Jag vs August

En vanlig fråga jag får när jag berättar att jag har skrivit en roman och som bäst håller på att redigera färdigt nummer två, är om jag har slutat jobba och livnär mig på författarskapet. Som Sara skrev förra veckan är det något av en utopi för många. Jag är däremot glad över att jag inte behöver försörja min familj på mitt skrivande. Inte mycket pengar skulle trilla in därifrån, om jag säger så. (Än, tillägger optimisten i mig.)

”Var vänlig skicka mer förskott på boken”, eller något liknande tror jag August Strindberg krävde för att försörja sig och familjen när han levde i Frankrike eller något annat hörn av Europa och hade det lite knapert.

August Strindberg. Beundrar verkligen hur håret kan ha en sådan volym på varje foto. Volymen på mitt författarfoto fick jobbas fram hårt, ska jag erkänna.

Det är minst sagt lite skillnad på mig och August. Inte minst kön, kvinnosyn, volym i håret, antal äktenskap och grad av kändisskap. Faktum är att jag är ganska glad över att jag inte är August utan bara jag, men just den där lättvindiga inställningen till förskott är jag lite avundsjuk på.

Om du blir antagen på ett (traditionellt) bokförlag får du ett förskott på din bok när ditt manus godkänns. Jättekul! Tack! Det kändes verkligen häftigt. Det rör sig dock inte om några astronomiska summor och sedan dröjer det innan det trillar in något mer. Jag vet inte om det gäller alla förlag, men på mitt avräknas författarna året efter ett försäljningsår så jag har alltså inte ännu fått någon första utbetalning av royalty. Det kommer först under våren 2021. Biblioteksersättningen på 1,01 kr/lånetillfälle fungerar likadant, och där är det dessutom så att du måste komma upp i >2000 lån för att få minimiersättningen. Statistik för 2018 visar att det var 4300 författare totalt som fick någon utbetalning. En bra grej är dock att det inte räknas per bok utan per författare… så det borde rimligtvis bli större chans att få någon ersättning ju fler titlar du ger ut?

Det krävs ingen större matematikförmåga för att förstå att det skulle bli väldigt skralt på bankkontot om det inte fylldes på av någonting annat. När jag får frågan om jag lever på mitt skrivande brukar jag därför svara: ”Nej, det gör jag inte, för jag vill fortfarande äta varje dag.” Nästa år blir det däremot spännande att se vad royaltyn blir och hur många gånger min debutbok Klar himmel lånades ut (jag tror man får en redovisning även om man inte kommer upp till miniminivån? Rätta mig någon om jag har fel!). Till dess kämpar jag på med mina skrivprojekt och är rätt glad att jag har ett vanligt åtta-till-fem-jobb att luta mig emot när det gäller att förse mig med en lön varje månad.

Den Stora Författardrömmen

Foto: Kajsa Göransson

Någon kanske minns att jag förra veckan hade tänkt skriva ett reflekterande inlägg om Den Stora Författardrömmen, men på grund av tidsbrist slängde in ett skrivtips istället. Well, ny vecka, nytt inlägg, här kommer reflektionerna.

Det fanns en tid då jag längtade bort från lärarjobbet. Vissa stunder under den perioden kunde jag svepas med av den – Den Stora Författardrömmen. Ni vet. Bilden av hur man går in till chefen och säger upp sig, säger att nu har jag fått nog av det här slitgörat som ingen tackar mig för, och så tillbringar man istället sina dagar i frid och fröjd hemma vid köksbordet, där man låter sina sällsamma verk sakta växa fram medan allt man hör är kaffebryggarens lugnande puttrande. Inget nio till fem, inga själsdödande APT:n, ingen som lägger sig i. Bara tangentbordet och det egna, inre geniet i fullständig harmoni.

Visst, jag raljerar lite, för det här är ju ärligt talat en ganska naiv dröm – av flera skäl. Inte desto mindre är jag nog inte ensam om att någon gång ha tänkt tanken. Men saken är den att nu när jag har tagit mig igenom det där nålsögat och fått förlagskontrakt, finns den där drömmen inte kvar. Åtminstone inte i samma skepnad. Är det för att jag har fått en mer realistisk bild av hur förlagsvärlden, och möjligheten att leva på skrivandet, ser ut? Nja, jag vet inte. Egentligen visste jag nog redan innan hur små chanserna var och hur få som kan leva på sitt författarskap, men det hindrade mig inte från att ändå flyga uppe i det blå ibland.

Nej, det som har hänt är detta:

  • Jag tar skrivandet på allvar, och
  • Jag har gått ner i tid och jobbar bara halvtid som lärare.

Innan jag blev utgiven var skrivandet ”bara” en hobby – men problemet var att jag inte ens förhöll mig till det som en sådan. En hobby brukar det väl vara legitimt att lägga tid på? Och då pratar jag inte bara om den där tiden man kan sno åt sig när alla andra sover och alla måsten är avklarade. Jag vet många som åker iväg från familjen för att köra ett träningspass. Det gjorde inte jag för att skriva. Precis som många andra skrev jag de små överblivna kvartar jag kom åt, utan att det inkräktade på något annat. Nu när jag har två dagar i veckan åt skrivandet, är jag mycket mer tillfreds med tillvaron.

Men hur går det med slitgörat då? Ja, jag har aldrig gillat mitt jobb så mycket som nu, och egentligen är det förstås helt uppåt väggarna att man ska behöva gå ner så mycket i tid för att känna att man hinner med att göra ett bra jobb (det säger en hel del om lärares arbetsvillkor). (Vissa skulle också påpeka att jag har satt mig i den omtalade kvinnofällan, men den frågan lämnar jag därhän just idag). Nu har jag absolut ingen längtan bort från lärarjobbet, tvärtom. Jag behöver det. Det är där jag får inspiration, möten och stimulans. Det är också där jag känner att jag gör något viktigt (nåja, åtminstone en annan typ av viktigt).

Så, vad vill jag ha sagt? Jag sökte en dröm och fann en annan? Något åt det hållet. Kanske är det inte nio-till-fem-brödjobbet som är av ondo och skrivandet som är ett magiskt Eldorado. Felet med mitt jobb var inte jobbet i sig, utan att det slukade all min tid och energi och inte lämnade något över åt skrivandet. Det jag behövde var balans. Balans och en hobby som tas på allvar och får tid avsatt i kalendern.

Vad ska de tro om mig egentligen?

Genom alla år har jag bara lagt ifrån mig en enda bok och aldrig återvänt till den. Det är den enda bok jag helt enkelt inte klarade av att läsa färdigt. Inte för att den var dåligt skriven eller ointressant eller tråkig eller någonting sådant, utan för att min hjärna och hjärta helt enkelt inte kunde hantera bilderna dess författare målade upp med sina ord. Det händer att jag funderar på vad Bret Easton Ellis nära och kära tänkte när de fick läsa hans manus till det som blev American Psycho. Jag vet ju inte, men jag vill ändå gärna tro att vi alla har någon eller några som vi först vänder oss till när vi skrivit klart, oavsett om vi har förlagskontrakt eller ej. Den där evige försteläsaren. Vad sa hen egentligen?

Min fru läser alltid mina böcker först. Faktum är att hon brukar få ett kapitel serverat sig varje kväll. På så sätt ser jag till att sätta lite press på mig själv att leverera och dessutom får hon en lagom dos av ett verk som är under utveckling. Vid det här laget har hon lärt känna mig tillräckligt för att veta hur jag skriver och jag tror att hon förstår mig. Men andra? Min käre far gick nyligen igenom manuset till Nästan Friends och det finns scener i den boken som är obehagliga. Inte American Psycho-obehagliga (det är inte ens samma sport), men ändå så där att man säkerligen känner något. Till och med min redaktör reagerade över en specifik händelse och frågade om den behövde beskrivas på det sätt den beskrivs. Det behövde den.

Det behöver den. För det är fantasi och påhitt och många gånger är verkligheten betydligt värre än vad jag någonsin skulle kunna fantisera ihop, men det är klart att jag tänker på vad folk i sin tur kommer att tänka om mig när de läser. Författarens sinne kan sannerligen vara mörkt ibland och till synes helt vanliga människor skriver och hittar på saker som skulle få oss inspärrade i ett Minority Report-samhälle.

Det är lite som när man ser någon skådespelare berätta om en scen där hen utsatts själv eller utsatt någon för något och så funderar de på vad deras mormor eller farfar ska tänka och tycka.

Givetvis finns det något av mig i de berättelser jag skriver. Men jag är inte Joakim (ni kommer lära känna honom) eller någon annan av karaktärerna i Nästan Friends, men jag vet att det finns de som känner mig som kommer tro det eller tycka sig kunna se saker som är jag. Ungefär som jag kan se och känna saker när jag läser böcker skrivna av människor jag känner.

Bret Easton Ellis fick mycket kritik i samband med att American Psycho släpptes och egentligen var det väl först efter att boken blev till film som den fick den uppskattning den har än i dag. En modern kultklassiker, om det nu finns något sådant. Jag har sett filmen och den är inte i närheten av att vara lika jobbig som boken var. Jag har som sagt var aldrig återvänt till den och jag tror inte att jag kommer göra det. Än i dag mår jag lite illa när jag tänker på en scen med en råtta (ni som vet, ni vet). Min bok är något helt annat (jag lovar), men en och annan som känner mig kommer nog att undra över en eller ett par saker. Och det är väl så det ska vara.

Debut – men vad sedan?

Jag befinner mig just nu i ett slags limbo. Ett prokrastineringslimbo, om ni så vill. Jag har i dag, när detta publiceras, en månad och en dag kvar till dess att min debutroman släpps. Samtidigt har jag ett manus till en deckare som väntar på att jag ska göra de där förändringarna som behövs för att det ska gå från i stort sett klart till faktiskt klart. Det kan möjligen tyckas som om jag ligger rätt långt fram i mina förberedelser, jag skulle tro att ändringarna kräver ett par veckors arbete, inte mer. Så känns det dock inte. Dels för att jag har svårt att verkligen ta tag i det som ska göras eftersom så mycket handlar om att vänta.

När jag till slut släppte manuset till förlaget med de sista 150 korrekturanmärkningarna, (phu) kände jag att jag var färdig för ett tag. Att jag förtjänat rätten att använda kvällstimmarna till att ligga framför tv:n och låta någon annan berätta historier för mig. Samtidigt vet jag att om jag vill göra något mer än att ”bara” släppa en bok krävs det att jag får fart på författandet igen.

Många av de debutanter jag träffat under de senaste åren, eller sådana jag bara har digital kontakt med, visste långt innan deras första roman släpptes att det där bara var början. De skulle få ge ut nästa bok också. Åh, den måste givetvis skrivas och ingenting är givet till hundra procent, men där fanns en klar och tydlig väg att vandra åtminstone. Själv vet jag ingenting bortom den 22 september. Jag börjar på sätt och vis om snart. Jag är inte en debutant längre på jakt efter det första kontraktet, men jag är på jakt.

När deckaren skickades ut till testläsare förra(!) sommaren var responsen överväldigande positiv och jag tror på mina karaktärer och på storyn, men det har jag gjort förr. Vad om förlagen bara ”tack, men nej tack”? Då står jag där med en debut och ingenting mer. Jag har en klar idé till nästa deckare med samma karaktärer och till och med ett tydligt embryo till en tredje bok, men jag kan inte skriva tvåan om inte ettan antas.

Det är när jag tänker på sådant som jag känner att jag är så långt ifrån en ”riktig” författare man kan komma.

Om Nästan Friends mottas väl, om många köper boken och om många tycker om den, blir resan givetvis betydligt enklare. Det är så det fungerar, men det är sannerligen ingenting man kan lita på och, som jag har varit inne på tidigare, det är ju inte så att min bok kommer finnas i varenda bokhandel runt om i landet. Nej, jag måste locka in läsarna. Därför går min idéhjärna på högvarv konstant. Jo, jag må ägna mig åt prokrastinering när det kommer till själva skrivandet, men i skallen pågår det ett evigt arbete. Nu måste jag bara få fingrarna att dansa till mina textmelodier också. För jag vill verkligen inte bli debutanten som försvann ut i ingenstans.

Så nu lovar jag mig själv. Innan jag debuterar ska min deckare vara klar. Allt annat är fullständigt oacceptabelt.

Debutant 2020 – ett år av anpassningar

zsfuzzg

På lördag skulle jag ha åkt till Mariefred för att vara med på Feelgoodfestivalen. Jag var där förra året, och det var en sådan mysig dag, full av möten med andra läsare, skrivande personer och författarsamtal, alltihop i en fantastiskt vacker miljö. Det här året blir det annorlunda, av uppenbara skäl. Det här är året då vi ju inte längre får träffas i samma utsträckning.

Istället kommer årets Feelgoodfestival att bli ett digitalt event. På lördag ska jag alltså inte till Mariefred, utan in till stan för att sända från Printz Publishing. Jag ser jättemycket fram emot det, och är verkligen glad att få vara med, och att det blir av, men visst känns det att det är annorlunda.

Under våren skulle jag ha varit med på Norstedts Feelgoodafton på Rival, Quizkväll med författarkolleger i Gamla Stans bokhandel och live-poddinspelning med Vad Vi Pratar Om När Vi Pratar Om Böcker. Och i september Bokmässan. Som jag såg fram emot det (det gjorde många!). I fjol var jag där för första gången, och det överträffade alla mina förväntningar. Bara känslan av att gå runt på mässgolvet som myllrade av människor och överallt se montrar med böcker, författarsigneringar, intervjuer, panelsamtal. Förfärligt trångt, ja – men liksom på ett bra sätt, som får mig att verkligen längta efter den tiden då vi inte längre behöver hålla två meters avstånd till varandra.

En fin tradition bland Debutantbloggarna (åtminstone under några år) har varit att samlas under Bokmässan. För min del hade det blivit första gången att få träffa Hanna och Malin, och det hade varit så roligt att ses alla fem och sedan bombardera er med redogörelser och bildkavalkader på bloggen efteråt.

Det är onekligen ett speciellt år att debutera. Jag hann ändå ha en fysisk bokrelease, liksom Kristin (jag var där!), så på så sätt hade vi mer tur än många andra. Och vi lever i en tid då det finns digitala alternativ, vilket jag också är tacksam för. Många hittar kreativa lösningar för att nå ut och kommunicera – livesändningar med högläsning och annat på Instagram, till exempel. Men fortfarande – det kan inte riktigt jämföras med att ses på riktigt, eller hur?  Riktiga möten. Jag hoppas så att jag kommer att ha vett (och minne) nog att uppskatta det ordentligt den dagen det blir möjligt igen.

I januari kunde det se ut såhär! Från Kristins releasefest.

xifnpch

 

 

Mejlet från förlaget stressade sönder mig

Ni minns det säkert inte, men för några månader sedan svarade jag på en kommentar här i bloggen från någon som uppenbarligen ville häckla mig för att min bok ”bara” skulle komma ut som e-bok. Jag svarade att jag dels inte vet om man i dag kan skriva ”bara” e-bok när det alltmer är dit vi rör oss i en bransch som givetvis också jagar kostnader och ser lösningar i den nya tekniken. Vi har redan förlag som är dedikerade endast ljudböcker, till exempel. Dessutom svarade jag att hen hade fel. Min bok skulle tryckas och den 22 september är det dags för release. Det där datumet gäller fortfarande, men häromdagen fick jag ett meddelande från förlaget som stressade upp mig och förstörde min onsdag.

Jag har länge haft en plan för min bok. En väldigt tydlig plan. Jag kommer ut på ett litet förlag. Mina förutsättningar för att nå ut är oerhört små i jämförelse med många kollegor som har en automatisk apparat i ryggen som gör det troligt att boken omnämns i tv, radio och tidningar, men jag har en story som jag tror på, och jag har märkt av ett stort intresse för min bok. Dessutom är jag beredd att jobba stenhårt för att lyckas. Jag påbörjade arbetet med den här berättelsen i slutet av 2017 och nu, tre år senare ska den komma ut, tacka f-n för att jag vill att så många som möjligt ska läsa.

Jag har lagt (små, men ändå surt hopsparade) pengar på annonsering, jag blev en del av den här bloggen, jag har ett antal tusen följare på olika sociala medier, jag vet hur man jobbar mot medier och jag har min hemliga plan, (utfallet av den kan givetvis bli ingenting, men den finns ändå där). Allt detta fick sig alltså en törn i onsdags när ett mejl ramlade in med svar på ett antal frågor jag ställt till förlaget.

Då fick jag veta att min bok inte kommer tryckas. Inte nu i alla fall. Förlaget förklarade att det är svårt att få igång det egna tryckeriet på grund av leveransproblem av material och svårt att hitta bra tryckeri i övrigt. Det här stressade mig oerhört mycket. Jag har redan fått kommentarer som ser ut som följer: ”Kommer den som tryckt bok också? Jag läser inte e-böcker?” Jag vet dessutom att det är svårt nog att få böcker recenserade som debutant på ett litet förlag, att bli det utan att ha böcker att skicka … ja, det kändes genast hopplöst. Jag bröt ihop.

Jag kan inte sälja några signerade böcker, jag får inte se den i några bokhyllor, jag får inte bläddra i den, hålla i den, känna på den. Jag tror att e-böcker är framtiden, min fru läser gärna just detta och jag vet fler som gör det, men man är sig själv närmast. Jag älskar känslan av en bok i handen. Så enkelt är det och tanken på att hålla min egen bok i näven … ja, den går knappt att föreställa sig.

Fritt fram för häcklaren, och andra som växer av att trycka till andra, att konstatera att de hade rätt.

Eller? Nej, planen är fortfarande att boken ska tryckas. Det visade sig att jag dels missförstått förlaget, och att förlaget missförstått mina tidigare frågor, dels att den här pandemin kommit emellan och gjort hösten betydligt tuffare än man trott alldeles nyligen, men att den som vill läsa boken i tryckt version ska få göra det, dock är det tveksamt om den kommer vara på plats till den 22 september.

Som en följd av detta lät jag alltså mig själv bryta ihop i knappt ett dygn, men nu när jag sitter här och torsdagen är på väg att gå över i fredagen, har jag bestämt mig för att göra det bästa möjliga av situationen. Jag fortsätter med min plan. Jag ska göra allt som står i min makt för att så många som möjligt ska upptäcka den här boken för jag tycker att den är värd att upptäcka. Det känner jag när jag för tillfället går igenom den ännu en gång i jakt på de där små, små misstagen som är så svåra att upptäcka oavsett alla redigeringsrundor.

Slut på sammanbrottet, slut på ”tycka synd om mig själv”-fasen och jobba på. Det här är inte slutet. Det är inte ens början på slutet.

Har ni kommit så här långt kan ni ju gå in och förbeställa boken. Ni hittar länken på min instagram @danielsjobergforfattare eller på Facebook, Daniel Sjöberg Författare, eller på Twitter @Daniel_Sjoberg. Om ni inte läser e-böcker, men ändå vill läsa, hör av er här i kommentatorsfältet, på sociala medier eller via mejl: daniel.sjoberg@hotmail.com, så ska vi se om vi inte kan lösa den biten också.

Till sist är det ju bara att konstatera att jag i slutändan ändå inte kan göra något själv. Allt hänger på att ni gillar boken, att ni vill läsa den. Om inte är allt annat ointressant.

Till allra sist (jag lovar), om ni till äventyrs är helt nya följare av bloggen eller hittade hit av en slump eller nyfikenhet eller av andra skäl, kan det ju vara läge att berätta något om boken jag nu babblat på om i evigheter. Således. Här har ni baksidestexten:

Lars Johansson var en helt vanlig man med ett alldeles vanligt liv. Det fanns inget extraordinärt med honom alls. Ändå ledde hans död till rubriker över hela världen och den blev början till slutet för en av världens största filmstjärnor. Allt som en följd av att Matt LeBlanc fått rollen som Joey Tribbiani i tv-fenomenet Vänner 25 år tidigare.

Det här är historien om hur det kunde bli så och en berättelse om hur en nästan uppfylld dröm kan förgifta ett helt liv.

Sena gratulationer till J K Rowling

I fredags, den 31 juli, fyllde J K Rowling 55 år. Jag hörde det på radio när vi bilade till vår sommarstuga. (Här kommer en lång parentes: Tänk er en familj om fyra personer varav en tonåring och en nästan-tonåring, tre stora hundar, packning för en vecka och en kylväska som ansluten till cigarettuttaget som låter astmatisk i trettiotre mil. Det är inte lätt att enas om vad vi ska lyssna på då. ”Välj något på Spotify”, sa sjuttonåringen. ”Svenska sommarhits eller något.” Sagt och gjort, det finns många listor med det namnet. Inga problem för mamman att rodda fram en! Dock var inte sonen alls med på att han ville lyssna på Thomas Ledin eller Gyllene Tider. Vi måste ha misslyckats totalt som föräldrar att indoktrinera honom till att tycka att det är själva essensen av svensk sommar. Därför blev det radio till sist, och det var då de sa det. Att J K Rowling fyllde 55.) Hennes första Harry Potter-bok kom ut 1997. Då var hon 32 år.

Gör ni också sådär? Räknar ut hur gamla författarna var när de debuterade? Jag gör det nästan jämt. Jag var 45 år och 2 månader när jag debuterade i januari. Visst låter det betydligt yngre än att säga att jag fyller 46 samma år? 46 känns ruskigt gammalt, men jag tröstar mig med att jag ändå är i gott sällskap. Karen Blixen var 50, min favorit Kate Atkinson var 44 när de debuterade.

För några veckor sedan hörde jag av en kompis från när jag pluggade i Linköping. Vi bodde på samma korridor i ett år, han och jag och har kanske kontakt en gång var femte år eller så. ”Fantastiskt kul att du kom ut med en bok. Men kan inte säga att jag är förvånad över det, det kändes verkligen bara som en tidsfråga”, skrev han nu bland annat. Jag blev faktiskt konfunderad. Har själv glömt/förträngt att jag drömde om det redan då. Eller rättare sagt, jag ville bli författare som liten men trodde att jag vid tjugo års ålder hade släppt de drömmarna på grund av att jag ansåg att det var orealistiskt och med största säkerhet inte skulle inträffa. (Det är lite som att alla sju-, åttaåringar vill bli NHL-proffs eller en ny Zlatan och sedan, på högstadiet, slutar träna helt.)

Det fick mig att fundera på om jag kunde debuterat tidigare. Tänk om jag skulle ha kommit ut med min första bok för tio år sedan? Så många andra böcker jag hade hunnit skriva vid det här laget i så fall!

Eller kanske inte?

För tio år sedan hade jag, för att vara helt ärlig, inte tiden att skriva. Jag kämpade med att vara tvåbarnsmamma, försöka ha en karriär och på pappret jobba 80% men i praktiken göra 100% tjänst. Egentid var en bristvara som jag definitivt inte offrade på att stänga in mig med en dator och försöka skriva något skönlitterärt. Egentligen hade jag bara ett önskemål då: mer sömn. Av mina skrivdrömmar fanns nada kvar. Det enda jag författade var handlingslappar och andra kom-ihåg-listor, typ ”skicka med liten fika med J till skolan på torsdag” eller ”glöm inte att skaffa nya vinterstövlar till M”. All heder till er som debuterar medan ni samtidigt är omgivna av småbarn – jag förstår inte hur ni gör. Det skulle jag aldrig ha klarat.

Ju mer jag tänker på det, inser jag att jag inte kunde ha skrivit min debutroman tidigare än vad jag gjorde. När barnen hittar till kylskåpet själva, kan svänga ihop en omelett till mellanmål, själva packar gympakläder och kan ta cykeln/mopeden dit de ska blir livet onekligen mindre komplicerat. Mamman fick mycket mer egentid och plötsligt lockade det skönlitterära igen.

Så grattis J K Rowling på 55-årsdagen. Och grattis till att du lyckades skriva den första Harry Potter-boken medan du var en ensamstående mamma på 32 år. Vilken bedrift! Men grattis till alla oss som också kämpar med att skapa texter fastän vi egentligen inte har tid utan borde göra någonting annat, oavsett om det är att träna, skjutsa barn eller någonting annat. Och än en gång. Ge inte upp utan tro på din idé. Oavsett hur gammal du är.

Min stora korrskräck

Nyligen twittrade en författare om en bok hen läst. Det var i stort sett endast en hyllning till verket, men det som fastnade hos mig var hur författaren avslutade det hela. Nämligen påpekandet om hur många korrfel boken innehöll de sista tvåhundra sidorna. Det fick mig att tänka på vilken skräck jag känner inför det som kommer den 22 september. Just nu håller jag på och jagar korrfel i mitt manus och när jag (och min lokala språkpolis, som är min farsa) är klara med detta ska det lämnas över till förlaget som ska göra samma sak och dessutom korrigera de saker vi hittar.

Manuset är rättat flera gånger redan, av mig och av den redaktör jag använde mig av innan jag skickade in manuset till något förlag. Och även hennes uppgift inte var att korrläsa på det sättet hittade hon ändå en hel del och det har jag också gjort. Ändå meddelade språkpolisen nyligen att han hittat ett flertal trots att han hittills bara läst ungefär 40 sidor.

I slutet av maj frågade jag mina följare på Instagram hur de kände inför ett språkligt val som många antagligen skulle kunna komma att tolka som en särskrivning. Det väckte en viss debatt i kommentatorsfältet. De flesta menade att mitt val var rätt och riktigt, men runt tio procent menade att de såg det som en särskrivning och att just detta skulle få dem att studsa till. I slutändan behöll vi orden som de stod skrivna och så får jag hoppas att de som inte gillar det ändå godtar det hela.

Just korrmissar är annars alltså något som oroar mig. Det är sällan jag läser en bok utan att se åtminstone något eller några fel. Vi är trots allt människor och vi vet att vi felar av just det skälet. Att skriva närmare 90 000 ord utan att snubbla till låter sig inte göras och uppenbarligen klarar inte ens proffsen av att plocka upp alla misstag som görs längs vägen, men om det är något enstaka står jag ut.

Däremot skulle även den vackraste av hyllningar fläckas ner något enormt av ett påpekande om att boken innehöll en mängd korrfel. Med det sagt fortsätter jakten på de där irriterande ordfadäserna som på sätt och vis tycks multipliceras ju mer jag tittar på texten. Det är mindre än två månader kvar innan boken kommer ut och snart kommer stressen, det vet jag. Å andra sidan jobbar jag som bäst när deadline närmar sig. Så har det alltid varit. Nu gäller det bara att jobba rätt också.

Något jag aldrig gjort förr

I veckan gjorde jag något jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag har varit egen företagare i många år i omgångar i mitt liv och som sådan tvingas man ibland jaga sina kunder, men det här … det var något annat. Det var minimalt i sammanhanget och om det ger någon effekt i långa loppet har jag ingen aning om, men det var ett försök att nå bortom den vanliga kretsen av människor som redan känner till Nästan Friends. Har jag hållit er på halster länge nog? Okej, here goes. Jag köpte en annons. Jag vill inte göra reklam för något företag här på bloggen, men kan väl nämna att annonsen delades på sociala medier. Om det blivit några reaktioner? Jag är halvvägs in i köpet ungefär och jag kan konstatera att jag ändå nått människor jag aldrig skulle nått annars.

En del fullständigt ointressanta eftersom de bor i andra länder, knappast talar eller läser svenska och uppenbarligen inte är potentiella köpare av min debutroman, (så länge den inte når långt utanför våra gränser och skulle det ske lär inte marknadsföring vara något problem för mig så det är en helt annan fråga) men majoriteten tycks ändå vara helt vanliga människor i vårt avlånga land. Bara tanken på att någon eventuellt kittlats av beskrivningen av min berättelse gör mig lite fnissig.

Jag har således, mitt i semestern, påbörjat det arbete som jag hoppas ska göra det möjligt att folk hittar en debutroman som ges ut på ett litet förlag. Små resurser behöver inte nödvändigtvis översättas i små möjligheter.

Jag har tänkt på det här länge och tankarna fick ny frukt när jag läste Hannas inlägg i går (scrolla nedåt) om hennes förhoppningar att recenseras framöver. Jag intervjuade en av förra årets stora succéförfattare och hon berättade om en konversation hon hade med en relativt väletablerad kollega som berättade att hen aldrig recenserats. Aldrig.

Själv har jag en i det närmaste löjligt lång lista på recensenter som jag hoppas ska vilja läsa min bok och dela med sig av sina åsikter. Här är jag givetvis i händerna på förlaget till viss del, men det gäller också att jag själv fortsätter bygga upp ett intresse för det jag skapat. För det räcker ju inte att förlaget skickar ut ett recex. I den enorma konkurrensen från bjässarna och de halvstora krävs det att recensenten väljer att plocka upp just min bok. Om det är möjligt att nå dit återstår att se. Jag är hur som helst beredd att göra allt för att det ska bli så: Jag kan till och med tänka mig att göra bort mig fullständigt.

Beviset? Jag har ju redan hunnit med att testa något helt nytt. Ju mer vi närmar oss den 22 september, desto fler idéer har jag att sjösätta. Om inget annat ska det bli intressant och spännande.

Jag har sett min bok

Det kom ett mejl med en bok. Jo, faktiskt. I dag (eller i går för er då) fick jag se hur boken kommer att se ut när den trycks. I förra inlägget fick jag dela med mig av omslaget och nu tar vi alltså nästa kliv. Allt går undan nu. Det är märkligt. Så länge har jag levt mitt författarskap i något slags ultrarapid. Det var den 17 februari 2019 som jag drog igång mitt konto på Instagram, det som är dedikerat boken och mitt skrivande och nu väntar sommaren 2020 på mig. För så är det. Jag har knappt en vecka kvar av jobb innan det är dags för semester. Sex veckors efterlängtad ledighet väntar, men jag kommer ägna en stor del av tiden åt min bok.

Det blir helt enkelt en redigeringsrubrik på vilan från jobbet och jag ser faktiskt fram emot det. Jag tänker annars på just redigering mer som ett nödvändigt ont, men redan att gå igenom boken i en första runda för några veckor sedan var tillfredsställande. Nu blir det en jakt med förstoringsglas efter minst smuts som kan komma att störa läsupplevelsen.

Att få se hur boken kommer att se ut var stort. Större än att se omslaget på sätt och vis. Det blev än mer verkligt. Jag ägnade början av veckan åt att skriva ihop mina TACK TILL i slutet av boken. Det är inte särskilt enkelt. Det finns så många som har varit med på resan på ett eller annat sätt, men någonstans måste gränsen dras och då tror jag på att dra den tydligt. Därför var valen i slutändan ganska självklara. Jag hoppas att ingen kommer att känna sig förbisedd.

Jag lyckades även hitta ”citatet.” Ni vet.

Att inleda sin bok med ett citat som på något sätt relaterar till historien är vanligt och personligen är jag mycket förtjust i just detta. Ända sedan jag bestämde mig för att jag skulle skriva en bok som skulle ges ut har jag tänkt på detta. Faktum är att jag har haft citat till de manus som aldrig blev något annat än just manus. Således var valet viktigt. Först funderade jag på det lite mer pretentiösa, men när jag insåg vem det måste bli handlade det snarare om att välja rätt bland en mängd alternativ.

Jag vågar påstå att jag hittade det rätta och jag är övertygad om att ni kommer att hålla med mig när ni läst boken. För det kommer ni få göra, om ni vill. Nu är den så verklig den kommer bli fram till den dag då den verkligen går i väg till tryckeriet. Jag längtar dit, men jag vill samtidigt stanna i den här stunden. Och i och med sommaren får jag chansen att göra det. Nästa gång vi hörs har min semester börjat, men bloggen jobbar på, det vågar jag faktiskt lova.

Vad betyder ett omslag?

”Det tar emot att skriva detta och jag gör det bara för ditt eget bästa.” Gissa om hjärtat hann börja dundra i bröstet när notisen från Instagram dök upp i min telefon. Det var bara de där första raderna som syntes och på några sekunder hann min hjärna gå igenom det ena katastrofscenariot efter det andra. Snart bara tre månader till dess att jag ska göra debut och nu … vadå? Jag klickade in, trots att jag var lite stressad på väg på ett ärende som måste avklaras hyfsat snabbt.

”Jag tycker inte att omslaget är bra.” Ytterligare några sekunder av förvirring och sedan … phu. Okej. Jag kunde återgå till mitt ärende.

Lite bakgrundsinformation kanske är välkommet här. I tisdags kunde jag till slut presentera omslaget på den bok som kommer den 22 september. Det var den 30 april som ett första förslag från förlaget damp ner i min mejlkorg och sedan dess har vi skickat bilderna fram och tillbaka. De har förklarat sina tankar, frågat mig vad jag tycker, berättat om svårigheter med att få färger att fungera såväl i tryck som i sociala medier och så vidare och så vidare. I slutändan la Ted, formgivaren, till ytterligare detaljer och från att ha känts bra så blev det bara ett enda WOW! Tycker jag alltså. Så jag la ut bilden och reaktionerna kom blixtsnabbt.

Lajksen välde in på Twitter, Facebook och Instagram och kommentarerna var överväldigande positiva. 99,9 procent positiva. Från etablerade succéförfattare till nybörjare via drömmare och brinnande författarhjärtan var det bara glada tillrop. Jag är inte naiv. Ibland ljuger vi för att andra ska känna sig bättre, vilket inte sällan är ett av mänsklighetens mest vackra drag, men det är lätt att klicka i ett hjärta och gå vidare. Det är en simpel lögn, som inte kräver något av personen bakom. Att ta sig tiden att kommentera och heja på med en lögn … kalla mig naiv, men jag tänker tillåta mig att lita på att människor är ärliga. Således var det alltså på det sättet att i stort sett alla var lika förtjusta som jag. Åtminstone nästan.

Och oavsett vad man tycker om omslaget är det svårt att ignorera. Det lyser, bokstavligt tala,t och kan få läsaren att stanna till. Få denne att läsa baksidestexten.

Några få sekunder. Jag har läst sju någonstans. Det är allt vi har på oss från det att läsaren plockar upp en bok denne inte känner till till dess att denne bestämmer sig för att köpa eller inte. Seven seconds. Seven seconds away.

Jag och DM-skrivaren hade en intressant diskussion om betydelsen av ett omslag. Hen jobbar med sådant. Jag var väl inte lika övertygad om att det i slutändan är omslaget som avgör huruvida någon kommer att ta med sig min bok för att fylla ut sitt privata bibliotek. Det kan säkert stämma när man står på finhyllan i bokhandeln eller längst fram på Ica Maxi eller Coop eller vad det nu kan vara. Eller hamnar högt upp på rekommendationslistor hos Adlibris, Bokus eller vad det nu … ja, ni fattar. Jag måste nog hitta mina läsare på andra sätt.

Jag är okänd, om man inte räknar sisådär några tusen fotbollstwittrare, och kommer ut på ett litet förlag. Vi måste fightas och det tänker vi göra. Saken är den att omslaget visar just det, tycker jag. It’s not the size of the dog in the fight, it’s the size of the fight in the dog.

Jag blev inte arg eller ledsen eller något sådant över DM:et. Jag är övertygad om att det kom från det bästa av ställen. Jag är snarare tacksam för att någon tog sig tid att skriva och diskutera mitt omslag och på sätt och vis är väl det en seger för Ted och det arbete han lagt ner. Jag tror nämligen att hen har fel. Tyck om det, hata det, förundras över det, älska det, förlöjliga det, tyck och tänk vad du vill, men tyck och tänk. Något annat är inte möjlig, hävdar jag, och vi minns väl alla hur Hjalmar Söderberg uttryckte det i Doktor Glas? Mission accomplished.

Låt mig avsluta med att förklara varför jag älskar det så mycket som jag gör. Det hade kunnat bli tvärtom. Jag var faktiskt livrädd för att jag skulle avsky omslaget, men jag har varit ärlig från början och att det stannade här gör mig lycklig. Så igen. Varför är jag lycklig?

Den som läser kommer att förstå omslaget. Det är fullt av symbolik. Norrskenet, eller är det möjligen strålkastare? Stjärnorna på himlen eller stjärnorna vi beundrar? Neonljuset eller drömmar som brinner upp? Vemdalsskalet eller Hollywood Hills. Mörkret före ljuset eller bara ett nattsvart berg fullt av hot? På väg upp till toppen eller på väg ned till botten?

Det var det och nu när jag har tvingat er att ta sig igenom detta alldeles för långa inlägg (som kunde ha blivit längre, tro mig. Jag hade mer att säga i ämnet) är det väl inte mer än rätt att jag delar med mig av omslaget. Så kan ni själva känna efter, helt ärligt.

Andraboksångest

zsfuzzg

Jag har hört och läst många som berättat om den förlamande andraboksångesten. Själv trodde jag att jag var hyfsat klar med min andra bok (som man gör innan förlaget har fått läsa…). Och visst, stommen finns ju där. Men jag gör ganska stora saker under den här redigeringsomgången, sådant som berör mycket av manuset och gör att jag behöver skriva en hel del nytt. Det gör också att jag stryker mycket, men jag kan säga att jag är way past kill your darlings-ångest nu. Jag stryker och stryker och sörjer inte särskilt mycket det som försvinner. Det finns liksom inte tid att sitta och gråta över spilld mjölk. Stadiet nu är istället kommer-jag-att-få-ihop-en-vettig-andra-bok-ångest.

Att jag inte är den enda som har upplevt den känslan är en tröst. Helst skulle jag vilja sätta mig och googla efter berättelser och reflektioner från andra som har slitit med andra boken, men ironiskt nog har jag ju liksom inte tid med det. Jag har en deadline och ett manus som ska levereras om två veckor, och då funkar det inte att sitta här och vältra sig i oroskänslor kring om de som gillade Som en öppen bok kommer att gråta när de läser den nya för att den inte alls är samma sak. Men det finns något konstigt samband där; ju mer jag har att göra, desto närmare har jag till att prokrastinera. Jag kan sätta mig och googla på vilka konstigheter som helst, medan manuset ligger där som ett enda trassel. Det är väl kanske någon sorts försvarsmekanism. Fly istället för fäkta.

Ja, puh. Längre inlägg blir det som sagt efter deadline den 22 juni, men jag slänger in omslaget på nämnda bok två här, för att fylla ut lite. Känns bra att åtminstone utsidan kommer att vara fin!

fqdbnvt

De sista frågorna – de sista svaren

Ja, vi återvänder till det vi hade kvar. De tre sista frågorna jag fick av en kollega som var sugen på att använda sin nu mer lediga tid till att skriva böcker. För den som inte minns en vecka tillbaka (jag, till exempel), får ni frågorna igen och för sista gången.

Hur finansierar jag projektet?

Vad är det jag ska tänka på?

Vilka misstag gjorde du till en början?

I veckan som gick var jag med en kortis (jag har fått lite annat att tänka på i livet vilket jag lovar att återkomma till nästa fredag och det gjorde att jag inte kunde hänga där så länge som jag ville) på en releasefest. Den pågick givetvis digitalt, som så mycket annat gör nu, men glädjen hos författaren gick inte att ta miste på. Jag har följt hennes jakt på debutboken en längre tid, vi har träffats i samband med våra författarhäng och så snart hennes bok kom ut köpte jag den. Hon har nämligen gett ut den själv. Jag har smittats oerhört mycket av hennes entusiasm och jag kan se nu att läsarna älskar boken. Själv har jag inte läst den ännu då jag ska ge den till min fru som en av mors dag-presenterna, men jag lär göra det sedan.

Vad jag vill säga med det här är det finns olika sätt att göra det på. Jag har ingen aning om hur hon har löst allt det praktiska – förhoppningsvis får jag chansen att fråga henne på något framtida häng – men jag vet att det finns mängder av exempel på till exempel egenutgivare som har lyckats slå igenom stort, vilket är ytterligare ett bevis på att förlagen inte alltid vet bäst. Med andra ord. Låt dig inte nedslås av ett nej från bjässarna eller mellanbjässarna, eller de små för den delen.

Nu var den första frågan inte nödvändigtvis direkt kopplad till egenutgivning eller hybridutgivning, men det är värt att nämna att oavsett vilken väg du väljer måste du investera dig själv. Din tid. Jag vet inte hur många obetalda arbetstimmar jag lagt på refuserade manus genom åren. Det har kostat, men det finns ändå en belöning i att skriva en hel bok, från början till slut, även om du och kanske några nära och kära är ensamma om att ge den liv bortom papperet. Hur som helst, måste alla se till sig själva, men har du en dator har du en början.

Vad ska jag tänka på? Frågan är egentligen för bred för att ge ett svar på. Det finns massor att veta, men om vi går till den sista så kan jag konstatera att jag från början underskattade arbetet som skulle krävas. Visst, det finns vansinniga talanger där ute som bara skriver och så är det klart, men de är mer sällsynta än hjortron i blåbärsskogen. De flesta måste jobba på sina manus och jobba hårt och det bör man vara medveten om. Jag skrev bara. Jag tänkte att jag kunde skriva eftersom jag jobbat som skribent hela mitt vuxna liv, men det här var något annat.

Inget reportage, hur långt och genomarbetat det än är, kan jämföras med att hitta på en helt egen historia och sedan skriva 80 000-90 000 ord om den. Så förbered dig på att det kommer att ta tid att bli färdig, oavsett vilken väg du sedan väljer i jakten på den där boken.

Till sist. Igen. Starta ett konto på Instagram. Där finns glädjen, stöttningen, inspirationen och vänskapen. Jag såg den så oerhört tydligt i Annelies ögon i min telefon alldeles nyligen. Jag önskar att jag kunde ha varit där och sett den personligen, men någon gång kommer vi väl vidare från det här och jag vet att hon redan planerar nästa bok. Det hoppas jag att du gör också, oavsett om det är din tionde eller din första. Skriv. Skriv för glatta livet. Hur det än slutar är det värt det, jag lovar.

Tre frågor – kanske tre svar

Minns ni mitt senaste inlägg här? Oroa er inte. Jag kom inte heller ihåg det. Åtminstone inte tillräckligt för att ta för givet att jag verkligen delgett er de där sex frågorna jag fick från en journalistkollega som bestämt sig för att det nu var dags att skriva bok. Jag gick tillbaka en vecka och konstaterade att jag verkligen skrivit ned frågorna, men eftersom jag själv inte mindes måste jag ju åter publicera frågorna. För i dag hade jag tänkt svara på en. Eller om det blir två.

  1. Hur gör jag?
  2. Var börjar jag?
  3. Hur sätter jag igång processen för att ta mig framåt?
  4. Hur finansierar jag projektet?
  5. Vad är det jag ska tänka på?
  6. Vilka misstag gjorde du till en början?

Okej, vi får kanske ta tre. De hakar i varandra så pass mycket. Innan jag gör mitt bästa vill jag åter påpeka att jag inte är någon auktoritet på området. Jag har skrivit en bok som ännu inte kommit ut, men fredagarna är mina i Debutantbloggen och mina att göra vad jag vill med. Dessutom har jag ändå hunnit skriva fyra manus vid det här laget, två refuserade, ett som ska bli roman och ett som håller på och redigeras. So here goes.

Det finns givetvis en mängd olika sätt att börja. Men skrivkurs till exempel. Jag har själv inte gått någon, men pratat med tillräckligt många som verkligen varit förtjusta och i grunden kan jag inte föreställa mig att utbildning skulle vara fel, men låt oss säga att du inte har tid, lust eller råd och så ska du ändå börja. Ja, då är det just det du måste göra. Börja.

Som jag nämnde senast tror jag inte att man kan gå och vänta på inspirationen. Då är risken att du aldrig börjar, eller åtminstone att du inte kommer vidare från nämnda inspiration.

Var börjar jag? Med slutet. Faktiskt. Se till att du har slutet klart för dig. Själv vet jag alltid hur jag ska sluta innan jag börjar, men samtidigt är det mycket möjligt att slutet blir ett annat när historien utvecklar sig. Är du en person som kräver massor av struktur är nog ett synopsis rätt väg att gå. Själv använder jag mig inte av det, men jag ser till att teckna mina karaktärer noggrant. Ålder, längd, vikt, hårfärg, ögonfärg eventuella ovanliga drag och så vidare. Annars glömmer jag bort hur tusan de ser ut ut.

När det gäller fråga tre skulle jag faktiskt vilja tipsa om att starta ett Instagramkonto och följa alla inspirerande människor som finns där ute. Du hittar etablerade författare, nyutgivna, nyrefuserade, de som precis börjat, de som hållit på i evigheter. Det är en ständig källa till den där inspirationen vi inte har råd att vänta på och det kommer att pusha dig. Det var det. Nu måste jag sova för klockan är efter midnatt och jag har en valp som det ska gås ut med tidigt. Mer om det en annan gång.

Äntligen – ett riktigt tips till den som vill skriva

Utan att ha gjort någon djupdykning i min Debutantbloggshistorik misstänker jag på goda grunder att jag sällan kommit med några direkt handfasta ”så gör du för att skriva en bok”-tips. Nu finns en given förklaring till den rådbrist bland mina inlägg. Jag känner mig helt enkelt inte kallad att sitta här och berätta för andra hur de ska göra för att lyckas. Själv är jag månader från min debut och är således inte rätt person att lita på om man vill säkerställa – så gott det nu går i denna osäkra bransch – en framgång. Dock är jag en av personerna bakom den här bloggen och den ska ju vara någon slags guide för blivande debutanter eller den som drömmer om att bli det. Således är det hög tid att jag levererar ett inlägg av den sorten.

I oktober förra året fick jag ett mejl från en journalistkollega som hamnat i den där situationen som så många i vår bransch gör förr eller senare. Han skulle snart bli utlasad, eller borttrimmad i ännu en besparingsåtgärd, och i väntan på att nästa jobb skulle infinna sig hade han bestämt sig för att skriva en bok och skrev till mig med frågor. Han hade väl följt mig på sociala medier och lyssnat på min podd en gång i tiden.

Nu ställde han sex konkreta frågor som jag försökte svara på så gott det gick. Jag tänker återkomma till dessa i framtida inlägg och försöka svara på dem ännu en gång, kanske till någon nytta för läsare av den här bloggen.

De sex frågorna är:

  1. Hur gör jag?
  2. Var börjar jag?
  3. Hur sätter jag igång processen för att ta mig framåt?
  4. Hur finansierar jag projektet?
  5. Vad är det jag ska tänka på?
  6. Vilka misstag gjorde du till en början?

Breda frågor som i mångt och mycket hakar i varandra. Jag ska ändå göra mitt bästa, men nu tänker jag komma med ett litet tips utanför dessa sex, som ändå hänger ihop med detta.

Hur fortsätter jag när jag väl börjat?

En författare som väntar på inspiration kan tvingas vänta i evighet. Vill du komma i mål med ett projekt fungerar det knappast. Samtidigt orkar du bara skriva ett visst antal tecken om dagen, oavsett om du har mycket eller lite att göra i övrigt. Mitt enkla tips är därför, att aldrig sluta skrivardagen med ett färdigt kapitel. Antingen påbörja nästa eller sluta när det är spännande. När berättelsen rör sig framåt. I nedförsbacken, så att säga. Då blir det lättare att trampa igång nästa dag. Det kan till och med bli så att du bara längtar efter att få fortsätta berätta för dig själv vad det egentligen är som kommer att hända. Där har du en inspiration som du i sådana fall kan lita på.

Nu ska jag åka och lämna in bilen på service, ta en löptur hem och skriva lite i skallen när jag gör det där sistnämnda. Trevlig helg på er och häng gärna på med era förslag gällande lördagsenkäten.