Vad gör jag nu?

Det känns lite tomt. Lite som det brukar göra när något man har planerat för under en längre tid kommer och sedan är något som plötsligt ligger bakom en. Som julafton, en 30-årsfest, ett bröllop eller liknande. Allting som har med mitt skrivande att göra har snurrat runt den här boken och nu finns den redan ute i handeln och jag kan liksom inte göra någonting åt den längre.

Vad gör jag nu då? Vi satte upp tre mål för året i vår första lördagsenkät i januari och ett av mina mål var att skriva färdigt nästa bok innan sommaren. Jag har inte uppnått det målet. Ska jag vara helt ärlig så är jag inte i närheten men det är något jag borde ta tag i nu. Jag hade skrivit mer än halva när jag la projektet på is i november och så fort jag tänker på att ta upp det igen blir jag glad ända in i märgen så det är väl bara att spotta i nävarna och sätta igång. Skrev jag verkligen att den skulle vara färdig innan sommaren börjar? Jag måste kolla upp det finstilta, jag kanske skrev innan sommaren var över. Det låter ju rimligare.

Den har i alla fall arbetsnamnet Kärlek på en gul cykel och är en helt annan typ av bok än Arytmi. Inte samma mörker. Inget sex eller våld. Eller… inget sex och inte så värst mycket våld och eftersom boken är mer feelgood/komedi så är våldet ändå lite mer snubbelskojigt än någonting annat. Men jag känner det i hela kroppen. Det är dags att byta ut tomheten mot ett nytt projekt och det ska bli kul att börja skriva saker från början och att inte bara redigera redan skriven text.

En releasefest utan böcker… (nästan)

Jag är lite inne på samma spår som Thomas var inne på förra veckan. Releasevecka för boken och det var svårt att tänka på något annat. Det har inte känts som att det kommer vara en så stor grej men när det väl var dags var det liksom inte så lätt att släppa. Det blev inte bättre av att posten strulade med leveransen av böckerna. Jag skulle fått dem i måndags, två dagar innan releasefesten och det kändes som en evighetslång marginal men de kom inte i måndags. jag ringde posten bara för att vara säker på att de skulle komma på tisdagen (Jag brukar liksom inte vara ute i så här god tid men nu tyckte jag att …) och det skulle inte vara några problem. De skulle dyka upp på tisdagen. Det kändes fortfarande som en ok marginal men när jag kom hem efter jobbet i tisdags hade fortfarande inga böcker kommit. Just där och då blev det lite jobbigt så jag ringde förlaget och kollade om det var så att jag skulle kunna åka och hämta böcker från dem ifall de inte skulle komma på onsdagen heller. Nu tyckte posten också att det var lite struligt. Det var nämligen bara ett av tre paket som hade kommit till terminalen i veddesta där posten går vidare till Åkersberga och trodde inte längre att jag skulle hinna få dem innan helgen. Så jag laddade bilen med matsäck för att blåsa upp till Borlänge och hämta böcker från förlaget. Jag hade dock tur så jag behövde inte åka hela vägen till Borlänge utan vi kunde mötas i Uppsala.

Och med rätt god marginal ändå (1 och 1/2 timme) så hade jag böckerna i samma lokal som releasen skulle äga rum. Glädje.

Och allt gick bra. Massor av vänner och bekanta dök upp. Vi drack ungefär en miljon dagens och åt praliner som såg ut som omslaget på boken. Jag har bildbevis och allt.

Allt från det att vi staplar böcker innan festen.

Laddar med dagens

Laddar med praliner och delar ögon med författarn.

Signerar böcker.

Till det att det blåste upp så till den milda grad att vi höll på att förlora en del gäster.

Kort och gott, en helt snurrig vecka men sjukt kul och nu har jag äntligen boken. 🙂

Stort tack till Idébageriet i Åkersberga.

(Foton av Anna Skarin)

Visioner och visualiseringar

Jag kom på en kväll här i veckan att jag nått en vision jag satte för ett år sedan. Eller rättare sagt, min fru kom på att jag nått en vision vi satte för nästan ett år sedan. Då hade jag precis skrivit färdigt manuset till Arytmi och vi satt och pratade om hur jag borde göra när jag skickade in det till förlag. Vi ville ha någonting roligare än bara en text om mig och boken så vi började storma om ett bra sätt att presentera oss. (Mig och boken alltså 🙂 ) Efter några vändor fram och tillbaka kom vi fram till att vi kanske inte behöver uppfinna hjulet igen. (Har ni tänkt på att det alltid är någon som säger att man inte behöver uppfinna hjulet när man brainstormar?)  Jag menar, man presenterar ju böcker i bokaffärer hela tiden och det brukar ju fungera ganska bra. Så jag klippte ihop en bild som såg ut så här:

 

Och det blev den presentation jag skickade med boken när jag skickade in den i juli förra året. Jag var lite generös med hur många stjärnor boken hade fått ser jag nu. 🙂 Men vad ska man göra, jag måste ju tro på det jag gör. 🙂 Nu i veckan kom den upp på Adlibris och Bokus och då såg den ut så här:

Jag hade helt glömt att det var samma sätt jag presenterade boken på tills min fru sa det, men det var roligt att se att visualiseringen fungerade. Lite annat omslag, lite annorlunda text och lite andra detaljer som skiljer sig också men ändå väldigt lik. Men som det gamla djungelordspråket säger: Var försiktig med vad du önskar, du kan få det. Jag önskade nämligen också förra året att jag skulle gå upp tre kilo i vikt och nu kan jag inte bli av med dem.

Feedback, när du ska lyssna och vad du ska höra

Det bästa rådet om feedback jag fått är: Säg bara tack.

Feedback dyker upp i alla möjliga former. Ord, miner, gester, suckar osv. Vi får både frivillig feedback (alltså den vi ber om) och ofrivillig (den som kliver upp till en vid signeringsdisken och berättar att han minsann aldrig skulle missa sådana enkla grammatiska fel). Vissa är lättare att säga tack till än andra. Refuseringsbrev är en sorts feedback (kan vara ovärderliga råd att hämta där om de är bra skrivna), antagningsbrev är en annan.

Jag har lättare att ta negativ feedback än beröm. Jag har inga problem med att någon annan inte tycker det jag gör är jättebra. Oftast vet man redan vad som gick bra och vad som gick dåligt. Det är som när man slår en frispark i fotboll och bollen lättar över muren precis sådär som den ska men den flyger även över målburen och vidare över nätet som skyddar publiken för att till slut studsa på översta raden av läktaren och sedan försvinna i fjärran. När tränaren då kommer fram och säger: Luta dej inte så mycket bakåt när du skjuter, är det lättare att säga No shit Sherlock än tack kanske. Det är lite samma sak med skrivning. Även om det är svårt att få en bra överblick över sin egen text är det liksom inte helt omöjligt och man har i alla fall ett hum om det blivit bra eller riktigt jäkla dåligt. Ibland håller jag med om feedback och kan förbättra till nästa gång, ibland håller jag inte med… förrän dagen efter när jag fått smälta feedbacken och ibland struntar jag i den helt och hållet.

Beröm är värre. Ingen förväntar sig en förklaring när de ger beröm. Men det är svårt att inte börja hitta på nåt konstigt att babbla om när man får det. Jag har tränat på att ta konstruktiv kritik i olika sammanhang. Både i skolan och på jobbet. Att se vart på feedbacktrappan man befinner sig. Om man direkt förkastar det man hör, om man måste börja försvara eller förklara sig, om man förstår och om man väljer att förändra det man gör efter feedback. Men det är fortfarande svårt och lite extra svårt när det gäller positiv feedback.

Det finns modeller för att ge feedback. Two stars and a wish, pluss minus och härnäst, trafikljus och De Bonos tankehattar är bara några exempel. Googla på det så hittar ni hundratals. När det gäller ens kreativa handlingar, musik man skapat, dikter eller böcker man skrivit eller tavlor man målat är det lite extra känsligt. Och behovet av att ge feedback verkar vara lite starkare också. Man är så sugen på att hjälpa den där stackarns saten som försökt skriva en bok att man liksom bara inte kan låta bli så man slänger modeller och allt annat åt sidan och bara kör.

Öh, jag har läst din bok. Du vet att tillbaks egentligen stavas med a på slutet va?. Inte s.

Åh tack! Jag ska totally slå upp det och föra in det i nästa skrift. Vad tyckte du om slutet? Rätt ärtigt när…

Slutet? Öh, kolla stavningen där bara så läser jag nästa också.

Eller någon annan.

Visst förstår du skillnaden på tack vare och på grund av??

Jo jag vet skillnaden… Eh tack.

Men det finns väl positiva och negativa saker med allt. En positiv sak med att inte ge ut sin bok är att man slipper att andra läser den och sen berättar vad de tyckte om den. En negativ sak är att andra inte kan läsa den och berätta vad de tyckte om den. Prata om allt som var genialiskt bra med den och kanske även det som behövde jobbas ännu lite mer på.

Snart är det slutpratat från mitt håll och det är dags att sätta pengarna där munnen är. (Vet inte riktigt om det där funkade att översätta.) Men snart räcker det inte med att jag går omkring och säger att boken är bra. Andra kommer läsa den och feedback kommer börja trilla in. Det är lite läskigt.

Så jag sätter igång och övar.

Tack.

Tack tack. Det ska jag verkligen tänka på.

Tack tack. Tack tack. Snuff snuff.

Tack och hej.

Tack verkar vara det svåraste ordet att säga

Och ett extra stort tack till mina två underbara barn. Utan er hade boken antagligen blivit färdig två år tidigare… Eller hur man nu säger när man vill tacka sin familj i sin nyskrivna bok. Det finns massor av bra tacktexter i böcker men läser man ens vem en bok är dedikerad till. Jag brukar själv hoppa över den men alla kanske inte gör det. Neil Gaiman verkar vara intresserad. I dedikationen i Anansi Boys skriver han: Du vet hur det är. Man plockar upp en bok, hoppar till tack-sidan och finner än en gång att författaren har dedikerat boken till någon annan och inte till dig. Så han fortsätter sedan och dedikerar den boken just till dig.

Imorgon går Arytmi iväg till tryckeriet. Jag har flera gånger tänkt att det jobbigaste är över, att jag inte kan göra något längre utan att nu är det bara att luta sig tillbaka, sparka av sig shitkickerskorna, lägga upp fötterna på bordet och vänta på att boken kommer tillbaka. Men så kommer jag på något. Den här gången var det ett tack som dök upp. Helvete. Jag hade verkligen velat skriva en rad i början av boken till några som har inspirerat historien att växa fram. Det kanske inte är för sent. Jag misstänker att förlaget skulle velat se ett sånt här initiativ tidigare men Frida svarar att det visst går bra att skriva ihop nåt.

Så vad ska jag skriva då?

Jag gillar George R. R. Martins: For Phyllis, who made me put the dragons in till tredje delen av Game of Thrones. Men jag har inget så koolt som drakar med i boken. Min text kanske borde vara närmare Gillian Flynns från hennes Dark Places: What can I say about a man who knows how I think and still sleeps next to me with the lights off? Min fru vågar ju trots allt fortfarande umgås med mej efter att ha läst min bok.

Men annars verkar det mesta vara gjort redan. Peter Leeson har friat till sin fru i dedikationstexten. E.E. Cummings har sagt No thanks to: och sen listat alla förlag som nobbade boken. Man har tackat gud för inspiration eller sig själv eller alla andra på hela jordklotet.

Jag kanske gör det för svårt för mig. Jag kanske bara ska säga tack helt enkelt.

Snaran dras åt

Har ni sett Training day med Denzel Washington?

Den handlar om Jake (Spoilervarning) som är nybliven polis och nygift med ett barn på väg. Han får chansen att ta en plats i den tuffaste gruppen på hela distriktet. Undercover. Några hundår på gatan är allt som behövs för att sedan kunna flytta upp till det han verkligen vill göra. Bli utredare. Första dagen på nya jobbet visar det sig att chefen, Alonzo, är ett riktigt svin. Alonzo lurar honom att röka på och hotar sedan med att sätta dit honom i interna drogkontroller. Jakes ljusa framtid är som bortblåst, han vill bara tillbaka till kontoret och berätta allt för polismästaren för att kunna ta sig tillbaka till det han hade innan. Men det är inte så enkelt. Alonzo skyller också ett mord på Jake och till råga på allt ser också Jake sin chef lämna stora summor pengar till polismästaren och borgmästaren i staden. Allt detta innan lunch. Jake är i en jättejobbig situation. Snaran dras åt. Det finns ingen väg ut.

Eller som det skulle kunna se ut på vilket IT-jobb som helst i Sverige.

Du sitter där på jobbet när stressen bryter ut som svett i pannan. Klockan visar tio över på ett möte som skulle hållit på till prick och du drömmer dig bort till fotbollsturneringen i helgen. I år är det er tur. Nya matchställ och ny mittback, vinst är det enda alternativet. Mötena med IT drar alltid ut på tiden. Du tittar på klockan en gång till, helvete, massagetiden började prick. Järnspikar. Nu har fysiologerna bara 20 minuter på sig att få bort den där spänningen i låret. Benet måste bara fungera på lördag om du ska hålla hela vägen över bron och kunna kliva in som lagets kanon. Mötet tar äntligen slut och på vägen till massagerummet stoppar chefen dig för att prata om en produktionsbugg som precis hittats. En bugg som senare visar sig vara by design och alltså helt ointressant. Samtidigt ringer frugan och undrar om du kom ihåg att köpa de nya skorna till barnen som ska på utflykt dagen efter. Fan fan fan. “javisst gummi, såklart jag gjorde.” Mental notering att sticka ut under eftermiddagen och fixa det. Nästan framme vid massagrummet nu. Benet sticker till. Nära krampupplevelse. Telefonen burrar till av ett mail. En bil står parkerad på grannföretagets parkeringsplats. Flytta den ASAP. Åh nej!! Ok, flytta bilen snabbt snabbt så hinner du med sista tio minutrarna av massagen. Det är bättre än ingenting. Du vänder siktet från massagerummet till hissen men innan du hinner passera receptionen knackar någon på din axel. Det är kontorskoordinatorn. “Du, vi saknar häftklammer. Du råkar inte känna till något om det?” Hon tittar misstänksamt. Du stoppar händerna i fickorna snabbt, men drar ut dem fort igen när du sticker dig på något vasst. Hur kan de ha hamnat där? Du skakar oskyldigt på huvudet.

Det här är någonting ni alla kan känna igen er i antar jag. Ni som skriver i alla fall. När snaran dras åt. När allt börjar gå sämre och sämre för huvudpersonen. Ge henne något fint (en sak eller ett mål) och ta det sedan ifrån henne bit för bit tills hon slutligen befinner sig i en situation hon omöjligt kan klara sig ifrån.

En regel man ofta pratar inom skrivande är att varje stycke ska sluta värre än det började för huvudpersonen. Dra honom/henne längre ner i träsket tills det är helt omöjligt att slippa ut. Jag läste Bruce, biografin om Bruce Springsteen i somras och fick precis den känslan. Boken beskriver en av världens mest framgångsrika karriärer men vid varje avsnitts slut får man ändå känslan av att allt är på väg att gå åt helvete. Åhnäeej hur ska han lyckas nu? Producenten ringde aldrig tillbaka och radiostationen hade stängt när de kom fram. Panik. Otroligt duktigt berättat när man vet slutet på historien och ändå känner rakt igenom att allting är på väg att braka ihop som ett korthus.

Prison Break använder tekniken till det extrema. Där är allt hopplöst förlorat tre fyra gånger per avsnitt bara för att gå och bli ännu mer hopplöst förlorat några minuter senare. Och det roliga är att det fungerar. Kolla tredje säsongens sista avsnitt av Dallas om ni tvivlar. Helt fantastiskt hur mycket skit man kan kasta på en och samma karaktär.

Lanseringen av Arytmi är bara en månad bort. När jag skrev boken använde jag en riktig adress till en av de värsta delarna av historien, jag tror inte att jag ändrade den. En grafikervän ringde nyss för att diskutera omslaget till boken och berättade att bilden inte har tillräckligt hög upplösning för att tryckas och som om inte det var nog skulle jag ha fått korrekturen redan men den har inte kommit. Om tolv dagar ska jag ha fixat alla ändringar och skickat tillbaka den till förlaget. Hur ska det här sluta? Blir det någon bok överhuvudtaget?

Snaran dras åt…

Mentorskap och skrivande

Ute i arbetslivet har jag de sista fem åren haft olika mentorer. Det började med att jag skulle få en ny tjänst och min företrädare och jag satte upp ett mentorskap för att underlätta övergången. Jag är utbildad systemvetare men skulle ändra arbetsuppgifter helt och hållet och behövde mer hjälp än bara kurserna i projektledning jag gått. Det var antagligen hennes idé. Hon är den mest praktiska och bästa projektledaren jag träffat. Jag använder faktiskt en liknelse hon gjorde mellan Pulp Fiction och projektlederi i min bok. Vi bokade in ett möte i veckan där vi gick igenom vad som hänt sen sist. Jag kunde ställa frågor och fick samtidigt feedback på allt möjligt. Hon var ofta med på samma möten och hade bra insyn i mina projekt.

Jag är från Universitetsvärlden där allting är väldigt teoretiskt men jag tror egentligen på lärlingsskap och tight coachning när man lär sig något nytt. Ta simning eller boxning till exempel. Där har man någon som tittar på en hela tiden. Studerar en och kommer med förslag på ändringar för att rätta till brister eller utveckla sina styrkor. Varför gör man inte så på jobbet? Min utbildning var helt och hållet teoretisk och jag önskade hela tiden mer praktisk erfarenhet innan jag kom ut och skulle börja jobba. Jag är fortfarande lite avundsjuk på de som går KY utbildningar. (YH nuförtiden) De har två långa praktikperioder och även om utbildningen är kortare än på Universitetet kliver de rakt in i projekten när de är färdiga.

Nu har jag en ny mentor. Utanför företaget. Vi försöker träffas en gång i månaden. Hon ser saker ur helt andra vinklar än jag och ifrågasätter val och saker jag gör på jobbet på ett sätt som inte blir kritiskt eller konstigt. Hon ligger på en annan nivå än mig när det gäller ledarskap vilket gör att jag lär mig hur mycket som helst. Anna, du borde bli årets chef varje år.

Men varför tjatar jag om mitt arbete här? Jo… jag skulle vilja ha en mentor när det gäller mitt skrivande också. Helst någon inifrån branschen. Antingen en författare som har gett ut ett gäng böcker redan eller en lektör, förläggare eller redaktör (Jag vet inte ens om det är olika yrken eller bara olika uppgifter för samma person, men det skulle jag vetat om jag hade haft en mentor.)

Jag har en skrivkompis och får massor av bra feedback där, men vi är liksom på samma stapplande nivå. Jag skulle behöva en Obi Wan till min Luke Skywalker. Någon som tvingar ut en på äventyr fast man inte riktigt har mod nog att lämna farmen bakom sig. Vart är du, min framtida mentor? Ta ditt samhällsansvar och kliv fram nu! 🙂

Hmm…

Jag kanske får sätta ett nytt mål för mig själv. Innan året är slut ska jag ha skaffat mig en mentor för skrivandet.

Det här är mitt andra inlägg om att jag inte vill göra allt själv. Först inlägget om att skriva i team och nu det här. Va fan Fredde, sätt dig bara och skriv. Hur jävla svårt ska det va? Men det är inte det. Det är inte så att jag inte gör det annars. Det är bara det att det är väldigt väldigt långa projekt och jag tycker om effektivitet. Jag älskar att skriva, men efter ett år är vilken text som helst en pina så alla tips man kan få som drar ner tiden är bra tips. Jag siktar ändå på att skriva, vad var det nu, 45 böcker innan jag lägger av. Jag har liksom inget behov av att kunna sitta efteråt och säga att jag är helt självlärd utan tar hellre hjälp och blir mer effektiv. Och ja, ok då, jag kanske är lite ensam av mig också. Det är aldrig roligt att vara ensam.

Det där med att sälja sin egen bok

Ok, då har jag nått fram till en punkt där jag ska börja sälja min egen produkt och den första tanken som dyker upp är: Åh nej, visst skulle det vara mycket lättare att sälja någon annans produkt eller att någon annan säljer min produkt. Annars måste jag stå här och säga hur fantastiskt bra min egen bok är för att någon annan ska vilja köpa den. Nu råkar det kanske vara så att jag tycker att den är något i hästväg. Ett verk av ett geni. Något som jag har svårt att se en annan framtid för än att den kommer bli en kioskvältare men för det första: är jag partisk och räknas knappast som ett trovärdigt vittne och för det andra: är det bara varannan gång jag läser den jag tycker så. Varannan gång är allt fantastiskt och varannan gång är allt fantastiskt uselt.

Jag är bra på att prata upp saker innan de händer. Det är lite det jag gör. Allt ifrån go-kart tävlingar på jobbet till tennismatcher med brorsan till brännboll på kollo. Det är något jag har gemensamt med Vincent i Arytmi. I hans fall är det något positivt. Han lever ju på att överdriva. I mitt fall, kanske inte alltid positivt.

Så hur gör jag då? Det är fult att prata upp sig själv. Det är svårt att sälja sig själv. Det är jobbigt och konstigt men ju närmare jag kommer utgivning desto mer inser jag att marknadsföring och sälj är en stor del av skrivandet. En del jag inte var riktigt beredd på.

Jag måste vänja mig vid att prata om att jag skriver. En sak jag har listat ut är nämligen att det är lättare att marknadsföra sig själv om man kommit ut ur skrivargarderoben. Ingen köper produkter de inte känner till, hur bra de än är. Överst på listan över saker att göra är alltså att komma ut och det kan jag bocka av. Jag är ute. Jag bloggar om det. Och jag slänger även in godtyckliga meningar om min bok i massa möjliga och omöjliga konversationer bara för att vänja mig.

Förlaget säljer genom sina kanaler. Och jag ska försöka hitta mina egna. Lokala bokhandlare är ett bra ställe att börja. Jag har en lista över vilka jag ska kontakta men jag har ju inte någon fysisk bok än. Det är det enda som stoppar mig. Eller… gör det det? Hmm av någon anledning tar det emot att.. Äsch. Nu när jag skrev om det känner jag att den ursäkten inte håller. Jag måste kunna börja sälja in boken innan den är tryckt. Jag får sätta upp de möten jag behöver sätta upp. Bok i hand eller inte.

Hur gör man för att komma åt större kedjor typ Akademibokhandeln eller andra stora kedjor? Ska jag ens bry sig om dem? Jag kanske ska lägga min energi där den får störst effekt istället. På nätförsäljning. I min situation är det den kanal som kommer att användas mest. Adlibris och Bokus alltså. Så hur gör jag för att synas där?

Ett råd jag får från alla möjliga håll när det handlar om försäljning är: du borde skriva en trilogi. Mjau… som jag skulle sagt om jag var mer katt. Det är för sent. Med den här boken i alla fall. Min bok är inte en del av en serie. Jag har ett annat sätt för mina karaktärer att återkomma lite då och då i mina böcker, ett sätt som också råkar vara så bra att det skulle kunna rädda världen från TV-serier som dras ut för länge. Tänk er Heroes, Prison Break eller Lost om de avslutats precis när de borde. För er som inte kommer ihåg dem. Ni skulle kommit ihåg dem med glädje i blick om de slutat efter två säsonger. (En säsong i Heroes fall.) En fantastisk idé för att göra världen bättre alltså men det är bara en bi-produkt och ingenting jag ska utveckla här…

Ehum… tillbaka till ämnet. Marknadsföring. På nätet. Bokus och Adlibris. Hur ska jag marknadsföra mig där? Hur syns man bäst? Hur har andra gjort? Jag får ta och lägga upp en plan med min digitala marknadsförare. Jag har faktiskt en. Typ… Jag har en i släkten, 🙂

Boktrailer. Jag har både läst diskussioner om boktrailers och sett några stycken på nätet. Och idéer saknas inte, behöver bara skaka liv i mina gamla animeringskunskaper i flash för att kicka igång den. Om ni inte sett några trailers för böcker förut kan jag rekommendera att söka på “boktrailer” på youtube. Det är massa kul som dyker upp där.

Bibliotek. Förlaget skickar recensionsex till bibliotek och beroende på deras recension köper de in den eller inte. Men det är nationellt. Jag borde kunna prata med mitt lokala bibliotek. Om jag tar i lite mer än så borde jag kunna prata med alla bibliotek jag kan cykla till eller ok… ta mig med bil till inom en viss omkrets hemifrån. Både för att se om de vill ta in boken och för att hålla bokkvällar.

Ok, nog pratat. Jag gör det. Jag sticker ut och säljer…

Jag ska bara… Öva på att pitcha boken först. Hittade en grym länk på Google. Här är 10 minutes to the perfect elevator pitch: http://selfpublishingteam.com/think-fast-10-minutes-to-the-perfect-elevator-pitch/

Så ok… Nu då…

Djupt andetag.

Jag ger mig ut nu… och säljer…

Vi hörs!

Hej…

Nu går jag…

När som helst…

A-story och B-story

B-story beskrivs på Wikipedia som en underordnad tråd till handlingen. En stödjande sidohistoria för huvudhandlingen, A-storyn. För mig har A-storyn de senaste månaderna mestadels tagits upp av Arytmi. Att skriva färdigt boken, redigera texten, få till ett omslag, redigera texten igen, blogga om boken och till sist jobba för att få ut i så många affärer som möjligt. Det har inte funnits tid till något annat.

B-storyn är ofta en kärlekshistoria. Något som ger läsaren lite andrum. När spänningen stegras och stegras i huvudhistorien tills tempot inte kan höjas mer utan att explodera låter B-storyn läsaren andas lite. Få ner pulsen från rött innan nästa höjning, nästa kris. B-storyn i Arytmi är också en slags kärlekshistoria. Den är ganska hårt kopplad till huvudspåret men sticker ut på några egna äventyr också och förstärker även temat i boken lite extra.

Förra veckan skickade jag in en ny version av manuset till förlaget och mitt eget huvudspår pausar för en tid. Get mig lite andrum. B-storyn kickar in och jag kan ägna mig åt annat. Kanske ägna lite tid åt min egen kärlekshistoria. Lite blommor och ett gott vin eller bara unna oss tiden att umgås lite mer. Våren är här. Fåglarna sjunger, grillen åker fram, gatorna sopas och… Hmm Gatorna sopas. Det betyder att… Kanske är det träningen som ska få lite mer plats de närmaste veckorna. Om gatorna är sopade borde också alla skateparker vara nysopade. Visst bubblar det liksom i en när man hittat en ny skatepark? Bubblar… Hmm det verkar som att hela Mars fullkomligt bubblar av releasefester för nya böcker. Jag kanske borde ta mig till några fler.

B-storyn brukar ju som sagt vara ganska tight kopplad till A-storyn och det är alltid så spännande att läsa något från en helt ny författare så jag behöver kanske inte röra mig så långt ifrån skrivandets värld. Det är inte mer än en dryg månad kvar till min egen releasefest, några studiebesök innan dess borde jag hinna med. Releasefest… Då behövs det inbjudningar. Och lokal måste bokas. Och snittar ska bakas. Och massor av “dagens” ska hällas upp.

Det här andrummet verkar lida mot sitt slut. A-storyn suger tillbaka mig till nästa del av processen. Försäljningen. Hur gör man om man inte har ett jätteförlag i ryggen med alla möjliga breda säljkanaler. Vilka kan jag vända mig till? Vad borde jag säga för att få dem att vilja sälja min bok? Jag fnular vidare här och fortsätter med sälj nästa vecka.

Slutredigering och releasedatum

Dags för slutredigering. Idag skickar jag in sista versionen av manuset till förlaget (innan korrekturläsningen dvs) och jag har samtidigt fått ett releasedatum för boken.

Efter 40 år har jag äntligen lärt mig skillnaden på var och vart. En fördel när olika personer börjar läsa ens material är att man får så olika input från alla. Nu senast fick jag höra att jag skriver tillbaks istället för tillbaka och vart istället för var. Jag har tyckt att jag själv varit den värsta ordpolisen i hela vilda västern men så faller jag dit på så enkla grepp alltså. Jag gillar vart, och har ända tills nu tyckt att det går bra i de flesta lägen. Ordet stör mig faktiskt inte alls även om det hälsar på vid de mest olämpliga tidpunkter. Men så säger jag också “någon timme” och tror att det betyder några timmar.

En annan sak jag lärt mig på senare år (läs:sedan jag blivit antagen) är att många anlitar lektör innan de skickar in sitt manus till förlag. Det är ju jättesmart. Varför har jag aldrig tänkt på det? Huvudet känns plötsligt som segkola som inte kommit på tanken tidigare men det har på något sätt känts som att det är en del i processen efter boken blivit antagen. Men nu vet jag bättre. Man får alltså göra det innan man skickar in. Nästa gång jag skickar in manus till förlag ska det ha passerat en lektör först.

Jag fick lektörens kommentarer för några veckor sedan och har sedan dess fokuserat på att täppa igen hål i historien. Hål som jag trodde att jag redan täppt till. Mina två sista genomläsningar har bara handlat om att få ihop alla olika trådar, men fick trots det ändå kommentarer om delar av historien som jag nu förstår att ingen annan än jag har någon chans att förstå.

Det är läskigt att gå in lite här och lite där och ändra på saker. Kan jag ändra på vad som helst utan att tonen i scenen förändras? Det är svårt att få rätt överblick när man går in och ordnar små detaljer här och där. Jag har mest ändrat småsaker, men även gjort en ganska stor förändring som får påverkan tvärs igenom hela historien. Jag tror att jag lyckats ändra rätt saker på rätt ställen nu. Håller tummarna.

En annan känsla jag inte gillar är att det jag skriver nu är final. (Engelskt uttal på sista ordet i förra meningen) Allt jag gjort tidigare har känts som att: det är ingen panik, jag kan alltid gå tillbaka och fixa till det senare men nu börjar känslan av panik krypa in. Det blir liksom inga mer förändringar efter det här.

Igår söndag skulle mina fixar av lektörens kommentarer vara färdiga och nu tar korrekturläsningen vid. Det ska bli intressant. En till som går igenom texten och säkert kommer påpeka helt andra saker jag missat. Nu har jag ju ändrat alla “tillbaks” och använder bara “vart” i sammanhang där man kan svara “hit” eller “dit” om man använder ordet i en fråga. Det ska bli spännande att se vad som dyker upp nu. Jag lär mig i alla fall sjukt mycket av varje vända vi tar det här.

Releasedatum är också satt nu. Det blir den 30de April. Valborg alltså. Spännande.

Att redigera på semestern

Vad döljer sig under ytan, eller vilka monster döljer sig i vattnet? För att försöka svara på Thomas fråga på mitt förra inlägg måste jag säga: en hel del. Man planerar inför semestern, då man ska hinna göra allt det där man aldrig annars hinner, antecknar vilka delar som ska redigeras och vilka böcker som ska läsas och sen sitter man där vid poolen på hotellet eller på stranden vid Floridas östkust och tankarna far bara iväg. Vad döljer sig egentligen här i Miami? Det är svårt att inte låta blicken svepa efter båtar som heter något i stil med A Slice of Life, eller att fundera över vilka personer på stranden som oroas över att the dark passenger följer med dem ut ikväll, sittandes på axeln, viskandes.

Fokus Fredrik.

Ok. Sista versionen av manuset ska vara inlämnat om en vecka. Jag borde redigera lite, eller i alla fall blogga. Hmm ingen internetuppkoppling. Tina gav mig ett uppdrag förra veckan. Bokaffärer. Bilder. Få se nu…

Jag kom aldrig till Britto Central, men har lyckats fånga en hel del bokaffärer och topplistor på bild.

Intressant. Ser ut som att jag lyckats träffa topplistan för dudes who lost their shirts (klicka på bilden och undersök själv) men det är faktiskt Publix egen topplista över bästsäljande pockets.

Var också på Books-a-million.

Men min favvo är fortfarande Barnes & Nobles. Både deras topplistor och själva affären. Fick tyvärr inte med mig något kort därifrån. Men det jag kan säga är att Amerikanerna är bättre på bokaffärer än vad vi är hemma. Mycket bättre. Men infrastruktur, not so much. När det gäller Internet är det som att hoppa tillbaka tio år i tiden. Och en hel del annat känns ganska omodernt, men dom har palmer och stranden ser precis ut som stranden i Åkersbergas Beverly Hills i min bok, och vid närmare eftertanke, Miamis skyline är misstänkt lik Stockholms skyline i Arytmi.

Så vad döljer sig under ytan egentligen? Vi har hittat sköldpaddor, rockor, sjöhästar och snäckor men ingenting muterat Johan. 😦 Inte en endaste muterad liten krokodil. Det som döljer sig är nog samvetet. Samtidigt som det är bästa tiden med familjen på hela året, när vi kan vara tillsammans och bada, gå på bio och bara mysa så gnager det dåliga samvetet. Borde skriva. Borde fixa till just det där stycket som jag tänkt på i flera veckor nu. Det är svårt att redigera på semestern men snart är vardagen här igen och då…

Kaffe och munkar på Barnes & Nobles i Boca Raton

Jag agerar utrikeskorrespondent åt Debutantbloggen den här veckan och rapporterar live från Florida. Inte samma extrema väder här nere som New York varit utsatt för men ingen sommarvärme heller. 15 grader när vi landade i torsdags, lyckas på nåt sätt alltid träffa lågtrycken när jag åker hit, men imorgon har vi blivit lovade 27 gradig värme. För några veckor sedan upptäckte jag John Greens helt fantastiska bok Paper Towns och drömde mig bort till Orlando och vips, så glider jag nu runt i hans gamla områden Orange county och Kissimme och letar efter varenda gata och plats som refereras till i boken. Har inte lyckats hitta någon än förutom Sea World dock. 🙂

Förutom att hänga med familjen i Orlandos temaparker jag gett mig själv uppdrag att utforska amerikanske skateparker, bokaffärer och topplistor samtidigt som jag försöker hitta lite tid till den sista redigeringen av Arytmi. Än så länge har jag betat av Barnes & Nobles i Boca Raton, tycker verkligen om deras miljö där man uppviglas att hitta massor av böcker, ta dem till fiket och den djupaste fåtöljen och bara läsa medan man dricker kaffe och äter munkar. Nästa officiella uppdrag är att hitta och avnjuta bokaffären Books a Million i Sarasota åt Christina Tina Lindström. Det kommer förhoppningsvis en rapport senare i veckan Christina.

Imorgon blir det Legoland med barnen och i övermorgon hade jag siktat in mig på Borders som var min absoluta favorit bokaffärskedja tidigare men nu fick jag precis höra att de har gått i konkurs. Hmm nyheter når inte mig så snabbt verkar det som. De gick under 2011 enligt Google.

Såg att Barnes & Nobles topplista inte alls liknar Akademibokhandelns lista över engelska pocket, vilket var intressant. Jag trodde de skulle vara nästan identiska. Men jag gillar böckerna bättre på den amerikanska listan och skateparkerna är både fler och större än hemma. Resultatet är 2-0 till Florida just nu. Men redigeringen går sådär så Sverige lyckas kanske knipa en poäng ändå.

Vad säger ni Johan, Christina, Felicia och Thomas. Har ni något mer uppdrag åt mig? Lite grävande journalistik när det gäller stränder, solbrända axlar eller somriga drinkar kanske, det är bara att hojta.

Tillbaka till er i studion.

Intressanta siffror för författare

Dagens inlägg är inspirerat av Wikipedia. Jag började skriva ett inlägg om siffror men fastnade flera gånger för att jag inte hittade tillräckligt många som var tillräckligt intressanta men jag är helt övertygad om att vi kan lösa det här tillsammans. Hjälp mig fylla i de siffror som går att fylla i här. Använd kommentarsfältet för att svara så för jag in det i inlägget. Och har ni andra siffror jag inte nämnt här så lägg till de också.

Ända sedan jag var liten har jag tyckt om siffror. Vissa mer än andra. Treor till exempel, mycket mer tilltalande än sjuor och åttor. En sjua är liksom alltid lite att slå en sjua och en åtta för ju genast tankarna till minigolf. Solen skiner, måsarna skriker, glassen smälter i handen och man slänger en längtansfylld blick bort mot badet samtidigt som brorsan ropar, ”Ska jag rita en kringla på en gång? Så får vi det överstökat.” Lite ångest alltså men i regel tycker jag om dem, alla siffror, och skriver man böcker är vissa siffror extra intressanta.

Hur många ord borde jag skriva om dagen för att hinna färdigt med boken innan ragnarök? Stephen King skriver två tusen, själv skriver jag tusen, även om jag inte skriver precis varenda dag som han verkar göra. Hur många ord är det i en genomsnittlig roman? Mellan 75 och 95 tusen? Min är 85. I teorin skulle jag alltså kunna skriva en bok på 85 dagar. Förutsatt att jag placerat alla ord i rätt ordning på första försöket. Jag tror att jag kan vara helt ärligt i den här sammanslutningen och berätta att så inte var fallet eftersom det tog mer än ett år att skriva den och nu när jag ska ge ut den tar sig lite nya siffror in i bilden.

Hur många böcker har en genomsnittsdebutant skrivit innan han/hon blir antagen av förlag? Min siffra är 3. Vilken är er? Hur många böcker säljer en förstaboksförfattare? Jag hör olika från olika håll men de flesta verkar landa någonstansch runt 1000 ex.

Hur mycket får man som författare per bok som säljs? Mellan 20 och 40 kronor per inbunden bok beroende på kontraktet verkar det som. Vad får man per pocket? ___

Hur många böcker måste jag sälja för att nå en av topplistorna? Alltså Bokus eller Akademibokhandlen, Adlibris, Boktoppen, CD on eller Bokrecension(10 om dagen, 70 i veckan, 280 i månaden?)

Hur många böcker måste jag sälja för att nå toppen av boklistan? (100 om dagen, 700 i veckan, 2800 i månaden?)

Jag har precis fyllt 41. Vad är egentligen den genomsnittliga åldern för debutförfattare: Jag har för mig att jag hört mellan 36-40. Vad har ni hört? Hur ser procentfördelningen ut mellan kvinnor och män?

Hur många böcker är en karriär? Svårt att säga. Författarförbundet kräver två släppta böcker innan du ens får kalla dig författare. Så minst två. Och alla vi vet att skriva är beroendeframkallande så jag räknar med att man inte kan sluta. Fortsätt pumpa ut en bok om året tills du döden dör och karriären blir plötsligt 40 böcker i runda slängar (låter mycket) förutsatt att du lever till snittåldern. Några fler böcker om du är kvinna då eftersom ni lever längre. Hur många böcker släpper en författare i snitt under en karriär?

Hur många manus får ett förlag in per år? En väldigt varierande siffra såklart, beroende på storleken på förlaget. Och av dessa, hur många böcker ger de ut? Mellan 1000 och 3000 tas emot på de större förlagen per år och mellan 50 0ch 100 ges ut.

Kommer jag komma fram till någonting vettigt i det här inlägget? Antagligen inte. Men det kan vara intressant ändå. Och varför gillar jag egentligen treor bättre än de andra siffrorna? Det är svårt att säga, kanske bara helt vanlig gammaldags skrockfullhet där treor sägs ha en inneboende kraft eller kanske för att jag innerst inne någonstans känner på mig att jag kommer sälja exakt tre miljoner böcker under min karriär. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det. 🙂

Skrift ovan i fetstil är alltså ingen absolut sanning utan det är just de siffrorna jag vill ha hjälp med att fylla i. Fyll i om de saknas och rätta om ni anser att de är fel.

Hoppas ni får en helt fantastiskt dag!!

Mallar, modeller och dramaturgiska valar

“Jens Lapidus, äsch han följer ju bara en deckarmall.”
Det var en helt vanlig dag i en kodares liv. Ett bråkande designpattern slukade all min uppmärksamhet och morgonens skrivproblem var som bortblåst. Även fast jag hade gjort det igen. Fastnat i skrivandet efter 20 sidor.
“Han följer ju bara en deckarmall.”

Ögonbryn uppåt sträck. Jag vände mig om mot de som pratade utan att säga något. Hjärnan var upptagen med att processa två ord.
Designpatterns.
Deckarmallar.

Resten av teamet var tysta, de tittade bara på Bobo (min arbetskamrat, inte skogstrollet) som frustrerat fortsatte. Hur kan man sälja så mycket böcker om man bara följer en mall? Jag hörde vad han sa men avkodade inte meddelandet utan vände mig tillbaka och började googla på templates för att skriva böcker. Hur kunde jag inte ha tänkt på det tidigare? Såklart det finns en massa material om skrivande. Visst är det härligt hur man kan sitta med svaret på nästippen utan att se det. Jag hade flera gånger försökt skriva något som var längre än en novell men alltid fastnat efter 20 sidor. Det här förändrade saker och ting. So, you’re telling me there’s a chance.
Handgnugg o häxskratt. Hehehe.
Mallar alltså. Håll i hatten Google. Jag ska gåggla skiten ur writing templates. Eller… Det här var kanske på Altavistas tid, men hur som helst. Överst bland sökresultaten hittade jag the snowflake method, vilket var precis det jag letade efter, även om det inte är en mall i sig utan mer ett arbetssätt. Jag slutade leta där, använde den till nästa projekt och nästa projekt och sökte inte på mallar igen förrän två år senare.

Det här var innan både Writing For Dummies och How To Write A Novel Using The Snowflake Method som båda tar upp metoden. Allt som fanns var den korta beskrivningen på några A4 som ni kan hitta här:

http://www.advancedfictionwriting.com/articles/snowflake-method/

Och här kommer en ännu kortare version. Extremsammanfattad och snabböversatt.
1 Skriv ner vad boken ska handla om i en mening.
2 Utveckla den meningen till en hel paragraf.
3 Gör steg 1 och 2 för varje karaktär i boken. Namn, storyline, motivation, mål, konflikt.
4 Ta varje mening från steg 2 och utveckla till en egen paragraf tills du har en hel synopsis av boken.
5 Skriv en helsidas beskrivning av de viktigaste karaktärerna och en halv sida var om resten av karaktärerna.
6 Ta din synopsis och utveckla varje paragraf till en längre och mer detaljerad beskrivning.
7 Utveckla alla karaktärer i boken tills du har allt från födelsedag, historia, och motivation till mål förändringen varje karaktär kommer att genomgå under berättelsens gång.
8 Lista alla scener du behöver i boken för att ta dig från platsen där historian börjar till där den slutar.
9 Ta varje scen ur listan och ge dem mer information. Var utspelar den sig, vad är konflikten i scenen, beskriv vad som händer i varje scen.
10 Skriv ett första utkast.

Det jag hade saknat var en överblick över historien jag berättade. Någonting som hindrade mig att gå vilse i detaljerna och nu tvingades jag ta fram det innan jag fortsatte skriva resten av boken.

Jag kanske ska lägga till att jag aldrig lyckats följa en sån här mall till punkt och pricka. Men bara förståelsen att folk faktiskt strukturerar upp saker innan de skriver gav mig massor. Alla sätter sig inte bara vid skrivmaskinen och låter berättelsen komma till dem genom någon slags uppenbarelse som jag läst om för många gånger i intervjuver med kända författare. Letar du efter hjälp så finns hjälp att få. Allt ifrån dramaturgivalar…

till spänningskurvor

till rena arbetsböcker eller fylla-i mallar som Save the cat av Blake Snyder. (Lite extrem men med massor av nyttig information) Det finns tusentals sidor med material för den som söker. Sök på “templates/structure for writing novels” (både text och bilder), kolla pinterest för “Writing” eller “Author” eller “Writing process” så får ni allt från nedladdningsbara pdfer till boktips till helt fantastiska känslohjul. Och om ni inte gillar templates så finns det i alla fall tillräckligt för att ni ska kunna namedroppa hundratals tekniker ni valt bort att använda.

Så tack Bobo för för dina frustrerade utlägg om Snabba Cash. Det skonade mig år av frustration. Nu använder jag en blandning av olika mallar och metoder. Några snöflingor här, en räddad katt där och några stänk av Master Plots. Allt med sången från en dramaturgisk val som backdrop medan jag bygger väggen med post-it lappar som till sist blir nästa bok.

Vad använder ni?

Bilder är lånade från:
http://kreativtskrivande.blogspot.se/2013/04/berattelsekurvan.html
och
http://gangles.ca/?s=three+act&post_type=post

Nära verkligheten

Vincent, huvudkaraktär i min bok, står med tårna över kanten, precis på väg att falla ner i en sjugrönjävlars livskris. Ända tills nu har allting gått som på räls. 40 år utan några som helst problem. Så vad säger ni? Är det inte dags för Vincent att hamna i lite trubbel? Snubbla in i en liten uppgörelse mellan två brottsorganisationer kanske. Va lite mer Hank Moody, eller gå vilse i våld och droger.

Jag har fyllt 30 exakt tio gånger nu, tycker att man fortfarande borde få ha roligt och har börjat åka skateboard. Åldersmässigt är jag nära Vincent och ligger i riskzonen för en liten kris snart. Mitt i en enligt vissa. Om jag beskriver att Vincents fru är utrustad med en fotomodells långa lemmar, är det för att jag drömmer om ben som kan lindas två varv runt en istället för ett varv som min fru klarar av?

Nej. Men jag kan se vart frågan kommer ifrån.

Jag använder mycket jag ser omkring mig som inspiration. Skulle folk i min närhet känna igen situationer ur mitt liv? Absolut. Men inte mer än att kanske kunna se vad jag blivit inspirerad av. Jag hittar på en stomme och sen blandar jag in tillräckligt mycket verklighet i fasaden för att få den att kännas någorlunda trovärdig. Är det inte så alla gör? Broderar verkligheten tills den blir spännande nog att berätta om.

Inom KBT pratar man om katastroftankar, när man tolkar en situation som mycket värre än den egentligen är, och för varje varv man tänker igenom den så blir den bara värre och värre tills hela jorden är på väg att gå under. Jag är gammalt Stephen King fan. Han skriver för att bli av med sina demoner. Jag använder mina mest extrema tankar för att skapa roliga eller obehagliga situationer. Att skriva kanske får ut tankarna ur systemet. Rensar upp bland både de katastrofalt hemska och de katastrofalt roliga. Vad är det absolut läskigaste som skulle kunna hända i den här situationen? Tänk va förvånad han skulle blivit om hon istället sagt det här… och så vidare. Vi tar saker vi ser och drar det ett varv längre eller tio.

Allting stort som händer i historien är påhittat. Any resemblance to real persons, living or dead (or undead om man skriver skräck Johan, blink blink), is purely coincidental.

Jag och Vincent har av en likhet till, några av våra kolleger har samma namn. Betyder det att Vincents jobbar på samma företag som mig. Nej, det gör han inte men det är jättesvårt att komma på så många trovärdiga namn. Känner ni till ett stort företag som heter Apple?Tänk om ett företag i min bok skulle heta Pears. Du kan ju inte jämföra äpplen och päron, och det behöver du inte heller för det är inte heller samma företag.

Låna, stjäl, återanvänd. Det är ett långt projekt att skriva en bok och vissa dagar funkar vissa saker bättre än andra.

Men vänta nu, Vincents bästa kompis har en hund som heter Charlie, en av mina bästa vänner har haft en hund som heter Charlie. Är det samma kille? Kanske, kanske inte. Men båda kan i alla fall gå ner i split.

Jag får ofta höra att jag är från en annan planet. Så hur nära verkligheten kan jag egentligen vara?