var visst ett manus som skulle korrläsas först…

Lördagsenkät: Vad vill du vilja bli bättre på inom skrivandet?

Som en spin off på förra lördagens fråga vad vi tycker vi är hyffsade på kommer här då det vi tycker att vi behöver förbättra oss på…

Kristin Fägerskjöld

När jag läste Hannas diktsamling tidigare i år blev jag så grymt imponerad av hennes förmåga att framkalla känslor inom mig. Det riktigt knep i hjärtat. Så skulle jag också vilja kunna gestalta!

Sara Molin

I mitt förra inlägg skrev jag om research som ett av mina utvecklingsområden. Jag behöver nog främst bli bättre på att våga be andra om deras tid, även människor som jag inte känner – det kommer jag att behöva när jag skriver nästa manus. Jag har hört flera författare prata väldigt gott om research i form av intervjuer med främmande människor – att folk blir så glada när de får berätta om sig själva och det de har kunskap om. Det stämmer nog, och jag ska försöka att ha det i åtanke vid kommande intervjuer, istället för att känna mig som någon jobbig typ som tar upp folks tid i onödan och ställer dumma frågor…

Malin Edholm

Om jag fick välja något att bli bättre på i mitt skrivande så skulle det vara dialoger! De där naturliga dialogerna som ger en rysningar för att de är så bra, sådana vill jag kunna skriva!

Hanna Nordlander

Å, då skulle jag vilja ha bättre överblick för att kunna ha koll på längre texter, som romaner. Det borde inte vara omöjligt, men jag är mer analytisk och håller oftare på med detaljerna än med disposition och helhet.

Daniel Sjöberg

Allt. Det är väl det enkla svaret på den här svåra frågan. För jag tycker att det är en svår fråga som egentligen borde ställas till någon som läser mig. Min redaktör till exempel, eller ett annat proffs. Eller helt vanliga läsare. Jag vet inte något annat sätt att säga det på än att jag givetvis bara måste bli bättre. Skriva, skriva, skriva. Redigera, redigera, redigera. Gång på gång på gång till dess att det är så bra det någonsin kan bli. Till dess att helheten blir något fantastiskt. Om jag kan nå dit vete sjutton, men jag är övertygad om att enda sättet att göra det på är att fortsätta med mina misstag.

.

När karaktärerna får liv

Foto: Kajsa Göransson

Ibland berättar skrivande människor om hur deras karaktärer börjar leva sina egna liv. Plötsligt är det inte författaren som styr vad som händer, utan karaktärerna har blivit så levande att de tar berättelsen i egna händer och för den i riktningar som författaren inte haft en tanke på. Jag har tidigare varit lite skeptisk när jag hört sådana historier. Visst, ny inspiration föds väl ju mer tid man lägger på manuset, men det är väl ändå från författaren själv som texten kommer? Någon beskrev det till och med som att hen inte hade någon makt över manuset alls, utan såg sig bara som den som knackade ner orden som behövde berättas, ord i en redan färdig berättelse som liksom bara … kom. För mig låter det som om man ser sig själv som en förmedlare av en helig skrift, och det är inte så jag ser på mina berättelser. Det är mina berättelser, och jag är högst delaktig i att skapa dem.

Men (som ni kanske har förstått vid det här laget gillar jag att inleda meningar med men), jag har ändå börjat förstå vad de där personerna menar. Litegrann. Inte om den-heliga-skrift-tillblivelsen, men det här med att karaktärerna börjar leva egna liv. Ju mer jag lär känna mina karaktärer, desto större utrymme får de att påverka berättelsen. Karaktärerna agerar, reagerar och kommunicerar, och hur de gör det blir ibland tydligt först när jag skriver det. Ibland upptäcker jag att de inte beter sig precis i linje med det jag har planerat, och ofta är det i de stunderna som skrivandet är absolut roligast.

Jag har nyligen börjat skriva på mitt tredje manus, efter en ganska lång period av tänkande, idéutvecklande och antecknande. Det är nu när jag är igång och skriver som karaktärerna börjar få liv. Visst har jag en bild av dem redan innan (även om jag inte hör till de författare som skriver långa listor med karaktärernas utseende, bakgrund och karaktärsdrag), men det är faktiskt först under själva skrivandet som jag lär känna dem på riktigt. Eller, i vissa fall, under redigeringen.

Karaktärerna är det jag tycker är allra roligast med skrivandet. Jag är ingen val-fantast (som i den dramaturgiska valen). Jag har i och för sig en tanke om dramaturgin när jag skriver, men det är karaktärerna och deras utveckling och relationer som är min motor. Att nu få starta upp med ett helt nytt gäng, är hur kul som helst! Och just den här gången ser jag extra mycket fram emot att få umgås med och lära känna mina nya karaktärer, kanske för att det var så längesedan jag skrev nytt. (En oönskad julklapp, som kommer ut i oktober, skrev jag en stor del av redan innan jag fick avtal för Som en öppen bok – så det har hunnit gå lång tid!).

Så idag, när jag är ledig från lärarjobbet och har en hel skrivdag, ska jag kasta mig ut med mitt nya gäng. En som jag beundrar, en som jag skulle vilja våga vara lite mera som, en som skrämmer mig, en som jag relaterar väldigt mycket till och en som jag redan är hopplöst förälskad i. Bland andra. Vi får väl se hur lång tid det tar innan de börjar ta makten över manuset.

Att styra eller bli styrd

Sen kväll, sitter och skickar meddelande till en vän på telefonen. Hajar till över hur jag uttryckt mig:

”Manuset vill inte bli klart.”

Det låter som om det är en levande, tänkande varelse som kan bestämma själv. Som om det har en egen vilja. Ovanstående uttryck om att det inte vill bli klart kan vara en omskrivning för ”Jag är lat och har inte lust att sätta mig ner och skriva färdigt det.” (Men då erkänner jag ju i så fall hur odisciplinerad jag är.)

Till mitt försvar får jag säga att det tidvis är även åt andra hållet, det vill säga jag blir överraskad över hur lätt det går att skriva. Och då undrar jag om manuset verkligen inte har ett eget liv ändå, eller är det bara jag som får känslan av att mina huvudpersoner tar över? Ibland rusar fingrarna iväg över tangentbordet och jag skriver meningar som jag inte vet var de kommer ifrån. Saker händer med huvudpersonerna som jag inte är beredd på.

Räknat i rena ord har jag inte mer än ca 20-25 000 ord kvar att skriva på mitt tredje skrivprojekt innan själva råmanuset är klart. Synopsis finns, så jag vet i grova drag vad jag måste uppnå i varje kapitel. Jag skulle inte vilja gå så långt som att säga att jag har skrivkramp, men orden flödar inte direkt ut från mig just nu. Jag vet inte hur jag ska komma vidare, vad jag ska börja med (jag skriver ju inte historien från början till slut utan har ”luckor” i berättelsen som jag alltså nu ska fylla).

Om jag ska vara ärlig tror jag att oförmågan eller oviljan att skriva färdigt så att det blir ett fullständigt råmanus hänger ihop med att jag inte har släppt Nattens färger än. Jag försöker att utnyttja tiden som det är hos redaktören igen till att få färdigt det nya projektet, men det är inte alltid så enkelt. Alla karaktärer i den och deras problem ligger kvar och maler i huvudet på mig. Att sätta mig med ett nytt manus och en ny uppsättning karaktärer och få deras utmaningar på halsen blir för mycket. Allt ryms inte i skallen helt enkelt. Jag försöker lura hjärnan, peppa mig till att vara effektiv men jag blir genomskådad av de nya karaktärerna och hör hur de muttrar:

”Det är bara några veckor till innan du får tillbaka Nattens färger, och då släpper du oss igen, så vi har ingen lust att samarbeta med dig under de här premisserna. Vi kräver egentid för att blomma ut. Kom tillbaka när du kan satsa fullt ut på oss. Innan dess strejkar vi.”

Här finns det anledning att göra en paus och reflektera en stund. Har jag blivit galen som hör röster i huvudet? Som tror att mina – obs! PÅHITTADE – karaktärer verkligen kan prata med mig och ha en vilja?

Jag kan lugna er med att jag inte känner mig särskilt galen. (Än.) Bara lite frustrerad över att allt inte blir som jag vill utan tar lite längre tid än jag räknat med.

Lördagsenkät: Hur väljer du namn på dina karaktärer?

Spelar det någon roll vad ens karaktärer heter? Och hur kommer det sig i så fall att våra karaktärer heter det de gör?

I min debutroman har jag tre huvudkaraktärer: Karin, Violet och Léonie. De representerar olika personligheter och därför ville jag ha någonting som matchade dem. Karin – det låter väl robust, klassiskt och ganska fantasilöst? Violet, som är brittiska men lever i Sverige, tänker jag att alla svenskar, som på 40-talet med ganska få undantag inte var särskilt bevandrade i engelska, uttalar ”Vajlet”. Det tror jag inte hon gillar. Violet känns väldigt engelskt (tänk Violet Crawley i Downton Abbey). Léonie var tvungen att ha något franskklingande namn då hon har rötter där, samtidigt som jag ville kuna göra en kortform av det. Jag snubblade över Léonie/Lenny när jag gjorde research och fastnade för det.

Sara Molin

Min huvudkaraktär heter Clara Rennel. Jag har länge tyckt om namnet Clara, kanske är det sedan jag som barn läste Johanna Spyris Heidi, där en Clara finns med. Rennel hade jag en gång en mattelärare som hette i efternamn. Jag gillar namnet och tyckte att det passade fint ihop med Clara. Huvudkaraktären i nästa bok heter Diana Jonsson, och jag kommer faktiskt inte ihåg varför det blev det namnet. Det kändes som hon, helt enkelt.

Malin Edholm

Jag har tyvärr inget bra svar på den här frågan. Har många huvudkaraktärer eftersom jag har många olika noveller och namnen är slumpartat valda. Jag tyckte det lät rätt bara. I ett par noveller har inte karaktärerna namn alls.

Hanna Nordlander

I mina kortare texter hittar jag sällan på namn till mina gestalter, utan de kallas bara hon eller han eller kanske du. I en kort novell figurerar det sällan mer än två viktiga personer och man klarar sig alldeles utmärkt med bara personliga pronomen, så även i min diktsvit Stillna. När det kommer in en tredje person får man dock se till att det inte blir otydligt vilken hon man menar. Men när jag väl hittar på namn till mina gestalter, lyssnar jag mycket till ljuden. Vokalerna är viktiga. Främre vokaler som i, ä och e till glada och pigga personer, medan tungsinta eller flegmatiska personer gärna får bakre vokaler i sina namn, som å, o och a. Vem tror du t.ex. är gladast, Åsa eller Titti?

Daniel Sjöberg

Om mitt första försök att skriva ett manus varit lyckosamt hade frågan varit lättare att svara på. Ja, om mitt förra manus antagits av det stora förlaget som visade intresse, men i slutändan backade, eller om det skett efter samtalet det lilla förlaget som också visade intresse för att därefter backa ur, hade det också varit lättare att svara på frågan. I båda dessa manus hette huvudpersonen nämligen samma sak. Erik. Varför? På grund av min besatthet av Fantomen på Operan. Ända sedan jag läste boken av Gaston Leroux har jag velat döpa huvudpersonen till Erik. Som en liten hemlig hyllning till den tragiska karaktären som gömmer sig där i katakomberna under Parisoperan. Nu fungerade inte Erik den här gången. Jag döpte min huvudkaraktär till Joakim och det gjorde jag för att det artistnamn han väljer i berättelsen skulle fungera. Men någon gång ska väl Erik bli av.

Skapa karaktärer

Att hitta på en ny karaktär är som att få en ny vän. I början av en bektanskap får du veta sådant som inte är så kontroversiellt: namn, ålder eller åtminstone åldersgrupp, kanske varifrån personen kommer och vad hen jobbar med. Sedan kanske intressen och vad hen ska göra i framtiden. Inte förrän du känner någon väl får du veta sådant som barndomsupplevelser, innersta tankar, tvivel eller annat som personen är noga med att hålla inom sig.

Mina skrividéer börjar ofta med att jag ”ser” en scen framför mig, men jag har oftast inte klart för mig tid, rum, vem personen är, hur hen har hamnat där eller vad som händer före och efter det specifika ögonblicket. Då gäller det att bygga på scenen och känna efter om det går att utveckla den till en längre sekvens, i mitt fall en hel bok, eftersom jag är sämre på att skriva noveller.

Sakta men säkert bygger jag på lager för lager på berättelsen. Försöker göra ett synopsis, även om jag inte brukar få till det så vansinnigt detaljerat och jag många gånger frångår det. Även karaktärerna växer med nya lager i takt med att jag lär känna dem, precis som det hade varit om jag hade träffat en ny person och blivit vän med hen i verkligheten. Deras agerande framåt i berättelsen, det de varit med om tidigare. Allt måste passa ihop för att ge dem trovärdighet och för att man som läsare ska fastna för dem. Det gäller att hitta deras egen röst för att särskilja dem från andra karaktärer.

Det här är ingenting som löser sig på en eftermiddag. Eller åtminstone inte för min del. För mig börjar det som sagt som ett frö som jag måste ha lång tid på mig för att kunna utveckla. Ofta kan jag ha skrivit så mycket som 20 000 ord innan jag kommer på väsentliga detaljer kring personen. Då gäller det att gå tillbaka i det som redan är skrivet och ändra så att det ”stämmer” med vad jag nyss har upptäckt kring karaktären. Jag tycker om att plantera saker tidigt i ett manus för att följa upp det senare och just sådana inslag skriver jag ofta till i efterhand, när jag kommit en bra bit på manuset redan.

I min iver att försöka delge läsaren samma känsla jag har, blir en karaktär ibland ”för mycket”. För tråkig, för negativ osv. Jag har svårt att se det själv, men då är det tur att det finns testläsare och redaktörer så att jag kan ta ner karaktärerna på jorden igen och göra dem lite mer normala.

Just nu skriver jag på ett manus där huvudkaraktären inte är rakt igenom ”god”. Det är nytt för mig. Innan har mina hjältinnor kämpat för det som är rätt, det har läsaren inte behövt tvivla på. Nu har jag en karaktär som är både ”god” och ”ond”. Är det bra? Jag har tänkt ganska mycket på det. Jag tror egentligen att jag själv gillar sådana böcker där jag kan identifiera det goda och det onda ganska tidigt i berättelsen. Här kommer alltså en och samma person vandra över gränsen flera gånger och min tanke är att man som läsare inte ska veta vad hen i slutänden är. En bedragare eller någon som bara haft otur? Om jag lyckas med texten hoppas jag att läsaren ändå kommer sympatisera med min huvudperson, oavsett ”outcome”, så att säga.

Ingen har provläst det här manuset än – det är inte färdigt för det – så jag har ingen aning om om min idé är helt galen eller om den skulle kunna funka. När jag tror det förstnämnda ser jag redaktörens markeringar i texten framför mig i stil med detta: ”Måste X vara så sur hela tiden? Kan hen inte vara glad någon gång?” (autentiskt exempel hämtat från senaste redaktörsutlåtandet av Nattens färger, det finns många fler…).

Vi får se vad det blir i slutändan. Om jag hinner och vågar ska lämna ifrån mig texten lite senare i sommar och låta en av mina skrivvänner läsa den.

Vad tycker ni – måste man gilla en huvudperson i en bok till 100% för att orka läsa boken och/eller tycka om den?

Redigeringsbekännelser

Snart har jag tagit mig igenom manuset för Nattens färger en första omgång efter genomgången med redaktören. Jag plockade alla lågt hängande frukter först, det där som är enkelt att åtgärda. Jag har en del som hänger jävligt högt (ursäkta uttrycket men det är så det känns) som jag inte listat ut hur jag ska få ner i korgen än så länge.

Hittills har jag gjort följande:

Raderat en gammal pojkvän.

Bytt kön på en karaktär som är med frekvent genom hela boken.

Strukit två mostrar som bara var med på en begravning och stökade till det.

Berövat ett barn hennes namn.

Jag funderar också på att låta bli att namnge en grannfru. Det är lite klurigt det där med namn. Har ni någon bra regel för när någon ska nämnas vid namn och inte bara figurera som ”han” eller ”hon”? Hur många gånger måste de vara med för att förtjäna ett namn? Jag är inne på att ”three is the magic number”, är jag ute och cyklar? Jag är rädd för att få kritiken att det blir för många namn att hålla reda på, men jag gillar inte heller att det blir för opersonligt. En balansgång!

Utöver karaktärsrensning har jag också jobbat en hel del med dramaturgiska kurvan. Stuvat om lite i kapitelordningen. Är långt ifrån klar, men det känns som om jag är på rätt väg där i alla fall.

Rapporter lär följa hur det går. Jag har ju som sagt bara börjat nosa på allt arbete än. Men det känns roligt och efter mitt snack med redaktören förra veckan har jag fått mycket konkret att arbeta med och är taggad att fortsätta!

Att hitta sin berättarröst

Emelie-Novotny_002_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Bland det svåraste med att börja på ett nytt projekt är att hitta den nya berättelsens unika berättarröst. Jag märker att jag har lätt att falla in i samma språk som jag hade när jag skrev senast. Att jag även nu skriver om en tjej som tillbringar så mycket tid i stallet som det bara går gör inte saken lättare.

När jag skrev Vänd rätt upp valde jag att berätta den ur tredje person. Det berättarperspektivet ger lite distans till karaktärerna och det går att skildra händelser mer neutralt och så finns det utrymme att hitta en berättarröst som inte direkt behöver tangera huvudkaraktärens röst. Det är huvudkaraktärens tankar och känslor som skildras, men jag som författare behöver inte vara inne i huvudkaraktärens huvud.

Nu har jag valt att jobba med ett jag-berättande istället. Både för att pröva något nytt och för att komma bort från den tidigare berättarrösten som jag har använt mig av. Nu måste jag tänka, känna och andas som huvudkaraktären. Hennes röst måste bli min röst. Men hur gör en då för att hitta sin karaktärs röst?

 

Först försöker jag att lära känna karaktären så mycket det bara går:

  • Hur ser personen ut: ögonfärg, hårfärg, frisyr, längd osv.
  • Hur rör sig personen?
  • Vad har personen för intressen?
  • Vilka personer ser personen upp till?
  • Vilka sociala medier använder personen?
  • Hur klär sig personen?
  • Vilka böcker/tidningar läser personen, vilken musik lyssnar personen på, vilka favoritfilmer tittar personen på?
  • Vad identifierar sig personen med?
  • Vilket djur skulle personen vara om den fick välja?

Det brukar också vara effektivt att tänka ut specifika scenarier att placera karaktären i. Vad gör min huvudkaraktär när den:

  • hittar en mobiltelefon på busshållplatsen?
  • får ett sms från en vän med texten: ”jag är på väg hem till dig nu”?
  • står i kassan i mataffären och inte kan betala för varorna som ligger på bandet?
  • hittar ett adresserat brev i en biblioteksbok?
  • måste spendera tiotusen kronor på en timma?
  • blir inlåst i en hiss tillsammans med två andra personer?
  • är på bio men tycker att filmen är jättedålig?

När jag börjar skriva letar jag efter litteratur med en berättarröst som ligger nära den jag eftersöker. Även här ställer jag frågor:

  • Vad är det som gör att jag tilltalas av berättarrösten?
  • Vad känns trovärdigt/inte trovärdigt?
  • Vad hade min karaktär tänkt om huvudkaraktären i boken jag läser?
  • Hur hade min huvudkaraktär gått i dialog med huvudkaraktären i boken jag läser?

 

fullsizeoutput_1dc3.jpeg

Jag försöker också att titta på en film eller ett teve-program med min huvudkaraktärs blick och fundera på vad hen skulle ha sett om det var hen som tittade. Det kan vara allt ifrån om programledarens kläder är snygga eller när personen blir berörd. Därefter försöker jag beskriva huvudkaraktärens upplevelse med hens egna ord.

Slutligen tänker jag kring själva språket och min huvudkaraktärs ordförråd. Vilka ord är vardagliga för min karaktär, vilka ord förstår hen inte? Hur använder sig karaktären av referenser och slanguttryck? Personligen är jag försiktig med trendord, precis som jag är försiktig med användandet av sociala medier eftersom det är något som förändras snabbt och en roman oftast tar flera år att skriva.

 

När jag väl har börjat se på världen med min karaktärs blick och lyssna på när min krafter berättar med sin egen röst, går det av sig själv sen.

Vad har ni för bra tips och trix för att hitta rätt i ton i er berättarröst?

Skrivövning: Skriv ett brev till din karaktär.

Vi lägger ofta mycket tid på att skapa karaktärer, hur de ser ut, bra och dåliga sidor, vad de gillar och inte gillar. Men idag vänder vi på det:

Skriv ett brev till en av dina karaktärer och berätta om dig själv. Anpassa brevet till karaktärens intressen och personlighet. Vad skulle din karaktär vara intresserad av att veta om dig? Vad har ni gemensamt? Hur ser din vardag ut? Berätta gärna om något som inträffade i helgen eller om något som du ska göra i sommar. Vad ser du fram emot? Anpassa ordval och formuleringar efter karaktären som ska läsa brevet. Skriv gärna för hand på riktigt brevpapper och lägg i kuvert.

För dig som vill fortsätta:

Läs brevet med din karaktärs ögon och svara på brevet utifrån karaktärens perspektiv. Ställ samma frågor till karaktären som du ställde till dig själv. Hur svarar karaktären dig?

 

Lycka till!

Ur anteckningsboken

Emelie-Novotny_Bonnier_009_c Stefan Tell webb

När jag påbörjar ett nytt projekt är bland det första jag gör att konkretisera karaktärer och handling. Vilken riktning ska vi åt? Vilka är det som ska dit? För att bilderna ska bli tydliga i mitt huvud samlar jag allt jag behöver veta om olika karaktärer och händelser i en anteckningsbok. Ofta klipper jag ut bilder på just karaktärer och annat som jag kan behöva för att få riktning i berättelsen.

Så här såg det ut när jag började med Vänd rätt upp för flera år sedan. Det känns alltid lite naivt när en går flera års arbete bakåt i tiden, så mycket har förändrats i berättelsen sedan jag klippte och klistrade med de här bilderna. Karaktärer har bytt namn och händelseförlopp ändrats, bytt plats och strukits.

När jag hittar på fakta om karaktärerna antecknar jag det på respektive karaktärs sida, så slipper jag fundera över om Eskil är fem eller sex år, om Ylva har bruna eller gröna ögon, eller om Dante har stått i stallet sedan augusti eller september. För mig underlättar det den kreativa processen eftersom jag kan lägga min energi på att hitta på utan att bekymra mig för om det jag hittar på motsätter sig det jag hittat på sedan tidigare.

 

 

I en hästbok är hästarna självklart lika viktiga karaktärer som människorna, därför har jag jobbat mycket med att lära känna hästarna och deras olika personligheter. Cortino är sur och grinig och vill helst vara ifred i stallet. Snö är ett riktigt matvrak som gör vad som helst för ett extra fång hö och det är inte att tänka på att försöka träna honom utan att han först fått äta. Eskil är en riktig kelgris, som helst av allt skulle vilja krypa upp i sin skötares knä och bli kliad över hela kroppen, hans bästa kliställen är rumpan och halsen.

Ibland är det också välgörande för kreativiteten att lämna datorskärmen och orden för att ägna sig åt bild och fragmentariska anteckningar en stund.

Huvudkaraktär: Hästtjej

DSC00783 kopia

Hästtjejen är den vanligast förekommande karaktären i hästlitteraturen, och även i verklighetens hästvärld. Ridsport är Sveriges andra största ungdomsidrott, bara fotbollen är större, och 90% av alla medlemmar i Ridsportförbundet är tjejer (statistik från Svenska ridsportförbundet ridsport.se).

När jag använder ordet hästtjej tänker jag på den person som alltid sätter hästen i första rummet, som trotsar sin egen bekvämlighet för hästens behov oavsett om hon själv fryser, är hungrig eller trött. Hästtjejen är den som tillbringar all sin lediga tid i stallet, som borstar, smörjer läder, släpper ut och in hästar, som mockar. En hästtjej behöver inte nödvändigtvis kunna eller vilja rida, men de allra flesta hästtjejer gör det.

För mig kan även killar vara hästtjejer, det sitter inte i könstillhörighet utan i kärleken till hästar. Speciellt inte i en sport där tjejer och killar, kvinnor och män, ston, hingstar och valacker deltar och tävlar mot varandra på samma villkor. Det finns absolut inget syfte i att med ordet hästtjej exkludera killar från stallet, men som det ser ut i Sverige just nu så är det tjejer och kvinnor som driver ridsporten.

För verklighetens hästtjej är livet i stallet långt mycket mer upprepande sysslor än för den litterära hästtjejen. I böckernas värld kan ju allt hända och det gör det i hästböckerna. I den traditionella hästboken tillhör det till och med vanligheterna att hästtjejen vinner en häst på lotto eller får ta hand om någon stackars häst som annars riskerar att åka till slakt. Men verkligheten och även böckernas värld förändras. Idag har hästboken flyttat in på ridskolorna och realismen i att det kostar mer att hålla än häst än att köpa den har kommit ikapp även hästboken.

På ridskolorna är det hästtjejen som tar hand om de nya eleverna, som leder hästar på nybörjarlektionerna, visar till rätta och förklarar. För i stallet är det viktigt att allt blir rätt, annars riskerar hästen att bli lidande. Det spelar ingen roll om nybörjaren är äldre eller yngre, i stallet räknas bara kunskap och då blir andra hierarkier underordnade. Jag hade en av mina första upplevelser i hur män reagerar när de inser att en liten tjej kan något bättre än de själva på just ridskolan.

Hästar är flockdjur och behöver sammanhang, rutiner och riktlinjer för att vara trygga. Hästar är även flyktdjur vilket innebär att om de ser något som verkar hotfullt så flyr de. En fullstor häst väger ca. 500 – 800 kg. För att kunna hantera den krävs kunskap. Och om det är något som hästtjejer i alla stall runtomkring oss har så är det just kunskap. I stallet betyder kunskapen allt, men utanför den värld som stallet utgör ogiltigförklaras den.

Ser vi till det statliga idrottsstödet som betalas ut till idrottsföreningar runt om i landet får ridsporten och därmed tjejerna mycket mindre bidrag än lagidrotterna som domineras av killar. Det samhället indirekt säger till tjejerna är att deras val av fritid är mindre värd, trots att den är en perfekt plats att växa upp på. I stallet får hästtjejer kvinnliga förebilder som premierar andra egenskaper än vad som normalt uppmärksammas hos tjejer. I stallet får hästtjejer vara modiga, starka, smutsiga och lära sig att sätta gränser. Egenskaper som alla tjejer borde få chans att pröva på.

What’s in a kiss?

christina3

Fotograf: Jonas Schiller

Något av det roligaste och svåraste att skriva är kyss scener tycker jag. Det är de som alltid brukar kännas lite platta och mekaniska för mig innan jag verkligen lärt känna mina karaktärer in på djupet. Innan jag vet hur de kommer att reagera och känna.

Jag sitter just nu med en kyss scen i Brutna små regler som inte känns riktigt helt hundra än. Något fattas.

Kyssar i böcker är betydande av en eller annan anledning. För oavsett om det är en första kyss, en försonings kyss, en ”skit-vi-borde-inte-ha-gjort-så-men-vi-ville-verkligen” kyss, en kärleksförklarande kyss etc. så tenderar kyssar att vara ganska stora vändpunkter för karaktärerna.

Att skriva riktigt bra kyss scener är svårt. De scener som jag älskar är de där känslorna får ta den största platsen. Där man får veta vad just den här kyssen betyder för ens karaktärer, speciellt den som har POV.
Om din karaktär kysser några slumpmässiga främlingar på en fest och då tänker att vilken dålig kyssare partnern är, så är det lika viktigt att notera som en kärleksförklarande låt-oss-vara-ensamma-tillsammans kyss. Även om karaktärerna inte vet vad den här kyssen betyder, bara att de kysser varandra och att de gillar det (eller inte), så är det viktigt att förmedla det till läsarna.

Det är detta som, enligt mig, gör kyssar roliga att skriva och läsa.

Följderna som kyssen får.

Men det betyder ju inte att karaktärerna aldrig kan kyssas bara för att visa tillgivenhet eller för att de inte kan hålla sina läppar ifrån varandra. Båda är giltiga orsaker till att skriva kyssar tycker jag 🙂

Men som regler är det de kyssar som verkligen betyder något, som har en djupare mening, som är signifikanta av en eller annan anledning där man som författare ska lägga mest krut. För det är där du verkligen kan lyfta scenen ett snäpp.

Har ni några favorit kyss scener i böcker eller filmer?

 

 

 

Dantes inferno eller bara lite ryggvärk?

Ola Kjelbye

Foto: Ola Kjelbye

Jag har en jävla skitrygg som brukar göra sig ordentligt påmind ungefär en gång om året. Ofta runt den här årstiden faktiskt. Jag har i och för sig alltid lite ont i ländryggen, men det har jag på något sätt vant mig vid. Men så sträcker jag mig efter en tallrik i diskmaskinen, flyttar en stol på scenen eller sträcker mig efter de finaste tomaterna på ICA. Jag kan höra när det händer. Ett litet Klick!, bak i ryggslutet och så är det kört. Jag får då något som kallas ”smärtskolios” som gör att musklerna krampar och hela ryggen blir sned. Om jag har tur så gör det bara ordentligt ont och jag får gå på kryckor i någon vecka, men har jag otur så blir det bara värre och värre och till slut måste jag åka in på sjukhus. Jag har testat kiropraktik, osteopati, yoga, healing, naprapati, sjukgymnastik. Jag har gått med inlägg, fått andningsövningar, magneter, akupunkturnålar och homeopatiska piller. Jag har haft det här i över tjugofem år nu och kan ju säga att jag börjar tröttna. Jag har förstått att det inte är speciellt ovanligt eftersom jag får många och fantastiska tips av vänner och bekanta som har liknade problem, men just när det händer känner jag mig ganska ensam och emlig.

För en vecka sedan hände det igen och jag hoppar fram på kryckorna sedan dess. Jag vet fortfarande inte riktigt åt vart det barkar. Om jag ska bli tvungen att åka ambulansen fullproppad med droger eller om jag rider ut den här episoden med hjälp av vila och mitt eget lilla medicinskåp. Som tur är så har vi spelledigt den här veckan på teatern. Jag går små promenader varje dag och gör mina övningar. Och jag har fått tid att skriva!

IMG_1853

Foto: Mats Strandberg

Jag har hållit på och småtestat karaktärer, researchat kring tiden när min historia utspelar sig, läst artiklar och böcker (flera om hästar). Men jag har längtat efter några dagar av oavbruten tid för att verkligen känna att jag är igång. Nu kom de dagarna! Tack vare ryggjäveln. Och när jag nu läser igenom vad jag skrivit så anar jag ett samband mellan mitt yttre tillstånd och vad för sorts gestaltande som hamnar på pappret. Det finns nämligen en tydlig längtan efter en fungerande stark kropp verkar det som. Långa stycken om gymnastiska övningar, upphävande av tyngdlagen och svävande genom luften med perfekta landningar framför applåderande publik. Samtidigt en hel del partier om en riktigt gammal människas totala fysiska förfall. Oförmågan att ens hålla kroppen upprätt längre, hudens slapphet och musklernas förtvining, en känsla av att allt sakta dras mot marken. Den grymma gravitationens spel med våra kroppar, i en kamp vi inte kan vinna.

Jag får väl se om det jag skrivit håller när jag kommer ut på andra sidan av det här skovet. Eller om det blir ambulansen och jag blir tvungen att skriva mig djupt ner i någon av de mindre mysiga kretsarna av helvetet.

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår (sorry, ingen video men en jäkligt bra låt!).

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn