Om recensioner, del 2: Älta lagom

I våras skrev jag om recensioner, och om hur jag efter debuten gick in i en manisk period av recensionsfixering. Nu har jag släppt ännu en bok, och jag tänkte att det är dags för en ett andra inlägg i ämnet. Boken har fått jättefin respons, men det är klart att det alltid finns de som inte gillar. Eftersom jag har förstått att jag inte är ensam om att påverkas mer av negativa kommentarer än positiva (det är väl helt enkelt väldigt mänskligt?), utgörs dagens inlägg av en samling knep. Här kommer fem tips till dig som också tenderar att älta dåliga recensioner lite för mycket:

  1. Titta igenom listan nedan. Kan du komma på en bok som faller alla dessa kategorier av läsare i smaken?

* De som gillar action och cliffhangers

* De som uppskattar det lågmälda, outtalade

* De som vill ha verklighetstrogna berättelser

* De som är ute efter fantasispäckade historier, gärna med övernaturliga inslag

* De som tycker om ett brett persongalleri

* De som har svårt att hålla isär många karaktärer

* De som bara vill ha lyckliga slut

* De som tycker att lyckliga slut är tråkiga

* De som vill ha mörka berättelser

* De som läser för att fly det mörka och tunga

* De som föredrar historiska romaner

* De som vill ha nutida samtidsskildringar

Ja, ni fattar, jag kan fortsätta länge. Kommer ni på någon? Inte? Då är det kanske inte så konstigt att inte heller din bok gör det. Den är helt enkelt i gott sällskap, bland alla världens övriga böcker.

2. Har du fått en dålig recension? Grattis, då har du nått ut! För så länge du inte har elaka vänner eller familjemedlemmar, är det sannolikt någon utanför din närmaste krets som har läst och recenserat. Även läsare som inte vet vem du är har valt att läsa din bok. Var glad åt det istället!

3. Titta på någon av de riktigt stora. Läckberg, Guillou, Sarenbrant, Schulman. Läs några recensioner från vanliga läsare, och du kommer att hitta sågningar, en del förmodligen ganska elaka också. Det är såklart inget att glädjas åt, men det är ett tydligt tecken på att du inte är ensam! Även bästsäljarna får dåliga recensioner (skillnaden är kanske att de inte ens läser dem?).

4. Det är skillnad på en välskriven, genomtänkt recension och ett omdöme som ryms i bara några få ord. Har en recensent i en tidning hittat något att anmärka på i din bok? Kanske är det något att fundera på när du skriver nästa bok, något du kan bli hjälpt av? Eller så är det inte det, du bestämmer. Men att någon skriver ”dålig” på Storytel säger ingenting om vad läsaren inte gillade. Och om ”recensenten” inte har lagt mer än två sekunder på att formulera sitt omdöme, då kanske du inte ska lägga så mycket mer än det på att fundera över det?

5. Glöm för allt i världen inte den fina återkopplingen du får! Tänk på de läsare som gillar boken och väntar på nästa. Skriv med dem i åtanke!

Skriva på dagtid

Idag har jag skrivdag! Tisdagar och fredagar är jag ledig från lärarjobbet. Det här är det andra läsåret jag jobbar halvtid, och fortfarande är det en enorm lyx att få de där hela, sammanhängande skrivdagarna. Efter att ha skrivit en hel bok (debuten) på små lediga stunder här och där, är det underbart att få skriva i lugn och ro, på dagtid.

Det är på dagen jag jobbar som bäst. Visserligen är jag extremt morgontrött, och stiger aldrig upp tidigare än jag absolut måste (vilket oftast ändå är relativt tidigt eftersom jag har barn som ska till skolan och … ja, ett jobb att gå till tre dagar i veckan), men när jag väl är uppe och igång har jag min mest produktiva stund på dygnet. Som kvällsmänniska är jag gärna vaken ganska sent, men särskilt bra på att skriva så dags är jag inte. Kanske har det att göra med att hjärnan liksom har gjort sitt under dagen, och går in i något slags viloläge på kvällarna.

Jag läste nyligen någonstans att man inte ska starta dagen med att läsa och svara på mejl, just av den anledningen att det är den mest värdefulla tiden under arbetsdagen. De där mejlen som ska betas av klarar man säkert av även med en småmosig hjärna, och det är bättre att fokusera på det som är mer krävande under de där gyllene timmarna.

Själv kan jag bli betydligt bättre på det här. När jag sätter mig vid datorn börjar jag alltför ofta med att få undan småsaker som jag har på att göra-listan. Skickar mejl, gör administrativa saker, företagsrelaterade saker och annat som jag liksom vill få ur vägen för att helt kunna koncentrera mig på manuset – med resultatet att det hinner bli lunchdags innan jag har börjat skriva. Bättre då att göra en kom ihåg-lista att beta av under eftermiddagen, och ge manuset det bästa av ens tid.

När det här inlägget är postat ska jag alltså dyka in i manuset, och stanna där i några timmar. Allt krafs runtomkring kommer jag att hinna med senare.

This is a song for someone

Vet ni hur det är att skriva en bok i jakt på ett kontrakt? Som okänd? Ja, det är det många som läser det här som gör så jag vet inte för vem jag skriver i dag. Kanske för den som funderar på att skriva. Kanske för den som håller på att skriva. Kanske för den som skrivit och väntar. Kanske för alla. Det här är säkert en text för någon i alla fall. Om inte annat så skriver jag den för mig. Som någon slags terapi. Som någon slags urskuldande för allt jag nu begär av mina läsare.

Jag nämnde senast att en vanlig fråga jag fått den senaste tiden är ”hur gör man?” Alltså, hur skriver man en bok? Frågan är inte så märklig om man betänker att en tredjedel av alla svenskar drömmer om att skriva en bok. Det enligt en undersökning som nu har rätt många år på nacken. Jag bet inte hur det ser ut i dag, men vi kan nog åtminstone ta för givet att vi är många som håller på med det här eller önskar att vi höll på med det.

Jag brukar säga att det finns ett par nyckelsaker att tänka på för den som vill testa och jag kommer inte gå in djupare på det här, men det handlar om att ha slutet klart för sig. Det är helt okej om det blir ett annat när du väl kommer dit, men precis som du kan bestämma dig för att svänga in någon annanstans på din resa är det rätt hopplöst att bara börja köra utan mål. Det andra är att man inte ska vänta på inspirationen för då blir det aldrig gjort. Skriv varje dag.

Nu vill jag dock komma till något annat. Nu vill jag komma dit jag vill komma.

De flesta som sätter sig ner och skriver gör det utan att veta något om framtiden för texten. Om du inte är kändis eller har extremt höga tankar om din egen författarförmåga kan du inte ta för givet att boken blir utgiven. Snarare är det precis tvärtom. Vi vet hur små chanserna är att lyckas bli utgiven och även om du blir det finns det ingen garanti för att den kommer att läsas av någon bortom de närmast sörjande. Därmed närmar vi oss slutknorren. Tror jag.

Vi sitter där framför datorn i timmar, dagar, månader, kanske år. Är det då så konstigt att vi vill ha beröm för det vi gjort? Att vi vill ha bekräftelse på att det var värt något? Att all tid inte bara tjänade oss själva? Att vi vill veta vad folk tycker och tänker? Jag tycker inte det. Jag tycker att det är helt okej att släppa fram den personliga narcissisten och spegla oss i eventuella positiva läsarreaktioner och fina recensioner samt dela dessa med vem som än råkar lyssna.

Lördagsenkät: Vilken är den vanligaste frågan du får?

”Jaha, så du har skrivit en bok!” säger någon, och väldigt ofta följer sedan någon fråga. Idag svarar vi på vilken som är den vanligaste frågan vi får när vi berättar att vi skriver.

Kristin Fägerskjöld

Jag kommer att tänka på inte mindre än tre vanliga frågor jag får. När jag berättade att jag hade skrivit en bok trodde nog många att jag skulle ge ut den själv. Inget fel på det alls, men frågan jag fick då var ”Du menar att den kommer ut på ett riktigt förlag?”
Nu när min andra bok snart ska släppas är den vanligaste frågan ”Är det en fortsättning på den första?”, och svaret är nej, det är det inte. Böckerna är fristående.
Och så till den allra vanligaste: ”Ska du sluta jobba nu?” På det brukar jag svara att jag  inte ens är i närheten av att kunna leva på mitt författarskap. Det är ganska bekvämt att ha en fast lön som trillar in varje månad och kunna ägna sig åt skrivandet som en mycket rolig – och tidskrävande – hobby vid sidan av, tycker jag.

Sara Molin

Det finns några att välja på, men många är nyfikna på hur det går (sett till försäljning), och där har jag oftast inga bra svar. (Hur det går med nya manuset har jag bättre koll på: fortsatt långsamt). ”Ska du sluta som lärare nu?” har jag också hört några gånger (svar: nej), och så förstås olika varianter av den svåraste frågan av alla, som även Daniel nämner – vad är det för bok/vad handlar den om?

Malin Edholm

Frågan jag oftast får är nog: ”Kan du leva på det?” och svaret där är självklart nej. Tyvärr.

Hanna Nordlander


Jag kanske inte går runt och säger till människor jag träffar att jag har skrivit en bok, eller så träffar jag kanske inte några människor att berätta det för. Men om någon har läst om min bok och vill passa på att säga något om den, så är väl “roligt” ett ord som ofta dyker upp. Och så vet vi båda att roligt bara är en del av det hela och så står man där och menar att “roligt och roligt” och “ja, det förstås” och så har jag kraschat den konversationen också och det i sig kan ju te sig lite komiskt, ja kanske till och med roligt.

Daniel Sjöberg

Vilken som är vanligast vet jag inte för det finns några att välja på. Kommer den som ljudbok? Hur lång är den? Och givetvis den fruktade: Vad handlar den om? Den sistnämnda svarar jag aldrig på utan jag plockar fram mobilen och lämnar över den så att de kan läsa min baksidestext. Det är enklast så. Det är alltid kul när folk visar intresse, men av någon anledning (som jag har skrivit om här i bloggen också) blir jag alltid lite obekväm av att prata om det trots att jag givetvis vill göra det. Avslutningsvis den mest intressanta frågan. Varför? Och bläddrar ni en dag tillbaka har ni en utläggning om denna fråga och vad jag tänker om den.

.

Verkligheten vs fiktion = vad är tillåtet?

Förra veckan var det en diskussion om hur nära verkligheten man måste hålla sig i sina böcker. Mer specifikt var frågan: är känslan eller trovärdigheten viktigast? som Kristin uttryckte det. Jag skulle vilja påstå att det ibland hänger ihop. Låt mig återvända till en värld långt bortom det mesta vi skriver. Den som Stan Lee skapade för massor av år sedan och som skänkte barndomens Daniel så mycket lycka. Det var Spindelmannen, Järnmannen (japp, Iron Man), Hulken, Fantastiska Fyran och så vidare och så vidare. I dag lever dessa skapelser för den stora massan främst som filmerna skapade av Marvel-studion.

Nyligen skaffade jag mig Disney plus (det finns många andra streamingtjä … nej, just det, det här är inte public service, glöm det) och började titta igenom filmkatalogen som är dessa fantasipåfund. Jag kan låta mig uppslukas av det även om jag då och då funderar på hur det är möjligt att Iron Man kan flyga eller hur Spider Mans fingrar kan fortsätta fästa på vilket underlag som helst när han har på sig den senaste dräkten som Tony Stark skapat åt honom. Jag låter det dock inte störa mig. Jag förstår vad det är för något jag ser och jag köper det.

Vi är i Stan Lees värld. Inte i Stieg Larssons. Eller John Le Carres, eller ens Dan Browns. Hos Stan Lee kan vi släppa logiken. Hos de senare finns gränser som inte tillåts passeras om jag ska orka läsa. Nu var det där tre exempel jag drog ur hatten. Jag kunde ha nämnt vem som helst som skriver om den verkliga världen.

Jag ska ta ett väldigt tydligt exempel som stör mig, ur tv-serievärlden. Saga Norén. Och nej, jag pratar inte om det faktum att hon inte talar skånska eller förstår danska utan minsta problem. Jag pratar om att en polis med sådana problem givetvis aldrig skulle tillåtas genomföra förhör. Kvinnan saknar fullständigt social kompetens och hur briljant hon än är som utredare är det overkligt på ett störande sätt att hon får ha kontakt med misstänkta eller anhöriga till mordoffer.

I min romandebut tar jag mig vissa friheter för att historien ska bli bättre. Det är små saker. Jag placerar en bygellift där det i dag inte längre finns någon kvar. Jag låter en sommarplåga vara ett år gammal. Små saker. Det kan möjligen störa en och annan kalenderbitare, men jag tror inte att det påverkar läsupplevelsen. Däremot, när jag skulle se till att en person ”sätts ur spel” kollade jag upp om det vi ser i filmer när så kallade elchocksvapen används och folk bara svimmar verkligen stämmer (det gör de inte) och då ville jag inte heller påstå det i en bok som ändå rör sig i verkligheten.

Man behöver inte gå till överdrift. Jag har tidigare skrivit om och funderat över hur pandemin kommer påverka framtidens böcker. Kommer vi känna oss tvingade att förhålla oss till och räkna med pandemin när vi skriver om saker som utspelar sig under 2020? Kan våra karaktärer sätta sig på ett flygplan hur som helst, eller gå på fotboll, fest, melodifestivalen och så vidare?

Min deckare utspelar sig 2022. När jag började skriva den hade jag ingen aning om pandemin. Det hade ingen annan heller. När jag nu ska färdigställa den undrar jag om tanken på det vi varit med om kommer påverka mig i en eller annan riktning. Det återstår att se. Så vad tusan vill jag säga med det här då? Tja, det vete tusan. Klockan närmar sig midnatt och jag måste sova. Men jag tror att det handlar om just det jag nämnde ovan. Känslan är viktigast, men ibland hänger det samman med trovärdigheten. För om den senare tar för mycket stryk hänger snart känslan på repen också.

Nästa gång är jag på riktigt

I veckan som gick fick jag anledning att tänka tillbaka på hur det var när jag skrev till Debutantbloggen och sökte en av platserna för 2020. Vi konstaterade alla, vi fem som gör det här i år, att tiden verkligen har rusat fram. Kanske är det för att man bara skriver en gång i veckan, kanske är det för att Einstein hade rätt (men då borde ju åtminstone någon eller ett par av oss ha känt att tiden gått långsamt, eller) eller så är det för att jag nu är framme vid det tillfälle jag på sätt och vis aldrig trodde att jag skulle nå. När jag skickade mitt mejl den 7 november 2019 visste jag ännu inte när jag skulle debutera. Ska jag vara helt ärlig trodde jag nog att det skulle bli någon gång i början av året, men förlaget hade en klockren tanke och därför skulle det dröja till nu.

Ja, inte nu, nu, men snart. Den 22 september 1994 sändes det allra första avsnittet av Friends på NBC i USA. Den 22 september 2020 släpps min bok som hänger samman med serien. För er som eventuellt precis hittat hit finns det beskrivningar av handlingen både här och där, men kortfattat kan man säga att en man i Sverige får sätta livet till eftersom rollen som Joey Tribbiani gick till Matt LeBlanc 25 år tidigare.

Det är inte det viktiga här. Det viktiga är att jag har skrivit i Debutantbloggen fram till nu utan att vara debutant. Nästa gång ni läser en text av mig här kommer jag att ha förtjänat epitetet på riktigt. Då är jag vad bloggnamnet antyder och det är oerhört häftigt.

Vi har nu bara drygt tre månader kvar på den här plattformen och dessa tre månader kommer för min del handla mycket om min bok, men jag hoppas att det ska vara av intresse eftersom det ju är hit vi vill nå. På ett eller annat sätt. Kanske kan jag berätta något nytt, kanske blir det gammal skåpmat serverad med mina egna kryddor. Jag vet inte. Det är det som är poängen. Jag har hittills bara kunnat läsa och gissa mig till känslan. Snart får jag ta del av den.

Jag har väntat länge och samtidigt har tiden gått fort. Jo, han hade nog rätt ändå, Albert. Vi får väl se vad de kommande tre månaderna har att berätta om saken.

Jag vs August

En vanlig fråga jag får när jag berättar att jag har skrivit en roman och som bäst håller på att redigera färdigt nummer två, är om jag har slutat jobba och livnär mig på författarskapet. Som Sara skrev förra veckan är det något av en utopi för många. Jag är däremot glad över att jag inte behöver försörja min familj på mitt skrivande. Inte mycket pengar skulle trilla in därifrån, om jag säger så. (Än, tillägger optimisten i mig.)

”Var vänlig skicka mer förskott på boken”, eller något liknande tror jag August Strindberg krävde för att försörja sig och familjen när han levde i Frankrike eller något annat hörn av Europa och hade det lite knapert.

August Strindberg. Beundrar verkligen hur håret kan ha en sådan volym på varje foto. Volymen på mitt författarfoto fick jobbas fram hårt, ska jag erkänna.

Det är minst sagt lite skillnad på mig och August. Inte minst kön, kvinnosyn, volym i håret, antal äktenskap och grad av kändisskap. Faktum är att jag är ganska glad över att jag inte är August utan bara jag, men just den där lättvindiga inställningen till förskott är jag lite avundsjuk på.

Om du blir antagen på ett (traditionellt) bokförlag får du ett förskott på din bok när ditt manus godkänns. Jättekul! Tack! Det kändes verkligen häftigt. Det rör sig dock inte om några astronomiska summor och sedan dröjer det innan det trillar in något mer. Jag vet inte om det gäller alla förlag, men på mitt avräknas författarna året efter ett försäljningsår så jag har alltså inte ännu fått någon första utbetalning av royalty. Det kommer först under våren 2021. Biblioteksersättningen på 1,01 kr/lånetillfälle fungerar likadant, och där är det dessutom så att du måste komma upp i >2000 lån för att få minimiersättningen. Statistik för 2018 visar att det var 4300 författare totalt som fick någon utbetalning. En bra grej är dock att det inte räknas per bok utan per författare… så det borde rimligtvis bli större chans att få någon ersättning ju fler titlar du ger ut?

Det krävs ingen större matematikförmåga för att förstå att det skulle bli väldigt skralt på bankkontot om det inte fylldes på av någonting annat. När jag får frågan om jag lever på mitt skrivande brukar jag därför svara: ”Nej, det gör jag inte, för jag vill fortfarande äta varje dag.” Nästa år blir det däremot spännande att se vad royaltyn blir och hur många gånger min debutbok Klar himmel lånades ut (jag tror man får en redovisning även om man inte kommer upp till miniminivån? Rätta mig någon om jag har fel!). Till dess kämpar jag på med mina skrivprojekt och är rätt glad att jag har ett vanligt åtta-till-fem-jobb att luta mig emot när det gäller att förse mig med en lön varje månad.

Den Stora Författardrömmen

Foto: Kajsa Göransson

Någon kanske minns att jag förra veckan hade tänkt skriva ett reflekterande inlägg om Den Stora Författardrömmen, men på grund av tidsbrist slängde in ett skrivtips istället. Well, ny vecka, nytt inlägg, här kommer reflektionerna.

Det fanns en tid då jag längtade bort från lärarjobbet. Vissa stunder under den perioden kunde jag svepas med av den – Den Stora Författardrömmen. Ni vet. Bilden av hur man går in till chefen och säger upp sig, säger att nu har jag fått nog av det här slitgörat som ingen tackar mig för, och så tillbringar man istället sina dagar i frid och fröjd hemma vid köksbordet, där man låter sina sällsamma verk sakta växa fram medan allt man hör är kaffebryggarens lugnande puttrande. Inget nio till fem, inga själsdödande APT:n, ingen som lägger sig i. Bara tangentbordet och det egna, inre geniet i fullständig harmoni.

Visst, jag raljerar lite, för det här är ju ärligt talat en ganska naiv dröm – av flera skäl. Inte desto mindre är jag nog inte ensam om att någon gång ha tänkt tanken. Men saken är den att nu när jag har tagit mig igenom det där nålsögat och fått förlagskontrakt, finns den där drömmen inte kvar. Åtminstone inte i samma skepnad. Är det för att jag har fått en mer realistisk bild av hur förlagsvärlden, och möjligheten att leva på skrivandet, ser ut? Nja, jag vet inte. Egentligen visste jag nog redan innan hur små chanserna var och hur få som kan leva på sitt författarskap, men det hindrade mig inte från att ändå flyga uppe i det blå ibland.

Nej, det som har hänt är detta:

  • Jag tar skrivandet på allvar, och
  • Jag har gått ner i tid och jobbar bara halvtid som lärare.

Innan jag blev utgiven var skrivandet ”bara” en hobby – men problemet var att jag inte ens förhöll mig till det som en sådan. En hobby brukar det väl vara legitimt att lägga tid på? Och då pratar jag inte bara om den där tiden man kan sno åt sig när alla andra sover och alla måsten är avklarade. Jag vet många som åker iväg från familjen för att köra ett träningspass. Det gjorde inte jag för att skriva. Precis som många andra skrev jag de små överblivna kvartar jag kom åt, utan att det inkräktade på något annat. Nu när jag har två dagar i veckan åt skrivandet, är jag mycket mer tillfreds med tillvaron.

Men hur går det med slitgörat då? Ja, jag har aldrig gillat mitt jobb så mycket som nu, och egentligen är det förstås helt uppåt väggarna att man ska behöva gå ner så mycket i tid för att känna att man hinner med att göra ett bra jobb (det säger en hel del om lärares arbetsvillkor). (Vissa skulle också påpeka att jag har satt mig i den omtalade kvinnofällan, men den frågan lämnar jag därhän just idag). Nu har jag absolut ingen längtan bort från lärarjobbet, tvärtom. Jag behöver det. Det är där jag får inspiration, möten och stimulans. Det är också där jag känner att jag gör något viktigt (nåja, åtminstone en annan typ av viktigt).

Så, vad vill jag ha sagt? Jag sökte en dröm och fann en annan? Något åt det hållet. Kanske är det inte nio-till-fem-brödjobbet som är av ondo och skrivandet som är ett magiskt Eldorado. Felet med mitt jobb var inte jobbet i sig, utan att det slukade all min tid och energi och inte lämnade något över åt skrivandet. Det jag behövde var balans. Balans och en hobby som tas på allvar och får tid avsatt i kalendern.

Vad ska de tro om mig egentligen?

Genom alla år har jag bara lagt ifrån mig en enda bok och aldrig återvänt till den. Det är den enda bok jag helt enkelt inte klarade av att läsa färdigt. Inte för att den var dåligt skriven eller ointressant eller tråkig eller någonting sådant, utan för att min hjärna och hjärta helt enkelt inte kunde hantera bilderna dess författare målade upp med sina ord. Det händer att jag funderar på vad Bret Easton Ellis nära och kära tänkte när de fick läsa hans manus till det som blev American Psycho. Jag vet ju inte, men jag vill ändå gärna tro att vi alla har någon eller några som vi först vänder oss till när vi skrivit klart, oavsett om vi har förlagskontrakt eller ej. Den där evige försteläsaren. Vad sa hen egentligen?

Min fru läser alltid mina böcker först. Faktum är att hon brukar få ett kapitel serverat sig varje kväll. På så sätt ser jag till att sätta lite press på mig själv att leverera och dessutom får hon en lagom dos av ett verk som är under utveckling. Vid det här laget har hon lärt känna mig tillräckligt för att veta hur jag skriver och jag tror att hon förstår mig. Men andra? Min käre far gick nyligen igenom manuset till Nästan Friends och det finns scener i den boken som är obehagliga. Inte American Psycho-obehagliga (det är inte ens samma sport), men ändå så där att man säkerligen känner något. Till och med min redaktör reagerade över en specifik händelse och frågade om den behövde beskrivas på det sätt den beskrivs. Det behövde den.

Det behöver den. För det är fantasi och påhitt och många gånger är verkligheten betydligt värre än vad jag någonsin skulle kunna fantisera ihop, men det är klart att jag tänker på vad folk i sin tur kommer att tänka om mig när de läser. Författarens sinne kan sannerligen vara mörkt ibland och till synes helt vanliga människor skriver och hittar på saker som skulle få oss inspärrade i ett Minority Report-samhälle.

Det är lite som när man ser någon skådespelare berätta om en scen där hen utsatts själv eller utsatt någon för något och så funderar de på vad deras mormor eller farfar ska tänka och tycka.

Givetvis finns det något av mig i de berättelser jag skriver. Men jag är inte Joakim (ni kommer lära känna honom) eller någon annan av karaktärerna i Nästan Friends, men jag vet att det finns de som känner mig som kommer tro det eller tycka sig kunna se saker som är jag. Ungefär som jag kan se och känna saker när jag läser böcker skrivna av människor jag känner.

Bret Easton Ellis fick mycket kritik i samband med att American Psycho släpptes och egentligen var det väl först efter att boken blev till film som den fick den uppskattning den har än i dag. En modern kultklassiker, om det nu finns något sådant. Jag har sett filmen och den är inte i närheten av att vara lika jobbig som boken var. Jag har som sagt var aldrig återvänt till den och jag tror inte att jag kommer göra det. Än i dag mår jag lite illa när jag tänker på en scen med en råtta (ni som vet, ni vet). Min bok är något helt annat (jag lovar), men en och annan som känner mig kommer nog att undra över en eller ett par saker. Och det är väl så det ska vara.

Debut – men vad sedan?

Jag befinner mig just nu i ett slags limbo. Ett prokrastineringslimbo, om ni så vill. Jag har i dag, när detta publiceras, en månad och en dag kvar till dess att min debutroman släpps. Samtidigt har jag ett manus till en deckare som väntar på att jag ska göra de där förändringarna som behövs för att det ska gå från i stort sett klart till faktiskt klart. Det kan möjligen tyckas som om jag ligger rätt långt fram i mina förberedelser, jag skulle tro att ändringarna kräver ett par veckors arbete, inte mer. Så känns det dock inte. Dels för att jag har svårt att verkligen ta tag i det som ska göras eftersom så mycket handlar om att vänta.

När jag till slut släppte manuset till förlaget med de sista 150 korrekturanmärkningarna, (phu) kände jag att jag var färdig för ett tag. Att jag förtjänat rätten att använda kvällstimmarna till att ligga framför tv:n och låta någon annan berätta historier för mig. Samtidigt vet jag att om jag vill göra något mer än att ”bara” släppa en bok krävs det att jag får fart på författandet igen.

Många av de debutanter jag träffat under de senaste åren, eller sådana jag bara har digital kontakt med, visste långt innan deras första roman släpptes att det där bara var början. De skulle få ge ut nästa bok också. Åh, den måste givetvis skrivas och ingenting är givet till hundra procent, men där fanns en klar och tydlig väg att vandra åtminstone. Själv vet jag ingenting bortom den 22 september. Jag börjar på sätt och vis om snart. Jag är inte en debutant längre på jakt efter det första kontraktet, men jag är på jakt.

När deckaren skickades ut till testläsare förra(!) sommaren var responsen överväldigande positiv och jag tror på mina karaktärer och på storyn, men det har jag gjort förr. Vad om förlagen bara ”tack, men nej tack”? Då står jag där med en debut och ingenting mer. Jag har en klar idé till nästa deckare med samma karaktärer och till och med ett tydligt embryo till en tredje bok, men jag kan inte skriva tvåan om inte ettan antas.

Det är när jag tänker på sådant som jag känner att jag är så långt ifrån en ”riktig” författare man kan komma.

Om Nästan Friends mottas väl, om många köper boken och om många tycker om den, blir resan givetvis betydligt enklare. Det är så det fungerar, men det är sannerligen ingenting man kan lita på och, som jag har varit inne på tidigare, det är ju inte så att min bok kommer finnas i varenda bokhandel runt om i landet. Nej, jag måste locka in läsarna. Därför går min idéhjärna på högvarv konstant. Jo, jag må ägna mig åt prokrastinering när det kommer till själva skrivandet, men i skallen pågår det ett evigt arbete. Nu måste jag bara få fingrarna att dansa till mina textmelodier också. För jag vill verkligen inte bli debutanten som försvann ut i ingenstans.

Så nu lovar jag mig själv. Innan jag debuterar ska min deckare vara klar. Allt annat är fullständigt oacceptabelt.

Debutant 2020 – ett år av anpassningar

zsfuzzg

På lördag skulle jag ha åkt till Mariefred för att vara med på Feelgoodfestivalen. Jag var där förra året, och det var en sådan mysig dag, full av möten med andra läsare, skrivande personer och författarsamtal, alltihop i en fantastiskt vacker miljö. Det här året blir det annorlunda, av uppenbara skäl. Det här är året då vi ju inte längre får träffas i samma utsträckning.

Istället kommer årets Feelgoodfestival att bli ett digitalt event. På lördag ska jag alltså inte till Mariefred, utan in till stan för att sända från Printz Publishing. Jag ser jättemycket fram emot det, och är verkligen glad att få vara med, och att det blir av, men visst känns det att det är annorlunda.

Under våren skulle jag ha varit med på Norstedts Feelgoodafton på Rival, Quizkväll med författarkolleger i Gamla Stans bokhandel och live-poddinspelning med Vad Vi Pratar Om När Vi Pratar Om Böcker. Och i september Bokmässan. Som jag såg fram emot det (det gjorde många!). I fjol var jag där för första gången, och det överträffade alla mina förväntningar. Bara känslan av att gå runt på mässgolvet som myllrade av människor och överallt se montrar med böcker, författarsigneringar, intervjuer, panelsamtal. Förfärligt trångt, ja – men liksom på ett bra sätt, som får mig att verkligen längta efter den tiden då vi inte längre behöver hålla två meters avstånd till varandra.

En fin tradition bland Debutantbloggarna (åtminstone under några år) har varit att samlas under Bokmässan. För min del hade det blivit första gången att få träffa Hanna och Malin, och det hade varit så roligt att ses alla fem och sedan bombardera er med redogörelser och bildkavalkader på bloggen efteråt.

Det är onekligen ett speciellt år att debutera. Jag hann ändå ha en fysisk bokrelease, liksom Kristin (jag var där!), så på så sätt hade vi mer tur än många andra. Och vi lever i en tid då det finns digitala alternativ, vilket jag också är tacksam för. Många hittar kreativa lösningar för att nå ut och kommunicera – livesändningar med högläsning och annat på Instagram, till exempel. Men fortfarande – det kan inte riktigt jämföras med att ses på riktigt, eller hur?  Riktiga möten. Jag hoppas så att jag kommer att ha vett (och minne) nog att uppskatta det ordentligt den dagen det blir möjligt igen.

I januari kunde det se ut såhär! Från Kristins releasefest.

xifnpch

 

 

Mejlet från förlaget stressade sönder mig

Ni minns det säkert inte, men för några månader sedan svarade jag på en kommentar här i bloggen från någon som uppenbarligen ville häckla mig för att min bok ”bara” skulle komma ut som e-bok. Jag svarade att jag dels inte vet om man i dag kan skriva ”bara” e-bok när det alltmer är dit vi rör oss i en bransch som givetvis också jagar kostnader och ser lösningar i den nya tekniken. Vi har redan förlag som är dedikerade endast ljudböcker, till exempel. Dessutom svarade jag att hen hade fel. Min bok skulle tryckas och den 22 september är det dags för release. Det där datumet gäller fortfarande, men häromdagen fick jag ett meddelande från förlaget som stressade upp mig och förstörde min onsdag.

Jag har länge haft en plan för min bok. En väldigt tydlig plan. Jag kommer ut på ett litet förlag. Mina förutsättningar för att nå ut är oerhört små i jämförelse med många kollegor som har en automatisk apparat i ryggen som gör det troligt att boken omnämns i tv, radio och tidningar, men jag har en story som jag tror på, och jag har märkt av ett stort intresse för min bok. Dessutom är jag beredd att jobba stenhårt för att lyckas. Jag påbörjade arbetet med den här berättelsen i slutet av 2017 och nu, tre år senare ska den komma ut, tacka f-n för att jag vill att så många som möjligt ska läsa.

Jag har lagt (små, men ändå surt hopsparade) pengar på annonsering, jag blev en del av den här bloggen, jag har ett antal tusen följare på olika sociala medier, jag vet hur man jobbar mot medier och jag har min hemliga plan, (utfallet av den kan givetvis bli ingenting, men den finns ändå där). Allt detta fick sig alltså en törn i onsdags när ett mejl ramlade in med svar på ett antal frågor jag ställt till förlaget.

Då fick jag veta att min bok inte kommer tryckas. Inte nu i alla fall. Förlaget förklarade att det är svårt att få igång det egna tryckeriet på grund av leveransproblem av material och svårt att hitta bra tryckeri i övrigt. Det här stressade mig oerhört mycket. Jag har redan fått kommentarer som ser ut som följer: ”Kommer den som tryckt bok också? Jag läser inte e-böcker?” Jag vet dessutom att det är svårt nog att få böcker recenserade som debutant på ett litet förlag, att bli det utan att ha böcker att skicka … ja, det kändes genast hopplöst. Jag bröt ihop.

Jag kan inte sälja några signerade böcker, jag får inte se den i några bokhyllor, jag får inte bläddra i den, hålla i den, känna på den. Jag tror att e-böcker är framtiden, min fru läser gärna just detta och jag vet fler som gör det, men man är sig själv närmast. Jag älskar känslan av en bok i handen. Så enkelt är det och tanken på att hålla min egen bok i näven … ja, den går knappt att föreställa sig.

Fritt fram för häcklaren, och andra som växer av att trycka till andra, att konstatera att de hade rätt.

Eller? Nej, planen är fortfarande att boken ska tryckas. Det visade sig att jag dels missförstått förlaget, och att förlaget missförstått mina tidigare frågor, dels att den här pandemin kommit emellan och gjort hösten betydligt tuffare än man trott alldeles nyligen, men att den som vill läsa boken i tryckt version ska få göra det, dock är det tveksamt om den kommer vara på plats till den 22 september.

Som en följd av detta lät jag alltså mig själv bryta ihop i knappt ett dygn, men nu när jag sitter här och torsdagen är på väg att gå över i fredagen, har jag bestämt mig för att göra det bästa möjliga av situationen. Jag fortsätter med min plan. Jag ska göra allt som står i min makt för att så många som möjligt ska upptäcka den här boken för jag tycker att den är värd att upptäcka. Det känner jag när jag för tillfället går igenom den ännu en gång i jakt på de där små, små misstagen som är så svåra att upptäcka oavsett alla redigeringsrundor.

Slut på sammanbrottet, slut på ”tycka synd om mig själv”-fasen och jobba på. Det här är inte slutet. Det är inte ens början på slutet.

Har ni kommit så här långt kan ni ju gå in och förbeställa boken. Ni hittar länken på min instagram @danielsjobergforfattare eller på Facebook, Daniel Sjöberg Författare, eller på Twitter @Daniel_Sjoberg. Om ni inte läser e-böcker, men ändå vill läsa, hör av er här i kommentatorsfältet, på sociala medier eller via mejl: daniel.sjoberg@hotmail.com, så ska vi se om vi inte kan lösa den biten också.

Till sist är det ju bara att konstatera att jag i slutändan ändå inte kan göra något själv. Allt hänger på att ni gillar boken, att ni vill läsa den. Om inte är allt annat ointressant.

Till allra sist (jag lovar), om ni till äventyrs är helt nya följare av bloggen eller hittade hit av en slump eller nyfikenhet eller av andra skäl, kan det ju vara läge att berätta något om boken jag nu babblat på om i evigheter. Således. Här har ni baksidestexten:

Lars Johansson var en helt vanlig man med ett alldeles vanligt liv. Det fanns inget extraordinärt med honom alls. Ändå ledde hans död till rubriker över hela världen och den blev början till slutet för en av världens största filmstjärnor. Allt som en följd av att Matt LeBlanc fått rollen som Joey Tribbiani i tv-fenomenet Vänner 25 år tidigare.

Det här är historien om hur det kunde bli så och en berättelse om hur en nästan uppfylld dröm kan förgifta ett helt liv.

Sena gratulationer till J K Rowling

I fredags, den 31 juli, fyllde J K Rowling 55 år. Jag hörde det på radio när vi bilade till vår sommarstuga. (Här kommer en lång parentes: Tänk er en familj om fyra personer varav en tonåring och en nästan-tonåring, tre stora hundar, packning för en vecka och en kylväska som ansluten till cigarettuttaget som låter astmatisk i trettiotre mil. Det är inte lätt att enas om vad vi ska lyssna på då. ”Välj något på Spotify”, sa sjuttonåringen. ”Svenska sommarhits eller något.” Sagt och gjort, det finns många listor med det namnet. Inga problem för mamman att rodda fram en! Dock var inte sonen alls med på att han ville lyssna på Thomas Ledin eller Gyllene Tider. Vi måste ha misslyckats totalt som föräldrar att indoktrinera honom till att tycka att det är själva essensen av svensk sommar. Därför blev det radio till sist, och det var då de sa det. Att J K Rowling fyllde 55.) Hennes första Harry Potter-bok kom ut 1997. Då var hon 32 år.

Gör ni också sådär? Räknar ut hur gamla författarna var när de debuterade? Jag gör det nästan jämt. Jag var 45 år och 2 månader när jag debuterade i januari. Visst låter det betydligt yngre än att säga att jag fyller 46 samma år? 46 känns ruskigt gammalt, men jag tröstar mig med att jag ändå är i gott sällskap. Karen Blixen var 50, min favorit Kate Atkinson var 44 när de debuterade.

För några veckor sedan hörde jag av en kompis från när jag pluggade i Linköping. Vi bodde på samma korridor i ett år, han och jag och har kanske kontakt en gång var femte år eller så. ”Fantastiskt kul att du kom ut med en bok. Men kan inte säga att jag är förvånad över det, det kändes verkligen bara som en tidsfråga”, skrev han nu bland annat. Jag blev faktiskt konfunderad. Har själv glömt/förträngt att jag drömde om det redan då. Eller rättare sagt, jag ville bli författare som liten men trodde att jag vid tjugo års ålder hade släppt de drömmarna på grund av att jag ansåg att det var orealistiskt och med största säkerhet inte skulle inträffa. (Det är lite som att alla sju-, åttaåringar vill bli NHL-proffs eller en ny Zlatan och sedan, på högstadiet, slutar träna helt.)

Det fick mig att fundera på om jag kunde debuterat tidigare. Tänk om jag skulle ha kommit ut med min första bok för tio år sedan? Så många andra böcker jag hade hunnit skriva vid det här laget i så fall!

Eller kanske inte?

För tio år sedan hade jag, för att vara helt ärlig, inte tiden att skriva. Jag kämpade med att vara tvåbarnsmamma, försöka ha en karriär och på pappret jobba 80% men i praktiken göra 100% tjänst. Egentid var en bristvara som jag definitivt inte offrade på att stänga in mig med en dator och försöka skriva något skönlitterärt. Egentligen hade jag bara ett önskemål då: mer sömn. Av mina skrivdrömmar fanns nada kvar. Det enda jag författade var handlingslappar och andra kom-ihåg-listor, typ ”skicka med liten fika med J till skolan på torsdag” eller ”glöm inte att skaffa nya vinterstövlar till M”. All heder till er som debuterar medan ni samtidigt är omgivna av småbarn – jag förstår inte hur ni gör. Det skulle jag aldrig ha klarat.

Ju mer jag tänker på det, inser jag att jag inte kunde ha skrivit min debutroman tidigare än vad jag gjorde. När barnen hittar till kylskåpet själva, kan svänga ihop en omelett till mellanmål, själva packar gympakläder och kan ta cykeln/mopeden dit de ska blir livet onekligen mindre komplicerat. Mamman fick mycket mer egentid och plötsligt lockade det skönlitterära igen.

Så grattis J K Rowling på 55-årsdagen. Och grattis till att du lyckades skriva den första Harry Potter-boken medan du var en ensamstående mamma på 32 år. Vilken bedrift! Men grattis till alla oss som också kämpar med att skapa texter fastän vi egentligen inte har tid utan borde göra någonting annat, oavsett om det är att träna, skjutsa barn eller någonting annat. Och än en gång. Ge inte upp utan tro på din idé. Oavsett hur gammal du är.

Min stora korrskräck

Nyligen twittrade en författare om en bok hen läst. Det var i stort sett endast en hyllning till verket, men det som fastnade hos mig var hur författaren avslutade det hela. Nämligen påpekandet om hur många korrfel boken innehöll de sista tvåhundra sidorna. Det fick mig att tänka på vilken skräck jag känner inför det som kommer den 22 september. Just nu håller jag på och jagar korrfel i mitt manus och när jag (och min lokala språkpolis, som är min farsa) är klara med detta ska det lämnas över till förlaget som ska göra samma sak och dessutom korrigera de saker vi hittar.

Manuset är rättat flera gånger redan, av mig och av den redaktör jag använde mig av innan jag skickade in manuset till något förlag. Och även hennes uppgift inte var att korrläsa på det sättet hittade hon ändå en hel del och det har jag också gjort. Ändå meddelade språkpolisen nyligen att han hittat ett flertal trots att han hittills bara läst ungefär 40 sidor.

I slutet av maj frågade jag mina följare på Instagram hur de kände inför ett språkligt val som många antagligen skulle kunna komma att tolka som en särskrivning. Det väckte en viss debatt i kommentatorsfältet. De flesta menade att mitt val var rätt och riktigt, men runt tio procent menade att de såg det som en särskrivning och att just detta skulle få dem att studsa till. I slutändan behöll vi orden som de stod skrivna och så får jag hoppas att de som inte gillar det ändå godtar det hela.

Just korrmissar är annars alltså något som oroar mig. Det är sällan jag läser en bok utan att se åtminstone något eller några fel. Vi är trots allt människor och vi vet att vi felar av just det skälet. Att skriva närmare 90 000 ord utan att snubbla till låter sig inte göras och uppenbarligen klarar inte ens proffsen av att plocka upp alla misstag som görs längs vägen, men om det är något enstaka står jag ut.

Däremot skulle även den vackraste av hyllningar fläckas ner något enormt av ett påpekande om att boken innehöll en mängd korrfel. Med det sagt fortsätter jakten på de där irriterande ordfadäserna som på sätt och vis tycks multipliceras ju mer jag tittar på texten. Det är mindre än två månader kvar innan boken kommer ut och snart kommer stressen, det vet jag. Å andra sidan jobbar jag som bäst när deadline närmar sig. Så har det alltid varit. Nu gäller det bara att jobba rätt också.

Något jag aldrig gjort förr

I veckan gjorde jag något jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag har varit egen företagare i många år i omgångar i mitt liv och som sådan tvingas man ibland jaga sina kunder, men det här … det var något annat. Det var minimalt i sammanhanget och om det ger någon effekt i långa loppet har jag ingen aning om, men det var ett försök att nå bortom den vanliga kretsen av människor som redan känner till Nästan Friends. Har jag hållit er på halster länge nog? Okej, here goes. Jag köpte en annons. Jag vill inte göra reklam för något företag här på bloggen, men kan väl nämna att annonsen delades på sociala medier. Om det blivit några reaktioner? Jag är halvvägs in i köpet ungefär och jag kan konstatera att jag ändå nått människor jag aldrig skulle nått annars.

En del fullständigt ointressanta eftersom de bor i andra länder, knappast talar eller läser svenska och uppenbarligen inte är potentiella köpare av min debutroman, (så länge den inte når långt utanför våra gränser och skulle det ske lär inte marknadsföring vara något problem för mig så det är en helt annan fråga) men majoriteten tycks ändå vara helt vanliga människor i vårt avlånga land. Bara tanken på att någon eventuellt kittlats av beskrivningen av min berättelse gör mig lite fnissig.

Jag har således, mitt i semestern, påbörjat det arbete som jag hoppas ska göra det möjligt att folk hittar en debutroman som ges ut på ett litet förlag. Små resurser behöver inte nödvändigtvis översättas i små möjligheter.

Jag har tänkt på det här länge och tankarna fick ny frukt när jag läste Hannas inlägg i går (scrolla nedåt) om hennes förhoppningar att recenseras framöver. Jag intervjuade en av förra årets stora succéförfattare och hon berättade om en konversation hon hade med en relativt väletablerad kollega som berättade att hen aldrig recenserats. Aldrig.

Själv har jag en i det närmaste löjligt lång lista på recensenter som jag hoppas ska vilja läsa min bok och dela med sig av sina åsikter. Här är jag givetvis i händerna på förlaget till viss del, men det gäller också att jag själv fortsätter bygga upp ett intresse för det jag skapat. För det räcker ju inte att förlaget skickar ut ett recex. I den enorma konkurrensen från bjässarna och de halvstora krävs det att recensenten väljer att plocka upp just min bok. Om det är möjligt att nå dit återstår att se. Jag är hur som helst beredd att göra allt för att det ska bli så: Jag kan till och med tänka mig att göra bort mig fullständigt.

Beviset? Jag har ju redan hunnit med att testa något helt nytt. Ju mer vi närmar oss den 22 september, desto fler idéer har jag att sjösätta. Om inget annat ska det bli intressant och spännande.