Vampyrer på Operan, bus eller godis, tända ljus för döda själar

img_4444.jpg

Jag som Wednesday Addams förra halloween.

Det är snart helgen då vi hedrar och minns nära och kära som dött. Allhelgona. Men nu för tiden har vi också halloween. På radion i dag sa en folklivsforskare att många varit oroliga att halloween skulle komma hit och ta över den ”riktiga” högtiden. Att det komersiellare firandet skulle slå ut en traditionell tid för eftertanke. Men det visar sig istället att intresset har ökat för allhelgonarelaterade traditioner. Fler än någonsin smyckar gravar och tänder ljus.

Att försöka förstå sig på detta märkliga faktum att vi alla en dag ska dö har varit ett återkommande tema i litteraturen och scenkonsten. Nu på lördag har Kungliga Operan i Stockholm premiär på nyskrivna operan Dracula. Historien om greven som förlänger sitt liv genom att dricka blod blev känd för en större krets i och med den irländske författaren Bram Stokers roman Dracula, som kom ut 1897. Jag och min man var på genrepet i går kväll tillsammans med hundratals fantastiskt utklädda medupplevare. Operan hade nämligen uppmanat alla att komma utklädda till vampyrer och folk hade verkligen gått all in!

(Alla bilder tagna av Mats Strandberg)

Drömmen om att leva för evigt är lockande och samtidigt jäkligt skrämmande. Jag vill ju faktiskt inte dö. Inte som jag känner det nu i alla fall. Om det gick så skulle jag vilja frysa tiden och bara fortsätta som det är nu (kanske skulle jag helst ha stoppat åldrandet några år tidigare, när kroppen fortfarande var en aning spänstigare …).

Men historierna om de odöda beskriver också baksidorna med det eviga. Att behöva hålla sig gömd för resten av världen. Att inte vara accepterad. Ensamheten. Sorgen i att behöva skiljas från en dödlig och själv tvingas leva vidare. Nästan ett sekel innan Bram skrev om den Transsylvanska greven, skrev Mary Shelley sin roman Frankenstein – eller den moderne Prometeus. Den handlar om Victor Frankenstein som varit fascinerad av livet och döden ända sedan han var barn. Vad är det egentligen som skiljer de tillstånden åt? När hans mamma dör bestämmer han sig för att knäcka gåtan. Ingen ska behöva dö i förtid! Hans sorg och nyfikenhet driver honom till studier och makabra experiment, där målet är att sätta ihop en man av kroppsdelar från kyrkogårdar och bårhus och ge denna varelse nytt liv. Han lyckas, men något går fel och han äcklas av resultatet. Frankenstein överger sin nyfödda skapelse, som tvingas att på egen hand försöka förstå sin plats i tillvaron. Alla som träffar honom ser bara ett monster. ”Monstret” har inget språk. Han ser inte ut som vi. Han är annorlunda. Något annat.  Monstrets enda sätt att möta en värld som inte vill ha honom är med våld och förstörelse.

Berättelsen om Victor och hans övergivna monster ska också bli föreställning! Jag har nämligen skrivit en pjäs baserad på boken, och den har premiär 12 mars nästa år. Regisserar gör Daniel di Grado och så här säger säger han inför arbetet med Frankenstein.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

Ett missförstått monster

IMG_3845

Foto: Jag fotade en affisch på en toalett på Cape Cod i USA.

Jag är väldigt lyckligt lottad som får gå till jobbet och berätta historier. Jag har gjort det i ganska många år nu på teatern, på film, i radio, och nu har jag även fått möjligheten att göra det i bokform. I dag innehöll min arbetsdag ett möte som om allt klaffar kommer att föra ihop en bok med teatern. Inte min bok utan en bok som varit med lite längre en Down under. Det är en berättelse som skrevs ner för snart tvåhundra år sedan – Frankenstein eller Den moderne Prometheus. Mary Shelley var bara nitton år när hon skrev den och 2018 är det 200-årsjubileum för historien om Doktor Frankenstein och hans skapelse.

Jag har varit fascinerad av Frankenstein i många år. Jag minns att jag redan som ganska liten, när jag såg den gamla filmversionen från 1931 med Boris Karloff, satt som klistrad framför teven. Den var rejält läskig och gav mig mardrömmar, i vilka jag låg fastspänd i min säng och fick elchocker. Men jag minns också att jag tyckte synd om varelsen som vetenskapsmannen lyckats sätta ihop av olika döda personer och sedan givit nytt liv. Varelsen ville ju inte vara sådär skrämmande som han verkade vara vid första anblick. Han ville inte vara ett monster.

För några år sedan började jag skriva på en pjäs baserad på Mary Shelleys text och nu ska Teater Barbara sätta upp den. Fokus i min pjäs ligger främst på relationen mellan doktorn och honom de kallar Monstret, som med alla medel försöker få sin skapare att inse att de är bundna till varandra – för alltid. Jag ser den mycket som en en grym och komplicerad kärlekshistoria, där även Victor Frankensteins styvsyster Elisabeth kämpar för att få sin älskade bror att våga ge sig till henne. Upplagt för dramatik.

Viktor Frankenstein har alltid fascinerats av livet och döden. Vad är det som skiljer de två tillstånden åt egentligen? Krävs det en gudomlig kraft för att skapa liv? Är det en rent fysiokemisk process – eller en kombination av båda? När han förlorar sin mamma till lunginflammation kort efter att hans lillebror fötts, bestämmer han sig för att knäcka gåtan. Ingen ska behöva dö i förtid! Sorg och nyfikenhet driver honom till makabra experiment, där målet är att sätta ihop en man av kroppsdelar från kyrkogårdar och bårhus och ge denna varelse nytt liv. Han lyckas, men något går fel och han skräms av resultatet. Doktorn överger sin skapelse, som tvingas att på egen hand försöka förstå sig på sin plats i tillvaron. De som träffar honom ser bara ett monster. Monstret har inget språk. Det ser inte ut som vi. Det är annorlunda. Något annat.

I dag var jag, regissören Daniel di Grado och scenografen Gabriel Stuart och träffade teaterchefen och producenten på en teater i centrala Stockholm där vi hoppas kunna spela. Föreställningen är nämligen lite för stor för att få rum på vår egen scen på Pipersgatan 4 på Kungsholmen. När vi satt där och pratade så slog det mig hur otroligt magiskt det är med historieberättande. Att vi, flera hundra år efter det att Marys ord hamnade på papper, fortfarande relaterar till hennes karaktärer och vad de kämpar med och för. Jag har ju såklart gjort min tolkning, och snart ska andra in och tillföra sina tankar och kunskaper, så slutresultatet vet vi ännu inte så mycket om, men det är hennes ord som satte igång det hela. Jag läste faktiskt att Mary Shelley ändrade en hel del i den tredje utgåvan (kom 1931) efter att sett en teaterföreställning baserad på boken. Jag hoppas att vår version ska göra hennes verk rättvisa och förhoppningsvis tillföra något nytt. Att den blir så bra att om hon hade sett den skulle hon kanske blivit inspirerad att lägga till något i nästa utgåva.

Premiär blir det i mars 2018. Mer information kommer att finnas på www.barbara.nu

 

Veckans låt från  Down under-spellistan är inte från den tid när musiken flödade ur freestylen och räddade mina tonår. Men den har koppling till Frankenstein och John Grant gör musik som gör mitt liv bättre i dag!

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn