Gästblogg: Fredrik Frängsmyr – Återbloggeri

FredrikÅh men shit va härligt att vara tillbaka. Det var så fantastiskt länge sedan jag skrev här och samtidigt känns det som bara några minuter. Vi lämnade över till det här grymma gänget debutanter i slutet av December och sedan slöt jag ögonen för att vila några minuter och nu när jag öppnar dem igen har det gått ett år. Isch.

Men jag har inte sovit hela tiden. Om förra året gick åt till tusen och en saker som inte hade direkt med färdigställandet av nya böcker att göra så har det här året handlat mer om just det. Gammalt hederligt skrivande.

Så vad har hänt sen sist?

Jag började året med att byta förlag. Varken jag eller det nya förlaget tyckte att Arytmi riktigt hade fått en chans så vi började med att ge ut den en gång till. Vilket kändes både kul och konstigt. Större upplaga och bättre kanaler ut för försäljning men hur gör man vid en återlansering? Berättar man för alla man känner igen? Har man en releasefest igen? Jag tyckte inte releasefesten behövdes men då har jag istället fått frågan hur många gånger som helst om när festen ska va eller varför man inte blivit bjuden på den. Jag har sparat svaret till Debutantbloggen. 🙂 Den kommer med nästa bok. Och ni är alla bjudna. 🙂

Efter återlanseringen skrev jag färdigt nästa bok. Det är inte en fortsättning på Arytmi. Om ni verkligen vill se en fortsättning så är ett tips att kolla in en gammal film som heter De Misstänkta. (För er som nördar in er på filmreferenser så är slutstriden i Arytmi väldigt lik en av uppbyggnadsscenerna i De Misstänkta och det skulle kunna vara en, i alla fall i mitt huvud, naturlig fortsättning på Arytmi) Nästa bok har arbetstiteln Kärlek På En Gul Cykel, (byter kanske namn till 18451 Österskär, med bara en liten blinkning till gamla 90210 Beverly Hills (Men det kanske bara är jag som är gammal nog att komma ihåg den serien)) Det är i alla fall en feelgood med lite svärta och även om det inte är en fortsättning på Arytmi så är både Stella och Vincent med i den. Jag har ett tioboksprojekt igång, där Vincent och Stella är mina huvudskådespelare och blir satta att undersöka en ny fråga om livet i varje bok. Vi har precis satt en utgivningsplan för Kärlek På En Gul Cykel och siktar på April/Maj för release. Det ska bli fantastiskt spännande att få komma ut med en ny bok.

Efter det har jag två projekt på gång. Ett som jag skriver tillsammans med Frederik Zäll. (Gammal gästbloggare här) Det är ett fantastiskt kul projekt, en pusselhistoria som utspelar sig i en liten stad nära dig. Kul och svårt på samma gång, särskilt som Frederiks karaktär försöker ha ihjäl min karaktär titt som tätt och min gör allt den kan för att hålla sig vid liv. Jag skulle kunna behöva er hjälp här. Vaknar ni av ett skrik i natten, gå inte och lägg er igen, det kan va min karaktär som far illa, så ta på er stövlarna och gå ut och skräm iväg skurkarna. Ok? Jag skrev ett inlägg förra året om att jobba som team när man skriver böcker och nu får jag testa. Det kommer säkert dyka upp massor av problem som vi inte förutsett men oj va grymt att ha någon att bolla idéerna med när man går från helt tomt papper till första storylinen. Nåt så grönjävligt mycket enklare som min släkt från norrland skulle sagt. Och på tal om norrland. En annan rolig sak med delar av min norrländska del av släkten är att de kallar thrillers för svartkonst. Oklart vilken del av det som är svartkonst. Om det är spänningsdelen, våldsdelen eller sexdelen. (Kanske bara den ogudfruktiga blandningen av alltihop. 🙂 ) Men hur som helst känns det lite tuffare på krogen att säga att man skriver svartkonst än frillers.

Någonstans i bakgrunden jobbar jag också på ett annat projekt. En text som jag kommit ganska långt med men som nu får ligga lite på is tills allt annat är färdigt. Den är också åt svartkonsthållet. Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag hamnar i thrillerprojekt hela tiden när mitt naturliga skrivläge är mer lättsamt, åt feelgood hållet. Jag har slutat kallat det komedi efter att ha fått höra att för att kalla något komedi borde fler än den som skriver det skratta åt det. Eller i alla fall fnissa. Eller le. Även om jag fortfarande tror att läsaren kanske ler lite inombords (överlevnadsstrategi) Nu kallar jag det i alla fall feelgood.

Vi har fortfarande kontakt med vår lilla grupp av debutanter från förra året. Inte lite intensivt som när vi bloggade men tillräckligt. Och när vi ses får man den där känslan av att träffa sin gamla klass. Lite som när Stellan Skarsgård träffar sina gamla class of 77 i Good Will Hunting. Enda skillnaden är att vi inte har folk med bastuba som spelar i bakgrunden när vi ses.

Det är många saker som har känts konstiga under året. Att vara på bokmässan ett år till med samma bok som förra året. Att se sin bok för första gången i bokaffärer. Att vara med på bokförläggardagen och stå och prata om boken med massor av folk som verkar vara genuint intresserade. Men det konstigaste som hänt måste nog ändå vara när min frus farfars tjej kommer fram till mig på en fest och säger att hon har läst boken. “Aah”, säger jag och rodnar lite eftersom den är lite för grovt detaljerad för att det ska vara bekvämt att vänner och bekanta läser den.
“Den var jättebra”, säger hon sedan.
Jag pustar ut.
“Men det var lite väl mycket knulla i den”, lägger hon till.
Och ännu ett ögonblick när man bara vill sjunka genom jorden läggs på högen av ögonblick man bara velat sjunka genom jorden.

Men men, om man inte skämdes ibland skulle man ju inte veta hur bra det känns när man inte går omkring och skäms, och hur som helst är det väldigt trevligt att vara tillbaka här. Jag har saknat att skriva på debutantbloggen och saknat alla världsbästa läsare med alla jättefina kommentarer. Hoppas ni alla har det toppen och att ni tar lika väl hand om årets debutanter som ni tog hand om oss förra året.

Puss och kram

/Fredrik

Lära genom reflektion och tack för ett fint år

FredrikJag har ett projekt i Storymill som jag skapade för ett år sedan. Jag började faktiskt i textedit på min Mac men slutade efter bara några ord och tänkte att jag behöver kanske lite mer struktur än så här om jag ska hålla på i ett helt år. Jag skapade ett projekt i Storymill, döpte det till “inlägg” och började med att lägga till en scen som jag kallade v1: Pendelparanoia. Jag visste att scen 2 skulle handla om censur och hade ett hum om att scen 3 skulle handla om att skriva saker nära verkligheten men sen var det blankt. Efter tre veckor trodde jag inte att jag skulle kunna få ihop 53 inlägg. En känsla som höll i sig till vecka 26 ungefär. Sen har det gått av bara farten.

När sista inlägget för året kommer är det dags för lite reflektion. Vi har både i jobbet och hemma tagit med oss någonting min fru lärde sig under sin utbildning och det är vilket starkt verktyg reflektion är. Det spelar ingen roll hur bra workshopen är, hur hårt du jobbade eller hur du justerade ditt arbete genom projektet för att hamna rätt till slut om du inte går igenom vad som hände efteråt och lär dig av vad som fungerar och vad som inte fungerar.

När jag tittar tillbaka på året ser jag bland annat att: Vi fick tips av de gamla debutantbloggarna att skriva några inlägg i förväg för att kunna portionera ut under semestern på sommaren och därmed slippa massor av stress. Det struntade jag i. Jag ser också att under de första veckorna skrev jag mina inlägg tidigt i veckan för att sedan kunna ägna mig åt min bok resten av veckan. Det struntade jag också i efter tre veckor ungefär. under året fick jag en bok om skrivande av min syster som tipsade om att tänka ut och planera ditt skrivande för att kunna skriva effektivt när du väl sätter dig och skriver. Det provade jag, tyckte om, och struntade så småningom i.

Så vad har jag lärt mig då? Jag har lärt mig massor. Både om när jag fungerar som bäst och när jag fungerar sämre. Det har varit nyttigt för mig att ha en väldigt strikt deadline kl 00.05 varje måndag morgon men det ska bli skönt att slippa den ett tag nu. Jag har lärt mig att tid för skrivande inte är någonting jag får utan nånting jag måste ta. Jag satte mål för mitt skrivande inför 2015 vilket har hjälpt mig att fokusera under året. Nu är det dags att sätta nya mål för 2016 och köra vidare. Jag har lärt mig att inte strunta i tips jag får 🙂 och massor av andra saker.

Någonting jag inte hade räknat med när jag signade upp för Debutantbloggen var att jag skulle få nya vänner. Och jag hade inte kunnat förutse hur härligt samspelet med läsarna skulle vara heller. Så om jag inte sagt det tidigare kommer här ett stort TACK!! till alla som följer bloggen, för alla underbara kommentarer och för ett fantastiskt roligt år. Jag trodde inte det skulle vara så känslosamt att sluta blogga här. Det är verkligen med blandade känslor vi lämnar över till nästa kull.

Jag har varit lite inofficiell tekniker här på Debutantbloggen under året så nu när jag åkte på semester årets sista två veckor har det varit med stolthet jag sett de andra bloggarna kliva fram och lösa det ena tekniska hindret efter det andra. 😉 Jag har sagt det här några gånger men inte tillräckligt många. Fan va ni är bra Thomas, Christina, Johan och Felicia!!!

Och nu är det bara några dagar av året kvar. Nästa år flyttar jag över mitt bloggande till http://www.frangsmyr.se. Jag kommer inte skriva ett inlägg i veckan. Och jag kommer befria mig själv från söndagsångesten genom att inte måsta skriva ett inlägg till just måndagen varje vecka men jag kommer uppdatera sidan mer eller mindre regelbundet med vad som händer med mig och mitt skrivande.

Jag hoppades att det skulle bli jätteroligt att få vara med och driva Debutantbloggen men jag trodde inte att jag skulle få så mycket tillbaka från bloggandet som jag fått. Så tack igen! Och till de fem nya bloggarna skickar jag ett stort lycka till. Hoppas ni får det lika bra som vi har haft det. Nu stänger jag ner Storymill och lägger undan det. (53 inlägg senare) I somras gick jag över till Scrivener för mina bokprojekt och har bara använt Storymill till bloggen. Det känns också lite sorgligt. Jag lägger på innan det blir alldeles för mycket känslor här. (Tänk er en både ledsen och glad smiley här)

Puss och kram och tack för mig

/Fredrik

Dags för ett hårt träningspass läsning

FredrikFörra veckans inlägg handlade om att träna skrivande. Något som många gick igång på. En sak som kom upp var att om man tränar på att skriva så kan man väl lika gärna träna på att läsa också. Ja varför inte? Visst är det konstigt att vi inte tränar mer på att läsa. Vi jobbar hårt med att lära oss läsa i skolan och precis när vi kommit så långt att vi kan traggla oss igenom en bok rätt hyggligt så slutar vi träna på läsning. Då beter vi oss som fullärda läsare även om vissa har lärt sig läsa tio gånger snabbare än andra. Läsandet används ju sedan när vi läs oss alla andra ämnen så det låter väl rimligt att vi borde träna ännu mer på det. (Ok skolan kanske har kommit lite längre än när jag gick i den på 80 och 90-talet så jag ber om ursäkt om jag är orättvis men jag tror fortfarande att vi inte tar läsningen så långt som vi skulle kunna)

Jag läser relativt mycket men har fortfarande svårt att läsa utan att hoppa fram och tillbaka i texten och läsa om samma saker flera gånger. Jag kan komma på mig själv med att fortfarande skapa ljuden jag läser i huvudet innan jag kan gå vidare till nästa mening eller nästa rad. Något som tar lång tid och är helt onödigt. Jag visste inte ens om att det fanns tekniker man kunde träna på för att bli bättre på att läsa förrän jag gick på gymnasiet. Nu finns det hur mycket material som helst inom ämnet men då var det fortfarande ganska mycket hokus pokus.

När det gäller innehållet i texter och hur det påverkar hur vi läser började vi prata om först på Universitetet. Texters uppbyggnad. Hur läser man en facktext kontra hur man läser en skönlitterär text. Lär vi oss det så har vi lättare att ta in texterna sen också. Både snabbare och med bättre förståelse.

Ok, läser man alldeles för fort kanske man förlorar en hel del också så det gäller att hitta rätt balans. Jag har sett lektörer läsa böcker lika fort som Matt Damon i Good Will Hunting och det kan väl kännas lite sådär. Har man kämpat ett helt år eller två med att skriva en bok och sedan bläddrar läsaren sida var tredje sekund känns det kanske inte som att texten ges den respekt den är värd. Jag är inte helt övertygad om att man hinner få in allt på så kort tid. Det är så mycket stämning, uppbyggnad, historia eller rent av poesi som ska tas in. Så mycket möda nedlagd på texten att man vill att den ska avnjutas.

Det sägs att Theodore Roosevelt läste en bok om dagen. En av hans styrkor (enligt honom själv) förutom att läsa otroligt fort var att veta vart man kunde skumma i en text och när man måste läsa noggrannare. Det kanske också passar facktexter bättre. (och nu är jag orättvis mot alla som skriver facklitteratur. Förlåt. Tänker er en ledsen smiley här)

För mig som skriver skulle det i alla fall vara ovärderligt att kunna ta mig igenom texter snabbare. Tänk att kunna effektivisera genomläsningarna av mina egna texter till exempel. Då skulle jag kunna skriva färdigt mina böcker snabbare. Och jag skulle verkligen vilja lära mig att läsa effektivare. Inte för att jag för alltid sen skulle galoppera igenom alla texter jag läser men då har jag möjligheten att välja själv om jag vill trava omkring på en bok i veckan eller skritta omkring och finläsa en eller två böcker i månaden som jag gör idag.

Hmm funderar allvarligt på att bara sluta skriva för idag och surfa in på en bokaffär och kolla in speedreadingböcker.

Tills vi ses igen önskar jag er en riktigt god jul och ett ännu bättre gott nytt år!

Dags för ett hårt träningspass skrivning

FredrikJag klev upp tidigt idag för att köra ett stenhårt träningspass. Skrivning. Hur ofta gör man det egentligen? Tränar på att skriva menar jag, och då tänker jag inte på att sätta sig och skriva vidare på sin text dag efter dag och därmed också långsamt långsamt bli bättre generellt inom skrivkonsten utan jag menar riktiga träningspass. När man sätter av en timme eller en vecka bara för att ägna sig åt att träna på en viss specifik del av sitt skrivande.

Min bror spelar fotboll och pratar ofta om att det finns ett problem i träningen till lagsporter. Alla i laget tränar tillsammans på samma saker men när det väl blir match, då ska man gå ut på planen och leverera helt olika saker. En back ska bryta motståndaren och spela upp bollen. En forward ska göra mål. Man tränar för lite på det man behöver i just sin egen position. Är man forward måste man träna avslut. Varje träning. Gå ut på planen och köra 40 avslut varje träning så att när du hamnar i rätt situation under match känner du igen dej och vet vad du ska göra. Men hur ofta tränar du som författare på något specifikt? Eller hur ofta tränar du överhuvudtaget? Kör ett stenhårt pass intron eller 50 förstameningar till en historia. Eller hur ofta hör man kommentarer i författarnas omklädningsrum som: ”Shit, jag har sån träningsvärk idag. Tisdagspassen är astuffa. Jag körde 50 säljande förlagsbrev igår.”

Funderar på att träna dialog idag. Tänkte letar upp alla Tarantinos manus för att titta på hur man skriver snappig jäkla konversation. Eller kanske ett rytmpass. Vilka har skönast beat in sina texter? Hiphopparna. Ok, då tar jag en timme och läser Eminems eller Timbuktus texter för att lära mig något om rytm.

Grammatik är jag faktiskt helt ok på. Ok men jag är ingen jäkla världsmästare. Jag skulle ju kunna studera olika grammatiska regler i olika textiga sammanhang för att levla upp en nivå eller tre. Eller kanske göra något helt annorlunda. Kanske ta ett inspirationspass där jag sätter mig och skriver av Shakespeares texter i en timme.

Jag har precis som alla andra för lite tid att ägna åt skrivande och har därför struntat i att träna och istället gått direkt in i matchläge när jag skriver men ett av mina mål för 2016 är att träna skrivning och inte bara skriva. Jag har läst böcker om att skriva. Köpt typ alla böcker om hur man ska skriva och läst de flesta av dem och tagit till mig en del, men aldrig riktigt tränat. När jag sätter mig för att skriva går jag helt ouppvärmd och stel som en pinne rätt in i fightingmode. Det kan ju inte ge det bästa resultatet.

Näe, nog snackat nu.

Jag sticker och tränar. Nästa gång vi ses är jag pumpad som en ordbodybuilder på steroider.

Jag har inte läst din bok än

FredrikDen absolut vanligaste kommentaren jag har fått under året som gått är: “Hur går det med boken?” (Det står mer om det i ett tidigare inlägg)

På andra plats över kommentarer jag fått under året kommer: “Jag har inte läst din bok än.” Den skjuts på en från alla möjliga olika vinklar. Allt från folk som var på releasefesten till människor jag inte har pratat med på flera år. Det är en ganska rolig sak att få höra. Jag har ju liksom inte räknat med att alla som får höra talas om att jag skrivit en bok genast måste springa och köpa den och sen traggla sig igenom alla 367 sidor. Jag menar, det är roligt att folk har hört att den finns och allt men det finns inga krav att läsa den. Så här kommer en liten uppmaning som kan lätta allas vårt dåliga samvete: Man måste inte läsa boken bara för att man känner mig. 🙂

Vissa tycker om att läsa medan andra tycker det är jobbigt med bara tanken att tvingas ta sig igenom en bok. Jag har alltid tyckt om att läsa så för mig är det självklart att springa och köpa och sedan läsa en bok om en vän skulle släppa en. Men jag har precis lika mycket förståelse för att andra är helt ointresserade eller kanske lite intresserade men inte har tid eller ork eller vad som helst som gör att man inte läser den ändå. Alla tycker helt enkelt inte om att läsa. Min tvillingbror har inte läst den till exempel. Men jag har berättat vad som händer i den för honom.

I samma veva som man säger att man inte läst den brukar kommentaren: “När kommer den på ljudbok” eller “Jag ser den när den blir film” komma. Och det känns alltid hoppfullt att få såna kommentarer. Jag lovar att lägga ut på min hemsida när ljudboken och filmen kommer så att alla ickeläsare där ute kan få i sig den ändå. Jag ser också fram emot de versionerna. 🙂

Tills dess, släpp det dåliga samvetet. Om ni vill höra den kortkorta versionen kan jag berätta slutet över en kopp kaffe.

Peace out. Och ha en jättefin December så länge.

Puss och Kram!

/Fredrik

Ursäkta mig en stund medan jag prokrastinerar

FredrikÅh vad smutsigt det är här. Jag ska bara plocka undan och fixa disken, sen sätter jag igång med blogginlägget. Och när jag är färdig med blogginlägget, då hinner jag sätta mig och skriva första kapitlet i nästa bok. Nån som känner igen sig? Jag har varit i samma situation sedan jag gick i skolan och det var läxorna som skulle göras. Det är alltid något annat som pockar på uppmärksamhet än det man verkligen vill göra. Det kan gälla uppgifter i skolan eller rapporter till jobbet. Eller det där blogginlägget eller det där nya stycket i boken. Men jag visste faktiskt inte att det fanns ett ord för det förrän för några år sedan.

Prokrastinering eller uppskjutarbeteende.

Det har en vacker beskrivning på Wikipedia: “Vanemässig och kontraproduktiv senareläggning.” Låter nästan som poesi.

Jag har lånat titeln till dagens inlägg från ett amerikanskt blogginlägg och försökte översätta det. Jag vet inte riktigt om jag lyckades men det får vara så här nu. Jag kan inte låta mig avledas ännu längre med att googla runt efter den perfekta översättningen. Och jag fick faktiskt kommentaren idag att titeln lät snuskig. Och det är ju lite positivt, men nej, tyvärr hann jag nästan säga, inget snusk här. Bara ett litet lätt uppskjutarbeteende.

Även om det är lättare att tackla beteendet nu när jag känner till att det finns så hoppar det fortfarande fram och stör i massor av situationer. Det enda som fungerar för mig är att ta tag i skrivandet det absolut första jag gör på morgonen. Börjar jag med något annat, hur litet det än är, riskerar jag att missa hela den dagen.

Någon form av småprokrastinering blir det nästan varje dag, men inte bara det, utan i ett större perspektiv också. Stora delar av det här året har varit ett ända långt prokrastinerande. Jag har släppt min första bok och jag har skrivit för Debutantbloggen hela året. Ok, jag har samtidigt lärt mig precis hur mycket som helst, jag vet, men det här med att ge ut min första bok har tagit långt mycket mer tid från mitt skrivande än jag trodde att det skulle göra. Det har hela tiden funnits så mycket annat jag känt att jag behövt fixa innan jag haft tid att sätta mig med nästa bok. I januari räknade jag med att kunna börja på allvar i mars. I mars räknade på allvar med att kunna börja i maj. Men det tog ända till efter sommaren innan jag kom igång på allvar. Missförstå mig rätt, jag skulle inte velat haft året annorlunda men det ska samtidigt bli väldigt skönt när det är över och jag på allvar kan fortsätta med boken.

Hm jag måste bara plocka undan först. Och skriva mina fyra sista blogginlägg. Och stryka en skjorta kanske. Hmm.

Ni får ursäkta mig en stund till. Jag ska bara prokrastinera färdigt, sen ska jag göra klart den där boken.

Att prata på bibliotek

FredrikDebutantbloggsturnén har dragit igång för er som har missat det. Bloggen drog ner till Skåne och blev varmt välkomnade av Skurup (som jag fick lära mig är hemvist för Nils Holgersson) och nu på lördag är det Åkersberga och Stockholms tur att vara med i den litterära munhuggning det innebär att få besök av oss.

Jag har aldrig varit i närheten av en paneldebatt tidigare och visste inte riktigt vad jag kunde förvänta mig men det var jätteroligt och en timme gick som i ett nafs. Vi hade kunnat sitta kvar och svara på fler frågor och diskuterat fler ämnen mycket mycket längre.

Jag fick frågan innan om jag var nervös men det var jag inte. Det jag är nervös för är framträdandet i Åkersberga på lördag. Det borde kanske vara minst nervöst av alla eftersom det är mitt eget bibliotek men det är faktiskt det enda som känns lite jobbigt. Det kommer vara folk jag känner där och min bok utspelar sig delvis i och runt Åkersberga. Oftast ok beskrivet men inte alltid. Jag är kanske inte direkt rädd att nån ska börja skrika om att jag förstört orten men man kanske är lite upprörd över att jag gjort just deras område till en kåkstad eller undrar varför deras hus blivit sexklubb eller bara allmänt tillhåll för blandat bus. Man vet aldrig. 🙂

Men det är inte det jag tycker är jobbigt. Det jobbiga är nog att jag på Debutantbloggen har en annan roll än vad folk som känner mej är vana att se mej i. I vanliga fall skejtar jag, eller lämnar barn på skolan eller friidrotten eller skojar på krogen och nu ska jag helt plötsligt sitta där och berätta om hur det är att skriva böcker och att att debutera och komma ut som författare.

En positiv sak är att vi inte ska läsa ur våra böcker. Jag är en av Sveriges absolut sämsta skådespelare och är helt oförmögen att läsa någonting alls med inlevelse så det behöver jag inte tänka på i alla fall. 🙂

Inför nästa biblioteksframträdande har jag skrivit ihop en att-tänka-på-lista till mig själv:

1. Läs baksidan på din egen bok så att du vet vad den handlar om. Resten av debutanterna hade väldigt bra beskrivningar av sina böcker medan jag gav det uttömmande svaret att min bok är en thriller. 🙂 Jag är helt inne i min nästa bok nu och blandar ihop saker i dem hela tiden.

2. Gå på andra paneldebatter. (Hmm så dags nu)

3. Berätta något intressant. (Ska bli. Jag kommer berätta nåt så grönjävligt intressanta saker på lördag.)

4. Avslöja inte slutet på boken. (Typiskt bra sätt att få folk att inte köpa boken)

5. Ha alltid svart på dej. (Vi var bättre färgkodade på bokmässan än vad vi var igår i Skurup. Det ordnar vi till på lördag. 🙂 )

Har ni inget annat för er på lördag så kom gärna förbi och häng lite med oss på Österåkers bibliotek kl 13.00 eller på Sture bibliotek kl 16.00.

Hoppas vi ses.

/Fredrik

Finns det ett kreativt rus?

FredrikÄr det samma endorfiner som skickas ut i kroppen efter en tuff skrivarsession som efter ett hårt träningspass. Det känns så i alla fall. Det är många gånger de sista veckorna nu som jag slagit ihop datorn och hoppat av bussen på morgonen och sedan inte blir av med den där härliga känslan av att vara så underbart bäst i hela världen. Inte på hela dagen. Eller i alla fall inte förrän lunch. Men är det samma reaktion? Jag har aldrig läst något om det men det känns likadant. (Ja, jag blev drömmaren/entusiasten i lördagens enkät om vilka skrivartyper vi var. Kanske inte helt rimlighetsbaserad alltså)

Vi har haft skrivarhelg nu i helgen. Suttit två hela dagar och bara skrivit och pratat skrivande och skrivit ännu mer. Det är min första skrivarhelg någonsin och jag är så sjukt glad och peppad nu efteråt. Jag trodde vi skulle bli fyra eller fem men blev tre, vilket inte gjorde någon skillnad för jag har fått så mycket inspiration och roliga inspel på allt ifrån förlag till skrivarprocess till bra karaktärsnamn att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Jag har ganska bra disciplin i veckorna och skriver på bra nästan varje dag men på helgerna funkar det inte. Jag gör upp stora planer för allt jag ska hinna skriva under de lediga dagarna men sen rinner det ut i sanden. Oftast lyckas jag bara precis få ihop mitt inlägg till Debutantbloggen istället. Men det här är alltså det jag behöver för att komma framåt med nästa bok. Lång tid avsatt endast till att skriva.

Efter två dagars rus försöker jag hålla mig borta från skrivardump. Baksmällan efter den där långa adrenalinkicken under träningspasset. Eh skrivarpasset. Jag laddar med Så mycket bättre på TV4play och några avsnitt av Suits ikväll så är jag nog fit for fight imorgonbitti igen.

Stort tack till er Emmelie och Anna för sällskap och inspiration!

Det här måste göras om. Fler helger ska ägnas åt skrivande.

Den där endorfinkänslan är beroendeframkallande. Jag tror att jag på riktigt håller på att bli en skrivarjunkie.

En författares verktygslåda

FredrikAlla hantverkare behöver en verktygslåda. Även författare. Min är just nu fylld med lite allt möjligt. Där ligger till exempel Storymill och Scrivener. Jag har använt Storymill i några år nu men har velat testa Scrivener ett tag och har nu till slut lyckats. Jag har två projekt levande, ett i Storymill och ett i Scrivener. Det verkar inte vara så stor skillnad mellan dem men jag behöver verkligen strukturen de ger en. Jag skulle aldrig kunna få ihop en bok i Word eller något annat rent ordbehandlingsprogram. Det skulle vara döden för mitt skrivande. Jag är inte strukturerad nog att skriva ett mail utan att tappa tråden än mindre att skriva en hel bok.

Förutom skrivprogrammen har jag Post-its i verktygslådan. Är man som jag utrustad med ett väldigt väldigt kort bildminne så är post-its ett must-its. 🙂 Mitt bildminne är så kort att jag hinner glömma bort en bild från det att jag ser den till det att jag blundar för att komma ihåg den. För att få ihop en tidslinje i en handling måste jag postituera upp historien på väggen. Det är nåt magiskt över post-its för hur kompakt man än gör tidslinjen verkar det alltid ta upp precis en vägg för att berätta en historia i post-its.

En bra printer och massor av papper behöver jag också. Datorer är bra att skriva i men omöjliga att få tillräcklig överblick för att läsa i. Jag måste få ut saker på papper för att få en känsla för texten. Efter åtta sämre printrar gick jag all in och köpte den tyngsta de hade. Bokstavligen talat. Den är jättetung. 22 kilo väger den men skriver som ett arabiskt fullblod galopperar.

En buss är också bra att ha om man vill skriva. Det kan låta omständigt men allt som behövs är ju ett SL kort för 790 kr i månaden och sen har du obegränsat med skrivtid. Längst bak i bussen får man alltid sitta i fred. Det brukar va varmt som sjutton men har man linne och handduk med sig brukar det gå bra.

En skrivarkompis är också ett oumbärligt verktyg. Någon att bolla idéer med och som kan säga: det där låter trovärdigt utan att himla med ögonen när man precis presenterat sin nya plot om vampyrer från yttre rymden. Men inte bara det. Det måste vara någon som både kan peppa och komma med rak feedback.

Google maps för alltifrån att kolla vad vägar heter till hur långt det är mellan två platser till roliga namn på byar och städer och länder och hedar och allt annat man kan behöva skriva in i sin historia.

Sökmotorer (Ett bra verktyg och din värsta fiende sammanslagen till ett. Man börjar googla efter betydelsen av ett ord och vips så har man hittat recept på amerikanska pannkakor och sitter slabbar ner tangentbordet samtidigt som man surfar efter sommarstugor på Vätö)

Synonymlexikon. Jag använder inte synonymlexikon. Men en verktygslåda är inte en trovärdig verktygslåda utan ett. Det är lite som om du ringer en hantverkare och när hen väl dyker upp har hen varken skruvdragare eller vattenpass med sig.  Jag menar… icke trovärdigt. Känslan redan från början är liksom att allting kommer bli vint och snett och dåligt iskruvat. Släng i en bok med synonymer i din verktygslåda för den rätta känslan.

En bra anteckningsapp eller mindmappingapp till mobilen. Utan ett snabbt och enkelt sätt att få ner bra idéer smiter de iväg igen för att aldrig mer komma tillbaka.

Bra skor. Det finns ingenting som reder ut komplicerade scener så bra som en lång promenad. Kör du fast. I skorna och ut med dej bara.

Och If all else fails rotar jag längst ned i lådan tills jag hittae superverktyget: en bra film för inspiration. Om inspirationen tryter, finns det alltid mer att hämta från filmvärlden. Gärna en film om skrivande eller om folk som läser orimligt fort (tänk Finding Forrester och Good Will Hunting)

Och det mina damer och herrar var en författares, lite ostädade och kanske inte helt kompletta verktygslåda.

Att skriva utan att kunna läsa

FredrikJag är helt och totalt oförmögen att läsa min egen text utan att pilla med den. Det går inte. Hur jag än försöker. Det måste vara en diagnos av något slag.  Jag säger till mig själv att den här gången ska jag bara läsa igenom mitt första utkast. Bara läsa för att få en känsla för det jag skrivit. Är texten ok? Flyter den som jag vill? Har jag rätt rytm? Jag tar avsiktligen inte med mig penna men lik förbannat kommer jag på mig själv att sitta där och stryka över, stryka under, fylla i och skriva i marginalerna. Hur går det till? Jag menar… jag hade inte ens en penna med mig.

Jag har allvarliga problem. Det är inte jag som styr min egen kropp. Jag är Jim Carrey som inte kan ljuga i Liar Liar. The pen that I hold in my hand… is r re r re rrrr reeee r roooyal blue. Och den skriver i marginalerna på mina nyutskrivna papper.

Jag ber inte om mycket. En ordentlig genomläsning när jag har skrivit mitt första utkast är allt jag är ute efter för jag vet hur jag fungerar. Nästa gång jag läser manuset är det inte samma sak. Jag förstår det liksom inte. Eller fel ord. Jag förstår det men har på något sätt tappat känslan för det som står där. Som om man dränerat orden på dess mening. Och jag måste anstränga mig för att försöka se på texten som för första gången igen.

Men… min fru serv-essade en tankeställare precis, hur kan det komma sig att du kan läsa samma stycke om och om igen i någon annans bok bara för att hitta just en speciell känsla? Borde inte den också bli svagare och svagare? (Ok, pinsamt erkännande på gång men jag kan läsa första kapitlet i Sagan om ringen precis hur många gånger som helst för att allt verkar så mysigt i Fylke.) Men det är ju väldigt intressant. Jag kanske läser på en annan nivå när jag läser mina egna texter. Tekniskt istället för känslomässigt. Jag läser som en rörmokare ser på avlopp istället för som en groupie ser på sitt favoritrockband.

Fönstret för en genomläsning är ganska smalt. Jag vill inte missa det magiska ögonblicket genom att sitta och anteckna nya bra idéer om vad jag skulle kunna göra med texten i framtiden. Här och nu Fredrik. Mindful. Framtiden finns inte. Andas. Släpp avloppen. Här och nu. Rock & roll, Andas. Läs. Ta inte upp pennan. Här och nu. Andas. Läs för i helvete… Njut…

Vilken fråga ställer din historia dig?

FredrikVilken fråga ställer din historia dig? Jag menar, vilken grundfrågeställning är det som driver berättandet av just den historia du skriver på nu?

Jag fick tipset att läsa the Real Story av Stephen Donaldson för några år sedan. (Första boken i Gap-serien) Stephen börjar boken med att berätta hela historien på några sidor för att sedan skriva: Men det här är inte den riktiga historien. Den riktiga historien är… Sedan byter han roller på alla inblandade. Hjälten blir skurk, offret blir hjälte och skurken blir offret. Och beskriver en otroligt mörk science fiction värld. Grymt bra dock. I Efterordet till boken berättar han om sin skrivprocess. Han säger att i de bästa verk han skrivit behöver han två idéer eller frågeställningar. En familjär och en exotisk. Två ingredienser som var och en inte skapar något intressant men som tillsammans brygger en magisk dryck. 🙂

Arytmi ställer frågan, gör du verkligen det du vill med ditt liv. Har du stannat upp och tänkt efter någon gång eller gör du bara det alla förväntar sig att du ska göra? Det är en fråga som ligger väldigt nära för mig att ta upp. Jag är i precis rätt ålder för en av livets mellersta kriser. En bra position att börja ifrågasätta val jag har gjort i livet alltså. (Men näej det är inte mig det handlar om 🙂 Och nej jag har inte en sån kris att jag är nära att hamna i en Vincentsituation) Har jag verkligen valt själv? Ja, jag har aktivt tagit besluten som fört mig hit men har jag verkligen tänkt efter, siktat på var jag vill hamna och sedan verkligen valt? Mja. Har någon någonsin gjort det egentligen? Det var det jag ville undersöka lite närmare när jag skrev boken.

Jag skulle inte haft en historia att berätta om jag inte haft den frågan i bakhuvudet när jag skrev den.

Min nästa bok ställer frågan: är varje dag verkligen ett äventyr. Utnyttjar du varje dag till fullo? Lite Döda poeters sällskap. Karpar du varenda jäkla diem i ditt liv? Jag gör det inte, men jag känner en som gör och vilka historier det berättas om honom. Tänk om jag provade en dag att verkligen leva livet till max. Vart skulle jag hamna? Det känns lite som flykt nu när jag skriver om det, men jag skriver om det för att undersöka frågan och för att lära mig ta tillvara på mina dagar bättre.

Hur många frågeställningar har du? Till vardags på jobbet eller i boken du skriver. En, två eller ännu fler? Börjar du med frågan och försöker bena ut en historia ur den eller börjar du med historien och hittar en fråga senare?

Vad har du offrat för ditt skrivande?

FredrikMåste man offra något för att skriva något riktigt stort? Jag såg en intervju med ett känt svenskt pop-band på TV4 morgon för några år sedan och på frågan vad de hade offrat för att komma dit de var svarade gitarristen att han hade offrat ett av sina jobb, någon svarade att han hade offrat förhållanden medan trummisen svarade att han hade offrat en tvättid för några veckor sedan. Även om det var ett skämt så känner jag igen mig lite i mitt skrivande. Jag har aldrig riktigt offrat något. Jag skriver på bussen till och från jobbet. Jag redigerar när resten av familjen sover. Men annars, mja, näe, mina uppoffringar känns lite mesiga. Sömn då. Det kanske är det jag offrat mest, men jag behöver egentligen inte så mycket sömn heller så det känns inte som någon stor uppoffring.

Jag hittade ett inspirationstal av Eric Thomas på youtube, https://www.youtube.com/watch?v=5fsm-QbN9r8, som jag fastnade för. Han pratar om vad som krävs för att nå framgång och att de flesta även om de vill ha framgång inte är beredda att offra en sak för att få något annat. Han menar att det är lätt att offra något när man inte riktigt behöver offra det. Det är lätt att strunta i TV när ens favoritprogram inte visas. Det är lätt att offra sporten för skrivandet när ens favoritlag inte spelar. Men det är åh så svårt när ens kompisar ringer och vill ha med en ut på rackartyg, eller när där tjejen man varit hemligt kär i plötsligt kommer fram till en på busshållplatsen och vill gå på dejt. Hans bästa recept är att tala in ett meddelande på telefonen.

Ring mig efter jul. Eller efter nyår föresten. Japp, ring mig 2016, då har jag klarat av kursen jag behöver för att få mitt nya jobb, då har jag byggt färdigt den här uppfinningen eller då har jag skickat in boken till förlag. Då ska jag fira och behöver någon att gå ut och festa med.

Det kanske är jag som inte tar skrivandet på allvar. Är det för att jag inte har kniven på strupen? Jag skriver som en hobby, inte för att överleva.

Jag googlade på writing, sacrifice och fick upp massor av resultat. (bland annat länkarna nedan) Allt ifrån tips på lätta saker att ge upp för att få mer tid att skriva till saker som är helt nödvändiga att sluta med för att bli färdig med den där boken.

http://www.iainbroome.com/blog/writing-sacrifice

http://jodyhedlund.blogspot.se/2013/09/the-sacrifices-writers-make-in-order-to.html

Så om man måste offra något för att skriva något riktigt stort, vad skulle det vara då? Om du var tvungen att ge upp en sak idag för att skriva något stort, vad skulle det vara?

Tv-serier. Jag skulle kunna ge upp tv-serier och få mycket mer tid över till skrivande.

En sak jag har lärt mig under året med Debutantbloggen är att låta skrivandet ta större och större plats. Vilket betyder att jag verkligen måste offra någonting annat. Mitt schema är redan fullt. Så om en sak ska in måste en annan åka ut. Ok, tv-serierna ryker. Jag skulle kunna skriva på luncherna. Eller strunta i att träna… Hmm. Jag får fundera vidare på det här.

Nu ska jag skriva. Ring mig i januari 2016, då har jag skickat in nästa manus och då kan jag berätta vad jag var tvungen att ge upp.

Lägesrapport

FredrikEfter 41 veckor har jag hunnit skriva 42 inlägg av de 52 jag ska skriva till Debutantbloggen. I februari när jag hade skrivit fem sex stycken trodde jag inte att jag skulle kunna skriva ett i veckan hela året utan vara tvungen att kopiera tidigare inlägg och smyga in dem igen och hoppas att ingen skulle känna igen dem. Men det har jag inte behövt göra…

än. 🙂

Jag tycker det går ganska bra även om det är mycket jobb. Jag anade att det skulle ta ganska mycket tid att blogga och det har det gjort men det är ju så sjukt roligt att få hänga med Thomas, Christina, Felicia och Johan här så jag skulle inte vilja slippa undan det för någonting i världen.

Jag har haft som mål att skriva färdigt nästa bok under året och även om det tagit mycket längre tid att göra det, (inte själva skrivandet utan allting annat som haft med första boken att göra har tagit mycket längre tid än jag trott. Vilket är en väldigt bra lärdom) så börjar jag i alla fall närma mig att bli färdig med den och då börjar också funderingarna om vad jag ska göra med den. Vart ska jag skicka den? Hur ska jag försöka få ut den? Jag har skjutit de tankarna åt sidan ända tills nu men det är ju såklart inte självklart att jag kommer kunna sälja in nästa bok bara för att jag har sålt in en redan. Det känns nästan ännu läskigare att skicka in nästa manus.

Andra mål jag satt för året som inte haft med skrivande att göra har jag fått ge upp helt och hållet. Det har inte funnits tid helt enkelt. Ett av dem var att hålla en kurs och jag har nu alltså lite mer än två månader på mig att dra igång det arbetet. Innan året är slut ska jag ha bokat datum och lokal och satt ihop det material jag behöver. Inga ursäkter.

Jag har fått svara på mycket fler frågor om min bok och mitt skrivande än vad jag trott. Den absolut vanligaste frågan (som jag fortfarande försöker hitta ett bra svar till) är: Hur går det med boken? Den frågan verkar kanske inte så svår men den är knivigare än man kan tro. Än så länge har jag provat med: Bra, Sjukt bra, Långsamt, Det är ju såklart jätteroligt att den kommit ut, och Grymt. Men nu har jag börjat experimentera lite med svaren. Ibland svarar jag på hur det går med nästa bok för att se om det funkar bättre: Bra, den är snart färdig. Det kan lätt bli förvirrat men jag tror nästan man förväntar sig förvirrade svar av folk som skriver böcker.

Jag har försökt vara aktiv i forum som har med skrivande att göra. Och även blivit inbjuden till saker som jag inte blivit innan jag gått ut med att jag skriver. Som att läsa och kommentera andras skrivande.

Jag har läst fyra av fem av debutantbloggarnas böcker. Nu har jag precis börjat på Felicias bok och också fastnat i den så jag ska verkligen försöka hitta lite tid att läsa färdigt den. Det här är rekord för mig. Jag har inte läst så här många svenska författare samma år någonsin. Jättekul.

Jag har sålt slut på första upplagan av Arytmi.

Och nu är det bara tio veckor kvar av året och vi ska börja titta på ansökningar som kommer in för att ta över stafettpinnen från oss när nyårsdagen kommer.

Nu kör vi.

Pendelparanoia 2

FredrikMitt första inlägg på Debutantbloggen i år hade rubriken Pendelparanoia. Jag skrev om hur jobbigt det var att skriva på bussen eller tåget när någon satte sig bredvid. Det var jobbigt om någon satt för nära. Eller verkade vara någon jag ville verka normal inför. Det jag oftast gjorde var att bara packa ner datorn i väskan igen och sätta mig och lyssna på musik. Men någonting har hänt. Jag kom på häromdagen att jag har förändrat mitt busskrivande.

Jag satte mig som vanligt på bussen till jobbet och öppnade datorn för att skriva. Tio minuter senare hoppade det på en tjej i min egen ålder och satte sig bredvid. Ingen telefon att flippa mellan olika tv-serier i. Ingen bok att läsa. Hon bara satt där och åkte buss.

Det var inget konstigt i sig. Folk sätter sig på bussar varje dag utan att göra något annat än att bara åka. Jag märkte att hon satte sig där. Jag märkte att hon inte hade något annat för sig. Jag tittade ner i min text igen. Hmm vart var jag nu. Just ja… Dom tävlar till första brevlådan. Kul. Jag har fortfarande 30 minuter kvar innan jag måste kliva av. Då hinner jag precis skriva klart tävlingen. Hon sneglade lite då och då på min dator. Men det var inte förrän hon klev av jag själv reagerade på vad som hade hänt. Jag satt fortfarande och skrev. Jag packade inte ihop datorn och slutade skriva när hon satte sig. För ett år sedan hade jag gjort det. För ett halvår sedan hade jag gjort det. Men inte nu.

jag är inte säker på vad som har hänt.

Det kanske är för att jag har erkänt för folk att jag faktiskt skriver.

Det har gått 41 veckor av 2015 nu. Vi har bloggat 41 gånger var. Pratat lite mer varje vecka om hur det känns att skriva och att debutera. Det kanske är det. Jag vet inte. Men hur som helst så känner jag mig lite bekvämare att skriva bland folk.

Eller så skiter jag bara i om nån ser att jag skriver.

Eller så är det för att boken jag skriver nu inte har massa mörka passager med sex eller våld.

Eller så förstår jag att ingen annan bryr sig om vad jag gör när jag sitter på bussen.

Eller så har det här året med bloggande om att skriva helt enkelt gett ett terapeutiskt resultat också. Pendelparanoian kanske håller på att släppa.

Att smälta intrycken från bokmässan

FredrikFör lite mer än ett år sedan satt jag och min fru och pratade skrivande. Jag nämnde att det var lite lustigt att även fast skrivande är mitt största intresse känner jag nästan ingen annan som skriver.

Några veckor senare blev jag meddragen till bokmässan vilket blev lite av ett bryskt uppvaknande. Här var det folk som skrev överallt. Var jag än tittade satt någon och skrev eller pratade om författande. Och högt också. Det var som att bli inslängd i en bur med vilda skribenter. Det var så mycket intryck. En jättesal full med galningar.

Jag trodde jag var bättre förberedd i år. Men det är svårt att hålla en och samma tanke i huvudet när tre föreläsare battlar på tre olika scener om att höras över varandra. Man försöker koppla ihop bilden på kartan över mässan med området man står i samtidigt som någon knackar en på axeln och säger att de just såg Katarina Janoush eller någon annan författare medan hela kroppen signalerar att den exakt just i detta nu bara skulle behöva en kaffe.

Mm kaffe. Samma tanke som slog mig förra året slog mig nu igen. Innan jag har gått igenom mässan åt ena hållet har jag redan tänkt att det skulle vara rätt skönt att bara gå rakt igenom mässhallen och ut på andra sidan för att sätta mig på ett café och bara sitta där i lugn och ro. Men samtidigt skulle jag missa så mycket. Och så kan vi inte ha det.

Just då träffade jag Hanna Höglund (förra årets debutantbloggare) tillsammans med en av våra superläsare (Kära syster) och allting kändes plötsligt lite lugnare och efter det blev resten av mässan en lång skattjakt där vi gick och samlade på oss massor av nya böcker, idéer och bara hängde med trevligt folk. När tempot trappade av lite i montrarna mötte vi upp resten av debutantbloggare och gick till en bar som var så lugn att ett bibliotek skulle verkat högljutt och bara satt och snackade i flera timmar. Det var fantastiskt skönt att bara få sätta sig och smälta allt.

Så vad tar jag med mig?

Jag signerade böcker och såg tillräckligt många signeringar i lördags för att lära mig massor om både hur jag vill att signeringar ska gå till och hur de absolut inte ska gå till.

En glad överraskning; att massor av folk går runt på mässan, öppna för att testa böcker från nya helt okända författare.

Något jag inte alls var beredd på; att helt plötsligt stå och bli måttad för klädesplagg som ska ge mig bättre hållning.

Roligaste; att träffa läsare till DebutantBloggen och hinna prata lite mer med er.

Sämsta samvete; Att högen med böcker jag har att läsa hemma som nästan försvunnit nu igen når ända upp till taket.

Och mest av allt. Att när jag i bilen hem igår fick frågan från min fru om vad som gjorde störst intryck på mig svarade att det är att jag faktiskt känner ett helt gäng med samma intresse som mig.

Jag har liksom några kollegor.

Signering