Jag vill också säga hej då

Igår satt jag och Kevin i soffan sent på kvällen när barnen somnat. Vi pratade om Framtiden, det gör man ju ibland. Om att vi rätt snart behöver köpa en nyare bil, om huruvida huset är stort nog och om vi ska försöka komma iväg till Legoland en gång till innan äldsta killen är för stor för sådant. Om att kanske åka till USA nästa jul, eller Halloween, eller Thanksgiving. Om pengar. ”Jag hoppas ju sälja en bok” säger Kevin. Yeah right, tänker jag, det där har jag ju hört förut. Men vänta, han har ju faktiskt sålt en bok nu, inte för att det blivit några pengar än men ändå, chansen att det händer igen är ju sannolikt mycket större. Kanske inte så att man kan räkna med det, men kanske till och med jag kan hoppas.

Fast man vet ju inte. En genomgång gjord av SvB visar att av de knappt 100 som romandebuterade åren 2002-2005 har bara 54 kommit med en andra bok. Resten har alltså inte gett ut något mer. Hur det blir för Kalle, Kevin och Augustin får tiden utvisa. (Ingen press, inte alls, oh no.)

Ett sådant här år kommer i alla fall aldrig tillbaka, det är säkert, och jag är så glad och tacksam att jag fått uppleva det. Debutantbloggen har gjort det roligare, satt alltihopa i ett sammanhang på något sätt. Min intention var att skriva en gång i månaden, tolv gånger under det här året. Men när jag snabbt skrollar igenom alla gamla inlägg får jag bara ihop nio stycken. Tio med det här då.

Jag lyckades också missa nästan alla Kevins uppläsningar. Seminariet på bokmässan var bara att glömma, mina föräldrar hade rest till Göteborg enkom för att gå på det, och då blev det liksom inte kvar någon som kunde ta hand om barnen (som var med till mässan). Bokmässan i Örebro tänkte jag nästan smita iväg till men de planerna föll om intet när dagis ändrade dag på vernissaget på höstutställningen. För vad är väl ett framträdande i Örebro mot ett vernissage på dagis? Uppträdandet på vårt lokala bibliotek föll fetbort då jag höll i storstädning på skolan samma dag. Det var bara att skura väggarna och se glad ut medan Kevin pratade om sin bok inför den lokala beundrarskaran. Och när Kevin pratade om boken i en förening i närheten hade jag redan bokat in mig på tjejträff hos en gammal klasskompis. Hon hade bakat så många kladdkakor att det inte var läge att utebli. Och i det längsta trodde jag att jag skulle missa Debutbaren också, men med välplanerad logistik och snälla morföräldrar lyckades jag ta mig dit i tid för att höra Kevin. Och det var faktiskt alldeles fantastiskt, den glesa publiken till trots. Att se Kevin på scenen på Kulturhuset och höra honom läsa ur sin egen bok, yes!

Till sist, några råd till alla debutant-respektive inför ert debutantår 2010:

  1. Räkna inte med att något annat blir gjort under det här året. Vill du ha nya lister i köket, fixa det själv. Våga inte ens föreslå omtapetsering av hallen. Riv inget som fungerar. Börja definitivt inte bygga om sovrummet. Det kommer inte att bli klart.
  2. Ladda med tålamod och snälla kommentarer. Du kommer att se din respektive i självömkan och självtvivel som annars är reserverat för tonåringar. Lär in några bra mantran om tryckfel och recensioner. Tro inte att han eller hon kommer ihåg barnens gympapåsar på första recensionsdagen. Eller några månader före eller efter.
  3. Lägg inte pengar eller tid på vad du ska ha på dig på releasefesten. Din respektive kommer inte att titta på dig, faktiskt kommer han/hon antagligen inte att se dig alls. Se däremot till att det finns en stor balja till blommorna. Även om ni aldrig annars får blommor kommer ni att få det då.

Tack för alla uppskattande ord om mina inlägg! Emellanåt bloggar jag på ett annat ställe.

/Fru Frato

Att läsa om Kevin i tidningen

Förra helgen publicerade Sydsvenskan en intervju med Kevin, en intervju som gjordes för mer än en månad sedan och som jag då ögnade igenom som hastigast i manusform. Det var en helt annan sak att se den i tryck.

Våra vänner i Malmö klippte ut artikeln och skickade den. I tisdags var Kevin borta på kvällen och vi hade morfar här på middag. Jag tog fram artikeln och visade honom. Barnen hade inte heller sett den.

”Är det där pappa? Jag trodde det var Rinaldo!” säger åttaåringen.

”Är det VÅR pappa?” säger treåringen. ”Han ser konstig ut!”

”Det är för att det är veck på pappret.” Jag slätar ut tidningen. ”Så, nu ser han vanlig ut.”

Femåringen är fullständigt, totalt ointresserad, ägnar inte tidningen en blick. När åttaåringen är stolt, och treåringen är fascinerad, är det typiskt för en femåring att vara ointresserad? Eller är det bara hans personlighet? Ibland tror jag att om någon frågade honom om hans pappa skrivit en bok eller inte, skulle han inte med säkerhet kunna säga vilket. Eller ens bry sig om att svara. Men han kan alla namnen på Pokémon-figurerna. Det gäller att hålla reda på det som är viktigt.

Jag har läst alla recensioner Kevin begåvats med utan och innan, men det var en annan sak att läsa den här intervjun. Den handlar liksom inte bara om boken, utan om Kevin själv, om hans liv, om vårt liv, ja om mig också. Det känns lite underligt att läsa att jag lovat att skriva färdigt min uppsats och ta ut min examen när vi flyttade hit för elva år sedan, och fortfarande inte gjort det. Och attans, det är ju sant! Och hur mycket vi bråkade när vi precis flyttat hit, eftersom Kevin vägrade prata engelska. Och om att vi säkert blir kvar här nu, i den här förorten, är det så? Vi som liksom aldrig pratat klart om det där att flytta tillbaka till USA, bara skjutit det på en oklar framtid. Men det kanske är så. Jag behövde bara läsa det i tidningen för att förstå det.

/Fru Frato

Detta är ingen recension…

..för jag, fru Frato, är ingen kritiker. Detta är mitt personliga utlåtande om en bok som jag tycker det är synd att ingen kulturredaktion eller litteraturblogg i landet verkar ha plockat upp, så synd att jag inte kan låta bli att själv skriva något. Och jag väljer trotsigt att för en gångs skull strunta i att det inte är sådant här Debutantbloggen är till för.

En säck full av Gud
återger en storfamiljs vardag under två ovanliga år, från hösten 1943 till krigsslutet 1945. Familjen Bresciani är en välbeställd italiensk familj, som bor i en stor villa en bit utanför Rom. När berättelsen börjar har de första sammandrabbningarna mellan tyska och italienska soldater precis ägt rum utanför Rom och deras lugna livslunk med promenader i trädgården, långa middagar och eviga glas med prosecco och limoncello på verandan ska komma att omkullkastas.

Familjen tvingas snart lämna sitt hem då det intas av tysk militär, så de packar sina saker och ger sig av till släktingar i Rom. Fadern i familjen håller stånd en tid ute i villan men inser till slut att det är bättre att fly än illa fäkta.

Det finns politiska slitningar inom familjen. Mellandottern Romina är förlovad med en övertygad fascist, Gabriele, och väljer att trotsa familjens uppenbara avsky för hans åsikter och reser med honom till Trieste och senare Gargnano för att delta i kampen. Gabriele ansluter sig till de Svarta Brigaderna, men efter en rad otäcka händelser sätter han sin fru och nyfödde sons säkerhet framför sin ideologi. Tyvärr är det redan försent.

Modern i familjen känner sig plötsligt manad att resa till sin födelseort på Sicilien. Hon tar med sig yngsta dottern Laura och de stannar i flera månader, och modern möter och gör upp med sitt förflutna på ett sätt hon inte vågat på 30 år.

Men samtidigt som dessa och många fler händelsekedjor pågår, och man också får korta fakta av hur kriget fortgår i Italien, händelser som på ett naturligt sätt vävs in i handlingen, pågår en väldigt massa på det känslomässiga planet. Författaren har inte en huvudperson, utan många. Hon vandrar obehindrat från sinne till sinne och beskriver i inre dialoger funderingar om allt som rör livet, det förgångna, framtiden, känslor och relationer. Hon beskriver en 13-årig flickas funderingar lika ingående som en åldrande mans, och det känns alltid trovärdigt. Detta tycker jag är bokens riktiga behållning, man lär verkligen känna alla personer med deras egna tankar och ord som hjälp, och när man läst klart känns det som om man varit inne i huvudet på nästan varenda en. Jag tycker det är beundransvärt att kunna föreställa sig hur så många olika slags människor tänker och känner.

Författaren skriver i baksidestexten att boken handlar om hennes italienska släkt, och att det är historier som berättats ”sedan alltid”. Jag kan inte låta bli att undra hur detaljerade dessa historier var. Men författaren har, med en otrolig inlevelseförmåga och fantasi, lyckats klä alla dessa berättelser i känslor, tankar och personliga synvinklar, som gör berättelsen till så mycket mer än bara ett händelseförlopp.

Jag kan bara spekulera i varför alla, som jag ser det, missat att recensera den här boken. Jag kan tänka mig att utkommen på ett riktigt litet förlag, är det lätt att man som överlastad kritiker under årets mest aktiva utgivningsperiod tar för givet att den inte var bra nog att komma på ett stort förlag, och därför inte värd att titta två gånger på. Jag tycker att boken hade behövt en riktigt proffsigt skriven baksidestext, som gav exempel på bokens stämning och handling. Särskilt för en sådan här tjock bok, som dessutom är lite trög i starten, är det totalt avgörande. Baksidestexten som den är nu hade funkat bra som ytterligare information vid författarbilden på pärmens insida, men säger mig nästan ingenting om vad boken handlar om.

Jag kan också erkänna att jag blev avtänd av personlistan i början, som jag för övrigt tycker är mer eller mindre onödig. Det är inte speciellt svårt att hålla reda på personerna i boken. En enda gång tittade jag i listan, och det var för att stilla min nyfikenhet angående vad det i berättelsen ännu ofödda barnet skulle ha för kön och få för namn.

Men detta är petitesser i sammanhanget. Den enda bok jag kan komma på att jämföra En säck full av Gud med, är Isabel Allendes Andarnas hus. Det är många liknande ingredienser; familjehistorien, den politiska oron, och en synskhet och andlig närvaro som är så vardaglig att ingen ifrågasätter den. En säck full av Gud är en Andarnas hus om andra världskrigets Italien.

Efteråt (av fru Frato)

Jag kan erkänna att jag längtade till Efteråt. Tills boken officiellt var släppt, till festen var över, tills alltihop hade lagt sig. Det var lite mycket: festplanering, missade inbjudningar, dålig koll på OSA-listan, sista minuten-problem och on top of it all en släktträff som jag lovat att fixa för ungefär sju månader sedan – när jag inte hade en aning om vad vi skulle göra vid den här tiden i september och som innebar en veckas städning av vårt skräp-, förlåt, gästrum som använts till avstjälpningsplats i två år – och dessutom två barns födelsedagar med tillhörande familjekalas och barnkalas. Roliga saker, men som krävde energi, engagemang, tid. Det var lite mycket på en gång.

Så när jag går mot tunnelbanan på lunchen dagen efter festen för att åka till caféet och lämna tillbaka diskbaljan som vi tog hem blommorna i (tack Augustin för att du hade sinnesnärvaro nog att ordna med det) tänker jag att jag bara vill hem och sova. Fast det vill jag ju inte egentligen. När jag kommit till jobbet den morgonen möttes jag av nyheten om Recensionen och lite senare ropar min kollega högt att hon hittat en till. Jag sitter med dem öppna på datorn hela dagen på jobbet och är riktigt fånigt stolt. Riktigt riktigt fånigt superstolt. Mailar till släkten i USA med väl valda delar översatta. Mailar kompisar, kusiner och mostrar. Ringer mamma. Pappa gör en liten videofilm av hur han hämtar tidningen och slår upp den, för att skicka till mina svärföräldrar i Ohio. Vi är så förskräckligt stolta allihop. På tåget hem tänker jag att den lilla tanten i spetskrage och rosa kappa som sitter mittemot mig kanske har läst SvD idag. Kanske har hon läst om Kevin. Min Kevin. Efter jobbet, möte i arbetsgruppen på skolan och jag kan inte låta bli att berätta för dem också. Va katten, de är säkert jätteintresserade. När jag öppnar ytterdörren hemma har barnen redan somnat och blomdoften från köket slår emot mig. Rosor, liljor och orkidéer. Nejlikor och klematis. Och en massa annat vackert rosa, vinrött och lila som jag inte kan namnet på. Jag ska göra mitt allra bästa att hålla liv i alltihop så länge jag kan, jag som är fullkomligt värdelös på växter, för att hålla kvar det här ruset, den här känslan.

För nu är det efteråt. Dit jag längtade när jag kände att jag inte riktigt klarade av det. Och nu vet jag att det var värt det. Det här kommer aldrig igen.

Vi var kvällens kändisar i Göteborg

Härom året, när jag trodde aldrig att jag skulle bli utgiven, sa jag till min hustru att jag ville – precis som hon – också gå på fester och dricka vin.

Härom dagen tåg jag tåget till Göteborg för att gå på min första förlagsfest. Jag fick äntligen träffa Kristina Hård som skrivit sci-fi romanen Albaı som jag precis läst ut. Jag träffade min redaktör Anna Rosenqvist som tack och lov inte var sur på mig över allt extra-arbete som manuset krävde. Jag träffade supertrevliga författare, poeter, formgivare, bibliotekarier och musiker. Men inte Ernst Brunner. Det blev inga kändisförfattare.

Därför fick vi andra känna oss som kändisar: För första gången i mitt liv kom folk fram och ville prata med mig. För att jag skrivit en bok.

Jag drack inget vin i Göteborg, jag kände mig inte för det. Men festen – sällskapet – var precis vad jag längtat efter under alla år som outgiven.

När jag kom hem hade en låda från Kristianstads boktryckeri kommit med posten. Min hustru öppnade den, jag vågade inte. ”Det är trettiotvå stycken! Det luktar tryckeri!” utbrast hon. Jag vet inte hur tryckeri luktar. Men jag litar på henne.

När Kevin blev antagen, och hur det är nu

Det var i maj förra året. Vi hade precis kommit hem från valborgshelgen hos vänner i Malmö och tog ett kort besök i kolonistugan för att räfsa lite i ogräset. Kevin hade kollat brevlådan där flera gånger under våren utan resultat men när vi redan satt oss i bilen för att åka hem fick vi plötsligt se den allmänna brevlådan ute vid vägen. Brevbäraren hade rört till det förut härute, kanske låg det något där. (Varför vi väntade på svar vid kolonistugan och inte hemma får Kevin berätta en annan gång. Om han vill.).

Lådan var knökfull med gammal reklam och bortglömda brev till grannarna men oväntat nog, där låg två brev till Kevin. Det ena var ett refuseringsbrev från ett förlag där jag kände folk, det sved lite extra, men det andra var Brevet. Brevet var egentligen bara ett korrespondanskort med en hastigt nedklottrad mening men den innehöll lika mycket hopp som de blåa strecken på ett graviditetstest. Vi pratade lågmält på vägen hem om vad det kunde innebära och jag höll i brevet hela tiden som om det skulle försvinna om jag släppte det.

Dagarna efter ringdes samtal och knöts kontakter och så kom det till ett ultimatum. Om förläggaren fick som hon ville skulle det bli en bok, men först skulle det beslutas på ett utgivningsmöte dagen efter. Det var flera som skulle tycka. Hon lovade att ringa så fort hon hade besked.

Kevin hämtade på dagis och skola. Jag satt på nålar på jobbet. En minut över fem ringde Kevin mig.
”Hon har inte ringt”, sa han. ”Det är nog dåligt.”
”Hon har säkert inte hunnit, ge henne några minuter”, sa jag.

Tio över fem ringde jag Kevin. ”Jag kommer hem.” sa jag. Jag packade ihop mina saker, om jag skyndade mig kunde jag hinna med sexton-över-tåget. Kevin behövde mig därhemma.

Tolv minuter över fem ringde Kevin. ”Hon har ringt” sa han. ”De sa ja.”

Jag motstod impulsen att skrika ut beskedet till alla som var kvar på jobbet – såsom jag gjort när Kevin meddelade att han av misstag fått med sig värsta supertvättmaskinen från Coop, i stället för den halvdassiga rea-maskinen han betalat för – och så sprang jag till tåget. Skulle vi öppna den där champagnen vi haft i kylen i nästan fem år eller vad skulle vi göra? Något måste vi göra för att fira detta. Jag stannade till på Konsum på vägen från tåget och köpte flera sorters lyxglass och kakor fullsmockade med choklad och godis. Så åt vi glass och kakor till efterrätt den kvällen och firade med barnen.

Och nu har vi boken här.  Blank och ny, svart och grå och alldeles overkligt verklig. Jag vill stanna tiden lite nu och bara njuta. Som den första koppen kaffe efter en förlossning, när barnet är kollat och godkänt och man blir lämnad ifred en liten stund med fikabrickan, och bebisen ligger tätt intill och snusar och långsamt rör sina skrynkliga fingrar. När allt bara är bra, man har klarat av allting och inget ont kommer någonsin att få hända. Här vill jag vila en stund. Det blev en bok, den finns nu och inget ont kan hända den.

Att läsa korr på Kevins bok

”Mamma, vi sta gå upp å äta fusost!”

Tvååringens vädjan når mig någonstans långt bortifrån. Det blev sent igår, korret måste vara inne på onsdag. Då vi befinner oss i Ohio blev det här korrläsandet inte riktigt som jag tänkt mig. Det är det viktigaste korr jag någonsin läst och så är det alldeles, alldeles för stressat. Vi hann inte ens få det med posten innan vi åkte.

”Of course you can print it” sa svärmor. ”How many pages is it?”

”187.”

”Oh. I can print it at work on Monday.”

”But we have to turn it in Tuesday night. Sweden is six hours ahead and they need it on Wednesday. There’s no way we can read it all in two days.”

”Well. Go ahead then. Print it.”

”We’ll buy you a new ink cartridge.”

Jag tar bara de svenska delarna. Det är mest tidseffektivt så. Jag kan ändå inte läsa korr tillfredsställande på engelska, och Kevin kan det inte på svenska. Fast han läser de delarna ändå. Jag försöker lära honom korrekturtecknen, betonar vikten av att vara tydlig, ändringarna får inte kunna missförstås. Det känns helt overkligt, det här är så som texten kommer att se ut i tryck. Kevins gamla polare kommer förbi, kollar på manuset. ”Isn’t it exciting?” säger jag och tittar upp från papprena. ”It really is. What does the title mean?” Kevin vill inte, jag får förklara. Som tur är har polaren läst Pippi Långstrump för sin son. ”King of cannibals” heter det tydligen i den amerikanska översättningen. Smidig lösning.

Koncentrationen åter till texten. Jag får inte missa något. Jag som brukar kalla mig for ”Korr-satmaran” på jobbet. Som inte kan låta bli att korra ens när folk pratar. Som med lätthet korrar restaurangmenyer upp och ner. Jag får verkligen inte missa något. Hittar jag knappt några fel i en text blir jag orolig att jag missat. Hittar jag många vet jag att jag gjort det. Jag blir osäker. Ciggarett? Ballett? Innifrån? Jag vågar inte lita på min intuition men som tur är finns SAOL på nätet.

Nu sitter Kevin på verandan i den nästan tropiska värmen – sirenerna från utryckningsfordonen som rusar genom det lilla samhället på väg till den större staden en bit bort bryter tystnaden med ojämna mellanrum – och knappar in alltihop i ett mail till redaktören. Att scanna in eller faxa som vi tänkte först, det skulle de ha 1 dollar per sida för i copy shopen. Det är säkert ändringar på hundra av sidorna, vi kunde köpa en egen fax för de pengarna. Sälja den på e-bay sedan.

Snart midnatt, ett stilla regn börjar falla. Han har kommit till sid 55. Kan jag sova lugnt nu? Tvååringen kommer väcka mig tidigt i morgon igen. Fusost, mamma, fusost!

Frukost heter det.

Kevins hustru från diskbaljan

Jag diskar igen. Vår diskmaskin gick sönder för en tid sedan, och det var ett gemensamt beslut att inte köpa någon ny. Det är ju mest Kevin som diskar ändå, tänkte jag. Och att plocka ur diskmaskinen är på min tio-i-topp över trista saker jag gärna undviker.

Men nu diskar jag igen. Det är OK. Kevin jobbar med sitt manus. Stress, förlaget vill ha slutversion om ett par dagar. Det är viktigt, jätteviktigt. Sedan blir det sättning och korr. Hoppas jag får läsa korr i alla fall. Om jag hinner. Fotbollspåsar, tvätt, städning, tack-kort till dagisfröknarna, present till kusinen som tar studenten, packning till lägerskolan, knäckebröd till svärmor, mer tvätt.

För drygt ett år sedan hade jag suckat ljudligt och vänt mig mot Kevin just nu. Med tjatig ton krävt att han motiverade sina prioriteringar. ”Varför har du rätt till egen tid till skrivande när så mycket av min lediga tid går åt till pliktsysslor? Varför lägger du energi på de där manusen, vad ska det tjäna till? Varför ska jag stå ut med zombie-Kevin för att du skrivit halva natten igen?”

Det hände något hos mig när det blev klart att det skulle bli en bok. Plötsligt fick jag oändligt mycket mer tålamod. Och jag var tacksam att jag inte krävt att han gav upp. För jag kan erkänna att jag önskade det ibland, men insåg samtidigt att jag alltid vetat vad jag fick när jag bestämde mig för Kevin. Han har skrivit så länge jag känt honom. Kevin som inte skriver är otänkbart. Det har alltid funnits halvfärdiga manus, fullklottrade anteckningsböcker och diskussioner om historierna i hans huvud i vårt liv tillsammans. Det var inget som kom fram efter några månader. Nej, han kallade sig writer första gången vi någonsin pratade med varandra i telefon. Jag tyckte det var lite arrogant, jag kunde inte riktigt skillnaden mellan writer och author. Tio år senare kan jag skillnaden och börjar förstå allt vad den innebär.

Jag är oändligt tacksam för att det äntligen blir en bok. Det är något som har landat, något som äntligen har kommit fram. Det var rätt att inte ge upp.

Så skriv du, så diskar jag. Det är det minsta jag kan göra efter alla år av tvivel.

Fest ovan finlandsbåtarna

Det är märkligt men för en gångs skull hade SMHI rätt. Det brukar inte hända. ”Vad tänkte Augustin, att vi ska stå här i regnet?!” sa femåringen, sådär ärligt som bara barn kan. Men sedan hittade vi in under partytälten, tog små värmepauser i skrivarstugan och korven på grillen blev färdig. Utsikten över Stockholm var vidunderligt vacker och all växtlighet runt de små husen så intensivt grön som den är den här tiden. Och alla människor. Folk från bloggen som bara varit bild och text, plötsligt fick de även en röst. Människan bakom författarfotot, henne fick vi träffa, och höra lite av hennes debutanthistoria. Travarna med böcker som snabbt minskade, kön med gratulanter och blommor överallt. Den här dagen som började med en död fågelunge på dagisgården slutade med ett fuktskadat signerat exemplar av Ensamhetens broar att ställa i bokhyllan. Det är bra. Det är rätt. Tack för att du bjöd in oss, Augustin!

/Familjen Frato

Augustins hustru om vad barnen tycker

På väg hem från skolan sa sjuåringen:

”Du mamma, du är bra på att läsa för oss, men pappa, han är bäst på att berätta sagor.”

Närhelst barnen ber om en saga eller berättelse så trycker dom rakt på pappas knapp – jag har alltid förundrats över hans ork och tålamod att hitta ännu en saga att berätta om. Jag inbillar mig att just sagor och berättelser är något som A känner att han aldrig får neka dom – han är ju trots allt författare.

Så jag tror (och hoppas) att detta oändliga flöde av berättelser och historier kommer att vara barnens uppfattning av vad en författande fader gjorde med deras barndom.

Vad ska barnen säga?

Frugan Frato här igen, som inte kan låta bli att fundera, särskilt inte när Kevin är på andra sidan ekvatorn och inte kan stoppa mig:

För något år sedan hade de någon slags fredsdag på storkillens skola, i samband med Astrid Lindgrens födelsedag eller något, jag minns inte riktigt. Men jag minns att han sedan med stolthet och stort allvar berättade vad han svarat på frågan från lärarna om vad man kan göra för att det ska bli fred.

”Min pappa skriver en bok om kriget.”

Jag erkänner det, jag skämdes när han berättade att han sagt så. Vadå bok, det var ju bara en i raden av anteckningsböcker fyllda med Kevins minimala handstil, ännu en manushög utskriven på baksidan av gamla papper jag tagit hem från jobbet för att kladda på. Det var ingen bok. Jag tyckte det var fel av Kevin att säga så till barnen, som att han höll på med något riktigt, något viktigt, de skulle ju tro honom. Och vad måste fröknarna ha tänkt, nej det kunde jag inte ens föreställa mig.  Jag hoppades innerligt att de inte skulle fråga om den där ”boken” på nästa utvecklingssamtal eller ännu värre i hallen där andra föräldrar kunde höra.

Men nu ska det bli en bok och storkillen hade alldeles rätt. Och jag undrar om det kommer att påverka hans och brorsornas liv på något sätt.  Förstår de att det inte händer varje dag, i alla fall inte i de flesta familjer. Eller tror de att det är den naturliga gången, pappa sitter vid datorn halva nätterna, mamma tjatar på att han är trött och odräglig, mamma och pappa bråkar om prioritering och badrumsstädning, och…ja sedan blir det en bok. Ibland blir det en bebis, men den här gången blir det en bok.

Jag tror att våra barn vet vad vi jobbar med, ja inte den yngste då, han vet ju inte ens vad vi heter. Vi har båda relativt konkreta jobb.  En bok är också något konkret och något som finns i deras värld, och alltid har funnits. Kanske har de bättre koll än många på vad en författare är och hur en bok kommer till. Förvånande ofta vill de att jag även läser tryckortssidan i de böcker jag läser högt, de förundras över allt som står där och skrattar åt raddan av ISBN-siffror. Men kommer de att svara ”Min pappa skriver böcker” eller ”Min pappa är författare” på frågan om vad Kevin jobbar med? Kommer det att vara värt något i kampen om vems föräldrar som är coolast som just nu toppas av ”Vet du, Mirandas pappa jobbar i bussgaraget!” Kommer de att vilja ta med boken när den väl finns i fysisk form och visa på samlingen, som de gjorde med medaljen jag fick trots att jag kom nästan sist i Medieruset. ”Är det äkta guld, mamma? Hur mycket är den värd?” Kommer de som vuxna att komma ihåg tillfället i deras barndom när pappas första bok kom? Eller kommer det att vara en liten oviktig bisak, en händelse så omärkbar och kanske självklar i deras värld, att den inte har en chans att hävda sig mot Pokémon-kort, Star Wars och innebandy.

Augustin och Kalle, fruar och flickvänner, vad säger era barn?

Om manuset brunnit upp…

(av Kevins hustru)

”Mamma, hästen brinner!”

Jag rusar ner i köket och ser lågorna i mikrovågsugnen. Lillkillen har stoppat in den lilla gosehästen från secondhand-affären, den med en ljudmekanism och batterier i magen, i mikron, kryddat med några legobitar och satt på. Nu brinner det, rejält, och köket blir snabbt fullt av stickande, illaluktande rök.

Minstingen ser paniken i mitt ansikte och börjar gråta. ”Undan med er!” skriker jag, ”Ut!”. Jag föser barnen mot hallen och de fortsätter på eget bevåg ut genom ytterdörren, ut i trädgården, utan jackor, de två yngsta har inte ens skor på sig.

Jag hämtar brandsprutan, bort med piggen, nu ska jag äntligen få användning för det här åbäket som jag alltid förbannar när jag dammsuger – stor, tung och i vägen.

Jag får inte fart på den i första försöket och när jag ska försöka igen får jag syn på den, datorn. Av någon anledning har Kevin ställt sin gamla bärbara dator där på köksgolvet, under hyllan där mikron står och brinner och brinner. Jag tänker snabbt. Antagligen kommer jag inte lyckas släcka elden om jag sprutar på mikron, det brinner ju inuti, och inte en chans att jag öppnar luckan för att kunna spruta in. Och om jag ändå försöker släcka genom att spruta på mikron blir det definitivt dödsstöten för den gamla datorn.

I datorn finns Kevins manus till nästa bok, säkert mer än halvfärdigt inknappat och redigerat.

Jag slänger brandsläckaren åt sidan och ringer brandkåren.

Två timmar senare är hästen uppbrunnen, brandmännen har slängt ut mikron genom fönstret, huset är utvädrat och nedkylt av den största fläkt jag någonsin sett och barnen har fått middag hos grannen. Det luktar rök ända bort till Konsum.

Jag fick aldrig veta vad hästen kunde säga, det blev ju aldrig av att jag satte i nya batterier. Men datorn klarade sig.

Augustins hustru talar ut om att läsa manus

Hej!

Jag måste erkänna att jag känner igen mig. Att lära mig läsa Augustins manus har varit som att gå i skola – för oss båda. Med noggranna instruktioner om vad han förväntade sig och att jag förklarat vad jag kan bidra med så tror jag att jag under åren har lyckats bli en bra läsare åt A – men vägen dit har inte varit enkel.

Det första manuset jag läste fick jag kort efter att vi träffades. Jag läste, jag fick ont i magen, jag vågade inte säga något. Manusen därefter följer ungefär samma mönster som det du beskriver – de slutade i osämja och att jag hävdade min rätt och min skyldighet att vara sanningsenlig.

Men de sista åren så har det hänt något. A har varit tydlig med vad han behöver och i vilket skede jag får läsa. Jag uppfattar det som att han ger texten till mig när han själv tvivlar på den – vilket gör att jag uppfattar mitt uppdrag som är att ingjuta mod och självförtroende.

Sen har jag också insett att min styrka är att vara läsare, att bli engagerad i berättelsen och karaktärerna. Jag kommer ihåg att jag under flera veckor var sur på A för att han utsatte huvudpersonen för allt för stora prövningar. Jag försökte på alla sätt övertyga A om att en läsare behöver belöningar, att han måste vara lite snällare och till sist sa jag att att jag inte orkar läsa mer om huvudperson inte får det bättre…

Den lärdom jag försöker ha med mig som ett mantra när jag läser är att aldrig glömma bort vem jag läser för och varför jag läser. Kritik javisst, men sparsamt och kombinerat med tio gånger så många positiva kommentarer. Men all denna teroibyggnad kanske bara är en efterkonstruktion – den kan ju vara så enkelt, precis som du skriver, att A´s texter helt enkelt har blivit bättre och därmed mer läsvärda.

Kevins hustru talar ut om pliktläsning och destruktiv kritik

Nu har jag träffat er, Kalles och Augustins respektive, och jag kan inte längre hålla tillbaka den här frågan som jag har funderat på så länge. Är ni sådana här fruar/flickvänner som hela tiden har stöttat era män/pojkvänner i hans skrivande?

Det är nämligen inte jag.

Det första manus jag läste som Kevin skrivit hette Pig Iron. (Jag tycker alltid han haft en känsla för fyndiga titlar, fortsättningarna skulle heta Piggy Back och Pig Tails.) Jag satte mig med manuset på ett café på en sidogata i centrala Philadelphia. Utrustad med rödpenna och en stor kaffe gjorde jag mig beredd på att läsa vad jag trodde var en mer eller mindre färdig bok. Men en bit in i texten fick jag en panikartad känsla i magen. Det räckte inte att stuva om ett och annat ord och stryka ett onödigt adjektiv. Jag började kryssa hela stycken, skriva elaka kommentarer i marginalen. Till slut gav jag upp, tänkte att det fick räcka för idag. Jag drack ur kaffet och gick hem till Kevin med mina kommentarer. Jag var rak och hård. Trist. Överdrivet. Funkar inte. Kevin blev sur. Det hjälpte ju inte att jag sa så där. Jag skulle inte peka ut fel, jag skulle komma med konstruktiv kritik, förslag på förbättring, och alltid, alltid säga något positivt. Jag blev sur. Jag måste väl få vara ärlig? Om han ville veta vad jag tyckte måste jag väl få säga det, det måste han kunna ta. Vi slutade diskussionen som ovänner. Jag återvände aldrig till Pig Iron.

Jag har läst massor av Kevins texter, eller börjat läsa. För oftast blev det som med Pig Iron, en bit in i texten insåg jag att det här funkar inte, det är inte trovärdigt, jag avskyr karaktärerna, historien är ologisk, det kommer i alla fall inte att bli en bok. Förutom magontet blev jag då frustrerad. Varför måste jag göra det här? Måste jag det? Ingår det i de äktenskapliga plikterna? Tack-kommentarer av typen ”Tack min kära Olle/Lisa/Stumpan – du som läst allt och alltid trott på mig” ger mig förskräckligt dåligt samvete. Även så i Toffs bok. Varför kan ni men inte jag? Är de texter ni fått läsa mycket bättre från början? Är det en och samma text som harvas år efter år och kommentarerna är av typen ”Älskling, tycker du att det ska vara ’och’ eller ’men’ längst ner på sid 37?” Eller har även er författaraspirant producerat fler manus än ni minns under åren ni känt honom? I så fall: Hur gör ni? Hur hinner ni? Hur orkar ni? Vill ni inte läsa riktiga böcker? Måste ni inte kolla annonsen för grannhuset? Får ni inte Ellos-katalogen?

Många var de halvlästa manus som  brände i väskan tills de började fransa i kanterna. Jag försökte allt, tvinga mig att läsa genom att inte ha med något annat läsbart (plötsligt blev Metro väldigt intressant), läsa på väg till jobbet och sedan unna mig att läsa något annat på vägen hem (alltför lätt att fuska med). Men det blev inte gjort och kritiken jag kom med blev inte bra. Vi blev alltid ovänner. Så Kevin slutade be mig att läsa, han vände sig till gamla kompisar, elever, flyktiga bekanta. Mitt dåliga samvete växte varje gång han diskuterade någon ny aspirant han tänkte fråga. Vad borde han betala den där tjejen i SO-trean för att hon läste hans manus? Trodde jag att hon skulle klara att läsa korr inför utskick till förlag?

Ja ni fattar hur man känner sig.

Som tur är bad han mig läsa Numera Negerkung och för första gången längtade jag efter läsningen och kunde faktiskt ge konstruktiv kritik. Kanske var det bara det jag behövde, ett tillräckligt bra manus. Men vägen dit var verkligen inte min förtjänst. Tio år av skrivande har gått mellan Pig Iron och Numera Negerkung. Och jag har inte varit något stöd på den resan. Snarare har den klarats av trots mig.