Uppföljaren blir rå och kall

I min värld är det snart jul.

Jag är duktig på att släppa saker. Jag är ingen ältare, det har jag alldeles för dåligt minne för. Konflikter glömmer jag. Dåliga minnen suddas ut. Kvar är bara en konstant hög lägstanivå. Jag är helt enkelt en nöjd person som hellre blickar framåt än bakåt men allra mest tycker jag om att leva i nuet.

För tillfället är det jul i min sinnevärld. Jag har redan glömt hur mörkt, kallt och tråkigt det är på vintern. Nu minns jag bara glöggen framför den öppna brasan, pepparkaksdoften från det kristyrvita miniatyrhuset och den puderlätta snön som dalar utanför fönstret där katten vilar bredvid adventsljusstaken.

Jag har släppt mitt manus trots att det är två månader kvar till det riktiga boksläppet. Det är kul om ni gillar den – men allvarligt talat – jag önskar ni kunde läsa tvåan redan nu. Väntan på att bok nummer ett ska förvandlas från manus till färdig bok är seg. Med tvåan kan jag se fördelar. Jag skriver om vintertid nu under våren och även om jag tänker att manuset ska vara klart i maj så vet jag nu att det finns gott om tid att ändra. Hela sommaren, hela hösten och till och med in i juletid kommer jag kunna skriva om, lägga till och dra ifrån. Vilken lättnad. För hur jag än försöker minnas hur det är med snålblåst och isfläckar så kommer just det att vara lättare nästa gång vintern är här. Och säkerligen kommer jag även då förvånas över hur lång tid det tar för en bok att bli en bok. För mitt minne är nämligen väldigt kort. Sa jag det?

Andraboksångest

Jag har hört och läst många som berättat om den förlamande andraboksångesten. Själv trodde jag att jag var hyfsat klar med min andra bok (som man gör innan förlaget har fått läsa…). Och visst, stommen finns ju där. Men jag gör ganska stora saker under den här redigeringsomgången, sådant som berör mycket av manuset och gör att jag behöver skriva en hel del nytt. Det gör också att jag stryker mycket, men jag kan säga att jag är way past kill your darlings-ångest nu. Jag stryker och stryker och sörjer inte särskilt mycket det som försvinner. Det finns liksom inte tid att sitta och gråta över spilld mjölk. Stadiet nu är istället kommer-jag-att-få-ihop-en-vettig-andra-bok-ångest.

Att jag inte är den enda som har upplevt den känslan är en tröst. Helst skulle jag vilja sätta mig och googla efter berättelser och reflektioner från andra som har slitit med andra boken, men ironiskt nog har jag ju liksom inte tid med det. Jag har en deadline och ett manus som ska levereras om två veckor, och då funkar det inte att sitta här och vältra sig i oroskänslor kring om de som gillade Som en öppen bok kommer att gråta när de läser den nya för att den inte alls är samma sak. Men det finns något konstigt samband där; ju mer jag har att göra, desto närmare har jag till att prokrastinera. Jag kan sätta mig och googla på vilka konstigheter som helst, medan manuset ligger där som ett enda trassel. Det är väl kanske någon sorts försvarsmekanism. Fly istället för fäkta.

Ja, puh. Längre inlägg blir det som sagt efter deadline den 22 juni, men jag slänger in omslaget på nämnda bok två här, för att fylla ut lite. Känns bra att åtminstone utsidan kommer att vara fin!

Full fart framåt

Foto: Kajsa Göransson

Precis som Kristin är jag i redigeringsfasen. Mitt andra manus ska bli min andra bok, och faktum är att det har gått så snabbt att jag inte riktigt har hunnit fatta det än. Eller, egentligen har det väl inte gått så snabbt – min förläggare läste början av det manuset redan innan vi skrev avtal för Som en öppen bok. Sedan dess har tanken varit att det också ska bli bok, så jag kan inte säga att det kom som en blixt från klar himmel när avtalet landade hos mig nyligen – men i jämförelse med hur lång tid det tog innan jag skrev avtal för debutboken, har det gått undan.

En annan sak som kommer att gå undan är själva utgivningen – bok nummer två kommer redan i höst! Det blir alltså två böcker på ett år, och jag vet inte om jag är mest överlycklig eller mest stressad (jo, det vet jag – överlycklig såklart). Manuset har funnits med mig under lång tid, och i perioder har det legat och jäst när jag haft fullt upp med debuten. Men det kommer att bli en intensiv redigeringsvår, och därefter en (minst) lika intensiv redigeringssommar.

När syrenerna slår ut kommer jag att lyssna på Stilla natt och Last Christmas, kanske värma lite glögg och på andra sätt försöka komma i julstämning, för boken utspelar sig under november och december och innehåller en hel del jul (därav förlagets önskan att ge ut den redan till hösten).

Att få två böcker utgivna så tätt ser jag i stort sett bara fördelar med. Först, och mest uppenbart: jag kommer snart att få hålla i och lukta på en ny bok och återuppleva den oslagbara känslan av att mitt manus förvandlats till fina boksidor att bläddra i. Och så nämnde jag stressen, men faktum är att jag behöver den. Jag är en sådan där person som prokrastinerar hejvilt så länge det bara är möjligt och ofta får fart först när jag närmar mig deadline. Nu är det bara att sätta igång, för deadline är påtagligt nära.

Ännu en fördel: med den här takten antar jag att jag inte kommer ha tid att fastna i andraboksångest och –tvivel. Ni vet, de där tankarna på huruvida boken kommer att matcha sin föregångare, om det är nu det ska visa sig att jag är en bluff, om de läsare som gillade första boken kommer att bli besvikna… hrm, ja, och så vidare. Sådana tankar kommer jag alltså inte att ha tid för. Alls.

Att lämna återbud till skrivhelgen

Foto: Stefan Tell

Efter bokmässan börjar jag och skrivkompisarna att planera för en skrivhelg. Jag älskar att skriva nytt i sällskap av andra. Det behöver inte vara så konstruktivt sällskap, det kan räcka med att sitta i samma rum som någon, ibland går det lika bra för mig att sitta på ett kafé eller ett bibliotek. Syftet är både att skapa press på att faktiskt skriva när jag utger mig för att göra det men också för att mota den ständiga känslan av ensamhet som skrivandet ger.

Vi bestämmer helg och försöker hitta någonstans att vara. Allt är uthyrt eller svindyrt. Så frågar min mamma om jag kan vara hundvakt den helgen och i utbyte låna hennes hus. Jag tycker ofta att hundarna är bra skrivsällskap, de tvingar ut en på promenader så att nya tankar tänks och kompisarna kan följa med.

Och så kommer livet emellan. Det är november. Dom andra får förhinder och jag blir den enda kvar av vårt skrivgäng. Det gör inget, jag skriver bra ensam också, den här hösten har det mest varit tiden som inte funnits. Tänkte att glass, bastu, promenader med hundarna och min mammas välstädade hus skulle göra susen. Det finns inte så mycket risk att prata bort helgen då. Men det är november. Alla blir sjuka och behovet av hundvakt finns inte längre.

Jag kan skriva hemma också tänker jag. Jag kommer hem tidigt på fredagseftermiddagen med hög ambition och nya stearinljus i ljusstakarna med novembersolens nedgående utanför fönstret. Och skriver. Kanske två tusen ynka ord. Tänker att det finns en hel helg att fylla med ord, det finns ingen deadline. Men det kanske är nu det lossnar.

Så kommer familjen hem. Vi lagar mat. Det blir fredagsmys och film. Vi har roligt. Det blir senare och fredagströttheten tar ut sin rätt. Jag skriver inget mer den kvällen. På lördagen lockar familjen med besök i simhallen och jag tänker att jag har valt skrivandet framför dem så många gånger de senaste åren. Idag väljer jag dem.

Det blir lördagkväll och jag skriver plikttroget ett par meningar. Det blir söndag, jag gör ett nytt försök. Vi är bortbjudna på eftermiddagen. Jag kan stanna hemma. Skriva den där boken. Men jag väljer att följa med. För att skrivandet inte kan äga mitt liv men att jag kan äga skrivandet.

Den här veckan har lösningarna och språket kommit. Kanske för att jag kan välja skrivandet först när jag också kan välja bort det.

Att hitta sin berättarröst

Foto: Stefan Tell

Bland det svåraste med att börja på ett nytt projekt är att hitta den nya berättelsens unika berättarröst. Jag märker att jag har lätt att falla in i samma språk som jag hade när jag skrev senast. Att jag även nu skriver om en tjej som tillbringar så mycket tid i stallet som det bara går gör inte saken lättare.

När jag skrev Vänd rätt upp valde jag att berätta den ur tredje person. Det berättarperspektivet ger lite distans till karaktärerna och det går att skildra händelser mer neutralt och så finns det utrymme att hitta en berättarröst som inte direkt behöver tangera huvudkaraktärens röst. Det är huvudkaraktärens tankar och känslor som skildras, men jag som författare behöver inte vara inne i huvudkaraktärens huvud.

Nu har jag valt att jobba med ett jag-berättande istället. Både för att pröva något nytt och för att komma bort från den tidigare berättarrösten som jag har använt mig av. Nu måste jag tänka, känna och andas som huvudkaraktären. Hennes röst måste bli min röst. Men hur gör en då för att hitta sin karaktärs röst?

 

Först försöker jag att lära känna karaktären så mycket det bara går:

• Hur ser personen ut: ögonfärg, hårfärg, frisyr, längd osv.
• Hur rör sig personen?
• Vad har personen för intressen?
• Vilka personer ser personen upp till?
• Vilka sociala medier använder personen?
• Hur klär sig personen?
• Vilka böcker/tidningar läser personen, vilken musik lyssnar personen på, vilka favoritfilmer tittar personen på?
• Vad identifierar sig personen med?
• Vilket djur skulle personen vara om den fick välja?

Det brukar också vara effektivt att tänka ut specifika scenarier att placera karaktären i. Vad gör min huvudkaraktär när den:

• hittar en mobiltelefon på busshållplatsen?
• får ett sms från en vän med texten: ”jag är på väg hem till dig nu”?
• står i kassan i mataffären och inte kan betala för varorna som ligger på bandet?
• hittar ett adresserat brev i en biblioteksbok?
• måste spendera tiotusen kronor på en timma?
• blir inlåst i en hiss tillsammans med två andra personer?
• är på bio men tycker att filmen är jättedålig?

När jag börjar skriva letar jag efter litteratur med en berättarröst som ligger nära den jag eftersöker. Även här ställer jag frågor:

• Vad är det som gör att jag tilltalas av berättarrösten?
• Vad känns trovärdigt/inte trovärdigt?
• Vad hade min karaktär tänkt om huvudkaraktären i boken jag läser?
• Hur hade min huvudkaraktär gått i dialog med huvudkaraktären i boken jag läser?

 

Jag försöker också att titta på en film eller ett teve-program med min huvudkaraktärs blick och fundera på vad hen skulle ha sett om det var hen som tittade. Det kan vara allt ifrån om programledarens kläder är snygga eller när personen blir berörd. Därefter försöker jag beskriva huvudkaraktärens upplevelse med hens egna ord.

Slutligen tänker jag kring själva språket och min huvudkaraktärs ordförråd. Vilka ord är vardagliga för min karaktär, vilka ord förstår hen inte? Hur använder sig karaktären av referenser och slanguttryck? Personligen är jag försiktig med trendord, precis som jag är försiktig med användandet av sociala medier eftersom det är något som förändras snabbt och en roman oftast tar flera år att skriva.

 

När jag väl har börjat se på världen med min karaktärs blick och lyssna på när min krafter berättar med sin egen röst, går det av sig själv sen.

Vad har ni för bra tips och trix för att hitta rätt i ton i er berättarröst?

Hur gör ni när ni velar mellan projekt?

Foto: Stefan Tell

Jag är sjukt bra på att komma på nya skrivprojekt – det måste jag ändå ge mig (infogar lite applåder, hejarop och fanfarer)! Men just nu när jag nysatsar på skrivandet och försöker jobba på och vidare, blir det mest bara ett problem.

Som att det inte var nog med att behöva brottas med två projekt: hästmanuset som jag jobbat på sedan i somras och ett gammalt unga vuxna-manus som jag dammat av och fått nya känslor inför. Häromveckan dök det upp ytterligare en bokidé i min redan tajta skrivarvardag. Jag tog mig såklart an det med själ och hjärta sådär som en (läs jag) gör när sådana tittar förbi.

Förtjusningen ebbade tyvärr ut ganska snabbt och jag insåg vad det var jag höll på med: fly från det jag åtagit mig att göra. Nu när jag har formulerat detta borde det dock vara lätt att göra något åt det: jag bara väljer ett av projekten och så jobbar jag på det. Men hur väljer en vilket manus en ska jobba med?

1. Ska jag gå efter lust så det det nyaste oftast mest spännande och lättaste att välja. Men också mest riskfyllt för det som är nyast kommer inte att vara nyast speciellt länge.
2. Ska jag gå efter taktik och på något sätt tänka i termer som författarskap (peppar, peppar, osv) och hur mina (eventuella) böcker ska kunna generera läser från den ena till den andra boken borde jag: A) Välja den nya hästboken. Då kan de yngre läsarna i 12-års åldern först läsa den nya hästboken och  sedan läsa Vänd rätt upp. B) Välja det gamla dammiga unga vuxna-manuset. Då kan de läsare som inte gillar hästar läsa den boken först och därefter våga sig på Vänd rätt upp.
3. Om jag nu saknar skrivflyt kanske jag istället ska välja det manus som redan har mest text så att jag har något att jobba med och här vinner det gamla dammiga unga vuxna-manuset med råge.
4. Jobba på alla projekten samtidigt och stå ut med att bli klar typ nästa sekel.

 

 

Så är jag alltså tillbaka där jag började och vet inte riktigt hur jag ska komma vidare. Igår var det 1:a november, alltså startskottet för NaNoWriMo alltså National Novel Writing Month. Målet är att ha skrivit en roman på 50 000 tecken innan månaden är slut. Det går helt enkelt ut på att klämma ur sig så många ord som möjligt på en månad tillsammans med andra och på så sätt få ett tydligt mål och pepp. Ett tag funderade jag faktiskt på att testa. Tänker att jag behöver både pepp och disciplin. Men nu när jag inte ens vet vilket projekt jag ska ta mig an känns det inte lika genomförbart längre.

När jag ”valde” att skriva Vänd rätt upp försökte jag sätta fingret på vad det var för bok som bara jag kunde skriva och det visade sig ju vara ett bra sätt att tänka på. Men nu är ju den boken redan skriven. Hur gör ni när ni velar mellan projekt? Hjälp önskas till splittrad skrivarperson.

Comeback?

Bok nummer två ska vara den svåraste att skriva.
Jag har hört det sägas så många gånger att det blivit som en erkänd sanning, som en lag alla författare lyder under.

Varför är det så? Varför just den andra boken? Jag tror det har att göra med flera saker. Som debutant kan man ha laddat och kämpat med sin första bok i evigheters evigheter, man kan ha lagt ner hela sin själ i arbetet, letat fram de mest glänsande pärlorna ur sin samling. Och så ska man plötsligt göra samma sak till bok nummer två, fast helst lite bättre?

Det är som att man lägger en ribba med sin första bok, så högt man bara förmår, och först vid bok nummer två inser man att det finns en förväntan om att man nu ska kunna hoppa ännu högre, helst segla med lätthet över sitt forna verk.

Dessutom har man som debutant fått möta omvärlden. Jag har blivit berörd av folk som blivit berörda av min första bok, och vill för allt i världen inte göra dem besvikna. Samtidigt vill jag såklart gärna omvända de som inte gillade min första bok.

Lätt som en plätt, eller?

För min del tar det inte slut där. Dagen du förstörde allt, min debutbok, var den viktigaste text jag någonsin skrivit. Det var eventuellt också den bästa text jag någonsin skrivit. Hur toppar man det? Det går ju inte! Eller?

Ärligt talat var jag faktiskt inte särskilt orolig, till att börja med. Skrivandet har alltid varit enkelt, lustfyllt, för mig. Jag hörde den där regeln, den inofficiella lagen om den andra bokens jävlighet, men jag brydde mig inte om den. Jag tänkte att jag skulle vara undantaget.

Lärdom till mig själv: jag är sällan undantaget. Som barn lät jag länge bli att läsa Harry Potter på grund av samma undantagstro, ”om alla andra gillar Harry Potter så kan ju inte jag också göra det”, men ack så fel. Jag borde ha lärt mig vid det här laget.

Efter en vår då jag medvetet pausade från skrivandet (under ursäkten att jag hade för mycket annat att göra …) och en sommar då jag hade storslagna planer men småskaligt resultat var jag tvungen att ta mig en funderare.

Var det så att även jag fastnat i fällan om den andra bokens jävlighet? Var det därför jag inte hade någon skrivlust? Var det därför det kändes som att allt jag skrev blev så fruktansvärt dåligt?

Jag valde att avsluta projektet jag höll på med, ett projekt där varje steg framåt varit tungt och följts av två lätta steg bakåt. Istället funderade jag på vad mitt nästa nya projekt borde vara för att jag ska kunna komma runt alla svårigheter som rör bok två. Detta kom jag fram till:

1. Projektet måste kännas relevant för mig. Det behöver inte vara det viktigaste jag någonsin skrivit, men det måste finnas någon poäng med varför just den texten blir skriven.
2. Projektet måste vara väldigt annorlunda från bok nr 1. Jag kan inte uppnå exakt samma effekt som med Dagen du förstörde allt, jag vill inte ens försöka. Att bok nr 2 skulle bli en blek kopia av bok nr 1 måste undvikas. Detta kanske gör att några av de som gillade bok nr 1 blir besvikna på bok nr 2, men det kan nog inte hjälpas.
3. Projektet måste kännas roligt att skriva på. Skrivlust är bränslet, kärnan, a och o och alla andra bokstäver. Utan skrivlust förblir pappret blankt.
4. Jag får inte ställa några krav på mig själv eller texten. Det är ett första utkast, det är okej om det blir dåligt! (Lätt att säga, svårt i praktiken. Men jag jobbar på det.)

Och vet ni vad? Samtidigt som jag kom fram till detta ramlade jag över två idéer till just sådana projekt. Jag valde ett av dem, med det andra redo på hyllan att ta ner om det första skulle svika mig, och nu är jag äntligen igång med skrivandet igen.

Jag må ha blivit en riktig Harry Potter-nörd, men att bok nummer två skulle vara svår att skriva är en lag jag än en gång är redo att utmana. Optimistiskt kastar jag mig in i tron om att den här gången, den här gången kommer regeln inte att gälla mig.

Den här gången kommer jag att vara undantaget.

 

PS: Tack till alla som hört av sig efter förra veckans inlägg för att säga att jag visst får lov att kalla mig författare. Det värmer verkligen, och gör det lite lättare att våga.

Att börja om

Under tiden som jag har arbetat med Vänd rätt upp har jag inte haft några andra skrivprojekt parallellt. Idéer har jag alltid men det här senaste året har jag varken haft tid eller ork att tänka vidare på dem. Redigeringen av Vänd rätt upp, jobb och föräldraskap har tagit alla min tid och energi. Men nu lever den sitt eget liv hos läsarna och det är sommarlovsdagar på stranden för mig. Barnet och kusinerna klarar sig tidvis själva och solen, vindarna och vågorna ger tankarna nya banor att gå. Det är sådär med kreativitet och skapande att det funkar bäst när vardagen inte är för styrd – i alla fall för mig. Men det tar också emot att börja om. Vänd rätt upp är ju jag proffs på, jag vet allt om den. Jag vet exakt hur Ylva reagerar i olika situationer, vad hon blir glad, upprörd, rädd eller attraherad av. Jag har känt henne i fem år och precis som med riktig vänskap tar det tid innan vissa egenskaper visar sig.

Nu försöker jag lära känna Linn, hon är tolv, snart tretton år och ska precis börja i sjuan. På ridskolan finns sköthästen Ettan – som på alla sätt och vis är hennes nummer ett i livet. Han är en femårig korsningsponny och eftersom han är så ung har Linn fått extra ansvar för honom i stallet. Men det är fortfarande skrämmande mycket som jag inte vet om Linn och Ettan, jag måste utmana mig själv och ställa frågor om vad 13-åriga tjejer av idag tänker och intresserar sig för – förutom hästar såklart.

Gör min research på stranden.

Förut när jag har påbörjat nya projekt har jag helt enkelt bara börjat skriva och så har de flesta frågetecknen fått räta ut sig längs vägen. Jag brukar ha ett anteckningsblock där jag samlar allt jag vet om mina karaktärer, gärna med bilder och onödiga detaljer (här har jag visat bilder ur min tidigare anteckningsbok). Men den här gången gör jag annorlunda. I ett försök till ett mer strukturerat arbete och förhoppning om att det inte ska ta fem år att skriva nästa bok går jag nu igenom karaktär för karaktär, frågeställning för frågeställning. Vad behöver jag utsätta Linn för? Vad är hennes svårighet? Vad behöver hon övervinna? Helt enkelt: vad är drivkraften och intrigen i den här berättelsen?

Under tiden som jag gör detta får jag uppslag till scener som ska utspela sig, men jag skriver inte på dem än. Jag är fortfarande total nybörjare på det här manuset och behöver träna lite mer på Linn och hennes verklighet innan jag börjar skriva. Först när jag inte längre kan hålla mig borta från datorn ska jag börja – än så länge är jag kvar in anteckningsboksstadiet.

Gästbloggare: Jonas Joelson

Varför skriva?

För sex år sedan år sedan gav jag ut en roman. Liksom alla andra debutanter trodde jag att jag skulle bli världsberömd, rik och lycklig omedelbart. Så blev det förstås inte. Jag gjorde några intervjuer, fick några recensioner och blev översatt till finska. Sedan var världen klar med mig. Hep.

Istället för att skriva satsade jag därefter på något som är ännu mer krävande: barn. Två stycken.

År gick. Det började klia i fingrarna igen. Men naiviteten var borta. Den fruktansvärda frågan ekade i huvudet: Varför?

Varför skriva? Helt seriöst. Varför? Världen styrs av en arg clown och planeten går under inom ett sekel om vi inte gör om och gör rätt. Varför skriva? Och ännu värre: varför skriva litterärt? Det ger inga pengar, ingen större ära, få bryr sig. Världen brinner, varför då sätta sig ned och författa? De intellektuella säger att man måste tro på litteraturen. Det är nog sant. Man måste tro. Men vad händer om man inte tror? När den avlägsna tonen av meningslöshet kommer allt närmare och tar över?

Det är faktiskt då det kommer: Därför. Därför att utan skrivandet är allt gråare. Mer mekaniskt. Meningslöst. Med skrivandet kan magin ske. För en liten stund slipper jag mig själv. All sorg, alla besvikelser, all leda. Därför. För att livet är för futtigt annars. För att det är för trångt, moralistiskt, tråkigt utan. För att jag för meningslös. Eftersom att när jag hör orden. Rytmen. Ord efter ord. Meningarna. Läten som blir text som betyder något. Och när jag färdas in där och bokstäverna är uppspända på en tråd som jag kan dra i och det kommer mer och mer och tillslut är det är som en stor våg som bryter över mig och den gamle elit-knarkaren Hunter S Thomson sa någon gång att skrivandet är den bästa drog han någonsin provat; som att få vara gud för en stund. Som att få höra själva tillvaron uttrycka sig genom min penna.

Varför skriva? För att slippa denna värld en liten stund och samtidigt komma närmare den. Varför läsa? För att få längta. För att få känna. För att här, bland orden, kan skärvorna passa ihop för en stund, och att det går att förstå.

Sedan tar världen vid igen.

Om mig: Gav ut romanen Tabula Rasa Hotels 2012. Fick till och med stipendium efteråt. Har kämpat för att förvalta det och att hitta fokus, ro, tid, pengar, plats och motivation att skriva igen. Arbetstitel på den svåra (?) andra boken nu: Det enkla livet.

 

Det största tacket

Skickar du Nyårshälsning Special? Är du bekant med begreppet? Nyårshälsning Special är samlade tankar om året som varit att ge till en person som har en speciell plats hos dig.

Jag skickar den sedan flera år tillbaka. En vän inspirerade mig till det. Jag har berättat om honom vid ett tidigare tillfälle. Vi träffades på en arbetsplats för hundra år sedan och som miljön krävde började vi dela våra reflektioner via mejl. Det var då jag hittade min kanal. Hade det inte varit för honom hade jag nog aldrig börjat skriva. (Det hade heller aldrig funnits en superhemlig bok i min garderob i 11 volymer utskriven på myndighetens kopieringspapper om allt som hände under de bisarra åren vi jobbade ihop och bara försökte förhålla oss till vuxenvärlden.)

Hur som helst har jag alltid, sedan dess, skrivit några rader i slutet av året till en särskilt utvald person. Någon som har haft betydelse för mig och som måste få veta det. Nyårshälsning Special.

Och i år går min till er.

Under det senaste året har jag funderat mycket över skrivande, vad det handlar om och varför jag håller på med det. Inledningsvis var det ett sätt att fly världen till en tillvaro där jag fick leka och samtidigt vara regissören. I fantasin händer det som är omöjligt i det verkliga livet och misstagen går att rätta till. Världens bästa plats helt enkelt. Men när min berättelse öppnades för alla blev verkligheten istället overklig och 2017 förvandlades till mitt livs händelserikaste år.

Jag har fått uppleva skräcken när någon annan läser ens text och knytnävsslaget som träffar när människor säger elaka saker om den. Jag har också smakat på den otroliga värme som börjar i hjärtat och sprider sig i hela kroppen när någon jag bryr mig om gillar den. Framförallt har jag förstått hur mycket det betyder. Om jag gillar något numera säger jag det alltid.

Året har bjudit på många nya bekanta och fina vänskaper. Jag har träffat personer som inspirerar och som visat mig världen där man bara kör på. Tusen saker som jag trodde att jag var rädd för har jag klarat. Stått på en scen, intervjuats i tidningar, blivit fotad och hört min egen smurfröst i radio. Mest av allt testat att vara precis den jag är utan att tänka på vad andra ska tycka.

Kanske var det tidens anda som frammanade galenskapen. För 2017 var ett speciellt år. Ett terrordåd inträffade i Stockholm, Sverige hamnade i regeringskris och bokmässan blev en av landets största organiserade polisinsatser. Mot slutet av året seglade ”Martin Timell” förbi ”Hur gör man slime?” i tävlingen vanligaste googlingar och #metoo-rörelsen vände arbetsplatserna upp och ner. Inte minst i juristvärlden som jag själv tillhör.

Men trots detta har skrivåret för mig varit en värre berg- och dalbana. Jag har fått uppleva den hiskeliga lyckokänslan när Stockholm psycho blev nominerad till årets deckardebut men också motgången det innebär att slita ihjäl sig för att försöka göra något bra och ändå behöva göra om. Gång på gång. Glädje, ångest och panik om vartannat. Hela tiden har en enda tanke snurrat i mitt huvud. Jag ska aldrig någonsin ge efter för ”det kommer aldrig gå”-jävulen som sitter på axeln och försöker dra ner mig i skiten. Coco Chanel (stor förebild) skulle uttryckt det: ”Add more lipstick and attack!”

När det blåst som hårdast och jag har ställt mig frågan varför i helvete jag orkar syssla med skrivande har jag alltid kommit till samma slutsats. För att jag älskar att få vara i den här världen.

Och det som hållit mig kvar, vecka efter vecka, är Debutantbloggen. Tisdagarna har varit mina bästa dagar. Det har varit obeskrivligt skönt att få dela mina osminkade tankar på måndagsnatten och morgon därefter mötas av ”jag känner precis likadant” från någon av er. Den känslan, att någon mer vet exakt vad det innebär, betyder väldigt mycket. Under förmiddagarna har jag suttit på morgonmötet med mobilen i knät (förlåt arbetsgivare) för att hålla mig uppdaterad. Det första jag läser när jag vaknar är alltid nästa inlägg eller kommentarerna ni skrivit. Och när jag blivit tillfrågad om vad jag gör har jag med ett stolt leende kunnat säga: ”Jag bloggar på Debutantbloggen.” Allra gladast har jag blivit när ni kommit fram till mig och sagt: ”Hej, jag läser dina inlägg och jag gillar dem.”

Så, kära läsare och medförfattare av Debutantbloggen, här kommer min Nyårshälsning Special.

Det största tacket för att ni delat världens mest omtumlande författarår med mig. Jag önskar er den allra bästa fortsättningen och jag hoppas att vi kommer mötas även i framtiden. Mest av allt hoppas jag få kliva in även i era världar. För jag vet att om det inte redan hänt kommer det snart ske. Helt plötsligt går drömmen i uppfyllelse. Kanske är det någon av er som bloggar här nästa år. Kanske har du precis fått ett ja från ett förlag, men du vet bara inte om det än. Alldeles oavsett och tills vi ses: Ge aldrig upp. Just add more lipstick and attack!

Kram

Anna

Ps Detta är inte sista inlägget, jag vet. Men jag gillar inte formella avsked så jag skriver det nu. Sista inlägget blir något lättsamt, då slipper jag lipa.

Ps 2 Till min vän. Tack igen för att du visade mig vägen. Du får inte heller ge upp. Jag saknar dig.

 

 

Jag har gjort det. Igen.

Fotograf: Jonas Schiller

Jag har verkligen jobbat hårt med manuset till nästa bok och det har funnits gånger då jag verkligen undrat om det kommer att bli en bok till av textkaoset.

Men nu sitter jag här och snart, snart är min lilla två klar.

Ja, efter ytterligare någon redigeringsrunda, sättning och korrekturläsning vill säga, men jag känner ändå att jag kan ge mig själv en klapp på axeln och säga att jag gjorde det.

Jag har skrivit en bok till med allt vad det innebär.

Hösten har i princip bestått av bara det. Skrivandet av tvåan. I min enfald trodde jag att tvåan skulle bli lättare än ettan att skriva. Och det stämde med råmanuset men redigeringen av Brutna små regler har varit 10 gånger jobbigare än med Hemligheter små. Och jag kan känna nu att det kanske blev lite för intensivt. Jag hann inte få en längre paus från manuset någon gång under hela redigeringen och det hade jag önskat. Att få lite distans till det. Låta ändringarna få smälta lite. Få längta efter det. 

Den senaste veckan har jag befunnit mig på lite varmare breddgrader tillsammans med familjen. En välbehövlig semester för oss alla och för mig har det inneburit inget Brutna små regler. Manuset är hos förlaget och redaktören där håller på att läsa det och jag väntar spänt på att få höra vad hen tycker. Men det viktigaste är just det att jag längtar. Jag längtar efter att få läsa det, pilla med orden och fixa det sista som fortfarande skaver. Jag längtar efter mina bångstyriga, viljestarka karaktärer som tror att de vet exakt vad de vill. Jag längtar efter världen jag skapat där allt ordnar sig, där kärleken övervinner allt. 

Jag längtar helt enkelt. 

Och det är en bra längtan. 

En som får huden att pirra. 

Kram på er! Vi hörs när jag är tillbaka i kalla Sverige igen 🙂 

Naturligtvis är det Romance böcker som läses på semestern 🙂 Denna av Tessa Dare var riktigt riktigt bra!

Vi har det ganska bra 🙂

Hur gick det sen? Jannice Eklöf var Debutantbloggare förra året då hon debuterade med feel good-romanen ”Genom paradiset på en spikmatta”.

Jannice Eklöf

Hej på er,
Det är ingen överdrift att säga att det var längesen jag skrev här. Ett och ett halvt år, närmare bestämt, har det gått sedan jag publicerade mitt sista inlägg där jag berättade att min femåriga dotter fått diagnosen ALL; Akut lymfatisk leukemi. Vi kan därmed lugnt konstatera att debutåret inte riktigt blev som planerat, och 2016 som inleddes med sprittande förväntan övergick tvärt i den svartaste av skräck, för att slutligen avrundas med en försiktig känsla av hopp. Hopp om att det faktiskt kunde finnas en framtid trots allt. För Juva, och för vår familj. En cancerdiagnos behöver inte vara samma sak som slutet, även om vi aldrig lyckas bortse från att det kan vara det.

Det har varit en lång och bitvis fruktansvärt tung resa. Och den är inte över än. Nästan ett år återstår fortfarande av Juvas behandling, och efter det väntar pärsen i att se hur hon klarar sig utan cellgifter. Jag kan alltför livligt föreställa mig hur det kommer att kännas när hon får sin första feber efter avslutad behandling, när hon blir hängig, det första blåmärket. Väntan på provsvaren som ska försäkra oss om att inga cancerceller smugit sig tillbaka, och så vidare, och så vidare…

Just nu är det välsignat lugnt, vi har klarat av den värsta delen av behandlingen och sedan i slutet av augusti får hon bara cytostatika i tablettform varje kväll, samt sövs och får det i ryggen var åttonde vecka. Det är himmelskt, vi har en vardag igen. Juva går i skolan där hon trivs alldeles ypperligt, hon är pigg och bräddfull av energi. Det är en helt annan tjej än den taniga, bleka fågelunge vi var nära att mista innan vi äntligen fick veta vad som fattades henne.

Juva en månad före diagnos

Juva efter ett och ett halvt års behandling.

Mitt skrivande då? Ja, jag hade ju påbörjat manus nummer två om Stella och hennes familj, men det blev omöjligt att fortsätta skriva om dem när min egen värld så fullständigt kastades omkull. Kanske kommer jag fortsätta någon dag, jag har ju en story jag vill berätta och ibland längtar jag intensivt tillbaka till den mer okomplicerade feel good-sfären. Jag hoppas det, jag vill gärna att det blir en nummer två för Stella, men just nu har jag gjort en drastiskt genrebyte.

För ja, jag skriver på en bok om Juva och allas vår resa genom helvetet. Det var ofrånkomligt, jag har ju använt skrivandet som terapi precis som jag alltid gjort. Dels genom dagboksanteckningar, men mest i den Facebookgrupp som startades av en vän när Juva fått sin diagnos. Stödet vi har fått där är massivt och har betytt väldigt mycket för oss. Jag har försökt återgälda det genom att beskriva vår resa så ärligt och detaljerat som möjligt och håller som bäst på att samla ihop allt och lägga till en del för att få ihop det till ett bok-manus. Ett tungt projekt, det är fruktansvärt jobbigt att återuppleva händelserna där i början. Det skrivna ordet har en mäktig förmåga att slunga en tillbaka, och jag befinner mig åter igen i den där bubblan av skräck när jag skriver om den tiden. Jag får nästan tvinga mig själv att sätta mig in i det, och det funkar inte att skriva lite när som helst. Tillfället måste vara det rätta, så jag i lugn och ro kan låta mig minnas och känna alla de där svåra känslorna igen. Jag har lite att jobba på i det fallet, just nu till exempel har jag länge skjutit upp att beskriva dagen när Juva fick sin allra första cellgiftsbehandling och hur hon under kvällen fick ett så våldsamt krampanfall att vi var säkra på att vi skulle förlora henne. Den natten är väldigt svår att tänka tillbaka på, men jag kommer att göra det, för jag har bestämt mig för att det ska bli en bok.

Under våren som gick fick jag också möjligheten att gästblogga på Barncancerfonden, ett uppdrag jag är hedrad över och som gav mig väldigt mycket. Sommaren gick åt till det sista tunga behandlingsblocket för Juva och hösten har till stor del fokuserats på en annan gren i mitt företag; fotograferandet. I nuläget håller jag som bäst på att sälja en kalender för 2018, innehållandes barn som har eller har
haft cancer. Hela vinsten går till Barncancerfonden Norra, som gör så mycket bra för de familjer som drabbas.

Med det avrundar jag min historia här på Debutantbloggen. Jag vill tacka årets gäng som lät mig berätta om tiden som gått sedan jag senast bloggade här, och ett extra tack också till mina läsare som var så fina och stöttande när jag berättade om Juvas diagnos. Det värmde väldigt, ska ni veta. ❤
Stort lycka till i fortsättningen, Debutantbloggare och läsare, och tack för mig!

Hur gick det sen, Camilla Linde?

Bild: Davor Radic

Hej debutantbloggen!

Wow. Är det verkligen ett helt år sen sist? Det är det, eller hur? Den är lustig, tiden. Hur den kan dra ihop och sträcka ut sig. Tyckas vara i en evighet och ibland passera förbi under ett andetag.

Vad har hänt med skrivandet under 2017 då? Jo, i dagarna kommer faktiskt uppföljaren till Snack Parrows intergalaktiska rymdbyrå för underliga mysterier och piratbestyr ut. Jag siktade på en lite mer andningsvänlig titel och valde kort och gott: Nödrop från yttre rymden. 

Det sägs att andra boken är värst att skriva, och jag hoppas verkligen att det stämmer. Den här boken har betett sig som en trotsig fyraåring. Ni vet. Som gallskriker och kastar saker och minst fem gånger om dagen säger att den hatar en. Men en bok blev det till slut! Och jag är riktigt jäkla stolt.

Jag och David (som illustrerar) hade en tanke om att den skulle bli mer visuell, därför innehåller den fler illustrationer. Det är ett spännande arbete och en utveckling som ständigt pågår. Redan nu smider vi planer för hur vi i trean skulle kunna integrera text och bild ännu mer.

Jag har även publicerats i en annorlunda ABC-bok och medverkat i antologin 13 svarta sagor om ond bråd död som gavs ut på Swedish zombie. Men det stannar faktiskt inte där. Under året har jag nämligen skrivit ett vuxenmanus, ett bilderboksmanus, en barnbok för ålder 6-9 och påbörjat en skräckis för slukaråldern. Visstja. Ett par noveller har det också blivit.

En exempelsida från Nödrop från yttre rymden, med mekanikerna Mecka-Elaka och Meckannika Munter. Ganska händigt med sex armar när du är mekaniker, va?

Shit. Jag blir andfådd bara av att skriva det. Vad hände egentligen?

Den smått osannolika förklaringen?

Jag fick barn.

Ja, det låter helt sjukt för mig också. Att få barn innebär ju att den lilla tid du haft till att göra saker du tycker om krymper väsentligt. Framför allt när det nu råkar finnas små arvsmassor i familjen. Istället är det vakennätter, kaosbajsningar (vet du, så vet du), legobyggen, zombiestappla med barnvagn, matningar.

Men det är någonting som händer i min hjärna vid de där tillfällena. Det är som att alla rutinmässiga saker, dagarna som ser nästan likadana ut, släpper loss en kreativ ström från min hjärna. En ström som lyckas trotsa den där benmärgsdjupa tröttheten.

Jag tror att förklaringen ligger i just det rutinmässiga. Och att vara borta från jobbet. Mitt vardagliga jobb kräver mycket kreativitet. Jag lämnas ofta med en känsla av att inte vara färdig. Att hjärnan fortsätter arbeta långt efter att arbetsdagen är slut. När jag kommer hem är den inte inställd på att skapa. Den vill ligga på soffan och möla choklad. Nu skriker den istället efter att bli använd. Och när så mycket annat går på rutin får den möjlighet att jobba ostört.

Samtidigt vill jag förstås inte ge en alltför romantiserad bild av tillvaron. Det är ingen fräsch och äppelkindad författare med perfekt friserat hår som knappat på tangenterna. Snarare ett hålögd (och hårlöst) monster. Det har varit konflikter, skrik, trots och tårar. Allt det där som hör föräldraskapet till.

Hur har jag fått Tid Till Att Skriva då? Det är ju oftast där skon klämmer. Att den försvinner bland alla måsten. Något som verkligen funkat för mig är den där klyschan ”skriv lite varje dag så blir det mycket till slut”. (Hey, det är en klyscha av en anledning – det funkar!). Jag skriver sällan mer än en halvtimme i taget. Nåt tillfälle där barnen sover eller är sysselsatta med annat. Men jag kör direkt. Inte titta Facebook eller instagram. Kör bara. Kör. Under resten av tiden, när jag plockar strumpor eller rullar barnvagn så maler det i bakgrunden. Manusknutarna, tankarna på vart det ska ta vägen. Det gör att jag är redo att sätta igång. Att ta vara på den lilla tiden som trots allt finns. Det kanske känns som lite i stunden, men allteftersom veckorna och månaderna går så kommer texten att växa. Långsamt men stadigt.

Det är inte säkert att det blir såhär för alla. Vissa (eller kanske rentav många) skulle aldrig komma på tanken att vara kreativa under föräldraledigheten. Det enda som finns är tröttheten och att försöka hitta en stund för sig själv.

Fast grejen för mig är ju, att det är just det jag gör. Under året har skrivandet blivit precis allt det där jag vill att det ska vara. En fristad i en kaotisk värld. Något som ger mig energi och glädje. Det har varit den där ventilen jag behövt. Utloppet det brukade vara, men någonstans på vägen försvann.

Det är fantastiskt att ha hittat tillbaka till det.

Jag var faktiskt osäker på om jag skulle hitta dit igen. I slutet av förra året var jag ganska ”bränd” av skrivandet. Inte skrivandet i sig egentligen, men allt runtomkring. Marknadsföring och förväntningar och drömmar som ibland slets itu. Det blev för mycket.

Det är skönt att slippa nu. Jag skriver utan att texterna ska ”bli” någonting. Vi får se om jag ens skickar in till förlag. Ärligt talat känns inte det som det viktiga. Det viktiga har varit att hitta den där pulsen igen. Den som ibland kan bulta så svagt att du nästan inte hör den. Och ibland dåna öronbedövande högt. Att följa idéerna. Låta fingrarna dansa. Bara för att det är roligt, sådär som det brukade vara, en gång.

Så vad är egentligen lösningen? Skaffa tio barn till kanske? Nja. Det säger nog mer om mitt liv. Hur jag egentligen skulle behöva skala ner. Skapa luft för att frigöra kreativitet. Jag hoppas kunna göra det.

Tack för chansen att komma tillbaka hit. Även om det var slitigt att blogga varje vecka i ett helt år så kan jag sakna det ibland. Framför allt att ta del av era drömmar och tankar. Jag hoppas att det har gått bra för er under året. Att ni också hittat den där känslan av att hitta hem. Om inte, så är jag alldeles säker på att ni kommer att göra det.

Det har också hunnits med en tripp till Worldcon (världskongress för fantastik) och att presentera Snack för en internationell publik. Där satt jag också med i mitt livs första författarpanel om superhjältar/skurkar i en modern tid.
Bild: Markus Sköld

Vill ni fortsätta hänga finns jag på instagram.

Snack och hans vänner har också fått en egen sida på Facebook!

 

Demonerna hälsar på …

 

 

 

Foto: Ola Kjelbye

Jag visste att de skulle dyka upp förr eller senare. Jag har lämnats ifred alldeles för länge. De senaste veckorna har jag då och då kunnat känna deras flåsande andedräkt i nacken när de stått och hovrat över mig. Stönat åt en formulering som kunde varit vassare. Kvävt ett fnitter för att jag gjort banala val. Jag har varit väl medveten om att det bara varit en tidsfråga men jag har tappert motat dem i grind. Men nu går det inte längre. Demonerna är här. De fruktade Tvivel- och självcensursdemonerna.

Jag har skrivit ungefär trettio sidor på nya bokmanuset och faktiskt haft ganska bra flyt. Den här boken har liksom legat i startgroparna ett tag nu, men innan jag bestämde mig för att verkligen sätta igång så har jag  jobbat en hel del med förberedelser. Gjort research, struktur- och kapitelupplägg, fått till ett ordentligt synopsis och testat röster på huvudkaraktärerna. Jag har prövat själva idén på maken och på förlaget (som båda gillar den!). Det var till slut dags att dra igång. Och det har verkligen känts som att all preppen varit en bra investering. Fingrarna har flugit över tangenterna och jag har hört mina huvudpersoner prata i huvudet. Passager som jag så gott som haft klart för mig hur de skulle skrivas har fått eget liv och dragit iväg. Bara att följa med, har jag tänkt. När jag läst igenom efteråt har jag blivit jag glatt överraskad – det har faktiskt ofta varit mycket bättre än min grundidé.

Men så kom de då alltså ikapp mig. Lade sina klibbiga tentakler över mina omedelbart hopsjunkande axlar. ”Men vad har du skrivit, hörru? Det är ju såååå babbligt! Något sorts hittepåspråk som försöker låta litterärt och originellt”, viskade de i mitt öra. ”Vems historia är det här egentligen? Förvirrande och otydligt. Vem ska orka följa med ända till sidan femton utan att ens veta var det utspelar sig? Tror du får tänka om, grabben. Bara en observation, du gör ju såklart som du vill …” Tyst med er!

Jag har försökt påminna mig om fakta i målet. Jag vet ju att det här är en del av processen. Jag har upplevt det förut. Alla pratar och skriver om det. Det finns hyllmetrar av böcker om detta, hela block i utbildningar tillägnade fenomenet. Neil Gaiman har sagt såhär om det:

”… whatever you’re doing can be fixed… For now, just get the words out. Get the story down however you can get it down, then fix it.”.

Så smart. Så jag sätter mig vid datorn igen … Nope. Vad jag än skriver så kastar de sig över det och sticker hål på allt. ”Bla, bla, bla … hört det förut. Den där olyckliga formuleringen hade du ju för fasen med redan i Down under! Krångligt sidospår som bara du fattar”, låter domen. Jag letar vidare bland vad mästarna sagt:

”The first draft of anything is shit”, sa Ernest Hemingway

Okej … det var väl lite hårt i och för sig. Skit. Jag läser igenom mina sidor en gång till. Något litet uns av substans finns det väl där ändå? Eller? När vet man om det vore bättre att slänga allt och börja om från början? ”Vi vet”, säger demonerna.”Nu!”

Men då sätter jag stopp. Jag tänker inte förlamas av er! Det är så här det är. Och det kommer att komma och gå. Många gånger. Det kan vända i morgon. Eller så tar det en månad. Skit samma. Gör det bara! Jag kommer på att jag läst något jäkligt bra som Joyce Carol Oates har sagt om ämnet.

“Getting a first draft done is like pushing a peanut with your nose across a very dirty floor.”

Tack! Jag sätter mig igen.

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

 

 

 

Fortsätt simma! Fortsätt simma!

Jag håller fortfarande på med omskrivningar av mitt manus. Under tidiga mornar och sena kvällar kämpar jag men ibland känns det som om texten stirrar på mig utan att jag kommer framåt. I helgen bearbetade jag manus i 28 timmar. Ändå når jag inte dit jag vill.

Det går långsamt. Frustrationen växer. Varför är det så jäkla svårt?

Just nu skulle jag kunna döda folk som säger saker som ”det bara kom till mig” eller ”jag skrev min bok på några månader.”

Sänkare! Lyssnar man på dem dör man barracudadöden.

Så, en gång för alla nu.

De ljuger. Inget bara kommer. Inget är enkelt. En idé kan poppa upp från ingenstans, men inte ”roendet” som krävs för att få den iland. Den insatsen kan liknas med att vara en liten liten fisk som simmar över ett barriärrev med en jätteknasig följeslagare.

Jag vet detta för jag är själv mästare på att få helt omöjliga idéer. Ja! Ett marsvin vore kul! Slutade med att vi var fodervärdar åt fem getter en hel sommar. Vara med i TV, nåt nytt skojigt program om bakterier? Jag säger ja! Någon månad senare fann jag mig själv sitta med Dr Åsa under bästa sändningstid och prata om familjens tarmflora. Eller varför inte: Juristlinjen? Så praktiskt med en bred utbildning! Den snilleblixten tog fem år att genomföra och femton till att reparera.

Men trots att jag haft trädgården full av olydiga getter (de rymmer på ett kick och äter upp äppelträden så fort man tittar bort), vardagsrummet kryllande av kameramän eller varit tvungen att plugga dag och natt för att klara jättetrista tentor, är att skriva en bok den största utmaningen av dem alla.

Om du befinner dig mitt ute på havet (om du någon gång har fått skriva om ett manus vet du vilken skärseld av manettrådar, valar och hungriga hajar jag pratar om) är mina tips följande. Och jag lovar att om du sätter upp dem för dig själv kommer du fixa det. Jag tänker göra det.

1. Sätt rimliga deadlines. För höga krav innebär bara att allt brakar. Plus, du vill känna att det är lustfyllt, inte pressat.
2. Börja med det du tycket är roligast. Är det att bättra på och bygga karaktärer – starta där. Är dialogerna mest lockande – bingo! Ruta ett måste kännas askul.
3. Hitta en bra coach/en pusher. Det finns inget så sporrande som att ha någon som engagerar sig och kommer med precis de förbättringstipsen som behövs (inte de man nödvändigtvis vill höra). Har du inte lyxen att ha strålande förläggare anlitar du en skrivcoach eller en lektör. Det kostar så klart en slant men är väl investerade pengar. Saknas den möjligheten hittar du en skrivkompis. Även en mycket liten och misstänkt dement palettkirurgfisk duger. Om den har rätt inställning.
4. Bestäm vilka tider du ska skriva, gör ett schema och följ det. Kan du sitta innan jobbet? Är kvällen din bästa stund? Vad du än väljer prioritera tillfällena och boka in dem i din kalender så att inget annat konkurrerar med tiden.
5. Släng mobilen.
6. Bestäm innan du börjar när du ska ha rast och vad pausen ska innehålla. Själv gillar jag att springa eller gå, det får min hjärna att vila.
7. Sätt upp ett specifikt mål för varje skrivtillfälle. Därefter gör du varken mer eller mindre.

Och viktigast av allt.

8. Det gör inget om det går långsamt ibland. Det som gäller är att aldrig, alltså aldrig, sluta.

Om du inte har tid att läsa det här inlägget kommer en kortversion här. Sammanfattad av en totalt förvirrad men lysande skarp liten palettkirurgfisk.

Lycka till!