Sisyfos Bengtssons läxa

När man en månad efter releasen fortfarande övervägande bemötts av tystnad gör man konstiga saker. Som att lägga upp en fan-sida för sin bok på Facebook. (Finns här!) Som att be alla man känner att rekommendera Gå på djupet för recensenter. (Finns här!) Som att skriva brev till sig själv från sin andra sida. (Finns inte här. Herregud, nån självbevarelsedrift ska man väl ha!)

Det är då man måste erinra sig gamle Sisyfos Bengtsson.

Som ni säkert vet var Sisyfos en snubbe i den grekiska mytologin som jiddrat lite för mycket med gudarna under sin levnad och därför straffades i Hades ”sig sjelfvom till straff och androm till varnagel”, som det heter. Hans straff bestod i att gång på gång tvingas rulla ett stenblock uppför ett berg. Varje gång han kommit upp med stenen och äntligen kunde andas ut, rullade stenhelvetet ner igen och han var tvungen att börja om.

Jag tyckte att det var en schysst metafor för livet. Och ett ballt namn. Jag var 20 år gammal och behövde ett internetnick.

Ibland, när internetvärlden kändes mer verklig än Uppsalas studentliv, låtsades jag att jag hette Sisyfos på riktigt också. Jag tog mig efternamnet Bengtsson, därför att Sisyfos Bengtsson lät roligt på samma sätt som Giuseppe Larsson i Henning Mankells Danslärarens återkomst. Det användes nästan bara i kulturella sammanhang. Till exempel försökte jag övertala basisten i mitt band, Fredrik, att presentera mig på scen som Sisyfos Bengtsson. (Han tittade klentroget på mig.) Och om man tittar noga i resultatlistan för SM i Poetry Slam 2005 ser man namnet Sisyfos Bengtsson där nånstans långt nere. Det är jag.

Jag är inte 20 längre. Jag har lämnat Uppsalas studentliv långt, långt bakom mig – och jag behöver inte Sisyfos Bengtsson längre.

Men lever man i flera år med en Sisyfos så nära sitt hjärta måste det få sätta sina spår. Då kan man inte låta sig knäckas av tystnaden. Den är bara ännu ett stenblock som rullar ner. Det gör ont, och man är berättigad till både gnäll och en ansenlig samling martyrpoäng – men det är inget skäl att ge upp.

Bara på det igen. Hårt arbete och tålamod – och jag vet att jag alltid varit bättre på det förstnämnda än på det senare. En dag ska det hända. Och visst finns det fortfarande välvilligt inställda recensenter som ännu inte fått veta om Gå på djupet? Och engagerade bokhandlare som ännu inte förstått att det här är värsta studentpresenten?
Hårt arbete och tålamod. Bara på det igen.

Är det något som Sisyfos Bengtsson har lärt mig, är det detta. Det låter måhända klyschigt som fan, men det finns en anledning till att vissa uttryck blir klyschor.

/Marcus

PS. Fick till slut en recension! Och den är positiv också! Damn you, stenhelvete! Upp ska du igen!

Små små steg

Det här är inte en checklista.

Det här är en mellanakt.

Kom hem ifrån SM i Poetry Slam där jag stod som tävlingsansvarig, übersekreterare, deltidskonferencier och allmän arrangör. Det gick bra. Helt gnisselfri administration, svenskt rekord i att få upp korrekta resultat snabbt, publikrekord under kvaldagarna, bara delvis tappad röst… och ett tvåsiffrigt antal kommentarer på temat ”Det här var fan det bästa SM:et nånsin!”.

Kom hem och insåg att det fortfarande inte hade hänt så mycket på djupet. Note to self: saker går fortare om man gör dem. Note to self II: Bekräftelse är trevligt, men betalar inte ölen.

Jag frågar redaktör Öberg om det är normalt att det inte har kommit en enda recension (förutom på kamrat Stefans blogg) fastän boken har varit ute i över två veckor. Javisst, flinar han och lägger till en fotbollsmetafor, det är gott om fotbollsmetaforer i det här projektet både här på bloggen och utanför den. En helt oetablerad författare får helt enkelt inga recensioner de första veckorna. Nån av de stora elefanterna måste vakna först. Nån på SVT, eller DN (as if). Först då börjar det rulla. Förklarar redaktör Öberg.

Jag glider runt i boklådor och konstaterar att Bokia och Akademibokhandeln har tagit in Gå på djupet. Ibland ser man den till och med direkt. Jag glider runt och undrar vem som ska köpa den. Vore den inte en perfekt studentpresent? Jo. Det vet ju varenda moster att unga killar gillar fopoll. Hur får man bokhandlarna att skriva såna där små käcka lappar och sätta under boken: ”Glöm inte studentpresenten!”?

Jag läser artikeln i Länstidningen och rättar felen. Det är i alla fall en intervju! En grej att pricka av på den där checklistan som det här inlägget inte är.

Annars är det små små steg som gäller. Inga bombastiska milstolpar längre – inga böcker som kommer från trycket, inga releasefester, ingen högläsning. Bara ett mail här och där, fram och tillbaka, som visar att vi sakta, sakta är på väg åt rätt håll.

Och jag vet att jag är oerhört privilegierad. Jag vet att det till och med är coolare att ge ut en roman än att doktorera i fysikalisk kemi. Jag vet att jag har fått något som är få förunnat – det har varit fantastiskt så här långt och det vore alldeles övermaga att gnälla över tomheten på andra sidan releasefesten.

Men det är tomt här. Lite samma känsla som att komma hem efter en långresa, eller efter en vecka på Roskildefestivalen. Det konstanta flödet av intryck som plötsligt byts ut mot ett vakuum. Pang. Tystnaden som en tjock dimma runtom en. Och en gnällig känsla av ”Jag vill tillbaka!”, eller i värsta fall ”Var det inte mer än så här?”.

Det är bara lugnet i orkanens öga, intalar jag mig. Snart. Snart vaknar de stora elefanterna.

Nån som vet hur man väcker dem?

/Marcus

OFF #5: Hur känns det?

Den här var inte med i den ursprungliga uppsättningen OFF. (För den nytillkomne: OFF = ofta frågade frågor, som jag svarar på här i bloggen med ojämna mellanrum.) Men denna sportjournalistiska superklyschfråga har snabbt seglat upp även på min topplista över frågor jag ofta får.

Alltså: hur känns det nu då? En och en halv vecka efter release, efter att den värsta Sören Cratz-förkylningen gått över och boken faktiskt finns på hyllorna därute i handeln?


Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan i Stockholm.
Den bästa skyltningen jag sett hittills.

För det första: en enorm glädje över att det är på riktigt. För fastän jag vetat i över ett år att jag ska bli publicerad, fastän jag har kunnat fingra på den fysiska boken i en och en halv månad, är det inte förrän nu det känns att det faktiskt är på riktigt. Jag är författare nu. Både Akademibokhandeln och Bokia har tagit in Gå på djupet. Och jag får stå bredvid Ranelid! Även om det sistnämnda kanske mest bör skyllas på bokstavsordning, är det en mäktig känsla. På nyhetsbordet ligger Susanna Alakoskis nya, John Ajvide Lindqvists nya, Johan Theorins nya, Suzanne Brøggers nya… och så jag då. Nästan surrealistiskt häftigt.

För det andra: en oro för vad som ska hända härnäst. Hur i hela fridens namn ska jag lyckas locka intet ont anande bokköpare att köpa Gå på djupet i den konkurrensen? Hur länge får boken ligga på nyhetsbordet innan de bestämmer centralt att ”Näe, den här säljer nog inte, dom har lurat oss”? Kommer media att nappa på utskicken förlaget har gjort, att här finns en ny debutroman att exploatera?

För det tredje: en slags rastlöshet inför framtiden. Nu vill jag gå ut och slå på stora trumman för Gå på djupet, försöka få varenda tidning att skriva om mig och recensera boken (hittills går det väl sådär, kan man säga), försöka få varenda bloggare och twittrare att blogga och twittra om min debut. Men jag har också börjat bli rastlös inför kommande projekt. Borde jag inte ta tag i dem ordentligt redan nu?

Ungefär så känns det. Vilken känsla som överväger beror nog på tillfällig form och tillgång till kaffe och glukos.

Sådär, nu vet ni. Dags att bege sig ut och ragga media!

/Marcus

 

Fotnot: Marcus är huvudarrangör för årets SM i Poetry Slam, som börjar idag och håller på helgen ut. Han kommer därför inte att kunna hänga på bloggen så mycket under tiden. Har du vägarna förbi Reginateatern i Uppsala är du välkommen att hänga med honom där istället.

SvB gillar Gå på djupet-filmen

…åtminstone tillräckligt mycket för att ta upp den som ett exempel på författare som gjort youtube-filmer av/om sina böcker. Min film – som skrevs, repades, filmades och klipptes på sammanlagt sådär två-tre arbetsdagar – får stå som exempel på den ”jobbade” sortens författarfilmen. Jag väljer att tro att Svensk Bokhandel menar ”konceptuellt genomarbetad”. Själva – jag, förläggare Öberg och Jack som höll i kameran – kallar den snarare för ”spokenword style”.

Artikeln läser du här.

Och på tisdag ryktas det att det är dags för mig att komma ikapp kollegorna Wennberg och Ormes. Lokaltidningen hemifrån, LT, vill intervjua mig. I sporten. Det blir den första litterära intervjun i sporten på rätt länge, skulle jag tro. Nu kör vi!

/Marcus

Som Sören Cratz, ungefär

Jag kommer aldrig att glömma hur det var när Hammarby vann SM-guld i fotboll för första gången i världshistorien. Med den nedflyttningstippade truppen, den snorande östgötske tränaren som inte fick förlängt kontrakt och alla de där stolpe in-matcherna med  ”långa bollar på Markstedt” som huvudsaklig spelidé. Kommer inte att glömma hur jag satt på det där tåget med Hammarby-Örgryte i radion, det var den 21 oktober 2001 och en Hammarbyseger skulle betyda det otroliga guld som ingen någonsin egentligen trodde skulle kunna hamna på Söder. Så många gånger som alla våra motståndare skanderat Hammarby kan inte vinna, så många gånger som vi själva svarat med Skit i tabellen, Bajen bäst ändå… och så nickar Jonas Stark in det där inlägget nästan liggande, och…

Det finns andra som beskriver det här mycket bättre än jag. Men det är inte min poäng.

För en av de saker jag kommer ihåg bäst – jag var inte med på Medborgarplatsen den kvällen så jag minns allt det här rätt tydligt – var Sören Cratz. Tränaren vars uppdrag nu var i dubbel bemärkelse slutfört. Mannen som gett oss det första guldet någonsin, östgöten som lyckats med det omöjliga. Jag kommer aldrig att glömma hur Sören Cratz såg ut på bilderna från firandet.

Inte överlycklig. Inte jublande. Inte ens glad. Snarare… lättad.

Som om han tänkte: Nu är det gjort. Det är över nu. Det blir inte större än så här. Och så är det inte större än… så här!

Jag förstår honom. Inte för att man ostraffat drar paralleller mellan ett historiskt SM-guld och en litterär debut (aj!), och nog för att den rejäla förkylning jag ådrog mig omedelbart efter releasefesten väl kan fungera som ett filter mellan mig och verkligheten… Men jag känner ändå igen mig.

Det är gjort nu. Jag har debuterat. Boken finns på marknaden. Jag har haft min fest, signerat de ca 40 exemplar som såldes under dagen. Jag har läst högt ur boken på Medborgarhusets trappa och berättat om den i Söderstadions mittcirkel. Nu är det gjort. Jag blev författare på riktigt.

Men Det Där Stora hände inte. Ingenting hände. Det var liksom bara en fest.

Jag är otroligt lättad över att det gick vägen. Allt blev som det skulle bli, resultatet på Söderstadion oräknat men sedan när kan man egentligen räkna med sånt? Det var en lyckad fest, det såldes böcker, bilderna blev bra. Min gamle simtränare vinkade åt mig på Söderstadion (!), och Kevin Frato dök upp på releasefesten (!!). Några druckna Hammarbysupportrar kallade mig för ”en jävligt skön snubbe” och frågade när boken kom som ljudbok. Det var bra, helt enkelt.

Men nu då?

När förkylningen har gått över ska jag börja se framåt igen. För till skillnad från Sören Cratz är det inte klart än. Det bara ser ut så. Boken är ute, men jag är fortfarande inte av med den, lika lite som jag var av med mitt manus när det blev antaget. Jag måste se till att få recensioner, fastän jag är rädd för dem. Jag måste få den där första intervjun, fastän jag är först ut av kollegorna att släppa boken ligger jag redan långt efter på mediefronten. Jag måste få komma ut på vägarna och prata om boken. Få folk att förstå att den finns. Men först måste jag bli av med förkylningen, och med SM i Poetry Slam som jag arrangerar i år.

Egentligen är det här bara ännu en slags början. Och så småningom ska jag ladda om.

Men just nu känner jag mig mest som en snorande och lättad Sören Cratz.

Tack och Nu jävlar!

Imorgon smäller det. Då är det slutsmuget. Då finns Gå på djupet på riktigt.

DJ? Check. Ölbiljetter? Check. Kartong med böcker som ska krängas till det fantastiska releasepriset hundra spänn? Check. Koll på vad jag ska säga? Snart check. En annalkande förkylning inför den stora presentationen (i Söderstadions mittcirkel i halvtid i matchen mellan Bajen och Peking)? Check. C-vitamin och echinacea? Checkelicheckcheck.

Och nu vill jag passa på att säga tack till alla som hjälpt till. Utan er hade det nog inte blivit någon bok. Eller också hade den blivit mycket sämre. En del av er har fått betalt, andra har gjort det av ren vänlighet – men ni har alla varit skitduktiga. Ett stort tack till er som hjälpt mig förverkliga drömmen om Romanen:

Anna Liljerot
Alex Bengtsson
Stefan Holmqvist
Suleyman Sleyman
Bojan Djordjic
Tomas Antonelius
Pelle Olsson
Thom Åhlund
Per Olerud
Karin Redelius
Daniel Poohl
Mathias Woxlin
Biffa
Snubben i tidningskiosken på Grainger Street
Karin Liljegren
Fredrik Pettersson
Hans-Olov Öberg
Maria Mårsell
Niklas Lindblad
Christer Gustafsson
Eva Lindblad
Johan Holm
Tiger of Sweden
Jung Relations
Helen Ljungmark
Therés Stephansdotter Björk
Jack Werner
Familj och vänner
…och de(n) jag kanske råkade glömma

Tack så mycket. Hoppas att ni kommer på releasefesten, ni som kan.

Och nu jävlar! Nu är det dags! Fem, fyra, tre, två, ett…. ÖKA TAKTEN SISTA KVARTEN TIDAHOLM!

/Marcus

PS. Vill du komma på releasefesten men saknar biljett till Hammarby-Norrköping? Oroa dig inte, festen fortsätter på Debaser Medis från klockan nittonhundra!

S O S

Det börjar bli dags nu. Eller börjar och börjar förresten, det ÄR dags. Det är så helvetes dags. På lördag går startskottet, och sen… sen kan vi börja springa.

Har varit lite svårt att sova på senaste tiden. Lite svårt att fokusera tankarna. Det kryper lite för mycket i kroppen, en torr röst i nackloben säger att det är nu det ska avgöras – och sådant kan ju stressa även en mer rutinerad författare än mig.

Och det är nu jag börjar tänka på shampoo.

Under ett och ett halvt år arbetade jag åt en av världens största hårproduktstillverkare. Jag var med om en och annan shampoolansering, och även om jag är mycket långt från att vara expert på hur man lanserar hygienprodukter tror jag mig ändå veta ett och annat om det.

Så här är det: en shampoolansering går ungefär så bra som man förtjänar.

Om produkten håller tillräckligt god kvalitet, och svarar tillräckligt väl mot konsumenternas behov, beror mottagandet av produkten bara på hur väl man gjort hemläxan. Lägger man ner mycket tid, kraft och pengar blir lanseringen en succé. Gör man det inte, uteblir succén.

Naturligtvis finns det en massa undantag. (Särskilt om man har mycket tid och kraft, men lite pengar. Då blir slumpfaktorn dessutom större.) Men så funkar det i det typiska fallet.

Nu är en roman inte ett shampoo. Förhoppningsvis ska den tillfredsställa lite mer komplexa behov än det av ett rent och trasselfritt hår. Eftersom det handlar om Kultur™ kan en enskild stjärntyckare enkelt boosta eller förinta vilket välarbetat projekt som helst. Och ingen författare värd namnet börjar sitt romanarbete med en marknadsanalys.

Så det är lite si och så med analogin. Det är jag den förste att medge, långt innan någon hinner ondgöra sig om moderna författare som inte förstår skilja på böcker och Litteratur™.

Men en hel del stämmer säkert, tänker jag: alldeles för mycket handlar om hur man har gjort sin hemläxa.

Har vi verkligen förberett det här tillräckligt? Visst håller storyn ihop, utan bortklippta lösa trådar? Visst kommer boken verkligen att finnas i handeln? Har vi gjort PR- och säljarbetet tillräckligt bra för att någon ska veta att bokjäveln finns?

Och så vidare. Jag får en impuls att ringa min förläggare och gråta ut, men min mer rationella hjärnhalva talar om för mig att det inte är det optimala sättet att agera. Nu gäller det bara att ta det lugnt. Andas. Meditera. Ta en kopp whisky and rye. Vänta ut.

Shampootillverkaren kallade en lansering för Start of Shipment. Det förkortades S O S, och med mindre än en vecka kvar till release är det inte det minsta svårt att föreställa sig varför.

/Marcus

PS. Kan någon vänlig själ kolla min hemsida och se om den är någorlunda presentabel nu när folk kanske verkligen besöker den? Tack på förhand!

Nu också som film

Kevin Frato var först härinne med att göra film av sin bok. Sedan kom Christoffer Carlsson med inte en utan två filmer – en presentationsfilm och en trailer.

Nu har även jag följt efter. Med en kanske lite… annorlunda vinkel. Det är mig en stor ära att presentera – Gå på djupet-filmen!

(Kamera: Jack Werner)

Noteras bör att varken Jan Guillous eller Björn Ranelids omdömen fick plats i den slutgiltiga klippningen. Någonstans på en undanskymd vind i ett gårdshus i Stockholm finns det fascinerande extramaterialet! Som ni alltså inte får se. Än. Men håll till godo med detta!

Förresten: vilken är er favorit-”recensent”?

/Marcus

Recensionsläsare sökes!

Ganska ofta – inte tillräckligt ofta för en egen OFF, men det händer – får jag frågan om hur mycket jag liknar min huvudperson. Att jag saknar alla typer av talang för att bli fotbollsproffs är förstås uppenbart, liksom att jag har klart fler högskolepoäng än vad proffs brukar ha. Jag ser inte ut som Emil rent fysiskt heller, och jag har helt andra intressen. Jag vill också tro att jag är något mindre självcentrerad än vad Emil är åtminstone under bokens första tredjedel.

Men en sak har jag och Emil gemensam: vi är alldeles för känsliga för vad folk tycker och säger om oss.

I Emils fall yttrar det sig vid ett tillfälle så att han är beredd att ge upp hela sin karriär för en ryggdunk från någon i Balla Gänget. (Och såklart i en massa annat, men låt oss nu inte förstöra handlingen…) I mitt fall märks det mest på att mitt självförtroende står och faller med det senaste omdömet.

Sålunda tror jag att jag är bäst i stan och att jag är på väg mot himlen, när någon skriver saker som det där min förläggare skrev lite längre ner på bloggen. Och omvänt, räcker det med att någon Andres Lokko-wannabeisk hipsterbloggare använder sitt mest skitnödiga och överspända språk för att förklara hur dålig jag är som spokenwordpoet, för att jag plötsligt ska tänka att det nog är bäst att lägga av ändå.

Jag har med andra ord helt fel sinnelag för recensioner.

Jag vill naturligtvis att Gå på djupet ska bli recenserad. På massor av ställen. Jag vill att folk ska veta att min bok finns, och – allra helst – att den är bra också. Men det viktigaste är att den blir recenserad. Recensioner kan vara bra till och med om de är dåliga, det har man ju alltid hört. Så jag är odelat för recensioner.

Men så är det ju det här med min känslighet. För vad händer om nån skriver ner mig totalt? Nån som spelar roll? Hur skulle jag ta det, om Dagens Nyheter skulle kopiera wannabebloggaren och säga att boken är så dålig att den gör en powerpointdragning om kyrkans städrutiner till rena nyårsfesten? Hur skulle jag reagera om Bokhora sa att det här var den värsta skiten som skådats sedan… tja, nån annan dålig skit? Eller om någon ledande fotbollsjournalist, typ Robert Laul, sa att jag saknade till och med den mest rudimentära fotbollskunskap och att boken var helt oläsbar på grund av alla faktafel?

Ingen går fri från dåliga recensioner emellanåt. (Inte ens The Knife. Och då var det ändå mer eller mindre kroppsstraff ett tag på alla som offentligt yttrade att de inte gillade Silent shout.) Hur bra Gå på djupet än är, och hur många som än hissar den till skyarna, kommer det ändå att finnas någon som hatar den. Kanske någon med en egen recensionsspalt. Eller en blogg. Eller en jävla facebookstatus som avundsjuka så kallade vänner känner sig tvungna att citera.

Jag behöver med andra ord ett filter. Någon som läser mina recensioner innan jag får göra det själv. Någon som visar mig hur en recension ska läsas – de flesta recensioner innehåller ju både positiva och negativa skrivningar och det gäller att fokusera rätt när man läser dem – och som kan lyfta fram det som är bra och bortförklara det som är dåligt: ”NN begriper ändå ingenting om XX!” Som sorterar bort eventuella toksågningar, som haussar eventuella tokhyllningar, och så vidare.

Men man kan inte annonsera på Blocket efter sådana, väl? Eller på Arbetsförmedlingen? ”Recensionsläsare sökes. Dina arbetsuppgifter omfattar läsning och sammanfattning av recensioner, coverups, omskrivningar, haussningar och total censur. Dina kvalifikationer: gott hjärta, god lögnare, tidigare arbete i PR-branschen meriterande. Arbetet är tillfälligt. Lönen betalas ut i kaffe, whisky eller rikskuponger.”

Nä. Bättre att annonsera här istället: Vem vill bli min recensionsläsare?

Du ska veta att du behövs.

/Marcus

Förläggaren: Därför antog jag Marcus

Vi har ju pratat en del om att bli antagen – och refuserad – här på bloggen. Kanske trodde ni att vi hade tömt ut ämnet. Men icke – vi hittade ett perspektiv till att berätta ur! Här berättar Hans-Olov Öberg, förläggare på Kalla Kulor Förlag, om varför han antog Marcus Priftis debutroman.

”Så… varför antog vi Gå på djupet?

Alla som någon gång läst Kalla Kulors manusinskickarinstruktioner känner någonting. Vissa blir arga och tycker att vi är dryga. Andra blir avtända och vågar inte närma sig oss. Ytterligare några känner sig inspirerade. Sugna, rentav. Och sedan har vi Fallet Marcus.

Han säger själv att han lider av en ännu icke diagnostiserad bokstavskombination och nog fasen märktes det redan på följebrevet att han hade en särskild feeling för att få bokstäver att ligga i adekvata kombinationer. Men han formulerade sig inte bara snyggt, utan väl.

Vi säger ganska tydligt på hemsidan att vi inte är intresserade av a) debuterande män, b) allmän skönlitteratur, och så vidare. Många hade nog tolkat det vi skrev som ett rungande ”Marcus är inte välkommen här”. Men inte just den det angick.

Fallet Marcus inleddes därför med ett följebrev som på ett smart och säljande vis argumenterade kring varför vi trots att vi nog skrivit att vi inte ville ha honom och hans verk ändå verkligen ville det. Marcus hade läst på. Han visste vad vi gillade, vilka sorters författare vi ville ha och drog på som en litterär Beckham i syfte att skruva den över muren som vi så snyggt ställt upp.

Jag minns att jag tänkte något om ”självaste fan också” samt någonting annat om ”skriver han hälften så bra litteratur som han skriver följebrev, kanske vi har nåt här”. Sedan googlade jag honom. Insåg att han hade talanger utanför skrivandet och ett lagom stort behov av att synas. Han presenterar sig på nätet med en kaxighet som … känns igen från till exempel Kalla Kulor.

Så det var med andra ord med positiva förtecken som fas två i Fallet Marcus inleddes: läsningen av manus.  Efter det gick det ganska lätt. Manuset var ju bra. Bättre än bra. Återstod att ta reda på om Marcus var det även live. Han kom upp till redaktionen och tja… det funkade ganska snabbt.  Redigeringen av boken var enkel, trots omfånget, eftersom han – vilket är viktigt för alla författare – är precis lika intresserad som vi av att boken skall bli bra.

Och hur går det framöver med Fallet Marcus? Alla i vår närhet som läst boken är begeistrade. Även svurna fotbollshatare. Vi tror att det kommer att skrivas historia här. Vi tror att vi har någonting stort på gång.

För det är nästa puck. Det vi gör nu. Att vara ”antagen” är ju litet grand som att göra mål i en fotbollsmatch.  Det är fantastiskt bra och jublande trevligt, men vinner man garanterat matchen? Nix. Det är nu det börjar. Resten.

Semper Amens,

Hans-Olov Öberg
Förläggare, Kalla Kulor Förlag”

Ett omslag växer fram

En kul sak med att vara debutant är alla nya yrken man får prova på. Under arbetet med Gå på djupet har jag bland annat fått praoa lite i modebranschen.

I begynnelsen var vår idé till bokomslag. Vi ville ha något som var snyggt, som gav en försmak av vad som väntade i boken och som fångade folks blickar. Vi tänkte oss något i stil med en snygg bil, en modelliknande tjej, en fotbollsplan, märkeskläder, hela den klyschiga proffsgrejen, och så mitt i allt en ledsen blick eller nåt sånt. Nåt som signalerade att det var nåt fel på allt. Drömmen som inte blev som den skulle.

Omslagsmakare Niklas hade en annan idé:

Det var helt annorlunda. Och samtidigt… så mycket bättre. Coolt! En kille som står på en gigantisk fotboll och ser ut som att han inte vet vart han ska ta vägen. Fast med ryggen mot oss, så vi inte riktigt vet vad han tänker. Och helt vit bakgrund. Tufft!

Vi var begeistrade direkt. Det var egentligen bara ett fel på omslaget: Killen själv. Han såg inte ut som ett fotbollsproffs. Inte med den där bruna munkjackan. Jeansen var väl fel också. Och sådär. ”Perfekt” sa vi till Niklas, ”bara vi byter ut snubben mot en annan!”

Det fanns ingen annan snubbe i Niklas arkiv. Så vi fick ge oss ut att hitta en. En modellagentur var inte att tala om, på Kalla Kulor håller vi hårt i stålarna – men var hittar man någon som kan gestalta en fotbollsspelare? I ett fotbollslag, naturligtvis. Vi hittade en lovande kille i ett division 1-lag som var rätt lik Emil och som kunde ta sig bra ut på bild. Men… så fotbollsspelare han var, hade han inga proffskläder…

Okej – nästa steg: Vad har ett fotbollsproffs på sig? När han representerar laget är han klädd i kostym, oftast Armani. Men på fritiden? En bildgoogling visade att han typiskt sett ser ut ungefär som han gjorde innan han blev proffs, fast dyrare. Jeans och skjorta, eller jeans och t-shirt, men naturligtvis Versace istället för JC:s eget märke. Lite sporty-trashy sådär. Och dyrt, dyrt, dyrt!

Ingen jag känner klär sig så. Och så var det det där med budgeten. Så när jag fick idén att se om man kunde låna kläder från något svenskt klädhus – Vafan, det funkar ju för alla glammiga magasin, inte lär dom betala för sina ”Här är vårens hetaste grejer”-reportage? – var Hans-Olov genast eld och lågor. ”Ut med dig och kolla runt!” tyckte han.

Så en regnig, blåsig och kall novembereftermiddag luffade jag runt på Biblioteksgatan i Stockholm, bland de hetaste märkenas flagship stores, och tiggde modevisningskläder. Utan visitkort och utan rekvisition, utan minsta kontakt med någon av de PR-byråer som sköter alltsammans, men med en bohemchic gubbkeps på mig som åtminstone visade att jag var kulturell – och en uppenbart felaktig klädstorlek för de grejer jag tiggde.

Jag trodde egentligen inte att det skulle gå vägen. Sånt där brukar vara byråkratiskt. Och visst: ett klädmärke kunde inte göra såna saker utan att först få det clearat från Italien, ett annat var tvunget att kolla med tre chefer varav en på PR-byrån (ingen var där denna fredageftermiddag. Fotograferingen skulle ske tidigt nästa vecka), ett tredje samarbetade bara med ”magasinen som står på den här listan, ni är inte där, eller hur?”, och så vidare. Butikerna själva kunde aldrig låna ut något, till det hade de stränga order, utan det här skulle gå via deras PR-kanaler och lånas ut från särskilda showrooms.

Borde man väl ha räknat ut. Men vad visste väl jag om hur modebranschen arbetar? Det där visar de ju inte på Top Model…

Jag var på vippen att köra öppet köp-tricket någonstans innan räddaren i nöden dök upp. Tiger of Sweden. Med en otroligt hjälpsam butikschef och en PR-byrå (Jung Relations, tack!) som gillade idén. Det gick på bara ett par timmar, sedan hade vi kläderna. Vårkollektionen 2010! Innan den ens fotograferats till Café och King!

Sen bar det av in i studion tillsammans med modellen/fotbollsspelaren (som knappt visste vad det var frågan om) och fotografen Eva (som var minst sagt måttligt intresserad av fotboll). Min roll? Någon slags projektledare. Jag skulle föreställa killen med koll på hur slutresultatet skulle bli. Han som talade om för modellen hur poserna skulle se ut, han som valde mellan sextiofyra nästan likadana bilder i Evas kamera. Omslagsbedömaren. Fan, det var nästan som att vara domare i Top Model! Eller en av de här ”VIIIILLL HAAAA!”-bloggarna! Och jag som inte har nån aning om hur mode funkar!

(Jag vet inte om ni förstår det absurda fullt ut. Ni som har träffat mig gör säkert det. Ni som inte har gjort det: föreställ er en korsning mellan en gymkille off season och en typisk författarwannabe. Ser inte direkt ut som en modebloggare, eller hur?)

Det var bara att köra på magkänsla. Och lita på proffset och talangen som var med mig i studion. Och visst blev det väl ändå bra till slut?

Jag vet inte hur många debuterande författare som har varit så här insyltade i sina omslag, men trots att det var en lång vandring på nattgammal is var det roligt att ha varit med om det. Tack, alla ni som hjälpte till! Det blev ett fantastiskt omslag till slut.

OFF #4: Vilket förlag är bäst?

Här svarar jag på frågor jag ofta får. En förklaring finns här. De tidigare frågorna kan läsas här, här och här.

Fjärde frågan i min OFF-serie kan väl sägas vara författarbranschens motsvarighet till sandlådans ”Vems pappa är starkast?” Vi som har barnasinnet kvar vet att den senare frågan givetvis bara kan besvaras med ett rungande ”Min pappa!” – såvitt inte pappan ifråga betett sig sjusärdeles illa.

Det finns så många sätt att besvara den frågan att jag brukar bli svarslös. Det är dumt, eftersom det är en fråga jag fått förvånande ofta. Det finns ett par varianter, där ”Hade du inte varit mycket gladare om du blivit antagen av Bonniers eller Norstedts?” nog är den vanligaste.  Jag kan tänka mig att den som ställer frågan ser förlagsvärlden ungefär som ett seriesystem i fotboll: ”Klart att man hellre blir signad av Manchester United än av typ Wolverhampton!”

Det är en rolig jämförelse, särskilt i mitt debutsammanhang, så jag ska uppehålla mig en stund vid den. För visst är det fett att spela i Manchester United. Men hur mycket speltid får man egentligen, om man ideligen måste konkurrera med Wayne Rooney och Ranel… eh… Ronaldo? Hade det kanske inte varit bättre att vara tränarens förstahandsval i Wolves, spela mot samma motstånd och göra fler mål?

För att återgå till förlagen: jodå, visst kan det vara en prestige och en stor ära att bli utgiven av giganterna Bonniers och Norstedts. (Aspirerar man på att bli Augustnominerad, vilket jag är mycket långt från att göra, kan det rentav vara en förutsättning.) Men i slutändan spelar förlagsnamnet mindre roll.

Det här gör ett förlag till bra i mina ögon:

  1. De håller vad de lovar.
  2. De gillar vad de har signat, och jobbar för att det ska bli så bra som möjligt för alla parter.
  3. De har bra distribution (så att boken finns att få tag på).
  4. De har tillräckligt bra PR och marknadsföring (så att folk vet att boken finns).
  5. Kontakten mellan förlag och författare funkar bra.

De enda punkter på den listan som kräver någon slags storlek är distributionen och marknadsföringen – därför att med storlek kommer oftast ekonomiska resurser. Men här kommer fotbollsjämförelsen in igen: konkurrensen om resurserna är större på ett större förlag, och det är inte alls säkert att man får mer utrymme i Bonniers B-lag än i Kalla Kulors A-lag. Och som bland andra Piratförlaget har visat, är det ibland häpnadsväckande hur väl man kan väga upp mindre resurser med smarta affärer.

I allt annat handlar det om andra saker. Som vilken typ av författare man är, och hur man vill jobba. Som vilken redaktör man får, och hur personkemin funkar med redaktören. Det är sånt som är viktigt i slutändan – och det har ingenting med förlagets storlek att göra.

För mig, som gärna tar tag i saker själv, gillar korta beslutsvägar och snabba puckar och desstom har en lättare (odiagnosticerad) vuxen-adhd, har det hittills varit utmärkt att bli signad av just Kalla Kulor. Hade jag varit någon annan, hade kanske något annat varit bättre. Eller lika bra.

Nu får det vara nog med OFF för ett tag. Nästa gång jag skriver blir det nåt helt annat. Vad sägs till exempel om modellfotografering?

/Marcus

Försmak av det nya livet

Mycket författarliv här nu. (När det inte är helt tyst, förstås. Vi vet att vi inte varit så högljudda här på ett tag. Det beror inte på Nils Svensson utan snarare på kristallsjuka, butiksöppningar, bokföring och liknande små förtretligheter. Men nu är det dags att krypa ur grottan och vinka hej för ett ögonblick.)

Alltnog: författarliv. Jag fick också min lilla försmak av det nya livet i förra veckan. Tibble gymnasium i Täby arrangerade sin årliga författardag, och var i år modiga nog att bjuda in en debutant av färskast möjliga typ. Fick två chanser att berätta om mig, min skrivarbakgrund (jag är särskilt stolt över att åter våga nämna tonårsthrillern jag skrev när jag var tretton), min Skrivprocess(TM) och Gå på djupet förstås. Förutom det lite nedslående faktumet att bara en elev av kanske femtio vågade erkänna att hon själv skrev, gick det alldeles utmärkt. Jag kände mig allmänt tuff. Och rolig. Rentav roligare än Juha i Gardells En komikers uppväxt, som man inte kan låta bli att tänka på när man är i Täby.

Sedan var det dags att inta den stora scenen. Så här ser det ut när en pinfärsk debutant pratar inför publik:
Marcus Priftis på scen i Tibble gymnasium
Foto: Håkan Hildingsson

Jag kan tänka mig att göra det igen. Om någon i skolväsendet läser detta, kolla in det här!

/Marcus

Bildbevis: nu är den här!

Kolla in den här sötnosen!

En trave sötnosar

Japp, den är här nu. Äntligen. Känns helt makalöst (nu när träningsvärken efter kartongbärandet gått över). Att hålla i en femhundra sidors inbunden bok, med ett fantastiskt vackert omslag och en alldeles äkta inbindning med guldrelieftryck på ryggen under skyddsomslaget, och att veta att man dessutom har skrivit den själv…

…det är en känsla som alla borde få uppleva.

(Här skulle jag skriva en jämförelse med att få barn. Men min erfarenhet av nyblivna föräldrar säger mig att jag borde låta bli.)

En månad till release. Men jag har den redan i min hand. Tack, alla som gjort det möjligt.

/Marcus

Är jag en riktig författare?

Ni vet hur det är. Man börjar med en trivial detaljfråga och föreställer sig att den snabbt ska vara besvarad. Men så nystar man i den och den bara växer och växer, drar med sig principdiskussioner, aktiverar hela min naturvetenskaplig/analretentiva verktygslåda för definitionsfrågor och exakt systematik – och plötsligt står man där med vatten över huvudet och dubbelt så mycket som man kan tugga i käften.

Jaså, ni vet inte? Nå, låt mig så då berätta.

I begynnelsen var frågan: Vilken titel ska jag sätta på mitt nyproducerade visitkort? Ja, jag tänker mig att jag ska ha visitkort nu. Det är lättare än att skriva sitt telefonnummer med kajalpenna gång efter gång. Lite konsultkonsultigt måhända, men ändå en väldigt konkret och enkel fråga.

Ganska omgående landar den dock i den större, mer abstrakta och mer tåtrampvänliga: När är man egentligen författare?

Det klassiska upplägget för denna revirpinkardiskussion är att det finns två ringhörnor. I den ena: Sveriges Författarförbund, Författarcentrum med flera organisationer för författare. Deras definition är enkel: man får bli medlem om man ”är yrkesverksam författare” och har gett ut minst två verk av litterärt värde. För säkerhets skull har man en invalsnämnd, som avgör från fall till vall vad som är ett verk och vad som är litterärt värde.

I den andra ringhörnan: hela skrivarkursbranschen och ett växande antal aspirerande författare. Jag talade nyligen med en sådan som menade att författare är man när man ”arbetar professionellt med sitt författarskap”. Med professionellt menade hon att man t.ex. är systematisk, att man gör den research som behövs, försöker sälja in sitt manus till förlagen, omarbetar efter anvisningar, fortbildar sig inom skrivandet med mera. Inte heller här finns det en exakt definition, men poängen är att även opublicerade författare kan vara författare.

Eftersom ”ringhörna” är ett oxymoron i sig tillåter jag mig att föreställa mig fler än två ringhörnor. Kanske en tredje hörna för den som tycker att man är mer författare ju högre konstnärlig klass man håller (och att t.ex. Jens Lapidus inte är en författare utan ett rop på hjälp) – och en fjärde för den som räknar varenda kändis med en spökskriven självbiografi som författare. Och så vidare.

Mitt naturvetenskapliga jag letar genast efter den entydiga definition som ingen använder. Vad betyder författare? Är det ett yrke? Då borde man tjäna sin försörjning på det – vilket endast 3% av Författarförbundets medlemmar gör, enligt den här artikeln. Är det ett kall? Då är det väl öppet för vem som helst att kalla sig författare, oavsett om man skrivit en bok eller inte. Är det en titel? Då borde den väl förlänas en av någon slags nämnd – varför inte Författarförbundets invalsnämnd? Är det bara en beteckning för någon som har skrivit något speciellt – t.ex. Marcus Priftis är författare till Gå på djupet? Kanske det mest rimliga alternativet, när allt kommer omkring – men det löser knappast visitkortsproblemet. (Det ser snarare skittöntigt ut.)

Jag hittar helt enkelt ingen tillräckligt bra definition. Så jag överlåter beslutet till er:

Är det okej att jag kallar mig författare nu när Gå på djupet är på väg ut? Måste jag vänta tills den finns i handeln? Eller måste jag bida min tid tills jag lyckats krysta ur mig en uppföljare, för att inte råka inleda en beef med Förbundet eller med några mer erfarna kollegor?

(Kan ju hända ändå. Ser attacken framför mig: ”En halv miljard svenskar kan skriva lika bra som Marcus Priftis. Eller bättre. Men vem utom jag och Ernesto Guerra har ett unikt språk? Va? Va?”)

Jag prövar att överlåta beslutet till er. När är man (=jag) författare? Använd kommentarfunktionen. Ni är mitt hopp och mitt stöd!

/Marcus