Debutant 2020 – ett år av anpassningar

zsfuzzg

På lördag skulle jag ha åkt till Mariefred för att vara med på Feelgoodfestivalen. Jag var där förra året, och det var en sådan mysig dag, full av möten med andra läsare, skrivande personer och författarsamtal, alltihop i en fantastiskt vacker miljö. Det här året blir det annorlunda, av uppenbara skäl. Det här är året då vi ju inte längre får träffas i samma utsträckning.

Istället kommer årets Feelgoodfestival att bli ett digitalt event. På lördag ska jag alltså inte till Mariefred, utan in till stan för att sända från Printz Publishing. Jag ser jättemycket fram emot det, och är verkligen glad att få vara med, och att det blir av, men visst känns det att det är annorlunda.

Under våren skulle jag ha varit med på Norstedts Feelgoodafton på Rival, Quizkväll med författarkolleger i Gamla Stans bokhandel och live-poddinspelning med Vad Vi Pratar Om När Vi Pratar Om Böcker. Och i september Bokmässan. Som jag såg fram emot det (det gjorde många!). I fjol var jag där för första gången, och det överträffade alla mina förväntningar. Bara känslan av att gå runt på mässgolvet som myllrade av människor och överallt se montrar med böcker, författarsigneringar, intervjuer, panelsamtal. Förfärligt trångt, ja – men liksom på ett bra sätt, som får mig att verkligen längta efter den tiden då vi inte längre behöver hålla två meters avstånd till varandra.

En fin tradition bland Debutantbloggarna (åtminstone under några år) har varit att samlas under Bokmässan. För min del hade det blivit första gången att få träffa Hanna och Malin, och det hade varit så roligt att ses alla fem och sedan bombardera er med redogörelser och bildkavalkader på bloggen efteråt.

Det är onekligen ett speciellt år att debutera. Jag hann ändå ha en fysisk bokrelease, liksom Kristin (jag var där!), så på så sätt hade vi mer tur än många andra. Och vi lever i en tid då det finns digitala alternativ, vilket jag också är tacksam för. Många hittar kreativa lösningar för att nå ut och kommunicera – livesändningar med högläsning och annat på Instagram, till exempel. Men fortfarande – det kan inte riktigt jämföras med att ses på riktigt, eller hur?  Riktiga möten. Jag hoppas så att jag kommer att ha vett (och minne) nog att uppskatta det ordentligt den dagen det blir möjligt igen.

I januari kunde det se ut såhär! Från Kristins releasefest.

xifnpch

 

 

En vecka i rampljuset

zsfuzzg

Ja, jag tar mig friheten att överdriva en aning vid rubriksättningen. Allt är som bekant relativt, och jämfört med min tidigare tillvaro har jag den senaste veckan levt rena rockstjärnelivet.

Förra måndagen kom en journalist och en fotograf för Lärarnas Tidnings räkning till mitt jobb för en intervju. Det blev en bra start på min vecka i offentligheten, på så sätt att det inte var värre än ett avslappnat samtal med två trevliga människor, om ett för mig kärt ämne (min bok). Inte ens någon inspelningsanordning fanns på plats i rummet, utan journalisten tog anteckningar för hand medan jag pratade på för glatta livet. Ja, jag skrev förra veckan om att jag som liten var blyg och tystlåten. Men när någon frågar mig om något som jag är intresserad av eller har mycket att säga om (min bok), går jag igång och det kan snarare vara svårt att få stopp på mig. Efter intervjun fick jag posera med boken ute i skolan, alltmedan mina elever nyfiket iakttog oss. Jag har inte pratat så mycket om mitt skrivande eller min bok med dem, eftersom det handlar om dem och inte mig när vi har lektioner. Men efter den här dagen kan man nog säga att jag har kommit ut som författare, även bland dem.

hkfa56w

Dagen därpå, i tisdags, bar det så av till Örebro. Jenny Fagerlund och jag skulle besöka Akademibokhandeln under något som lanserades som en Feelgoodkväll. Jag var lite pirrig innan, men det hjälpte mycket att vara två, och det kändes skönt att ha erfarna Jenny vid min sida. På plats i butiken fick vi träffa den kvinna som skulle hålla i kvällen och intervjua oss, en av butikens anställda. Hon började med att visa de frågor hon tänkt ställa, fråga om det var något annat vi skulle vilja prata om, och sedan ösa lovord över våra böcker. En mycket fin start som fick mig att känna mig mer trygg än vilsen, trots att det var en helt nu situation för mig. Kvällen inleddes med en intervju, där Jenny och jag turades om att besvara initierade, roliga frågor om vårt skrivande och våra böcker. Därefter signerade vi några böcker, och pratade med en del av de som kommit dit, bland andra några bokbloggare.

ss1a6nv

Sedan kom onsdagen, och med den min största utmaning såhär långt: Jag fick delta i direktsändning i P4 Stockholm! Jag har nog fortfarande inte riktigt fattat hur stort det är. När min presskontakt på förlaget frågade om jag hade möjlighet att ställa upp på det under vecka 7, svarade jag bara ”åh, vad synd, då är jag i fjällen.” Flera dagar senare nämnde jag det för min man, som bildligt talat tog sig för pannan och konstaterade att jag nog behöver en manager. P4 tackar man inte nej till, tydligen (vilket jag också insåg, när jag såg lyssnarsiffrorna). Lyckligtvis fick jag en ny chans, och i onsdags kom således Henrik Olsson till mitt jobb för inspelning. Innan han dök upp var jag riktigt nervös, men det dröjde inte lång tid förrän det kändes lugnare. Henrik var totalt avslappnad och hade den effekten på mig också, och jag lyckades tänka bort mikrofonen och tänka att jag bara satt i ett samtal med honom – trots att allt jag sade gick ut i direktsändning.

72d7jls

Så. Från blyg flicka till någon sorts trestegsraket ut i offentligheten. Ja, jag fortsätter att överdriva en aning. På det personliga planet har jag nämligen övervunnit mig själv den gångna veckan. Och jag hoppas att mina före detta lärare är nöjda, för nu följer jag uppenbarligen deras uppmaning och tar plats. Sådär tjugofem år senare, men jag är av den bestämda uppfattningen att allt har sin tid.

Ta plats!

zsfuzzg

Foto: Kajsa Göransson

Jag var blyg som barn. Bland människor jag inte kände var jag tystlåten, jag iakttog mer än jag pratade och i stojiga klassrum fokuserade jag på mitt. Under min uppväxt har jag nog inte suttit på ett enda kvartssamtal/utvecklingssamtal utan att ha fått höra:

Jo, det går så bra så. Men det vore bra om du kunde ta lite mer plats.

Vad som vore så bra med det fick jag aldrig klart för mig, och än idag vet jag faktiskt inte. Ett argument som ibland används vid sådana uppmaningar (som jag vet att jag inte är ensam om att ha fått), är att du har ju säkert mycket att bidra med! Våga prata lite mer så tillför du saker till klassen!

Där tog de välmenande råden slut. Inga tips på hur jag skulle gå tillväga för att våga, inga talövningar eller retoriklektioner eller gruppindelningar för att stötta oss tystlåtna. Bara prata mer! Som lärare bär jag med mig de erfarenheterna, och jag har aldrig uppmanat en elev att ”ta mer plats”. Alla elever tar plats, på sitt sätt, och man måste inte vara den som gapar högst. En del elever pratar gärna, många är dessutom väldigt bra på det, medan andra hellre iakttar och lyssnar. Vissa hörs inte så mycket i klassrummet, men lämnar in briljanta texter eller uppmärksammar den där klasskamraten som hamnat utanför. Bidrar de inte? Jo, självklart gör de det.

Nuförtiden tror jag också att skolan har blivit mycket bättre på att jobba med retorik och faktiskt lära ut det. På gymnasiet ingår muntliga framföranden i varje svenskkurs (och flera andra kurser). Som lärare har vi ansvar för att få eleverna att känna sig så trygga som möjligt, genom exempelvis träning, avväpnande övningar, mindre grupper och så vidare. Men min upplevelse är också att eleverna är vana vid att jobba med tal, även från grundskolan. Min yngste son (fyra år) har fått träna på att stå framme och berätta saga på samlingen på förskolan. Jättebra, tycker jag!

Under min antagningsprocess fick jag frågan om hur jag ställer mig till att tala inför folk. Inte för att jag tror att det var avgörande för huruvida jag skulle erbjudas ett avtal eller inte, men för att det var relevant för förlaget att veta. Idag är många författare väldigt synliga på framträdanden, signeringar, intervjuer och så vidare. ”Men du är ju lärare, så det går säkert bra?” Ja, sade jag, det ska nog inte vara några problem.

Faktum är att min blyghet är så gott som borta. Hur det gick till vet jag faktiskt inte. Att det inte var utvecklingssamtalen i skolan som hjälpte mig, vet jag med säkerhet. Kanske har det gjort skillnad att jag har haft vänner som varit betydligt mer framåt. Hur som helst kändes det inte skrämmande att få frågan från förlaget. De har ju rätt i att jag ofta står i ett klassrum fullt av elever och håller låda.

Igår gjorde jag en intervju med Lärarnas Tidning. Det var väldigt avslappnat och inte skrämmande på något sätt, utan enbart trevligt. Idag ska jag till Örebro, där Akademibokhandeln anordnar Feelgoodkväll med mig och Jenny Fagerlund som gäster. Jag får återkomma nästa vecka med en rapport kring det, men jag försöker att ställa in mig på att det inte kommer att vara riktigt som att tala inför en av mina klasser. På jobbet känner jag mina elever väl och vet ungefär vad som väntar. Men jag kan också tänka mig att publiken imorgon kommer att vara mer lättflirtad. De kommer ju dit av egen fri vilja och med ett intresse för det vi ska prata om. Har jag riktig tur slipper jag till och med avbryta mig mitt i en utläggning för att gasta ”nej, du får inte gå på toaletten mitt under genomgången!” eller ”lägg undan mobiltelefonen!”.

Samtidigt som jag sitter på tåget till Örebro, ska min man på utvecklingssamtal med dottern. Jag hoppas innerligt att hon slipper höra den uttjatade uppmaningen som borde vara förbehållen konduktörer.

 

Så nära, men ändå så långt ifrån

 

emelie-novotny_075_c-stefan-tell.jpg

Foto: Stefan Tell

I helgen arrangerades Sweden International Horse Show på Friends arena i Stockholm. När jag var barn gick showen på Globen, men sen ett antal år håller den till på Friends. Det är en tillställning med stort engagemang och popularitet, många har det som stående tradition att vara på SIHS varje första advent.

Fördelen med att vara utgiven på ett stort förlag är att förlaget har möjlighet att genomföra stora aktiviteter, som att ha en monter full med böcker på mässan på SIHS. Nackdelen med att vara utgiven på ett stort förlag är att förlaget har massor av böcker att fylla montern med och ens egna lilla bok lätt hamnar i skymundan av alla storsäljande bokserier. Det är inte lätt att konkurrera med PAX-böckerna, LasseMaja, Ninja Timmy och Ylvania.

Både Lin Hallberg med Siggeböckerna och Helena Dahlgren med Star Stable var där och deras signeringsköer kommer jag nog aldrig att leva upp till. Jag önskar att jag hade kunnat sprida min bok till fler montrar, låtit den göra ett gästspel hos Uhip, PS of Sweden, eller något annat trendigt ridsportmärke där min målgrupp fanns och provade ridbyxor och täckjackor.

 

Konsekvensen av att montern redan var bemannad var att vi författare istället fick se alla shower inne på arenan – så himla generöst! Jag har fått se allt ifrån dressyr på högsta nivå till gulliga, fartfyllda shownummer. På söndagen hade vi riktiga parkettplatser på Grand Prix-hoppningen. Jag har aldrig förut sett en så svår hoppklass på så nära håll. Det var fantastiskt att kunna se alla detaljer under ritterna, fokuset hos både häst och ryttare, hur musklerna rör sig, hur det låter när hovarna slår emot bommarna och hur ryttarnas blick hela tiden visar vägen genom banan.

Det blev verkligen en fantastisk helg som handlat om hästar och ridsport varje vaken minut. Trots att jag är så tacksam för att mitt förlag ger mig och Vänd rätt upp möjligheter är det ändå frustrerande att vara så nära sin målgrupp, men ändå inte lyckas nå ända fram.

Att göra det svårt för sig

Emelie-Novotny_002_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Ibland funderar jag på varför jag alltid måste göra det så svårt för mig själv. Som att skriva en roman som utspelar sig i ett stall för unga vuxna. Som bokhandelsanställd har jag sedan länge vetat att böcker för ungdomar och unga vuxna är de böcker som säljer sämst. Det finns ett fåtal stora, oftast internationella succéer som springer ut ur bokhandlarna, medan de andra långsamt kryper sig mot utgången med kunden.

Nu är ju jag den första att prata om hur stor och bred ridsporten är bland unga i Sverige idag. Men precis som i alla sporter går utövarna ner i antal i övre tonåren. De som fortsätter är de som är mest dedikerade och de som satsar mot eliten. Och att vara dedikerad eller elitsatsande ryttare innebär väldigt mycket jobb. Problemet med dessa hästtjejer är att de inte har tid för att läsa eftersom de har stallet fullt med hästar.

Nu har jag varit ute med Vänd rätt upp och sålt och signerat böcker på hästtävlingar och där kan vi verkligen prata om att göra det svårt för sig. Hästtävlingar hålls i iskalla ridhus långt utanför stan. Även om det finns hästar i Stockholm också så arrangeras det väldigt många tävlingar långt ifrån storstan. Nämnde jag att hästtävlingar brukar börja runt åtta-niotiden på morgonen?

Så då går en som hästboksförfattare upp olidligt tidigt och kör ut till de där ridhusen, en packar upp sina böcker och vill inget annat än att prata hästar och läsning med hästtjejerna. Hästtjejer som har varit i stallet innan klockan sex för att hinna fodra, rykta och knoppa sin häst och kanske släppa ut de andra hästarna där hemma i hagen, för att de ska ha sin häst eller ponny framriden och klar när det är dags för start. Innan tävlingen är de för nervösa för att prata om något så trivialt som läsning och efteråt är de alldeles för uppfyllda av hur bra eller dåligt det har gått.

IMG_4119

I bästa fall kan jag se en glimt av tävlingarna från den plats som jag har blivit erbjuden. I värsta fall är den platsen i ett icke uppvärmt ridhus som alltid är kallare än vad det är utomhus eller i en dragig kafeteria där dörren alltid ska vara öppen. Nu i helgen fick jag till och med agera prisutdelare och sätta rosetter på ponnyer och skaka hand med fantastiskt duktiga ryttare.

Jag funderar över hur många timmar jag har lagt på att skriva den här boken och tänker vidare på om jag ska lägga ytterligare lika många timmar på att sälja den. Och så tänker jag på alla er som gör det här utan ett stort förlag i ryggen – vilket enormt jobb ni gör, vilka kämpar ni är!

Men så glimrar det till i samtalen som plötsligt går igenom tävlingsbruset. Det finns faktiskt de som köper böcker! Jag får skriva både läsarens och mitt namn i böckerna, jag får höra vad deras ponnyer heter och hur det har gått på tävlingen.

Och trots att hästtävlingar ligger längre bort än önskvärt och är det tillslut ändå alltid värt när jag kör hem i mörkret, oavsett hur svårt jag har gjort det för mig själv.

Samtal med Flora Wiström på bokmässan

IMG_3784

På monterscenen under bokmässan – här i samtal med Melody Farshin

 

Nu har nästan hela veckan efter bokmässan passerat och jag har fortfarande inte blivit förkyld – vilket måste ses som en seger! Bokmässan var precis som alltid högljudd, trång och med alldeles för torr luft, men också väldigt lagom. Jag fick krama bokvänner som jag träffar alldeles för sällan och leva några dagar i litteraturens famn.

På lördagen hade jag ett samtal tillsammans med Flora Wiström på bonnierförlagens monterscen, hon hade gjort en jättefin läsning av Vänd rätt upp och ställde flera intressanta frågor. Det går ju aldrig att återge ett samtal helt, men här kommer i alla fall mina svar på Floras frågor:

 

Hästarna är karaktärer i boken. Nästan lika mycket som de andra. Hur tänkte du kring det?

Det stämmer att hästarna är lika viktiga karaktärer i boken som de mänskliga karaktärerna. Jag jobbar likadant med hästarna som med människorna när jag bygger karaktärerna. Med hästarna fokuserar jag både på utseende och på egenskaper. Jag skriver ner hästarnas färger och tecken så att jag vet vilken häst som har en vit strumpa på vänster bak och hur sned eller symmetrisk en bläs är. Personlighetsdrag som jag funderar på hos hästarna är vilken rangordning de har i flocken, hur en häst reagerar vid utfodring, vid läskiga situationer och hur den visar uppskattning eller missnöje mot den människa som tar hand om hästen. Jag tänker också på hur hästen känns för ryttaren att rida, om den är känslig, lätt i handen och hur steget känns. En häst kan vara skumpig och väldigt lyhörd för vikthjälper, eller sakna framåtbjudning och kännas seg. Jag klipper ofta ut bilder på hästar som får representera mina egna hästkaraktärer. Jag har tidigare visat hur min anteckningsbok såg ut under det tidiga arbetet med Vänd rätt upp.

Ylva har toppbetyg från gymnasiet och kompisarna har börjat snacka om att flytta utomlands. Men Ylva vill vara hos hästarna. Hur hanterar hon andras förväntningar på henne? Och slitningarna mellan hennes värld i stallet och världen utanför?

Först tycker jag inte att Ylva hanterar detta alls. Hon har redan valt hästarna och det är hennes övertygelse om att det är hennes enda väg. Men allteftersom boken går upplever jag att Ylva utvecklas som person och börjar värdesätta sig själv mer. Att det faktiskt finns en värld utanför stallet och att hon skulle kunna förtjäna mer. Det ligger i hästtjejers natur att alltid sätta hästen främst, det blir nästan självuppoffrande. Kompisarna vill gärna ha Ylva med på sina drömmar och tar med henne på fester och kompishäng, men för henne är relationen till vännerna inte viktigast. Jag upplever att unga tjejers vänskap oftast skildras som den där nära, förtroliga vänskapen där de delar allt med varandra. Ylva är inte intresserad av den relationen med sina kompisar utan har istället den förtroligheten med sin favorithäst Zorba och hennes föl Uno och det är dem som Ylva hela tiden väljer.

Hästarna blir brickor i ett spel, ett triangeldrama mellan Nicole, Fredrik och Ylva. Varför blir det så?

Ja, hästarna har nästan som en egen roll i det här dramat. Fredrik är en typisk priviligerad man som är van att få precis som han vill och dessutom blir hyllad och applåderad för allt han gör. När han förstår att hans upphöjda position är hotad använder han hästarna för att spela ut Nicole och Ylva mot varandra. Fredriks finaste tävlingshäst Cortino, en stor skimmel, har Fredrik bestämt att det bara är han själv som får rida. Ylva som hjälper honom med framridningen får istället bara leda den här hästen runt ridbanan när de värmer upp. Men plötsligt får Ylva tillåtelse av Fredrik att rida den här hästen trots att Nicole egentligen är en duktigare ryttare. Att Ylva får den chansen triggar Nicole och det får stora konsekvenser för den fortsatta handlingen.

IMG_3722

Bland hästtjejer och rebelltjejer första dagen på bokmässan

IMG_3757

Skriv en bildtextSeminarium om hästboken idag tillsammans med Katja Timgren, Helena Dahlgren och Johanna Lindbäck. 45 minuter gick såklart alldeles för fort när en pratar om det bästa som finns: hästar och böcker.

img_3761.jpg

Matchade klänningen med boken av misstag.

IMG_3753

Jag läser högt ur ”Godnattsagor för rebelltjejer” i Max Ströms monter, för barn och förbipasserande. Idag blev det berättelserna om Valentina Teresjkova, Vivian Maier och Sapfo.

IMG_3756

Omringad av fantastiska rebelltjejer!

IMG_3730

Får äntligen provrida Sigge!

IMG_3718

Med ”Vänd rätt upp” i Bonnier Carlsens monter.

img_3747.jpg

Rita din drömhäst och vinn Peder Fredricsons nya bok!

IMG_3748

Jättefina hästbilder utanför bonnierförlagens monter.

Förberedelser inför bokmässan

Emelie-Novotny_071_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Om en vecka är bokmässan i full gång och hos mig handlar allt just nu om förberedelser inför den. Mejlen med frågor inför samtalen börjar trilla in, biljettbokningarna är klara och böckerna lästa. Jag har till och med hämtat ut klänningarna från kemtvätten. Nu återstår bara piffet, fila på hisspitchen, måla naglarna, välja skor. Ibland är min upplevelse att bokmässan är onödigt fåfäng. Jag tror att det handlar om att författare så ofta sitter hemma i sin ensamhet med smutsig disk, pyjamasbyxor och oborstat hår. När författaren helt plötsligt ska träffa sina kollegor och prata på seminarier och träffa läsare är det som att all denna tid av glåmighet måste kompenseras med piff. Men självklart är det böcker, läsning och läsupplevelser som står i centrum. Det är med pirr i magen och stolthet i bröstet som jag tar med mig Vänd rätt upp och åker på vår första bokmässa tillsammans. Jag ser så mycket fram emot att få prata om det bästa jag vet: hästar och böcker!

Här hittar ni de programpunkter som jag medverkar i under årets mässa – hoppas att vi ses!

IMG_3630

 

Torsdag kl. 12.00 – 12.45 Hästboken idag

Det finns lika många typer av hästböcker som det finns hästboksförfattare. Finns det några grundläggande kriterier för vad som får ingå i genren? Hur ser hästboken ut i dag och vilka är dess läsare? Och vilka utmaningar möter hästboksförfattare när stereotypa uppfattningar om hästboken som rätt oseriös litteratur fortfarande är vanliga? Medverkande: Helena Dahlgren, aktuell med Star Stable: Ödesryttarna; Emelie Novotny, som debuterar med en tonårsroman i stallmiljö, Vänd rätt upp; och Katja Timgren, aktuell med Amanda & Ila. Vad som än händer, en berättelse om vänskap och hästar. Moderator: Johanna Lindbäck, författare. Följs av signering. Seminariesal A6.

Fredag kl. 15.30 – 15.50  I stall och miljonprogram – två debutanter berättar

I sin debutroman Mizeria skildrar stå-uppkomikern och debattören Melody Farshin en miljonprogramsförort där allt fler unga stryker med i meningslösa skjutningar. Emelie Novotny romandebuterar med Vänd rätt upp, en varm relationsroman i stallmiljö. Ett samtal om att debutera. Bonnierförlagens monterscen Manegen, B02:02.

Lördag kl. 12.40 – 12.50 Flora Wiström möter Emelie Novotny

Sommaren efter studenten. Drömjobb som hästskötare på toppstall. Känslor som rusar när Nicole är nära. Emelie Novotny romandebuterar med Vänd rätt upp, med en varm relationsroman i stallmiljö. I samtal med Flora Wiström, ungdomsboksförfattare och bloggare. Bonnierförlagens monterscen Manegen, B02:02.

Lördag kl. 16.30 – 16.50 Vi som älskar hästböcker

Hästboken har allt – relationer, vänskap, spänning, intriger och maktspel. Den skildrar själva livet, betraktat genom ett par rejäla stalldörrar. Tre hästboksförfattare med vitt skilda stilar diskuterar genren; Helena Dahlgren, Lin Hallberg och debutanten Emelie Novotny. Följs av signering. Bonnierförlagens monterscen Manegen, B02:02.

 

Ses vi på bokmässan i höst?

Emelie-Novotny_085_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Trots att det börjar närma sig högsommar och mångas semestrar är i full gång planerar bokbranschen nu för höstens bokmässa i Göteborg. Bok- & Biblioteksmässan pågår mellan 27:e och 30:e september och mycket av planeringen inför den är redan gjord. Bokmässan har släppt seminarieprogrammet och redan på torsdagen kl 12 ska jag göra mitt första framträdande på bokmässan.

Det är långt ifrån min första bokmässa, sedan hösten 2008 har jag varit där nästan varje år, både som representant för dagensbok.com och för Akademibokhandeln. Jag har upplevt den där speciella bokmässeglädjen när det är tydligt att vi är många som brinner och jobbar för böcker, läsupplevelser, barns läsning och det skrivna ordet. Men också den stora bokmässeutmattningen som följer efter timmar i monter på mässgolvet. Jag hoppas och önskar att bokmässan återigen ska få vara en fristad för litteratur och samtalet omkring den, för böckerna förtjänar att stå i centrum. Den här mässan, den sjunde eller åttonde i ordningen för mig, blir den första som utgiven författare. Det är ytterligare en dröm som går i uppfyllelse. Redan nu fantiserar jag om den där lilla lila namnbrickan med mitt namn på som visar att jag är en av de medverkande.

26611503249_aa4c2730d7_k

Foto: Niklas Maupoix

Under seminariet Hästboken i dag kommer jag, Helena Dahlgren och Katja Timgren att samtala tillsammans med Johanna Lindbäck som kommer att leda samtalet. I hela 45 minuter ska vi få prata om det bästa vi vet: Hästböcker. Seminariebeskrivningen är:

Det finns lika många typer av hästböcker som det finns hästboksförfattare. Finns det några grundläggande kriterier för vad som får ingå i genren? Hur ser hästboken ut i dag och vilka är dess läsare? Och vilka utmaningar möter hästboksförfattare när stereotypa uppfattningar om hästboken som rätt oseriös litteratur fortfarande är vanliga?

Jag kan inte låta bli att se det som en stor seger för hästboken att den faktiskt får vara med i det litterära samtalet på en av litteraturvärldens större scener. Att jag får göra det tillsammans med författarstjärnor som Helena och Katja är en ynnest! Om jag är nervös? Ja!

Dessutom kommer det att bli flera evenemang i Bonnier Carlsens monter på mässgolvet där jag ska medverka. Mer info om detta kommer så snart allt är spikat och klart. Om ni vill prata hästböcker eller skrivande, eller få Vänd rätt upp signerad kommer jag att vara på plats torsdag-lördag. Ses vi där?

Högt över alla förväntningar

IMG_2469

I måndags inträffade den, dagen som jag väntat på så länge, boksläppsdagen. En vanlig måndag för vissa, den mest efterlängtade dagen för mig. Mia skrev om målbilder här på bloggen i onsdags, och den tydligaste målbilden för mig har varit att få skåla för Vänd rätt upp tillsammans med vänner och familj. Måndagens releasefest uppfyllde alla mina målbilder flera gånger om.

Under två intensiva timmar tog jag och förlaget emot gästerna uppe på Bonnier Carlsen på Sveavägen. Vi drack bubblor och åt snittar både inne och ute på balkongen. Tillsammans blev vi nästan hundra personer. Helt ofattbart att alla var där för min skull. Familj, vänner, kollegor, stalltjejerna, bokbloggare, lärare och bibliotekarier. Dessutom är jag helt överväldigad av alla blommor och presenter. Och alla fina ord om mig, boken och det arbete som passerat.

Min förläggare berättade att det här var en stor dag för dem också. Bonnier Carlsen ger endast ut en till två debutanter per år. Jag visste ju redan detta, men kanske var det först då som det gick upp för mig vilket litet nålsöga det är som jag har passerat. Och hur enormt tacksam jag är för att ha fått förtroendet från dem att skriva den här boken.

 

 

Jag berättade om varför jag har skrivit Vänd rätt upp. För er som har följt den här bloggen under våren är det inget nytt att det alltid har handlat om hästar och böcker för mig. Att få ge ut en bok har varit min dröm nästan lika länge som jag kan minnas, därför är det känslosamt att konstatera att jag är i mål nu. Äntligen kan jag fylla det hål i litteraturen för hästälskande ungdomar och unga vuxna och visa att hästtjej är inget vi slutar att vara när vi kommit in i tonåren. Det känns stort och viktigt.

 

Min mamma höll tal. Om hur jag suttit med näsan i en bok långt innan jag kunde läsa, om alla bilsemestrar som jag läst mig igenom och pliktskyldigast tittat ut när blivit ombedd. Om att hon inte alls är förvånad över att det faktiskt blev så att jag fick ge ut min bok. Hon pratade om målmedvetenhet och beslutsamhet och förmågan att slukas upp av en annan värld. Och allt det där stämmer ju. Mamma avslutade med att berätta att det av en slump stod ett citat på omslaget till blocket som hon hade skrivit på:

Saker blir sällan som man tror,

ibland som man hoppas

men oftast som man bestämmer sig för

Och precis så var det ju. Jag hade bestämt mig. Jag skulle ge ut en bok. I vissa stunder har jag tvivlat på om det varit värt det. Jag har aldrig jobbat så hårt för något. Aldrig offrat så mycket för möjligheten att skriva. Men om det är såhär att ge ut böcker är det utan tvekan värt det Jag kan tänka mig att göra det igen och igen.

 

 

Efter festen på förlaget gick de närmsta vännerna, de som hjälpt med manusläsning och familj vidare för middag och mera bubbel. Då äntligen hann jag prata mer än bara ett par ord med varje igen. Därefter avslutade vi på Rydbergs där författare och kulturpersonligheter skrivit sina signaturer på en bjälke i taket. Jag högläste ur boken och skrev mitt namn bland de andras och satte tillslut punkt för kvällen.

IMG_3016

Idag känner jag mig så oerhört priviligerad och tacksam för att jag fick chansen och tog den. För att jag har en syster som utan tvekan åker från Norrland för att vara med på min fest, att min 98-åriga farmor orkade och ville vara med, att mina vänner och kollegor vallfärdade för att gratulera mig.

 

 

I min lägenhet trängs nu pioner i alla färger, rosor, lövkojor, riddarsporrar, gerberor, solros, stjärnflocka, krysantemum och prärieklockor, det står buketter i vartenda rum och doftar förväntningar och sommar. Lägg därtill flaskor med bubbel och fantasifulla presenter. Jag har aldrig blivit så här firad. Jag är överväldigad och blir fortfarande tårögd när jag tänker på det stöd och engagemang som jag har fått från alla håll. Till alla er som kom och till alla er som har gratulerat på distans – det är en ynnest att få ha er i mitt liv!

Tack till Bonnier Carlsen för att ni fixade den bästa festen.

Högen växer …

Ola Kjelbye

Fotograf: Ola Kjelbye

Det ha varit mycket aktiviteter med tema bok för mig den här hösten. Framförallt utgivningen av min egen då förstås, och allt fantastiskt som följt med att Down under blev till. Jag har fått prata om boken i radio, i teve, i tidningar, varit med den på bokmässa i Göteborg, blivit intervjuad på bibliotek, haft kontakt med läsare över sociala medier och stått i boklådor och signerat. Jag har haft intressanta samtal i min bokklubb, om böcker jag gillat, och kanske ännu intressantare samtal om böcker jag inte gillat. Skrivit två pjäser baserade på böcker – en barnbok* och en tvåhundra år gammal klassiker**. Jag började skriva parallellt på två bokmanus, tills det ena tog över och nu ser ut att bli min nästa bok. Förhoppningsvis.

 

Så – mycket böcker har det varit helt enkelt. Men. När jag kollar listan i telefonen över böcker jag läst i höst så är den ganska kort. Listan består av böcker jag vet står någonstans i bokhyllan, böcker jag tänker beställa och böcker som verkligen ligger i en fysisk trave bredvid sängen. När jag läst en av dem får den en liten markering bredvid sig på listan. Studerar man denna säsongs lista, kan man konstatera att den är lång men att den inte har så många läst-markeringar intill titlarna.

Men tack vare att jul och nyår fungerar som en sorts årsavdelare och andningspaus, och min arbetsplats hedrar traditionen med ett ordentligt jullov, så ser det ljusare ut på den fronten. För snart jag packar en kappsäck full med litterära skatter och drar till varmare breddgrader. Och även om det vore omöjligt att läsa igenom hela listan på två veckor, så är jag mycket nöjd med mitt urval:

IMG_1812

Hur ser din trave ut?

* Livredd i syden av Mari Kanstad Johnsen
** Frankenstein – eller den moderne Prometeus av Mary Shelley

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Fan va bögigt!

Skärmavbild 2017-12-08 kl. 01.27.54När jag var liten så fanns det ingen som var gay, bi, trans, queer, gender fluid, intersexuell, eller något annat inom vad vi i dag ofta kallar HBTQ. Eller nja … det är ju inte riktigt sant, de fanns ju därute – eftersom vi alltid existerat – men de syntes inte. Och ingen av dem hade någon som helst existensberättigande. Inte som hela sig själva i alla fall. Om det kom fram, eller ens misstänktes att någon var ”avvikande”, då kunde personen få ett namn tilldelat sig: ”Bög-Jörgen”. ”Fjoll-Majjen”. ”Klänningsgubben”. När jag växte upp på 70-talet var jag inte tillräckligt ”killig” för att få passera obemärkt. Jag lekte med tjejer, var ointresserad av sport, höll inte ens på något lag, läste böcker. Då låg det nära till hands att lägga till bög, framför mitt namn, som en tydlig markering. ”Vadå, håller du på med hästar? Fan va bögigt!”. Det var ett fult skällsord som beskrev beteende och en typ av människor som ingen ville förknippas med, som det stod fritt att skämta om – och göra illa. Det var ju vetenskapligt något fel på bögar. Åtminstone fram till 1979 när Socialstyrelsen beslöt att inte längre klassa homosexualitet som en sjukdom.

Jag glömmer lätt av detta. Att jag som ung tonåring ständigt gick omkring och var livrädd att någon skulle tro att jag var det där, eller ännu värre – att jag verkligen var det där. Då skulle ju allt vara kört. Jag försökte dölja alla de drag i mitt beteende som jag förstod var riskbeteenden: hur jag skrattade, sättet jag gick på, de flesta av mina intressen. Jag tryckte undan och pressade ner delar inom mig tills jag gjorde mig själv sjuk och fick söka vård. Jag hade inga referenser eller förebilder. Det var inte förrän jag var nitton år som jag vågade ta mig till RFSL:s lokaler på Sveavägen i Stockholm, gå in på boklådan Rosa rummet, köpa en bok och springa ut igen. Mycket har hänt i samhället sedan dess. Fantastiska förändringar i attityder och i lagstiftning. Mycket mer behöver göras och alltför ofta kan det kännas som att det som uppnåtts faktiskt hänger ganska löst.

IMG_8530

Selma Merdovic intervjuade mig.

Men i måndags var jag i ett väldigt varmt och hoppfullt sammanhang! Jag var inbjuden till ett författarsamtal kring Down under, på Ungkulturhuset Perrongen i Katrineholm. Sedan ett par år tillbaka driver Mogai (som står för Marginalized Orientations, Gender identities, And Intersex) ett HBTQI-café i de gamla lokstallarna. Det var helt fantastiskt fint ordnat av ungdomsledare Julian Yderbo. Samtalet leddes av Selma Merdovic, som även är krönikör i Katrineholmskuriren. Jag läste ur boken och vi pratade bland annat om vad som faktiskt förändrats genom åren, och om att tvingas förminska sig själv för att orka med. Och när jag satt där uppe på scenen och blickade ut över salen, så kände jag verkligen hur tacksam jag är att ett sådant ställe existerar. Tänk om det hade funnits då! Jag är inte helt säker på att jag skulle vågat gå dit. Inte på en gång i alla fall. Men hade jag bara tagit mig dit så hade jag tagits emot av en avslappnad skön stämning, skapad av ett gäng underbara unga människor som i dag ger mig starkt hopp.

När jag googlade Perrongen i Katrineholm, så hittade jag en intervju som P4 Sörmland gjorde ett halvår efter öppnandet av caféet, med Robin Paulonen, som är ungdomscoach på Ungkulturhuset. Han sa:
”Det är roligt att få träffas där vi sätter normen och får vara det normala för en gångs skull”

Yes! Det är det verkligen!

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

 

 

 

 

En lördag som gav blodad tand

christina3

Fotograf: Jonas Schiller

Sitter här med en hjärna som är ofantligt trött efter en riktigt rolig bokmässa i lördags.  Som jag berättat innan så är jag ju otroligt introvert vilket innebär att det tar otroligt mycket kraft/energi från mig att vara i stora sociala sammanhang där jag måste vara just social och framåt.

Extroverta personer får istället energi av detta och jag kan ärligt säga att jag ibland önskar att jag kunde vara extrovert istället 🙂

Men tillbaka till mässan 😉 Det var en ny och mycket rolig erfarenhet att vara med som utställare på en bokmässa (jag har ju varit med på Bokmässan i GBG men då var det ju förlaget som roddade allt och jag bara dök upp).
Förväntningarna var höga och efter en seg start så blev det ändå helt okej måste jag säga. Jag sålde hyfsat med böcker, flera var framme och läste och kände på dem, några skulle gå hem och lyssna på den hos Storytel eller Nextory och andra ville bara prata lite skrivande eller säga hej.

Även om jag just nu är helt slutkörd så har jag fått blodad tand och till våren så har jag satt upp som mål att komma ut lite mer på signeringar, författarframträdanden osv. För ag tycker ju att det är hemskt roligt att få prata om skrivandet och mina böcker och jag kan inte hjälpa att blicka lite framåt, till när (ja jag skriver när och inte om eftersom jag gett mig tusan på att jag ska lyckas) man blir kontaktad och tillfrågad (och inte behöver jaga dem själv) av bokmässor, bokhandlare och bibliotek och de vill att man ska komma dit och prata om sitt skrivande.

Jag längtar.

Men tills jag kommit dit i min författarkarriär så får jag fortsätta att ta första steget och hoppas på att så många som möjligt nappar 🙂

Brukar ni gå på bokmässor? Även de lite mindre?
Om ja, varför går ni dit?

20171202_085006

Romance bordet på mässan 🙂 Jag delade plats tillsammans med Sofia Fritzson och Sara Dalengren.

20171202_085109

Min fina bok ❤ Några inslagna för att locka till att köpa julklappar 🙂

20171202_130146

Givetvis passade jag på att lyssna på Simona Ahrnstedt som var där och pratade om sitt skrivande, romance, kvinnohat och sin nya bok.

Listornas återkomst

christina3

Fotograf: Jonas Schiller

Just nu är det mycket att hålla reda på.

Det är redigeringen av Brutna små Regler och alla idéer på förändringar och förbättringar som ploppar upp i tid och otid. Det är förberedelserna inför mässan på lördag och bokningar av signeringar och fler mässor + allt som ska fixas inför familjens resa om en vecka.

Så mina listor är tillbaka.

De bringar ordning i kaoset och får mig att slappna av.

Sen är det ju en otrolig tillfredställelse att kunna bocka av sak efter sak också 🙂

Bokmässan på lördag (Linköpings bok- och berättarmässa) är den första stora grejen jag gör med min bok där mitt förlag inte är med i bakgrunden och håller i trådarna så det är lite nervöst.

Kommer jag att ha tillräckligt med böcker med mig?
Vad behöver jag ha med mig förutom böcker?
Hur är lättast att ta betalt?
Tänk om jag inte säljer en endaste bok?
Vad ska jag ha på mig?

Okej, den sista skulle jag haft ångest för oavsett om mitt förlag höll i trådarna eller inte 🙂 Ständigt denna ångest för vad man ska ha på sig. Jag kan inte förstå det. Det är som att när man ska iväg på sådana här saker så ekar garderoben tom för att alla andra dagar vara så överfull att man knappt kan stänga dörren. Vad beror det på?

Även om nervositeten finns där så tycker jag att det ska bli fantastiskt roligt och efter att ha varit instängd i redigeringsbubblan i några veckor ska det bli kul att få komma ut och träffa läsare och andra författare.
Det har ju tyvärr inte blivit så många signeringar under sommaren och hösten eftersom min rygg beslutade sig för att gå sönder (diskbråck), men nu är jag på G. Och nu ska vi ut på äventyr, min bok och jag. Så många vi bara kan hitta 🙂

Och på detta äventyr åker jag som tur är inte ensam utan jag har med mig två författarkollegor som jag kan bolla mina funderingar med och som hjälper mig att fylla på listan över saker jag inte får glömma att ta med eller som ska fixas innan.

Som det jag ska göra idag.

Slå in några av böckerna som paket.
Perfekta att lägga under julgranen 🙂

Jag älskar att göra paket. Så jag har laddat upp med en rad olika inslagspapper, rosetter, lappar och snören.
Jag har redan på förhand bestämt hur många böcker jag ska slå in, annars finns risken att jag inte slutar förens alla är inslagna 🙂 och alla kanske inte vill ha inslagna böcker 🙂

Ja, jag är en pyssel missbrukare och måste ha tydliga gränser annars kan det sluta hur som helst. Glitter och snören och rosetter överallt.

Men för att inte helt tappa tråden i det här inlägget (som sagt, mitt fokus är inte på topp just nu) så tillbaka till listorna. Jag älskar verkligen mina listor när livet är lite rörigt och min fokusering inte alltid är så bra. De får mig alltid att göra det som jag måste.

Jag är en listmänniska helt enkelt.

 

Tillbaka to the scene of the crime … 

Ola Kjelbye

Foto: Ola Kjelbye

Om du svänger av E6:an i Kungälv och tar sikte mot Marstrand, tar av i Ytterby, så kommer du att efter några kilometer rulla igenom samhället Kärna. Det är ingen metropol. Där finns Coop, pizzerian, macken, frisörsalongen, återvinningsstationen, en fotbollsplan borta i svängen, och där tar det egentligen slut. Men det är en viktig plats för både mig och min man. Kärna har till exempel lånat ut sin charm till den fiktiva plats där demensboendet Tallskuggan ligger, i Mats Strandbergs fantastiska roman HEMMET. Det är där Monika kämpar med både sitt sjukdomstillstånd och med påhälsningar från något som inte verkar höra hemma här i vår värld …
Både jag och Mats har suttit och skrivit en hel del i de här trakterna på grund av att jag jobbat flera somrar ute på Tofta Herrgård. I det gamla trevånings-magasinet bakom stallarna huserar nämligen sedan åtta år tillbaka Teater Tofta. Där har det spelats Strindberg, Ibsen, Norén, Göran Parkrud och senast Jonas Gardell. Det är en fantastisk miljö och teatern är ganska unik med sina fyra läktare som omringar den lilla scenen i mitten.

IMG_0698De första två åren bodde vi på övervåningen hos en äldre dam som var född på orten och så gott som aldrig hade varit därifrån (det är faktiskt i det huset där en av Mats huvudkaraktärer, Joel, växte upp, och som han nu måste tvinga sin mamma att lämna för att flytta in på demenshemmet). Jag skrev också så gott som hela pjäsmanuset som senare blev Down under i det huset.
De två följande åren bodde vi på det här stället.

Skärmavbild 2017-11-16 kl. 23.39.12Vi kallade det ”Muminhuset”. Det är en gammal kvarn från mitten av 1800-talet som byggts om till boende. Själva vingarna är nedmonterade sedan länge och det är nog bra för det kan blåsa rejält därute. Nuförtiden sitter kvarnen fast i ett fixerat läge men när den var i bruk vred man hela byggnaden för att fånga så mycket som möjligt av vinden. Längst ner finns kök och matrum, en våning upp ett ”sittrum” med den gamla kvarnstenen som bord i mitten, och högst upp ligger sovrummet. ”Muminhuset” ligger längst ut på en liten udde vilket gör att man är så gott som omgiven av vatten. Här skrev jag en stor del av råmanuset till Down under. När föreställningen väl hade haft premiär och jag inte repeterade på dagarna, var det en fantastisk möjlighet att få koncentrerad skrivtid där. Jobba med bok på dagarna och spela teater på kvällarna. Och mitt ute på vishan så inte så mycket som drog och var tvunget att ordnas med.

I onsdags kväll var jag tillbaka på Tofta för att medverka i Teater Toftas vänförenings årliga höstsoaré. Det var skådespelare och musiker som arbetat med teatern genom åren som spelade, sjöng (jag sjöng också!), det visades klipp ur en kommande film och en scen från nästa sommars teaterproduktion. Till det serverades mat, dryck, kaffe och kladdkaka. Jag var inbjuden att delta i ett samtal om skrivande tillsammans med dramatikern, regissören och psykologen Göran Parkrud. Samtalet modererades av Emma Vendelek som är socionom och litteraturvetare och har följt teaterns arbete under alla år. Jag gillar verkligen att prata om skrivprocessen och allt kring den. Att få frågor som liksom tvingar mig att formulera mig kring saker som är svåra att sitta och fundera ut själv på kammaren. Situationen med strålkastarna, publiken och mikrofonen i fejset gör ju att allt blir förhöjt och extra skärpt. Jag fick bland annat frågan om det är tufft att skriva baserat på svåra upplevelser ur sitt eget liv, och kom verkligen på att det för mig är som med skådespeleriet. För några år sedan spelade jag, just på Teater Tofta, en man som förlorat sin fru och sitt barn i en bilolycka. Asjobbig livssituation och han mådde verkligen skit. Men de kvällar när allt funkade, och jag fick med mig allt jag behövde för att kunna gestalta den där mannen, då mådde jag ju väldigt bra. Jag kunde känna en sorts eufori över att jag faktiskt fick till det. Och så har det varit att skriva de delar av Jims liv i Down under, som bygger på jobbiga episoder ur min historia – när jag inte lyckats få fram känslan, då har det varit skitjobbigt. Men när jag känt att det funkat, att texten faktiskt gestaltat den där vidriga känslan jag velat få fram – då har det ju bara varit toppen!

HELGTIPS!

KUNGÄLV:
I kväll fredag 17 november kan man bege sig till Kungälv och träffa Mats Strandberg och Karin Bojs som samtalar om sina böcker! LÄS MER HÄR

STOCKHOLM/SUNDBYBERG:
I morgon lördag 18 november kan man träffa mig och Jenny Jägerfeld i Hallonbergen/Sundbyberg på Biblioteket mellan 15.00-16.00 med efterföljande bokförsäljning och signering! LÄS MER HÄR

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn