Är jag hårdhudad?

En fråga på instagram får mig att fundera på det här med kritik. Kryper det under skinnet eller rinner det av likt vatten på en gås?

Det var längesedan jag tog textkritik personligt. Jag kan nog säga att jag har blivit hårdhudad. Alla åren som journalist har gjort mig avtrubbad. Så fort telefonen ringde fick man stålsätta sig, ofta var det en läsare som hade synpunkter på en rubrik, en vinkel, korsordet, ett stavfel, utebliven tidning, en ingress, en bild … helt enkelt allt! Lika ofta var det någon som kom med beröm, men fina ord lägger sig som bomull om hjärtat en stund och sedan löses de upp och försvinner. Kritiska pilar sticker längre och djupare.

Positiv kritik är lätt och flyktig. Negativ däremot kan vara tung som bly.

Hur kan man öva bort sin känslighet för kritik? Det första och mest självklara är att förstå att alla inte kan gilla allt. Försöker man skriva en bok som alla tycker om lär det sluta med att ingen riktigt gillar den. Det gäller snarare att försöka träffa rätt, så att man får några läsare som tokgillar den, även om det sker på bekostnad av andra läsare.

Ett annat intressant fenomen med kritiker är att det händer att de svänger. Från att ha haft synpunkter som de gärna vädrar högt och lågt kan det hända något och de blir dina främsta förespråkare. Fråga mig inte hur det fungerar, men jag har sett det hända flera gånger på nära håll. Det kan också vara en tröst i allt elände – när kritiken kommer för tätt eller är för jobbig att ta in – kom då ihåg att även den kritiken kan vara som bortblåst nästa dag. Och dessutom – läsarna kritiserar ju något gammalt (även om boken kom ut samma dag), för du är ju författare och skriver nu på något nytt, eller hur! Det är den bästa medicinen mot allt vad kritik heter. Det som ännu inte har nått ut är fortfarande ett mästerverk.

Sluta jämför dig med någon annan!

Det här är något jag måste öva på. Känslan av att bli förbisprungen. Innan jag fick ja på debutromanen var det värre. Skulle det aldrig bli min tur? Varför var det inte jag som vann den här novelltävlingen, eller fick stipendium eller var det nu kan vara. Man kan kalla det missunnsamhet eller avundsjuka och är varken konstruktiva eller positiva känslor. Men både mänskliga och vanligt förekommande.

Oavsett hur långt du når med din bok finns det alltid någon som når lite längre. En ljudbok som komplement till tryckt bok, eller tvärtom. En pocket. En mer populär inläsare. En recension i en större tidning. En bokserie. En bok såld till annat land. Ett flerbokskontrakt redan vid debutboken. En vinst i prestigefylld tävling. En inkomst från författarskapet som går att leva på. En bra recension i BJT. Och allt dyker upp på sociala media och är svårt att värja sig mot. Kluvenheten i att glädjas med andras framgångar och surheten över att inte nå riktigt dit.

Jag får ibland samma känsla när jag ser bilder av andras, nyrenoverade kök. Vårt kök från -74 är varken stort eller flashigt, men jag älskar det trots allt, eftersom det fyller sin funktion. Det är trångt, men vi får alla sex plats vid bordet och vi kan prata om allt möjligt kring det samtidigt som vi äter oss mätta. Det är inte säkert att samtalen hade blivit bättre i ett kök med marmorbänk och barstolar även om jag ibland i smyg drömmer om det.

Lite så försöker jag tänka kring mitt författarskap. Jag måste utgå från mina drömmar och mina förutsättningar. Och fundera på vad som verkligen är viktigt för mig. Och jag har insett att det är de små sakerna som betyder mest. Att en kollega köper boken utan att blinka. En avlägsen vän som hör av sig och gratulerar. En främling som delar med sig av sina tankar kring boken. Att en nyvunnen författarkompis tar sig tid att läsa hela första boken för att ge konstruktiva råd inför del två. Det är det som är så betydelsefullt och som i mina ögon betyder framgång. Och så det lilla smset som just plingade till i mobilen. Vi har bytt bok. Jag fick läsa en mycket personlig bok som bara finns i några få exemplar och jag gav i min tur bort min. Vi tillhör olika generationer och känner varandra sedan tidigare. Men nu har vi på ett helt nytt sätt snuddat vid varandras själar.

Ibland hittar man en helt ny väg och upptäcker att den leder hem

Bilen ska in på lagning. Igen, fast på en ny verkstad. Ny väg hem att vandra och till sällskap har jag Förlagspodden i lurarna. Det är ganska lång väg hem och jag provar en jag aldrig har gått förut. Spännande att se en välbekant miljö ur ett annat perspektiv.

Och då kommer det. Avsnittet om franchiseförfattare. Jag passerar badhusbygget och rynkar på näsan åt de stora maskinerna som överröstar Kristoffer Lind och Lasse Winkler som resonerar kring författarkollektiv som skriver tillsammans och hur förlagen tillsammans med författare skapar helt nya förutsättningar och världar för både skribenter och läsare/lyssnare.

Jag känner inte längre igen mig. Stannar kort vid ett litet hus som är till salu. Det är något med den vildvuxna trädgården och det fallfärdiga huset som tilltalar mig. Någon har en gång byggt det. Någon har bott i det, men inte brytt sig om eller kunnat ta hand om det. Ett eget litet universum, i väntan på att en ivrig själ ska se dess fulla potential.

Jag gillar att skriva ensam, men jag älskar att skapa tillsammans med andra och från att aldrig ha hört ordet franchiseförfattare är jag med ens säker på att det här är min grej. Jag överväger också att köpa det lilla huset. Jag vill ta mig an det, renovera det, pyssla om trädgården och göra någon ny ägare stolt. De två sakerna har egentligen inget med varandra att göra, men när himlen väl har öppnat sig om man inser att det finns hur många möjligheter som helst är det som om ingenting längre känns omöjligt.

Att drömma kostar inget. Skriva är gratis. Jag släpper tanken om tomten och går vidare. Men håller fast vid fantasin om att någon gång skapa helt nya världar tillsammans med andra.

Briljant bussidé

Den pensionerade busschauffören sitter på min veranda och berättar dråpliga historier om busslaster med (övervägande antal) damer som åker på den ena shoppingturen efter den andra.

Jag har bakat en torr kaka.

Han tackar överväldigande för kaffet.

Och det är mitt i en mening som jag kommer på det briljanta. Ni får gärna sno idén om ni vill (men bjud gärna med mig på resan). Varför inte skeppa runt busslaster med läsare på en trivsam tur med lagom långa stopp?

Tänk att besöka författare i sitt naturliga habitat. Vill man inte ha hela trädgården full av överentusiastiska (och snokande) läsare (eller om man tex inte har trädgård) kan man mötas i närheten. En ganska liten insats av författaren, en stor upplevelse för bussresenärerna.

En kunnig, bokälskande, guide till bussen hade varit ett stort plus. Någon som känner någon?

Kan du också se det framför dig? Vilken grupp tillhör du i så fall? Busslasten, eller författarna? Eller har du kanske rent av busskort och skulle älska att köra runt läsenärer?

Jag tror att jag har kommit något på spåret. Eller så är det som vanligt en idé som redan är uppfunnen, beprövad och begravd för längesedan på grund av olönsamhet. Jag tycker i alla fall att det vore värt att testa.

Vem vet, om några år är det kanske till och med jag som tar emot läsenärer i trädgården. Jag föreställer mig hur de samlas kring pallkragen, lutar sig över och tittar på mina små taniga tomatplantor och en och annan vitlök som sticker upp ur den torra jorden. Är de vänligt sinnade kanske de tänker att jag måste ha en massa fantasi för att kunna skriva om något som jag uppenbarligen har mycket begränsad erfarenhet av. Sedan kommer jag servera mängder med kaffe och stora bitar torr kaka innan det är dags för dem att (med min senaste bok under armen) ta plats i bussen igen.

Ny bok – nya bilder!

”Vad snygg jag är!”

Foto: Skoorell Photography
Smink: Studio Beckisören

Fotografen har just tagit tre bilder ”för att se om jag fastnar” och visar mig displayen. Jag föreställer att reaktionen kan bli alltifrån ”Herregud, vad jag ser ut!” till just ”Vad snygg jag är!”

Vilken tur att jag befinner mig på den änden av skalan. Plusänden. Jag är helnöjd innan vi ens har börjat plåta.

Men det är klart att jag är snygg, med alla de fjorton lager smink som just har lagts på mitt ansikte och jag undrar stilla, medan blixtarna viner kring mitt ansikte, om jag inte bara hade kunnat ta tio år gamla bilder, istället för att sminka mig yngre. Jag lägger tyngden på bakre benet och sätter händerna i sidorna för att ”skapa lite kurvor” och allt vad det heter på fotografspråk. Sedan kollar jag mig själv i spegeln när vi är klara. Och som jag ser ut! De kommer inte känna igen mig därhemma. Jag brukar inte ”gå all in” med ögonskuggan till vardags och märker nu hur lustigt det ser ut live.

Vilket kanske är en fördel, tänker jag när jag susar hem efter fotosessionen och upptäcker fartkameran lite för sent. Vem vet, kanske fastnar jag inte på bild, eller så kan ingen känna igen att det är jag som kör. Inte under alla mina fjorton lager smink.

Alla borde gå till studion någon gång då och då för att dokumentera livet och för att få riktigt snygga bilder som lever kvar i generationer. Författare bör gå dit oftare än så. Ny bok – nya bilder! För jag vet hur personerna som redigerar tidningar och magasin tänker. Snygga bilder? Mer plats i tidningen! Och mer plats i tidningen är bra marknadsföring. Jag är gammaldags och tror fortfarande på tryckt media, men även digitala nyhetskanaler och sociala medier kräver foton, även om det är lättare att ta schyssta bilder för mobiltelefonens lilla skärm.

Lider du av dåligt självförtroende framför kameran? Tro mig, det är en vanlig åkomma (nähä?! vem kunde tro det?) Knepet är exakt samma som när du ska skicka ditt manus till din första testläsare, eller ditt första förlag. Låtsas som om du vet exakt vad du håller på med!

Uppföljaren blir rå och kall

I min värld är det snart jul.

Jag är duktig på att släppa saker. Jag är ingen ältare, det har jag alldeles för dåligt minne för. Konflikter glömmer jag. Dåliga minnen suddas ut. Kvar är bara en konstant hög lägstanivå. Jag är helt enkelt en nöjd person som hellre blickar framåt än bakåt men allra mest tycker jag om att leva i nuet.

För tillfället är det jul i min sinnevärld. Jag har redan glömt hur mörkt, kallt och tråkigt det är på vintern. Nu minns jag bara glöggen framför den öppna brasan, pepparkaksdoften från det kristyrvita miniatyrhuset och den puderlätta snön som dalar utanför fönstret där katten vilar bredvid adventsljusstaken.

Jag har släppt mitt manus trots att det är två månader kvar till det riktiga boksläppet. Det är kul om ni gillar den – men allvarligt talat – jag önskar ni kunde läsa tvåan redan nu. Väntan på att bok nummer ett ska förvandlas från manus till färdig bok är seg. Med tvåan kan jag se fördelar. Jag skriver om vintertid nu under våren och även om jag tänker att manuset ska vara klart i maj så vet jag nu att det finns gott om tid att ändra. Hela sommaren, hela hösten och till och med in i juletid kommer jag kunna skriva om, lägga till och dra ifrån. Vilken lättnad. För hur jag än försöker minnas hur det är med snålblåst och isfläckar så kommer just det att vara lättare nästa gång vintern är här. Och säkerligen kommer jag även då förvånas över hur lång tid det tar för en bok att bli en bok. För mitt minne är nämligen väldigt kort. Sa jag det?

Lördagsenkät: Vad betyder skrivandet för dig?

Tua: En passion! Jag älskar att kliva in i den alldeles speciella värld jag skapat åt mina karaktärer. Där är jag Gud och kan böja tillvaron så som jag vill ha den. Lyckan då jag åstadkommit en riktigt bra scen är oslagbar.

Samuel: Å ena sidan en födkrok med en massa tekniska aspekter. Å andra sidan en helig, ren och mystisk konstform som jag inte vill analysera, bara bejaka, omfamna och njuta av.

Per: Det är oas där jag själv bestämmer vad jag vill göra och vad som ska hända. Skrivandet ger mig en slags kraft och motivation i resten av livet också, en mening att fokusera på under de där trista passagerna som man bara måste igenom.  

Emma: Att skriva är min yoga. Det är mitt sätt att koppla av, förstå omvärlden i lugn och ro och höra mina egna tankar i ett annars ständigt pågående brus. Utan skrivandet tappar jag bort mig själv. 

Victoria: Frihet. Det finns ingen annan plats som jag känner mig så fri på, som när jag skriver. Då vågar jag bre ut mig och testa saker, uttrycka saker, utan att vara rädd för konsekvenserna. Jag är som allra mest ärlig i mina texter. 

Att skapa en författarsida

Caroline Möllesand Författarsida

För mig som har haft en hemsida till mitt företag i många år har det hela tiden känts självklart att någon gång skapa en sajt även för författarskapet och den kommande boken. En författarsida fungerar ju som ett skyltfönster eller visitkort – ett sätt att nå ut till potentiella läsare.

Jag hade egentligen inte tänkt att ha en redan nu. Och jag hade inte heller tänkt ha en blogg knuten till sidan. Men nu blev det som det blev.

Jag blev ju antagen till Debutantbloggen för att jag skulle ge ut en bok 2021. Den tänkta egenutgivningen kom av sig och istället blev jag antagen av förlag. Därför blir det utgivning 2022 istället.

Superkul och fantastiskt på alla sätt! Men att det inte blev någon bok under 2021 känns ju lite snopet med tanke på Debutantbloggen. När det stod klart att boken inte skulle bli klar förrän nästa år var det inte bara jag som funderade över ifall jag skulle få fortsätta blogga här.
Men det fick jag.
Tack.

På ett sätt speglar ju min story och mina inlägg precis hur det kan vara på vägen mot bokutgivning. Slingrigt, halt och med återvändsgränder där man får backa ut och ratta vidare åt ett helt annat håll.

Trots det har jag ändå en skavande känsla av att jag inte har fullföljt mitt uppdrag. Därför kommer jag att fortsätta blogga på en egen sida om resten av processen som har med boken och utgivningen att göra.

Dagens inlägg handlar således om att skaffa en författarsida.

Mitt första tips: Om du inte har tiden eller kunskapen att pyssla med det själv kan det vara klokast att överlåta skapandet till någon som verkligen kan det här med hemsidor och allt därtill. Det är en hel vetenskap. Kanske är det bättre att du lägger tiden på ditt skrivande?

Som du säkert förstår är jag inte byxad att leverera en komplett guide, det är för komplicerat. Men jag kan berätta i stora drag hur jag gjorde och tipsa om innehåll.

1: Jag har sedan tidigare ett webbhotell så jag behövde bara skaffa en domän. Det är själva webbadressen och jag valde mitt namn med ändelsen .se. Kostnad: 149 kr per år.

2: Välj ett verktyg eller system att bygga hemsidan i. Jag valde WordPress. Mest för att jag redan har byggt en sida i det för några år sedan. Men en liten varning, det är inte lätt om man inte kan det. Trots att jag har utgått från en mall krävdes det mycket plock och pill (+ svordomar) innan det blev ungefär som jag vill ha det. Sidan är fortfarande under uppbyggnad och ska kompletteras med tiden. Jag var också tvungen att fråga ett proffs om råd för att försöka få ordning på hastigheten på sidan och några andra detaljer.

Om det låter svårt med WordPress så finns det flera andra verktyg som kanske är enklare, till exempel Wix, Squarespace och Site123. Googla och fråga runt för att se vad som passar dig. Har du något bra förslag får du gärna tipsa i kommentarerna.

Nu går vi över till att prata om innehållet och vad man kan fylla sidan med. Oavsett vem som ska göra din författarsida är det en god idé att tänka igenom upplägget och vilka olika sidor du behöver eller vill ha.

Exempel på innehåll på en författarsida:

Presentation av dig som person och författare. Jag har skrivit lite grann om varför jag började skriva och hur manuset kom till. Märker att många är intresserade av just det.

Information om din bok eller dina böcker. Jag har varken färdig bok, titel eller baksidestext. Än så länge har jag tagit med lite om handlingen och planen för utgivning.

Recensioner och omdömen från läsare, testläsare och förlag. Jag tog med ett uttalande från min förläggare. Jag får fylla på efterhand sen när boken har släppts. (Hoppas att någon har något fördelaktigt att säga.)

Blogg. En del tycker att sidan blir mer levande medan andra tycker det verkar jobbigt att blogga. Det kräver förstås tid och fantasi men det beror på vad man har för ambitioner. Till skillnad från det här året kommer jag inte att blogga så ofta som en gång i veckan på min egen sida. Det får bli inlägg när jag känner för det och när det finns något väsentligt att berätta.

Nyheter/Aktuellt kan vara bra att samla på en sida. Releasedatum, signeringar, eventuella gästbloggsinlägg hos andra och liknande saker.

Press/Media. Se till att det finns högupplöst författarporträtt för nedladdning som journalister kan använda. Här kan man också publicera eventuella intervjuer eller reportage som handlar om dig och boken. (Glöm inte kolla ifall det är okej för tidningen att du återger texten.)

Butik. Går det att köpa boken direkt från dig? I så fall behövs någon slags beställningssida eller webbshop. Det är överkurs för mig och så långt har jag inte kommit än.

Sociala medier. Glöm inte att länka till dina konton på Instagram, Facebook, Twitter, YouTube eller vad du nu har. Jag har bara Instagram i skrivande stund och det känns tillräckligt.

Smakprov. Somliga publicerar första kapitlet eller utdrag från boken för att väcka nyfikenhet. Har inte bestämt ifall jag kommer göra det.

Nyhetsbrev. En del författare kommunicerar med sina potentiella läsare via nyhetsbrev. På hemsidan kan du då ha ett formulär där man kan anmäla sig till nyhetsbreven.

Anlita mig. De författare som är mer etablerade och gör författarbesök kan med fördel ha en sida med information om det. Kanske har du andra kringtjänster som har med skrivandet att göra? Passa på att informera om det också.

Kontaktsida. Hittills nöjer jag mig med att ha min mejladress i sidfoten. Vill man även ha med kontaktuppgifter som telefon och adress kan man förstås ha en separat sida. Det finns också särskilda kontaktformulär.

Bilder på dig själv är självklart att du ska ha med. Kom ihåg att förbereda i god tid. Du kanske minns inlägget om hur jag tränade på att ta författarbilder på Öland i somras?
Jag är riktigt glad att jag gjorde det och fick faktiskt användning för en av dem till bannern i sidhuvudet.

Det finns säkert ännu fler grejer som kan vara fiffigt att ha med. Kommer du på något, så kommentera gärna!

Om du vill ta en titt på min författarsida så finns den här:
carolinemollesand.se

Hur är författarlivet i Portugal?

Många drömmer om att fly från kylan och överge vardagen för att leva författarliv på sydligare breddgrader. Det testar jag just nu, fast inte hela långa vintern. Jag är mer än tacksam för fyra veckor här i Portugal.

Jag har redan fått många frågor om detta, så i det här inlägget svarar jag på hur det kan fungera rent praktiskt att vara utomlands och skriva bok.

Hur sjutton har ni möjlighet att göra detta?
– Jag vet, det är mest pensionärer som har tid och tillfälle att sticka utomlands en hel månad. Ofta är det arbete och barn som gör att det inte går att ge sig iväg. Nu hade vi tur att både makens och min jobbsituation tillåter arbete på distans samtidigt som vår lillpojk är utflugen och pluggar i USA. Dessutom – om man har gått igenom en form av livskris är man nog mer benägen att ta chansen och göra saker medan man verkligen kan. Vem vet hur hälsan är om tre, tio eller femton år?

Varför valde ni Portugal?
– Förutom att vi var nyfikna på landet och hade hört mycket gott om det så är det prisvärt här under lågsäsong. Vi var inte ute efter tropisk värme, men det är definitivt varmare än hemma. Efter lite sökande hamnade vi i Lagos på västra Algarvekusten.

Hur har du lagt upp skrivandet?
– Jag har tre eller fyra dagar i veckan som är helt avsatta till manusarbete och mitt andra skrivjobb. Då sitter jag här hemma i radhuset, antingen i köket eller vid skrivbordet i sovrummet. Deras wifi funkar perfekt. Övriga dagar när vi har annat planerat, golf eller utflykter, siktar jag ändå på ett par timmars skrivande på morgonen. För att ta tillvara på dagen så mycket som möjligt är det både tidig läggdags och uppstigning som gäller. Det är tur att vi inte har några vänner här som vill umgås, det hade varit svårt att hinna med.

Hur är vädret?
– Det är stora kontraster. Jag har haft användning för allt från bikini och shorts till dunjacka och mössa. I går, 1 december, hade vi bara 3 grader vid sjutiden på morgonen, men det steg till 22 vid lunchtid. På eftermiddagen fick vi ett infall och åkte till stranden där vi tog ett dopp i det 18-gradiga havet.

Största fördelarna?
– Den stora bonusen är dagsljuset! Den här tiden på året är det ljust från ca 07:30 till 17:30 och vi är utomhus mycket mer än hemma. Omgivningarna är fantastiska att promenera i, både i bostadsområdet och längs alla stränder. Visst hade jag sett bilder härifrån Algarvekusten men jag var inte beredd på hur många och hur vackra stränderna är. De höga klipporna som stupar ner i havet tar andan ur mig och det är en underbar känsla att bli så hänförd av naturen.

Största nackdelarna?
– För skrivandet är det samma som ovan, allt det härliga som lockar utomhus. Det behövs mycket disciplin eftersom hjärnan lätt kan luras till att tro att man är på semester. Sedan är det ju tyvärr så att tvivel och svackor dyker upp oavsett var man är.

Är det inte dyrt att vara borta så länge?
– Allt är ju relativt. Eftersom vi spelar golf visste vi att det finns researrangörer som har förhandlat sig till bra priser på så kallad ”longstay” med självhushåll. Det finns paket från ca 12 000 kr per person och månad. (För oss ingår även tio rundor golf. Tyvärr vet jag inte vad det kostar utan, men det borde vara några tusen billigare.) Resa och ev. hyrbil tillkommer. Vi spenderar inte mer pengar på mat här än hemma. På tre veckor har vi bara varit ute på restaurang kvällstid tre gånger. Japp, så tråkiga är vi. Vi äter hellre ute på lunchen och tar något lätt hemma på kvällen. Vi är ju är här för att leva vardagsliv, inte för att semestra.

Är det fortfarande en dröm att kunna skriva bok utomlands på vintern?
– Helt ärligt så hade jag förmodligen fått mer skrivet och redigerat hemma i mörka och kalla Sverige. Men det struntar jag i, för det här är en så härlig upplevelse att jag gärna gör om det. Och jag har en tanke … Om vi åker till samma ställe nästa gång kommer nyhetens behag inte vara lika stort, och därför kan jag garantera att jag skulle bli mer effektiv. Bra va? Att skriva råmanus här någon gång vore riktigt trevligt. Även om det dröjer tills jag är pensionär så känns det som en väldigt bra plan för de ruskigaste höst- och vintermånaderna.

Prestationsångest, tvivel och rädsla

Caroline Möllesand, författartvivel

Förra veckan skrev jag om höjdpunkter i författarskapet.
Idag handlar det om motsatsen.
För det känns inte alltid bra.
Varsågod och kliv in i hissen. Vi åker nedåt.
Mot mörkret, där prestationsångesten och tvivlet lurar.

Jag bläddrade bakåt bland mina inlägg eftersom jag redan har bloggat om tvivel. Det var den 11 mars. Över åtta månader sedan. Den svackan inträffade när jag hade skrivpaus medan manuset var hos lektören.

Nu har jag paus från manuset igen. Det har redan redigerats i några omgångar och är nu hos redaktören. Och ser man på – en ny pissig känsla har smugit sig in:
RÄDSLA.

Tänk om manuset blivit sämre istället för bättre!
Tänk om jag inte klarar det här!
Tänk om jag inte hinner!
Tänk om slutresultatet blir skit!

Jag VET … Jag är inte ensam. Nästan alla går igenom detta. Det hör till. Och det kommer gå över.
Önskar bara att den vetskapen hade gjort en lite mer immun.

Jag VET också att jag bör acceptera och omfamna min rädsla. Så jag får väl försöka göra det med det här inlägget. Att hitta orsaken till de jobbiga känslorna ska visst också vara bra.

Troligtvis är den stora boven just nu STRESS. Inte alls svårt att komma fram till det.

Jag har ovanligt många saker på gång samtidigt. Det är verkligen inget jag beklagar mig över, bara konstaterar. Det är roliga saker som jag vill ska bli riktigt bra. (Jobbuppdrag, manus 1, manus 2, kursuppgifter, bloggen, m.m.)

Tidigare har jag sagt att det är en trygghet att ha ett förlag i ryggen. Det är det, men det medför också att prestationsångesten ökar – jag vill ju göra dem nöjda. Helst överträffa förväntningarna. Boken ska ju ges ut.

Boksläppet börjar bli mer och mer på riktigt. Jag märker hur fort dagarna, veckorna och månaderna går. Kommer jag någonsin bli klar? Och om jag blir det, hur kommer boken tas emot? Stopp! De jobbiga tankarna blir för mycket just nu. Dem måste jag skjuta på framtiden.

I morgon fredag ska jag ha möte med redaktören. (”I början är det alltid större ändringar och det är lättare att ta det muntligt.”) HJÄLP! Det är inte oväntat på något sätt, jag har ju till och med längtat efter detta. Men ihop med allt det andra får jag nog erkänna att det bidrar ytterligare till stressen.

Och nu blir jag till och med rädd för att det här inlägget ska uppfattas som för negativt. Fy, så dumt. Klart att ni tål det, eller hur?

Så. Nu får det vara färdigomfamnat.
Dags att ta sig uppåt igen. Mot ljuset.

Höjdpunkter i författarskapet – även för aspirerande författare

Caroline Möllesand, WAPI

Igår fyllde mitt skrivkonto på Instagram ETT ÅR.
Jag uppmärksammade det förstås på sedvanligt sätt. Skrev om inspirationen och gemenskapen, tackade och skålade med alla fina följare, vänner, författare, lektörer och skrivkompisar.

Lite senare på dagen kom jag att tänka på en utmaning som jag fick för några veckor sedan: Att lista ”De tre bästa upplevelserna hittills i mitt författarskap”. Nu känns det som rätt tillfälle att ta tag i den.

För det första: Det kan vara känsligt att kalla sig författare och prata om författarskap innan man har publicerat någon bok. Trots att jag blivit antagen är jag själv inte helt bekväm med epitetet och kallar mig oftare för skribent, men var och en gör som man själv vill. Författare är INTE en skyddad titel. Ifall det känns bättre kan man ju kalla sig ”aspirerande författare”.
(Att det krävs två utgivna böcker för att bli medlem i Författarförbundet är en helt annan sak.)

För det andra: Om ens största hobby är att skriva, om man ägnar massor av timmar åt att utbilda sig, traggla text och drömma om att bli publicerad, då tycker jag det är mer än okej att snacka om författarskap också.

Etablerade författare med flera utgivna böcker och som är välkända i branschen räknar förmodligen in även åren före antagningen och utgivningen som del i sitt författarskap. För var – och vad – hade de varit utan den tiden?

Här kommer listan över mina tre höjdpunkter hittills:

1: Antagningen förstås! En sanslös glädjeboost i flera steg: Från det allra första meddelandet jag fick på instagram där WAPI bad att få läsa mitt manus. Till mejlet där de skrev att de ville träffas. Till mötet hos förlaget i Malmö. Till det påskrivna tvåboksavtalet som gäller utgivning i Sverige under 2022 och så småningom upp till ytterligare sex länder.

2: Möjligheten att få vara en av fem som bloggar om skrivprocessen här på Debutantbloggen under hela 2021. För mig har det varit en ära att dela med mig och försöka inspirera andra, dessutom nyttigt att reflektera över sitt skrivliv. Är otroligt glad över den fina respons jag har fått från många likasinnade.

3: All feedback jag fått på hela eller delar av mitt manus. Även det här är en upplevelse som är uppdelad på flera tillfällen. Jag älskar textrespons som får mig att bli bättre på skrivhantverket. Jag har lektörer, skrivcoacher, skrivarvänner, testläsare, förläggare och snart även redaktör att tacka för detta. Ingen nämnd, ingen glömd, men SÅ värdefullt!

Du som läser detta, spelar ingen roll om du är aspirerande eller etablerad författare: Har du funderat över de bästa upplevelserna du har fått vara med om hittills? Skriv ner dem för dig själv, publicera dem på din blogg om du har någon eller lägg ut i dina sociala medier. Det är inte så dumt att se tillbaka, sträcka på sig och konstatera hur givande det har varit.

För att knyta an till inledningen: Alla mina tre punkter är starkt förknippade med mitt Instagramkonto @caroline.skriver (omdöpt till @carolinemollesand). Mycket av det som jag varit med om hade nog inte hänt eller blivit så bra om jag inte hade varit aktiv där. ❤

PS. Tack för utmaningen och inspirationen @helenaziherl! (Jag är inte säker, men kanske är det @ellinor_wikman_author som ligger bakom utmaningen som cirkulerat runt ett tag?)

Skillnader och likheter mellan mina två pågående bokprojekt

Caroline Möllesand Hotell Borgholm Jubileumsbok

Det här ska bli spännande.
För två dagar sedan hade jag manusgenomgång med förlaget och ska nu redigera min kommande feelgoodroman.
Jag har dessutom påbörjat ett jobbuppdrag som frilansskribent, som innebär att jag ska skriva texter till en jubileumsbok.

De här två projekten kommer pågå parallellt med varandra de närmaste månaderna. Känns det möjligtvis som att de krockar lite?
Ja.
Finns det något positivt med det?
Ja.

Det finns tydliga deadlines för båda projekten vilket förhoppningsvis sätter fart på mig så att jag blir mer effektiv. Inget mer prokrastinerande nu. Plötsligt har jag inte all tid i världen längre och det tror jag är nyttigt.

En rolig bonusgrej är att båda dessa böcker handlar om Öland. Jubileumsboken ges nämligen ut av Hotell Borgholm som fyller 50 år 2022.

Det finns några tydliga skillnader. Visst har jag gjort en del research till min roman för att min story ska bli så bra som möjligt, men jubileumsboken kräver betydligt mer förarbete. Jag kan inte gräva där jag står och det går knappast att hitta på grejer eller åberopa konstnärlig frihet. Den blir uppenbarligen mer som en reportagebok och all fakta måste stämma. Därför behöver jag sätta mig in i hotell- och restaurangbranschen och har fått massor av material till min hjälp. Två stora kassar med gamla fotografier, menyer, broschyrer, nyhetsbrev, annonser och tidningsartiklar har jag att gå igenom. Självklart kommer jag också att intervjua eldsjälarna och entreprenörerna bakom verksamheten samt gäster som har njutit och roat sig i Borgholm genom åren.

Textmässigt kommer jubileumsboken inte vara alls lika omfattande som romanen. Jag behöver alltså fånga historien och känslan med färre antal tecken.

Utan att säga för mycket om bokens upplägg eller innehåll så kommer proffsiga kreatörer att ha en stor del och betydelse i projektet. Efter att ha träffat och pratat med dem är jag redan nu mycket nyfiken på slutresultatet.

Trots skillnaderna hittar jag ändå en stor likhet med det skönlitterära skrivandet:
Jag får sätta mig in i en ny värld, ta del av härliga miljöer och lära känna intressanta personligheter – precis det som jag älskar att göra.

Båda böckerna är planerade att komma ut till våren och det kan mycket väl falla sig så att de har release ganska nära inpå varandra. Svårt att fatta! Men jag säger som en källarmästare på 70-talet kanske skulle ha sagt:
”Angenämt och synnerligen delikat.”

Snart redigering, och många vändor ska det bli

Caroline Möllesand Redigering WAPI

Det var ett tag sedan jag delade med mig av hur jag ligger till med manusarbetet, så här kommer en uppdatering.

För några veckor sedan gjorde jag en snabbredigering och förde in de ändringar och tillägg jag kom fram till under min skrivresa i Grekland. Därefter skickade jag den senaste manusversionen till min förläggare, Johanna Rydergren på WAPI, som har gjort en ingående förläggarläsning.

Tidsplanen som jag har fått från förlaget ser ut så här:

Mycket snart: Manusgenomgång
Vilken dag som helst ska jag få tillbaka manuset med feedback från Johanna. Väntan har gått riktigt bra, det kanske är för att jag känner mig trygg med att det är fler än bara jag som har ansvar för manuset nu. Okej, ibland har jag undrat ifall hon ångrar att de skrev avtal med mig. Men, men … När jag har hunnit läsa och begrunda kommentarerna kommer vi att ha ett möte för att gå igenom allt.

November: Redigering
Jag kommer att ha ungefär en månad på mig att åtgärda, ändra och förbättra enligt Johannas önskemål. Hur det känns? Hmm, det kan jag inte riktigt svara på förrän jag vet hur mycket omskrivning som krävs. Önskar fortfarande att jag kommer älska redigeringen men erkänner att det än så länge framkallar en hel del prestationsångest.

December: Till redaktör
Senast 1 december är det äntligen dags för min redaktör, Emma, att ta över och gå igenom manuset. Är mycket nyfiken på den processen och kanske blir det tillfälle att återkomma närmare till den punkten här på bloggen.

December/januari: Mer redigering
Tanken är att manuset ska bearbetas av mig och redaktören i minst två vändor. För att förtydliga blir det ungefär så här:

Redaktör
I
Jag
I
Redaktör
I
Jag
I
Redaktör

Mitten av februari: Förlaget tar över
Vi har inte diskuterat fler detaljer än, men någonstans längs vägen ska förstås även titel bestämmas, omslag produceras, inläsare väljas och boken sättas.

Hittills har jag inte heller fått exakt utgivningsdatum. Vet faktiskt inte om det är helt spikat eller om det hänger på hur redigeringen går eller andra omständigheter. Våren 2022 är det sagt i alla fall och jag hoppas kunna berätta innan bloggåret är slut.

Jag har redan sagt det på mitt instakonto, men vill betona det här också: Jag är så tacksam över att jag och manuset får den här möjligheten till utveckling.

Och till dig som är någonstans i skrivprocessen och ännu inte har ett förlag i ryggen – jag hoppas innerligt att du också får uppleva det någon gång. ❤

Tack för idag!
/Caroline

Tips för ljudkänsliga författare: Öronproppar i silikon

Caroline Möllesand Öronproppar i silikon

Dagens inlägg är främst för dig som är lättstörd eller ljudkänslig när du skriver. Jag tror att vi är många som är ganska avundsjuka på alla som verkar kunna skriva precis var som helst.

På något märkligt sätt tycks vissa klara att koppla bort allt från alarmerande syskonbråk till tjattrande tonårstjejer och allmänt skrän. Därför tänkte jag att vi kan hjälpas åt och tipsa om sånt som kan bringa tystnad och skrivro.

Det givna förslaget är kanske att man ska hålla sig hemma. Jo, där har man förhoppningsvis en plats där man kan stänga in sig, men det finns förstås tillfällen då man ändå vill eller måste ge sig iväg. Att få lite rörelse runt sig och skriva på café, hotell och bibliotek kan vara trevligt och ibland vill man kanske passa på att skriva när man reser eller medan man väntar på idrottande barn. De gångerna kan det vara svårt att undvika bullriga miljöer och högljudda människor.

Jag har testat en del olika varianter för att dämpa ljudet runt omkring.

– Att försöka ”maskera” oväsendet genom att lyssna på musik i vanliga hörlurar hjälper inte för mig. Prat, skratt och skrammel tar sig igenom musiken och det blir bara ännu värre.

Sladdlösa pluppar med brusreducering är ju populära och funkar säkert utmärkt för många. Jag har tyvärr svårt för dem. Alla grejer som ska stoppas in i öronen är oftast för stora för mig. De spänner och skaver på ett obehagligt sätt. (Ja, jag är känslig.)

– Jag köpte ett par ”over ear-hörlurar”, du vet såna där stora gammaldags med båge. (Se bilden högre upp.) Den tysta funktionen tog bort skräpljudet utifrån riktigt bra, men … de klämmer dessvärre åt för hårt runt huvudet och öronen. (Ja, jag sa ju att jag är känslig.)

Öronproppar finns det en hel uppsjö av. De flesta tänker nog på skumgummivarianten som man ska skruva in i hörselgången. Hu, så hemska! Jag kan inte tänka på annat än att jag vill få bort dem.

– För några år sedan lyckades jag äntligen hitta något som både fungerar och är bekvämt: Öronproppar i silikon.

De placeras i ytterörat och alltså inte inne i själva hörselgången. Med rena händer rullar man silikonet till en liten boll, placerar den i det rengjorda örat och trycker ut och formar klumpen så att den täpper till hörselgången – som ett lock. Jag tycker det blir en skön känsla, som att vara inbäddad i bomull, men det går fortfarande att höra ifall någon pratar med en.

De går att återanvända några gånger, så länge de håller sig rena, och eftersom de är transparenta syns de inte särskilt väl när de sitter på plats.

Numera ligger det alltid en förpackning med öronproppar i min datorväska, vill absolut inte riskera att glömma dem ifall jag ska sitta och skriva på bortaplan.

Det var alltså mitt tips. Hur gör du för att skärma av dig från oönskade ljud?

/Caroline

På skrivresa i Grekland med tid att tänka

Caroline Möllesand på skrivresa på Rhodos

Författardiva, visst finns det något som heter så? Jag vet inte exakt vad det är, men till viss del känner jag mig som en just nu. För här är jag – ensam på Rhodos och kan glida mellan hotellrummet, poolen, restaurangen, stranden och balkongen och dessutom skriva precis när jag själv känner för det. Lyx!

All inclusive-buffén är generös och står uppdukad med läckra desserter till både lunch och middag. Gästvänliga människor serverar dryck och dukar av efter mig. Jag känner mig enormt bortskämd och vet att många är avundsjuka på mig, fast troligtvis inte missunnsamma. Och jag är mycket medveten om att många av mina skrivarvänner säkerligen skulle ha behövt en sån här resa bättre än jag. (Ni som jonglerar skrivande med småbarn och/eller arbete – wow för er! Hoppas att ni också får chansen till det här någon gång.)

Jag är i all fall otroligt tacksam över att jag hade möjlighet att kasta mig iväg på den här skrivresan med kort varsel. För så var det. Jag bokade på onsdagen och åkte på torsdagen. Min man skulle ändå resa bort så det passade extra bra för mig att också sticka iväg.

En annan fördel med resan, förutom friheten och maten, är själva miljöombytet. Trots att jag inte är någon stor soldyrkare är det härligt att komma till värmen. För mig blir det lättare att komma ut och promenera, jag varken behöver eller orkar gå långt, men det är större chans att det blir av i behagligt klimat och med vackra omgivningar.
(Behöver du övertala någon om ditt behov av en skrivresa kan du hänvisa till forskning som säger att miljöombyte sätter fart på idéerna. Och när vi betraktar något vi tycker är vackert frisätts dopamin i kroppen som också har koppling till vår kreativitet. Bra va?)

Med dessa fantastiska förutsättningar önskar jag nästan att jag hade varit i råmanusstadiet nu, det vill säga skrivit på något helt nytt. Jag inbillar mig att jag hade fått massor skrivet då. Men … jag är inte så fixerad vid antal ord, den här resan har varit värdefull på ett annat sätt. För jag har verkligen fått tid att TÄNKA. Och det var exakt vad jag behövde.

Mitt manus ska ju snart redigeras på allvar i samarbete med förlaget, men vi har inte haft vår genomgång än. Däremot har jag fått med mig några övergripande saker att fundera över. Att få ensamtid många timmar i sträck och slippa bli avbruten har varit oslagbart för tankeverksamheten.

Mycket av manusarbetet på den här resan har således gjorts på förmiddagarna i solstolen. Jag har legat där och blundat och försökt ta mig in i mina karaktärers liv igen. Med mobilen nära till hands har jag antecknat alla idéer som poppat upp. Senare har jag sammanställt och fört över allt till datorn, antingen på min mysiga balkong eller vid poolbaren.

Ytterligare en bonus som jag har njutit av här är att jag har hunnit läsa mycket. Hemma blir det tyvärr inte av att jag läser så många böcker eftersom jag helst vill ha längre sammanhängande stunder för läsning. Så jag har läst vid poolen, efter lunchen när jag haft siesta på rummet, på balkongen före solnedgången, vid middagen och förstås flera timmar i sängen innan jag ska sova. Just det, även klockan fem på morgonen när jag väcktes av skällande hundar en dag.

Här kommer ett tips om du skulle bli sugen på att göra något liknande på egen hand: Att resa på charter ensam är oftast dyrt, nästan samma pris som för två personer. Jag kom billigare undan genom att bara boka flygstol och så hittade jag hotell via Booking, så det kan vara värt att testa.

Och nej, man behöver förstås varken åka utomlands eller flyga om man inte vill. Jag säger som Carina Bergfeldt förmodligen skulle ha sagt: Det finns många andra bra skrivresor man kan åka på.
Man måste inte heller åka själv. Somliga ser fler fördelar med att åka ihop med någon annan. Ta reda på vad som funkar bäst för dig.

Nu ser jag fram emot att komma hem och gå igenom manuset ordentligt ihop med min förläggare. Fast det första jag ska göra är nog att prata sönder min man.