Gästbloggare: Ifiyenia Ellis – Att skriva blev att prioritera mig själv

Jag var den enda som var förvånad över att jag bestämt mig för att skriva en bok (så som jag kallade det då, i mars 2018 när jag skrev till mina närmsta – men att stolt deklarera att ”Jag ska skriva ett råmanus! Och redigera det i tusen omgångar! Så blir det kanske en dag en bok!” låter inte riktigt lika mäktigt…). Detta trots att det på en någon nivå alltid varit en del av planen. En diffus dröm i bakgrunden, brukar jag säga.

Under 2010 och 2011 hann den drömmen bli något mindre diffus tack vare mina två terminer på Skrivarlinjen på Sundbybergs folkhögskola. En underbar tid och en gåva till mig själv, efter att ha låtit den kreativa delen av mig halvt rostat ihop. Vi gick under höstterminen igenom poesi, drama, novell och roman, fem veckor per del (plus en kort bonuskurs i filmmanus), som förberedelse på vårterminen där vi sedan fördjupade oss i något projekt.

Innan Skrivarlinjen skrev jag i princip enbart noveller, kortare texter och poesi. Någonting längre än så trodde jag aldrig att jag skulle klara av. Men när vi kom till romanskrivandet så inleddes det med en avdramatisering av att skriva ett helt bokmanus. Jag minns hur det ritades ett långt streck på klassrummets whiteboard. Ett streck som sedan delades upp i kapitel. Ett kapitel som kunde motsvara längden på en novell. De sade det säkert på ett mycket snyggare sätt än så, men själva andemeningen fångade mig direkt. Tanken på att skriva en hel roman kändes inte lika omöjligt – den diffusa drömmen blev plötsligt tydlig, klar. Och vips så blev det till vårterminen ett romanprojekt (som faktiskt var en påbyggnad av den idé som föddes vid filmmanuskursen), och det är inte mitt enda sedan gammalt påbörjade, men livet är som livet är och snart rostade kreativiteten igen.

När jag rasade in i utmattningens svidande lågor fyra år senare var jag hemma med en liten dotter. Jag blev då tvungen att göra något som jag inte vet om jag någonsin riktigt gjort innan – prioritera mig själv. Men, det var endast för hennes skull; inte för min egen. Det är något jag ännu kämpar med – en hjärna efter utmattning, ja, men också det här med självprioritering. Att ge mig själv pauser, ta tid för mig själv och endast för min egen skull. Den något frustrerande sanningen är dessutom att det som hjälper mig att faktiskt göra det, är att jag vet att jag blir en så mycket bättre mamma till våra nu två små troll bara jag får den där korta stunden för mig själv.

När jag för två och ett halvt år sen bestämde mig för att skriva ”på riktigt” – att kalla mig själv aspirerande författare, att sno åt mig tid vid datorn för att skriva, skriva, skriva. Då var det äntligen något jag gjorde för mig. En dröm som absolut inte utlovar några rikedomar – och sannerligen inte i början – och som dessutom är svår att nå. Även om skrivandet är ett mål i sig så vill jag ju ändå att mina ord ska spridas och läsas av andra. Men den tid jag lagt ner på att skriva på mina manus är aldrig något jag kommer ångra.

All svett, alla tårar, all ångest, ja. De kanske jag hade klarat mig utan, om min dröm nu aldrig kommer leda mig längre än några dammiga manus i byrålådan. Men endast kanske, för de tillsammans med min inre kritiker har inte utvecklat mig enbart som skrivande människa, utan även som person i allmänhet. Att jag vågade bestämma mig för att satsa på min dröm, på mig själv. För varje gång jag ramlat ihop i en hög av självtvivel så har jag rest mig starkare än innan. För varje gång den inre kritikern skriker om hur dålig jag är så lär jag mig något om hur jag kan göra det bättre.

Det som gör allting bättre är att du inte behöver göra det i din ensamhet. Jag fann en underbar gemenskap på instagram som har hjälpt och lyft mig om och om igen. Jag saknade även tiden på Skrivarlinjen och sökte och kom in på Långholmens författarskola, som var väldigt annorlunda men en bra övning i att bli läst, och inte mindre härlig. Jag växte ytterligare. Ju mer jag lästes och själv fick läsa -inte bara via kursen – desto mer sugen blev jag på att göra något av det också. När jag kom in på Skrivpedagoglinjen på Skurups folkhögskola stod allting klart. 2020 skulle bli året då jag inte bara tog min examen till skrivpedagog (vilket jag gjorde) och debuterade som författare (not so much). Min dröm hade utvecklats. Jag skulle skriva mina böcker, skapa mina skrivkurser, coacha andra i deras skrivande.

Men 2020 är 2020 och jag tror inte jag behöver skriva mer än så kring det och dess komplikationer. Gällande manuset så fick jag standardrefuseringar från alla förlag jag skickat till, förutom två som inte svarade alls.

Jag kanske aldrig når den del av min dröm om att ges ut, men jag kommer aldrig ge upp, aldrig sluta skriva. För så länge jag skriver hålls glöden vid liv, och så länge jag skriver låter jag mig vara den jag är.

Tack för mig, och för din tid! En dag möts vi kanske igen. Om inte här, så kanske på http://instagram.com/ifiyenia_skriver eller https://www.facebook.com/ifiyeniaellis/. Om inte där, så kanske i bokhyllan en dag. Och om inte där, så kanske i min roll som skrivpedagog. För inte heller den drömmen är en jag tänker ge upp.

Gästbloggare: Anna Agrell – Att vara tiden trogen (eller inte)

Det är en vecka innan boken ska gå i tryck och jag får tillbaka den sista granskningen från förlagets korrekturläsare. Min roman Ett halvt andetag utspelar sig på fyrtiotalet och en bit in på femtiotalet och korrekturläsaren uppmärksammar mig på att tilltal ofta upprepades vid den här tiden. En yngre person som ville tilltala en äldre kvinna kunde till exempel säga: »Inte visste jag att tant Anna skriver på Debutantbloggen. Så tant Anna är nervös? Det behöver tant Anna inte vara.«

Jag söker i dokumentet, ändrar alla upptänkliga passager, upprepar och upprepar tills det inte finns fler ord kvar, men i mig har en känsla tagit spjärn: Ska jag välja trovärdighet framför språklig spänst?

När teveserien Vår tid är nu sändes fick manusförfattarna utstå kritik för språkbruket: ”Talade människor verkligen så på den tiden? Inte användes det uttrycket?” Därtill var det många som inte försatt chansen att påpeka när rekvisitan var placerad i fel tid. Tanken på allt detta gör mig sömnlös och jag undrar om det verkligen är menat att jag ska skriva en historisk roman, men ivern som jag haft sedan jag fick idén är omöjlig att stoppa.

För några år sedan läste jag en artikel om Nora-Anna Larsson som var en framgångsrik löpare under fyrtiotalet, med tre världsrekord på 800 meter. Hon var den första kvinnan som fick springa ärevarv på Stockholms stadion. Hur kunde jag som ägnat åtskilliga år åt löpning ha undgått henne? När jag frågade människor i min omgivning visste ingen vem hon var, medan nästan alla kände till Gunder Hägg som var aktiv under samma era. Där och då bestämde jag mig för att utforska hur det hade varit att ägna sig åt löpning i en tid då doktorerna avrådde kvinnor från att springa längre än 200 meter. I romanen blir det gestalten Mirkka som drömmer om att springa ärevarv på Stockholms stadion, precis som Larsson gjorde. Där finns också en annan kvinna som pockar på min uppmärksamhet. Sonja arbetar på ett glasbruk och vill få sina alster antagna i en ansedd utställning. När de två kvinnorna möts kantrar livet på ett sätt de inte hade kunnat förutse. Glasbruket, löpningen, tidsandan; allt det har gjort skrivandet kantat av så många val att tankarna till slut slagit knut.

Dagarna slukas hastigt och jag måste fatta ett beslut innan boken går i tryck. När jag återigen läser texten får jag upplevelsen av att jag skrivit manuset till en gammal pilsnerfilm. I den stunden inser jag att varje historisk berättelse måste betraktas genom ett samtida filter. Åtminstone min. Jag skriver ett mejl till min redaktör: ”Stryk upprepningarna, jag väljer känslan!”

Hur tänker ni? Är känslan eller trovärdigheten viktigast i er läsning? Jag är också nyfiken på vilka val Kristin Fägerskjöld ställts inför när hon skrivit sina historiska romaner.

Hoppas att vi ses i fyrtiotalet!

Anna Agrell

Instagram: https://www.instagram.com/agrellanna/

Magiskt ljus, kärlek och hårt arbete: en betraktelse från en egenutgivare

Solen sprider sitt guld över hustak och kanaler där jag sitter och tittar ut över mitt kungarike. Det som jag byggt. När jag erbjuds chansen att få återvända hit, till tidens början, till brottsplatsen, tänker jag tillbaka på de sex år som gått sen jag var med och drev Debutantbloggen och försöker mig på att göra en utvärdering. Vad jag lärt mig, vad som fungerat. Kanske kan mina erfarenheter vara av intresse för Debutantbloggens läsare år 2020.

För sex år sedan var jag en av fem nykläckta författare som valts att hålla igång Debutantbloggen. Året var 2014. Min första bok, en portalfantasy för ungdomar vid namn Ljus som varit dolt, kom ut 6 september samma år. Vi var ett gott gäng det året, spridda förlag och spridda genrer och jag var egenutgivaren i klubben, eller indieförfattare som jag föredrog att kallas då. Det lät bättre.

Redan 2012 hade jag skrivit en fantasyserie på flera böcker. Råmanus stod klara och i behov av redigering, men jag trodde benhårt på mina böcker: att de skulle roa, fånga och beröra läsare. 

Jag hade rätt.

Vintern 2013 bestämde jag mig. Jag gav upp sökandet efter ett etablerat förlag och tog saken i egna händer och startade Vilse förlag. Mitt förlag. Ett förlag för den läsare som tycker om att förlora sig i god litteratur, gå vilse i främmande världar och inte riktigt hitta tillbaka hem när man stängt pärmarna om sista ordet. 

Med hjälp av tryckeri, sättare, omlagsdesigner, illustratör och lektör – alla för mig okända, professionella personer som skulle ha betalt – skapade jag Ljus som varit dolt så som jag ville ha den. Boksläppet blev på stans vackra bibliotek och uppslutningen var god. Sen dess har det rullat på och för två veckor sedan släppte jag Vid trappornas slut: den femte och sista delen i min fantasyserie Berättelsen om Lianne. Fem böcker på sex år.

Att planera boksläpp 2020 är inte helt lätt. Vi sålde biljetter till detta event redan på Bokmässan förra året – det skulle bli ett lajv, en glimt av fantasyvärlden, ett firande av rang när sista boken skulle födas och serien bli komplett. Första datumet fick förstås ställas in och andra datumet bjöd nya bekymmer med lokalbyten och annat, men det blev av. Och det blev magiskt.

I två omgångar om 40-45 läsare träffades vi i Skansen Kronan i Göteborg och lajvade allt vad vi orkade: uppklädda till bal kom läsarna och fick prova på att klättra i magiska trappor, fäktas med långsvärd och lyssna på tal och musik, äta god mat och tävla mot varandra. Under middagen anfölls vi av onda häxor, och gästerna bjöds på svärdsuppvisning innan det vinnande laget fick motta medalj ur Jättemarans – drottningens – hand. 

Och där satt jag, med balklänning och signeringspenna och såg ut över mitt kungarike. Vad jag skapat. All denna längtan hos mina läsare – mestadels ungdomar mellan 12-18 år, men också en hel del vuxna – efter att få veta hur det ska sluta. Hur mina karaktärer skulle klara sig.

Inget av det hade varit möjligt om jag inte hade vågat. Inte tagit steget och startat förlaget. Vad har jag då lärt mig under dessa år? Vad har fungerat bäst? Låt mig nämna 5 punkter.

  1. Lyssna på proffsen. Innan du kan någonting måste du läsa på massor om allt från typsnitt till utfall och dramaturgi. Lyssna på dem som varit i branschen länge och var inte hårdnackad eller envis. Ta emot råd och tänk om när du tänkt fel.
  2. Hitta andra egenutgivare. Jag skulle inte hållit ihop det där första året utan andra inspiratörer som Oskar Källner som också är en tidigare Debutantbloggare och entreprenören Kristina Svensson, som startade föreningen Egenutgivarna. Deras påhejninhg betydde oerhört mycket när benen var skakiga och erfarenheten liten. 
  3. Skicka ut pressmeddelanden. Kanske bryr sig ingen om att du släpper en bok, men debutanter är alltid intressanta och jag blev både intervjuad av radio och lokaltidning när jag släppte min första bok och var med i tidningen (infoga länk: https://norrahalland.se/sagor-ar-till-for-att-gomma-sig-i/ ) igen nu för två veckor sedan. Inget av det hade hänt om jag inte hört av mig.
  4. Ha en annons i Svensk bokhandel. Särskilt bra att lägga pengar på till katalognumret när du är debutant för då får du ha med ett debutantporträtt gratis och därmed ännu mer exponering. Svensk bokhandel läses av bokhandel och bibliotek och ännu fler bokintresserade.
  5. Sälj din bok ansikte mot ansikte. Jag hade aldrig fått den läsarbasen jag har om jag inte lagt pengar och tid på att vara ett återkommande inslag på Bokmässan med egen monter, om jag inte stått på julmarknader osv. Läsare fångas av omslagen, blir nyfikna, pratar med mig och köper boken. Sen berättar de för sina vänner och plötsligt får jag läsarmejl från höger och vänster med ungdomar som älskar Lianne och hennes vänner.

Om du får förlagskontrakt så har du ett visst fönster när ditt förlag lägger pengar på dig och exponerar dig och om du inte säljer då så löper du viss risk att åka ut innan du är klar med nästa bok. Som egenutgivare säljer jag fortfarande min första bok, många ex varje månad, sex år senare. Det finns naturligtvis massor med för- och nackdelar med båda sätten, men jag kommer alltid att vara tacksam att jag vågade steget. 

För branschen har förändrats. Jag kunde mötas av ett visst mått av rynkade näsor för sex år sedan, att jag inte räknades på riktigt som författare när jag gav ut boken själv. Men så ser det inte ut längre. På Bokmässan förra året möttes jag av både förläggare, bokhandlare och läsare som var imponerade över att jag byggt förlaget själv. Som tyckte att det tydde på ett mått av driv, som tyckte att det är väl så det går till nu förtiden. Det finns plattformar att nå ut som är gratis – bloggar, vloggar, sociala medier – och kanske hittar du ett forum som är helt rätt för dig. Kanske finns det en förening att höra av sig till som arbetar med just det som du skriver din bok om. Det finns så många sätt att nå ut och böcker är inte en färskvara – tvärtom. De kan fortsätta sälja år efter år, om det finns läsare som fångas av orden.

Boksläppet för två veckor sedan var definitivt kronan på verket. Att få möta mina läsare, att få ett avslut. Jag har skrivit om Lianne i arton år och tomheten som äter upp mig nu när allt är sagt och gjort är inte att leka med. Jag drömmer om nästa bok, nästa äventyr, och hoppas snart vara modig nog att börja skriva igen, men än så länge nöjer jag mig med att titta ut över mitt kungarike och njuta av vad jag åstadkommit: en saga spunnen av magiskt ljus, kärlek och hårt arbete. Alla dessa läsare som mejlat mig under åren med vad Lianne betytt för dem genom osäkra tonår, sjukdomar och livets upp och ner. Om jag inte hade vågat, hade de aldrig fått läst, och jag aldrig blivit läst.

Men jag vågade.

Hanna Höglund
Vilse förlag
Instagram: @lianne.se

Gästbloggare: Lina Arvidsson

För ungefär ett år sedan gästade Lina Arvidsson bloggen i samband med att debutromanen Ett hem att dö för släpptes. Idag välkomnar vi henne tillbaka, och den här gången handlar det om research!

Den oväntat glädjefyllda researchen

När jag i vintras började skriva min tredje bok insåg jag att jag skulle behöva lägga en hel del tid på research. Under mina två första böcker (Ett hem att dö för samt Blåmärken som kommer ut i oktober) var det arbetet enkelt då den information jag behövde gick att finna i böcker och artiklar.

Det skulle inte räcka här. Jag hade exempelvis begränsad kunskap om polisens och brandkårens arbetsmetoder. Och hur skulle ett försäkringsbolag resonera i just mitt fall?

Jag googlade förstås, men informationen jag hittade var alltför generell för att passa in i mina scenarion. Jag var tvungen att prata med någon som satt på gedigen kunskap.

Utan större förhoppning om ett svar mejlade jag till polisens respektive brandkårens presskontakt. Nog har de större saker att bekymra sig om än en nyfiken författare, tänkte jag. Jag slängde också iväg ett mejl till ett försäkringsbolag och ett till Åklagarmyndigheten med mina frågor.

Försäkringsbolaget ringde upp mig en halvtimme efter att mejlet skickats.

”Det är inte första gången jag hjälper en författare”, sa handläggaren i telefon. Han lyssnade sedan på mitt problem – och levererade svaret medan jag antecknade.

Polisen var inte lika snabba med att svara. De dröjde en hel timme innan ett vändande mejl landade i inkorgen med ett nummer till en kommissarie som jag kunde prata med. Vi avtalade en tid och jag ringde upp. Min polis var både kunnig och glad att få hjälpa till med att svara på mina frågor. Han hade faktiskt hjälpt Liza Marklund på ett liknande sätt en gång i tiden och gillade när vi författare tog fakta på allvar.

Om han märkte att jag var besvärad över att fråga om gruvliga detaljer så visade han det inte. Däremot drog han några anekdoter som fick håret på mina armar att resa sig.

”Jag är övertygad om att det sker ett antal giftmord i Sverige varje år som aldrig upptäcks”, sa han medan jag antecknade och hummade.

”Hör av dig när boken kommer ut”, avslutade han sedan vårt samtal – efter nästan en halvtimme.

Jag var lättad och överraskad. Att information skulle vara svår att få visade sig vara en ren fördom från min sida.

Men svaret från brandkåren dröjde och under veckan som följde fick jag ägna mig åt annan research. Jag fick via mejl ett hjälpsamt svar från Åklagarmyndigheten – ännu en grej att bocka av.

Jag insåg också att jag saknade basal kunskap om ytterligare två områden som skulle förekomma i min bok: vapenhantering och tablettmissbruk.

Varför skulle jag sträcka mig så långt utanför mitt eget kunskapsområde?

Facebook-gruppen Glesbygdsgirls kom till min räddning. Jag la upp ett inlägg där jag bad hjälpsamma jägare höra av sig på DM. Snart satt jag i telefon med en jagande kvinna som förklarade för mig hur man förvarar sitt jaktvapen korrekt och samtliga steg när man laddar och osäkrar bössan. Kallar man det förresten för bössa? Jodå, försäkrade hon.

Vi la på och jag gick igenom mina anteckningar. Efter en kvart dimper ett filmklipp ner i inboxen. Min jägare har filmat när hon laddar och osäkrar vapnet för att jag ska få se.

”Jag kan åka ut till grusgropen ikväll och skjuta några skott om du vill höra hur det låter”, la hon till i ett meddelande, den underbara människan.

Tabletterna då?

Under min research hade jag kommit fram till att vem som helst kan hamna i ett tablettmissbruk. Det gjorde det både svårare och lättare att hitta någon att fråga om detaljer – var kunde jag vända mig? Efter en del funderande valde jag en stor Facebook-grupp för nördar där det mesta diskuteras. Med viss vånda ställde jag frågan: ”Är det någon här som har erfarenhet av tablettmissbruk?”

Svaren kom omgående. En person som arbetat med missbruksvård – och en person som varit i ett beroende. Underbara, generösa människor som hjälpte mig med mina frågor. Det var bra och omskakande samtal som hjälpte mig komma närmare min karaktär i boken.

Saker och ting började falla på plats.

Men brandkåren då?

Ungefär en vecka efter jag skickat mitt mejl fick jag ett telefonsamtal från en person som varit brandman i sisådär 30 år. Han var mycket entusiastisk över att få hjälpa till.

”Det finns inget mer irriterande än när en författare skriver faktafel om ens eget område”, sa han.

Jo, tack!

Samtalet höll på i gott och väl 40 minuter. Den erfarna brandsoldaten nöjde sig inte med att svara på mina frågor utan kom också med förslag till boken.

”När huset brunnit ner så står skorstensstocken ofta kvar. Det ser ganska otäckt ut. Det måste du ha med!”

Jag antecknade. ”Skorstensstocken sträckte sig mot himlen som en …”

Lärdomen jag tog med mig från detta var att folk vill dela med sig av sin kunskap och ofta är glada att få dela med sig av sina erfarenheter.

 

Gästbloggare: Annika Estassy

Idag har vi glädjen att få presentera Annika Estassy, som var med och drev Debutantbloggen 2013 och som idag ger oss en inblick i hur författarlivet ser ut idag!

esy19-tara-annika-1416

För sju år sedan jag var en av bloggarna på Debutantbloggen. Då, 2013, jobbade jag på
kontor och kallade mig för fritidsförfattare. Men 2016 dog mamma och jag blev smärtsamt medveten om hur skört – och kort – livet är. Hur lång tid hade jag själv kvar att leva?

Ett frö började gro inombords, en önskan om att leva ett annat slags liv. Fröet blev till en
liten planta som växte sig större medan jag skrev på det som skulle bli min fjärde roman,
Gröna fingrar sökes. 2018, lagom tills boken släpptes, slutade jag på mitt jobb för att kunna skriva på heltid. Att min man i samma veva skulle bli erbjuden ett avgångsvederlag var en lycklig slump. Eller om det var ödet. Dagen efter att hans anställning upphörde, packade vi bilen och flyttade ner till Frankrike. På prov, sa vi.

Vi har nu bott två år i vår lilla franska by. Att jag under denna tid lyckats få till romanen, En sång för Hedda, ljudboksserien Vingården mellan berg och hav (släpps i oktober) samt påbörja skrivandet av ytterligare en roman, är inget mindre än ett under. För jag skriver fortfarande lika långsamt som när jag var dubbelarbetande, och jag är fortfarande lika benägen att prokrastinera. Det finns nämligen massor av andra saker som jag också vill ägna mig åt. Så egentligen var det inte längre skrivpass jag längtade efter när jag sa upp mig, utan efter friheten att kunna bestämma över min egen tid.

Det är lätt hänt att det går rutin även i författaryrket. Därför var det riktigt spännande när förlaget Tiden hörde av sig och frågade om jag ville skriva en ljudboksserie åt dem. Alla mina romaner finns som ljudböcker, men att skriva direkt för ljud hade jag aldrig gjort tidigare. Skulle jag trivas med det? Passade formatet mig? Enda sättet att ta reda på det var att ge erbjudandet en chans.

Hösten innan vi flyttade till Frankrike gick jag kursen Hur man skriver tv-serier för Johanna Ginstmark. Jag älskar nämligen teveserier! Det jag lärde mig där om dramaturgi, karaktärsutveckling och om att bygga en säsong, hade jag stor användning av när jag skrev Vingården mellan berg och hav. Däremot fick jag pröva mig fram när det gällde uttryckssättet. Som att se till att inte ha för många bisatser i en mening till exempel (jag som älskar långa meningar!). Eller vara jätteuppmärksam på upprepningar och jobba mycket med dialogerna. Inte tappa rytm och tempo och därmed lyssnarens uppmärksamhet. Processen har varit precis lika krävande som för en pappersroman och redigeringsfasen har tagit precis lika mycket tid i anspråk. Aldrig att jag orkar skriva en enda ljudboksserie mer i hela mitt liv!
Vilket jag säger efter varje gång jag skrivit klart en bok …

Det har alltså redan gått sju år sedan jag startade min författarresa. Jag har ingen aning om hur lång den blir, vart jag är på väg eller vad nästa anhalt blir. Fast det spelar ingen roll. Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd (Karin Boye).

Annika Estassy
Cerbère, augusti 2020

vingarden-mellan-berg-och-hav-ljudboksomslag-lr

Gästbloggare: Gustaf Jansson

Gustaf Jansson har precis släppt Tolv delar av livet: en antologi med elva andra författare, de flesta är debutanter eller skrivit lite grann men har författarambitioner. Denna antologi baseras på en novelltävling med namnet Novellstugan som pågick under 2019. Tolv månader, tolv noveller där varje tävling baserades på ett tema, en bild etc. Tanken var att skriva en kort novell på max 1000 ord inom vissa ramar, som en övning och inspirera andra. 

Han gjorde även ett gästinlägg på bloggen 2019, som du kan läsa här. Idag tänker Gustaf berätta om ett annat av sina pågående projekt.

Jag läste en gång att Stephen King rekommenderar att man skriver 2000 ord om dagen på sitt aktuella manus. Dela det med tio så har du ett av mina aktuella skrivprojekt. Än så länge heter det ”Karkarotz resa”. Jag tänkte ägna några rader åt ett tips från mig till dig om hur du kan komma igång med ditt bokprojekt och nå runt 70.000 ord på ett år utan att sitta timmar varje dag framför datorn.

Innan vi börjar vill jag lägga en liten notis om att detta troligtvis inte är det bästa sättet att skriva en storsäljare på. Men kanske ett av de roligaste sätten att skriva ett manus på. 

200 x 365 = 73.000, så många ord får du om du skriver 200 ord om dagen i ett helt år, såvida det inte är skottår, för då blir det 73.200 ord. 200 ord är en rätt bra längd. Det tar inte så lång tid att skriva. Du kan lätt genomföra en hyfsad dialog inom ramen och handlingen kan föra läsaren framåt. 73.000 (alternativt 73.200) är även en hyfsad grund för en roman. 

Varför 200 ord? Jo, förutom ovan nämnda argument så är det en alldeles lagom summa ord för att det ska bli läsbart/hanterbart via Instagrams story. Vad har det med saken att göra? Jo, det är där jag skriver manuset.

Ja precis, jag jobbar med ett interaktivt och extremt transparent manus. Jag ger mina följare ett stycke, de ger mig fortsättningen tillbaka. Efter att mina följare har läst dagens stycke kommer de till en omröstning där de får välja ’ditt’ eller ’datt’. Ex. Karkarotz (som huvudpersonen heter) lämnade den stökiga lägenheten för att ge sig ut på stan. Här slutar dagens stycke. Fråga till mina följare: Går Karkarotz åt vänster mot Järntorget, eller höger mot Avenyn? Efter cirka ett dygn läser jag av resultatet och fortsätter sedan berättelsen med ungefär 200 ord. Ovan fråga är inte ett exakt citat, utan skrivet ur minnet.

Jag brukar lägga morgonpendlingen på detta dagliga uppdrag. Sedan låter jag det vara till morgondagen. Det finns liksom ingen idé att planera för mycket då det kan hända i stort sett vad som helst när följarna är med och väljer. Vissa omröstningar har varit uppriktigt tråkiga men har betytt en stor del för berättelsen i längden. Trots att jag inte har en konkret plan med manuset så finns där vissa grundtankar som ligger flytande i bakhuvudet.

Som jag skrev innan, jag har ingen aning om hur denna berättelse kommer bli i sin helhet. Däremot har jag märkt att det är en riktigt bra övning för skrivandet. För det första så skriver du i alla fall lite varje dag. Du får träna på allt möjligt, beskrivningar, gestaltningar, dialoger och sammanfattningar. Du lär dig att få en riktlinje för att sedan utveckla din berättelse åt det hållet.

Passar detta alla? Det tror jag verkligen inte. Kan det färdiga manuset ges ut via traditionellt förlag när manuset är klart? Det tror jag inte. De brukar inte vara förtjusta i manus som exponerats för vem som helst tidigare. Men det är och har aldrig varit tanken från min sida, jag säger såklart inte nej med rätt förutsättningar. Egentligen är det lite av ett test för att se hur resultatet blir och hur engagemanget utvecklar sig med tiden. 

I skrivande stund håller jag på att avsluta kapitel fyra med miljoner tankar i huvudet och 11.383 ord nedskrivna. De tidigare kapitlen ligger kortfattat beskrivna bland mina händelser i profilen för den som inte varit med från början.Blir du sugen på att testa något liknande? Tagga gärna mig i så fall. Det hade varit väldigt kul att se hur någon annan tolkar/utvecklar idéen, @_gustaf_jansson

Du hittar Gustaf här:
Instagram: www.instagram.com/_gustaf_jansson
Blogg: www.gjproduktion.nu/blog

Gästbloggare: Linda-Maria Grönkvist

Linda-Maria Grönkvist debuterade i april i år med Fadertabberaset på Ekström & Garay.

Jag är 42 år, heter Linda-Maria Grönkvist och för att rätt skall vara rätt så började jag först på Författarskolan vid Lunds Universitet, därefter tog jag bussen. Den största utmaningen för mig på Författarskolan var inte skrivandet. Inte heller brist på idéer, disciplin eller tid. Mitt problem var pengar.

Jag har två stora passioner, vågsurfing och skrivandet. Med studentlivet kom oceaner av skrivtid men i en CSN-budget ingår varken flygbiljetter till vågorna i Portugal, Spanien eller Frankrike. Lägg till att jag inte är en person som nöjer mig. Jag älskade att jag hade mer skrivtid än någonsin, men det var plågsamt att veta att vackra, surfbara vågor rullande in mot Atlantkusten och att jag lätt kunnat dela min tid mellan skrivandet och surfandet, men inte hade råd.

Så, jag tog bort min största utgift, köpte en inredd folkabuss från 1991 och flyttade in. Skrivarbussen, mitt hem och min rullande skrivarlya var född. Planen var, att efter avslutade studier fortsätta att bo i bussen tills dess att jag kunde leva på mitt författarskap. Ju lägre månadsutgifter, ju mindre behövde jag lönearbeta och desto mer tid skulle jag få till att skriva och jobba för att nå mitt mål. Att leva på mitt författarskap.

Hösten 2018, på en strand vid Locquirec i franska Bretagne, skrev jag klart Fadertabberaset. Den 27:e april i år, lagom tajmat till pandemin, debuterade jag på förlaget Ekström & Garay. Fram tills dess sov jag knappt. Först på grund av alla frustrerande refuseringar. Därefter för att jag blivit antagen. Sedan för att jag arbetade som en gnu, oxe, eller kanske en elefant, för att ge min debutbok bästa möjliga chans att komma upp till ytan i havet av alla böcker som ges ut. Det självklara sättet för mig att nå ut var att ge mig iväg på en boksläppsturné, från Malmö i söder till Kiruna i norr, för att träffa läsare och bokhandlare.

”Icke nödvändiga resor”. Vad var nödvändigt? Jag hade inget annat jobb och det var inte reseförbud. Jag skulle bo isolerat i bussen, med största sannolikhet inte bidra till några folksamlingar på över femtio personer, (även om den tanken var trevlig på sitt sätt) och det var inte svårt att hålla avståndet. Till sist fyllde jag bussen med mat för fyra veckor, inhandlade gummihandskar till tankning, handsprit och en liten gitarrförstärkare som jag kunde koppla till en mikrofon och vred om startnyckeln i Skrivarbussen.

Efter Norrtälje utfärdades reseförbudet och jag körde raka vägen hem till Hälsingland. (Glömde visst skriva att jag drygt ett år tidigare träffat min livs kärlek och flyttat in i ett hus med honom några mil utanför Bollnäs.) Turnén avslutades med de besök som var inbokade inom tvåtimmars radien och riktiga Norrland blev satt på vänt.

Jag har nästan nått mitt mål. Jag lever till största delen på mitt författarskap. Arbetar med några utvalda skrivuppdrag, köper inte kläder, klipper håret själv, bakar bröd, äter linser och lever på min man. Mitt bästa författartips? Hitta en man och gift dig. Det var ett skämt. Mitt bästa tips är att leva billigt. Min man har tre barn sedan tidigare och vi får helt enkelt inte plats i Skrivarbussen alla fem, därav huset.

Att vara författare idag innebär mycket mer än att skriva böcker. Därför kliver min vän och författarkollega Felicia Welander på bussen i augusti, för att dela de bitar som går att dela i ett modernt författarskap. Skrivarbussens podd börjar sändas i höst, Instagramkontot blir dubbelt så kul med två författare vid ratten, precis som föreläsningar och kommande bokturnéer. Den dagen jag inte behöver ta in skrivuppdrag som inte har med mitt författarskap att göra, kommer jag att ha nått mitt mål. Det känns faktiskt inte som att det är så många mil kvar. Vill du hänga med på vägen? Följ Skrivarbussen på Instagram.

Tack för mig och ha underbar sommar och ser du Skrivarbussen parkerad någonstans, knacka på och säg hej! /Linda-Maria

Gästbloggare: Jenny Unga

Åttio ord. Så många ord kommer vara tryckta i en bok och undertecknade med mitt namn. Jag ska debutera. Jag, som jobbar med att hjälpa författare att ge ut sina alster. Nu är det min tur. Min allra första tryckta text. En dikt som kommer vara med i ett antologiprojekt som heter ”Att leva i gränsland”.

Jag är född och uppvuxen i midnattssolens stad i Kiruna. Min pappa är samisk och min mamma är svensk. Vilket betyder att jag är hälften same, även om jag själv aldrig räknar hur många procent av något jag är. Jag känner mig samisk och därför är jag same. Liksom att jag känner mig svensk och därför är jag svensk.

Det var där mittemellan som jag växte upp. Hemma pratade vi svenska men min pappa
pratade meänkieli med sina syskon och sin mamma. Vi åt köttbullar med makaroner och suovas med rieska – saltat rökt renkött som äts till ett ojäst tunnbröd som gräddas på en stor slät sten. Pappa berättade godnattsagor om sin barndom i Tornedalen och ibland vävde han in samiska väsen. Mamma läste Astrid Lindgren och Harry Potter för mig. Jag lekte kurragömma med barnen i kvarteret och kastade lasso mot uppspikade renhorn hemma på gården. Jag firade högtider i klänning där några av min släktingar firade i kolt. På somrarna åkte jag till den röda stugan med vita knutar på landet och på hösten följde jag med min pappa till ett rengärde.

Trots att jag idag bor i Stockholm har jag aldrig känt mig närmare mina hemtrakter än när jag sitter och skriver på min roman. En fantasy baserad på samisk mytologi. Om bara några veckor ska jag vandra till Rissajaure för att göra research och en dag kanske jag är tillbaka här på Debutantbloggen med min bok. Först ska jag njuta av min första tryckta text.

Men så var det ju det här med covid-19, pandemin som har satt hela världen på vänt. Det var den här veckan som antologin skulle ha publicerats. För ett år sedan skickade jag in min text. I dagsläget finns inget nytt datum, men har jag väntat så här länge kan jag vänta lite till på att få hålla boken i min hand, bläddra fram till min dikt och läsa mina åttio ord. Åttio ord om hur det är att leva på gränsen mellan att vara samisk och svensk.

Följ gärna Jenny på Instagram: @detskrivnaordet.
Projektet Leva i gränsland kan du läsa mer om här: https://www.levaigransland.com/

Gästbloggare: Frida Skybäck

Frida Skybäck var en av debutantbloggarna 2011, och sedan dess har mycket hunnit hända i hennes författarkarriär. Vi är glada att hon ville komma tillbaka till bloggen för att berätta om sitt författarskap!

mgwduvs

I höst är det nio år sedan min debutroman släpptes och jag debutantbloggade. Sedan dess har jag skrivit ytterligare sex (snart sju!) böcker, sagt upp mig från mitt lärarjobb och blivit författare på heltid, bytt förlag (mer än en gång … ), hamnat på topplistor, sett mina böcker släppas i andra länder, blivit nominerad till diverse litteraturpriser och, kanske viktigast av allt, fått enormt mycket kärlek och uppmuntran av mina läsare. 

Men allt har inte bara varit guld och gröna skogar. Ett tag var det faktiskt väldigt nära att jag gav upp min författardröm och slutade skriva helt och hållet och den erfarenheten tänkte jag dela med mig av här. 

Efter fem historiska romaner bestämde jag mig för att det var dags att skriva en samtidshistoria: ”Bokhandeln på Riverside Drive”. Jag har bott två år i London och ville fånga stadens speciella känsla. Dessutom hade jag besökt många fina boklådor runtom i landet och blivit inspirerad av människorna som arbetade där och jag ville använda den miljön i en underhållningsroman som skulle innehålla både humor och drabbande människoöden.    

Ganska tidigt i skrivandet märkte jag att jag hittade en röst och ett uttryck som verkligen passade mig. Jag upplevde att texten fick liv och att jag mejslade ut en egen ton och stil. Därför var jag också väldigt hoppfull när jag skickade manuset till mitt dåvarande förlag. 

Jag kommer aldrig glömma dagen då de ringde tillbaka. Det var sista veckan på jobbet innan semestern och jag lämnade skolan där jag arbetade för att ta samtalet utanför. Ängsligt trampade jag gatan fram medan min förläggare berättade att de inte var intresserade av min bok. Jag fick inte ens ett ”vi tittar gärna på den igen om du arbetar om den-svar” utan snarare ett ”vi förstår inte den här stilen alls och tror inte att någon kommer vilja läsa boken-svar”. Beskedet gjorde mig verkligen chockad. Eftersom mina tidigare titlar hade sålt helt okej hade jag nog räknat med att få en chans, men i stället blev det tvärstopp. Och som vanligt, när man refuseras, kändes det som att falla ner i ett svart hål. 

Jag samlade mig och skickade manuset till nya förlag, men svaren dröjde och jag började allt mer förlika mig med tanken att mitt författarskap var över. När jag till slut, efter många månaders väntan, fick kontrakt med nystartade LB förlag var mitt självförtroende i botten och jag hade inte längre några höga förhoppningar om bokens potential. Till min stora glädje fick dock ”Bokhandeln på Riverside Drive” ett fantastiskt mottagande. Plötsligt överöstes jag med fina recensioner, boken hamnade på topplistorna och sålde i över 120 000 exemplar. Det gick så fort att jag hade svårt att tro att det var sant. Det fanns alltså människor där ute som gillade min bok, trots allt!

I dag har jag hunnit bearbeta det som hände och kommit fram till ett par saker: 1. Har du ett manus som du verkligen tror på ska du inte ge upp, oavsett vad andra säger. 2. Tackar ett förlag nej så betyder det bara att de inte passar för din bok. Utmaningen ligger i att hitta ”rätt förlag” och man ska inte vara rädd för mindre aktörer – de är ofta mer flexibla och arbetar mer engagerat för varje enskild titel. 3. Har du en författardröm så är den värd att kämpa för – det finns inget roligare än att skriva. 

Efter ”Bokhandeln på Riverside Drive” skrev jag ”Bokcirkeln vid världens ände” som nu finns ute i pocket och i augusti släpps min nästa roman, ”Bokskåpets hemlighet”. Jag har många tankar om vad jag vill göra i framtiden, bl a jobba med film och testa nya genrer. En dröm, att få kombinera mina pedagogiska färdigheter med min passion för att skriva, går i uppfyllelse redan i höst. Då leder jag en digital romankurs i samarbete med skrivportalen EasyWrite. Den 30/6 håller jag dessutom i ett gratis webbinarium där jag delar med mig av mina bästa tips för hur man ökar sina chanser att bli utgiven. Tycker du att det låter intressant är du varmt välkommen att anmäla dig på www.easywrite.se

Förlaget som tackade nej då? De har faktiskt hört av sig och bett om ursäkt och så här i efterhand tror jag det som hände bara var bra. Mina böcker passade helt enkelt bättre på LB förlag. 

eysj6mb

 

Gästbloggare: Sebastian Mattsson

Jag har väldigt låg tolerans för författare som talar om att ”offra sig för konsten”. Oftast är deras uppoffringar inte alls några uppoffringar att tala om.

Jag pratar om alla dessa martyrer och deras lediga kvällar som går åt till att våndas över texter. All denna tid som läggs på att flytta kommatecken fram och tillbaka. Big deal. Många tar med sig jobbet hem, eller stannar kvar några timmar extra på kontoret. Det är inget unikt för dig och ditt kall.

Andra pratar om att gå upp i sin konst, på det där självdestruktiva sättet. Där har de tydliga förebilder: Hemingway, Dylan Thomas, F. Scott Fitzgerald. Författare som offrade allt – familjelivet, relationer, fritid – för att kunna skapa något storartat. Samtidigt väljer man att bortse från att de här författarna, jämte all tid de la ner på att ”gå upp i sin konst”, också hann med att sitta x antal timmar vid bardisker runtom i världen och fyllefilosofera. Hemingway brukade supa sig full, sätta sig i sin båt och åka ut till sjöss och jaga svärdfisk med dynamit. Gjorde han detta för konstens skull? För att samla stoff? Jag måste ha missat just den Hemingway-romanen i så fall.

En författare, även en väldigt produktiv sådan, har i antal arbetsminuter långt kvar till en vanlig 9-5-nisse. Det ska man vara ödmjuk inför. Att sitta och skriva en bok kommer med en massa bekvämlighetsfaktorer som en vanlig lagerarbetare hade dödat för – även om du tycker att det är lite jobbigt att gräva i minnena av dina föräldrars skilsmässa.

Det här är vad jag står i frågan. Den överväldigande majoriteten av författare som skryter om sina uppoffringar i konstens namn är världsfrånvända och bortskämda. Ändå vill jag påstå att jag själv gjort en betydande uppoffring för att kunna ge ut min debutroman, ”Balladen om Kalle Klick” (It-Lit Förlag). Det är hyckleri, jag vet. Odrägligt inkonsekvent. Först dundersågar jag alla förljugna, självömkande narrativ – sedan lägger jag fram ett själv. Så vad kan jag skylla på? Ingenting. Men läs gärna vidare ändå.

Min roman är ett försök att beskriva kulturen på en kvällstidning 2020. Min huvudperson, Kalle ”Klick” Westerdahl, är ett amalgam av journalistens värsta egenskaper. Han är samvetslös, empatiskadad, branschens mest klickhungrige reporter. Manuset blev accepterat medan jag fortfarande arbetade på Expressen. Jag hade alltså författat en parodi på min egen arbetsplats, på min egen yrkesroll – och hösten 2020 skulle den komma ut i handeln. Tro mig, jag förstod vilken ohållbar situation jag försatt mig i. Och mitt samtal med

min facklige representant skänkte ingen som helst tröst. Han sa som det var: kommer den där boken ut, så får du sparken. Du kan inte skriva en respektlös satir av ditt arbete och sedan dyka upp dagen därpå och vänta dig att jobba vidare som om inget har hänt. Här är jag. Ge mig min lön.

Han hade en poäng. Nu stod jag inför ett halvskönt lackmus-test på exakt hur mycket jag var villig att offra för konsten. Kunde jag tänka mig att lämna ett jobb som jag haft och älskat i åtta år – allt för en enda boks skull?

Svaret var ja. Jag sa upp mig, bytte jobb, och boken kommer ut i höst. Där har ni mitt uppoffringsnarrativ. Min berättelse om en man som verkligen brann för sin konst. Fast håller den? Nja. Allt jag gjort, egentligen, är att byta ett skönt kontorsjobb mot ett annat. Min mamma åker sex mil för att brottas med dementa gubbar och blandmissbrukare i psykostillstånd på sitt jobb. Min uppoffring är fortfarande ingenting. Som mest är den en helt okej story. En bra rubrik: ”Man, 33, sa upp sig – för att kunna skriva sanningen i ny bok”.

Så detta blir min slutsats. Jag har egentligen inte offrat speciellt mycket. Inte om man anlägger de större perspektiven. Däremot tycker jag mig ha författat en rolig, tänkvärd bok. Läs den gärna. Om det inte är en för stor uppoffring.

Sebastian Mattsson debuterar i höst med romanen ”Balladen om Kalle Klick” som utkommer på It-Lit Förlag. Han finns på Instagram under namnet @olturkeybuzzard

Gästbloggare: Josefine Lindén

Josefine Lindén. Foto: Fredrik Sandin Carlson

Att skriva för ljud

Sedan jag debuterade 2014 har det blivit sju böcker i bokhandeln. Fyra av dem har blivit ljudböcker. För bara några år sen lyssnade jag aldrig. Var nog lite motvalls som vanligt, sur tant från födseln och allt det där. Men så steg hyran och pengarna sinade och jag ville inte missa något. Och insåg att det var ju inte så dumt med ljud? Även om jag olikt många andra inte fixar att göra en enda sak samtidigt. Jag ligger alltså och stirrar i taket som en idiot medan jag koncentrerar mig på handlingen. Knappt kan jag klappa katten så måste jag spola tillbaka. Numera lyssnar jag, växlar till läsläge om e-boken finns och om det är en bok där språket fångar mig ordentligt köper jag den i stället hos min lokala bokhandel. Då vill jag läsa och äga.

När min första roman, “Tiden går så långsamt när man tittar på den” skulle bli ljudbok hos Lind & Co fick jag önska inläsare. Jag var allt sedan serien Tusenbröder sändes på SVT störtkär i Anja Lundqvist och hade faktiskt sett henne framför mig när jag skrev om Caroline som satt i fängelse för att ha gjort något obegripligt. Min önskan gick igenom och ingen kunde gjort det bättre. Allt hon läser blir till guld. När jag plockade ut min examen i Medieteknik från KTH våren 2019, sådär 10 år efter att jag borde ha gjort det, valde jag att skriva om ljudböcker. Mer precist om hur uppspelningshastigheten påverkar läsupplevelsen och hur författarna ser på att bokens text tappar möjligen viktiga konstpauser och annat. För att kunna utföra tester behövdes text som ingen kunde ha hört förut, så jag skrev ett stycke på en ny roman, delade upp respondenterna i två grupper som fick lyssna i olika hastigheter och sedan svara på frågor om handlingen.

Det skilde inte mycket och jag kommer att vilja utöka experimentet någon vacker dag, men i den andra delen av examensarbetet, där författarna fick svara på frågor om hur deras text möjligen förändrades fanns det känslor. Motstridiga sådana. En bok förändras när den blir ljud, någon tar över din hjärna och berättar hur det ska låta. Det finns också mängder av saker att tänka på om en bok skrivs direkt för ljudformatet, korta scener, inte för komplicerat språk, cliffhangers. Ja ni vet ju själva vad som får er att vilja lyssna på nästa kapitel eller se nästa avsnitt av en serie. Tålamodet är ofta begränsat.

I researcharbetet för uppsatsen kom det också fram att många väljer bok efter uppläsare. Vissa står man inte ut med, andra älskar man. Vissa läser långsamt, andra teatraliskt. Man hittar sina favoriter och kanske kommer man då över titlar man annars inte skulle välja att läsa. Valet av uppläsare är alltså allt annat än oviktigt.

Min senaste bok är en sann historia om “Lukas” som spelade bort 20 miljoner kronor på ett år. Jag kom i kontakt med honom förra året, han ville berätta sin historia för att kunna hjälpa andra. Researchen för den boken var en genomvidrig upplevelse. Hur spelbolagen lockar uppenbart beroende personer att satsa ännu mer genom att låta speciella VIP-managers låtsas vara deras bästa vän. Dessa managers kan ringa upp och prata om vad som helst, familjen, kvällens middag, de skapar ett personligt band till spelaren som erbjuds nya telefoner, lyxresor till barnvänliga resorter och evenemang ingen vanlig människa får biljetter till.

Trots att det flödade hundratals miljoner genom Lukas bankkonton reagerade inte banken. Till slut förlorade han allt. Sin fru, sina barn, sitt nybyggda hus. Sina vänner och sitt liv. Idag lever han på existensminimum och kämpar för att bli skuldfri och hjälper andra spelberoende att sluta. “Lukas Betting – så spelade jag bort 20 miljoner på ett år” blev ljudbok alldeles nyss och där budade faktiskt tre förlag mot varandra för att få ge ut den. Något som gav en minst sagt märklig känsla men också något som gjort mig ännu mer pepp att våga skriva direkt för ljud. Och det är vad jag ska göra de närmaste månaderna, för ett än så länge hemligt spänningsprojekt.

Jag hoppas att det går vägen och att ni kommer att vilja lyssna när det blir dags. I vilken hastighet som helst.

Josefine Lindén har författat sju böcker. Debuten, Tiden går så långsamt när man tittar på den kom 2014. Hon finns på Instagram under namnet @josefinelindens

Om att skriva lika och olika

Debuter kan se ut på olika sätt. Söndagens inlägg är författat av en på flera områden erfaren skribent, men nu har han och det återuppståndna bandet Råttorna givit ut sin allra första fullängdare. Och lyckligtvis måste man inte välja mellan att skriva punktext och att skriva doktorsavhandling, enligt Mikael R Karlsson.

Hej.

Jag heter Mikael R Karlsson och försörjer mig i mångt och mycket av att hantera, bearbeta och producera text. Jag håller just nu på att färdigställa min doktorsavhandling som både består av vetenskapliga artiklar på engelska och en så kallad ”kappa” – där jag skriver om metod, teori och lita annat – på svenska. I min tjänst på Göteborgs Universitet handleder jag mycket examensarbeten där en icke försumbar del av mödan går åt att få studenterna att skriva akademiskt. Sedan 1997 har jag förutom detta skrivit recensioner, krönikor och kulturartiklar för Borås Tidning. Sist men inte minst är jag också musiker och skriver låtar – och texter – i punkbandet Råttorna som nyligen släppte en ny skiva. Utan att överdriva skulle man kunna säga att mitt liv kretsar kring texter av olika slag.

Vetenskapligt skrivande, recensioner och punklyrik är förstås väldigt olika till form och innehåll. Längd, tyngd, anslag och mycket annat skiljer förstås, men det finns också likheter. En sådan likhet är att jag i alla dessa genrer försöker förmedla en mening av något slag. Det finns ett budskap att förmedla och är inte budskapet såväl genomtänkt som tydligt tappar texten i värde. Oavsett vilken text som produceras måste den med andra ord uppfylla två kriterier: substans och transparens… och så en röd tråd som binder samman texten på ett rimligt sätt. Sättet man hanterar denna treenighet kan sammanfattas i begreppet stil. Det är denna stil som är ens signum. Det är också den som i mångt och mycket avgör om man är en bra textförfattare eller inte.

Huruvida jag själv är det eller inte låter jag andra avgöra. I akademiska sammanhang finns det granskare av olika slag: själv bedöms jag av såväl betygsnämnder som redaktörer av vetenskapliga tidskrifter. Domen är alltid binär. Duger texten får man gå vidare, duger den inte får man göra eller börja om.

Som recensent får man sällan några upplyftande reaktioner; desto vanligare är det med mer eller mindre vredesfyllda kommentarer efter en illa sågning av någons favoritartist eller favoritförfattare. Ibland blir det debatt. Efter en filosofisk utläggning om varför människan i strikt mening inte är lika värd blev jag kallad nazist. När jag i all ödmjukhet föreslog att man skulle privatisera kungahuset var jag förstås en kommunist av värsta slag. 

Som musiker och textförfattare är tillvaron mer behaglig. Få har faktiskt något ont att säga om texter som deklarerar en önskan att riva hela skiten eller består av en misärromantisk beskrivning av livet i förorten. Ibland undrar jag varför. Kanske för att man inte hör texten? Kanske för att man inte tar den på allvar? Jag vet ärligt talat inte, men bryr mig inte heller speciellt mycket. Ryggdunkandet är ganska trevligt. Åtminstone i lagom doser. I punkkretsar är de dessutom av sådan art att risken för narcissism är ytterst liten.

Jag tror, utan att egentligen veta, att människor som läser mina texter känner att det finns ett gemensamt drag hos dem; att det finns en rytm, en stämning och en vilja hos dem som är mitt signum. Oavsett vilken genre jag skriver i. Min önskan när jag skriver är förstås att sätta ljuset på något, men jag vill också utmana intellektet, få människor att känna och gärna handla därefter. Därvidlag föredrar jag hellre ett argt brev till redaktionen, ett samtal till rektorn eller ett långfinger på en konsert än en reaktion som motsvarar den ljumma värmen på toastolen efter en läsares flyktiga visit. Hellre vrede än ingenting.

I önskan att beröra ligger alltså en likhet i allt jag skriver, men det finns också stora skillnader när jag skriver i olika genrer. När jag skriver vetenskapliga texter, oavsett om de är på svenska eller engelska, är klarheten avgörande. Själv brukar jag förklara för mina studenter att en text måste vara ”krispig”. Det som sägs i den ska förstås vara underbyggd med logik, tidigare forskning eller egen analyserad data, men det som sägs måste också presenteras på ett sätt som vare sig känns som att slå sig själv med en tegelsten eller en övning i svensk artonhundratalsprosa. ”Säg vad du menar och mena vad du säger” är min uppmaning till studenten som har en överdriven eller underdriven respekt för det akademiska skrivandet.

I min roll som recensent är det enklare. Här är det ”hooken”, poängen, den fyndiga vändningen som är i fokus. Här handlar det ofta om att med en torr humor fånga det oväntade, hylla artisten utan att bli servil eller att såga med finess. Svårigheten ligger i att det, till skillnad från den akademiska textproduktionen där födslovåndorna kan ta år, finns en deadline att förhålla sig. Ibland så kort som en halvtimme mellan avslutad konsert och färdig text.

Punken är enklast. Innehållet ska matcha musiken och gå att framföras skrikandes. Sen är det bara att räkna in. Ett, två, tre, fyr… kör…  Svårare är det inte.

Så vilken genre ska man då välja om man måste? Svaret är enkelt. Det måste man inte.

Mikael R Karlsson

Gästbloggare: Lena Kvist

Om det är någon som vet något om debutantböcker, så är det Lena Kvist. För tionde och sista gången delade hon i år ut Borås Tidnings Debutantpris, en av landets viktigaste utmärkelser för litterära debutanter. Och en sådan sorti!

Det var vanligtvis inte särskilt glamoröst att sitta i debutantprisjuryn men just den kvällen, den 5 mars 2020 i Borås var det faktiskt det. Läsningen var alltid ensam. Men på debutantgalorna var vi tillsammans, massor av människor som tyckte om litteratur och som ville fira de nya författarna. Och den här galan var den sista för mig.

Klockan var väl framåt halv fyra när jag hissade upp silverpaljettklänningen över knäna, trampade av mig pumpsen och lät fötterna glida ner i den varma bubbelpoolen. Mitt emot mig på kanten av karet satt min konferencierkollega E med sin guldpaljettklänning uppkavlad och sina lika trötta fötter i samma vatten. Det hade varit en svitfest, med knökfullt med folk som firade att Marit Kaplas ”Osebol” just hade fått Borås Tidnings Debutantpris, det tjugonde i ordningen. Det fanns inga prestigestinna äckliga gubbar på våra svitfester och det mest dekadenta som hade hänt var väl att jag hade rökt en cigarett på Grand hotells parkering med en akademiledamot som inte heller rökte egentligen. En av de fem nominerade debutanterna hade bjudit på ciggen. (Varje år fanns det alltid en debutant bland de nominerade som hade cigg, fastän de nominerade inte heller rökte egentligen.)

Jag summerade, där jag satt på bubbelpoolskanten, och tänkte tillbaka på min jurytid. E. såg sömnig ut och vi skulle båda upp till en redaktionskonferens om bara några timmar men jag kunde inte låta bli att hålla en liten utläggning som lät ungefär så här:

2010 firade jag min första debutantprisgala som juryordförande. Varje år sedan dess har det kommit ungefär 100 skönlitterära debutanter för vuxna, jag har alltså tagit mig igenom cirka tusen böcker. I början läste jag alla till sista ordet, sedan blev jag hårdare och lade ifrån mig böckerna efter 50 eller 100 sidor om jag inte tyckte att de var tillräckligt bra. 

Tre saker har förändrats, när det gäller den svenska debutantlitteraturen, åtminstone när det gäller skönlitteraturen för vuxna. Böckerna har blivit fler. Böckerna har blivit bättre. Kvinnorna har tagit över och dominerar numera både när det gäller kvantitet och kvalitet. Att böckerna har blivit fler beror säkert på att det blivit lättare att ge ut en bok på egen hand, samtidigt som det finns många hybridförlag där författarna betalar en del eller hela utgivningen själva. Att de har blivit bättre beror nog till stor del på skrivutbildningarna. När skrivarskolorna kom oroade sig folk för att skulle skapa likriktning men det hände aldrig, de höjde bara kvaliteten och hjälpte fler begåvningar till möjlighet att skriva med studielån och handledning. Kvinnodominansen, då? Den är svårare att förklara. Men ju fler kvinnliga nya stjärnförfattare som kommit, desto fler har följt efter. Och kanske är det en logisk följd av att kvinnor läser så mycket mer än män.

– Men en sak! En sak har varit likadan ända sedan starten, beklagade jag mig för E, som satt och växlade mellan att sätta höger och vänster fotsula mot jetstrålen som forsade från sidan av karet. Jag fortsatte:

– Böckerna har varit episka historiska romaner, experimentell prosalyrik, pensionärers autofiktiva livsberättelser, kortprosa, långprosa, slackerromaner, naturlyrik, gurlesk och science fiction och rimmad vers. Eller förresten, kanske inte rimmad vers, när jag tänker efter. Men hur årgången än har sett ut har det alltid varit samma sak varje år: det är alltid, alltid sex böcker man vill ha med. Och vi får bara välja fem. Man får lust att ringa upp den sjätte, som aldrig får veta, och säga något. Men det går ju inte.

– Mhm, men kan ni inte nominera sex böcker då, sa E och gäspade.

– Nej. Det ska vara fem. Och allt handlar ju inte om att få priser och belöningar heller. Folk skriver ändå, det kommer de alltid att göra, sa jag.

– Ja. Jag ska nog gå hem nu. Undrar när vi egentligen får en chans att använda paljettklänningarna igen, sa E och drog fötterna ur karet.

– Jag kommer att sakna att läsa alla debutanter, sa jag. Men än så länge minns jag dem. Nästan varenda en.

Och så vred jag av jetstrålen i bubbelbadet och gick och la mig, min sista debutantpriskväll i Borås.

Lena Kvist, ordförande i Borås Tidnings Debutantprisjury 2010–2020

Gästbloggare: Christin Ljungqvist

Vi är så glada över att flera av debutantbloggens tidigare bloggare återkommer och berättar vad som har hänt sedan sist. Christin Ljungqvist bloggade som aspirerande författare redan 2010, ett år efter bloggens födelse. Debuten Kaninhjärta kom 2012 (Gilla böcker). Idag bloggar hon om skrivandet och bjuder oss på ett smakprov ur ett pågående skrivprojekt!

8 år efter debuten

Mycket pockar på min uppmärksamhet just nu. Barn, hus och dagjobb allra minst. Jag hade redan innan min dotter föddes hört talas om svårigheterna med att kombinera barn- och bokalstrande. Och jag tänkte att kvinnor som Astrid Lindgren ändå hade klarat det, skulle jag vara sämre? Men jag kan nu ärligt säga: det är svårt. Barn och bok kräver samma slags fokus, energi och kärlek. Många gör liknelser mellan bok och barn, dessutom. Att det är som att släppa iväg sin lilla älskling ut i världen, och så är det.

Barnet vinner dock i längden, åtminstone för mig. Jag vill ge min dotter all tid jag kan – tid är hårdvaluta i barnets värld. Och då pratar jag inte om kvalitetstid utan kvantitetstid. Det är grejen! Att så ofta och så mycket som möjligt finnas där, skrota runt, leka och lyssna och visa och guida. Föräldrar jobbar helt klart 100 %. Speciellt om de har en firma vid sidan av.

Min dotter föddes 2016. Då var jag i princip klar med min fjärde bok, Vita Tigern. Boken redigerades mellan amning och vaggning och släpptes 2017. Jag var iväg på Swecon och Multicon – jag engagerade mig ordentligt i Vita Tigern. Trots att jag var rätt trött vid det laget. Men sen tog det stopp. Jag märkte att det blev svårare och svårare att dels finna ro till att skriva, dels finna tid. Skrivandet hänger så hårt samman med frihet för mig. Det är rentav så att jag skriver som allra bäst när jag ”egentligen inte får”. Som när jag är förkyld och borde vila. Eller när maten är klar, kom nu för sjutton gubbar!

Ändå målade jag upp grandiosa planer om en vuxenthriller med skräckinfluenser efter Vita Tigern. Jag skulle ut i vuxenvärlden! Det var helt klart en prestige hos mig. Och jag gav det ett ordentligt försök (jag är cirka en fjärdedel in i ett ganska tjockt manus), fick fatt i betaläsare och skickade några sidor till min förläggare. Men nånstans där såg jag mig besegrad. För jag behövde få avsluta grejer. Påbörja, skriva och avsluta. Och slutet på vuxenboken låg evighetslångt fram.

Kanske dags att skriva för barn, tänkte jag. En läsekrets som kan skapa mirakel. Jag kunde dessutom använda min dotter som musa. Hon har ju samma fantasi som jag en gång hade, när världen inte var kartlagd än och allt kunde hända.

Så jag gav mig hän åt min barnsligaste fantasi. Inte för att sci fi och fantastik är barnsligt! Utan en dröm från min barndom, en fascination som fortfarande sitter i. Där småfolk tittar fram ur husens mörka vrår och rymdens makalösa konstellationer liknar det vi ser i mikroskop. Och vad det kan betyda. Nåt filosofiskt och existentiellt, om ni frågar mig. Jag påbörjade två olika manus för 9 + (utan övre läsgräns! Något jag i ärlighetens namn tycker vi författare aktivt ska jobba bort), ett med nordisk mytologi som tema och ett jag kallar för ”rymdsagan”.

Rymdsagan drog hårdast. Jag hittade en illustratör i Stockholm, som jag senare också träffade, och jag skrev manus medan hon ritade. Och det blev bra! Ett första fint försök! Dock hade min förläggare alldeles för många invändningar. Hon tyckte bland annat att texten var svårläst och rörig. Så rörig att hon inte ge mig något förslag på omarbetning utan att det skulle krävas alldeles för stora kompromisser. Min förläggare har ett skarpt öga. Hon och jag jobbade fram Kaninhjärta, och det var det bästa samarbetet jag haft hittills! Alltså blev det tvärstopp. Jag tog det med ro, så som jag mognat till att göra (som nybliven författare var jag sjukt driven och rastlös!). Manuset fick vila ett tag för att kanske plockas upp igen senare. Jag fortsatte skriva om älvor och skogsrår. Därtill skrev jag ett spänningsmanus på rim i stil med Gruffalon för 3+. Detta manus är inlämnat till förlag redan. Håll tummarna!

Några dagar efter refuseringen nämnde jag på Instagram att jag lagt ner rymdsagan. Jag berättade om det jag skrev på nu och var nöjd med mitt beslut. Men det var inte mina följare. Flera hörde av sig och skrev att jag inte fick ge upp. De gav mig pepp, tips och råd, tankar kring hur jag kunde tänka. Jag har aldrig fått så starka reaktioner på ett nedlagt manus förut. Och som den människa jag är tog jag reaktionerna som starka tecken på att fortsätta.

Så nu jobbar jag om rymdsagan. Byter perspektiv från tredje person till första, byter tempus och startpunkt i storyn. Stryker karaktärer och många, långa sjok med text. Jag har dödat många darlings under min skrivkarriär. Om det är nåt jag har lärt mig så är det: gör allt för ditt manus. Fuska inte. Följ vad som känns rätt, även om det betyder att radera. Vi får se vad förlaget säger den här gången.

Som avslutning tänkte jag bjussa på det allra första, oredigerade, oantagna kapitlet i rymdsagan om Sally Andersson. Jag hoppas att ni en dag ska få läsa den i sin helhet, fullstoppad med helt fantastiska illustrationer. För det är också en av mina barnsliga drömmar: att få en bok illustrerad.

Jag satt ute på trappan. Det var kväll och ganska kallt. Skogen runt huset syntes inte längre, bara stjärnorna över oss. Miljoners miljoner skimrande stjärnor, så klara att de kändes närmare än vanligt. Jag höll stjärnkikaren mot gasmaskens glasögon och försökte fixa skärpan. Men gasmasken var i vägen. Den var alltid i vägen. Man fick inte ta av den utomhus ens för en sekund. 

”Bra sikt ikväll”, sa pappa när han kom ut.

”Ja”, sa jag.

”Ser du Mars?”

”Vet inte.”

Våra röster lät lite burkiga när vi pratade. Pappa suckade och satte sig hos mig. Jag försökte se Mars. Allt jag såg var mörk rymd och massor av suddiga, vita prickar.

”Du, Sally?” sa pappa.

”Mm”, sa jag.

”Jag har pratat lite med mamma.”

Jag fick hjärtklappning. Pappa hade försökt berätta nåt viktigt för mig hela dagen. Suckat jättemycket, kliat sig på huvudet och sett ledsen ut. Som när han hade sagt att vi skulle flytta. Eller att jag inte fick gå ut utan gasmask längre. Eller att mamma skulle stanna kvar på Mars ett år till, och sen ett år till, och sen ett år till. Hon hade varit borta sen jag var fem år och nu var jag nio.

”Hon vill att vi kommer”, sa han.

Jag stirrade in i mörkret. Miljoners miljoner tankar virvlade runt i mitt huvud. ”Va?” sa jag.

”Hon har ordnat det för oss”, sa han. ”Vi ska resa med ett av ransoneringsskeppen upp till kolonin. Det tar bara tre timmar, så du behöver inte vara orolig. Och hon har fixat ett familjeboende på kolonin så att vi kan bo tillsammans. Det finns barn där, också. Dom går i skolan precis som du, fast utan gasmask.”

Jag tittade på pappa. Han log, det kunde jag se på hans ögon. Resten av ansiktet gömdes bakom den stora gasmasken.

”Vad gör vi med Bimbim då?” frågade jag.

”Hon ska få bo hos Malkolm”, svarade pappa, ”han älskar katter.”

”Och alla våra saker?”

”Vi får ta med oss en hel del, faktiskt.”

”Varför kommer mamma inte bara hem, istället?”

Pappas ögon såg inte speciellt glada ut längre. ”Hon får förklara när vi kommer fram.”

Christin hittar ni här:

https://www.christinljungqvist.se/

https://www.instagram.com/christin_ljungqvist/?hl=sv

Gästbloggare: Kristina Falk

Idag gästas vi av Kristina Falk, som nyligen debuterade med En gång slockna alla stjärnor på Parus förlag.

3hmavif

När min pappa drabbades av ALS blev döden påtaglig. Den visade sig i svårknutna skosnören, i muskelryckningar och i pappas blanka ögon. Döden, som tidigare känts abstrakt, stegade in i pappas hus, fyllde alla rum och smekte långsamt livet ur honom.

Något år efter att min pappa gått bort åkte jag till Tokyo. I väntan på ett tåg till Akihabara, stod en ung man några meter ifrån mig, för att i nästa sekund hoppa från perrongen. Tåget tutade. Någonting utropades på japanska i högtalarsystemen. Spåret spärrades av. Poliser, ambulanspersonal och människor i gula – eller var det röda? – västar rusade in med en bår. 

Jag har skrivit så länge jag kan minnas. I mitt barndomshem finns lådor fyllda med anteckningsböcker från skoltiden. Alla raster handlade om att skriva eller leka karaktärerna som jag skapade. Det mesta handlade om samurajer eller hundar. Under en lunchrast på en timme hann jag färdas till Alaska för att slåss mot en grupp vildhundar som ville slita mig i stycken. När det sedan ringde in för lektion, smög jag in till byskolans obemannade bibliotek och skrev ner scenerna. Drömmen var att bli författare.

Numera skriver jag för det mesta om ungdomar. Kanske för att jag arbetar som gymnasielärare och dagligen träffar unga människor. På nära håll ser jag hur fantastiskt och fruktansvärt det kan vara att vara ung idag. Jag ser ungdomar som älskar varandra besinningslöst, så vilt och så starkt att de bär alla känslor utanpå kroppen. Jag ser också ungdomar som inte orkar ta sig till skolan på morgonen. Unga som mår så dåligt att de inte längre vill leva. 

I min bok En gång slockna alla stjärnor, är det kärleken mellan karaktärerna som driver handlingen, samtidigt som döden ständigt är närvarande. 23-åriga Freja Lindh är rädd för att dö. Hon blir handlöst förälskad i Vincent Varg, som är rädd för att leva. Det är en roman för unga vuxna som handlar om vänskap och vild kärlek, men även om självmordstankar och sjuka föräldrar. Att skriva en bok som handlar om liv och död har bitvis varit väldigt tungt, men hela skrivprocessen har varit fantastisk. Jag har gråtit och skrattat med mina karaktärer. Jag har ofrivilligt men medgörligt blåst med som ett löv i deras känslostormar. 

I februari 2020 uppfyllde jag drömmen jag burit sedan jag var barn, två månader innan min trettioårsdag. Efter massor med skrivna manus och refuseringar, debuterade jag på Parus förlag som under 2020 fokuserar på böcker kring psykisk ohälsa bland unga. Min och förlagets stora förhoppning är att En gång slockna alla stjärnor ska kunna bidra till att öppna upp för samtal kring psykisk ohälsa.

När jag stod där på perrongen i Tokyo var allt så tyst. Några ur räddningstjänsten täckte över liket med en filt innan de åkte nerför rulltrappan med båren. Efter en stund fortsatte tågen gå, som om ingenting hade hänt. Fast i mig hade någonting hänt. Jag hoppade på ett av tågen men upplevelsen följde med mig hem. När jag hör att någon av mina elever bär på självmordstankar, slussas jag tillbaka till den där dagen. Jag har insett att det inte bara händer där, utan även i mitt land. I Sverige tar 1500 människor om året sina liv. Flera av dem är unga. Uppskattningsvis har 150 000 människor i Sverige allvarliga självmordstankar. De siffrorna fanns hela tiden med mig när jag skrev boken.

 

Instagram: Kristinafalk_forfattare 

Facebook: https://www.facebook.com/kristinafalkforfattare/