Nya skrivprojekt: Jag skriver en novell medan jag väntar

Caroline Möllesand skriver novell

Somliga författare håller sig strikt till sitt pågående manus och vill inte splittra sig genom att påbörja något nytt i pauserna. Andra passar på att skriva på nästa manus medan det första är hos redaktör eller förlag. Och flera verkar kunna ha hur många olika skrivprojekt som helst igång samtidigt.

Eftersom jag är nybörjare har jag inte vetat vilken kategori jag tillhör. Tidigare i år hade jag viljan att ta tag i något annat medan mitt manus lektörslästes, men det blev inte något av de planerna. Skrivhjärnan behövde tydligen paus just då.

Men nu, när feelgoodmanuset (eller Projekt A som vi kan kalla det) är redigerat och ligger hos några förlag på läsning – då tog skrivlusten överhand och jag började äntligen skriva på något helt annat.

Projekt B som jag har tagit tag i är en novell. Jag har nämligen tänkt skicka in ett bidrag till tidningen Skrivas novelltävling som är öppen för deras prenumeranter. Temat är ”hemma” och novellen ska bestå av max 10 000 tecken.

Jag skriver inte helt från scratch utan utgår från en befintlig text jag har. Den är resultatet av en skrivövning kan man säga. Och lämpligt nog kommer den passa in mycket bra på temat ”hemma” efter en del omskrivning och redigering.

Men … Ursprungligen var den där texten tänkt att bli en julnovell och inte alls ett tävlingsbidrag. Det lockar nämligen att skicka iväg den till förlag och se ifall den kan vara något att ge ut digitalt inför jul redan i år. Förra året var det populärare än någonsin med noveller och romaner med jultema hos streamingtjänsterna. I så fall får jag lägga på ett kol, för även då måste den justeras och finslipas.

Vi får väl se – kanske använder jag mig av stommen och vidareutvecklar den till två olika versioner. Sedan får testläsare avgöra vilken som är värd att satsa på. Japp, det låter som en plan.

Samtidigt som jag är mitt uppe i dessa novellbestyr har jag ytterligare en tydlig plan, Projekt C. Det är något som har funnits i mitt huvud ganska länge men det är inget jag har gått ut med offentligt än. Det är en faktabetonad reportage- eller intervjubok som jag verkligen längtar efter att påbörja. Det formatet ligger närmare min yrkeserfarenhet och känns på något vis ganska självklar. Jag har skissat upp stommen, har förslag på medverkande personer och kommer att ta kontakt med några ganska snart för intervjuer.

Det är ingen tvekan om att det finns en målgrupp för en bok kring det här specifika ämnet. Jag själv hade i alla fall varit mycket intresserad – och som för de flesta som skriver är det väl den känslan som driver oss framåt: Att skriva något jag själv skulle vilja läsa.

Sedan finns förstås Projekt D i bakhuvudet. Det är del 2 i Feelgoodserien på Öland. Där har jag redan ett synopsis som jag har fått feedback på av välrenommerad lektör och författare. Fler idéer för den berättelsen poppar ständigt upp, men jag tänker inte påbörja råmanuset för den förrän det finns en slutgiltig plan för del 1.
Någon måtta får det ändå vara.

En lyckad bokpicknick – ordna en du också!

Bokpicknick i Kalmar

Här kommer ett tips för dig som är sugen på att träffa likasinnade och prata böcker: Arrangera en enkel sammankomst med folk i din närhet, kända som okända.
Titta här så bra det kan bli …

Nyligen hade jag äran att bli inbjuden till en bokpicknick här i Kalmar. Jag blev tillagd i en Instagramgrupp som innehåller både skrivande och läsande personer i Kalmar med omnejd. Det kom folk från Växjö i väster, Borgholm i öster, Brömsebro i söder och Mönsterås i norr.

Planen var från början att träffas i Kalmarsundsparken där vi skulle sitta på filtar och mumsa på medhavd fika. Någon kom med den lysande idén att vi även skulle ta med valfritt antal böcker för att sedan köra bokbyte med varandra.

Picknickdagen förmörkades en aning av regnmoln, både på prognosen och himlen. Efter några sena avhopp blev vi till sist elva personer som istället samlades i en trädgård. Det var tur att vi bytte plats, för efter ett tappert försök att sitta utomhus i duggregnet så fick vi snabbt förflytta oss in i Sannas mammas lägenhet. (Tack! Dessutom med toalett som välkommen extrabonus! Något att tänka på inför kommande träffar.)

Det var inte många av oss som hade träffats tidigare, väldigt spännande och nog lite pirrigt för de flesta. Men stämningen blev snabbt avslappnad och vi presenterade oss själva och vår relation till litteratur. De som läser och recenserar böcker på sina Instagramkonton berättade om hur deras verksamhet går till medan vi som skriver delade med oss av våra olika processer. Det blev samtal om högt och lågt, ytligt och djupt. Tre timmar, eller kanske till och med fyra, bara svischade förbi.

Nu tänkte jag inte säga mer om den här lyckade dagen utan istället avsluta med vad de andra deltagarna skrev på sina Instagramkonton efteråt.


Vilken otroligt lyckad bokpicknick det blev med det här härliga gänget! Så glad att vi fick ihop det trots att vädret inte riktigt ville vara med oss och så roligt att träffa instagrambekantskaper i verkliga livet. Det blev prat om böcker och andra livsnödvändigheter, bokbyte och en hel del skratt. Ytterst välbehövligt och efterlängtat. (@sannamacdonald)

Det händer något när ett dussin personer med gemensamma intressen möts. Tack för en magisk eftermiddag med fika och litteratursnack. (@sofialofgrenwriter)

Alltså! Så himla kul det var att träffas på riktigt. Tusen tack till er alla! (@enkoppoenbok)

Avslutade en fantastisk minisemester i Blekinge med att dra på bokfika. Så underbart att träffa er alla läsande och skrivande bokvänner! Tack för gästfriheten Sanna Mac Donald så vi kunde fly in från regnet efter vårt tappra försök att sitta utomhus. Jag går och lägger mig nöjd och glad ikväll av allt prat om böcker och livet. (@anna_bokkonto)

Väldigt trevlig kväll med alla dessa skrivande och läsande nya vänner. Vi ses snart igen! (@sylvia_forfattare)

Tack för en väldigt trevlig eftermiddag med massa bokprat. Vi fick även med oss några böcker från bokbytet. Vi ser fram emot en ny bokträff snart! (@systrarnaleosbokprat)

Tack för en väldigt mysig bokträff. Tyvärr var mitt tåg rejält försenat, men jag hann ändå med en massa härligt snack om böcker, skrivande och andra intressanta samtalsämnen. Åh, vad jag behövde den här energikicken nu. (@annicaskriver)

Idag gjorde jag något som utmanade mig själv och min blyghet, men är så glad att jag vågade. Jag var på bokpicknick i Kalmar med dessa härliga och trevliga bokvänner som jag aldrig träffat förut. Så roligt att ses och snicksnacka om allt, men mest böcker, skrivande och läsning. På bokbytarbordet gjorde jag några kap, samtidigt som mina böcker fick glädja någon annan. Tack gänget för idag! (@tessansboktips)

Digitala träffar i all ära men ett fysiskt möte med fantastiska människor som delar samma glädje som en själv är obeskrivligt roligt. Samtal och skratt med fikakorgen i högsta hugg. En underbar dag som jag kommer leva på länge. (@angelundebring)

Ja, vad kan jag säga som inte redan är sagt ovan? Är otroligt glad för att mitt skrivintresse leder mig till så många härliga möten med andra. (@caroline.skriver)


Ifall du blir sugen på att göra något liknande, men tänker att du inte känner några som skulle passa in, så gör det inget. Testa att göra ett upprop på Instagram eller annan social kanal. Tror att många skulle vilja hänga på. Lycka till!

Struktur och skrivdisciplin à la Åsa Hellberg

Caroline Möllesand om Åsa Hellberg. Foto: Anna-Lena Ahlström
Åsa Hellberg. Foto: Anna-Lena Ahlström

Hur har du det med skrivdisciplinen? Är du strukturerad och skriver på bestämda tider? Har du detaljerade mål i form av skrivtid eller antal ord?
Jag, Caroline Möllesand, har kommit fram till att jag är periodare. Ofta tar jag dagen som den kommer och hamnar vid datorn lite slumpmässigt – när jag har lust, när jag får tid över eller när jag måste.

Det går inte särskilt fort framåt då, kan jag tala om. Om man inte har någon egentlig deadline kan det väl vara okej att det går långsamt, men för mig kan det sporadiska skrivandet också innebära att jag kommer för långt bort från mitt manus. Då blir startsträckan ganska lång när jag väl hamnar vid tangenterna.

Någon som är proffs på struktur, disciplin och skrivmål är feelgood-författaren Åsa Hellberg. Hon har blivit en författarförebild för mig, först och främst för att jag gillar hennes sätt att skriva, men också för att hon är cool, galet produktiv och verkar ha massor av jäklar anamma.

Förutom att hon kan få ur sig flera böcker per år har hon bland annat jobbat som coach och kan det här med att peppa andra. Förra våren, strax efter att pandemin kom, drog hon igång ett kul projekt på sin blogg: ”Hellbergs virusskrivskola”, med den fyndiga underrubriken ”Efter 15 böcker borde jag väl ha tillräckligt att dela med mig av”.

Hennes egen beskrivning av skrivskolan löd:
”Jag gör det här för att det är kul att coacha och för att jag faktiskt inte har något bättre för mig så länge rekommendationen är att inte umgås live. Bra grej för mig som är helt solo. Jag har inga baktankar och tar verkligen inte något betalt. Kul bara. Något ska ju vara det också just nu, eller hur?”

Jag vill särskilt tipsa om lektion 10 som gav mig en rejäl spark i baken och fick mitt manus att växa betydligt. Den innehöll tio viktiga frågor, här är exempel på några av dem:

– Vad är ditt mål, när ska din bok vara klar?
– Har du satt mål per dag? Hur ser dina mål ut?
– Hur viktigt, 1-10, är det för dig att skriva din bok?
– Gissa om den kommer att bli skriven om det är under 10?

Åsa har flera gånger berättat om hur hennes eget arbete brukar se ut. När hon skriver första utkastet av ett manus är målet att skriva 2000 ord om dagen. Om hon jobbar fem dagar och är ledig två blir det 10.000 ord i veckan och då tar det henne ca 9 veckor att få ihop ett råmanus.

Under redigeringsfasen delar hon oftast upp manuset i buntar om 20 sidor och betar av en bunt om dagen. (Det där tänker jag försöka ta efter under den resterande delen av min redigering!)

Skrivskolan är avslutad men inläggen går att läsa i efterhand via den här länken. Även om jag nu har haussat Åsa som strukturdrottning så ska du inte räkna med någon stelbent struktur i skrivskolan. Den kan nog bäst beskrivas som en serie blogginlägg som inte är planerade i förväg, men hon delar generöst med sig av detaljer ur sitt eget författarliv och tar upp olika delar av skrivandet på ett lättsamt sätt.

Min föresats när jag började skriva det här inlägget var att jag skulle hålla det kort. Det är nämligen lite av Åsa Hellbergs signum. Dessutom behöver jag öva mig i att inte vara så … ingående. Det tipsade nämligen Åsa mig om efter att hon läst en av mina texter. Vi som var med i skrivskolan från början fick nämligen skicka in en skrivövning som hon gav oss feedback på. Fatta hur kul!

Jag vet att jag trotsar Jantelagen genom att ta med Åsas kommentar här, men eftersom jag tror att hon struntar fullständigt i Jante så gör jag också det.

”Härlig läsning, Caroline! Du har fått med allt jag bad om, gestaltning, berättande och dialog. Så bra gjort. Om jag bara ska ge dig en gnutta att ta med så tänk på att du inte behöver ge så mycket information.
Och vissa saker som sägs i dialogen behöver inte förstärkas. I en bra dialog, och det har du, förstår man ändå. Jag stryker lite i början av din text så får du se hur jag menar.”

Till sist vill jag uppmana dig att lyssna på det här poddavsnittet för att höra hur inspirerande Åsa Hellberg är:
Skrivarpodden – avsnitt 133 ”I väntan på inspiration”

Tack för allt Åsa!
/Caroline

Egenutgivning eller inte? Jag tvekar!

Okej, jag vet att ni är många som undrar.
Till skillnad från mina bloggkollegor är jag inte antagen av förlag och har alltså inget bokkontrakt.

Inget konstigt med det eftersom jag från början har varit helt inställd på att ge ut boken själv. Kanske bidrog mina erfarenheter från reklambranschen till att jag mest såg möjligheter och inte så många svårigheter med egenutgivning. Jag gillar att driva projekt och gärna tillsammans med olika samarbetspartners.

Men – det är dags att erkänna att jag börjar vackla i mitt beslut.
Jag har nämligen hamnat lite vilse i den snåriga djungeln av utgivningsalternativ.

Från början var det här mina anledningar till att välja egenutgivning:

1 – Livet är för kort för att sitta och vänta på förlag. Jag är medveten om den mikroskopiska chansen att bli antagen samt de långa ledtiderna för utgivning. Jag är ivrig av naturen.

NU tänker jag så här: Jag kanske var för pessimistisk? Jag har förstått att det inte alls är omöjligt att bli antagen om manuset är bra. Och det där med långa ledtider kanske har sina fördelar. Hittills har det inte gått i rasande fart på egen hand heller, he he.

2 – Jag anser mig vara tillräckligt kunnig för att veta vilka delar av produktionen jag klarar själv och vad jag behöver anlita proffs för. Kvalitet är viktigt för mig och jag vill inte släppa ifrån mig en bok som inte håller måttet.

NU tänker jag så här: Jag inser att mina kvalitetskrav kommer att bli kostsamma. Klart att det kostar pengar att anlita proffs, det visste jag från början, men … En av de viktigaste detaljerna, som jag tidigare inte såg som ett problem, är distributionen. På senare tid har avtalen för lagerhållning och distribution förändrats hos företag som Förlagssystem och Stjärndistribution. Det har blivit betydligt dyrare och krångligare för mikroförlag och egenutgivare.

3 – Tiden efter releasen är det nog många som drar sig lite för, men eftersom jag har jobbat med marknadsföring och kommunikation hela mitt liv så ser jag fram emot den biten också. Jag tror att försäljningsprocessen kan vara nästan lika spännande som att sitta och skriva.

NU tänker jag så här: Ha ha…Visst tycker jag det är roligt, men jag har också respekt för den tid och kraft det tar att göra allt på egen hand. Även om jag har goda chanser att nå ut lokalt så skulle det nog inte skada med ännu större muskler. Sedan gissar jag att det kan vara förbaskat trevligt att jobba ihop med ett förlagsteam.

4 – Efter att ha drivit företag i 15 år behåller jag gärna kontrollen över både utgifter och inkomster.

NU tänker jag så här: Jo, som framgångsrik egenutgivare får man betydligt större del av vinsten per såld bok, men som debutant kommer intäkterna förmodligen inte ens täcka alla utgifter. Fast nu är det ju verkligen inte för pengarnas skull som jag har gett mig in i det här, utan för att jag råkade gilla att skriva ett manus och blev nyfiken på hur det skulle kännas att ge ut en bok.

Den springande punkten och själva kärnan som jag hela tiden återkommer till är:
Kommer det vara värt att satsa så mycket tid, pengar och energi som krävs för att ge ut boken själv?

Kanske.
Jag har som sagt inte bestämt mig än.
Tveksamheten kan också bero på andra parametrar i livet. När de förändras kanske jag återfår min beslutsamhet.

Under tiden försöker jag förtränga själva utgivningen och fokuserar istället på redigeringen. Viktigast är att få manuset helt färdigt. Sedan får jag se hur jag gör.


Det här var bara lite skrap på ytan om detta intressanta ämne. Jag lovar att återkomma med fler inlägg om egenutgivning.

Tankar om ensamhet, hjärntrötthet och skrivande

Caroline Möllesand om ensamhet, hjärntrötthet och skrivande

Som jag skrev förra torsdagen så är det fantastiskt att hitta gemenskap i skrivandet – men något som är minst lika viktigt för mig är ensamhet.

Jag gillar att vara ensam. I flera timmar. Gärna i flera dagar.
Me, myself and I.
Det är så otroligt skönt att gå in i den där bubblan där jag får vara ifred och ta dagen som den kommer.

Missförstå mig inte, jag älskar min familj och mina vänner och umgås gärna med dem. ❤

Det kanske bara är så att jag innerst inne är lite av en enstöring? Jag har alltid haft kompisar, men redan i mellanstadiet brukade jag ta bussen själv in till stan för att äta hamburgare och gå runt i affärer. För några år sedan åkte jag iväg ensam på en charterresa till Teneriffa. Jag promenerade en del i omgivningarna men höll mig annars mest på hotellområdet, jobbade på rummet och hade en bok som sällskap vid middagen.

Så nej, jag räds inte ensamheten. Jag njuter av den, och extra mycket efter utmattningen som gett mig hjärntrötthet. Vissa dagar är det extremt svårt att filtrera intrycken. Ljus och ljud tar sig med full kraft rakt in i den grå massan. Utan filter blir det kaos i hjärnan och kaoset leder till trötthet. En obeskrivlig trötthet som är svår att vila bort.

Därför är det nödvändigt för mig att vara själv ibland. I total tystnad. Där inget stör.
Aaah…
Fast att bara ligga och vila funkar inte i längden, det mår nog ingen bra av. Trots att jag är trött behöver jag känna att livet har någon slags mening. Alla tankar som skapas, och som inte går att stoppa, behöver ta vägen någonstans. Så när orken finns, då skriver jag. Jag måste låta allt som finns där inne komma ut.

Jag har upptäckt att det är stor skillnad på intryck och uttryck. Det kan vara jobbigt att sortera och ta hand om allt det inkommande, medan att uttrycka sig är som en livsnödvändig ventil för att lätta på trycket. Att skriva blir alltså en lättnad istället för en ansträngning.

Vänta nu – jag vill absolut inte ägna all min tid åt att sitta och skriva i ensamhet. Nej, jag vill såklart vara del av ett större sammanhang och ha ett vanligt jobb också.

Jag tror dock att de flesta som har genomgått en kris av något slag omvärderar sina liv och frågar sig: ”Vad behöver jag för att må bra?” Eller som Isabel Boltenstern så klokt brukar säga: ”Det handlar om att ge sig själv de bästa förutsättningarna”.

Nu råkar det vara så att jag fyller 50 år i morgon.
Vore det inte på tiden att jag sätter ner foten och verkligen försöker leva ett så balanserat liv som möjligt?
Jo, jag tycker det.

Därför har jag kommit fram till att min idealtillvaro består av ett deltidsjobb i grunden, så att jag resten av tiden kan anpassa aktiviteterna efter dagsformen. Hälsan måste få komma först och jag prövar mig fram för att hitta rätt balans mellan gemenskap och ensamhet.

Så resonerar jag nu. Kanske tänker jag annorlunda längre fram, omständigheterna kan ju förändras.
En dag i taget.

Hitta ditt skrivsammanhang – Lista med 10 exempel

Caroline Möllesand Skrivsammanhang

En del av mig är absolut en introvert person som älskar att sitta ensam med mitt manus, annars hade jag aldrig fått ihop över 90.000 ord, men jag behöver också stimulans och kunskap utifrån.

När jag upptäckte skrivandet var det verkligen en spännande värld som öppnade sig. Jag tittade in, blev ännu mer nyfiken och ville veta mer om det mesta – både om hantverket och skrivgemenskapen.

Många tipsar om att gå en skrivarkurs, jag håller med – det är superbra! Förutom att det är lärorikt så knyter du förhoppningsvis värdefulla kontakter med likasinnade.
Men – om du inte blir antagen till den där gratiskursen, eller om du inte har råd att betala för en utbildning, eller om tajmingen råkar vara dålig – då finns det gott om andra skrivsammanhang att söka sig till.

I början ville jag ta del av så mycket som möjligt, men när jag kom djupare in i mitt manus blev det väldigt tydligt att tid och fokus nästan bara räckte till skrivprojektet. Det är väl som med det mesta – att behovet går i vågor. Här följer några exempel på källor till kunskap och gemenskap, de flesta är gratis medan några kostar pengar.

1 – Gratisguider och minikurser
Många lektörer och skrivcoacher är generösa och erbjuder kostnadsfritt material som går att ladda ner. En del av dem skapar också grupper, bokcirklar och medlemsklubbar för den som vill ha ännu mer gemenskap.

2 – Nyhetsbrev
Prenumerera på nyhetsbrev med fokus på skrivande. De flesta innehåller nyttiga saker, t.ex. konkreta skrivtips, specialerbjudanden på skrivtjänster eller information om roliga evenemang och tävlingar. Det går alltid att avregistrera sig ifall man tröttnar.

3 – Webbinarier, workshops och föreläsningar
Här får man se till att söka sig till rätt kanaler för att hitta godbitarna. Jag brukar få reda på dessa via Instagram, Facebook eller nyhetsbrev.

4 – Facebookgrupper och författarsidor
För att bara nämna några: Författare på Facebook, Författarhjälpen och Feelgoodfredag. Massor av diskussioner och tips om böcker. Jag följer också flera personliga författarsidor på Facebook.

5 – Skrivbloggar och poddar
Jag har redan tipsat om några skrivbloggar i ett tidigare blogginlägg och det finns många fler. Debutantbloggsgänget har tipsat om flera skrivpoddar här.

6 – Interna skrivgrupper
Jag hade turen att bli inbjuden till en liten mysig grupp med sex personer som skriver feelgood. Vi har inte haft några organiserade aktiviteter än. Vi ställer frågor, tipsar och peppar varandra lite då och då.

7 – Författarsamtal
Jag har deltagit vid författarkvällar hos min lokala bokhandel och jag älskar att höra om hur andras skrivliv ser ut. 2019 var jag på Bokmässan och det är förstås svårslaget på många sätt. Det finns ännu fler författarsamtal att hitta på nätet, men visst längtar vi efter fler live-evenemang?!

8 – Böcker och tidningar
Jag har läst flera olika skrivhandböcker och började omedelbart att prenumerera på tidningen Skriva.

9 – Skrivtävlingar
Det är populärt att delta i novelltävlingar, så långt har inte jag kommit än. Dock var jag med och tävlade i en adventskalender med skrivövningar hos Marita Brännvall där jag lyckades vinna fina lektörspriser. Det gäller att hålla utkik och hänga på rätt ställen för att inte missa något.

10 – Instagram
Även om det är sista punkten på den här listan så är den en av de viktigaste för mig. Instagram är ett kärleksfullt och peppande forum som jag inte skulle vilja vara utan. Mitt konto heter @caroline.skriver. Är du inte bekväm med att publicera egna inlägg så behöver du inte. Det går bra att ”bara” följa författare, förlag, lektörer och andra likasinnade.
Men försök komma ihåg att sociala medier går ut på att interagera med andra genom att gilla och kommentera, det blir så mycket roligare då.

Lycka till – och kom gärna med fler tips i kommentarerna!

Tankar om hjärnspöken och nyttan av att pausa

Caroline Möllesand

De senaste två veckorna har jag varken skrivit, redigerat eller planerat bok. På ett sätt är det skönt och befriande men att befinna sig så långt från manuset väcker också ett visst tvivel hos mig. Orkar jag ta tag i det igen? Jag har haft långa skrivpauser förut, undrar hur långt uppehållet kommer bli den här gången.

När jag skickade iväg manuset till lektören var jag ivrig att få tillbaka det så snart som möjligt. Jag såg verkligen fram emot att påbörja omskrivningen och förädlingen av texten. Lektörsläsningen tar ungefär en månad och nyligen kändes det som en evighet för mig. Nu hoppas jag att det kommer ta ännu längre tid och frågan är om jag ens kommer vilja öppna mejlet från lektören när det kommer.
Nej, jag är inte alls sugen på att ta tag i redigeringen.

Under tiden som ”manusfri” var tanken att jag skulle passa på att ägna mig åt research kring utgivning. Kanske till och med börja planera omslag, men …
Nej, jag har varit för trött.

De första dagarna kände jag även sug efter att ta tag i något helt annat, antingen skriva vidare på den där julnovellen jag nämnde eller kanske börja pilla med del två i den tänkta serien, men …
Nej, det lockar inte heller längre.

Det enda som blir skrivet nu är ett inlägg i veckan här på Debutantbloggen. Trots att jag har massor av bloggidéer som ligger och väntar har jag inte tagit tag i någon av dem än. Därför skriver jag bara ner mina tankar om nuläget istället, det får duga den här veckan.

Det tar dock emot att lyfta saker som kan uppfattas som negativa. Jag vill ju egentligen dela med mig av tips och inspiration här, men ibland är det svårt att ignorera hjärnspöken som hojtar: ”Du skriver fjantiga tips!” och ”Vad har du att komma med egentligen?”.

Jag VET att jag inte ska bry mig om mitt fåniga självtvivel eller vad jag tror att andra tycker. Och jag VET att den här skrivfria tiden förmodligen är precis vad jag behöver. Det är nödvändigt med pauser för att få ny energi. Det tror jag gäller för fler än mig och oavsett var man befinner sig i livet och varför.

Så. Medan jag försöker vänta ut stiltjen i skrivandet konstaterar jag att varken det vanliga livet eller skrivlivet är på topp jämt. Ibland spelar det ingen roll hur mycket beröm man har samlat på sig. Eller som någon konstaterar i mitt manus: ”Det är det som är livet, att känna ALLA känslor”.

Givetvis kommer jag att öppna mejlet med responsen från lektören. Jag är alldeles för nyfiken för att låta bli. Vart jag än befinner mig då så kommer jag pausa allt och kasta mig över domen. När jag ska ta tag i själva redigeringsarbetet blir en senare fråga. Jag ska försöka lyssna på en god väns råd om att leva i nuet.

Så skönt det var att få skriva av sig lite.
Jag misstänker att det finns fler tvivlare där ute, och är du en av dem hoppas jag att du också vågar lita på att det vänder snart. Oftast gör det ju det.

Min dagbok om dagarna före deadline

Caroline Möllesand deadline

Det är onsdag kväll och klockan är efter 22. Det har knappt gått en halvtimme sedan jag skickade mitt manus till lektören.
Ja, första versionen av mitt manus är äntligen klart!

Jag borde jubla och fira, gör jag det? Njae.
Visst är det skönt att jag har tagit mig förbi första etappmålet. Men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Jag sitter här vid datorn och är jäkligt trött, missnöjd med slutet och skriver det här blogginlägget som ska publiceras om några timmar.

Välkommen till författarlivet Caroline!
Förlåt, det låter nästan som om jag tycker synd om mig själv. Det gör jag inte. Jag älskar fortfarande det här självplågeriet med press, tvivel och ändrade planer.

Du får hänga med hur tankarna har gått inför min deadline. När jag kom överens med min lektör var det jag själv som satte datum för inlämning. Just då kändes det fullt rimligt, med lite lagom press så att jag skulle anstränga mig en aning extra.

Onsdag – 1 vecka före deadline
Jag började känna att det kanske kunde bli lite tajt med tiden. Jag hade ju som sagt inte ens skrivit råmanuset klart. (Jag vet, det är ett inlägg för sig: ”Varför bokar man lektörsläsning innan man har skrivit färdigt?”)
Flera i min närhet tyckte att jag kunde säga till lektören att jag blir försenad eller att jag bara skickar en del av manuset. Hmm, skulle jag verkligen inleda mitt samarbete med denna viktiga person genom att framstå som en slarver som inte klarar att hålla sin egen satta deadline?
Nej! Det var inget alternativ. Jag visualiserade is i magen och all det där och skickade till testläsare parallellt med att nya kapitel växte fram. (Här måste jag klämma in ett tack till Hanna, Linda, Josefin och Helena som har läst och stöttat mig.)

Fredag – 5 dagar före deadline
Jag skrev så här till min lektör: ”Hur ligger du till med din tidsplan? Jag skriver för fullt på upplösningen i mitt manus och räknar med att skicka 100% av manuset till dig senast kl. 23:59 på onsdag den 10 februari. Har nu nått ca 93% …”
Det fanns en liten förhoppning att mitt förtäckta rop på hjälp skulle hörsammas. Svaret blev: ”Hoppas och tror att jag ska klara tidsplanen vi har bestämt. Ser fram emot att läsa ditt manus!”
Bara att bita ihop och fortsätta med samma mål i sikte.

Lördag – 4 dagar före deadline
Här kom den första lilla krisen. Jag hade avsatt hela helgen till bara skrivande och hade oceaner av tid. Härligt!
Men det kom inget. Jo, enstaka meningar pressades fram utan något som helst flyt. Det var bara att pausa. Jag tog tag i redigering istället och efter det testade jag att flödesskriva. Satte en timer och tvingade mig att bara skriva utan att tänka eller korrigera. Då släppte det äntligen och jag kom framåt.

Söndag – 3 dagar före deadline
Då jäklar hände det grejer. Ett helt annat flyt. Tror faktiskt det blev fem kapitel. Som jag har berättat tidigare så har jag haft en hel del förberett, det har underlättat. Här var känslan att jag hade knutit ihop alla trådar på ett bra sätt. Nu hade jag bara två kapitel kvar att skriva på tre dagar. De två kapitlen kan nästan kallas epilog, de äger i alla fall rum längre fram i tiden. Lätt som en plätt!

Caroline Möllesand
Bara två kapitel kvar! Trodde jag …

Måndag – 2 dagar kvar
Måndag eftermiddag körde jag igång med näst sista kapitlet. Här krävdes för ovanlighetens skull en himla massa research för flera olika saker. Hur kunde jag ha missat att förbereda det? Det tog flera timmar, men jag fixade det. Hann med lite redigering också.

Tisdag – 1 dag kvar
Jag hade på känn att de sista kapitlen jag skrev i söndags, inte hade landat helt rätt. Utan att gå in på detaljer om vad slutet innehåller så gick det både för lätt och för snabbt. Det bekräftades av två testläsare. EN testläsare kan möjligtvis ha fel, ha ha, men inte TVÅ!
Så efter 40 minuters telefonkonferens med skrivkompisen Hanna och ett flertal mail med testläsaren Helena, kom jag fram till att jag var tvungen att ändra.
Jag sörjde det inte ens, det var bara att göra om och göra rätt. Två kapitel blev helt omskrivna och ett fick utgå helt. Det skulle ersättas med tre nya! Ja, det måste nämligen hinna hända lite mer. Tyvärr blev de bara påbörjade.

Caroline Möllesand
Måste skriva om!

Onsdag – Deadline
Klockan 14, med tio timmar kvar till deadline (23:59) var jag tvungen att fatta ett beslut. Var det verkligen realistiskt att skriva tre eller fyra nya kapitel samt hinna redigera.
Nej. Tyvärr. Buhu.
Jag fick rikta in mig på tråkiga ”Plan B” – att leverera ett manus där jag inte är helt nöjd med de 4-5 sista kapitlen. Så fick det bli. Alltså hade jag ”bara” ett kapitel – avslutet – kvar. Och det kan ha varit manusets svåraste att skriva. Kanske för att jag inte var helt nöjd med händelseförloppet och för att jag skulle behöva lämna ifrån mig något jag inte är 100 procent nöjd med.

Ja, ja … Har jag tur hinner lektören inte komma så långt i sin läsning förrän jag levererar ett nytt slut som jag är mer nöjd med.

Så jag väntar nog med att fira tills jag har skrivit om det där slutet. Och därefter kommer jag ändå ha flera månader på mig att skriva om ännu mer innan det är dags för ny testläsning och redaktör.

Hade det hjälpt om jag satt deadline en månad senare?
Nej, jag hade jag förmodligen ändå suttit in i det sista och varit halvnöjd.

Lägesrapport: manus, testläsare och lektör

Caroline Möllesand

Här i Kalmar händer det en hel del på min bokfront och under tiden har snön både hunnit lägga sig och regna bort. Det är dags för en lägesrapport.

Manuset växer!

Jag skriver fortfarande på råmanuset och det går ganska stadigt framåt. Vissa dagar skriver jag ingenting medan det flödar desto mer andra dagar. Just nu har jag inget dagligt skrivmål eftersom jobbet måste komma först och därefter får orken avgöra. Men min skrivlängtan är stor.

Jag har gissningsvis 12.000 ord kvar att skriva. Hur kan jag veta det så detaljerat?
Jo, mina kapitel har hittills bestått av ca 1.000 ord i snitt. Dessutom har jag redan klart för mig vad som ska hända. Alla kommande kapitel är förberedda, dels med en beskrivning av scenerna men där finns även textstycken och dialoger inlagda. Det är sånt som jag har antecknat tidigare och petat in.

Jag har hela tiden tänkt att de där förberedelserna kommer hjälpa mig, och på ett sätt gör de verkligen det. Det är skönt att mötas av ett nytt kapitel som redan innehåller något jämfört med att bländas av ett blankt dokument.

Men … I helgen som gick var målet att få två kapitel klara. Där fanns en hel del stoff att utgå från, men oj vad det trilskades. Jag upptäckte att det inte alltid är så lätt att reda ut sitt eget trassel.
Även om det var mer komplicerat och tog längre tid än jag trodde kom jag fram till delmålet. Det var fantastiskt skönt när allt föll på plats, och det som jag trodde skulle bli två kapitel blev till slut tre.

Manus för testläsning
Del av mitt manus som jag gav bort i julklapp.

Jag har hittat testläsare!

Redan i julas lämnade jag 34 kapitel till min mor och svärmor. Det kallar jag dock inte för testläsning, det var mer en kul grej att ge bort i julklapp.
För några veckor sedan fick min goda vän Linda börja läsa. Jadå, jag vet att nära kompisar kan vara för snälla i sina kommentarer. Hon är dock viktig i sammanhanget eftersom hon både har lokalkännedom och vissa expertkunskaper. En rutinerad läsare är hon också, så på bara en dag tog hon sig igenom 47 kapitel och lämnade mycket värdefull feedback.
Dagen efter var hon tyvärr med om en olycka där hon bröt armen och hamnade på sjukhus. Då fick jag ännu mer fart och motivation för att få fler kapitel färdiga för läsning. Klart att hon skulle få lite underhållning i sjuksängen.

Sedan efterlyste jag ytterligare en testläsare mitt Instagramkonto. Bingo! Jag fick flera svar och de två första som hörde av sig fick 56 kapitel att läsa. Den ena har jag redan fått svar från och det var otroligt spännande att få veta hur hon uppfattade karaktärerna och handlingen.
Förstår om du är nyfiken, men mer än så säger jag inte om det just nu. Jag kommer göra ett separat inlägg om testläsare längre fram. Finns mycket intressant att lyfta och lufta om det.

Någon blir kanske fundersam. Är det inte knasigt att använda testläsare innan råmanuset är komplett?
Nej, jag gillar att få feedback och kommentarer under tiden. Texten var inte heller helt ”rå” eftersom jag har läst igenom och fixat en del under tiden. En annan anledning till att jag inte ville vänta längre hör ihop med nästa stycke.

Jag har valt lektör!

Även om jag redan hade hyfsat bra koll använde jag mig åter igen av Instagram. Den här gången för att få lite hjälp i sökandet efter lektör och redaktör. Den generösa skrivcommunityn delade med sig av många bra tips och efter att ha googlat, jämfört, mejlat och pratat med ett antal lektörer hade jag massor att fundera på. Det var inte lätt att välja bort duktiga proffs som säkert hade kunnat göra underverk för mig och mitt manus.
Men jag har alltså bestämt mig. Det känns tryggt och bra men jag kommer vänta med att berätta vem valet föll på. Just precis, det kommer ett separat inlägg om det längre fram.

Glädjande att höra var att alla som jag valde mellan har mycket att göra under våren, några var näst intill fullbokade. Så ett gott råd om du funderar på att anlita lektör – boka i god tid.

I och med lektörsläsningen har jag också en deadline.
Jag har 20 dagar på mig att skriva färdigt, gå igenom testläsarnas kommentarer och grovredigera. Den 10 februari ska jag nämligen skicka manuset till lektören.
Låter det omöjligt?
Tyst! Säg inget.
Klart att det går.
(Tänk dig en smiley med ansträngt leende här.)

Tack för mig

Ett år går fort ändå. Femtiotvå veckor har jag varje måndag skrivit ett inlägg här på bloggen. Svårt ibland, lätt andra gånger. Kvaliteten har väl gått upp och ner – som i allt skrivande – men det har varit väldigt roligt att få vara en del av debutanttraditionen och det här 2020-gänget. Det kommer bli lite konstigt att inte logga in för att plita ner några rader varje vecka. För att inte tala om att komma ihåg att svara på lördagsenkäten… Nu står ett nytt gäng i kulisserna, ivriga på att få ta över. Det känns som om de kommer göra ett fantastiskt jobb under nästa år. Vi presenterar vilka det är på söndag!

Sista inlägget. Jag hade önskat det skulle bli något fantastiskt. Klatschigt och träffsäkert, något avslöjande kanske – men det blir det inte. Istället vill jag passa på att tacka. Tack till gänget som drev bloggen under förra året som lät mig få en plats här. Tack till mina roliga, snälla, duktiga kollegor Sara, Malin, Hanna och Daniel för att jag fått hänga med er här hela året. Jag hoppas verkligen vi får tillfälle att ses i verkliga livet under kommande år och ta igen lite av det vi missade det här året. Det bästa scenariot vore att vi får bukt med coronaviruset och det går att genomföra författarbesök, signeringar och en vanlig, svettig bokmässa i Göteborg. Jag ser fram emot att höra av läsare och prata om mina böcker.

Idag är det dan före dan före dan före dopparedagen. Jag ska vara ledig i nästan två veckor och njuta av tidiga mornar när det bara är jag och hundarna vakna i huset. Det är då det är enklast att smyga åt sig en knäck eller något annat julgodis, göra en stor balja te och krypa upp i soffan. Ofta löser jag några knutar på det manus jag håller på att jobba med för tillfället. Många fina böcker ligger olästa och väntar på att jag ska hinna läsa dem, bland annat Saras julkaramell En oönskad julklapp som jag har sparat särskilt för detta tillfälle.

I fredags kom min andra bok från tryckeriet till förlaget. Den finns alltså! Återstår att se när den kommer till Småland. Jag väntar en jätteladdning böcker som jag ska signera och sedan skicka ut till bokbloggare och andra eftersom jag inte vill/kan åka upp till Stockholm där förlaget ligger i dessa tider. Som jag längtar efter att få hålla i den, klämma, känna och sniffa på den. Klappa mig själv på axeln och säga bra jobbat även om det förutom jag har varit massor med människor inblandade i tillblivelsen. Testläsare, skrivvänner, familjen, förlaget, redaktören, korrekturläsaren, sättaren, grafikern… Den 20 januari är det officiella releasedatumet. Håll utkik på sociala kanaler för mer info om det!

Jag har redan många saker på min att-göra-lista för 2021. Jag hoppas färdigställa min ”triptyk” om andra världskriget, den tredje och avslutande delen jag kallar Svarta vingar. Det är ju faktiskt inte så mycket kvar innan råmanus är klart. Mest att förstärka vissa scener, putsa på röda tråden och sådant. Jag kommer nog inte hålla den deadline jag satte för mig själv till 31 dec, men jag hoppas att den blir klar inte så långt in på det nya året. Har jag riktigt flyt hinner jag även avsluta det fjärde manuset lite senare då det också är ganska långt framskridet. Sedan återstår att se om det är någonting som förlaget vill trycka. Även om jag har positiva indikationer på att de vill läsa när jag är redo att släppa texten finns det inget avtal. En annan grej jag funderar på är om jag ska ansöka om medlemskap i Sveriges Författarförbund nu när jag har två böcker publicerade. Bara för att, liksom. Det vore ju trevligt att få titulera sig författare på ett mer legitimt sätt.

Slutligen vill jag säga tack till er som läser här på Debutantbloggen. Det var inte alls länge sedan jag var en av er och hade som morgonrutin att läsa på bloggen varje dag och drömma om att bli utgiven. Nu räcker det ju inte med att bara drömma och önska, men ni vet vad jag menar. Att det är hårt arbete också har vi skrivit om allihop under året. Så kämpa på, fortsätt skriva, ge aldrig upp!

Jag önskar er alla en god jul och gott nytt år! Vill ni fortsätta följa mig framöver så finns jag här:

Hemsida: kristinfagerskjold.com
Instagram: kristinfagerskjoldforfattare
Mail: kristin.fagerskjold@gmail.com

Don´t look back in anger

Ibland kan man ju känna att man har en jäkla otur. Här går man och drömmer om att få debutera som författare i evigheters evighet (det var en gång en pojke som …) och så när det äntligen blir av sker det mitt i den värsta kris landet har upplevt sedan … ja, i modern tid åtminstone. Därpå inser man hur oerhört själviskt det är att tänka så och så får man inte ens må lite dåligt över oflaxet för det vore extremt osympatiskt och så snurrar det på.

Vi kan väl åtminstone konstatera att 2020 är ett år vi kommer minnas länge. Jag funderade så sent som i dag ( i går för er) på om min son kommer fråga om det här året när han blir stor eller om det kan vara så illa att vi vid det laget har upplevt fler pandemier som en följd av miljöförstöringen och vår osvikliga förmåga att förvägra djuren och naturen en möjlighet att leva ostört? Vi får väl se. Jag kommer åtminstone alltid minnas 2020.

Jag kommer att minnas det för att jag fick läsa några fina debuter, varav ett par kändes lite extra av rent personliga skäl, ingen nämnd, ingen glömd, men jag tror att ni vet vilka ni är. Jag kommer att minnas det för att jag fick lära kära fyra härliga författare och människor som tillsammans har kämpat för att ni varje dag under hela det här hemska året ska ha haft något att läsa som handlar om att skriva, läsa eller annat som har med ämnet att göra. Tack för det Hanna, Kristin, Malin och Sara.

För det här var året med Debutantbloggen och eftersom det här är mitt näst sista inlägg måste vi givetvis stanna till där. I dag är det nästa exakt 365 dagar sedan jag fick beskedet att jag skulle bli en av fem som skulle få möjligheten att driva den här traditionen vidare. Det har varit en utmaning. Jag skulle ljuga om jag påstod något annat. Det har funnits tillfällen då inspirationen har sinat som i en torr brunn, det har funnits sena kvällar i sängen då jag kommit på att jag glömt morgondagens inlägg och gått upp för att skriva det samtidigt som resten av familjen snusat vidare i lugn och ro.

Men mer än något annat har det varit kul och nu känns det lite vemodigt att inse att jag bara har en text kvar att skriva. Jag hoppas att jag har erbjudit till ett visst läsnöje, kanske fått någon att fundera en gång extra eller bidragit till någon slags tanke som tagit dig vidare. Jag har åtminstone fått det av er och era kommentarer.

Avslutningsvis kommer jag givetvis minnas min debut. För även om det inte blev en stor fest, även om det inte blev någon Bokmässa, även om jag inte fått besöka ett enda bibliotek eller hålla en enda föreläsning, och även om jag inte kunde genomföra min ”hemliga marknadsföringsplan” så har jag ändå släppt en bok. En bok som många har tyckt om och det bästa är att det inte är över. Så sent som i dag (ja, i dag fredag) signerade jag ett ex och la på brevlådan och jag fick ett meddelande ( i går alltså) från en alldeles strålande författare om att hen börjat läsa Nästan Friends. Vad som än händer (låt mig återkomma till det i mitt sista inlägg) så finns den där ute. Den kommer att ligga under ett flertal julgranar, till exempel och den är för evigt, faktiskt.

Så det här var ett jäkla skitår och vi kan inte säga något annat, men jag tänker inte vältra mig i det. Jag har det trots allt rätt bra. Jag har ju för sjutton släppt en bok och jag har skrivit i Debutantbloggen. Tack för det 2020.

Så var mitt 2020

När vi om några år kommer att blicka tillbaka på 2020 så kommer vi nog minnas det som året då coronaviruset tog oss alla som gisslan och vi inte längre kunde leva som vanligt. Det är nog inte särskilt många som kommer att tänka att det var året jag och mina bloggkollegor debuterade. Här kommer en snabbrepris på vad som hände mig när det gäller skrivandet och författarskapet – de kommande dagarna får ni nog något liknande från de andra.

I januari kom Klar himmel ut. Redan i mellandagarna släpptes boken i e-format och strax efter nyår gick det att köpa den inbundna versionen i butik. När jag såg min bok för första gången ville jag liksom klappa den och hålla om den som en bebis! Jag hade releasefest, eller två till och med. En på hemmaplan i Nässjö och en på förlaget i Stockholm. Såhär i efterhand är jag glad att jag slog till på två, nu när det inte kommer bli något fysiskt event för nästa bok.

Månaden därpå, februari, bestod av många läsarreaktioner. Det är så spännande när någon bemödar sig om att höra av sig och tala om vad hen tyckte om boken! Jag fick också en idé till ”Roman nr 4” och började skriva på det råmanuset, vilket jag fortsatte med under mars också. Det var lite dubbelt då jag egentligen hade tänkt att jag skulle skriva färdigt på Svarta vingar som jag räknar som ”Roman nr 3”, men jag kunde inte stå emot att fästa den nya idén på papper.

När april kom började jag jobba med redaktör på andra boken Nattens färger. Jag tyckte att jag hade lärt mig så mycket av redigeringen med första boken att det borde gå lättare andra gången, men ack vad jag bedrog mig. Hårt arbete, men det är härligt att se att redaktören trollar fram en bättre text genom att utmana mig att göra jobbet bättre.

Under maj fortsatte redigeringsarbetet med Nattens färger. Klar himmel kom ut som ljudbok inläst av Ellen Jelinek. Det blev så himla bra! Mycket skumt dock att höra sin egen text läsas av någon på det där professionella sättet…

Redaktören fick tillbaka Nattens färger i juni och då tog jag upp skrivandet på ”Roman nr 4” igen. I juli hade jag förvisso semester, men det var även då jag påbörjade redigeringsomgång nummer två. Att sitta inne bakom en datorskärm är ett effektivt sätt att skydda sig mot solen.

Jag brukar älska månaden augusti, och så även detta år. Jag fick se omslaget till Nattens färger och skrev baksidestexten till den ihop med förlagskoordinatorn. När det finns ett omslag till boken blir den mer verklig, tycker jag.

September bjöd på blandade känslor. Bokmässan blev så klart inställd – det visste jag ju sedan tidigare, men det var verkligen trist att inte få vara med där tillsammans med min bok och träffa mina kollegor från bloggen. Desto roligare var att Klar himmel gavs ut som pocket i slutet av månaden. Jag orkade inte fortsätta skriva på ”Roman nr 4” utan bestämde mig för att slutföra Svarta vingar istället.

I oktober spelade topplistor en stor roll i mitt författarskap. Klar himmel låg med på alla möjliga listor, och blev under månaden den tredje mest sålda pocketen i Sverige oavsett försäljningskanal enligt Svenska Förläggareföreningens statistik. Etta låg Jojo Moyes med Bergens stjärnor och tvåa var Peter Nyström/Peter Mohlin med Det sista livet. Längre ner på listan återfinns namnkunniga författare som Caroline Eriksson, Niklas Natt och Dag, Jenny Colgan och Denise Rudberg. Men jag, jag låg trea. Otroligt!

November var månaden jag verkligen tyckte att coronaviruset var begränsande. Det i kombination med mycket att göra på lönejobbet, mörker och gråväder gjorde att jag inte alls blev produktiv utan snarare kände mig deppig och usel. Jag gjorde de sista korrigeringarna på Nattens färger och korrekturet blev klart men skrev inte särskilt mycket alls på Svarta vingar.

Nu är det december och bok nummer två har gått till tryck. Den når bokhandeln runt den 20 januari 2021. Jag har insett att jag inte kommer ha någon fysisk releasefest och funderar lite på hur vi ska göra istället. Tillsammans med mina bloggkollegor har jag utsett nästa års Debutantbloggare. Den karamellen håller vi lite till på innan ni får veta vilka det blir.

Visst har coronaviruset överskuggat nästan allt annat, men jag kommer ändå minnas 2020 som mitt debutantår då jag varje måndag bloggade här. Vilken tur att jag fick vara med på den här härliga resan just det här året! Det känns konstigt att jag nu bara har ett inlägg kvar att skriva innan jag måste säga hejdå till er.

En extra rolig skrivdag (och om att uppskatta det man tidigare tagit för givet)

Tisdag betyder skrivdag. Inga lektioner, inga ämneslagsmöten, inga bedömningar av andras texter, inga elever som knackar på dörren och säger hej, ska vi göra något viktigt på lektionen idag? (Nej, vi ska som vanligt bara hänga gubbe). (Inte för att hänga gubbe inte kan vara viktigt – för nyanlända kan det vara en bra träning i uttal av vokaler, t.ex. – men nu kommer jag bort från ämnet här). Skrivdag, alltså. Men det roliga är att jag idag faktiskt har ett par andra, författarrelaterade saker inplanerade utöver själva skrivandet.

Klockan elva har jag en telefonintervju inbokad! Det är inte jag som ska bli intervjuad – det rör sig istället om research. Min syster har förmedlat kontakten till en kvinna som jag ska få fråga om saker som rör hennes arbete. Trots att jag är inne på tredje boken nu, är det första gången som jag ringer till en person jag inte känner i researchsyfte. Jag har förberett frågor och känner mig, trots en lätt telefonrädsla, väldigt peppad!

I eftermiddag händer något annat kul – jag ska träffa två bibliotekarier och en bokbloggare och spela in ett boksamtal! När allt annat är inställt känns det som en stor ynnest med något sådant. Ingen publik på plats, förstås, bara vi fyra (med avstånd och handsprit och allt naturligtvis), men ändå – vi ska prata böcker! Och efteråt kommer samtalet att kunna ses av alla som vill och orkar se ännu en digital inspelning.

Mycket kan man säga om den här pandemin, men den har åtminstone lärt oss att uppskatta saker på ett nytt sätt, eller vad säger ni? Till och med lektioner kan man uppskatta mer efter att ha varit utan dem (eller ja, haft dem på distans) under flera månader. Inte på hela terminen har någon knackat och frågat om man behöver komma på lektionen (och tro mig, det var ingen ovanlig fråga innan dess).

Om recensioner, del 2: Älta lagom

I våras skrev jag om recensioner, och om hur jag efter debuten gick in i en manisk period av recensionsfixering. Nu har jag släppt ännu en bok, och jag tänkte att det är dags för en ett andra inlägg i ämnet. Boken har fått jättefin respons, men det är klart att det alltid finns de som inte gillar. Eftersom jag har förstått att jag inte är ensam om att påverkas mer av negativa kommentarer än positiva (det är väl helt enkelt väldigt mänskligt?), utgörs dagens inlägg av en samling knep. Här kommer fem tips till dig som också tenderar att älta dåliga recensioner lite för mycket:

  1. Titta igenom listan nedan. Kan du komma på en bok som faller alla dessa kategorier av läsare i smaken?

* De som gillar action och cliffhangers

* De som uppskattar det lågmälda, outtalade

* De som vill ha verklighetstrogna berättelser

* De som är ute efter fantasispäckade historier, gärna med övernaturliga inslag

* De som tycker om ett brett persongalleri

* De som har svårt att hålla isär många karaktärer

* De som bara vill ha lyckliga slut

* De som tycker att lyckliga slut är tråkiga

* De som vill ha mörka berättelser

* De som läser för att fly det mörka och tunga

* De som föredrar historiska romaner

* De som vill ha nutida samtidsskildringar

Ja, ni fattar, jag kan fortsätta länge. Kommer ni på någon? Inte? Då är det kanske inte så konstigt att inte heller din bok gör det. Den är helt enkelt i gott sällskap, bland alla världens övriga böcker.

2. Har du fått en dålig recension? Grattis, då har du nått ut! För så länge du inte har elaka vänner eller familjemedlemmar, är det sannolikt någon utanför din närmaste krets som har läst och recenserat. Även läsare som inte vet vem du är har valt att läsa din bok. Var glad åt det istället!

3. Titta på någon av de riktigt stora. Läckberg, Guillou, Sarenbrant, Schulman. Läs några recensioner från vanliga läsare, och du kommer att hitta sågningar, en del förmodligen ganska elaka också. Det är såklart inget att glädjas åt, men det är ett tydligt tecken på att du inte är ensam! Även bästsäljarna får dåliga recensioner (skillnaden är kanske att de inte ens läser dem?).

4. Det är skillnad på en välskriven, genomtänkt recension och ett omdöme som ryms i bara några få ord. Har en recensent i en tidning hittat något att anmärka på i din bok? Kanske är det något att fundera på när du skriver nästa bok, något du kan bli hjälpt av? Eller så är det inte det, du bestämmer. Men att någon skriver ”dålig” på Storytel säger ingenting om vad läsaren inte gillade. Och om ”recensenten” inte har lagt mer än två sekunder på att formulera sitt omdöme, då kanske du inte ska lägga så mycket mer än det på att fundera över det?

5. Glöm för allt i världen inte den fina återkopplingen du får! Tänk på de läsare som gillar boken och väntar på nästa. Skriv med dem i åtanke!

Skriva på dagtid

Idag har jag skrivdag! Tisdagar och fredagar är jag ledig från lärarjobbet. Det här är det andra läsåret jag jobbar halvtid, och fortfarande är det en enorm lyx att få de där hela, sammanhängande skrivdagarna. Efter att ha skrivit en hel bok (debuten) på små lediga stunder här och där, är det underbart att få skriva i lugn och ro, på dagtid.

Det är på dagen jag jobbar som bäst. Visserligen är jag extremt morgontrött, och stiger aldrig upp tidigare än jag absolut måste (vilket oftast ändå är relativt tidigt eftersom jag har barn som ska till skolan och … ja, ett jobb att gå till tre dagar i veckan), men när jag väl är uppe och igång har jag min mest produktiva stund på dygnet. Som kvällsmänniska är jag gärna vaken ganska sent, men särskilt bra på att skriva så dags är jag inte. Kanske har det att göra med att hjärnan liksom har gjort sitt under dagen, och går in i något slags viloläge på kvällarna.

Jag läste nyligen någonstans att man inte ska starta dagen med att läsa och svara på mejl, just av den anledningen att det är den mest värdefulla tiden under arbetsdagen. De där mejlen som ska betas av klarar man säkert av även med en småmosig hjärna, och det är bättre att fokusera på det som är mer krävande under de där gyllene timmarna.

Själv kan jag bli betydligt bättre på det här. När jag sätter mig vid datorn börjar jag alltför ofta med att få undan småsaker som jag har på att göra-listan. Skickar mejl, gör administrativa saker, företagsrelaterade saker och annat som jag liksom vill få ur vägen för att helt kunna koncentrera mig på manuset – med resultatet att det hinner bli lunchdags innan jag har börjat skriva. Bättre då att göra en kom ihåg-lista att beta av under eftermiddagen, och ge manuset det bästa av ens tid.

När det här inlägget är postat ska jag alltså dyka in i manuset, och stanna där i några timmar. Allt krafs runtomkring kommer jag att hinna med senare.