#författarliv

Sommaren har kommit och med den insikten att jag bara har ett par hela skor. Ja, som inte är kängor eller stövlar eller gummistövlar eller sandaler eller högklackade, menar jag. Av skor jag faktiskt kan gå i och som är något så när presentabla har jag bara ett par. Det är stela och en aning för små dojor som är någon sorts blandning mellan gympa- och tygsko.

För jag bor på landet. Jag går till ICA, jag går till macken, jag går ut med hunden, och det är ingen här som bryr sig om vad jag har på fötterna. När jag har åkt in till civilisationen tidigare i år har jag kunnat ha kängor och stövlar, så klart, men nu? Jag gick ett par kilometer hem till Isabelle i Dr Martens häromveckan och höll på att dö.

Jag insåg hur illa ställt det var samma dag som jag skulle iväg och leva författarliv i Stockholm och Örebro. Ett par sneakers jag tänkte ha och gå runt i – för det skulle bli rätt mycket spring – visade sig inte bara vara så härligt ingångna som jag trodde utan även ha oroväckande nött sula och hål vid tårna. De dög väl att gå till och från tåget och t-banan med, men inte att försommarmingla på Norstedts i. Stela och lite för små gympatygskor fick det bli.

Jag fick även signera ett lass böcker i dessa obekväma skodon. Min kommunikatör (“min” “kommunikatör”, alltså – vem är jag? Vad händer?) hörde av sig i början av veckan och undrade om jag kunde komma förbi och signera utskicken till bookstagrammers innan minglet. Lätt. Jag tar alla tillfällen att hänga på förlaget och alla tillfällen att hänga med min bok. Även om det innebär att sitta i en källare och skriva mitt namn om och om och om och om igen, önska trevlig läsning till en massa människor, försöka stava allas namn rätt.

Med allt mer påträngande skoskav.

Trots att jag hade preppat. Hade plåstrat om mig i förebyggande syfte på morgonen och dessutom tagit en promenad för att se om det skulle duga, men nej. När jag efter signeringen lallade runt i Gamla stan gick även dessa skor sönder; en söm lossnade vid hälen och började skava. Slita av sig strumpbyxor inne på en offentlig toalett, riskera maskor och därefter omaket att försöka få på sig dem igen? 

Jag satte mitt sista skavsårsplåster UTANPÅ strumpbyxorna.

Det var i detta skick – men i fräsch och färgglad klänning – jag gick till försommarminglet. Eller skakade fram till det; jag var plötsligt väldigt nervös. Jag har snackat om det jag har skrivit förut (läs om det här), men jag hade ju aldrig pratat om den här boken. Och att stå på trappen upp till helgedomen som är Sveriges äldsta och näst största förlag och prata om boken med andra författare, inför förlagsfolk och inbjudna bokälskare – alltså, det är väl generellt handsvettsframkallande, är det inte det?

Men jag hade stöd. En av mina äldsta vänner skulle komma, jag tänkte att jag väl i värsta fall fick rikta svaren på frågorna förläggaren skulle ställa mig mot henne och bara henne. 

Fast det kom nya vänner också!

Som Parmér och Blom, eller Hélena och Maria, som jag känner genom bloggen, och ja, “känner”, trots att jag träffade dem först på minglet. Men med vissa människor vet man bara. Och det var samma sak med Jenny, som jag känner genom en lektörsförening och heller aldrig hade träffat i verkligheten tidigare. För att inte tala om Hélène, min lektör! ❤️

Det var dessutom lite lugnande att snacka med olika förlagskollegor (“FÖRLAGSKOLLEGOR”, seriöst, jag kan inte, hur händer det här på riktigt?) som Ulrika Ljunggren, en annan debutant, och Malin Hedin, som är supertrevlig och dessutom har skrivit en av årets bäst spänningsromaner, men det var kallt på innergården där vi var. Jag stod och lyssnade på andra författare och huttrade, såg hur mina händer började darra. Det gjorde mig inte direkt mindre nervös. Jag hade precis krängt på mig en kofta under jackan när det var dags för Marcus Jarl, Anna Lönnqvist och mig att prata.

Jag stod där på trappen, MITT PÅ TRAPPEN, utan räcke att hålla mig i. Det var skönt att Marcus snackade först, men synd att jag var så spattig att jag knappt uppfattade vad han sa, för jag gillar både honom och hans böcker. Och det var tur att jag hade sprungit på min förläggare Jennifer tidigare under dagen så jag visste ungefär vad hon skulle fråga mig om, för jag kunde svara. Jag kunde nog till och med svara ganska bra? Trots att det kändes som om jag svajade och typ skulle kissa på mig (och fick akta mig var och hur jag satte fötterna pga den där satans skoskaven). Jag skrev till en vän senare på kvällen och berättade hur hispig jag hade varit, men tillade att det hade varit showtime, så jag … showade. 

*

Det sitter djupt, det där. Det är gammal scenvana och någon sorts allmän läggning. Jag gillar att underhålla, jag får energi av publikkontakt. Det är ett arv på fädernet, tror jag. Farsan gillade att hålla låda, att prata både till och med människor. De sista åren av sitt liv kuskade han runt i Örebro län och snackade med enorma mängder föreningar för att locka lyssnare till Länsradion, en närradiostation som drivs av pensionärer. Han var även med vissa måndagar och pratade i direktsändning.

Dagen efter Norstedts-minglet fick jag också vara det.

Jag stannade till i Örebro på vägen hem till Skåne och hälsade på Martin och Gunnar i studion. Det blev ett bra snack om boken och om sorg och inte minst om pappa. Jag skrev ju Outsäglig sorg och saknad för att ha något hoppfullt att göra i mitt sörjande efter mamma, och pappa använde radion på ett liknande sätt. Det var fint att vara där han varit, och fint att hans forna kollega Martin när sändningen var slut sa att det var som att ha Jackie tillbaka.

Med en stor skillnad, då.

Vid det laget hade jag övergett mördarskorna och hade på mig de bekväma men trasiga gympadojorna istället. Det skulle min pappa aldrig ha haft! Om det fanns något han älskade mer än att tala var det kläder. Han sålde rätt fancy herrkläder innan jag kom till världen, och under min barndom sålde han lite mindre fancy herrkläder på varuhus, men ända in i graven var han välklädd. Framförallt helt och ren, liksom.

Fast jag tror han skulle förlåta mig för mina crimes against fashion. Jag har ju ändå varit rätt duktig, skrivit en hel bok. Och när det här inlägget publiceras har den boken släppts! Då har jag debuterat, herregud! Nästa vecka ska jag blogga om min släppfest, häng med då! (och så får vi se vad för ogudaktiga pjuck jag har på fötterna under den tillställningen … )

Å N G E S T

Debutantbloggens tagline utlovar att vi ska skriva om “drömmar, ångest och vedermödor”. Jag har väl nuddat vid vedermödorna med det här och det här inlägget, och drömmarna tar vi senare, men idag blir det så där woo-yay!-extrafredagspeppigt, för nu ska det handla om ÅNGEST.

Mmmmmm. Å N G E S T.

För ungefär 20 år sedan började jag umgås med en person som verkligen, verkligen hade ångest. Det var något nytt för mig, jag hade aldrig träffat någon som led så av det och som dessutom var öppen med det. Själv var och är jag en glad jäkel. Ängslig, visst, och ilsken ibland, lättstressad och lättprovocerad också, och då och då hemskt ledsen, men min grundinställning är att grejer är kul, människor är bra och världen är fin. Inte för att jag aldrig har varit med om något jobbigt utan just för att jag har det. Fast mitt liv har hittills, på det stora hela, varit fantastiskt. Trygg uppväxt, ekonomisk säkerhet, en del givande arbeten, all frihet jag både har fått och tagit för att vara kreativ, jaga mina drömmar, osv. När den här av ångest hårt ridna människan kom in i mitt liv minns jag att jag tänkte att jag så klart inte hade ångest eftersom jag inte hade något att ha ångest över.

Då slog det mig, plötsligt och stenhårt, att det skiter ju ångesten fullständigt i. Och som en karaktär i en av mina absoluta favoritfilmer ever säger:

“The whole point of irrational behaviour is that it is irrational. I don’t worry about anything, I just worry!”

Med detta sagt ska ni nu få en liten lista på sådant jag har en sorts mjäkig och i vissa fall förnuftsvidrig ångest över i samband med min stundande litterära debut!

• BTJ-recensionen

BTJ, för de som inte vet, står för Bibliotekstjänst. Det är ett företag som varannan vecka ger ut häften med korta recensioner av nya böcker, och häftenas syfte är att agera inköpsstöd till biblioteken. Recensionerna skrivs av nästan 700 oberoende lektörer, och ja, jag är en av dem. Om man är egenutgivare eller ges ut på ett litet förlag kan BTJ-recensionen vara viktig (om man ens får en; det är tyvärr inte alla böcker som får plats), eftersom ett högt betyg ofta innebär att ens bok köps in av fler bibblor och får mer spridning, etc etc. Om man som jag blir utgiven på ett stort förlag spelar det inte lika stor roll, MEN ÄNDÅ.

BTJ är ofta bland de första som uttalar sig om en bok, även om det är väldigt kort, och man vill ju att det ska börja bra. Och dessutom är recensioner svåra att få nuförtiden överhuvudtaget, så i värsta fall kan det bli den enda (annat var det i mitt tidigare liv som dramatiker; då kom någon från SvD och kollade och tyckte minsann).

Så nu har jag en sådan här jätterolig grej ibland när jag precis ska somna, när jag istället rycker till, blir klarvaken och är övertygad om att min bok kommer bli fullkomligt sågad och nedsablad av BTJ, den kommer få en 1:a eller fan, inte ens det, någon sorts minusbetyg för att visa hur alltigenom usel den är. 

Vilket är helt sjukt.

För varför skulle det bli så? Jag jobbar för BTJ, jag vet vad jag och lektörskollegerna brukar ge låga betyg till. Jag är självfallet hemmablind när det gäller min egen bok, men jag är ganska säker på att den har en sammanhängande intrig, rätt välutvecklade karaktärer och ett okej språk. Men som sagt, the whole point of irrational behaviour is that it is irrational, så …

• Att jag inte ska kunna skriva något mer, att det inte ska bli någon mer bok

Det här känns som en mer legitim sak för mig att ha ångest över, eftersom Outsäglig sorg och saknad tog jättelång tid att skriva, fem och ett halvt år innan manuset blev antaget. Om man vill jobba som författare måste man ha en viss utgivningstakt. Som de allra flesta vet är det oerhört få svenska författare som kan försörja sig enkom på att sälja böcker, utan majoriteten får istället rätt mycket av sina intäkter från verksamhet runt omkring skrivandet, som t.ex. författarbesök. En bok har begränsad livslängd, och det ges dessutom ut vansinnigt många böcker, så det är strid på kniven om uppmärksamheten. 

Min dröm är att kunna leva på att skriva.

There, I said it.

Om jag vill förverkliga den räcker det så klart inte bara med att debutera utan jag måste fortsätta, och om det går över ett halvt decennium mellan böckerna blir det väldigt svårt att få någon som helst ekonomi i det.

Så ja – en befogad sak för mig att oroa mig för, men samtidigt, seriöst, hallå, va?

Det är inte så att jag har skrivkramp. Tvärtom, jag är två tredjedelars väg igenom ett råmanus, och när det är klart ska jag skissa vidare på idén till manus nr 3 OCH idén till manus nr 4. Samtliga är schyssta uppslag som är/kommer vara kul för mig att jobba på.

Jag har i dagsläget inga avtal för något verk bortom min debutroman, men det vore rätt galet ifall jag hade det. Jag skriver ingen serie, jag är debutant, vi får väl se hur det går, liksom. 

Och det där har jag ingen som helst kontroll över i alla fall. Det enda jag kan styra över vad gäller ifall det blir några fler böcker är att se till att skriva, och det gör jag ju.

• ATT JAG SKA GÖRA BORT MIG KAPITALT PÅ BOKMÄSSAN!

Det här är den konstigaste debutantårs-ångesten. För det gäller inte att jag ska få någon panikattack eller så, och det vore ändå rimligt eftersom jag kan få sådana, särskilt i situationer där jag är stressad/obekväm, det är mycket folk och jag känner mig instängd, oavsett om det är fysiskt eller psykiskt.

Nej, nej.

Mina mardrömsvisioner är mer utstuderade och spektakulära än så. De inkluderar men är inte begränsade till att jag på något tvångsmässigt sätt som vore jag drabbad av tillfällig Tourettes säger något oerhört olämpligt, elakt eller hatiskt i en mikrofon; att jag svimmar/kaskadspyr/kissar på mig om jag får sitta och signera böcker åt folk; att jag blir karatefull på någon tillställning och måste bäras därifrån; att jag får för mig att jag är bästis och bundis med någon random kändis jag absolut inte känner (amen typ David Lagercrantz? Camilla Läckberg?); att jag ska gå vilse på mässgolvet och hitta en portal till en helt annan och infernalisk dimension som jag lämnar vidöppen så helvetet tar över

hela.

Jävla.

Göteborg.

Jag fattar att det mest sannolika obehag jag kommer att uppleva är typ huvudvärk och skoskav och kanske viss panik, men blä för sannolikt! Om jag sysslade med sannolikheter skulle jag inte vara på väg mot bokmässan överhuvudtaget eftersom jag i så fall inte skulle skriva, så … 

Äh, jag vet inte. Det ser rätt extremt ut nu när jag har skrivit ner det, men inget av det här är väl egentligen ovanligt? Det är lättare att oroa sig för det vidunderliga och överdrivna än det lilla, det vardagliga, det verkliga. Och detta tror jag är väldigt sant:

”Don’t worry about the future; or worry, but know that worrying is as
effective as trying to solve an algebra equation by chewing
bubblegum. The real troubles in your life are apt to be things that
never crossed your worried mind; the kind that blindside you at 4pm
on some idle Tuesday.”

”You Arrive At Things”

Min salig katt Liebling som alltid ”hjälpte” mig i min författargärning

För lite sedan dök det upp ett minne på Facebook. “Den här dagen för 5 år sedan”. Det var ett foto jag var taggad i (shock! horror!), en väns vän hade tagit det när han och jag läste texter på Folkets hörna, en scen för manus under arbete, som jag ska berätta mer om i ett annat inlägg.

Jag läste några sidor ur projektet jag redan hade jobbat på i ett år, en del av en då rätt ny grej där en av huvudpersonerna även fick vara perspektivkaraktär, sjuåriga Lo. Jag hade lyft idén på en skrivkurs och blivit påhejad där, börjat tåta med det och tyckt det funkade, och när jag testade det inför publik fick jag bra återkoppling. De flesta verkade gilla det, men någon uttryckte tvivel inför att alls ha med ett barnperspektiv i en vuxenroman och några andra påpekade hur viktigt det var att få helt rätt på rösten, hur den behövde vara fullkomligt trovärdig.

Jag gillade henne så mycket att jag fortsatte.

Och fortsatte och fortsatte.

Till slut var karaktären Lo och hennes båge genom berättelsen nog den mest utvecklade av de tre som utgör Outsäglig sorg och saknad.

Men i boken som snart ska gå till tryck är hon inte längre en perspektivkaraktär.

I den sista redigeringen jag gjorde innan jag skickade till förlag i fjol tog jag bort delarna skrivna ur hennes perspektiv. Allihop. Vissa scener skrev jag om och “gav” till någon annan karaktär, men många försvann. Flera kapitel fick skrivas till för att berättelsen skulle bli komplett utan henne, samtidigt som vissa mindre trådar gick liksom upp i rök.

Jag gjorde det dels på inrådan av S, min vän och lektör (och personen som redan från början var tveksam till att låta ett barn komma till tals i en bok för vuxna, btw), dels för att ett av förlagen som gav mig en väldigt fin refusering tyckte att barnperspektivet fick manuset att spreta för mycket.

Vad hade jag att förlora?

Förutom tid, då.

Och känslan av att veta vad jag sysslade med.

Men så här är det att skapa. Jag tror det stämmer in på de flesta kreativa processer, man liksom testar olika saker, prövar sig fram, och ibland fastnar man. Både som i att man inte kan ta sig vidare och som i att man blint håller tag i något man kanske borde släppa. 

Jag tror det var i gruppen Författare på Facebook som någon etablerad författare påpekade att oerfarna skribenter ofta inte tar i tillräckligt vid redigering, man liksom fegar ur när man stryker och ändrar, man kanske inte fattar att texten tål rätt mycket omformulering och ommöblering och så vidare. 

Det stämmer, men det finns en psykologisk dimension som spökar också. Det behöver inte ens vara medvetet, utan man kanske helt enkelt inte kan se några andra möjligheter för saker i sitt manus eftersom man har lagt så mycket tid och energi på en viss sak, en viss väg. Det kostar ju på att erkänna att man tog fel.

Fast det är så klart värt att göra just det. Om man kan inrymma att nä, det där blev fan inte bra, öppnar allt upp sig. 

Det är ju självklart, egentligen. Men vissa självklarheter behöver man påminna sig om, gång efter annan.

När jag pluggade performancekonst sa en lärare “you arrive at things”, man kommer fram till saker, “kommer fram” i avseendet “anlända”, som om man ständigt reser och når olika mål.

Det var i samband med ett grupparbete jag hörde det första gången. Vi var väl fem personer, och vi skulle hitta på ett performancestycke på ett tema jag inte längre minns, men vi satt mest och drack kaffe. Snackade, gjorde lite anteckningar, rökte en massa cigg. Vi hade hur många idéer som helst, och vissa av dem var säkert bra, men vi gjorde liksom inget av dem. Vi pratade om dem, dunkade varandra i ryggen för helvete, vad smart!, men sedan blev det inte mer. Deadline för framträdandet närmade sig med stormsteg, och vi började bli nervösa. Vår lärare kom för att se hur det gick för oss, och det kändes pinsamt eftersom det inte riktigt gick … alls. Men hon satte sig med oss, lyssnade på en del av våra ändlösa uppslag, gav feedback på de hon uppfattade som mest bärande, och när hon gick uppmanade hon oss att “get on the floor”, upp och hoppa och testa saker. Motvilligt gjorde vi det. Det blev bara pannkaka. Men nästa gång vi träffades började vi inte med att fika och fika och fika utan vi testade saker. Gången efter det, samma sak. När vår lärare kom för att ta en till titt ett par dagar innan det var showtime hade vi faktiskt ett helt stycke att visa upp. Hon gillade det, och en person i gruppen sa urskuldande:

“Tänk att det tog oss så lång tid att nå hit.”

“Tja. Man kommer fram till saker”, sa läraren.

Det är bland det klokaste jag har hört. Fortfarande, fast det där var för snart 25 år sedan. Det är ett bra råd för att tackla livet i stort, tycker jag, men kanske särskilt för att tackla konsten, kreativiteten, skapandeprocessen.

Jag är rätt säker på att en anledning till att mitt manus blev antaget är att jag tog bort den där högt älskade darlingen i form av perspektivkaraktär. Det blev en rakare och mer engagerande berättelse av det. Och Lo finns ju kvar! Hon är fortfarande en enorm del av berättelsen, och nu när jag har korrläst den satta inlagan ett par gånger slås jag av hur bra hon är, hur levande och hel. 

Det är ju något jag har “arrived at”, något jag kom fram till, och det kanske krävde den där stora omvägen, vad vet jag? Lite av poängen med det där tankesättet är att man kommer fram, fast målen i fråga är inte definierade från början. Att skapa är att göra Någonting av Ingenting, och det måste få innebära att man inte bara tar sig från A till B utan går på upptäcktsfärd också.

Att få tid till skrivandet

© 2023 Photographer Anna-Lena Ahlström annalenaahlstrom.se

Hur hinner du arbeta som läkare, forska och skriva böcker? Frågan har jag fått flera gånger den senaste tiden. Det korta svaret är att jag inte gör allting samtidigt men har reserverat tid i vardagen till varje del. I den här bloggtexten vill jag förmedla hur jag i praktiken skapade tid i vardagen och hur Ralph och jag arbetade med boken Medan giftet sprider sig.

Första året:

Jag hade precis gift mig och var höggravid med mitt andra barn när Ralph och jag började prata om att skriva en roman tillsammans. Som läkare i Danmark har man möjlighet att sluta arbeta med full lön två månader innan den planerade förlossningen, det erbjudandet tog jag. Ralph arbetade heltid i Malmö men hans familj bodde i Göteborg. Vi bestämde oss för att vi kunde använda en kväll i veckan att skriva ned våra tankar kring en gemensam bok. Första året var det precis det vi gjorde. Vi utvecklade karaktärerna och beskrev deras bakgrund. När jag var föräldraledig blev det Ralphs schema som fick bestämma när han hade två timmar extra, då kom han hem till mig och vi arbetade tillsammans.

Andra året:

Efter föräldraledigheten började jag arbeta i Gentofte som är en förort till Köpenhamn. För att komma till arbetsplatsen från Malmö finns det två möjligheter: köra bil som tar cirka en timme och tjugo minuter eller cykla, åka tåg och sedan cykla från tåget. Den senare varianten tar nästan två timmar. De flesta skulle nog välja bilen men jag valde den andra möjligheten. Jag fick in träning i vardagen och hade en hel timme på tåget som kunde användas till just skrivandet. Under denna period var jag forskare på heltid med ansvar för två kliniska studier. Fördelen med att skriva under tågtiden var att tiden gick fort. För mig fungerar det också bra att skriva på morgonen. Ralph och jag fortsatte under denna period med vår rutin att träffas en gång i veckan och utvecklade texterna vi skrivit.  

Tredje året:

Pandemien kom under vårt tredje skrivår och med den alla restriktioner. Jag fick pendla till Köpenhamn men var tvungen att visa både pass och arbetsintyg för poliserna varje gång jag körde över bron. Detta år kunde jag inte använda tåget och den tidiga skrivrutinen på morgnarna var inte längre möjlig. Jag skrev färdigt min doktorsavhandling och Ralph och jag fick ta några månaders paus med vår spänningsroman. Kanske var det också bra för historien att pausa skrivandet eftersom vi fick perspektiv på berättelsen. När avhandlingen blivit godkänd så fick jag arbete på akutmottagningen och intensivvårdsavdelningen på Hvidovre Hospital. Eftersom det var så många kollegor sjuka, eller isolerade efter att de testat positivt för covid-19, hela tiden så blev mitt tidigare regelbundna liv ersatt med nattjourer blandat med dagjourer. Fördelen med nattjour är att man arbetar arton timmar i sträck vilket betyder att man på två jourer kan få nästan hela veckas timmar gjorda. Det betydde att det fortfarande fanns möjlighet för Ralph och mig att träffas en gång i veckan. Ibland var det efter min nattjour (och då kunde idéerna vara lite spretigare än vanligt) och ibland hade vi mötet innan min nattjour. I denna period var våra möten digitala eftersom man inte fick träffas. Vi lyckades få en första version av boken färdig det tredje året.

Fjärde året:

Efter pandemiåret på akuten var jag helt slut. Förutom jourerna fick jag publicerat mina sista två vetenskapliga artiklar och försvarade avhandlingen. Extraarbetet tillsammans med de upplevelser man kan få om natten på ett sjukhus gjorde att jag ansökte om att få gå ner i arbetstid. Det är svårt att arbeta deltid som ST-läkare i Danmark och enbart forskning gör att man får det godkänt. Jag fick således godkänt att arbeta mindre om jag använde en dag i veckan till att forska.  Det var efter det här året boken blev färdig och vi skrev under kontraktet.

Jag har en tendens att fördjupa mig i saker och kan ibland försvinna in i ett ämne. När ämnet fångat mig kan jag ha svårt att komma tillbaka till den riktiga världen igen. Både forskning, tecknande och att skriva en text är uppgifter som kan göra mig uppslukad. På grund av den här egenskapen är det bra för mig att bestämma innan jag börjar på ett projekt hur mycket tid jag får använda på det. Att behöva pendla fram och tillbaka med tåg var ett sätt att komma bort från det spännande arbetet och hoppa in i en annan värld.

Som läkare och forskare får man träning att ta beslut och prioritera tid. Den erfarenheten har jag använt under skrivandet med Ralph. 

Jag skriver för att jag älskar att göra det och jag väljer bort andra saker som jag inte älskar att göra lika mycket.

Me, Myself(ie) & I

Min mamma brukade snörpa på munnen och säga att det där, det är höjden av självupptagenhet. Hon kanske klippte med ögonen, hon kanske fnyste, det kommer jag inte ihåg. Jag reagerade med att flina upp mig ännu mer mot mobilens framkamera och klick-klick-klick.

Jag är väl ungefär tio år för gammal för att tillhöra duck-face-generationen. Jag hade aldrig konto på Bilddagboken, jag skaffade digitalkamera väldigt sent i livet, hade kassa kameror i kassa mobiler, men jag omfamnade verkligen, VERKLIGEN selfies. Och visst har det med självupptagenhet att göra, men inte bara det. Det här sammanfattar ganska mycket av det:

[…]

Today your hair was a river down your back.

Today your eyes were the still point of the turning world.

Today you can see the resemblance to your ancestors – can tell you are a direct descendant of stars.

Today your winged eyeliner nearly flew off your face it was so fly.

[…]

Today your apartment lit you up like a centerfold.

Today you took a selfie from above because maybe that’s how God sees you.

Today you chose the ‘Rise’ filter because that’s what you’re gonna do.

Today the iPhone is the Louvre and you are Mona Lisa.

Today, Frida Kahlo would call your selfie stick a magic wand.

[…]

Today pride is no longer a sin. Today you don’t want to be full of anything— but yourself.

– Ur ”Ode to the Selfie”, Megan Falley & Olivia Gatwood

Man ska heller inte förringa hur mycket det handlar om kontroll. Jag vill bestämma hur jag ser ut, hur jag framstår. Jag vet att folk kommer tro och tycka vad de vill om mig ändå, men jag vill gärna styra så mycket jag kan av det, känna att jag har någon makt över vilket intryck jag ger.

Det var således inte odelat TJOHO! att få ett mejl från projektledaren på Norstedts som sköter pressfotograferingarna, även om det så klart var väldigt spännande. Efter några meddelanden fram och tillbaka hade David Möller i Malmö anlitats, och han skulle höra av sig för att boka in en tid med mig. Jag fick länk till hans hemsida under tiden, och blev impad direkt. Bland det första jag såg bland hans porträttfoton var dessutom en bild på en av mina bästa vänners lillasyster, så det ingav bra vibbar.

Men samtidigt, att fotograferas av någon annan – nä.

Alla moderna människor vet väl skillnaden mellan bilder man väljer själv och bilder någon annan taggar en i på sociala medier och dylikt; det är ju ofta som två olika personer. Och jag är väl medveten om att jag – för att citera en väldigt god vän som ofta får, eh, “förmånen” att se mig när jag är som mest veva-med-armarna-livlig eftersom vi inte kan ses utan att högljutt diskutera saker – “inte alls ser ut som mina selfies”. De är självfallet noggrant utvalda och innan dess, ljus- och iscensatta, och jag vet vilka vinklar jag gillar att se mig själv ur. 

Andra människor håller inte alltid med om hur jag ser bäst ut.

Men vissa förstår mig.

Jag ojade mig lite över plåtningen för en annan god vän, som både tar spektakulära selfies och ser fantastisk ut på foton andra tar av henne, och hon påpekade något smart: Förvänta dig inte att se ut på de här bilderna som du gör när du fotar dig själv. 

Med det i färskt minne åkte jag till Davids studio med några ombyten kläder i en väska. Jag hann inte bli nervös eftersom det var trafikkaos på vägen dit, som det gärna är i Skåne om det har snöat, och när jag väl träffade honom var allt hur chill som helst. Stället var bekant för mig (det brukade vara svartklubb och festlokal i samma byggnad, håhåjaja), och trots att jag aldrig hade träffat honom tidigare (tror jag?) kändes han också rätt bekant. Eller så hade han bara den där förmågan bra fotografer har, att få den som ska fotas att slappna av.

Efter att ha etablerat att min bok – sin titel till trots – inte är vidare svår och ledsam och att jag således inte ville eller borde framstå som något av det – samt att den är jättesomrig! – fotades jag framför olikfärgade bakgrunder, med olikfärgade filter, och även med några olika kameror. Och någonstans där, mellan kläd- och objektivbytena, kom jag på en grej. För jag är som sagt lite för gammal för att ha duck-faceat över hela Bilddagboken men jag är av helt rätt ålder för att ha porträttfotograferats i studio som barn. Varsågoda, exhibit A, och här är jag väl typ två bast:

40+ år senare sitter tydligen takterna i, för kolla:

Foto: David Möller

Plåtningen varade i ett par timmar och hade kunnat vara ännu längre, om jag inte hade behövt ta mig hem med sista bussen, och precis innan jag gick berättade jag om mig och mina selfies, och även om min smarta kompis. Då visade David mig det här på sin mobil och ja, jo, det är ju sant det också.

Hur ser en författare ut?

Ralph och jag fick för ett tag sedan ett mejl från förlaget med datum till vår författarfotografering med fotografen Anna-Lena Ahlström. Det första jag gjorde var att googla henne; jag fick upp bilder på kungafamiljen, politiker och musikartister. Hemsidan avslöjade att hon var baserad i Stockholm och hade sin dagsljusstudio i Hammarby Sjöstad. Hon hade fotograferat porträtt, mode och skönhet i över ett decennium.

Efter att vi fick mejlet snurrade frågorna runt i huvudet. Hur ska vi presentera oss? Vilka är vi? Vem är jag?  

”Ni behöver inte tänka på hår och smink, det bokar jag också, gäller främst Isabelle men lite ”duttande” på Ralph blir det också. När det gäller kläder så ta det som ni är bekväma i, och vi behöver flera ombyten, så att bilderna varierar. Hellre för mycket än för lite!” stod det i mejlet från förlaget.

Som forskare ska man ibland skicka med en profilbild som publiceras tillsammans med ens artikel. Under doktorandutbildningen gick jag en kurs för att bli bättre på att skriva vetenskapligt och läraren hade en punkt som handlade om bilden som ska finnas med i en publikation. Hon berättade att man bör vara strikt klädd, håret ska vara uppsatt och man bör le utan att visa tänderna. Sedan visade hon olika bilder på personer som log med en sådan där perfekt stängd mun. Nästan alla hade glasögon och de tittade liksom ned på betraktaren.

Jag har aldrig identifierat mig med den bilden. Måste man se sur ut bara för att man skrivit en vetenskaplig artikel? Varför kan inte en intellektuell person vara glad? Jag frågade vår förläggare vad hon tänkte om frågan. ”Skriver man coola böcker skadar det inte att man ser cool ut”, svarade hon. Bilden ska helt enkelt bidra till att gestalta boken.

Hur ser en författare ut? När jag läser en bok vill jag helst inte se skribenten. Om jag gillar huvudpersonen blir jag irriterad över att se en bild på en människa som inte påminner om den person jag skapat i huvudet. Självklart är inte författaren sina karaktärer men på något sätt tänker jag ändå att Astrid är Pippi trots att hon varken var ung eller hade rött hår.

Datumet för fotograferingen var den 16 december och jag vaknade tidigt hemma i gästrummet hos min mamma. Förmiddagen innan hade jag spenderat på tåget mellan Malmö och Stockholm med lätt illamående. Varje gång jag ska till en ny plats är jag nervös över att inte hitta. Jag börjar förbereda mig alldeles för långt innan och kommer därför nästan alltid för tidigt till möten. På samma sätt blev det denna gång.

Temperaturen låg strax över nollstrecket. Ralph, som inte övernattat i Stockholm, skulle komma direkt från tåget så efter att ha gått en promenad fram och tillbaka på gatan utanför studion valde jag att ringa på innan honom. En lång vacker kvinna med håret samlat i en tofs öppnade dörren, Anna-Lena. Samtidigt som mig kom sminkösen Anna Flavia och Cherie från Piratförlaget, lite senare även Ralph.

Sminkösen Anna Flavia Morbeck och Isabelle. Foto Ralph Bretzer.

Jag kom in en balsal, ja det kändes så, med solljus som strålade in genom fönstren. I rummet fanns ett litet kök, jag fick kaffe och det var en skål full av kanelbullar på bordet. Det kändes som att vara med i en film.

I vardagen har jag tre olika sorters kläder. Träningskläder, sjukhuskläder eller klänningar. Jag går aldrig runt i skjorta och kavaj och ser intellektuell ut. Min trettonåriga son sa innan fotograferingen att ”en författare har på sig svart skjorta, röd slips och en fancy hatt”. Något av dessa attribut äger jag inte. Träningskläder fungerar ju inte till fotograferingen så jag packade ned en vit läkarrock och klänningar i väskan. Ralph är alltid svartklädd, han har redan den riktiga författarlooken: svart kavaj och dito polotröja.

Ralph bliver fotograferad av Anna-Lena Ahlström. Foto Isabelle Steineck

I dagsljusstudien spelades soul och sminkningen höll på under en timme. Jag älskade det. Tänk att bli ompysslad av ett proffs under så lång tid, det har aldrig hänt tidigare. För mig är det något nytt att få foundation och bronzer i ansiktet. På morgonen, inför arbetet, har jag oftast inte ens tid att sätta på mascara.

Jag gillar att stå både framför och bakom kameran. Det är roligt att skapa uttryck, att ta bilder, Anna-Lena, Cherie, Anna och Ralph gjorde det ännu roligare. Tiden flög i väg.

En fläkt togs fram och Ralph började skratta.

”Fångad i en stormvind?”

”Varje gång jag tar fram fläkten associerar modellerna till Carola, det har blivit så vanligt att vi helt enkelt döpt den till Carola”, svarade Anna-Lena.

Vi skrattade.

”Vi vill gärna att vi tar några bilder i sjukhusmiljö också”, sa Cherie.   

Sagt och gjort. Vi åkte bil till Södersjukhuset. Min kompis som är akutläkare mötte oss och visade var sjukhuskorridorerna var minst befolkade. Dagen slutade i källaren på sjukhuset.

När bilderna kom blev jag imponerad av Anna-Lenas förmåga att skapa en historia i bilderna.

”Liknar vi författare?” frågade jag min trettonåring.

”Ni liknar en deckarduo”.

Ja, vilka är vi egentligen Ralph och jag? Vi är Gasen och Bromsen. En deckarduo.

Författarporträtt. Foto Anna-Lena Ahlström

”Hej, jag heter Emma och jag är författare”

Jag skrev min första pjäs när jag var 22. Länsteatern i Örebro hade en satsning på nyskriven svensk dramatik, och jag skickade den dit.

Trots att jag hade krafsat ihop den på tre veckor.

Och trots att den var helt obearbetad.

Åh, och på engelska.

Men teatern bara: “Den tar vi!”

Och jag var för aningslös och osäker och kaxig och ofokuserad och alla andra invecklade saker som hör ungdomen till för att förvalta det på rätt sätt. Det är bland annat därför jag inte har spottat ur mig pjäser sedan dess och därför det inte typ finns någon Wikipedia-sida om mig. Livet kom i vägen också, och skrivandet fick stå tillbaka.

Fast gud, som jag körde på då!

Jag hann bli 25 innan pjäsen spelades, och på den tiden jobbade på jag deltid på en idrottsanläggning i England. Genom att krångla med semesterdagar och passbyten samt att vädja till chefens välvilja kunde jag vara ledig i flera veckor i streck och åka till Sverige.

Och prata. Och prata. Och prata.

I samband med uppsättningen av “Chicken” kajkade jag under fyra månader runt i länet och snackade på föreningar, klubbar, hembygdsgårdar, församlingshem, kommunförvaltningar, företag, organisationer och skolor. Främst skolor, eftersom jag tydligen hade skrivit en ungdomspjäs. Åttor och nior och gymnasieelver, från Hällefors till Askersund, från Fellingsbro och över länsgränsen till Kristinehamn, ibland sex klasser på en och samma skola, på en och samma dag. 

Det gick bra, tror jag, det kändes bra. Pjäsen sålde slut och spelperioden fick förlängas.

Men det började riktigt illa.

Det allra första framträdandet var på min gamla gymnasieskola. Det skulle vara i en lektion, men det tog bara tio minuter. Läraren hade stuckit, eleverna hade ingen aning om vem jag var eller varför jag var där, och jag visste inte vad jag skulle säga. Jag svamlade om min stackars pjäs, fick noll respons – och det var verkligen inte kidsens fel, de var jättesnackiga när vi pratade om annat, som om de fortfarande tyckte att esteter var weirdos som de gjorde på min tid, t.ex. – och flydde till slut fältet.

Den eftermiddagen skulle jag vara med på en repetition. Regissören Voula frågade direkt hur skolbesöket hade gått, och jag var för nedslagen för att vara annat än ärlig.

“Vill du att jag regisserar dig?” sa hon.

Och så gjorde hon det. Jag tror det tog en halvtimme eller kanske trekvart, och jag minns att vi var i lunchrummet, bara hon och jag, men det mesta andra har bleknat. Jag kommer ihåg att hon sa:

“Du märker när publiken har slutat lyssna, och det ska inte hända, så när du går in in måste du ta makten.”

Låter det skumt att ta makten? Obehagligt? Svårt?

Det kan säkert vara alla tre, särskilt om man inte tycker om att prata inför folk, men jag har aldrig haft det problemet. Jag har pluggat teater också, jag har scenvana, så jag fattade vad hon menade. Man tar makten genom att komma in med energi, försöka titta alla i ögonen och sedan ser man helt enkelt till att vara det mest intressanta i rummet.

Okej, så det sistnämnda är lite skumt, rätt obehagligt och fruktansvärt svårt. Det kräver dock bara en enda sak: självförtroende.

Voula bad mig göra entré, om och om igen. “Kom in och presentera dig, säg vem du är.” Och jag klev leende fram från bakom ett stort bord och sa:

“Hej, jag heter Emma och jag ska berätta om –  “

“Nej. Igen.”

“Hej, jag heter Emma och jag är här för att – “

“Nä. Bättre kan du.”

“Hej, jag heter Emma och jag är – “

“Ja! Fortsätt. Vad är du?”

“Dramatiker?”

“De är fjorton, de vet inte vad det är. Vad är du?”

“Författare?”

Och där satt den, för där kom självförtroendet. Jag höll snacket som Voula hjälpte mig jobba fram för ungefär 3 000 skolungdomar efter det där.  Bara jag sa att jag var Emma och författare var det inga problem, för jag har ju alltid velat vara Emma, författare, och att få vara just det inför så många gav en skjuts och en säkerhet.

Mitt liv som författare – eufori och frustration

Idag gästas vi av Caroline Möllesand, en av 2021 års Debutantbloggare!

Hej igen, alla bloggläsare!
Kul att få återvända hit. En stor skillnad jämfört med för ett år sedan är att jag känner mig mer som författare nu. Jag vågar till och med kalla mig det, främst för att det finns två utgivna böcker som är skrivna av mig, men också för att jag i huvudsak är verksam som just författare.

Hur fantastiskt det än låter att skriva på heltid så erkänner jag att känslorna kring författarskapet varierar. I samband med släppet av Sommarvindar och sanningar och när jag har mött läsare vid signeringar och föreläsningar har euforin uppfyllt mig. (Ja, på riktigt, hur överdrivet det än låter.) Jag har känt att jag har hamnat på rätt plats och att författandet nog kan fungera även på lång sikt. Nya bokidéer fortsätter att dyka upp och jag försöker hålla dem tillbaka i väntan på sin tur.

Andra dagar har förmörkats av tvivel. Mycket av min tveksamhet handlar om ifall det verkligen är värt att lägga ner så mycket tid som jag gör på skrivandet. Hittills har jag landat i att det är värt det.
Samtidigt är den inre frustrationen ständigt närvarande.
Varför skriver jag så långsamt? Varför kan jag inte få ur mig mer text?
Det är svårt att inte jämföra sig med andra och deras produktionstakt, men jag påminner mig själv om att jag är ganska ny inom det här. Jag utforskar fortfarande min skrivprocess och testar nya metoder.

Jag vet att jag inte är ensam om att tvivla. Vi är många i författarvärlden som söker efter balansen mellan effektivitet och hållbarhet. Då är det fint att kunna diskutera med skrivarvänner och inse att vi är både lika och olika.
Det är lärorikt och trösterikt.

Färdigfilosoferat! Jag bör förstås berätta mer konkret om vad som har hänt det senaste året.

• En av mina böcker har fått ett litteraturpris! Du som följde bloggen förra året minns kanske mitt skrivuppdrag som författare till fackboken ÖRT – Öland Resan Tiden. Den kom ut i april i samband med Hotell Borgholms 50-årsfirande. I november vann den pris som Årets Svenska Måltidslitteratur 2022 i kategorin ”Kokböcker med restauranganknytning”. Tacksamt att få vara delaktig i ett så fint projekt med så många duktiga personer inblandade.

• I maj släpptes äntligen Sommarvindar och sanningar. Jag hade tre releasefester, varav en digital livesändning hos förlaget och två fysiska tillställningar. Flera tidningar skrev om mig och boken, många köpte böcker och ännu fler lyssnade. Wow! Efterfrågan finns kvar och jag har nyligen beställt hem en ny omgång böcker att sälja lokalt.

• Eftersom jag har tvåboksavtal med mitt förlag WAPI påbörjade jag råmanuset för del 2 i serien ”Öland i våra hjärtan” redan i februari 2022. Men … jag klarade tyvärr inte av att fortsätta skriva i samband med boksläppet. Det blev för mycket stress och press. För hälsans skull behövde jag pausa råmanuset en tid. I augusti kom jag igång med skrivandet igen. Sakta men säkert.

• I september blev jag invald som medlem i Sveriges Författarförbund, kort därefter även i Författarcentrum Syd och därmed finns jag också med hos Författarförmedlingen. Det är via den som många bibliotek, skolor och föreningar bokar författare för olika framträdanden och föreläsningar.

• I oktober höll jag min första långa föreläsning på bibliotek. Det var en härlig upplevelse som gav mersmak. Något som underlättade när jag skapade min presentation var mina blogginlägg från året på Debutantbloggen. Perfekt att jag redan hade dokumenterat och reflekterat så mycket över mitt skrivande!
Förutom biblioteksbesöket har jag även anlitats för en inspirationskväll i Nybro och ett panelsamtal vid en litteraturkväll i Lund.
För tre år sedan, när jag anmälde mig till den där första skrivarkursen, hade jag aldrig kunnat drömma om att jag skulle prata inför publik på det här viset – och dessutom tycka att det är roligt! Ännu ett bevis på att relativt små beslut i livet kan leda till spännande saker.

• Uppföljaren då? Den är fristående, släpps i mars 2023 och har titeln Drömmar och dimridåer. Även den här gången är omslaget skapat av Emma Graves och glädjande nog fortsätter Viktoria Flodström som inläsare av ljudboken. Innan releasen har jag förstås redigeringen som väntar. Jag ber till alla möjliga skrivgudar att både jag och redaktören tar oss igenom den smärtfritt och smidigt.

Jag vill förstås säga tack till 2022 års bloggare, det har varit roligt att följa er!

Förutom God Jul och Gott Nytt År, vill jag också önska dig som skriver Stort Lycka Till – var du än är i processen och hur din process än ser ut. Hoppas vi ses någonstans i bokvimlet!

Caroline Möllesand

Vill du fortsätta följa min skrivfärd så finns jag på Instagram som @carolinemollesand och på min hemsida med blogg: carolinemollesand.se.

Till dig som väntar

Det är en alldeles särskild känsla att skicka iväg ett manus till förlag. Att sträcka ut händerna som i en tiggargest och be om 1) uppmärksamhet 2) gillande 3) pengar. För det är ju det allt handlar om. Att hitta någon som tycker om det du har skrivit tillräckligt mycket för att vilja investera i dig. Manus nummer två är skickat. Jag vill ju så gärna att uppföljaren ska bli antagen. En man till Amanda behöver och längtar efter Jul i Ulebergshamn (men sen är det slut med hurtfriska boktitlar).

Allra värst är det första gången och jag känner så med dig som just nu sitter och väntar på ditt allra första förlags-ja. Att inte veta om det någonsin blir ett ja, den känslan är svår att värja sig mot. Och jag vet att det går att ge ut böcker själv. Jag vet att det finns hybridlösningar, men för den som väntar just på ett förlags-ja är det en klen tröst.

Jag jobbade en gång på en veckotidning där jag bestämde hela innehållet (i princip) själv. Stressen och produktionstakten var tidvis hög men jag behövde aldrig fundera på om det skulle bli en tidning eller om mina texter dög. Jag inbillar mig att det är så det känns att vara riktigt populär författare.

Är det min tur nu? Eller blir det aldrig min tur? Jag tror varje opublicerad författare i takt med att tiden går känner av uppgivenheten. Hur mycket tid kan man med att lägga ned på en dröm som kanske aldrig blir sann? Vem är jag om jag aldrig blir publicerad? Har jag då kastat bort mitt liv på luft?

Jag önskar jag kunde säga att just din tid kommer. Men jag vet inte. Att även kända författare har blivit refuserade någon eller några gånger är inte heller det någon garanti för att ditt manus ska bli antaget på sikt.

Däremot kan jag skicka med dig ett ord på vägen. Skriv. Producera så mycket text du bara kan. Byt genre, försök få noveller publicerade, nappa på allt du kan. Och skriv med ett självförtroende som om du vet, ända in i själen, att din tid kommer.

Om du skriver en serie …

Det finns några saker jag önskar att jag hade tänkt på när jag skrev första boken. Tips i slutet av inlägget!

För ett år sedan satt jag vid samma dator och tänkte deadline vid jul (och vid mars tänkte jag att maj var realistiskt). Nu räknar jag återigen veckorna till jul och konstaterar att den här gången har jag en chans att lyckas (vilket jag på allvar trodde då också). Jag inser i samma veva som jag räknar veckor att det inte är lång tid kvar på debutantbloggsåret och känner ännu mer tydligt hur piskan viner kring ryggen. För jag vill så gärna ha ett bokkontrakt på del två innan bloggåret är slut. Jag vill fira i champagne med er.

För tillfället har jag 50 000 väl valda ord i manuset. Jag vill ha ungefär 20 000 till. Det finns så många ordkombinationer som skulle kunna passa in. Jag har början, mitt och slut på berättelsen. Tänk att ge orden till en AI-robot och få ett färdigt förslag i handen. Nej, håller med, det låter inte så lockande.

Nackdelen med att skriva del 2 i en serie är ju att man måste komma ihåg vad som hände i del 1 och det är det en utmaning. Det betyder att jag måste parallell-läsa första boken för att inte skriva felaktigheter i del 2. Jag för anteckningar i marginalen och skriver små lappar för minnet. Fördelen med det här manuset är att jag har varit klok nog att ha ett annat tema än det blommiga tema jag valde till första boken (jag har redan skrivit om alla blommor jag kan). Nu är det dags att frossa i julen. Och kanske är det där skon klämmer. Det har varit stört omöjligt att tänka på pudersnö och varm choklad under den här fina sommaren (inte för att jag klagar). Nu är det lättare att likt en zombie dra för gardinerna och snart nog kommer kylan krypande upp från golvet. Jag vill att min uppföljare till En man till Amanda ska kännas som en varm och förlåtande filt som man kan svepa in sig i.

Ser fram emot hösten för att komma i rätt sinnesstämning.

Nästa gång jag skriver en bokserie ska jag underlätta för mig själv och:
1) Tänka ut intrigerna för alla delar innan första boken är klar för att kunna ha med snygga planteringar tidigt (och för att undvika upprepningar).
2) Skriva tydliga personkort för alla karaktärer i boken (även mindre bikaraktärer som kan komma att få större utrymme i uppföljaren) och samla alla tankar i samma mapp på datorn. Obs, detta gäller även om man inte tänker sig en serie – för det kan hända att det blir fler böcker än man planerat från början.
3) Skriva synopsis på alla delar och skicka till förlag tidigt. För tänk vilken lycka med två- eller till och med trebokskontrakt på samma gång. Jag har hört att det kan hända!

Dags för nya mål!

Bästa månaden av alla måste vara augusti!

Augusti, vilken härlig månad! Fortfarande tillräckligt mycket sommar för strandhäng och jordgubbar med mjölk men samtidigt även jobb- och skolstart för de flesta. Ett ypperligt tillfälle att blicka både bakåt och framåt på samma gång.

Före publicering existerade en enda målgång för mig, ett bokkontrakt. Nu, med debutboken i ryggen, kan jag tillåta mig att försiktigt spana lite framåt. Vill jag vara en författare som likt Björn Hellberg gör omfattande signeringsturné år efter år? Eller vill jag vara som Camilla Läckberg som lever gott på sitt författarskap? Vill jag likt Ellen Mattsson tilldelas en stol i Svenska Akademien, eller börja i liten skala som Karin Brunk Holmqvist och idogt bygga sin läsarskara och till slut bli en av landets mest lästa författare? Oavsett vilket, ligger det mycket jobb och stor målmedvetenhet bakom framgångarna. Men vilken insats är jag själv beredd att göra?

Mitt mål är inte i nuläget att kunna leva på författandet, men jag har en dröm om att vid 60-årsåldern kunna gå i pension och ägna några år åt författande på heltid. Jag skulle vilja ha ett eget skrivrum med några storbladiga växter och gärna vacker utsikt och kunna skriva i lugn och ro. Kanske ligger det en katt på golvet och en på fönsterbrädan och iakttar mig. Innan dess skulle jag vilja bygga upp en läsarskara som gillar just mitt sätt att skriva.

Jag är inte beredd att satsa allt på mitt författarskap i nuläget. Jobb och familj kommer alltid först, men under året som kommer skulle jag vilja prioritera det något högre än året innan. Sitta lite fler kvällar med manus. Åka på några fler bokevent. Knyta några fler kontakter. Jag skulle vilja lyfta fram författare bland mina titlar lite oftare, få ett till bokkontrakt, trycka upp en poster på mig själv och min bok, träffa författarvänner på café lite oftare och få ännu fler läsarreaktioner och recensioner.

Augusti gör alltid något med mig, speciellt under de sista semesterdagarna när det fortfarande är svårt att veta vilken veckodag det är. Det är som om tiden står stilla, håller andan. Jag kan fortfarande bli vad jag vill när jag blir stor. En vacker dag kanske jag blir precis som Björn, Camilla, Ellen eller Karin. Men allra helst hoppas jag bli uppskattad för den jag är. Precis som det tar tid att hitta sin författarröst tror jag att det tar tid att hitta just sin författaridentitet. Nästa augusti ska jag fundera över detta igen och sätta nya skrivarmål. Nu räcker det för idag, jordgubbarna kan inte vänta längre, de är köpta på extrapris.

Är jag hårdhudad?

En fråga på instagram får mig att fundera på det här med kritik. Kryper det under skinnet eller rinner det av likt vatten på en gås?

Det var längesedan jag tog textkritik personligt. Jag kan nog säga att jag har blivit hårdhudad. Alla åren som journalist har gjort mig avtrubbad. Så fort telefonen ringde fick man stålsätta sig, ofta var det en läsare som hade synpunkter på en rubrik, en vinkel, korsordet, ett stavfel, utebliven tidning, en ingress, en bild … helt enkelt allt! Lika ofta var det någon som kom med beröm, men fina ord lägger sig som bomull om hjärtat en stund och sedan löses de upp och försvinner. Kritiska pilar sticker längre och djupare.

Positiv kritik är lätt och flyktig. Negativ däremot kan vara tung som bly.

Hur kan man öva bort sin känslighet för kritik? Det första och mest självklara är att förstå att alla inte kan gilla allt. Försöker man skriva en bok som alla tycker om lär det sluta med att ingen riktigt gillar den. Det gäller snarare att försöka träffa rätt, så att man får några läsare som tokgillar den, även om det sker på bekostnad av andra läsare.

Ett annat intressant fenomen med kritiker är att det händer att de svänger. Från att ha haft synpunkter som de gärna vädrar högt och lågt kan det hända något och de blir dina främsta förespråkare. Fråga mig inte hur det fungerar, men jag har sett det hända flera gånger på nära håll. Det kan också vara en tröst i allt elände – när kritiken kommer för tätt eller är för jobbig att ta in – kom då ihåg att även den kritiken kan vara som bortblåst nästa dag. Och dessutom – läsarna kritiserar ju något gammalt (även om boken kom ut samma dag), för du är ju författare och skriver nu på något nytt, eller hur! Det är den bästa medicinen mot allt vad kritik heter. Det som ännu inte har nått ut är fortfarande ett mästerverk.

Sluta jämför dig med någon annan!

Det här är något jag måste öva på. Känslan av att bli förbisprungen. Innan jag fick ja på debutromanen var det värre. Skulle det aldrig bli min tur? Varför var det inte jag som vann den här novelltävlingen, eller fick stipendium eller var det nu kan vara. Man kan kalla det missunnsamhet eller avundsjuka och är varken konstruktiva eller positiva känslor. Men både mänskliga och vanligt förekommande.

Oavsett hur långt du når med din bok finns det alltid någon som når lite längre. En ljudbok som komplement till tryckt bok, eller tvärtom. En pocket. En mer populär inläsare. En recension i en större tidning. En bokserie. En bok såld till annat land. Ett flerbokskontrakt redan vid debutboken. En vinst i prestigefylld tävling. En inkomst från författarskapet som går att leva på. En bra recension i BJT. Och allt dyker upp på sociala media och är svårt att värja sig mot. Kluvenheten i att glädjas med andras framgångar och surheten över att inte nå riktigt dit.

Jag får ibland samma känsla när jag ser bilder av andras, nyrenoverade kök. Vårt kök från -74 är varken stort eller flashigt, men jag älskar det trots allt, eftersom det fyller sin funktion. Det är trångt, men vi får alla sex plats vid bordet och vi kan prata om allt möjligt kring det samtidigt som vi äter oss mätta. Det är inte säkert att samtalen hade blivit bättre i ett kök med marmorbänk och barstolar även om jag ibland i smyg drömmer om det.

Lite så försöker jag tänka kring mitt författarskap. Jag måste utgå från mina drömmar och mina förutsättningar. Och fundera på vad som verkligen är viktigt för mig. Och jag har insett att det är de små sakerna som betyder mest. Att en kollega köper boken utan att blinka. En avlägsen vän som hör av sig och gratulerar. En främling som delar med sig av sina tankar kring boken. Att en nyvunnen författarkompis tar sig tid att läsa hela första boken för att ge konstruktiva råd inför del två. Det är det som är så betydelsefullt och som i mina ögon betyder framgång. Och så det lilla smset som just plingade till i mobilen. Vi har bytt bok. Jag fick läsa en mycket personlig bok som bara finns i några få exemplar och jag gav i min tur bort min. Vi tillhör olika generationer och känner varandra sedan tidigare. Men nu har vi på ett helt nytt sätt snuddat vid varandras själar.

Ibland hittar man en helt ny väg och upptäcker att den leder hem

Bilen ska in på lagning. Igen, fast på en ny verkstad. Ny väg hem att vandra och till sällskap har jag Förlagspodden i lurarna. Det är ganska lång väg hem och jag provar en jag aldrig har gått förut. Spännande att se en välbekant miljö ur ett annat perspektiv.

Och då kommer det. Avsnittet om franchiseförfattare. Jag passerar badhusbygget och rynkar på näsan åt de stora maskinerna som överröstar Kristoffer Lind och Lasse Winkler som resonerar kring författarkollektiv som skriver tillsammans och hur förlagen tillsammans med författare skapar helt nya förutsättningar och världar för både skribenter och läsare/lyssnare.

Jag känner inte längre igen mig. Stannar kort vid ett litet hus som är till salu. Det är något med den vildvuxna trädgården och det fallfärdiga huset som tilltalar mig. Någon har en gång byggt det. Någon har bott i det, men inte brytt sig om eller kunnat ta hand om det. Ett eget litet universum, i väntan på att en ivrig själ ska se dess fulla potential.

Jag gillar att skriva ensam, men jag älskar att skapa tillsammans med andra och från att aldrig ha hört ordet franchiseförfattare är jag med ens säker på att det här är min grej. Jag överväger också att köpa det lilla huset. Jag vill ta mig an det, renovera det, pyssla om trädgården och göra någon ny ägare stolt. De två sakerna har egentligen inget med varandra att göra, men när himlen väl har öppnat sig om man inser att det finns hur många möjligheter som helst är det som om ingenting längre känns omöjligt.

Att drömma kostar inget. Skriva är gratis. Jag släpper tanken om tomten och går vidare. Men håller fast vid fantasin om att någon gång skapa helt nya världar tillsammans med andra.

Briljant bussidé

Den pensionerade busschauffören sitter på min veranda och berättar dråpliga historier om busslaster med (övervägande antal) damer som åker på den ena shoppingturen efter den andra.

Jag har bakat en torr kaka.

Han tackar överväldigande för kaffet.

Och det är mitt i en mening som jag kommer på det briljanta. Ni får gärna sno idén om ni vill (men bjud gärna med mig på resan). Varför inte skeppa runt busslaster med läsare på en trivsam tur med lagom långa stopp?

Tänk att besöka författare i sitt naturliga habitat. Vill man inte ha hela trädgården full av överentusiastiska (och snokande) läsare (eller om man tex inte har trädgård) kan man mötas i närheten. En ganska liten insats av författaren, en stor upplevelse för bussresenärerna.

En kunnig, bokälskande, guide till bussen hade varit ett stort plus. Någon som känner någon?

Kan du också se det framför dig? Vilken grupp tillhör du i så fall? Busslasten, eller författarna? Eller har du kanske rent av busskort och skulle älska att köra runt läsenärer?

Jag tror att jag har kommit något på spåret. Eller så är det som vanligt en idé som redan är uppfunnen, beprövad och begravd för längesedan på grund av olönsamhet. Jag tycker i alla fall att det vore värt att testa.

Vem vet, om några år är det kanske till och med jag som tar emot läsenärer i trädgården. Jag föreställer mig hur de samlas kring pallkragen, lutar sig över och tittar på mina små taniga tomatplantor och en och annan vitlök som sticker upp ur den torra jorden. Är de vänligt sinnade kanske de tänker att jag måste ha en massa fantasi för att kunna skriva om något som jag uppenbarligen har mycket begränsad erfarenhet av. Sedan kommer jag servera mängder med kaffe och stora bitar torr kaka innan det är dags för dem att (med min senaste bok under armen) ta plats i bussen igen.