Fortsätt simma! Fortsätt simma!

Jag håller fortfarande på med omskrivningar av mitt manus. Under tidiga mornar och sena kvällar kämpar jag men ibland känns det som om texten stirrar på mig utan att jag kommer framåt. I helgen bearbetade jag manus i 28 timmar. Ändå når jag inte dit jag vill.

Det går långsamt. Frustrationen växer. Varför är det så jäkla svårt?

Just nu skulle jag kunna döda folk som säger saker som ”det bara kom till mig” eller ”jag skrev min bok på några månader.”

Sänkare! Lyssnar man på dem dör man barracudadöden.

Så, en gång för alla nu.

De ljuger. Inget bara kommer. Inget är enkelt. En idé kan poppa upp från ingenstans, men inte ”roendet” som krävs för att få den iland. Den insatsen kan liknas med att vara en liten liten fisk som simmar över ett barriärrev med en jätteknasig följeslagare.

Jag vet detta för jag är själv mästare på att få helt omöjliga idéer. Ja! Ett marsvin vore kul! Slutade med att vi var fodervärdar åt fem getter en hel sommar. Vara med i TV, nåt nytt skojigt program om bakterier? Jag säger ja! Någon månad senare fann jag mig själv sitta med Dr Åsa under bästa sändningstid och prata om familjens tarmflora. Eller varför inte: Juristlinjen? Så praktiskt med en bred utbildning! Den snilleblixten tog fem år att genomföra och femton till att reparera.

Men trots att jag haft trädgården full av olydiga getter (de rymmer på ett kick och äter upp äppelträden så fort man tittar bort), vardagsrummet kryllande av kameramän eller varit tvungen att plugga dag och natt för att klara jättetrista tentor, är att skriva en bok den största utmaningen av dem alla.

Om du befinner dig mitt ute på havet (om du någon gång har fått skriva om ett manus vet du vilken skärseld av manettrådar, valar och hungriga hajar jag pratar om) är mina tips följande. Och jag lovar att om du sätter upp dem för dig själv kommer du fixa det. Jag tänker göra det.

  1. Sätt rimliga deadlines. För höga krav innebär bara att allt brakar. Plus, du vill känna att det är lustfyllt, inte pressat.
  2. Börja med det du tycket är roligast. Är det att bättra på och bygga karaktärer – starta där. Är dialogerna mest lockande – bingo! Ruta ett måste kännas askul.
  3. Hitta en bra coach/en pusher. Det finns inget så sporrande som att ha någon som engagerar sig och kommer med precis de förbättringstipsen som behövs (inte de man nödvändigtvis vill höra). Har du inte lyxen att ha strålande förläggare anlitar du en skrivcoach eller en lektör. Det kostar så klart en slant men är väl investerade pengar. Saknas den möjligheten hittar du en skrivkompis. Även en mycket liten och misstänkt dement palettkirurgfisk duger. Om den har rätt inställning.
  4. Bestäm vilka tider du ska skriva, gör ett schema och följ det. Kan du sitta innan jobbet? Är kvällen din bästa stund? Vad du än väljer prioritera tillfällena och boka in dem i din kalender så att inget annat konkurrerar med tiden.
  5. Släng mobilen.
  6. Bestäm innan du börjar när du ska ha rast och vad pausen ska innehålla. Själv gillar jag att springa eller gå, det får min hjärna att vila.
  7. Sätt upp ett specifikt mål för varje skrivtillfälle. Därefter gör du varken mer eller mindre.

Och viktigast av allt.

8. Det gör inget om det går långsamt ibland. Det som gäller är att aldrig, alltså aldrig, sluta.

Om du inte har tid att läsa det här inlägget kommer en kortversion här. Sammanfattad av en totalt förvirrad men lysande skarp liten palettkirurgfisk.

Lycka till!

Våga göra dem fula, fokusera och håll i det

img_6998

Karin och Erik. Så heter mina huvudkaraktärer i Stockholm psycho. Det är 35 och 38 år gamla och bor i innerstan. Erik är ensamstående pappa och Karin är mest bara ensam. Alltså, hon är gift och har en bästa vän, men ingen som egentligen förstår henne. Så otroligt originellt, tänker du kanske nu. Ännu en samtidsroman om vuxenlivet i storstaden. Och det är det, en berättelse om verkliga människor men med en riktigt psycho tvist.

När jag började skriva tänkte jag att historien enbart skulle handla om Karin. Eller, jag tyckte det var roligt att driva med samtidsfenomen och var tvungen att ha en story. Det förvandlade också huvudpersonen till en överdrivet hård karikatyr, svår att relatera till och full av bitterhet. Efter trettio sidor började oron gro någonstans i magtrakten. Vem orkar läsa 300 sidor om det här tjatet? I ett desperat försök att göra Karin mer älskvärd och någon man faktiskt vill följa kastade jag in detaljer som skulle visa att hon var godhjärtad och dråplig. Ni vet sådär charmigt fumlig. En sådan som säger tokiga saker när hon blir stressad och trasslar till sitt kärleksliv i förvirringen (”I carried a watermelon”). Det blev oerhört paradoxalt eftersom hon var en styckmördande halvpsykopat. Här började problemen.

Ganska snabbt gick berättelsen på tomgång och det fanns inte något djup att ösa ur när det gällde Karin. För att läka problemet bestämde jag mig för att lägga till ytterligare ett perspektiv att bolla med. Erik. Han skulle vara en varm kontrast till världen där allt handlade om yta, materialism och statusmarkörer som Karin trevade runt i. Han var lång, stilig och trygg. Främst för att jag själv var förälskad i Erik. Jag var rädd om honom, ingen fick tycka illa om Erik. Han fick oskyldiga egenheter i stil med att han kom för sent. Dessa kompenserade han givetvis snabbt med att göra rätt. Han åkte till återvinningscentralen och sorterade sopor eller sa till folk som fimpade på gatan. Kanske kunde det bli en romantisk samtidskomedi trots allt, plus lite mord? Den redan ostyriga historien tog ännu en riktning.

”Var inte rädd för dina karaktärer, det märks. Våga gör dem fula”, sa min kursledare. Jag var ungefär åttio sidor in i berättelsen och fick sätta mig ner och tänka om igen. Vilka konflikter hade de egentligen och hur tänkte de kring situationerna de hamnade i om de inte skulle vara tillrättalagda? Vad händer om jag skiter i att förställa dem för att andra ska gilla dem?

Det var då jag hittade hennes röst. Den osminkade Karin. Hon är inte någon mysig antihjälte och inte heller någon hatare. Bara osedd och totalt oförmögen att förändra sitt liv. Hon har ingen erfarenhet av närhet och är gränslöst naiv. Hon ljuger, hämnas oförrätter på ett passivt aggressivt vis och dränker sin oro i alla tänkbara former av bedövningsmedel. Karin anmäler irriterande kollegor i kontorslandskapet till att leda pausgympan och betalar carefree med makens kreditkort varje gång han gör något hon inte gillar. Hon smular ner sömnmedel i folks mat och knarkar sig igenom feedbackövningar på jobbet. ”Jag har aldrig läst om kvinnor som beskrivs på det sättet”, var en bekymrad kommentar från en person i min skrivargrupp. ”Alla kvinnor i berättelsen är egoister”, var en annan.

Erik, som jag själv tyckt om, trodde sig nu vara bättre än andra men vågade aldrig säga ifrån. En irriterande präktig besserwisser. Han hakar upp sig på detaljer men missar helheten. När han blev mänsklig blev han frustrerande feg och lät sig själv förnedras av sin dominanta exfru. Jag ville skrika till honom att han skulle slå tillbaka, men han verkar sjukt trög. Kanske för att han fått sina smällar under uppväxten. Han ältar maniskt, lämnar sitt barn ensam för att stalka mannen frun dejtar och stjäl saker från återvinningscentralen istället för att sopsortera. (Olyckligtvis en motorsåg som använts vid en styckning, höjden av otur). Han hamnar i storbråk och vägrar inse att sonen behöver stöd. Men han är en pappa som strider hårt för sitt barn och i det kriget är han beredd att göra vad som helst. En del av mina manliga vänner har kommenterat att det är upplyftande att läsa om en man med föräldraskap som en av huvudkonflikterna.

Plötsligt fanns det tusen saker att skriva om hur Karin och Erik hanterade situationerna de ställdes inför och deras inre monologer fick jag korta ner istället för att verka fram. Det stora problemet för mig blev att begränsa (no shit). ”Rensa bort allt som inte bygger karaktär eller driver handlingen framåt”, blev kritiken från förlaget.

Stockholm psycho utvecklades till en makaber thriller och en orgie i cynism men också en historia om ångest och ojämställda relationer. Karaktärerna är skamfilade och moraliskt bankrutta men jag älskar dem. Erik mest. Honom hoppas jag att det går bra för.

Alla gillar inte mina karaktärer och några kommer säkert att hata dem. Missa poängen, humorn och samhällskritiken. Någon kommer bli ordentligt provocerad eller känna sig exkluderad alternativt träffad. Det är så klart inte meningen och enormt tråkigt eftersom jag verkligen har lagt ner otroligt mycket jobb på historien. Jag önskar att alla gillade den och förstod den. Men jag ångrar inte att jag vågade följa min kursledares råd, för Stockholm psycho fick ett eget språk.

Mitt i det uppskruvade och absurda är Karin och Erik ärliga oavsett om man gillar dem. Det är värt även smockorna.

I efterhand skulle jag ha planerat perspektiven och tonen bättre innan jag började. Då hade jag sluppit skriva om så förbannat många gånger. När jag skickade in till förlaget och de bad mig göra om allt ytterligare en gång kändes det som att ligga med ansiktet mot det svettiga golvet och höra domaren räkna ner. Men jag lyssnade på dem och reste mig. Den sista ronden är den tuffaste jag utkämpat. Jag tog mig igenom den på ren vilja.

Att hitta rätt ton och få huvudperspektiven att lira tillsammans är en jätteutmaning när de kommer till under historiens gång. Idag har jag ett dokument på min dator som är trettio sidor långt som bara handlar om Karin och Erik. Backstoryn som beskriver allt om dem. Hur har de växt upp? Har de syskon? Vad jobbar de med? Vad röstar de på? Vad kör de för bil? Bakgrundsbeskrivningen fungerade som en kompass under det senare arbetet med boken. Så fort det kändes som att jag höll på att tappa bort dem kunde jag gå tillbaka till den och oftast hitta svaret. Jag önskar att jag hade börjat med backstoryn.

Till nästa bok har jag lärt mig vad som gäller. Planera matchen. Mjuka knän, stark mage och garden högt uppe. Våga göra dem fula, fokusera och håll i det.

Jag är inte rädd längre.

boxning

(En hälsning från världens coolaste kvinna Åsa Sandell som jag hade förmånen att bli tränad av. Jag brukar ta fram och läsa den när jag behöver pushning.)

Romananalys som skrivarverktyg

porträtt hanna2Hur kan du skruva ditt manus ett varv till? Hur kan du tänka för att utvecklas som författare? Vilka verktyg saknar du när du planerar din historia och sen väljer hur den ska berättas?

Jag erkänner mig miljöskadad. Jag har gått igenom momentet Romananalys i tre olika elevgrupper under de senaste veckorna, staplat alla litteraturvetenskapliga begrepp som finns i en stor hög och hoppats att eleverna hängt med. Sen har de fått öva på det, såklart, och implementerat det i böckerna som de läser. Boksamtal och djupdykningar, jämförelser och resonemang. Det har varit (och är) fantastiskt roligt, men som ni förstår kan jag inte hålla i dessa diskussioner utan att tänka lite på er och önska att ni var med. Det hade lagt ytterligare en dimension till momentet.

I den andan tänkte jag stapla lite termer och frågor, som kanske kan vara någon till hjälp därute, som sitter fast i processen och vill komma vidare. Alla dessa frågor ska leda till svar som följer The One Writing Rule: Att läsaren ska läsa ut din bok.

Katalysator: Vad är det som sätter igång din berättelse? (Luke Skywalker köper droiderna som leder honom till Obi-Wan och ut i äventyret.) Hur presenteras din katalysator? Står den på bokens första sida, i första kapitlet, eller har den redan hänt när boken börjar och kommer först som en tillbakablick senare? Vilket tjänar just din historia på?

Konflikt: Vilken är bokens grundläggande konflikt? (hjälten kämpar mot skurken, paret kämpar att hittar tillbaka till varann, protagonisten bekämpar sin cancer, tonåringen kämpar att hitta sig själv.) Finns det parallellhandlingar med egna konflikter och kommer dessa i sådana fall att flätas in i grundkonflikten under bokens gång? Är konflikten en yttre eller inre sådan eller båda? Var vill du ha fokus och vilket tjänar din berättelse på?

Tid: Under hur lång tid utspelar sig din bok? En dag, tre veckor, en sommar, eller flera år? Hur markerar du tidens gång (Nästa morgon, På torsdagkväll, Den helgen …) och hur viktigt är det? Finns det tidshopp eller tillbakablickar? Håller du inne på historians förflutna av rätt anledningar? Avslöjar du hemligheter för tidigt? För sent? Tjänar boken på att börja lite senare? Tjänar boken på att sluta lite senare? Skyndar du förbi dramatiska vändpunkter som du borde dröja vid?

Miljö: Vilken stämning finns i historien? Vilka hierkier, maktspel? Vad skapar den stämningen? Hur påverkas karaktärerna av att leva i den miljö som du skapat åt dem? Hur är balansen mellan yttre miljöbeskrivningar och inre iakttagelser/intryck av densamma? Vad händer om du flyttar din historia till en annan miljö? Vad tjänar den på?

Berättare: Har du tredje- eller förstapersonsberättare, eller annan? Hur karaktärsnära är berättaren? Skapas läsdrivet och spänningen bäst av att läsaren vet mer än karaktärerna eller skapas den av att läsaren bara får följa en enda karaktär och på så vis undrar över de andra? Vilket tjänar just din historia på: att skapa en mosaikbild av helheten genom flera perspektiv eller genom att smalna av läsarens insyn i vilka motiv som styr karaktärernas handlingar? Kan ett enda, välvalt perspektivbyte ge läsaren en helt ny sida av ploten?

Karaktärer: Är de runda eller platta, eller snarare: vilka borde vara flerdimensionella och vilka är okej att ha mer ensidiga? Förändras karaktärerna genom bokens gång och i sådana fall hur påverkar det handlingen? Har antagonisten goda sidor? Har protagonisten svagheter, ovanor,  irriterande sidor? Borde hen ha det eller inte? Vilket tjänar boken på? Hur intressanta är bikaraktärerna och vilken funktion fyller de i historien? Hur utbroderade är de? Hur är balansen mellan handlingsbaserat läsdriv och karaktärsbaserat läsdriv? När är läget rätt att pytsa ut ny information om någon och låta den personen djupna?

Vid intresse kan listan fortsätta nästa vecka. Vad väckte frågorna för tankar hos dig? Berätta gärna så kan vi bolla vidare tillsammans!

Kom ihåg: början på din bok säljer boken. Slutet på din bok säljer din nästa bok.

Det sista av mig

Peter Jihde lämnar ”Idol”. TV4-programmet, alltså. Ni vet det den där fredagsunderhållningen som i stor utsträckning går ut på att arroganta skitstövlar krossar förhoppningsfulla ungdomars drömmar. Man ska gå hem från festen när det är som roligast, säger Jihde, och kanske har han en poäng i det. Även om han inte har sett ut att ha så kul på sistone.

De som åker ur ”Idol” brukar inte säga att man ska gå hem när man är på topp. De brukar istället säga:

Ni har inte sett det sista av mig.

Fast det är klart, för det mesta har vi det. Det är förstås en annan historia. Jag skriver om den just nu, kampen för Femton minuter till för någon som har hookat på rampljus och inte klarar av sin avgiftning, min nästa roman ska handla om det och nu när nyårsklockan ringer ut mitt debutantår och ringer in nya tider är det lätt hänt att jag börjar tänka på framtiden.

Det har varit ett oerhört spännande år. Två egna releasefester och två fester för författarkollegor, förläggarmöten och planer på världsherravälde, omslagspepp och skrivkrampsångest, andra-romanen-nojor, bra recensioner och roliga recensioner, brottningsmatcher mellan egot och martyren… ja, ni har ju följt alltihop här. Jag är nog fortfarande lite för uppe i det för att göra en nykter analys av mitt debutantår – trots allt var det bara tre veckor sedan En käftsmäll är också beröring släpptes – men redan såhär på halvlyset kan jag säga så mycket som att det var en fantastisk resa. Tack så mycket, bloggkollegor, gästskribenter, läsare och kommentatorer för att ni har delat debutantupplevelsen med mig.

Nu ska nya krafter ta över här. Precis som Augustin och Kevin en gång lämnade över bloggen till mig (med flera), har det blivit min tur att passa budkavlen vidare. Oskar och Annelie heter era nya debutanter. De kommer att presentera sig mycket snart, och jag är helt säker på att ni kommer att ha en fantastisk tid tillsammans med dem. De verkar sjukt lovande och spännande.

Jag då? Ja, vad ska jag säga för egen del?

Ni har inte sett det sista av mig!

Såklart.

Tack så mycket, allihop, och Gott Nytt År!

/Marcus

Två gånger är en vana

Med mindre än en vecka kvar till releasen av En käftsmäll är också beröring slår det mig hur stor skillnaden är mot förra gången jag debuterade.

(Ja, jag räknar båda släppen som debuter. En romandebut och en lyrikdebut under samma år = en dubbeldebut. Det låter dessutom tufft, dubbeldebut. Och allittererar.)

En vecka innan Gå på djupet släpptes var jag minst sagt toknervös. (Minns du inte? Kika här!) Och det trots att allt var på plats. Böckerna hade kommit från trycket, näthandeln hade redan lagt upp dem för förhandsbeställning medan införsäljningen till den analoga handeln var klar sedan månader tillbaka. En filmtrailer var skriven, inspelad, redigerad och upplagd på Youtube. Releasen var minutiöst planerad – likaså var medieutskicken. Och eftersom Kalla Kulor är ett sådant förlag, hade jag ett finger med i allt ovanstående.

Och nu… hm… låt mig se. Av böckerna har jag inte sett röken. Adlibris har visst en sida om Käftsmällen, men boken är markerad som ”slut”, vilket väl innebär att den inte har kommit än. Trailern är ännu bara en glimt i min förläggares ögon och medieutskicken har fortfarande statusen ”på gång”. Releaselokalen är visserligen bokad och klar, men i övrigt råder ett kreativt kaos – jämte det årliga decemberkaos som knackade på fönstret redan igår.

Nervositeten lyser däremot med sin frånvaro.

Är det så enkelt att jag redan har blivit blasé? Är en gång ingen gång, medan två gånger är en vana? Visade sig alla farhågor förra gången vara ogrundade? Bryr jag mig mindre om En käftsmäll är också beröring än vad jag gjorde om Gå på djupet?

Blasé tror jag inte att jag har blivit. Och ogrundade farhågor… tja, den där drömmen om att slå igenom med debutromanen har hittills kommit på skam. (Jag har varken varit på signeringsturné eller blivit igenkänd på stan. Däremot drömde en bibliotekarie i Kungsbacka att hon var Emil Axelsson, räknas det?)

Och det är klart att jag bryr mig om Käftsmällen. Men till skillnad från Gå på djupet, som var Den Stora Debuten, ser jag nog diktsamlingen som en kul bonus. Varje sålt ex är en seger – ja, det är faktiskt en succé att den alls kommit ut! Jag kommer nog aldrig att kunna bli besviken på eventuella dåliga försäljningssiffror. (Jag menar, hallå, vem köper diktsamlingar av levande författare?) Och får jag en enda recension – till och med av en magsur boråsare – lär jag bli överlycklig!

Okej, det sista var nog en överdrift. Dålig kritik har jag ännu svårt att släppa. Jag är alltså inte helt blasé.

Men helt klart verkar min happy-go-lucky-inställning till Käftsmällen vara en sämre grogrund för nervositet. Kanske kunde jag lära mig något om livet av det.

Synd att det ska vara så svårt att se hela livet som en kul bonus.

/Marcus

Nu som handikapphjälpmedel

Jag fick ett brev från någonting som heter Talboks- och punktskriftsbiblioteket. På ett härligt byråkratiskt språk, komplett med lagparagrafer och allt, meddelade denna institution – som jag tidigare inte hört talas om, men som alltså residerar tvåhundra meter från mitt hem i södra Stockholm – att man har ”beslutat framställa nedanstående titel” som talbok.

En talbok är alltså inte samma sak som en ljudbok. En talbok är ett handikapphjälpmedel för personer med läshandikapp, och får uteslutande ges ut av organisationer som har regeringens tillstånd. (Meddelade Talboks- och punktskriftsbiblioteket mig.) De ges ut i ett format som kallas DAISY, och som jag tror att jag hörde talas om när jag jobbade på en resursskola för ett år sedan, och man lyssnar på dem i särskilda läsprogram eller i cd-spelare som läser mp3-filer.

Och nu har alltså Gå på djupet blivit talbok. Nu ska även personer med läshandikapp få tillgång till min debutroman. Det känns lika smickrande som det var oväntat.

Se där en punkt på ”att åstadkomma”-listan som jag inte ens hade en aning om att den fanns!

/Marcus

Don’t quit your dayjob

Om man har en väldigt specifik utbildning. En sån där det kanske kommer ut ett par tre jobb om året som man har god chans att få. Och om man dessutom är rotad i en viss stad och inte vill flytta därifrån. Då kanske det är lite väl naivt att säga upp sig från det jobb man redan har, för att satsa på sitt författarskap. Särskilt om ”författarskapet” består i att man snart ska debutera. Med en bok skriven för män (för MÄN! Som ALDRIG LÄSER EN BOK!) och som inte ens är en deckare.

Den genomsnittliga debutromanen säljer tydligen 800 ex. Ja, 800. Det är nästan ingenting, och jo, antagligen räknas en massa egenutgivningar med mindre seriösa marknadsplaner också in och drar ner snittet en del, men å andra sidan räknas också den senaste deckarstjärnan, så det kanske är ett rimligt snitt.

Man behöver inte gå in på detaljer om royalties för att förstå att det inte blir mycket havregrynsgröt för de pengarna. Eller chokladpraliner, för den delen.

Returtiden för Gå på djupet har nyligen gått ut. Eftersom bokhandeln har full returrätt på allt den inte lyckats sälja det första halvåret (och inte heller behöver betala förlaget förrän då, och nej, det var inte de små förlagen som kom på den idén), är det inte förrän efter ett halvår som man har en aning om hur man förhåller sig till snittet.

Men jag vågar inte längre hoppas på kioskvältning, omedelbar berömmelse och världsherravälde. Tecknen i tiden har helt enkelt inte pekat i den riktningen.

På ett sätt är jag väldigt glad att jag sa upp mig från jobbet. Friskt vågat, If you’re not in, och allt det där. Och jag skulle aldrig ha mäktat med att skriva En käftsmäll är också beröring och dessutom ge ut den under debutåret, om jag hade haft ett krävande Big Business™-jobb att hinna med samtidigt.

Det är lite trösterikt, när man tänker på det så: att det är gårdagens naivitet som gör det möjligt att förverkliga nästa projekt. Själva drömmandet driver förverkligandet av drömmen. För om jag hade gjort den där nyktra analysen av snittförsäljning och royalties, hade jag ju aldrig släppt sargen.

Men nu – en tid då det produktiva flödet har sinat och min inre kritiker går ballistisk över det jag redan har åstadkommit – hade det varit skönt att ha ett jobb att trösta sig med. Något som skingrade tankarna, som gjorde det möjligt att tänka att jag i alla fall hade åstadkommit något den här veckan.

Luther och tomten är i maskopi inför julen. Och om jag ändå inte förmår producera… borde jag inte göra något rimligare?

Men det var länge sen det kom ut något jobb på marknaden. Och om det jobbet har jag 83 konkurrenter. Snälla, säg att arbetsgivarna tycker att det är råhäftigt att man ger ut böcker istället för att jobba!

Tills vidare får jag hoppas på julhandeln. Och på glöggens mirakelegenskaper som kreativ propplösare.

Man kan ju alltid hoppas.
För naiviteten lär vara det sista som lämnar mig.

/Marcus

Hemligheter

Jag har just avslutat läsningen av Jan Guillous skrivarmemoarer Ordets makt och vanmakt. Mycket intressant – säga vad man vill om Guillou, men utan honom skulle såväl journalistiken som litteraturen i Sverige ha sett helt annorlunda (och mycket tråkigare).

Det finns mycket att säga om Ordets makt och vanmakt. I likhet med Expressens avslöjarredaktion ska jag koncentrera mig på en perifer detalj – om än en helt annan perifer detalj.

Så här snyggt tar Guillou livet av en av mina egna principer:

Det finns författare som alltid går omkring och ser hemlighetsfulla ut när de håller på med, eller planerar, en roman. En förvånansvärt vanlig yrkeskonvention säger att om man talar med någon annan om sin idé så ”dör” den. Det är en föreställning på samma intellektuella höjd som förvissningen att om man ser en kärring på väg ut på jakt är det lika bra att vända och gå hem, för då är all jaktlycka förstörd. (s. 434)

Guillou fortsätter med att berätta att det för honom är precis tvärtom. Att han får fler idéer ju mer han pratar om sin roman. Att exempelvis Arn aldrig skulle ha tagit konkret form utan Guillous dryckeskamrater på krogen. Och det är naturligtvis rationellt: i alla andra jobbsammanhang är samarbete bättre än konsekvent ensamvargism, och av en lyckad roman ställs uttryckligen kravet att man ska vara kapabel att berätta om saker ur olika perspektiv.

Valet mellan rationalitet och vidskepelse borde vara enkelt. Jag vågar gå på A-brunnar, och jag kastar inte bort min idé vid första kritiska frågan. Alltså borde jag göra som Guillou, och prata på för fullt om idén med alla som plägar lyssna. Alltid får jag nåt värdefullt tillbaka!

Ändå är jag hemlighetsfull. Varför?

I fallet Gå på djupet var hemligheterna försvarbara. Där handlade det trots allt om att skriva något originellt, en berättelse och en vinkel som ingen haft på länge. Det fanns något speciellt med Gå på djupet, och det var viktigt att vara först på banan med detta speciella. Men en vuxen berättelse i fotbollsproffsmiljö är inte så svår att skriva. Särskilt inte om man har koll på fotboll. Det kan gå rätt fort dessutom. Om man dessutom är känd för att ha koll på fotboll, till exempel om man är en av Aftonbladets miljoner betalda fotbollsskribenter, har man inte heller några svårigheter att ge ut bokjäveln ännu fortare.

Jag skyddade alltså Gå på djupet som en uppfinnare skyddar sina uppfinningar innan patentansökan. Eller som en skvallerjournalist skyddar sin story. Inte för att idén skulle självdö om jag trampade på en A-brunn, utan för att typ Robert Laul skulle hinna före och kväva min idé med sin egen.

(I teorin kanske detsamma gällde Guillou. Men vem fan kan sno Guillous idé och komma före honom, mannen som går från idé till bestseller på mindre än ett år, och dessutom få uppmärksamhet stor nog att få honom att se ut som bajtaren?)

Men hemlighetsinstinkten sitter kvar, trots att Femton minuter till-storyn inte alls behöver skyddas på samma sätt. Jag borde kunna prata om idén med fler än mina researchobjekt och mina närmaste vänner. Jag borde inte behöva slå på stora hemlighetstrumman inför mina särskilt invigda. Jag borde rentav kunna be er som läser bloggen om idéer. Det är ju nya idéer och uppslag jag behöver, inte sant?

Det tar emot som fan. Borde jag gå i terapi för att få det att lossna? För jag fattar ju att Guillou har rätt och att jag kommer att ha mer och mer fel för varje romanprospekt jag hanterar på det här sättet… Ni som skriver, hur gör ni med era idéer? Hemlighet eller offentlighet? Och har ni några förslag på hur jag borde göra istället?

/Marcus

Man får tacka! (Eller?)

Det har blivit allt vanligare att se en tacklista längst bak i en roman. En liten, ofta slarvigt skriven i jämförelse med själva romanen, där författaren tackar alla han eller hon anser sig skyldiga tack. Oftast brukar det handla om personer som författaren använt för research, personer som har läst och haft åsikter om utkast till romanen, förlagspersoner som jobbat med att snitsa till boken, sådana som har lånat ut skrivarstuga eller något annat nödvändigt, och sådana som har skött den löpande markservicen under tiden man varit förlorad i skrivarvärlden. Samt vänner och familj för att de pallat stå ut med något så antisocialt som en författare mitt uppe i råtextarbetet.

I Sverige förknippas tacklistorna oftast med kriminalromaner och annan underhållningslitteratur – möjligen även med viss facklitteratur (till exempel alla doktorsavhandlingar). I England och USA är det lite annorlunda – den med rätta hyllade och prisvinnande författaren Zadie Smith, till exempel, brukar flitigt tacklistor.

Men nu är vi i Sverige, och här har Fin litteratur ytterst sällan en tacklista. Jag har tänkt att det hänger ihop med tradition. Och förstås med idén om Författaren som den oberoende, självständigt skapande Konstnären – en bild som onekligen skulle grumlas av ett ”sist men inte minst, tack till min fru som tog hand om barnen medan jag kedjerökte och filade på karaktärsbeskrivningar”.

Men i Upsala Nya Tidning träffar jag på en krönika som gör en helt annan observation: tacklistan är ett utmärkt sätt för författaren att positionera sig! Det är i tacklistan, ingen annanstans, som författaren visar vilket stort nätverk och vilka häftiga kompisar hon eller han har.

Det är en intressant vinkel som jag måste erkänna att jag inte har tänkt på förr. Jag använder tacklista, och det har inte i min vildaste fantasi föresvävat mig att nån kan tro att jag har skrivit den för att visa att jag är polare med Bojan Djordjic. (Vilket vore en väldigt rolig tanke på nästan alla sätt som går.)

Det är en snygg spaning, måste jag säga. Det är klart att tacklistor utmärkt låter sig användas i sådana syften. Min egen tacklista i Gå på djupet kan till exempel ses som bevis för att jag minsann gjort research bland riktiga fotbollsspelare – alltså som en slags kvalitetsstämpel. Intervjun med Bojan Djordjic gav mig ju flera schyssta uppslag som gjorde berättelsen både mustigare och mer realistisk.

Men spaningen är också en aning överdriven. Om man ska racka ner på tackandet av förlagspersoner, med motiveringen att dessa får lön för sitt arbete, borde man också göra detsamma med omnämnandet av allehanda produktionspersonal i eftertexterna till filmer. Och vari ligger egentligen det konstiga i att en berömd författare känner en annan berömd författare? Det är väl inte konstigare än att vi kämpande smådebutanter känner varandra?

Jag kommer att fortsätta använda tacklista i mina romaner. För att jag tror att Magdalena Ribbing hade gillat det. Möjligen kommer min nästa tacklista att innehålla en löjlig positionering också, bara för sakens skull. Och för att jag inte kan låta bli att älska tanken på berömmelsetörstiga författare som medvetet positionerar sig i kändisdjungeln på det sättet.

/Marcus

PS. Tack till krönikören Anna Ehn för inspiration till det här blogginlägget!

Inte så tokigt ändå

Kommer ni ihåg hur jag gnällde om att jag inte fick några recensioner på Gå på djupet?

Det blev ju några recensioner till slut. Vi, alltså förlaget och jag, tryckte på som tusan, slängde ut säljkrokar överallt och agnade generöst med friex, och långsamt började recensionerna droppa in. Varje gång med samma reaktion från mig: först en spänd nervositet, därefter en vag obehagskänsla. Visserligen med små inslag av lättnad, men ändå i huvudsak en dyster känsla. Vad kritiska alla var!

Förlaget lät meddela att ”Vadå kritiska? Det här betraktar vi som idel lovord!”. Jag muttrade något ohörbart och vände mig till min sambo för en utförlig klagovisa, varpå hon läste recensionerna och höll med förlaget. ”Det här var väl inte så tokigt ändå?” sa hon.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig. Pressen var mycket mer kritisk än vad mina läsarkommentarer hade varit, men å andra sidan är det väl naturligt. Recensenter recenserar det dom får i uppdrag att recensera. Läsarkommentatorer kommenterar bara sånt dom gillar. Eller sånt som deras polare har skrivit. Allt det här vet jag, i alla fall när det handlar om någon annan… men ändå kändes det lite som i den där drömmen när man samlat på sig en massa pengar men ramlar nerför ett stup och vaknar med ett ryck. Utan pengarna. Såklart.

Men med lite distans till det hela kan jag konstatera att sambon hade rätt. Det var väl inte så tokigt ändå?

Gå på djupet recenserades i Norrköpings Tidningar, Gefle Dagblad, Sundsvalls Tidning, Borås Tidning, Café och DAST Magazine samt på webbsidorna Mikropoesi, Dagens Bok och FotbollSverige. (Dessutom kommenterade några bloggar, men det bortser vi från här.)

Gladast i boken var FotbollSverige, som tyckte att boken var ”lättläst, men med ett rikt språk”, ”fängslande” och ”man vill aldrig sluta läsa”. Norrköpings Tidningar höll med, och la till att den var en ”mycket insiktsfull skildring”. (Det var förresten samma recensent som sågade Marcus Birro så att han blev sur och hoppade av. Hihi.) Sundsvalls Tidning var också inne på lättläst-spåret. Recensenten påpekade att romanen ”i princip följer genrens konventioner”, men att den också innehåller en intellektuell utveckling för huvudpersonen och att den är initierad i sin beskrivning av den ibland råa verkligheten i storklubbarna.

Gefle Dagblad var också positiva, vilket var extra roligt eftersom boken delvis utspelar sig i Gävle. ”Märkligt nog en utomordentlig fotbollsroman”, säger recensenten, som också har upptäckt att jag snott rätt flitigt av verkligheten just i de avseenden som handlar om Emils tid i Gefle IF. Han upptäckte till och med att jag snott en massa allsvenska matchresultat. Hatten av för en recensent med en sån koll!

DAST Magazine, Dagens Bok och Mikropoesi förstod att Gå på djupet i första hand inte var en fotbollsroman utan en berättelse om en pojkes utveckling till man i en hård miljö. Recensenten bakom Mikropoesi påpekade att ”det djupt mänskliga i berättelsen, ensamheten, utanförskapet, är viktigare för själva historien, än vad fotbollen är som ram för den”. Mycket intressant att webbsajterna förstått det som jag tyckt varit uppenbart, men som dagspressen inte varit med på – visar det kanske på en större intellektuell spänstighet i de nya medierna?

Recensionen i Borås Tidning var den som gjorde mig mest ledsen. Mest för att recensenten var en gammal punkhjälte vars texter jag tyckt mycket om. Men när jag nu återvänder till recensionen inser jag att det stora problemet inte har så mycket med mig att göra, som att recensenten inte kan identifiera sig med Emil. Och han ser ju nånstans fram mot nästa bok, inte sant?

Att grabbtidningen Café tycker att höjdpunkten var när Emil fick pungen omvriden av en elak mittback, och inte har förstått nånting av utvecklingstemat i boken, är däremot bara roligt. Ibland säger recensioner helt enkelt otroligt mycket mer om recensenten själv än om det han är satt att recensera.

Se där, det var väl ändå inte så tokigt?

/Marcus

 

PS. En sammanställning av allt som skrivits om Gå på djupet finns på bokens webbsida.

One step forward, two steps back

Det är då själve fan att man ska vara så klyschig.

Jodå, det är ”andra-boken-skrivkrampen” som har kickat in. Precis som för Nene, och jag undrar om jag inte ligger ännu sämre till än hon. (Eller också har jag bara en större talang för självömkan. Det är också plausibelt.)

Låt mig förklara: Jag kickstartade arbetet med Femton minuter till. Det gick svinbra. Jag skrev ungefär hundra boksidor råtext (vilket efter råtextcentrifugering borde landa ungefär på sjuttio-åttio sidor färdig bok). Det gick fort, det flöt på, det blev bra. Jag tog en vecka off för att göra annat…

…och när jag återvände till texten insåg jag katastrofen: det jag hade skrivit var näst intill identiskt med Gå på djupet. Skådebanan är inte längre en fotbollsplan utan en musikscen, men i övrigt är det ta mig fan samma bok. Samma personlighet, samma typ av händelser, samma reaktionsmönster inför händelserna. Vad har jag egentligen hållit på med?

Jag har försökt fler gånger. Men det är som om det har gått troll: så fort jag börjar skriva på Femton minuter till blir det Gå på djupet istället. Missförstå mig inte nu – jag gillar förstås min debutroman skarpt… men jag hade liksom hoppats på att det skulle bli nåt nytt den här gången. Men det blir nittiofem procent upprepning så fort jag sätter mig ner.

Har jag bara en historia i huvudet?
Skyndar jag mig för mycket?
Borde jag klippa mig och skaffa ett jobb?

Jag vet inte. Allt jag vet är att hundra boksidor råtext antagligen måste kastas bort. Kanske måste hela manusplaneringen åka ner i komposten. Hur många veckors arbete? Tja… rätt många.

Bara att börja om från ruta ett. Och väl där, pockar ytterligare en fråga på uppmärksamhet: borde jag alls försöka berätta den här historien?

Ni vet var ni ska posta de uppmuntrande tillropen. Fortsättning följer.

/Marcus

 

PS. Tack för svaren på efterlysningen! Nu behöver jag bara en person till i gruppen. Helst en man, eftersom jag ju skriver om ”manliga” saker. Finns det nån sån därute?

Att tjäna två herrar

Bibeln är ganska bestämd på den här punkten: Det går inte. ”I kunnen icke tjäna både Gud och Mammon”, fastslår Matteus 6:24 – och för den moderne författaren är detta en högst levande konflikt: ska man tjäna konsten eller ska man tjäna pengar?

Man hade ju hoppats på att det gick att svara både och. Men det har öppnat sig ett bråddjup mellan grupperna ”säljande författare” och ”litterära författare” och så snart man öppnar käften i en närliggande fråga blir man avkrävd ett sidval eller – vilket är värre – ofrivilligt enrollerad på fel sida. (Om man inte är typ John Ajvide Lindqvist, som båda sidor vill ha. Eller Ranelid/Birro, som desperat kämpar för att byta. Men det är man inte.)

Och det är svårt nog att tillhöra endera sidan. Hur många av alla som försöker tjäna pengar på sitt författarskap kan faktiskt leva på det på en någotsånär hygglig medelklass-Svensson-nivå? Ja, jag vet att du kan namnge tio stycken. Det kan jag också. Men om man plockar upp alla landets författare och författarwannabes till jämförelse, inser man att det är ungefär som att vinna storpotten på travet, rent sannolikhetsmässigt.

Vi kan också konstatera att det inte är det lättaste att få en förstadagsrecension i DN – eller en vilkensomhelstdagsrecension var som helst för den delen. Therese Bohman fick snälla förstadagsrecensioner överallt i måndags, men skriver man själv litterär kritik i Axess och Expressen har man antagligen förtur till kritikernas läsplattor. För att inte tala om hur svårt det är att bli upptagen på parnassen, att få priser och stipendier och vad det nu är.

Vägvalet är alltså i grund och botten en chimär. Eller kanske en pose, betingad av vem man helst identifierar sig med. För oavsett om man vill tjäna Gud eller Mammon, lär man aldrig ens nå tunnelbanebutlerns rang i tjänarnas hierarkier. Gå på djupet lär inte bli vare sig någon ny Snabba Cash eller en ny Edelcrantz förbindelser. Istället lär jag bemötas efter vad jag försöker vara – en pappfigur på Bokia eller ett hyllningsobjekt i Axess?

Hittills verkar alla vilja placera mig i det ”säljande” facket. Förse mig med någon slags konstfrämmande ”entreprenörsattityd”, eller en vilja att bli Jan Guillou. Jag vill inte spekulera i varför, men jag gissar att miljön för min debutroman åtminstone bidragit till det. (De läsare som räknas var alltid sämst på jumpan, och nu är hämndens timme inne. Sport? Fy fan!)

Och på ett sätt är det väl riktigt. När jag blev antagen nämndes ”säljande” och ”synas” specifikt som ett skäl till detta, och jag är mycket engagerad i sådant som väl hör till marknadsföringssidan av bokbranschen. (Till exempel den här bloggen.) Det är viktigt att få ut boken till folk. För vad vore jag för en slags författare om jag inte ville att människor skulle läsa det jag hade skrivit?

Men det är inte det viktiga. (Är man ute efter pengar finns det bättre karriärval. Rörmokare, t.ex.) Det viktiga är, och har alltid varit, att skriva berättelser. Att berätta något som jag finner fascinerande och värt att delas med mig av – till exempel interiörer från den absurda proffsfotbollen och hur en känslig kille reagerar på den. Det är ett liv som rymmer massor av berättelser, och jag vill berätta några av dem.

Jag vet inte vad för slags liknelse jag ska avsluta med. Ett tag tänkte jag på dubbelagenten: jag tjänar Konsten och Mammon oberoende och spelar ut dem mot varandra, som Mata Hari. Men det kanske snarare är så att Mammon är försäljningschef och Den Goda Berättelsen VD. (Och Narcissus PR-chef, för man får inte glömma honom i sammanhanget.)

Men det viktiga är att de hör ihop. Att berätta är huvudsaken, men man ska helst ha någon att berätta för också. I vårt ”kommunikationssamhälle”, som betyder att alla pratar i munnen på varandra och lyssnarna lyser med sin frånvaro, kan det vara en nog så besvärlig nöt att knäcka.

/Marcus

Fritidsintressen? Eeh…

Jag är fortfarande på semester, det här inlägget är skrivet i förväg precis som det förra, så det kan tas med valfri mängd salt. Eftersom det innehåller ett erkännande som åtminstone jag tycker är en smula smutsigt, rekommenderas mer salt (och citronpeppar) än brukligt.

Rakt på sak: Jag har inte längre några fritidsintressen. Det är i princip första gången i livet, i alla fall i det medvetna livet, och jag skäms över det.

Rätt svar skulle vara ”skriva”. Det borde vara ”skriva”, men jag har ju sagt upp mig från mitt jobb (två gånger, till och med) för att skriva och göra allt det där som hör till skrivandet. Och eftersom jag inte har något jobb utanför skrivandet, är skrivandet mitt jobb. Men… vad gör jag då på fritiden?

Japp. Jag har blivit en av Dom Där. Ni vet, dom som tycker att dom har så inspirerande och fantastiska jobb att dom inte tycker att dom behöver några fritidsintressen. Ja, förutom ”eh… träffa kompisar och sånt, och träna kanske…” – som om kompisar var ett särskilt intresse. Dom där som jag har ägnat flera år åt att förakta, för att jag har tänkt att en människa som inte har några intressen vid sidan av jobbet inte kan vara intressanta.

Och så sitter man där själv. Som nån jävla konsultkonsult, fullständigt uppslukad av sitt jobb och triviala vardagssysslor. Eller som en sån där middagsbjudningsingenjörsgubbe, oförmögen att prata om annat än sitt arbete.

Mitt förra yrke då, kan det ha blivit ett fritidsintresse? En rockad går ju åt två håll. Men nej – ”Fritidsintresse: kemist” låter helt enkelt inget vidare. Typ som att man kokar knark i badrummet. Och det är inte sant heller. Kemin försvinner ur mitt medvetande med en oroande hastighet.

(Precis som saker som uppfyllt mitt liv brukar göra. En gång i tiden la jag nästan hela min vakna fritid på att simma. Idag tittar jag aldrig åt bassängens håll. Har inte ens nån vanlig sportfånekoll på min före detta besatthet.)

I imperfekt, som tempuset ”förr” hette förr, har jag en massa fritidsintressen. Teater, sport, politik, diverse nörderier… och skrivandet förstås. I presens är det mest öl och mörk choklad. Och fotboll… om det nu inte räknas som en del av jobbet för en lirare som just gett ut en fotbollsroman.

Jag är alltså på semester nu, och så här långt in i semestern borde min sysslolöshet ha resulterat i rastlöshet. Alla fina böckerna i det förra inlägget till trots. Till nästa semester måste jag ha ett nytt fritidsintresse. Som inte kräver händighet eller finmotorik.

Har du lust att föreslå ett åt mig?

/Marcus

PS. Vill du läsa nåt mer inspirerat? Här är en käck intervju med mig! Notera särskilt hur fint jag glider förbi fritidsintressefrågan.

Det sociala arvet

En fotbollsspelare i superettalaget Assyriska blev brutalt mördad i slutet av förra veckan. Dom kallade det först för ”en uppgörelse i den undre världen”, men det var lögn. Eddie Moussa var oskyldig. Och ostraffad. Det var hans bror Dany som var en gangster, och det var honom mördarna ville åt. Blodshämnd. Kan vi inte ta dig så tar vi din brorsa.

Dany och jag är jämngamla och uppväxta på samma plats. Jag ska inte säga att jag kände honom, för det gjorde jag inte. Jag var livrädd för honom. Han var en sån man skulle vara rädd för, och jag var en sån som var rädd. Men vi är uppväxta på samma plats, och det slår mig att vem som helst som var där då hade kunnat berätta vad som skulle hända. Att Dany skulle bli gangster, och att jag skulle skriva en bok.

Vi var redan på väg. Jag hade mina taffligt barncharmiga små böcker (som jag tillverkat genom att vika ett A4 tre gånger, klippa och häfta). Hans utpressningskarriär började mycket tidigt.

Ingen är det minsta förvånad idag. Alla visste. Ingen gjorde nåt.

Vila i frid, Eddie Moussa. Du var en farlig jävel på plan, men i verkliga livet var du oskyldig.

/Marcus

Kråka på ett papper

Ingenting som händer, påstod jag i mitt förra inlägg. Det var en lögn. Det är massor som händer just nu. Det är prinsessor som gifter sig, olja som fortsätter att forsa ut i havet, favoriter som går bort sig i fotbolls-VM (du glömmer väl inte att lyssna på mina krönikor?), Linus Hallenius som leker Marco van Basten i Superettan och ett hektiskt tempo så här innan midsommar.

Och här sitter jag och funderar över en namnteckning.

Min farsa brukade säga, med ett grekiskt talesätt, att ”din pitt och din signatur ska du passa dig för var du sätter”. Jag vet inte om det verkligen är ett gammalt talesätt eller om det är hämtad ur egen fatabur. Hur som helst låter det mycket bättre på grekiska. ”Pitt” och ”signatur” rimmar, till exempel.

Moralkakan ifråga handlar förstås snarare om kontraktsskrivande än om boksigneringar. Men just det här med signaturen tycks ha en närmast mytologisk status bland författare och andra konstnärliga skapare. Jag minns en gång för mer än tio år sedan då jag stod i kö för att få Lars Winnerbäcks namnteckning kladdat tvärs över en av de bästa låttexterna på skivan – inte för att jag egentligen ville ha signaturen, utan för att det hörde till. (Till protokollet: Jag var nitton. Och Lars Winnerbäck var en helt annan artist då.)

Och det hör ju till. Både musikartister och författare ska ju åka runt och signera sina alster – vare sig någon vill ha den där kråkan eller inte. Jag har läst skräckskildringar av hur förhållandevis välkända författare (som Alex Schulman, som i och för sig inte är mest känd just som författare) åker ut för att signera, men bara möts av tystnad, tomhet och förnedring. Hur författaren åker ut och är stolt över att få signera, fantiserar om en kö av människor och kramp i skrivhanden – men bara möts av ett stort ingenting.

Det är en rätt tung knäck för självförtroendet att sitta i en öde bokhandel i typ Tidaholm i två timmar och ingen kommer. Så tung att vissa påstår att det bara är meningsfullt att åka runt och signera om man heter Jan Guillou.

Å andra sidan: Förlagskollegan Lars Rambe har ägnat de senaste veckorna åt att fara Mälardalen (med mera) runt, med pennan i högsta hugg och en trave av sin senaste deckare Skuggans spel i baksätet. Jag vet inte exakt hur det går för honom, men av twitterrapporterna att döma verkar det gå riktigt bra. Inte Guillou-bra, men han får boken såld. Och bokhandlarna gillar honom. Och så är han trevlig nog att rekommendera sina kollegor för handlarna också!

Innan Gå på djupet kom ut var jag helt säker på att jag inte skulle göra några signeringar. Mitt självförtroende är inte vad det borde vara (se där på en tankemässig rundgång!) och jag skulle inte palla Den Stora Tystnaden vecka efter vecka. Men det verkar ju funka för Lars! Så nu vacklar jag. Är det värt tiden? Är det värt jobbet? Är det någonting som man ska göra, eller är det något som man bara ”borde” göra?

Vad tycker ni kollegor, hangarounds och läsare om signeringar? Gör ni det själva? Varför? När ni köper böcker, vill ni då ha en kråka i den? Är det tufft med en signatur, eller är det bara en meningslös ritual som möjligen har någon poäng när det innebär att man får Träffa En Kändis?

Hit me!

/Marcus

 

PS. Egentligen skulle jag ha skrivit en hyllning till nyligen bortgångne José Saramago på det här stället. Men jag fick skrivkramp så fort jag skulle försöka beskriva vad Baltasar och Blimunda betydde för mig när jag var arton. Så det fick bli något mer trivialt istället. Ledsen för det. (Men nu är du väl nöjd, Nils S?)