Deckardebutanten Linda Tregaard valde hybridutgivning

TEMAVECKA: Andras debuter

Jag tycker det är superintressant att höra hur andra går tillväga när de debuterar och nu tänker jag specifikt på olika utgivningsalternativ.

Det finns en artikel på Boktugg som berör skillnaden mellan traditionella förlag, hybridförlag och egenutgivartjänster. Där klargörs att varianterna är många, att gränserna är flytande och att det som passar någon kanske inte passar en annan.

Caroline Möllesand och Linda Tregaard
Caroline Möllesand har intervjuat Linda Tregaard.

När jag var i Stockholm nyligen hade jag förmånen att få träffa och intervjua en driftig författare och egenföretagare som heter Linda Tregaard. Hon har sålt 1500 ex på egen hand av sin deckardebut ”Berg av Ljus”, som släpptes i oktober 2020. Galet bra gjort, tycker jag!

Linda valde det som många kallar för hybridutgivning. Förlaget Ekström & Garay har både traditionell utgivning och ett upplägg där de erbjuder författaren att medfinansiera boken. För Linda passade det bra att investera egna pengar i första delen av kriminalserien Djursholmsmorden.

Jag börjar med att fråga det som många säkert undrar. Har du fått tillbaka din insats?

– Ja, det har gått ihop sig. Till en början tryckte jag bara 300 ex. Eftersom jag inte visste hur det skulle gå så vågade inte ta större ekonomisk risk. Sedan visade det sig att de sålde slut på drygt en månad, och tyvärr var det flera veckors väntetid på tryckeriet just då.

Oj, så du stod utan böcker inför julhandeln?

– Exakt, det blev tyvärr fyra veckors utebliven försäljning. Både jag och förlaget hörde oss för med andra tryckerier men det var ingen som klarade att fixa inbundet hårdband med så kort varsel. Jag är lite petig och ville inte tumma på kvaliteten. Vid nästa tryckomgång tog jag i och beställde omkring 2000 exemplar, det verkar som att de också kommer att bli sålda.

Hur kommer det sig att du har lyckats så bra med försäljningen, vad är ditt recept?

– Till att börja med så verkar ”Berg av ljus” vara omtyckt bland läsarna och det sprider sig. Boken fick helhetsbetyget 4 av 5 av BTJ och finns på 35 bibliotek, vilket jag är jätteglad för. Kanske är en annan del av framgången att jag har satsat mycket lokalt. Eftersom handlingen i min bok utspelar sig i Djursholm har jag utgått därifrån. Bilen lastades full med böcker och jag åkte runt till matvaruaffärer, delikatessbutiker, inredningsbutiker och pizzerior. Jag gick helt enkelt runt och knackade dörr och frågade om de ville sälja mina böcker.

Vad fick du för reaktioner?

– Många var positiva. Jag tror också att det hjälpte att jag hade med mig bokställ som är lättplacerade i butikerna, de behövde inte fundera på att skapa plats i sina egna hyllor. Flera ville också att jag skulle ha signeringar hos dem och det har genererat bra försäljning.

Tror du att det krävs att man är en viss typ av person för att åka runt och marknadsföra sig själv och sin bok så som du har gjort?

– Jo, så är det nog. Om man är blyg eller inte tycker att det är roligt kanske det inte fungerar så bra. Det kräver hårt arbete och tar mycket tid, men är man beredd att göra det kan det vara en lyckosam väg.

Vi backar lite, hur kom det sig att du valde just Ekström & Garay?

– Det var det förlaget som hörde av sig snabbast av de som jag hade skickat manuset till. Jag läste på om dem och pratade med Tomas Ekström på telefon. Jag fick ett bra intryck och det lät som ett bra alternativ.

Hur såg arbetet ut efter antagningen? Lektör, redaktör, korrektur, omslag?

– Alla delmoment ingick. Jag hade inte anlitat lektör själv innan jag skickade in, så processen tog ungefär ett år från att vi skrev avtal tills boken kom ut.

Du verkar nöjd, vad är det som har varit bra?

– De har varit snabba i kommunikationen och proffsiga i hanteringen. Jag har kunnat diskutera layout och omslag och de har varit lyhörda för vad jag vill. För mig var det skönt att få göra det på mitt sätt med hjälp av deras kunskap.

En del har invändningar och menar att hybridförlagen bara vill tjäna pengar på författaren, att de inte bryr sig så mycket om slutprodukten. Vad säger du om det?

– Så har jag verkligen inte upplevt det. Min erfarenhet är att de är lika intresserade som jag av att tänka långsiktigt när det gäller varumärke och kvalitet. De har dessutom bett om feedback på vårt samarbete och det visar att de verkligen bryr sig om vilka önskemål och behov vi författare har.

Är det något du saknar med den här utgivningsmodellen?

– Det hade varit trevligt med lite mer gemenskap och peptalk oss författare emellan. Jag gissar att traditionella förlag har författarträffar och det hade jag uppskattat. Nu har det i och för sig varit corona, så det finns väl möjligheter att ta igen det längre fram för de som vill.

Du har redan skrivit råmanus till nästa bok i serien. Är det Ekström & Garay som gäller då också?

– Det är inte omöjligt, men jag har inte bestämt mig än. Det jag måste överväga är hur jag vill att livet ska se ut. Hittills har jag klarat att växla mindset mellan det administrativa och skrivandet, men om ambitionen är att ge ut en bok om året kanske jag får inse att försäljningen tar för mycket tid från skrivandet. På ett sätt vore det skönt om någon annan tog huvudansvaret för marknadsföring och sälj, därför kanske jag skickar nästa manus till några traditionella förlag.

Vad är ditt råd till framtida författare?

Fundera inte på vad bokbranschen kan göra för dig, utan fundera över hur du kan bidra till bokbranschen.

Jag tackar Linda Tregaard så mycket för inspirationen och önskar henne lycka till i fortsättningen!

Om du vill veta mer om Linda finns hon på instagram: @linda_tregaard och på: www.lindatregaard.com

/Caroline

Att hitta sin bokidé – med hjälp av Sofie Sarenbrant

Att hitta sin bokidé. Caroline Möllesand och Sofie Sarenbrant
Till vänster: Hon som hade svårt att hitta sin bokidé.
Till höger: Hon som hjälpte till – Sofie Sarenbrant (Foto: Thron Ullberg)

När jag gick den där skrivarkursen förra hösten var det flera kurskamrater som redan hade påbörjade skrivprojekt och romaner. Jag var imponerad av dem och deras texter. De applicerade ofta kursens övningar på sina egna historier och vi andra fick inblick i deras manus och kunde följa hur de utvecklades. Inspirerande!

Det gick förstås precis lika bra att göra veckans övningar utan eget projekt, men ändå var det något som lockade med att skriva på något längre, inte bara korta texter. Men hur mycket jag än ville det, så var det tyvärr ingen idé som pockade på uppmärksamhet och ingen story som ville berättas.

Jag fick rådet att skriva något kortare, till exempel en novell, för att komma igång. Jag påbörjade några olika men fick aldrig den rätta känslan. Det var inget som kändes värt att utforska mer eller skriva vidare på.

Sedan fick jag rådet att leta bakåt i mitt eget liv. Visst har jag varit med om spännande saker och oväntade händelser, men inte något som fick mig att gå igång.

För första gången i mitt liv besökte jag Bokmässan i Göteborg. Detta var 2019 och jag åkte dit själv eftersom jag inte klarade att umgås med någon i så många timmar. Jag behövde vara i min egen bubbla och kunna dra därifrån om jag blev tvungen. Det finns mycket att berätta om den dagen, men här handlar det om det viktigaste ögonblicket:
Då jag kläckte min bokidé.

Ett av dagens författarsamtal som jag siktat in mig på var det med David Lagercrantz, Sofie Sarenbrant och Maria Adolfsson. Temat var ”Skapa spänning”. (Inte för att jag hade planer på att skriva en deckare, och det har jag fortfarande inte.)

Det är säkert fler än jag som tycker att David Lagercrantz är underhållande och intressant att både se och lyssna på, men det var ändå Sofie Sarenbrant som lockade mig mest.

Ifall du tillhör minoriteten som inte känner till henne, så borde du åtminstone veta att hon utsågs till Årets Deckarförfattare 2019 och 2020. Dessutom har hennes böcker sålt i 3 miljoner exemplar i 15 länder. Om du gillar svenska spänningsromaner och ännu inte har läst serien om kriminalinspektör Emma Sköld, gör det! (Och brukar du inte läsa deckare eller spänning tycker jag ändå att du ska ge Sofies böcker en chans.)

Nu till seminariet. Kulturskribenten Kerstin Bergman var moderator och det var ett uppsluppet samtal med många skratt. Författarna pratade om hur de jobbar med intrig, karaktärer och miljö för att få läsaren engagerad. Där någonstans kom det på tal att Sofie gärna skriver om saker hon är rädd för. Då blev det huggsexa på scenen om vem som egentligen är Sveriges räddaste deckarförfattare.
Så här sade Sofie Sarenbrant:
”Jag är väldigt rädd för det mesta och det gör att jag alltid får nya idéer.”

Där hade jag det.
Det var så jag skulle hitta min bokidé.
Genom att fråga mig själv: Vad är jag rädd för?

Det finns förstås massor av skrämmande saker: våld, mobbing, stöld, olyckor, ensamhet, misshandel, sjukdom, missbruk, död … Du kommer säkert på ännu fler saker.
Jag utgick från det jag var allra räddast för just då – att förlora min älskade man.
Vid den tidpunkten var jag enormt beroende av honom, det är jag fortfarande, men då var jag skörare än jag någonsin varit. Att han skulle dö var det värsta jag kunde tänka mig.

Klippan i mitt liv. Att förlora honom var min största rädsla.

Nej, jag ska inte bli mer sentimental än så.
Det var heller aldrig aktuellt att skriva om mig själv eller min man.

Men ur den rädslan föddes temat till min bokidé:
Hur går man vidare och hittar meningen med livet efter att ha förlorat någon man älskar?

TACK, Sofie Sarenbrant! Dina ord knuffade mig i helt rätt riktning.
Äntligen hittade jag ett ämne som berörde mig tillräckligt mycket för att börja fantisera om karaktärer och handling.
Men det är en helt annan historia.

Jag är nyfiken. Du som skriver, hur hittade du din första bokidé? Kommentera gärna!

Tips nr 1: Här finns det aktuella samtalet från Bokmässan 2019 att lyssna på.

Tips nr 2: Du kan se de digitala författarsamtalen från Bokmässan 2020 ända fram till 31 mars 2021. Skapa en användarprofil och se programmet här. (Fyra dagar att välja på.)

En extra rolig skrivdag (och om att uppskatta det man tidigare tagit för givet)

Tisdag betyder skrivdag. Inga lektioner, inga ämneslagsmöten, inga bedömningar av andras texter, inga elever som knackar på dörren och säger hej, ska vi göra något viktigt på lektionen idag? (Nej, vi ska som vanligt bara hänga gubbe). (Inte för att hänga gubbe inte kan vara viktigt – för nyanlända kan det vara en bra träning i uttal av vokaler, t.ex. – men nu kommer jag bort från ämnet här). Skrivdag, alltså. Men det roliga är att jag idag faktiskt har ett par andra, författarrelaterade saker inplanerade utöver själva skrivandet.

Klockan elva har jag en telefonintervju inbokad! Det är inte jag som ska bli intervjuad – det rör sig istället om research. Min syster har förmedlat kontakten till en kvinna som jag ska få fråga om saker som rör hennes arbete. Trots att jag är inne på tredje boken nu, är det första gången som jag ringer till en person jag inte känner i researchsyfte. Jag har förberett frågor och känner mig, trots en lätt telefonrädsla, väldigt peppad!

I eftermiddag händer något annat kul – jag ska träffa två bibliotekarier och en bokbloggare och spela in ett boksamtal! När allt annat är inställt känns det som en stor ynnest med något sådant. Ingen publik på plats, förstås, bara vi fyra (med avstånd och handsprit och allt naturligtvis), men ändå – vi ska prata böcker! Och efteråt kommer samtalet att kunna ses av alla som vill och orkar se ännu en digital inspelning.

Mycket kan man säga om den här pandemin, men den har åtminstone lärt oss att uppskatta saker på ett nytt sätt, eller vad säger ni? Till och med lektioner kan man uppskatta mer efter att ha varit utan dem (eller ja, haft dem på distans) under flera månader. Inte på hela terminen har någon knackat och frågat om man behöver komma på lektionen (och tro mig, det var ingen ovanlig fråga innan dess).

Redigering, agent, boksamtal

zsfuzzg

Imorgon har jag deadline för nästa inlämning till redaktören. Den här redigeringsvändan har gått förhållandevis smärtfritt, och det är fantastiskt kul att se hur manuset blir mer och mer likt en bok. Berättelsen stramas upp tills bara det som hör dit återstår, små knutar på trådarna trasslas ut och språket putsas.

Igår skickade jag också in de 50 första sidorna för en provöversättning. Tidigare i våras blev jag kontaktad av Norstedts Agency, som hade läst manuset till Som en öppen bok och gärna ville samarbeta med mig. Stort! Därefter har rättigheterna till boken sålts till Tyskland, vilket jag fortfarande inte riktigt har greppat. Och nu ska alltså en provöversättning av andra boken påbörjas. Om jag saknade motivation innan (det gjorde jag inte), så har jag i alla fall fått det nu!

Det är en helt annan sak att skriva när det redan finns mottagare. Med det första manuset satt jag i min bubbla och stretade på månad efter månad, år efter år, utan att veta om någon annan än mina närmast sörjande någonsin skulle läsa. Nu finns en förläggare och en redaktör som jag från början har vetat ska läsa och tycka till. Dessutom finns det de som har läst den första boken och uttryckt att de väntar på nästa. Det är väldigt dubbelt – på sätt och vis är det läskigt, eftersom jag inte har en aning om hur den här texten kommer att landa hos läsarna, och har svårt att se om den ger en motsvarande läsupplevelse som den första. Men på samma gång är det förstås oerhört hedrande och en stor morot. Att veta att människor kommer att avsätta tid och läsa den – det är ju det finaste av allt.

Om bara någon månad går boken till tryck (tror jag), och jag har börjat fundera alltmer på nästa bok. Ju mer färdig den här blir, desto mer pockar idéerna på. Att skriva råmanus är inte min favoritdel av skrivprocessen, men efter en lång period av många redigeringsomgångar och korrläsningar tror jag att jag kommer att vara mer än redo att skriva nytt!

Eftersom det här blev ännu ett kort mitt-i-redigeringen-inlägg, fyller jag ut det med ett klipp från när jag träffade Ofelia och Ewa från mitt lokala bibliotek, för att prata om boken och skrivandet. Corona-anpassat och väldigt roligt!

En vecka i rampljuset

zsfuzzg

Ja, jag tar mig friheten att överdriva en aning vid rubriksättningen. Allt är som bekant relativt, och jämfört med min tidigare tillvaro har jag den senaste veckan levt rena rockstjärnelivet.

Förra måndagen kom en journalist och en fotograf för Lärarnas Tidnings räkning till mitt jobb för en intervju. Det blev en bra start på min vecka i offentligheten, på så sätt att det inte var värre än ett avslappnat samtal med två trevliga människor, om ett för mig kärt ämne (min bok). Inte ens någon inspelningsanordning fanns på plats i rummet, utan journalisten tog anteckningar för hand medan jag pratade på för glatta livet. Ja, jag skrev förra veckan om att jag som liten var blyg och tystlåten. Men när någon frågar mig om något som jag är intresserad av eller har mycket att säga om (min bok), går jag igång och det kan snarare vara svårt att få stopp på mig. Efter intervjun fick jag posera med boken ute i skolan, alltmedan mina elever nyfiket iakttog oss. Jag har inte pratat så mycket om mitt skrivande eller min bok med dem, eftersom det handlar om dem och inte mig när vi har lektioner. Men efter den här dagen kan man nog säga att jag har kommit ut som författare, även bland dem.

hkfa56w

Dagen därpå, i tisdags, bar det så av till Örebro. Jenny Fagerlund och jag skulle besöka Akademibokhandeln under något som lanserades som en Feelgoodkväll. Jag var lite pirrig innan, men det hjälpte mycket att vara två, och det kändes skönt att ha erfarna Jenny vid min sida. På plats i butiken fick vi träffa den kvinna som skulle hålla i kvällen och intervjua oss, en av butikens anställda. Hon började med att visa de frågor hon tänkt ställa, fråga om det var något annat vi skulle vilja prata om, och sedan ösa lovord över våra böcker. En mycket fin start som fick mig att känna mig mer trygg än vilsen, trots att det var en helt nu situation för mig. Kvällen inleddes med en intervju, där Jenny och jag turades om att besvara initierade, roliga frågor om vårt skrivande och våra böcker. Därefter signerade vi några böcker, och pratade med en del av de som kommit dit, bland andra några bokbloggare.

ss1a6nv

Sedan kom onsdagen, och med den min största utmaning såhär långt: Jag fick delta i direktsändning i P4 Stockholm! Jag har nog fortfarande inte riktigt fattat hur stort det är. När min presskontakt på förlaget frågade om jag hade möjlighet att ställa upp på det under vecka 7, svarade jag bara ”åh, vad synd, då är jag i fjällen.” Flera dagar senare nämnde jag det för min man, som bildligt talat tog sig för pannan och konstaterade att jag nog behöver en manager. P4 tackar man inte nej till, tydligen (vilket jag också insåg, när jag såg lyssnarsiffrorna). Lyckligtvis fick jag en ny chans, och i onsdags kom således Henrik Olsson till mitt jobb för inspelning. Innan han dök upp var jag riktigt nervös, men det dröjde inte lång tid förrän det kändes lugnare. Henrik var totalt avslappnad och hade den effekten på mig också, och jag lyckades tänka bort mikrofonen och tänka att jag bara satt i ett samtal med honom – trots att allt jag sade gick ut i direktsändning.

72d7jls

Så. Från blyg flicka till någon sorts trestegsraket ut i offentligheten. Ja, jag fortsätter att överdriva en aning. På det personliga planet har jag nämligen övervunnit mig själv den gångna veckan. Och jag hoppas att mina före detta lärare är nöjda, för nu följer jag uppenbarligen deras uppmaning och tar plats. Sådär tjugofem år senare, men jag är av den bestämda uppfattningen att allt har sin tid.

Samtal med Flora Wiström på bokmässan

IMG_3784

På monterscenen under bokmässan – här i samtal med Melody Farshin

 

Nu har nästan hela veckan efter bokmässan passerat och jag har fortfarande inte blivit förkyld – vilket måste ses som en seger! Bokmässan var precis som alltid högljudd, trång och med alldeles för torr luft, men också väldigt lagom. Jag fick krama bokvänner som jag träffar alldeles för sällan och leva några dagar i litteraturens famn.

På lördagen hade jag ett samtal tillsammans med Flora Wiström på bonnierförlagens monterscen, hon hade gjort en jättefin läsning av Vänd rätt upp och ställde flera intressanta frågor. Det går ju aldrig att återge ett samtal helt, men här kommer i alla fall mina svar på Floras frågor:

 

Hästarna är karaktärer i boken. Nästan lika mycket som de andra. Hur tänkte du kring det?

Det stämmer att hästarna är lika viktiga karaktärer i boken som de mänskliga karaktärerna. Jag jobbar likadant med hästarna som med människorna när jag bygger karaktärerna. Med hästarna fokuserar jag både på utseende och på egenskaper. Jag skriver ner hästarnas färger och tecken så att jag vet vilken häst som har en vit strumpa på vänster bak och hur sned eller symmetrisk en bläs är. Personlighetsdrag som jag funderar på hos hästarna är vilken rangordning de har i flocken, hur en häst reagerar vid utfodring, vid läskiga situationer och hur den visar uppskattning eller missnöje mot den människa som tar hand om hästen. Jag tänker också på hur hästen känns för ryttaren att rida, om den är känslig, lätt i handen och hur steget känns. En häst kan vara skumpig och väldigt lyhörd för vikthjälper, eller sakna framåtbjudning och kännas seg. Jag klipper ofta ut bilder på hästar som får representera mina egna hästkaraktärer. Jag har tidigare visat hur min anteckningsbok såg ut under det tidiga arbetet med Vänd rätt upp.

Ylva har toppbetyg från gymnasiet och kompisarna har börjat snacka om att flytta utomlands. Men Ylva vill vara hos hästarna. Hur hanterar hon andras förväntningar på henne? Och slitningarna mellan hennes värld i stallet och världen utanför?

Först tycker jag inte att Ylva hanterar detta alls. Hon har redan valt hästarna och det är hennes övertygelse om att det är hennes enda väg. Men allteftersom boken går upplever jag att Ylva utvecklas som person och börjar värdesätta sig själv mer. Att det faktiskt finns en värld utanför stallet och att hon skulle kunna förtjäna mer. Det ligger i hästtjejers natur att alltid sätta hästen främst, det blir nästan självuppoffrande. Kompisarna vill gärna ha Ylva med på sina drömmar och tar med henne på fester och kompishäng, men för henne är relationen till vännerna inte viktigast. Jag upplever att unga tjejers vänskap oftast skildras som den där nära, förtroliga vänskapen där de delar allt med varandra. Ylva är inte intresserad av den relationen med sina kompisar utan har istället den förtroligheten med sin favorithäst Zorba och hennes föl Uno och det är dem som Ylva hela tiden väljer.

Hästarna blir brickor i ett spel, ett triangeldrama mellan Nicole, Fredrik och Ylva. Varför blir det så?

Ja, hästarna har nästan som en egen roll i det här dramat. Fredrik är en typisk priviligerad man som är van att få precis som han vill och dessutom blir hyllad och applåderad för allt han gör. När han förstår att hans upphöjda position är hotad använder han hästarna för att spela ut Nicole och Ylva mot varandra. Fredriks finaste tävlingshäst Cortino, en stor skimmel, har Fredrik bestämt att det bara är han själv som får rida. Ylva som hjälper honom med framridningen får istället bara leda den här hästen runt ridbanan när de värmer upp. Men plötsligt får Ylva tillåtelse av Fredrik att rida den här hästen trots att Nicole egentligen är en duktigare ryttare. Att Ylva får den chansen triggar Nicole och det får stora konsekvenser för den fortsatta handlingen.

IMG_3722

Bland hästtjejer och rebelltjejer första dagen på bokmässan

IMG_3757

Skriv en bildtextSeminarium om hästboken idag tillsammans med Katja Timgren, Helena Dahlgren och Johanna Lindbäck. 45 minuter gick såklart alldeles för fort när en pratar om det bästa som finns: hästar och böcker.

img_3761.jpg

Matchade klänningen med boken av misstag.

IMG_3753

Jag läser högt ur ”Godnattsagor för rebelltjejer” i Max Ströms monter, för barn och förbipasserande. Idag blev det berättelserna om Valentina Teresjkova, Vivian Maier och Sapfo.

IMG_3756

Omringad av fantastiska rebelltjejer!

IMG_3730

Får äntligen provrida Sigge!

IMG_3718

Med ”Vänd rätt upp” i Bonnier Carlsens monter.

img_3747.jpg

Rita din drömhäst och vinn Peder Fredricsons nya bok!

IMG_3748

Jättefina hästbilder utanför bonnierförlagens monter.

Förberedelser inför bokmässan

Emelie-Novotny_071_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Om en vecka är bokmässan i full gång och hos mig handlar allt just nu om förberedelser inför den. Mejlen med frågor inför samtalen börjar trilla in, biljettbokningarna är klara och böckerna lästa. Jag har till och med hämtat ut klänningarna från kemtvätten. Nu återstår bara piffet, fila på hisspitchen, måla naglarna, välja skor. Ibland är min upplevelse att bokmässan är onödigt fåfäng. Jag tror att det handlar om att författare så ofta sitter hemma i sin ensamhet med smutsig disk, pyjamasbyxor och oborstat hår. När författaren helt plötsligt ska träffa sina kollegor och prata på seminarier och träffa läsare är det som att all denna tid av glåmighet måste kompenseras med piff. Men självklart är det böcker, läsning och läsupplevelser som står i centrum. Det är med pirr i magen och stolthet i bröstet som jag tar med mig Vänd rätt upp och åker på vår första bokmässa tillsammans. Jag ser så mycket fram emot att få prata om det bästa jag vet: hästar och böcker!

Här hittar ni de programpunkter som jag medverkar i under årets mässa – hoppas att vi ses!

IMG_3630

 

Torsdag kl. 12.00 – 12.45 Hästboken idag

Det finns lika många typer av hästböcker som det finns hästboksförfattare. Finns det några grundläggande kriterier för vad som får ingå i genren? Hur ser hästboken ut i dag och vilka är dess läsare? Och vilka utmaningar möter hästboksförfattare när stereotypa uppfattningar om hästboken som rätt oseriös litteratur fortfarande är vanliga? Medverkande: Helena Dahlgren, aktuell med Star Stable: Ödesryttarna; Emelie Novotny, som debuterar med en tonårsroman i stallmiljö, Vänd rätt upp; och Katja Timgren, aktuell med Amanda & Ila. Vad som än händer, en berättelse om vänskap och hästar. Moderator: Johanna Lindbäck, författare. Följs av signering. Seminariesal A6.

Fredag kl. 15.30 – 15.50  I stall och miljonprogram – två debutanter berättar

I sin debutroman Mizeria skildrar stå-uppkomikern och debattören Melody Farshin en miljonprogramsförort där allt fler unga stryker med i meningslösa skjutningar. Emelie Novotny romandebuterar med Vänd rätt upp, en varm relationsroman i stallmiljö. Ett samtal om att debutera. Bonnierförlagens monterscen Manegen, B02:02.

Lördag kl. 12.40 – 12.50 Flora Wiström möter Emelie Novotny

Sommaren efter studenten. Drömjobb som hästskötare på toppstall. Känslor som rusar när Nicole är nära. Emelie Novotny romandebuterar med Vänd rätt upp, med en varm relationsroman i stallmiljö. I samtal med Flora Wiström, ungdomsboksförfattare och bloggare. Bonnierförlagens monterscen Manegen, B02:02.

Lördag kl. 16.30 – 16.50 Vi som älskar hästböcker

Hästboken har allt – relationer, vänskap, spänning, intriger och maktspel. Den skildrar själva livet, betraktat genom ett par rejäla stalldörrar. Tre hästboksförfattare med vitt skilda stilar diskuterar genren; Helena Dahlgren, Lin Hallberg och debutanten Emelie Novotny. Följs av signering. Bonnierförlagens monterscen Manegen, B02:02.

 

Ses vi på bokmässan i höst?

Emelie-Novotny_085_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Trots att det börjar närma sig högsommar och mångas semestrar är i full gång planerar bokbranschen nu för höstens bokmässa i Göteborg. Bok- & Biblioteksmässan pågår mellan 27:e och 30:e september och mycket av planeringen inför den är redan gjord. Bokmässan har släppt seminarieprogrammet och redan på torsdagen kl 12 ska jag göra mitt första framträdande på bokmässan.

Det är långt ifrån min första bokmässa, sedan hösten 2008 har jag varit där nästan varje år, både som representant för dagensbok.com och för Akademibokhandeln. Jag har upplevt den där speciella bokmässeglädjen när det är tydligt att vi är många som brinner och jobbar för böcker, läsupplevelser, barns läsning och det skrivna ordet. Men också den stora bokmässeutmattningen som följer efter timmar i monter på mässgolvet. Jag hoppas och önskar att bokmässan återigen ska få vara en fristad för litteratur och samtalet omkring den, för böckerna förtjänar att stå i centrum. Den här mässan, den sjunde eller åttonde i ordningen för mig, blir den första som utgiven författare. Det är ytterligare en dröm som går i uppfyllelse. Redan nu fantiserar jag om den där lilla lila namnbrickan med mitt namn på som visar att jag är en av de medverkande.

26611503249_aa4c2730d7_k

Foto: Niklas Maupoix

Under seminariet Hästboken i dag kommer jag, Helena Dahlgren och Katja Timgren att samtala tillsammans med Johanna Lindbäck som kommer att leda samtalet. I hela 45 minuter ska vi få prata om det bästa vi vet: Hästböcker. Seminariebeskrivningen är:

Det finns lika många typer av hästböcker som det finns hästboksförfattare. Finns det några grundläggande kriterier för vad som får ingå i genren? Hur ser hästboken ut i dag och vilka är dess läsare? Och vilka utmaningar möter hästboksförfattare när stereotypa uppfattningar om hästboken som rätt oseriös litteratur fortfarande är vanliga?

Jag kan inte låta bli att se det som en stor seger för hästboken att den faktiskt får vara med i det litterära samtalet på en av litteraturvärldens större scener. Att jag får göra det tillsammans med författarstjärnor som Helena och Katja är en ynnest! Om jag är nervös? Ja!

Dessutom kommer det att bli flera evenemang i Bonnier Carlsens monter på mässgolvet där jag ska medverka. Mer info om detta kommer så snart allt är spikat och klart. Om ni vill prata hästböcker eller skrivande, eller få Vänd rätt upp signerad kommer jag att vara på plats torsdag-lördag. Ses vi där?

Hästboken som feministisk strategi

Emelie-Novotny9_001_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Under Littfest i Umeå i mars höll bloggen Bara Hästböcker ett samtal om Hästboken som feministisk strategi. Med på samtalet var Katja Timgren och Malin Eriksson, båda hästboksförfattare.

De ställde frågan till varandra om hur deras hästböcker och författarskap är feministiska. I samtalet pratar både Katja och Malin om stallet som ett matriarkat, alltså en plats där kvinnan har makten. Men det betyder inte att det endast existerar kvinnor i stallet. Katja pratar om stallet som en värld av tjejer och kvinnors relationer till varandra, där männen oftast inte står i centrum. Det är en plats där det råder andra normer och tjejer till exempel måste vara starka. Framförallt så har de sitt fokus på hästtjejen, de vill vara lojal mot henne och ta hennes frågor på allvar.

30703876_10216026817733429_4055138821862326272_n.jpg

Jag ska försöka svara på samma fråga som Katja och Malin ställde till varandra utifrån mitt eget skrivande:

Det som intresserar mig mest med stallet är precis som Katja och Malin redan sagt relationerna, både de mellan människa och häst och de mellan människor. Hästtjejen ligger även mig varmt om hjärtat och jag har tidigare skrivit om henne här på bloggen. Att skildra ett intresse som utövas av tjejer i så stor majoritet är i sig feministiskt eftersom det innebär ett synliggörande av tjejers intressen. I stallet finns det ofta både uttalade och outtalade hierarkier och statusmarkörer och precis som Malin är inne på i samtalet är stallet ingen oproblematisk plats. De strukturer som ligger bakom detta har jag velat utforska, även om jag inte hade en formulerad feministisk problemställning när jag påbörjade skrivandet.

Vänd rätt upp utspelar sig i ett litet stall med få karaktärer och tydliga arbetsuppgifter och ansvarsområden. En av karaktärerna är dressyrryttaren Fredrik. Han är en typisk man i ett kvinnodominerat område och han blir hyllad för allt han gör, ett fenomen som jag har varit väldigt intresserad av att utforska. På ett sätt blir stallet i Vänd rätt upp inte ett matriarkat då den manliga karaktären till en början formar de övriga karaktärerna efter sig själv. Men berättelsen och miljön rör sig fortfarande i en matriarkal struktur där hela världen formas av kvinnor, även om ryttareliten fortfarande är orimligt mansdominerad. Det är först när huvudkaraktärerna i boken börjar ifrågasätta Fredriks roll som eftertraktad man och slutar att anpassa sig efter honom som deras egna relationer hamnar i fokus. För mig har det varit väldigt viktigt att låta karaktärerna genomgå den utvecklingen.

I Vänd rätt upp har jag också ställt mig frågor om kvinnlig vänskap i sena tonåren. Oftast skildras den vänskapen som nära och förtrolig, att ha en bästa vän i den åldern är att ha någon att dela allt med urskiljningslöst. Den vänskapen ses oftast som den mest åtråvärda och mest värdefulla. Huvudkaraktären i Vänd rätt upp, Ylva, och hennes kompisgäng från skolan har helt olika behov av deras vänskap. Ylva vänder sig istället till hästarna för närhet, förtrolighet och stöd. Det har också varit viktigt för mig att skildra tjejers sexualitet utan pekpinnar och skambeläggande.

Katja och Malin samtalar också om vad tjejer egentligen gör i stallet och vad utomstående och medier tror eller framställer att tjejer gör i stallet. Dessa bilder visar sällan samma sak och därför tycker jag att det är så viktigt att vi både skildrar stallet och pratar om hästböcker på ett mer nyanserat sätt. Där fyller Bara hästböcker en jätteviktig roll för hästboken, har ni inte tittat in hos dem än, gör det nu!

Samtalet mellan Katja och Malin kan ni titta på i sin helhet på Bara hästböcker.

Bara Hästböcker som består av Anna Nygren, Katja Timgren och Malin Eriksson har tidigare gästbloggat här på Debutantbloggen.

Högen växer …

Ola Kjelbye

Fotograf: Ola Kjelbye

Det ha varit mycket aktiviteter med tema bok för mig den här hösten. Framförallt utgivningen av min egen då förstås, och allt fantastiskt som följt med att Down under blev till. Jag har fått prata om boken i radio, i teve, i tidningar, varit med den på bokmässa i Göteborg, blivit intervjuad på bibliotek, haft kontakt med läsare över sociala medier och stått i boklådor och signerat. Jag har haft intressanta samtal i min bokklubb, om böcker jag gillat, och kanske ännu intressantare samtal om böcker jag inte gillat. Skrivit två pjäser baserade på böcker – en barnbok* och en tvåhundra år gammal klassiker**. Jag började skriva parallellt på två bokmanus, tills det ena tog över och nu ser ut att bli min nästa bok. Förhoppningsvis.

 

Så – mycket böcker har det varit helt enkelt. Men. När jag kollar listan i telefonen över böcker jag läst i höst så är den ganska kort. Listan består av böcker jag vet står någonstans i bokhyllan, böcker jag tänker beställa och böcker som verkligen ligger i en fysisk trave bredvid sängen. När jag läst en av dem får den en liten markering bredvid sig på listan. Studerar man denna säsongs lista, kan man konstatera att den är lång men att den inte har så många läst-markeringar intill titlarna.

Men tack vare att jul och nyår fungerar som en sorts årsavdelare och andningspaus, och min arbetsplats hedrar traditionen med ett ordentligt jullov, så ser det ljusare ut på den fronten. För snart jag packar en kappsäck full med litterära skatter och drar till varmare breddgrader. Och även om det vore omöjligt att läsa igenom hela listan på två veckor, så är jag mycket nöjd med mitt urval:

IMG_1812

Hur ser din trave ut?

* Livredd i syden av Mari Kanstad Johnsen
** Frankenstein – eller den moderne Prometeus av Mary Shelley

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Fan va bögigt!

Skärmavbild 2017-12-08 kl. 01.27.54När jag var liten så fanns det ingen som var gay, bi, trans, queer, gender fluid, intersexuell, eller något annat inom vad vi i dag ofta kallar HBTQ. Eller nja … det är ju inte riktigt sant, de fanns ju därute – eftersom vi alltid existerat – men de syntes inte. Och ingen av dem hade någon som helst existensberättigande. Inte som hela sig själva i alla fall. Om det kom fram, eller ens misstänktes att någon var ”avvikande”, då kunde personen få ett namn tilldelat sig: ”Bög-Jörgen”. ”Fjoll-Majjen”. ”Klänningsgubben”. När jag växte upp på 70-talet var jag inte tillräckligt ”killig” för att få passera obemärkt. Jag lekte med tjejer, var ointresserad av sport, höll inte ens på något lag, läste böcker. Då låg det nära till hands att lägga till bög, framför mitt namn, som en tydlig markering. ”Vadå, håller du på med hästar? Fan va bögigt!”. Det var ett fult skällsord som beskrev beteende och en typ av människor som ingen ville förknippas med, som det stod fritt att skämta om – och göra illa. Det var ju vetenskapligt något fel på bögar. Åtminstone fram till 1979 när Socialstyrelsen beslöt att inte längre klassa homosexualitet som en sjukdom.

Jag glömmer lätt av detta. Att jag som ung tonåring ständigt gick omkring och var livrädd att någon skulle tro att jag var det där, eller ännu värre – att jag verkligen var det där. Då skulle ju allt vara kört. Jag försökte dölja alla de drag i mitt beteende som jag förstod var riskbeteenden: hur jag skrattade, sättet jag gick på, de flesta av mina intressen. Jag tryckte undan och pressade ner delar inom mig tills jag gjorde mig själv sjuk och fick söka vård. Jag hade inga referenser eller förebilder. Det var inte förrän jag var nitton år som jag vågade ta mig till RFSL:s lokaler på Sveavägen i Stockholm, gå in på boklådan Rosa rummet, köpa en bok och springa ut igen. Mycket har hänt i samhället sedan dess. Fantastiska förändringar i attityder och i lagstiftning. Mycket mer behöver göras och alltför ofta kan det kännas som att det som uppnåtts faktiskt hänger ganska löst.

IMG_8530

Selma Merdovic intervjuade mig.

Men i måndags var jag i ett väldigt varmt och hoppfullt sammanhang! Jag var inbjuden till ett författarsamtal kring Down under, på Ungkulturhuset Perrongen i Katrineholm. Sedan ett par år tillbaka driver Mogai (som står för Marginalized Orientations, Gender identities, And Intersex) ett HBTQI-café i de gamla lokstallarna. Det var helt fantastiskt fint ordnat av ungdomsledare Julian Yderbo. Samtalet leddes av Selma Merdovic, som även är krönikör i Katrineholmskuriren. Jag läste ur boken och vi pratade bland annat om vad som faktiskt förändrats genom åren, och om att tvingas förminska sig själv för att orka med. Och när jag satt där uppe på scenen och blickade ut över salen, så kände jag verkligen hur tacksam jag är att ett sådant ställe existerar. Tänk om det hade funnits då! Jag är inte helt säker på att jag skulle vågat gå dit. Inte på en gång i alla fall. Men hade jag bara tagit mig dit så hade jag tagits emot av en avslappnad skön stämning, skapad av ett gäng underbara unga människor som i dag ger mig starkt hopp.

När jag googlade Perrongen i Katrineholm, så hittade jag en intervju som P4 Sörmland gjorde ett halvår efter öppnandet av caféet, med Robin Paulonen, som är ungdomscoach på Ungkulturhuset. Han sa:
”Det är roligt att få träffas där vi sätter normen och får vara det normala för en gångs skull”

Yes! Det är det verkligen!

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

 

 

 

 

En lördag som gav blodad tand

christina3

Fotograf: Jonas Schiller

Sitter här med en hjärna som är ofantligt trött efter en riktigt rolig bokmässa i lördags.  Som jag berättat innan så är jag ju otroligt introvert vilket innebär att det tar otroligt mycket kraft/energi från mig att vara i stora sociala sammanhang där jag måste vara just social och framåt.

Extroverta personer får istället energi av detta och jag kan ärligt säga att jag ibland önskar att jag kunde vara extrovert istället 🙂

Men tillbaka till mässan 😉 Det var en ny och mycket rolig erfarenhet att vara med som utställare på en bokmässa (jag har ju varit med på Bokmässan i GBG men då var det ju förlaget som roddade allt och jag bara dök upp).
Förväntningarna var höga och efter en seg start så blev det ändå helt okej måste jag säga. Jag sålde hyfsat med böcker, flera var framme och läste och kände på dem, några skulle gå hem och lyssna på den hos Storytel eller Nextory och andra ville bara prata lite skrivande eller säga hej.

Även om jag just nu är helt slutkörd så har jag fått blodad tand och till våren så har jag satt upp som mål att komma ut lite mer på signeringar, författarframträdanden osv. För ag tycker ju att det är hemskt roligt att få prata om skrivandet och mina böcker och jag kan inte hjälpa att blicka lite framåt, till när (ja jag skriver när och inte om eftersom jag gett mig tusan på att jag ska lyckas) man blir kontaktad och tillfrågad (och inte behöver jaga dem själv) av bokmässor, bokhandlare och bibliotek och de vill att man ska komma dit och prata om sitt skrivande.

Jag längtar.

Men tills jag kommit dit i min författarkarriär så får jag fortsätta att ta första steget och hoppas på att så många som möjligt nappar 🙂

Brukar ni gå på bokmässor? Även de lite mindre?
Om ja, varför går ni dit?

20171202_085006

Romance bordet på mässan 🙂 Jag delade plats tillsammans med Sofia Fritzson och Sara Dalengren.

20171202_085109

Min fina bok ❤ Några inslagna för att locka till att köpa julklappar 🙂

20171202_130146

Givetvis passade jag på att lyssna på Simona Ahrnstedt som var där och pratade om sitt skrivande, romance, kvinnohat och sin nya bok.

Tillbaka to the scene of the crime … 

Ola Kjelbye

Foto: Ola Kjelbye

Om du svänger av E6:an i Kungälv och tar sikte mot Marstrand, tar av i Ytterby, så kommer du att efter några kilometer rulla igenom samhället Kärna. Det är ingen metropol. Där finns Coop, pizzerian, macken, frisörsalongen, återvinningsstationen, en fotbollsplan borta i svängen, och där tar det egentligen slut. Men det är en viktig plats för både mig och min man. Kärna har till exempel lånat ut sin charm till den fiktiva plats där demensboendet Tallskuggan ligger, i Mats Strandbergs fantastiska roman HEMMET. Det är där Monika kämpar med både sitt sjukdomstillstånd och med påhälsningar från något som inte verkar höra hemma här i vår värld …
Både jag och Mats har suttit och skrivit en hel del i de här trakterna på grund av att jag jobbat flera somrar ute på Tofta Herrgård. I det gamla trevånings-magasinet bakom stallarna huserar nämligen sedan åtta år tillbaka Teater Tofta. Där har det spelats Strindberg, Ibsen, Norén, Göran Parkrud och senast Jonas Gardell. Det är en fantastisk miljö och teatern är ganska unik med sina fyra läktare som omringar den lilla scenen i mitten.

IMG_0698De första två åren bodde vi på övervåningen hos en äldre dam som var född på orten och så gott som aldrig hade varit därifrån (det är faktiskt i det huset där en av Mats huvudkaraktärer, Joel, växte upp, och som han nu måste tvinga sin mamma att lämna för att flytta in på demenshemmet). Jag skrev också så gott som hela pjäsmanuset som senare blev Down under i det huset.
De två följande åren bodde vi på det här stället.

Skärmavbild 2017-11-16 kl. 23.39.12Vi kallade det ”Muminhuset”. Det är en gammal kvarn från mitten av 1800-talet som byggts om till boende. Själva vingarna är nedmonterade sedan länge och det är nog bra för det kan blåsa rejält därute. Nuförtiden sitter kvarnen fast i ett fixerat läge men när den var i bruk vred man hela byggnaden för att fånga så mycket som möjligt av vinden. Längst ner finns kök och matrum, en våning upp ett ”sittrum” med den gamla kvarnstenen som bord i mitten, och högst upp ligger sovrummet. ”Muminhuset” ligger längst ut på en liten udde vilket gör att man är så gott som omgiven av vatten. Här skrev jag en stor del av råmanuset till Down under. När föreställningen väl hade haft premiär och jag inte repeterade på dagarna, var det en fantastisk möjlighet att få koncentrerad skrivtid där. Jobba med bok på dagarna och spela teater på kvällarna. Och mitt ute på vishan så inte så mycket som drog och var tvunget att ordnas med.

I onsdags kväll var jag tillbaka på Tofta för att medverka i Teater Toftas vänförenings årliga höstsoaré. Det var skådespelare och musiker som arbetat med teatern genom åren som spelade, sjöng (jag sjöng också!), det visades klipp ur en kommande film och en scen från nästa sommars teaterproduktion. Till det serverades mat, dryck, kaffe och kladdkaka. Jag var inbjuden att delta i ett samtal om skrivande tillsammans med dramatikern, regissören och psykologen Göran Parkrud. Samtalet modererades av Emma Vendelek som är socionom och litteraturvetare och har följt teaterns arbete under alla år. Jag gillar verkligen att prata om skrivprocessen och allt kring den. Att få frågor som liksom tvingar mig att formulera mig kring saker som är svåra att sitta och fundera ut själv på kammaren. Situationen med strålkastarna, publiken och mikrofonen i fejset gör ju att allt blir förhöjt och extra skärpt. Jag fick bland annat frågan om det är tufft att skriva baserat på svåra upplevelser ur sitt eget liv, och kom verkligen på att det för mig är som med skådespeleriet. För några år sedan spelade jag, just på Teater Tofta, en man som förlorat sin fru och sitt barn i en bilolycka. Asjobbig livssituation och han mådde verkligen skit. Men de kvällar när allt funkade, och jag fick med mig allt jag behövde för att kunna gestalta den där mannen, då mådde jag ju väldigt bra. Jag kunde känna en sorts eufori över att jag faktiskt fick till det. Och så har det varit att skriva de delar av Jims liv i Down under, som bygger på jobbiga episoder ur min historia – när jag inte lyckats få fram känslan, då har det varit skitjobbigt. Men när jag känt att det funkat, att texten faktiskt gestaltat den där vidriga känslan jag velat få fram – då har det ju bara varit toppen!

HELGTIPS!

KUNGÄLV:
I kväll fredag 17 november kan man bege sig till Kungälv och träffa Mats Strandberg och Karin Bojs som samtalar om sina böcker! LÄS MER HÄR

STOCKHOLM/SUNDBYBERG:
I morgon lördag 18 november kan man träffa mig och Jenny Jägerfeld i Hallonbergen/Sundbyberg på Biblioteket mellan 15.00-16.00 med efterföljande bokförsäljning och signering! LÄS MER HÄR

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

Debutant på stora bokmässan

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Det är en trött författare som sitter här och ska försöka sammanfatta upplevelsen på bokmässan i ord.

Omtumlande är nog det ord som beskriver upplevelsen bäst.

 

Bara att komma dit, inte som besökare utan som författare, var verkligen en speciell upplevelse. Att dessutom få se sin egen bok där i förlagets monter och att se hur folk klämde och kände på den och i de flesta fall också köpte den :-), såpass mycket att förlaget faktiskt fick beställa fler böcker till lördagen :-), var smått galet. Jag hade lite svårt att greppa det först och stod lite handfallen när jag skulle signera första boken. Huvudet blev helt tomt. Vad skulle jag skriva? Tänk om jag stavar fel? Ni vet, varje katastroftanke som kunde dyka upp gjorde det. Men det gick bra. Jag skrev något klämkäckt om att Romance gör livet mycket bättra (vilket är så sant) och jag stavade inte fel 🙂
Att få signera sin bok är både roligt och skrämmande på samma gång. Men mest roligt. Frågan är bara om man någonsin kommer att vänja sig vid det 🙂 Jag tänker på dessa stora författare som signerar hundratals om inte tusentals böcker under en mässa, blir de trötta på det vid någon punkt? Kommer jag att någon gång känna att fasiken vad jobbigt det är att behöva signera min bok?

Jag tror inte det va 🙂 Jag skulle ha kunnat signera tills fingrarna blöder. Att någon vill köpa och läsa boken du skrivit och dessutom vill att du ska skriva ditt namn i den tillsammans med en hälsning till personen som köpt den är en sådan kick att jag tror att jag är smått beroende 🙂 och just nu kan jag bara tänka på hur jag ska göra för att få min nästa fix. Måste helt enkelt boka in lite fler signeringar här under hösten!

Förutom att hänga i montern med de underbara människorna från förlaget (och de fantastiska författarna som ligger vid samma förlag som mig) så har jag passat på att prata med läsare, träffa andra författare (som man lärt känna via sociala medier och nu äntligen fick träffa IRL). Jag åt lunch och pratade romance tillsammans med Sara och Veronica. Så himla roligt. Det är verkligen en ynnest att få sitta ner och prata tillsammans med andra som brinner för genren lika mycket som en själv gör.

Och givetvis handlat ett helt gäng med böcker 🙂 så nu har jag nog köpstopp på böcker ett tag framöver.

 

Min bokmässa avslutades med en förlagsmiddag i lördagskväll. Ett perfekt avslut på mässan om jag får säga det. Det var min första, men förhoppningsvis inte sista, förlagsmiddag och det var så roligt att få sitta och prata och umgås med både de andra författarna och de som arbetar på förlaget. Att vi dessutom fick gudomligt god mat gjorde ju inte saken sämre. Jag måste dock erkänna att jag blev lite starstruck när jag hamnade snett emot Emelie Schepp och mittemot hennes man Henrik vid middagsbordet. Min första tanke var: vad pratar en debuterande författare som lilla mig om med en bästsäljande författare som Emelie? Men sen insåg jag ju att hon faktiskt också befunnit sig där jag är nu en gång i tiden. Ja, för fyra år sedan för att vara mer exakt och då försvann tunghäftan lite 🙂

20170930_200927

Förrätten .-) Det var den enda jag fick bild på 🙂

Nästa år ska jag vara med alla fyra dagar 🙂 Eller i alla fall tre. Då kommer jag att ha med två böcker (fatta peppen på det) i förlagets monter och jag har efter dessa två dagar på mässan i år satt upp lite mål som jag ska nå under detta år som är kvar till nästa bokmässa 🙂

Jag är så peppad, även om jag är helt slutkörd i kropp och knopp efter dessa intensiva dagar (vilket inte är ovanligt för en introvert person). Jag har så många ideér, så många tankar på hur jag ska förvalta mitt författarskap på bästa sätt och jag har fått en liten nytändning kan man säga efter att ha tappat gnistan lite då sommaren och den tilltänkta marknadsföringen inte riktigt blev som jag hade tänkt mig på grund av en rygg som inte ville sammarbeta. Dessutom känns det inte fullt så jobbigt att ta tag i det sista som ska redigeras på manus två nu efter den helg 🙂

Nu kör vi järnet mot nästa år!!

Kram på er!

20170930_150057

Trött, men lycklig, författare som signerade böcker på lördag eftermiddag 🙂

PS. Jag vill tacka alla fina läsare som kom och sa hej, alla som köpte min bok och alla underbara människor från förlaget som verkligen fick mig att känna mig väl omhändertagen ❤
Ni är alla guld värda!