Dialog!

Dialog är ett effektivt berättarverktyg med många användningsområden; den driver handlingen framåt och förmedlar information som berättat på annat sätt kan kännas framtvingat. Dialogen ger på ett enkelt sätt läsaren en djupare inblick. Dialog utvecklar även relationer, mellan två eller fler av karaktärerna. Bra dialog gör texten mer levande, får oss att känna mer. Den kan också tillsätta en humor som är svårare att uppnå enbart i tankar.

Dialog kan vara otroligt bra, men också väldigt dålig. När dialogen faller så faller trovärdigheten för karaktärerna. Om dialogen låter tillgjord, platt eller ensidig så tappar läsaren tilliten till författaren. Två viktiga saker att tänka på vid dialog är att tempot är rätt, varken för snabbt eller för långsamt. Det är också viktigt att tonen förmedlar sinnesstämning och personlighet hos karaktärerna, och att dessa skiljer sig mellan dem så att inte författarens egen stämning och personlighet lyser igenom.

Dialog är, enligt min erfarenhet, något som författare antingen älskar eller hatar att skriva. Vissa författare har en fallenhet för dialog och det verkar åtminstone som om det kommer lätt för dem. Jag är en författare som kan skriva en hel novell utan dialog. Jag förlorar mig i karaktärens eller karaktärernas tankar, gestaltningen och miljön tills jag glömmer att de kanske borde prata med varandra också. Jag går ofta tillbaka i efterhand och lägger till repliker. Att skriva dialog är något jag tränar mycket på och jag tror jag har mer och mer dialog i mina noveller.

Hur jobbar du?

Vad använder du för verktyg i din skrivprocess? Jag tänker på sådana småsaker som var du sparar idéer du får när du inte sitter framför din dator. I mobiltelefonen, på en lapp, eller talar du in ett röstmemo? Har du någon inspirationsmapp för dina skrivprojekt och vad sparar du i så fall där? Foton, kartor, videoklipp, bra länkar eller vad mer?

Jag använder Word när jag skriver, och manusdokumentet fylls bara av just text. Inga kommentarer typ ”infoga mer gestaltning här” eller ”här ska det hända något spännande”. Programmet Scrivener som jag har hört mycket om ska ju kunna hantera ”allt” sådant, men det använder jag alltså inte.

Eftersom det fanns OneNote på min dator så jobbar jag i det med en fil (eller anteckningsbok som det heter) per projekt. I OneNote kan man ha olika flikar som i sin tur kan bestå av flera sidor. Du kan (åtminstone lättare än i Word) laborera med bilder och tabeller. Jag har därför börjat göra en ”mall” som jag återanvänder mellan de olika projekten. Jag har flikar för en dramaturgikurva för att påminna mig själv om när de olika faserna i ett manus inträffar och en del länkar till matnyttiga sidor, en för ett personregister där jag skriver upp alla som förekommer med namn i manuset samt en del korta fakta om dem (för att inte glömma bort ögonfärgen eller födelseåret…). På en flik har jag gjort en kapitelöversikt. Eftersom jag hittills har haft flera huvudpersoner i mina manus har jag behövt hålla isär vilken historia som kapitlen handlar om, hur frekvent de återkommer – använd färgkodning på de olika raderna så blir det väldigt tydligt. Här skriver jag kort handlingen och även längden på kapitlet – det sistnämnda är väldigt bra vid en redigeringsgenomgång då man ser om det blir balans mellan de olika perspektiven eller om något blir över- eller underdimensionerat. Jag har också en flik som heter Redigera, där jag skriver in saker jag kommer ska föras in eller ta bort i texten. När projektet närmar sig sitt slut lägger jag till den roligaste fliken av alla, nämligen den med inspirationsbilder till omslag. Det kan vara vissa färger, former eller motiv jag gillar. Det är inte jag som gör omslagen men det är kul att samla idéer!

Vanligtvis brukar jag ta reda på väldigt mycket fakta inför skrivandet och då tycker jag inte riktigt att OneNote klarar av att hantera ”massan” av det. Jag sparar några foton och kartor eller miljöbilder i OneNote-filen men jag tycker Pinterest är bra på att organisera detta. Nu har de även funktionen att man i varje mapp man lägger upp där kan skapa undermappar.

Det var lite om hur jag jobbar. Jag föredrar alltså att ha allting digitalt även om jag skulle älska att vara den som skrev på små papperslappar – det känns som sinnebilden av att vara författare, haha! Men ligger de digitalt vet jag att jag alltid har med mig sakerna oavsett var jag kopplar upp mig någonstans för att skriva. Hur gör ni?

Tusen historier, ett hus

zsfuzzg

Foto: Kajsa Göransson

För drygt två år sedan skrev Helena Hedlund (vars fantastiska Kerstin-böcker nu har blivit tre till antalet – läs!) det här inlägget. Det handlar om vilka bilder vi skapar i vårt huvud när vi läser. Hur ser miljöerna ut för just oss? För även om miljöer kan skissas upp olika i olika berättelser, så handlar det ofta om just skisser. Vissa mer specifika än andra, men det är sällan jag läser en bok där författaren beskriver hela planlösningen på karaktärernas bostäder. Det här lämnar därför ofta stort utrymme för läsaren att fylla i, och precis som Helena tycker jag att det är väldigt intressant hur vi gör det.

Helena tyckte att hon var ”nästan är löjligt begränsad” i sin ”fantasis miljövariation”, eftersom hon ofta brukar se ett av två hus framför sig när hon läser. Hus från verkligheten. Själv befinner jag mig oftast i ett av ETT hus när jag läser, nämligen huset vi bodde i fram till att jag var ungefär åtta år.

Åtta år! Det är inte särskilt mycket. De flesta åren minns jag ju inte ens, och de minnen jag ändå har av huset är ganska avlägsna. Ändå är det just det där huset om är utgångspunkten när jag ska fylla i böckers miljöbeskrivningar med min egen fantasi. Inte inredning och färger, men själva planlösningen. Var köket ligger i förhållande till entrén, hur vardagsrummet ser ut, och så vidare. Men det finns en viktig skillnad, och det är att jag brukar lägga till en våning. Huset vi bodde i var ett enplanshus, men i många böcker går karaktären upp och ner för trappan och håller ibland till på övervåningen, och detta har jag alltså löst genom att helt enkelt addera en trappa och en övervåning.

Det här sker helt omedvetet. Ibland blir det förstås omöjligt – om handlingen utspelar sig i ett palats eller en liten lägenhet, eller i en miljö väldigt skild från min, lösgör jag mig från min barndoms hus. Men många gånger kan jag också tänja lite på bokens miljöbeskrivning för att huset ska platsa. Även i min egen bok ser jag det just det där huset framför mig. Andra ser något helt annat, vilket är en fascinerande tanke. Att orden som jag har skrivit, utifrån bilder i mitt eget huvud, kan bilda andra bilder i läsarnas huvuden.

Varför det blev just det huset, har jag ingen aning om. Kan det ha att göra med att jag läste mycket redan som barn, och att jag därför ”satte” min miljö redan då? Ingen aning, men jag skulle inte bli förvånad om samma hus kommer att följa med mig genom mina framtida läsupplevelser. Hur som helst känns det lite skönt att veta att jag inte är ensam om det här, och jag tyckte att det var så roligt att läsa Helenas inlägg den där dagen. Kanske finns det fler som vi?

Vilket århundrade lever du i?

En vanlig kommentar jag får – när jag berättar att jag skrivit en historisk roman – är ”Vad mycket research du måste ha gjort”. Jag har skrivit om det i det här inlägget. Men jag känner mig hemma i den tiden, 1940-talet, och faktum är att jag har lättare för att skriva om den än nutid. Helt ärligt har jag inte ett enda embryo i min idémapp där huvudhandlingen utspelar sig i nutid. Jag har försökt, men allt jag kommer på känns platt och detta-har-redan-berättats-tusen-gånger-tidigare. Ännu svårare tycker jag det känns att skriva framtidsromaner. Jag beundrar de som vågar ge sig på det, liksom fantasy. För mig ter sig dessa två genrer som minst troligt att jag någonsin skulle skriva.

Lite har jag lämnat min bekvämlighetszon i Nattens färger. Berättelsen har två parallella tidsspår, varav det ena är under andra världskriget och det andra i – hör och häpna – 1970-talets Sverige. Jag är sjuttiotalist själv men tillhör inte skaran som har en retroromans för det. Jag uppskattar inte alls decenniets kläder, möbler, färger, design eller musik. För mig är sjuttiotalet tapeter med psykedeliska mönster, manchestersoffor i orange eller brunt, Bumlinglampor och strumpbyxor i röd frotté. Hu. Jag ryser bara jag tänker på det. Visst är det konstigt att jag då har förlagt en handling dit? Ja, det tycker jag också, men jag var tvungen för att det skulle passa rent tidsmässigt med mor-dotter-perspektivet i boken. Min redaktör tycker att jag borde kunna öka på sjuttiotalskänslan i det spåret. Vad är era bästa tips? Jag tycker redan jag har indianpärlor i håret på en person, spiralformade telefonsladdar, v-jeans, träskor, en gammal Amazon utan bilbälten och kassler med ananas. Addera dessutom polisonger, mockaväst med fransar och lite Joan Baez, så borde jag vara hemma, eller? Min redaktör är inte lika lättflörtad…

Redigeringsbekännelser

Snart har jag tagit mig igenom manuset för Nattens färger en första omgång efter genomgången med redaktören. Jag plockade alla lågt hängande frukter först, det där som är enkelt att åtgärda. Jag har en del som hänger jävligt högt (ursäkta uttrycket men det är så det känns) som jag inte listat ut hur jag ska få ner i korgen än så länge.

Hittills har jag gjort följande:

Raderat en gammal pojkvän.

Bytt kön på en karaktär som är med frekvent genom hela boken.

Strukit två mostrar som bara var med på en begravning och stökade till det.

Berövat ett barn hennes namn.

Jag funderar också på att låta bli att namnge en grannfru. Det är lite klurigt det där med namn. Har ni någon bra regel för när någon ska nämnas vid namn och inte bara figurera som ”han” eller ”hon”? Hur många gånger måste de vara med för att förtjäna ett namn? Jag är inne på att ”three is the magic number”, är jag ute och cyklar? Jag är rädd för att få kritiken att det blir för många namn att hålla reda på, men jag gillar inte heller att det blir för opersonligt. En balansgång!

Utöver karaktärsrensning har jag också jobbat en hel del med dramaturgiska kurvan. Stuvat om lite i kapitelordningen. Är långt ifrån klar, men det känns som om jag är på rätt väg där i alla fall.

Rapporter lär följa hur det går. Jag har ju som sagt bara börjat nosa på allt arbete än. Men det känns roligt och efter mitt snack med redaktören förra veckan har jag fått mycket konkret att arbeta med och är taggad att fortsätta!

Påskprokrastinering

Sista dagen på påskhelgen och jag har inte ens öppnat min dator. Istället har jag främst ägnat mig åt två saker: att plocka ramslök och att jobba i trädgården (att äta påskgodis skulle vara en tredje sak). Det kan låta som om jag har ägnat mig åt fullständig påskprokrastinering med tanke på att jag och redaktören har ett avstämningsmöte på onsdag om ”hur det går”. Ändå har jag kommit ett stort kliv fram på redigeringen.

Faktum är att karaktärerna förföljer mig vart jag än går. De är med när jag släpar skifferplattor i trädgården, innan jag somnar och när jag vänder ramslöken så den torkar bättre. Frågor som Om det inte får komma fram nu, när ska jag då avslöja det? Hur kan jag paketera det här budskapet bättre? Varför uppfattar redaktören X som sur, när jag i själva verket menade att hon skulle vara sarkastisk? virvlar i huvudet. Det mal, det ältas, det släpper inte taget – och rätt som det är trillar det ner en lösning. Eller åtminstone någonting som går att bygga vidare på.

Att arbeta med skrivandet utan att skriva är inte att förakta. Och jag älskar när en del av mina cementerade idéer blir utmanade av redaktören och jag tvingas tänka om, tänka nytt, tänka bättre.

Sista dagen på påskhelgen och jag tänker inte öppna filen med manuset i idag heller.

(Note to self: Använd inte ordet prokrastinera något mer, du vet knappt hur det stavas och har nu kollat om det blev rätt sjutton gånger. Om jag missat någonstans ber jag om ursäkt!)

Den svåra konsten att tänka ut en titel

Om du tillhör dem som kommer på en fantastiskt bra titel redan innan du börjat skriva på ditt manus, grattis.

Om du tillhör dem som kommer på en fantastiskt bra titel när du håller på att skriva på ditt manus, grattis.

Om du tillhör dem som kommer på en fantastiskt bra titel när manuset är klart, grattis.

Då kan du sluta läsa nu. Det här inlägget är för oss som inte gör det. För oss som förtvivlat försöker hitta några ord som gör sig, men som alla känns rätt så platta och meningslösa. För en titel ska ju vara allt av följande: klatschig, minnesvärd, beskrivande, unik, lockande, säljande. Att få in allt det i en titel tycker åtminstone inte jag är lätt. Orden stockar sig och alla förslag jag kommer upp med känns banala och intetsägande. Om jag mot förmodan kommer på en bra idé och googlar den, visar det sig att det redan finns minst två böcker på svenska med samma namn – och då förpassar jag idén till papperskorgen för en till behövs verkligen inte.

Här har jag samlat några länkar för dig som vill läsa vidare om problemen med att skapa en bra titel eller förslag på hur du gör:

Coming up with the perfect title for your novel

Title your novel

7 tips to nail the perfect title

How to pick a title for your book

Ännu svårare blir det om man beaktar vissa genrekriterier. Typ att deckare och kriminalromaner ofta är enordstitlar (t ex Ögonvittnet, Våroffer, Mytomanen, Spegelmannen för att nämna några) medan romance och feelgood har långa titlar (t ex Det lilla bageriet på strandpromenaden, Resten av allt är vårt).

Jag tänker att jag kommer ge blanka sjutton i att följa genrenamnsättning bara jag hittar rätt titel. Men det är just det. Ingenting känns rätt.

Från A till Ö eller huller om buller?

Hur skriver du? Alltså, i vilken ordning? Börjar du där berättelsen börjar och slutar med slutscenen, eller skriver du scener (och kapitel) i den ordning du ”känner för”? Det är så olika, har jag märkt. Själva skrivandet kan liknas vid hur man lägger pussel och äter upp en Aladdinask. Börjar du med att leta upp hörnbitarna? Måste du fortsätta med att hitta alla raka kantbitarna så att du kan lägga ramen, eller är det tillåtet att börja med något av de roliga motiven i mitten? Och när det kommer till chokladen, är du en sådan som tycker det är okej att glänta på asken så att du kommer åt bottenlagret om alla favoriter redan är slut i översta lagret? Såväl pussel som Aladdinasken kan skapa familjegräl (tro mig, jag är gift med en ”gläntare” och jag har vuxit upp med att det varit strängt förbjudet att ens tänka på att öppna lager två om inte alla bitar ätits upp på det första – jag fick en chock första julen vi firade tillsammans).

Jag är en hoppare. Jag skriver ett kapitel där, ett annat här. Till min hjälp brukar jag ha ett synopsis så att jag vet vad jag vill ha för historia, men annars skriver jag det jag får inspiration till för stunden. Ofta, har jag märkt, skriver jag början och slutet ganska tidigt. I början är kapitlen isolerade öar. I takt med att texten fylls ut blir det ögrupper, kanske en hel skärgård. Och helt plötsligt hänger det ihop i stora sjok. Ofta sparar jag de passager jag tycker är tråkiga eller svåra till sist. De blir mycket lättare att skriva när jag nästan har allt annat på plats. Den enda nackdelen som jag upplever med det här, är att jag ofta måste gå tillbaka och rätta till redan skrivna kapitel när jag kommer på någon ny detalj som måste få genomslag – men så kanske det hade varit om jag skrivit helt linjärt också? (Och, vill jag poängtera, givetvis blir det bara ett råmanus som sedan måste redigeras ungefär en triljon gånger. Min metod är ingen genväg till någonting.)

Att skriva måste vara roligt. Det ska vara lustfyllt att gå och sätta sig framför datorn. Om jag kände att jag var tvungen att skriva kapitlen i ordning som de ska läsas i boken skulle jag inte ha fått ihop någon bok. Min motivation och framförallt inspiration skulle inte ha hållit i sig så länge.

Vilken tur att alla får göra som de vill i sitt skrivande! När det gäller Aladdinasken är regeln dock fortfarande att alla praliner i första lagret måste ha ätits upp innan det är okej att börja på det andra. Det är jag stenhård på. Pusslandet avstår jag från att lägga mig i.

De små idéerna

Jobbar ni med synopsis eller skriver ni organiskt? Jag är nog en mix, det vill säga jag drar upp stora drag och vissa detaljer, sedan låter jag mycket utveckla sig själv under tiden jag skriver. Jag kan sällan tänka ut en hel historia i förväg utan behöver ha tid på mig och låta idéerna komma i takt med att jag skriver. Trenden – om jag nu kan tala om en trend efter två manus med arbete på det tredje – är att jag bli mer och mer strukturerad i alla fall. På det tredje manuset har jag till exempel bestämt antal kapitel och hur långa de ska vara redan i förväg. Så gjorde jag inte alls med min debutroman, den fick växa fram lite som den ville (men så behövde den ändras rätt mycket också när redaktören fick säga sitt).

Även om jag försöker planera mitt skrivande så har jag inte allt klart för mig ändå. Det brukar poppa upp idéer på de mest osannolika platserna och tiderna. I helgen fick jag en insikt i vad en av mina huvudpersoner i det tredje manuset ska ha med sig i bagaget när jag stod och mockade i stallet. Jag hinner tänka rätt mycket när jag står och skyfflar skit där ute. För det mesta inte särskilt viktiga tankar (som vad vi ska äta till middag, vad jag måste komma ihåg att göra innan jag går och lägger mig eller vad tolvåringen ska få i födelsedagspresent). Men så ibland kommer det några guldkorn, som uppenbarelser om vad jag ska ta med i en text. Då gäller det att komma ihåg dem medan jag tappar upp vatten och hämtar hö innan jag kan gå in och skriva ner dem.

Annars är tiden efter att jag gått och lagt mig men innan jag somnar ett sådant idéfönster. Då har jag kommit på flera små detaljer till mina manus. Jag tycker också om att tänka ut saker och ting när jag sitter i bilen på väg till jobbet.

Innan jag hade börjat att skriva på mitt första romanlånga manus trodde jag att alla författare var så ”duktiga” att de hade allting superklart för sig när de började skriva. Alla twister, vändningar, små detaljer, all foreshadowing… Det kändes hopplöst för min del, jag var långt ifrån så ”smart”. Jag vet fortfarande inte hur ni andra som skriver gör – det kanske bara är jag som kommer på detaljerna under tiden och ni alla andra är perfekta från början? Det vore kul att veta hur ni jobbar och vad ni föredrar. Jag är i alla fall glad över att det går att peta in saker och ting i efterhand.

Det här med research

Min bok, som handlar om tre kvinnor under andra världskriget, har funnits ute i en månad ungefär, och en mycket vanlig kommentar jag får är ”Du måste ha gjort jättemycket research.” Svaret är naturligtvis ja, det har jag gjort, och jag ska snart komma in på vad, hur och var jag har gjort den. Känsliga läsare varnas redan nu för ett långt inlägg. Men först ska jag bara göra en reflektion. Visst är det väl så att alla som skriver måste göra research, oavsett vad man skriver om? Vem vet till exempel allt om polisarbete om man skriver en kriminalroman eller psykisk sjukdom om man skriver om någon som kämpar med det?

Men tillbaka till researchen kring min roman. Det svåra är ju inte att veta när andra världskriget bröt ut eller varför, eller när det slutade och hur många som hade dött då. Det som har drivit mig i mitt skrivande är hur människorna – de vanliga, små, alldagliga människorna – hade det. Inte bara vad som hände, men också vad de åt, hur de klädde sig och hur de talade. Vad roade de sig med? Hur såg miljöerna ut? Vad lyssnade de på för musik? Mycket är lätt att ta reda på. När infördes ransonering för smör och kaffe, när upphävdes det igen, vad kostade en chokladask, vilket år var låten In the mood mest populär, vilket cigarettmärke var vanligast att röka och vad tjänade egentligen en sekreterare om året? (Allt detta är exempel på vad jag har fått gräva fram inför skrivandet av Klar himmel.) Google måste vara den moderna författarens bästa vän. Bara ett knapptryck bort och jag är i en värld av 1940-talshattar, skisser av brittiska flygfält, ser journalfilmer om hur man gör en korrekt salut inom RAF, hittar flygvapenblå yllerockar på E-bay och kan räkna antalet mässingsknappar på dem, lär mig allt om frisyren victory rolls och läser recept på kristidsmarmelad med morötter och ytterst lite socker. (Också autentiska sökningar från min research.)

Det som är svårare att ta reda på är hur dessa människor tänkte, vad de gjorde eller inte gjorde, hur kriget påverkade det deras vardag. Här kommer böcker och arkiv in och givetvis att prata med personer som var med då. Om min farmor och farfar hade levt skulle jag ha frågat dem mer om hur det var, nu har jag fått gå på vad jag minns av deras berättelser istället. Min bok utspelar sig till stor del i England och BBC har ett fantastiskt arkiv online med brittiska ”ögonvittnesberättelser” från kriget. Det har jag utnyttjat till flera detaljer, som till exempel rutinen för hur det gick till i början av flyglottautbildningen eller hur röken efter en bombning såg ut och luktade. Sedan har jag slukat mängder med böcker, både skönlitterära och rena faktaböcker. Jag har särskilt försökt att läsa böcker från tiden för att fånga rätt stämning, tonläge och dåtida uppfattning – det är ju inte alltid vi ser saker och ting på samma sätt nu som då.

Men allt går naturligtvis inte att fånga bakom en dator. Man måste ut i verkligheten. I somras trampade jag omkring på Bletchley Park i Buckinghamshire för att insupa atmosfären i en militär anläggning från andra världskriget. Min huvudperson Léonie jobbar inte inom underrättelsetjänsten men den miljön hon befinner sig i är ändå väldigt lik den på Bletchley Park. Jag lät väggarna på hennes flygbas få samma färg som korridorerna på Bletchley Parks berömda ”huts” där Enigmakoden knäcktes. Vi åkte på vindlande småvägar som kantades av häckar och jag såg framför mig stället där hon kommer susande nerför en backe och inte kan bromsa utan kör omkull på sin cykel. Fram till dess hade jag skrivit att hon ”landade i diket” men det ändrade jag snabbt till ”i en häck” efter den upplevelsen.

Här i Sverige har jag besökt olika museum, bland annat Flygvapenmuseum på Malmslätt utanför Linköping. Där har de en replika av det flygplan som huvudpersonen Karins fästman Gustaf flyger, ett Caproni 313 eller som det i Sverige hette, S 16. De var så dåliga och störtade så ofta att de gick under namnet ”Flygande likkistor” – och det är också anledningen till att det står en replika på museet och inte ett äkta plan. Alla är skrotade för länge sedan, inte ett enda finns kvar! Trots uppmaningen att det är förbjudet att röra planen måste jag erkänna att jag faktiskt tummade på plåten på flygplansskrovet och gjorde reflektionen att den bara var lika tjock som en vaxduk – något som jag låter karaktären Sofia säga i början av boken.

Okej. Så nu förstår du att jag har googlat som en galning, läst åtskilliga hyllmeter med litteratur och traskat runt på museum och i verkliga miljöer för att få till den rätta känslan. Har jag då varit historiskt korrekt överallt? Nej. Det har funnits många saker som jag inte har haft möjlighet att kolla. Mitt motto har varit att om jag har invaggat läsaren att tro att jag vet vad jag skriver om i nio fall av tio, kan jag ljuga den tionde gången. Det kallas konstnärlig frihet och så länge jag ljuger inom rimliga ramar så kanske det inte märks?

Jag ska avslöja några ställen där jag inte har torrt på fötterna:

Det störtade inga allierade plan i svenska fjällen så sent som våren 1945 – men åtskilliga personer ur engelska, brittiska och tyska flygplansbesättningar togs om hand tidigare under kriget och internerades. Jag tror inte heller att den svenska säkerhetspolisen skulle ha hållit kvar en person hos sig i en månad utan att meddela närstående om detta – men jag är inte säker. Hur det egentligen gick till när en flyglotta blev avskedad på grund av att hon var gravid har jag heller ingen aning om.

Det här med idéer

När jag fick idén till Klar himmel var det nästan ett fysiskt pockande från huvudpersonerna. Jag hade tänkt ut en karaktär, men snart kom flera andra karaktärer och liksom knackade på i huvudet.

”Skriv om oss”, sa de och till slut kunde jag inte stå emot dem längre.

Det låter kanske konstigt, som om de hade ett eget liv och inte var produkter av min fantasi, men det var faktiskt så att jag knappt kunde värja mig från att börja nysta i vilka de var och vad de ville ha sagt.

Likadant var det med Nattens färger. Den idén kom till mig på julafton 2018 av alla dagar (mycket dumt, när man snarare måste tänka på skinka och sill istället för att tänka ut vad en ny hjältinna kan råka ut för). Jag kunde knappt vänta till juldagen så att jag fick fördjupa mig i vad den innebar.

Nu borde jag skriva på manus nummer tre som heter Svarta vingar eftersom jag just lämnat Nattens färger till min redaktör och inte kan göra någonting mer på det innan hon återkommer. Trots att jag nu alltså har gott om tid bara för det, fick jag en annan idé i helgen. Lite komiskt, eftersom jag i veckan precis sagt till min förläggare att jag kanske inte kan komma på några nya romanhistorier. Hittills har det varit som en hög mur – jag har inte kunnat ana några nya uppslag efter det tredje manuset.

Så slog idén ner som en bomb och jag kunde inte motstå att rafsa ner det som dök upp i hjärnan.

6000 ord blev det i helgen. Det känns som om den håller för en ny lång berättelse. Den har vare sig namn eller alla grundbultar på plats än, och det skaver lite i mig att jag kanske borde jobba på Svarta vingar – som jag rent ordmässigt kommit halvvägs på i råmanusform – men det nya projektet är lockande!

Hur gör ni? Är ni strikta till vad ni ”borde” jobba färdigt på eller hoppar ni till det som är roligast för tillfället?

Konsten att lämna luckor

1

Foto: Pernilla Dahlgren

Det sägs att det tar 10 000 timmar att bli riktigt bra på något. Det är massor med tid. Om man inte skulle göra något annat än att skriva under ett helt år – inte äta, inte sova, ingenting annat – skulle man ändå inte komma över den magiska 10 000-timmarströskeln.

Ändå är jag ganska säker på att jag har passerat den när det gäller kreativt skrivande. Och är jag fullärd? Är jag en expert nu?

Nope. Det är både fantastiskt och lite frustrerande. Att aldrig bli klar. Att alltid ha mer att utforska och undersöka och prova. Att aldrig bli av med tvivlet.

”Kan du verkligen det här?”

Ibland känner jag mig som ett geni när jag skriver, ibland känner jag mig som en fuskare, en klåpare, en som inte vet någonting men som ändå försöker ge sken av det. Ibland känner jag att jag skrev bättre när jag inte visste vad jag gjorde utan bara skrev. Ibland – oftast – känner jag mig bättre för allt jag lärt mig om skrivandets hantverk genom åren, även om det är med en ”ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur lite jag vet”-känsla. Ibland känner jag mig säker på vad jag gör, ibland avgrundsdjupt osäker. Men aldrig känner jag mig som en nybörjare.

Jag må vara en debutant, men en nybörjare är jag icke.

Ändå lär jag mig nya saker inom skrivandet hela tiden. Det senaste jag tycker mig ha plockat upp är konsten att lämna luckor i texten. Innan kände jag ett ansvar att ha med ALLT. Karaktärernas intentioner och känslor och tankar tydligt utskrivna så att inget kunde missförstås. Samtal återgavs hela vägen från ”hej” till ”hejdå”. Det lilla som lämnades mellan raderna var noga avvägt så att inga felaktiga tolkningar kunde ske.

Sedan levlade jag upp och fick en sax bland mina tillgångar. Första gången jag på riktigt kände att jag lyckades använda min nya förmåga var när jag skrev Dagen du förstörde allt. Och jag gillar det verkligen. Jag gillar det som inte står i den. Luckorna.

Jag som alltid har skrivit långt och grundligt och velat kontrollera läsarens upplevelse av texten har plötsligt börjat skriva kortare. KLIPP KLIPP. Det är faktiskt väldigt roligt, att ha en mental Edward Scissorhands som hejdar mig varje gång jag är på väg att skriva något som inte behövs.

En konsekvens av detta blev dock att den berättelse som jag skrev på under NaNoWriMo tog slut innan den nådde upp i 50 000 ord. Den landade på ungefär tjugoåttatusen istället. Så rent tekniskt misslyckades jag med NaNoWriMo, men jag ser det ändå som en personlig framgång.

Jag var kortfattad! Tjoho! Jag kände inget behov av att förklara min huvudpersons alla handlingar och avsikter, jag klarade mig utan en lång bakgrundsförklaring till det övernaturliga som skedde i berättelsen, jag lät karaktärerna tala för sig själva istället för att jag skulle tillrättalägga och bestämma läsarens syn på dem.

Så nu går jag över i redigeringsfasen istället. Lägger undan saxen och plockar på mig pensel och puts. För mig är skrivandet av första utkastet det roligaste, men också det mest krävande. Redigerandet är mer hantverk och att stå och titta på tavlan och tänka ”hmmmm”.

10 000 timmar från nu kommer jag antagligen fortfarande stå där, förhoppningsvis med fler redskap och framför en annan tavla. Men ändå med samma fråga:

Kan jag verkligen det här?

Och tvivlet hör kanske till. Håller mig i rörelse. Gör så att jag levlar upp emellanåt. För det är i alla fall säkert:

Efter 10 000 timmar är man ingen nybörjare längre. Man befinner sig en god bit på vägen, kanske inte alls i mål men åtminstone inte på det ställe där man startade. När tvivlet är som mest högljutt kan det kännas så, ibland känns det till och med som att det enda jag lyckats med är att ta felsteg bakåt.

Men det stämmer inte. En blick ut över galleriet är det enda som behövs.

Mina tavlor är vackrare nu.

Att hitta sin berättarröst

Emelie-Novotny_002_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Bland det svåraste med att börja på ett nytt projekt är att hitta den nya berättelsens unika berättarröst. Jag märker att jag har lätt att falla in i samma språk som jag hade när jag skrev senast. Att jag även nu skriver om en tjej som tillbringar så mycket tid i stallet som det bara går gör inte saken lättare.

När jag skrev Vänd rätt upp valde jag att berätta den ur tredje person. Det berättarperspektivet ger lite distans till karaktärerna och det går att skildra händelser mer neutralt och så finns det utrymme att hitta en berättarröst som inte direkt behöver tangera huvudkaraktärens röst. Det är huvudkaraktärens tankar och känslor som skildras, men jag som författare behöver inte vara inne i huvudkaraktärens huvud.

Nu har jag valt att jobba med ett jag-berättande istället. Både för att pröva något nytt och för att komma bort från den tidigare berättarrösten som jag har använt mig av. Nu måste jag tänka, känna och andas som huvudkaraktären. Hennes röst måste bli min röst. Men hur gör en då för att hitta sin karaktärs röst?

 

Först försöker jag att lära känna karaktären så mycket det bara går:

  • Hur ser personen ut: ögonfärg, hårfärg, frisyr, längd osv.
  • Hur rör sig personen?
  • Vad har personen för intressen?
  • Vilka personer ser personen upp till?
  • Vilka sociala medier använder personen?
  • Hur klär sig personen?
  • Vilka böcker/tidningar läser personen, vilken musik lyssnar personen på, vilka favoritfilmer tittar personen på?
  • Vad identifierar sig personen med?
  • Vilket djur skulle personen vara om den fick välja?

Det brukar också vara effektivt att tänka ut specifika scenarier att placera karaktären i. Vad gör min huvudkaraktär när den:

  • hittar en mobiltelefon på busshållplatsen?
  • får ett sms från en vän med texten: ”jag är på väg hem till dig nu”?
  • står i kassan i mataffären och inte kan betala för varorna som ligger på bandet?
  • hittar ett adresserat brev i en biblioteksbok?
  • måste spendera tiotusen kronor på en timma?
  • blir inlåst i en hiss tillsammans med två andra personer?
  • är på bio men tycker att filmen är jättedålig?

När jag börjar skriva letar jag efter litteratur med en berättarröst som ligger nära den jag eftersöker. Även här ställer jag frågor:

  • Vad är det som gör att jag tilltalas av berättarrösten?
  • Vad känns trovärdigt/inte trovärdigt?
  • Vad hade min karaktär tänkt om huvudkaraktären i boken jag läser?
  • Hur hade min huvudkaraktär gått i dialog med huvudkaraktären i boken jag läser?

 

fullsizeoutput_1dc3.jpeg

Jag försöker också att titta på en film eller ett teve-program med min huvudkaraktärs blick och fundera på vad hen skulle ha sett om det var hen som tittade. Det kan vara allt ifrån om programledarens kläder är snygga eller när personen blir berörd. Därefter försöker jag beskriva huvudkaraktärens upplevelse med hens egna ord.

Slutligen tänker jag kring själva språket och min huvudkaraktärs ordförråd. Vilka ord är vardagliga för min karaktär, vilka ord förstår hen inte? Hur använder sig karaktären av referenser och slanguttryck? Personligen är jag försiktig med trendord, precis som jag är försiktig med användandet av sociala medier eftersom det är något som förändras snabbt och en roman oftast tar flera år att skriva.

 

När jag väl har börjat se på världen med min karaktärs blick och lyssna på när min krafter berättar med sin egen röst, går det av sig själv sen.

Vad har ni för bra tips och trix för att hitta rätt i ton i er berättarröst?

Det där med synopsis

1

Foto: Pernilla Dahlgren

Vi är alla olika när det gäller skrivandets hantverk. Det finns inga färdiga mallar eller regler för hur man bäst ska lyckas och trivas med sitt skrivande. Istället handlar det om att hitta sitt eget sätt.

När jag började skriva berättelser på mellanstadiet var det just genom synopsis. Vi hade fått en skoluppgift om att skriva en kort berättelse, men jag hann inte klart med min i skolan. Jag ville fortsätta, skriva mer, så jag tog hem den och gjorde en hel serie. Fem delar, med en generation av familjen Solstråle (jag var så stolt över det namnet en gång i tiden) för varje bok. Det var jätteroligt att komma på vad som skulle hända i varje del, vilka karaktärer som skulle vara med, men blev det någonsin skrivet? Nope.

I högstadiet fortsatte jag med synopsis. Jag hade en berättelse med två tonåringar som huvudpersoner, och jag började med att skriva deras namn, deras ålder, deras utseende, deras karaktärsdrag, deras bakgrund, ja typ allting, i en lång lista (jag hade läst i någon skrivbok att man skulle göra så). Och det var jätteroligt att skriva den där listan! Problemet var bara att när jag sedan började skriva stämde nästan inget mer än namnen längre.

Jag kan planera att en karaktär ska vara elak, men det är först när jag utmanar den karaktären i olika situationer som det blir upp till bevis om karaktären verkligen är elak. Och på något vis kan jag inte riktigt styra över hur det blir. Eller: det blir som bäst är när jag har tappat taget och berättelsen och karaktärerna är de som styr.

Nu för tiden har jag skrotat detaljrika synopsis, jag har fattat att det inte är optimalt för mig. Med Dagen du förstörde allt hade jag inte heller något synopsis från början, men en bit in i berättelsen kände jag ändå ett behov av att spalta upp vilka tidsresor som skulle göras med vem och det viktigaste som skulle hända däremellan. Därefter blev det lättare att skriva igen, när jag visste vad jag skulle skriva mot.

Fast det visste jag i och för sig hela tiden. Sista meningen var den första jag kom på. Men jag skrev den ändå inte förrän allra sist, för jag är också en sådan som måste skriva kronologiskt. Jag är helt fascinerad över sådana som skriver lite här och lite där, för mig hade det varit omöjligt. Jag tror det hänger ihop med att jag inte skriver synopsis och ofta inte vet någonting alls om karaktärerna förrän jag skriver fram dem i berättelsen.

Så vad föredrar du? Öppna fält där du får se vart stegen bär eller karta och kompass och detaljerad vägbeskrivning? Eller som jag då, som vill ha en väldigt översiktlig beskrivning men med frihet att lägga upp och ändra i rutten som jag själv vill.

Oavsett vilket tror jag det är bra att utmana sig själv emellanåt, prova att se vad som händer om man bryter från sitt vanliga sätt. Och med det sagt kan jag avslöja att med mitt nya projekt gör jag precis som jag brukar. En översiktig beskrivning av de viktigaste händelserna, för att veta vad jag ska skriva mot. Resten outforskad vildmark att ge mig ut på äventyr i.

Från att ha haft en trög start på NaNoWriMo med mycket plugg som tagit mitt huvudfokus, är jag nu äntligen igång på riktigt. Och jag kan inte komma över hur kul det är, att mejsla fram karaktärer och relationer och stämningar och hela hus och skogar.

Jag tror att varje skribent är unik och att det är väldigt individuellt vad som funkar eller inte. Men när skrivandet är som bäst, när vi äntligen kommer in i det där skrivflowet, när vi hittar precis rätt ord, när vi lyckas beröra, då upplever vi alla samma sorts magi. Och det är väl därför vi fortsätter, bokstav efter bokstav.