Den enfaldiga debutanten

Dygnet har bara tjugofyra timmar. Den som skriver utanför arbetstid behöver avstå från, eller drar ner på andra aktiviteter. Det är bara så det är. Författandet är självvalt, och för att parafrasera Edith Södergran ”det anstår mig icke att beklaga mig.”

Men jag kan tillstå, att i takt med att jag närmat mig tryckfärdigt manus har jag börjat fantisera om ett friare liv. Ett liv där jag flexar ut en fredag efter lunch och tar tåget till Assa i Köpenhamn eller åker norröver till Sofia i Luleå. Ett liv där jag äntligen blir klar med min specialistuppsats, rensar i källarförrådet, sätter upp bokhyllor samt ligger kvar i sängen på helgerna och läser romaner i timtal. Jag har föreställt mig hur tillfredställande det här ska vara, och hur jag sedan, med livet ”i ordning” ska dra mig in i mullvadshålet igen tillsammans med nästa manus.

Låter det enfaldigt? Ja, dygnet har tydligen bara tjugofyra timmar även för den vars manus gått i tryck, och det är ju fysiskt omöjligt att samtidigt ligga kvar i sängen, och göra alla de där andra sakerna. Dessutom. Att den som avslutat ett stort projekt behöver återhämtning borde i stort sett vem som helst kunna räkna ut, särskilt om denna ”vem som helst” har fem år studier på psykologprogrammet bakom sig och sjutton års kliniskt arbete. Att veckorna innan release innebär en del fix och trix, samt mental anspänning, borde inte heller komma som en överraskning. Men jo, allt detta har kommit som en chock.

Omslag: Agnes Ahlsén och Sara Hallonsten, Systerkonspirationen.

Men ni behöver inte oroa er. Jag må vara enfaldig men jag är inte dummare än att jag kan tänka om. Nu är det mindre än två veckor kvar till release. Jag pausar de mer ambitiösa planerna, gläds åt att boken är här och så utsökt formgiven. Tänka sig att jag trots min enfald snart kommer ha debuterat.

Du är modig

Foto: Maria Wikström

Jag har fått höra det en del på sista tiden. Att jag är modig som vågar ge ut en bok, ställa mig på en scen, klä upp mig och bli fotograferad (se ovan). Det är oftast inte mina kulturvänner som säger sånt, utan det kommer från mina kompisar inom barnsjukvården och barn- och ungdomspsykiatrin. De är rara, men egentligen vet jag inte om de har rätt. Om debuten blir ett fiasko så är det pinsamt för mig, och tråkigt för förlaget, men det drabbar ingen oskyldig. I vården däremot, kan ett misstag bli ödesdigert. Jag vill hävda att gänget på jobbet är minst lika modiga som jag.

Sjuksköterskan är modig som vågar vaccinera pyttesmå prematurbebisar.

Barnmorskan och kuratorn är modiga som vågar puscha tillkämpat kaxiga högstadiekids att berätta för sina mammor och pappor att de har tid för abort och behöver någon som följer med och håller handen.

Psykiatern är modig som vågar bedöma självmordsrisken hos förtvivlade ungdomar.

Diabetessjuksköterskan är modig som vågar vägleda uppstressade föräldrar över telefon och tala om när de ska kolla ketonerna en gång till och när de ska skynda till akuten med ungen.

Så hur mycket min fåfänga än kittlas av alla uppmuntrande tillrop jag får inför debuten (troligen peakar jag som författare nu innan folk har läst), finns det en del av mig som tänker att debuten inte är en så stor sak. Inte jämfört med det läskiga mina jobbarkompisar, och även jag, gör när vi är i tjänst – försöker hjälpa andra människor. Tar ansvar. Gör bedömningar.

Och det i sin tur är ingenting mot de modiga familjer som kommer till oss och säger som det är – vi fixar inte det här själva, vi behöver hjälp.

Japp det var bara det jag vill säga. Avslutar med en bonusbild från ett reportage jag läste i Dagens Nyheter för tio år sedan, om en energisk byläkare i Kina. Han ser väldigt modig ut tycker jag. (Och om någon av er som läser misstänker att hela den här texten är ett försöka att dribbla bort mig själv, få mig själv att glömma hur sårbar jag gör mig genom att debutera, då kanske den personen har lite, lite rätt.)

Jag fattar inte hur ni författare står ut

Min förläggare hit och min redaktör dit. Så låter det ibland när författare pratar, lite familjärt sådär. Men handen på hjärtat – jag har inte riktigt greppat vad för slags roll förläggarna respektive redaktörerna har. Nu när jag snart är debuterad kanske jag borde informera mig.

Jag hörde av mig till Sara Hallonsten som tillsammans med Agnes Ahlsén driver Systerkonspirationen (där min debut ges ut). Förutom att driva förlag frilansar Sara nämligen som redaktör. Hon jobbar också på bibliotek och har gjort en snabbsäljande, smaskig stekhällskokbok ihop med Oskar Ekman. En person som har mycket på gång alltså, ändå tog hon sig tid att att svara på mina frågor. Och detta trots att jag vid mer än ett tillfälle skrivit tillbaka formuleringar som Sara redigerat bort.

Sara Hallonsten

Vad är ett typiskt uppdrag du får som redaktör och hur tar du dig an det?

Angreppssättet skiljer sig rätt mycket åt faktiskt, beroende på vilken typ av manus det är – översatt eller svenskt, för barn, unga eller vuxna, skönlitteratur eller sakprosa. Om det är ett svenskt skönlitterärt originalmanus grottar jag ner mig i texten och läser i flera omgångar, letar efter trådar som är möjliga att utveckla och såna som inte tillför något och kan strykas, om det finns inkonsekvenser i historien eller hos personerna, och hur perspektiv och tempo fungerar, om något ord överanvänds, är fel för målgruppen/genren eller är anakronistiskt. Om manuset är illustrerat tillkommer frågor om hur bilden förhåller sig till berättelsen och hur mycket som ska berättas i det ena och andra.

I uppdraget ingår också att lägga upp en tidsplan och se till att alla håller sig till den (inte minst jag själv som är en evig tidsoptimist) och oftast även att sätta boken i indesign.

På vilket sätt skiljer det sig från hur du och Agnes jobbat med ”smartare smalare snyggare rikare”?

Själva målet med arbetet, att manuset ska bli så bra det bara kan bli, är ju samma. Men metoden skiljer sig litegrann. Jag och Agnes har utvecklat ett sätt att redigera tillsammans över åren som jag tror är rätt ovanligt, där vi läser texten, läser varandras kommentarer och ändringsförslag, diskuterar allting över timslånga möten som ibland mer liknar en bokcirkel (t.ex. Är den där reaktionen rimlig? Själv hade jag känt såhär) och försöker komma fram till ett förslag att lägga fram för författaren. Jag tror att det ger väldigt bra förutsättningar för manuset att bli ”sitt bästa jag” (som veckotidningarna skriver) och det är ett otroligt roligt sätt att jobba med text. Är jag ensam på uppdraget försöker jag istället ha de diskussionerna med mig själv, jag läser om mina kommentarer och förslag och kollar om jag fortfarande håller med.

Ibland när vi pratar om böcker säger du att redaktören borde jobbat lite hårdare med texten. Hur ser du att det är redaktören snarare än författaren som har slarvat?

Jag tror jag är lite hårdare mot redaktören helt enkelt. Redaktören märks bara om boken inte riktigt når sin fulla potential i fråga om flyt i språk och handling, eller om samma onsdag är med två gånger – det vill säga märks av sin frånvaro. Om läsningen tvärtom är njutbar får ju författaren allt beröm. 

Jag ser det nog som att författarens roll är att spruta ur sig fantastiska idéer, vackra formuleringar, oväntade plot twists, och att redaktören får bli den lite trista kompisen som måste säga nej och vänta och se till att allt kommer in i redovisningen ordentligt. Jag har en otrolig respekt för båda roller, men författarens arbete är mer omgärdat av magi för mig och magin trumfar eventuellt slarv. Redaktören lever i den krassa verkligheten och har inget utrymme för slarv.

Brukar du, förläggaren och författaren vara ense om hur texten behöver bearbetas? Om inte – vem får sista ordet?

Det är nog lite olika hur förläggare (som traditionellt kommer in på ett tidigare stadium och jobbar med de större linjerna i ett manus eller en bokserie), redaktörer och förlag tänker kring det där sista ordet, det skiljer sig också intressant nog en del mellan länder. Jag tror att det sällan behövs en tydlig hierarki, det viktigaste är en bra relation författaren och redaktören emellan som öppnar upp för ärliga diskussioner. Författaren måste få chans att vädra sina (ofta väldigt starka) känslor kring till exempel ett ordval, men det tycker jag även att redaktören ska få göra. Det är ju den läsaren som behövs i det skedet tänker jag – den som brinner för texten, lever den, älskar den och äcklas av den.

För att få till den öppenheten redan från början brukar jag och Agnes ha ett längre samtal med författaren om hur vi tänker att redigeringsprocessen ska gå till, därefter skickar vi ett första redigerat kapitel så att hen konkret får se hur arbetet är tänkt att gå till och kan säga till om något inte känns bra.

Finns det några klassiska missar som jag som skrivande människa kan undvika (och därigenom komma på god fot med min redaktör)?

Jag skulle nog säga att det mesta knorv som kan uppstå mellan författare och redaktör beror på otydlighet – är du bara rak med vad du känner att du behöver hjälp med och var dina gränser går kommer det bli enklare. Undvik att smyga tillbaka formuleringar eller händelseförlopp du gått med på att stryka, förklara istället från början varför du tycker att de behövs och om det är så att du inte kan tänka dig din bok utan den. Var också ärlig med dina känslor kring sånt som titel, omslag, presentationstexter. Det skiljer sig såklart från förlag till förlag hur tungt din input som författare väger, men jag tycker att det är viktigt att du, när du efter allt slit får hålla din bok i handen, känner att det verkligen är din bok.

Till sist om du själv skulle debutera – vilka egenskaper skulle du vilja ha hos din redaktör?

Nä, usch, jag skulle aldrig vilja ha en redaktör. Vilken mardröm att ha nån som nosar upp i ens bebis röv och letar upp alla skavanker och inkonsekvenser. Jag fattar inte hur ni författare står ut, ärligt talat.

All eventuell kroppspositivism var som bortblåst

September var på väg mot sitt slut. Höstkylan var här på riktigt. På väg hem från jobbet hastade jag in i en av de stora klädjättarnas affärer. (Varför skriver jag de stora klädjättarna? Måste vara en följd av mitt idoga lyssnande på Sveriges Radio som fått mig att tro att jag jobbar inom public service och inte får göra reklam. Jag avslöjar nu att det var på H&M). Målmedvetet styrde jag mot underklädsavdelningen. Min ambition var att göra en raid. Snabbt in. Snabbt ut. Jag som trivs i klänning och kjol året runt, behövde ett par tjockare svarta strumpbyxor i storlek medium. Okomplicerat trodde jag, men något hade hänt. Den vanliga strumpbyxan lyste med sin frånvaro. Hade den passat på att försvinna ur sortimentet under pandemin? Den var ersatt av varianter ägnade att kontrollera och forma. På förpackningarna stod att läsa vad strumpbyxorna skulle göra. Pressa ihop magar. Slimma lår. Lyfta upp rumpor. Löfte eller hot? Det var i alla fall inte vad jag var ute efter. Med oförrättat värv lämnade jag butiken.

Nästa dag beskrev jag min upplevelse för några vänner. M som arbetar med mode förklarade att ”shaping produkter är jättestort just nu.” F som är göteborgare mumlade något i stil med ”shaming produkter är jättestort just nu.” Senare införskaffade jag ett par utomordentligt trevliga ribbstickade strumpbyxor i en annan affär. End of story? Nej, för i fredags var jag på Hennes igen, nu med som det heter ett annat ”mind set.” Det närmade sig fotografering, och det räckte med att tänka ordet ”pressfoto” så var all eventuell kroppspositivism som bortblåst. Nu var det Gudrun Furumark som köpte ett par Tummy Shaping Regular Waist Tights. Medium Hold. Jag tyckte Strong Hold lät oroväckande och såg framför mig rubriken i lokalpressen: ”Fåfäng debutant avsvimmad i samband med fotografering.”

Allt för konsten tänkte jag nästa morgon när jag försiktigt ålade mig in i strumpbyxorna, och drog på mig den rosa aftonklänning som min före detta make räddat ur ett grovsoprum för flera år sedan och som jag inte haft tillfälle att bära – förrän nu. Och vet ni vad – de var faktiskt shaping. Så fort jag fått på mig dem blev jag på lättsamt humör. Utan större betänkligheter poserade jag sedan framför den gymnasieskola, i hjärtat av Östermalm, där många scener i ”smartare smalare snyggare rikare” utspelar sig. Under en paus bättrade jag obekymrat på sminket, inne på ett kafé omgiven av högdjur samt småttingar som plockade åt sig dyrt lördagsgodis.

Med Maria på min gamla skolgård

Kanske berodde min avspändhet på strumpbyxorna. Kanske på att jag är i glädjechock över att faktiskt närma mig boksläpp. Kanske på att fotografering gav mig ett tillfälle att ha kul tillsammans med min kära vän Maria. Ja, svaret kan nog ni, kloka läsare själva resonera er fram till.

Apropå Augustpriset 2021

Nomineringarna offentliggjordes i veckan och i sedvanlig ordning ska det stötas och blötas på kultursidor och på radion. Blev rätt böcker nominerade? Är priset för kommersiellt? För smalt? För brett? Inte vet jag. Men jag noterar med förtjusning att Mats Jonssons När vi var samer är nominerad.

Bredvid en läsoptimists säng

Detta ger mig en anledning att hylla den självbiografiska serieromanen. Det är en genre för oss som tycker att även vuxna kan behöva ett tvåspråkigt berättande där ord och bild kompletterar varandra. En genre för oss som använder litteraturen för att tjuvkika in i andra samhällen och sammanhang. En genre för oss som gillar allvarliga berättelser som levereras med humor.

Den första serieromanen jag läste var Art Spiegelmans Maus. Jag hittade den i pappas bokhylla, och fängslades direkt. Boken handlar om andra världskriget men också om berättandet, eftersom ramverket utgörs av att Arts pappa återger sina minnen för Art. I serieform gestaltas pappans historia som i en fabel där judarna är möss, nazisterna katter, polackerna grisar och svenskarna älgar!

Från Art Spiegelmans Maus, författaren diskuterar sin serie med dess huvudperson, hans åldrade far

När min pappa gick bort fick hans exemplar av Maus komma och bo i min bokhylla. Mina läshungriga tvillingdöttrar slukade dem redan i lågstadieåldern, och fick på så sätt tillägna sig viktig kunskap om förintelsen i en form som passade dem.

Och efter Maus har jag fortsatt förkovra mig med hjälp av serieromaner. Jag har läst Alison Bechdels Fun Home, om en amerikansk familj och den förödande heteronormen. (Och ja, det är hon som ligger bakom begreppet Bechdeltest.) Jag har läst Marjane Satrapis Persepolis som vittnar om hur det var att växa upp i Iran under ayatollorna. Och så har jag läst massa bra svenska serieromaner. Så grattis till nomineringen Mats Jonsson – och grattis alla andra verksamma i genren. Må detta innebära att ännu fler läsare hittar till serieromanernas kanske inte gyllene, men berikande värld.

God råd från Åsa, Antoine, Shawn, Stephen och Pete

Snart tio månader på Debutantbloggen och jag har ännu inte debuterat. Men jag jobbar på det. Och med min senfärdighet är jag i gott sällskap eftersom Ann hittills är den enda av oss bloggare som debuterat ”på riktigt” under 2021.

När jag började här skrev jag hurtigt i min presentationstext att jag ville vara som en extra skrivkompis för läsarna. Jag är osäker på om jag lyckats på det området. Kanske har jag ägnat för mycket utrymme åt spridda tankar och att dela youtube videos med artister jag gillar. För lite åt handfasta råd om skrivande och hur man ror hem saftiga förlagskontrakt. Det beror delvis på att jag är en novis, ännu inte redo att vägleda. Men – jag kan dela med mig av sånt som andra sagt/skrivit om skapande och som gjort avtryck hos mig. Låt mig presentera era rådgivare:

Åsa Moberg

Skriv det du behöver skriva – även om det kanske kommer såra andra. Om/när/hur du ska publicera det får du ta ställning till sen. Ja, så uppfattade jag andemeningen i det Åsa Moberg sa i Skrivarpodden när hon ombads ge råd åt skrivsugna som var rädda för att såra andra genom sina texter. Åsa lät själv manuset till ”Kärleken i Julia Anderssons liv” ligga till sig i 37 år innan tiden var mogen för publicering.

Åsa Moberg råder oss att ta skrivandet på allvar OCH visa omsorg mot närstående som inte bett om att bli romangestalter.

Antoine de Saint-Exupéry:

Nej oroa er inte här kommer inga visdomsord från den Lille prinsen men däremot denna sanning från Antoine de Saint-Exupérys självbiografi: La perfection est atteinte, non pas lorsqu’il n’y a plus rien à ajouter, mais lorsqu’il n’y a plus rien à retirer. Perfektion uppnås inte när det inte finns något mer att lägga till, utan när det inte finns något mer att ta bort. Fritt översatt/gissat av mig.

Citat lär egentligen vara hämtat från en passage om ingenjörskonst, men visst passar det för att beskriva den kreativa processen. Författaren behöver kunna båda hitta på saker och ta bort saker. Sen är jag själv ingen perfektionist utan mer team good enough, men det är en annan historia.

Stephen King:

Som många andra har jag läst Stephen Kings On Writing. Det som gjorde intryck på mig (förutom hans skildringar av alkoholberoende) är hans starkt negativa åsikter om adverb. Han betonar att det gäller att genom persongestaltning, miljöskildringar, replikskiften hjälpa läsaren att förstå hur karaktärerna reagerar utan att det ska skrivas ut hela tiden. Särskilt avråder han från att använda adverb i samband med dialog, ”…remember that to write adverbs is human, to write he said or she said is divine.”  

Det här rådet följer jag icke – men jag tänker på det ibland, när jag rensar text, att Stephen King har kanske inte lika rätt som han själv tror, men inte heller fel.

Shawn Colvin:

Ett annat handfast råd kommer från låtskrivaren Shawn Colvin. Jag har scrollat runt på nätet men inte återfunnit den lista med tips som jag läste för kanske 10-20 år sen. Två av Shawns råd minns jag ändå. Undvik vädermetaforer och skriv som om du riktar dig till din bäste vän.

Att avstå vädermetaforer kanske är mer av en utmaning för låtskrivare och poeter än för prosaister – men det där med att skriva som till en bästis, det hjälper mig. När det känns knöligt och jag tvivlar på att jag kan göra mig förstådd tänker jag mig läsaren som en vän. En smart och rolig vän som vet en del om skam och ensamhet.

Pete Seeger:

Och apropå låtskrivare, som sextonåring skrev Emmylou Harris till folkmusiknestorn Pete Seeger, bekymrad över att hon ville bli folksångerska men levde ett alltför skyddat liv. Pete svarade vänligt att det där med det skyddade livet skulle nog lösa sig med tiden, och det hade han rätt i.

Även om jag ogillar att romantisera lidande i allmänhet, och beroendesjukdom i synnerhet är det ändå ett faktum att det var i sorgen efter kollegan Gram Parsons dödliga överdos som Emmylou skrev texten till sin första riktiga panglåt – Boulder to Birmingham. Att den berör beror ju på att vi alla, likt Emmylou blir drabbade av livet, förr eller senare (om än inte i det är alla förunnat att drabbas i lika spännande sammanhang som Emmylou).

Jag fortsätter leta bland mina skrivböcker och se där. Nu har jag ett eget råd.

Stephen King: On writing, E. M. Forster: Aspects of the Novel, Erica Jong: Förföra demonen, Haruki Murakami: Författare till yrket

Om du tänker ge ut en bok om skrivande och vill passa in i mallen – ha ett svartvitt foto på dig själv på omslaget.

Elegi över mina killade älsklingar

Likt bortklippta filmrutor på klipparens golv ligger de där. Restprodukterna. Slamsorna. Alla mina dödade darlings, omgivna av fadäser, felskrivningar och stickspår. Orden som inte får följa med till tryckeriet i Lettland. Det är dags att ta farväl.

Hej då Hultsfredkapitlet med den kurviga Thin Lizzie från Alingsås, Jakobs borttappade cigarilletui, sexuellt ofredande i publikhavet samt de gråtande raggarna som sörjer en inställd Status Quo spelning.

Hej då försoningen på Klara kyrkogård, blandbandslyssnandet i Humlan och cykelutflykten till Stora Skuggan.

Hej då balalajkan, buren av en förbipasserande proggare.

Hej då spända stämning på följande stockholmscaféer: Thehuset, Piccolino och Saturnus.

Hej då Tor-Ivan Odulfs Skymningen gör dårarna oroliga.

Hej då skämtet om att sjunga ”Karenina – jag får inte bajsa klart” istället för ”Karenina – ditt pussel blev aldrig klart.”

Hej då referenserna till tv-serierna Macken och Jalle, Julle och Hjulius.

Hej då Lollos graviditet.

Hej då vånda över att manuset nog aldrig blir redo för tryck.

Hej vånda över att manuset snart är redo för tryck.

Vänskap, skjortklänningar och krossade tomater

Helene Billgren

Har det förekommit att du virrat runt i mataffären utan inköpslista, och ryckt åt dig tre tetror med krossade ekologiska tomater för priset av två? Och sen kommit hem och insett att det knappt finns plats i skafferiet för alla dessa krossade tomater.

Men, har du påmint dig, tomater är gott – i tomatsoppa, beluga bolognese och på pizza.

Har det hänt att du strosat runt på stan och sett en klänning som liksom ropat på dig? Och sen kommit hem och insett att halva din garderob utgörs av just skjortklänningar.

Men, har du påmint dig, klänning är världens bästa plagg och du trivs i just den där modellen.

Har det varit så att du söker efter något på biblioteket utan att veta vad det är och där – på hyllan för nyinkommet finns boken som lockar och pockar? Du tar den i din hand, kollar på baksidan och jo, du börjar salivera redan innan läsningen startat. Det här är precis en sån berättelse du behöver läsa. Om och om igen.

En roman om vänskap. Laddad, het, underbar, trevande och stundtals ojämlik vänskap. Vänskap över klassgränserna. Vänskap som kan veckla in sig och ut sig till något erotiskt. Eller inte. Måhända ett triangeldrama. Eller en historia där det mesta är outtalat och dynamiken finns i pauserna och blickarna.

Från Maria Gripes skuggböcker och Inger Edelfeldts Juliane och jag in i vuxenlitteraturen har jag attraherats av de här berättelserna. Idag berättar jag om några av mina favoriter.

Listan hade kunnat bli myyycket längre men det finns ju en gräns för hur mycket info som platsar i ett blogginlägg. Och En förlorad värld och Samlade Verk har jag redan skrivit om.

LISTAN ÖVER BÖCKER OM LADDAD VÄNSKAP

Den svavelgula himlen av Kjell Westö

Åh det nordiska vemodet! Åh de ljusa, finska sommarnätterna! Åh att tråna efter sin överklasskompis coola lillasyrra! Åh den lite passive berättaren som ändå lyckas få händerna fulla med spännande kvinnor som vill ligga! Åh, han blir författare!

Det blir de nästan alltid av någon outgrundlig anledning de där berättarna. Kjell Westös bok har alla klassiska ingredienser för den här genren – genren som borde ha ett namn men mig veterligt inte har det.

Blixtra, spraka, blända! av Jenny Jägerfeld

Här är det inte långsamt och bitterljuvt som hos Westö utan knark och party och ett slags ADHD-aktig, febrig Rebecca och Fionastämning. Men, precis som hos Westö är en av huvudpersonerna, Penny Löwe, författare och kompisen, Lola inspirerande men gränslös. Den som tror att livet blir toppen bara för att man gjort succédebut får tänka om efter att ha läst den här godbiten.

Neapelkvartetten av Elena Ferrante

Språket och dramaturgin är inte perfekt. Ibland tappar jag bort vem som är vem i myllret av napolitanare. Men jag tappar aldrig bort Elena och Lila, de begåvade flickorna från fattigkvarteren som tampas med sig själva, varandra och männen. Självklart blir en av huvudpersonerna författare. Skrivandet är ett centralt tema i berättelsen.

Böckerna känns extra aktuella nu de skildrar hur det är att leva i skuggan av ett ständigt hotande våld. Del ett och två är utmärkt filmatiserade och finns som serie på HBO.

Kvinnan på övervåningen av Claire Massoud

Lågstadieläraren Nora är ensamstående och understimulerad med falnande konstnärsdrömmar. När hon får en charmerande ny elev i klassen lär hon känna hans mamma, en konstnär med internationell karriär. Senare även pappan i familjen som är professor. Nora dras till den här familjen, och blir både barnvakt, väninna och älskarinna.

Jag som hyser en hatkärlek till kulturvärlden slukade Massouds bok. Enda nackdelen med Kvinnan på övervåningen är att den inte innehåller någon författare. Och att den verkar vara svårt att få tag på. Låna den, eller köp på antikvariat.  

Sent på dagen av Tessa Hadley

Här är det dubbelt upp – två kompispar och två äktenskap. Vi rör oss oftast i Londons kulturvärld men får även några förtätade dagar i Venedig. En av männen i romanen är poet, men så som ofta är fallet med poeter i den fiktiva världen (kanske även på riktigt?), har han lagt poesin på hyllan. Tessa Hadley låter oss följa de här människorna från ungdom och in i övre medelåldern. Hon skildra dem som samtidigt ofullkomliga och sympatiska.

Samtal med vänner av Sally Rooney

Jo, även här har vi en kvartett. Klassfrågorna finns närvarande. Rooney gestaltar vänskapen mellan två unga tjejer, som en gång varit ett par. När berättelsen börjar är de ”bara” vänner. Dessutom uppträder de tillsammans som ett slags spoken word duo. De lär känna ett gift par i trettioårsåldern, och dynamiken mellan tjejerna förändras. Sally Rooneys debut är en bitterljuv njutning att läsa.

smartare smalare snyggare rikare av Gudrun Furumark

Och ja – det kanske inte kommer som en överraskning att min egen debut tillhör den här genren. Arbetstiteln Läsåret är definitivt kasserad och efter en hel del våndor ersatt med en titel som jag är nyförälskad i: smartare smalare snyggare rikare.

Releasedatum har den också – 3 december blir det fira av. Klädsel: skjortklänning. Förtäring: krossade tomater. Finns omslag? Självklart inte, det är ju nästan två veckor tills den ska i tryck.

Innelistan – hösten 2021

Jag började göra en innelista och en utelista, men det kändes inte bra i magen att säga att något, eller ännu värre, någon var ute. Att uttala sig om vad gäller på den litterära scenen fast jag är en högt perifer debutant, det känns däremot lagom kittlande.

Nu kör vi.

INNE

Att hylla gubbar

Det inte längre spännande att avfärda verk enbart för att de är skrivna av vita heterosexuella män. Författaren och kulturskribenten Sara Abdollahi har envetet hyllat Lars Norén. Ulf Lundell har via sina Dagböcker blivit poppis bland kulturkoftorna och när jag lyssnar på litteraturpodden Gästabudet uttrycker journalisten och litteratvetaren Victor Malm sin förtjusning över …Horace Engdahl!

Jag tycker mig också ana en revival för Stig Larsson.

Prata om sina refuseringar

Allt ältas. Gärna i flera kanaler samtidigt. Ja, det intrycket får jag ibland. Sådant som tidigare varit stigmatiserande kan nu (i vissa kretsar i alla fall), bli ämnen för sommarprogram, intervjuer och böcker. Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, panikattacker och beroendeproblematik. Etcetera. Och det verkar också vara ok att komma ut som refuserad.

Men mästaren på området, Nina De Geer har fått sitt manus antaget (hurra!). Hon har behövt ta in den opublicerade Lovisa Svensdotter som sidekick för att podden Debutera eller dö ska återfå den där rätta, desperata gnistan.

Kvinnliga auteurer

Michaela Coel i I may destroy you

Lena Dunham har följts av Phoebe Waller Bridges, Michaela Coel, Emerald Fennell och Suzanne Lindon. Och i Sverige har vi Josephine Bornebusch och Amy Deasismont.

Visst har det funnits en och annan kvinnlig regissör och en och annan kvinnlig manusförfattare tidigare. Men under de senaste åren har det skett en explosion. Nu ser vi tv-serier och filmer av kvinnor som skriver manus och samtidigt regisserar och/eller agerar.

Kvinnor som är både offer och förövare

Vi ser allt fler komplexa kvinnoroller på tv och film. Rimligen är detta en följd av ovanstående. Begreppet ”starka kvinnor” är på utdöende. Istället fascineras vi av besvärliga typer som Jana Kippo i Karin Smirnoffs böcker, och Bibs i Tone Schunnessons Dagarna dagarna dagarna. Cecilia i Lydia Sandgrens Samlade verk är också knepig, om än på ett mer subtilt sätt än Jana och Bibs.

Omslag som ser ut som tapeter eller har motiv från tavlor

Omslag av Eva Wilsson, Lisa Benk och Lotta Kühlhorn

Ett tag var det väldigt mycket bara text på omslagen, eller foton. Det ser jag fortfarande en hel del av men också omslag som ser ut som William Morris-tapeter, eller har motiv från tavlor som vid en första anblick ser ut att vara gjorde av Karin Mamma Andersson, men som ofta inte är det.

Skoja om cancelkulturen

I serien The Chair skojas det friskt om cancelkulturen. Den utspelar sig typiskt nog på en litteraturvetenskaplig institution.

Jenny Ofills roman Weather genomsyras av melankoli och mild ironi. Berättaren arbetar på ett bibliotek, en av låntagarna, en äldre man (akademiker), blir förbryllad när han får denna lapp.  

Från Weather av Jenny Offill

Bubblare:

Postmodernismens revival. Författare kommer göra som Paul Auster och skriva in sig själv i romanen som en bifigur. Håll utkik efter detta i Anna Grönlunds hajpade debut Av kött och blod.

Adjektivbantning. Efter att många upptäckt Ágota Kristóf och golvat av hennes strama prosa kommer det skrivas romaner med få adjektiv. Kom ihåg var ni läste det först. Eller, har ingen susning om detta är en originell spaning eller inte.

Ja, jag är ett geni – en debutants dagbok.

Fredag 17 september

Vaknar i ottan. Jag har adminansvar på bloggen den här veckan. Passar på att fixa helgens blogginlägg.

Dricker kaffe och skummar nyheterna. De har hittat en misstänkt kroppsdel i en kanal i Stockholm. Tragiskt, men också konstigt att en kroppsdel kan vara misstänkt.

Cyklar till jobbet.

Dricker tretår och skriver journal, sen kommer patienterna.

Jag har betalt för att samtala med människor och sedan dokumentera samtalen i sekretessbelagd skrift. Märkligt.

Tillsammans med en av våra läkare blir jag intervjuad i Tonårspodden. Temat är sexuella övergrepp. Poden riktar sig till ungdomar och deras föräldrar. Vi pratar om samtyckeslagen och traumasymptom. Uppmuntrar de som varit utsatta att våga berätta, och övrig att lyssna.

Hem till middag och manusputs. Är inne på detaljnivå nu, funderar en del över de här mellanrummen som är mellan kapitlen. Det går ju inte att bara ange ”tre veckor senare.” Eller jo, det skulle kunna gå men nu har jag inte använt det greppet, utan behöver hitta på andra fiffiga sätt ge läsarna en känsla av vad som försiggått när de inte är med.

Lördag 18 september

Vaknar i ottan. Fortsätter redigera. Låter min ena huvudperson ha en tråkig upplevelse på roliga timmen.

Går ner till Örnberget och badar med M. 15 grader typ i vattnet.

Tomas Tranströmer

Efteråt dricker vi termoskaffe. Jag läser en dikt av Tomas Tranströmer, lite oklart vad den handlar om. Det är nog ett inre landskap säger M, och det har hon säkert rätt i.

Sen avhandlar vi följande ämnen med litterär anknytning:

Att ta socialt ansvar på releasefester.

Att skriva om sina närstående.

Att vara i en fas där man behöver värna sin text och sina idéer från andras åsikter.

Att skicka recensionsex och varför finns det egentligen ett bestämt recensiondatum ?  

Sen hem till manuset igen – för vet ni vad – EN BOK BLIR TYDLIGEN INTE FÄRDIGREDIGERAD AV SIG SJÄLV!

Gör ett system där jag skriver upp alla kapitelnummer och bockar av ett efter ett.

Äter.

Lyssnar på senaste avsnittet av Hemma hos Strage medan jag diskar. Han pratar med Christina och Pär Wiksten från Wannadies, det här blir en slags oplanerad research för mig. Jag blir påmind om ordet kult, bestämmer mig för att det bör finnas med lite oftare i mitt manus. Pär skämtar om att det är bra när frugan somnar i soffan för då kan man passa på att ”smyga in den”.  Han ursäktar sig, men skrattar. Hans fru Christina skrattar. Jag blir påmind om att JAG INTE ÖVERDRDIVER NÄR JAG I MITT MANUS BESKRIVER HUR SEXISTISKT DET VAR UNDER MIN UPPVÄXT. Kanske var det en felprioritering att prata om samtycke i Tonårspodden, kanske borde jag istället gästat Gubbpodden och tala till mina generationskamrater?

Tar en promenad, utan hörlurar för att kunna tänka, på livet och texten men ägnar mig mest åt att fantisera om vilka skådisar som bör vara med när boken görs till tv-serie (det här, precis som Gubbpodden existerar bara i mitt huvud). Det enda som är helt säkert är vilken roll Jonas Karlsson ska ha. Föreställer mig honom i hästsvans och blir på gott humör.

Skriver hela kvällen.

Söndag 19 september

Vaknar i mörker.

Slår upp datorn direkt och börjar skriva redan vid frukost. Bockar av fler kapitel,  rensar bort några av alla dessa ”så” .

Dricker kaffe. Städar. Lyssnar på Hundåren. Tomas Andersson Wij intervjuar Nina Persson. Ännu mer research alltså. Hon beskriver hur hon det var att vara tjej i en mansdominerad musikbransch och hur hon såg ner på de kvinnliga musikerna på Lilith Fair som sjöng om känslor och hade en mjukare framtoning. Blir påmind om att JAG INTE ÖVERDRIVER NÄR JAG I MITT MANUS BESKRIVER HUR SEXISTISKT DET VAR UNDER MIN UPPVÄXT .

Följer med en kompis på lägenhetsvIsning. Går till det lokala hipsterfiket och dricker svagt, syrligt, ljummet, kaffe. Det efterlämnar en känsla av lurendrejeri.

Går hem.

Kom ihåg lapp samt en illustration från The Riot Grrl Collection

Ändrar en formulering jag skrev innan lunch. Tittar på min kom ihåg lapp. Allt är fixat. Tittar på min kapitellista. Allt är avbockat.

Mejlar manuset till Agnes och Sara. Om de inte har några större invändningar är nästa steg slutkorr. Slutkorr! Tanken gör mig upprymd och jag börjar sjunga ”Korre korre korre” till melodin från Sjösala vals. Skrattar högt för mig själv så rolig tycker jag att jag är. Ja, jag är ett geni. Eller som det brukade heta när man var liten ”flickan är övertrött.” Ottan och manuset har krävt sitt den här helgen.

Jag går ut på en promenad för att komma ner i varv. Börjar ofelbart fantisera om Jonas Karlsson i hästsvans.  

Bästa läsare!

Hoppas du mår bra och har haft några givande läsupplevelser den här sommaren. Jag undrar vad för slags läsare du är? Avbryter du en bok om den inte faller dig i smaken, eller avslutar du plikttroget det du påbörjat? Har du flera böcker på gång samtidigt eller läser du metodiskt ett verk i taget? Finns det berättartekniska grepp som du särskilt gillar eller ogillar? Själv har jag noterat att det finns sådant som får mig att flacka med blicken över sidan och börja tänka på annat:

  1. Långa beskrivningar av natur och landskap (om de inte är skrivna av Kerstin Ekman)
  2. Deckare med infogade texter i första person kursiverad stil som tillhör mördaren eller ännu värre – det inspärrade eller döda offret
  3. Brev som kommer liksom mitt i en roman och stoppar upp handlingen

Jag upplever brev i romaner som knöligt, men konstig nog älskar jag låttexter i brevform. Ta tillexempel Cornelis Vreeswijks Brev från kolonien (som han princip snott från en engelsk låtskrivare men det är en annan historia). Den kanske du hört för många gånger, men om du spetsar öronen så inser du hur fiffigt Vreeswijk använder sig av brevformen. Den får oss som lyssnare att föreställa oss hur morsan och stabben reagerar på beskrivningen av det kaotiska kolonilivet (med fasa tänker jag mig).  

Jag är också svag för visdiktaren Ruben Nilssons Amerikabrevet, där en amerikasvensk försöker locka över sin ungdomskärlek till andra sidan Atlanten. Den är väl inte lika spridd som Brev från kolonin men kanske har du hört den med Fred Åkerström eller Harry Brandelius? Migrationens splittring illustreras fint, och tragikomiskt via brevskrivarens svengelska.

Ruben NIlsson, troligen på 1930-talet

På ett liknande sätt gestaltar Iris Viljanen de stora skeendena via de små vardagliga detaljerna, här och nu i vår samtid. I Brevväxlingar försöker sångjaget hantera pandemilivets påfrestningar och det absurda faktum att hon inte vet när hon tillåts åka hem till barndomens Finland.

Exemplen är många, jag ska försöka att kväsa kalenderbitaren i mig och inte rabbla i oändlighet, men bland andra brevlåtar märks Leonard Cohens Famous Blue Rain Coat, där ett mystiskt triangeldrama skissas upp och Eminems Stan där brev efter brev från ett desperat fan förbliv obesvarat av stjärnan. Tills det är för sent. 

Och så finns denna smutsiga lilla pärla, Christmas Card from a Hooker in Minneapolis. Tom Waits har en förkärlek för outsiderromantik som jag ibland tycker är lite kvalmig, men den här kan jag inte värja mig emot. En kvinna skriver till sitt ex, för att berätta om sitt lyckade liv. Sen bekänner hon hur det faktiskt ligger till. Hon sitter inne, behöver pengar att betala sin advokat med och hoppas att före detta pojkvännen ska bistå med detta samt möta upp när hon blir villkorligt frigiven. På alla hjärtans dag. Aj!

En utmärkt version där Tom Waits ignorerar melodin och dessutom inleder med att sjunga Stilla Natt

Nu tror jag att jag vet varför brev funkar så bra i låttexter men inte i romaner. För det första, breven är skrivna i du-form, vilket ju sånger, till skillnad från romaner, ofta är. Lyssnaren är så att säga invand i det tilltalet, och det vi är vana vid brukar vi gilla.  

För det andra, brev har en tydlig form med början och slut, som passar för en sång. När brevet är slut är låten slut. När ett brev däremot infogas i en större berättelse, förväntas läsaren, växla mellan olika sätt att läsa. Därav att det kan kännas som att brevet stoppar upp flödet.

Du kanske är en sån läsare som klarar detta även om jag är dålig på det. Jag hoppas det, för nu ska jag likt horan från Minneapolis bekänna en sak – min debutroman innehåller flera brev.  

Kram Gudrun

PS. Den här veckan har vi tema brev på bloggen.  

Tyvärr förstod jag mycket lite – dagbok från Berlin

Tema dagbok

Den här veckan kretsar vi på Debutantbloggen kring fenomenet dagbok. Jag inleder med en snabb överslagsräkning och kommer till den svindlande insikten att jag fört dagbok i trettioåtta år. Det här innebär inte att jag har reflekterat över dagboksskrivande.t Att jag skrivit sedan åtta års ålder har inte gjort att min debutroman bara flödat ur mig. Att föra dagbok har jag betraktat som ett slags krafsande, ett sätt att resonera med mig själv och inget som har med mina litterära ambitioner att göra.

Jag läser sällan mina dagböcker. Om jag gör det uppstår ofelbart en och samma känsla – genans. Tonen skorrar falskt och tillgjort. Sida upp och sida ner lovar jag mig själv bot och bättring och nya tag. Slätar över saker, fast jag bara skriver för mig själv. Ja ni hör, det är lätt att fasta i innehållet, som ju är helt ointressant för någon annan än mig, (ibland även för mig). Debutantbloggen är ju ingen blogg om Gudrun Furumark, utan om skrivande.

Alla raderna jag plitat ner kanske ändå varit att ett slags verbal konditionsträning. Om jag närmar mig dagboken på det här sättet, med mer fokus på form än innehåll kanske det pinsamma inte behöver dominera totalt. Jag tar ett stickprov från sommaren 1991. Det är då min debutroman tar sin börja, och som av en händelse är berättaren en 16 år gammal tjej, precis som jag var då.

Här kommer tre autentiska dagboksanteckningar från en sommar för trettio år sedan. Det enda jag gjort är lite styckesindelning för läsbarheten. En del ordval och formuleringar skorrar illa, och är sådana att jag inte skulle använda dem idag. En del meningar är oklara även för mig själv.

Lite bakgrundsfakta:

Jag befinner mig på tågluff med min kompis Kajsa.

Första stopp är Berlin, ett Berlin i förändring. Det har inte ens gått ett år sedan återföreningen.

Konstnären Lasse Hillersberg är kompis med min mamma och bonuspappa. Vi har aldrig träffats tidigare men Kajsa och jag ska få bo hos honom när vi är i Berlin.

Han huserar i en ateljé i stadsdelen Kreuzberg och sysselsätter sig med att göra skulpturer av tidningspapper och tapetklister. Därav min kommentar om klistret i avloppet.

Wolf Biermann är en tysk poet och trubadur.

Att jag inte hängde med helt på diskussionerna om Tysklands historia kan förklaras av att jag bara läst tyska ett år på gymnasiet.

Bitte schön, nu går vi vidare.

910722 Måndag 07.50

Morgon i Kreuzberg. Bor hos Lasse tillsammans med honom och Margareta (stor, hennafärgat hår, kedjeröker). Den gnabbas vänskapligt i deras del av palatset, i taket hänger Lasses flygplan, gubbar och annat som även finns på golvet, bordet, fönstret, en stege, stora mörka stadsbildsdukar, ballonger.

Margareta tronar på sin madrass. Kajsa och jag på våran. Lasse försvinner under vita tygmassor i sin säng. Det är stopp i avloppet på grund av allt klister, Lasse värmer turkiskt bröd i ugnen som gör att allt luktar husligt (vilket det inte är).

Igår gick vi på marknader det var varmt och mycket folk. Mellan marknaderna fanns den egentliga marknaden, muslimska kvinnor verkar ha specialiserat sig på att sälja falska bitar av muren, färgbesprutningen är mycket uppenbart nygjord. Andra säljer vykort, t-shirts, knappar med Lenin, armémössor och babusjkor med Gorbatjov ytterst och Lenin innerst. Någonstans på den sista marknaden tappade vi naturligtvis bort Margareta.

Lars eskorterade oss till zum Löwen och sedan till Café Einstein. Då hade jag blivit så pass lättsinnig att jag tjuvrökte på U-bahn medan Lasse blivit så lättsinnig att han kallade falafelförsäljaren för Hassan. Efter middagen slocknade vi alla hastigt och lustigt. Jag vaknade mitt i natten av att Lasse fått sitt haschis och låg och rökte.

910723 Tisdag 9.58

”Det tyska mörkret sänker sig ner över mitt sinn

Det mörknar obevekligt i visan min

Det är för att mitt Tyskland jag sönderslitet ser

Jag bor i den bättre hälften

och lider dubbelt mer”

Lasse läste Wolf Biermann för oss igår, Tyskland, en vinterresa. Som kontrast hade vi just varit på KaDeWes feinschmeckeravdelning, mat, mat, mat. Välklädda damer och amerikanske turister som åt vid olika delikatessbarer. Ostron, praliner, brieostar och utsökta viner. Innan hade vi strosat lite på Kürfurstendamm, liksom många andra turister. Överallt på trottoaren sitter apatiska zigenerskor med sina barn i famnen.

På kvällen var jag, Kajsa och Margareta på Einstein. Drack kaffe med rom (gott) och tittade hungrigt på de andra gästernas mat. Den såg mycket god ut. Sen klarade vi oss hem vid halv tolvtiden, trots affischerna som någon klistrat upp över hela Kreuzberg, Achtung Mädchen, gå aldrig ut själva och om ni gör det ha med kniv.

910724 onsdag 10:58

Vi befinner oss nu lyckligen på ett svalt TGV-tåg mot Toulon. Natten tillbringades på en galonsvettig sittplats (östtysk) från Berlin till Paris. Vi hade sällskap till Magdeburg med Benno, en trevlig östtysk konststuderande vars choklad vi glatt åt upp, och Gyrid som gick av i Hannover. Hon studerade till lågstadielärare och hade vänner i Norrköping så hon talade bra svenska. Benno och Gyrid hade en livfull diskussion om eningen, DDR, nazismen, socialismen, kort sagt nästan alla de stora tyska frågorna. Tyvärr förstod jag mycket lite.

Nu har man alltså lämnat Berlin och Lasse och Margareta. För den här gången i alla fall.

Med Lasse på zum Löwen. Dagbokssida. Kajsa i ateljén (ovanför hennes axel syns benen på en av Lasses skulpturer, vid hennes fötter Margaretas madrass). Lasse framför muren,

Hej igen kära bloggläsare om nu någon kämpat sig hela vägen ner hit! Några reflektioner angående stilen – de där sista meningarna om att ha lämnat Berlin för sista gången var verkligen platta. Stryk – ropar min inre redaktör. Redaktören noterar också att jag jobbar en hel del med kontraster, det svala TGV-tåget mot den galonsvettiga kupén från forna DDR, Wolf Biermann och de tiggande romerna mot beskrivningen av feinschmekeravdelningen på KaDeWe. Ganska passande i ett Berlin som ännu präglades av att ha varit delat.

Och en sak till, kolla på klockslagen. Vad ska man göra om man vaknar hemma hos en främmande person 07.50 och alla andra i rummet sover? Man sysselsätter sig med något som inte stör. En av hemligheterna bakom mitt dagboksskrivande har nog varit att jag helt enkelt inte haft något bättre för mig. Jag har haft långtråkigt.

Sen gillar jag en fras: tyvärr förstod jag mycket lite. Den skulle jag lika gärna kunnat skriva i min dagbok idag.

Pågående utgångsmaterial – en mejlväxling om skrivande, föräldraskap och Dregen

målning av Karin Broos

13 juni 2021 10:46

Hej Anna!

skriver här istället för på slack mest för att jag har lite ont i en tumme (har väl scrollat för mycket på mobilen), och det är skönare att skriva från datorn.

Jo, jag skulle vilja plocka upp en tråd från ditt senaste inlägg, om det här med hur det är att vara yrkesarbetande och skrivande människa och samtidigt förälder. 

Mina barn är ju tonåringar nu, men var ju sex och tio när jag börja det här romanprojektet, så det här är något som funnits med under stora delar av deras liv.

Jag tänkte att vi skulle kunna göra en liten mejlkonversation (som om vi vore två upphöjda författare som brevväxlar), och sen publicera det som ett lördagsinlägg den 17 juli när jag är admin. 

Ska såklart fråga om någon av de andra tycker det är relevant för dem också att vara med, men tänkte i första hand på dig som  har små barn. Tror  att det här ämnet berör en hel del av våra läsare också. 

Sen vet jag att du har många järn i elden – så helt ok att säga nej om du inte nappar. 

Ha det fint, 

Gudrun

13 juni 12:07

Tycker det låter fint! Återkommer med längre svar, pågående utgångsmaterial!

14 juni 2021 18:58

Hej! 

Ja, ingen stress med att svara. Under tiden kan jag ju fundera över vad ”pågående utgångsmaterial” betyder.

/Gudrun

27 juni 2021 00:05

Kära Gudrun,

Jag är ledsen att svaret har dröjt. Jag brukar annars vara snabb, i tanke och skrift. Men senaste månaden har det gått trögt. Trögt med romanen, trögt med arbetet. Det enda som egentligen gett mig glädje är att vara med familjen; leva vårt borgerliga och högst heteronormativa familjeliv. Jag lagar middag och vi badar. På kvällarna berättar jag godnattsagor, men även där känns det som om fantasin börjar tryta. 

Jag undrar ibland om min nästa bok kommer handla om moderskapet på något sätt, eller behandla moderskapet. Jag tänker ibland på Mary Shelley och hennes Frankenstein, som ju kan läsas som en skräckberättelse om just moderskap. Den enda skillnaden var att den unga kvinnan skrev en manlig huvudperson.

I alla fall. När jag började skriva var min äldsta dotter bara en bebis. Där och då var skrivandet ett sätt att lura mig till lite extra föräldraledighet, jag behövde gå en kurs på folkhögskola för att begålla mitt SGI när jag drog ner på arbetstiden. Jag hade upplevt föräldraledigheten som enormt givande. I efterhand kan jag förbanna mig själv för att jag inte började tidigare. Liksom, hur mycket tid hade man inte innan barnen? Hur många timmar slösade man inte på Debaser eller bakis i någon lägenhet kring Skanstull. Men jag tror inte att jag kunde det. Tiden innan barn var så mycket ångest; alltså den typ av ångest som är onödig. När jag just fått min bebis var jag – som så många andra mödrar- orolig att något skulle hända med barnet. Något oklart hemskt. Jag frågade sköterskan på BVC hur man skulle göra det, hur man skulle orka med all ångest. Och hon svarade något i stil med, ”ja man lär sig”. Och det har jag ju gjort. 

Nu har jag inte riktigt ångest över att min text ska vara kass. Eller jo, det har jag ju. Men ångesten är inte överväldigande. Det är mer som en vanlig känsla. Jämfört med rädslan för att något ska hända ens barn, tex. Det var nog det som fick mig att våga börja skriva, känslan att det faktiskt inte var så himla viktigt. Inte egentligen. Förstår du vad jag menar? Det är inte lika viktigt att vara sval och genomtänkt, bara alla har fått mat och bajsat vid rätt tillfälle osv. 

Den första skiva jag köpte som sjuttonåring var Making Enemies is Good med Backyard Babies. (Eller okej, det var andra skivan. Den första var Titanic-soundtracket). Och jag undrar verkligen vad sjuttonåriga Anna skulle ha sagt om hon visste att hon femton år senare skulle prata med Dregen, och att hon skulle säga ”Ursäkta, kan du flytta din barnvagn”, med sur småbarnsmammeröst, eftersom Dregen envisades med att parkera in hennes barnvagn hela tiden. Jag tror inte Anna 17 år ens hade vågat tilltala Dregen. Men som sagt, allt förändras. 

PS: Jag undrar också vad pågående utgångsmaterial betyder? Det var min dator som lade till det. 

målning av Alice Neal

27 juni 2021 17:55

Hej Anna, 

vad spännande att Dregen fått barn igen. Med vem då? Och hur då? Drar mig till minnes från hans sommarprogram att det var ganska mycket bestyr innan första ungen kom till. Nej Dregen åsido, vill säga först att det inte alls gör något att ditt svar dröjt. Med tanke på att du under våren redigerat klart ett romanmanus och samtidigt börjat nytt jobb, bloggat och varit förälder – allt detta under pågående pandemi, så är det inte konstigt om kreativiteten (tillfälligt) sinar. 

Vad härligt att du betonar glädjen i familjeliv och föräldraskap – annars blir det ju lätt att konversationer kring skrivande och föräldraskap handlar om den eviga frågan om hur tusan tiden ska räcka till för den som både jobbar, skriver och har barn. Då framställs ju föräldraskapet lätt som något problematisk som ska hanteras, och som står i motsats till skrivandet. 

Jag förstår absolut din upplevelse att föräldraskapet liksom gör shack matt på en och att det kan leda till något gott. Att erkänna sig besegrad har den fördelen att hela ens identitet sedan inte står inte och faller med om boken blir lyckad eller inte. Självklart kan även folk som inte är föräldrar uppleva det, men vi som har barn får nog lite gratishjälp av dem. Ett av mina barn konstaterade för ett tag sen eftertänksamt att hon inte tänkte läsa min bok nu, möjligen när hon är vuxen. Det kändes skönt.

När jag började skriva på det här som nu kommer bli min debutroman var min äldste son 10 och mina döttrar 6. Något år in i skrivprojektet hade jag sällskapet på pendeltåget med en person som sadlat om från att ha varit serietecknare till att utbilda sig till psykolog. Hon sa att hon var trött på att bara rikta blicken inåt, nu ville hon rikta blicken utåt. Jag insåg att jag var i motsatt läge. Efter att ha varit småbarnsförälder och psykolog ville jag rikta blicken mer inåt. Inte som något slags egenterapi, men för att få fatt i en annan, ”onyttig” sida av mig själv. Ibland har jag haft dåligt samvete för att jag har så stort behov av detta, att skrivandet gör att jag liksom kan vara lite mentalt borta. Jag tror inte på att ursäkta allting med att ”om jag mår bra mår mina barn bra”. Jag har en misstanke om att du kan bli uppslukad av skapandet men att du också  har en förmåga av att sen bli uppslukad av att vara med barnen och då vara en väldigt rolig och handlingskraftig förälder. Stämmer det? 

Ha det bra och njut du din kärnfamilj, själv ska jag åka med två av mina barn till en campingstuga. Datorn får stanna hemma, Carrie Fischers självbiografi får följa med, 

varma hälsningar 

Gudrun

PS. Intressant att din nästa bok kanske kommer handla om moderskapet, jag har en idé om att nästa roman ska utspela sig på neonatalen. Och du kanske undrar hur många mejl jag tycker vi ska skriva innan inlägget är klart? Har ingen aning. DS. 

Vad jag lyssnar på medan jag städar

Jag vet att du egentligen vet det här, ändå kan du behöva en påminnelse – allt är inte så härligt och frejdigt som det verkar på sociala medier. Det kan tyckas som att ”alla andra” är del av någon slags skrivgemenskap som du inte fått tillgång till. Men då ska jag berätta att jag, till skillnad från Caroline inte har några  skrivkompisar som jag delar manus med. Jag har inte, som Anna handplockats till en skrivgrupp med etablerade författare och en välrenommerad och kräsen ledare.

Gittan Jönsson, Vandrerskan

Men jag har internet. Och ett par hörlurar. Och jag har tvätt som behöver sorteras, en brun beläggning i diskhon som ska skrubbas bort, en omgång rabarber som ska hackas för att sen kokas till chutney. Och medan jag gör det så lyssnar jag på kloka människor som talar om litteratur och skrivande, då är jag liksom med i samtalet, fast i bakgrunden. Det går i perioder vilka poddar jag favoriserar men just nu är det dessa:

Folkets hörna

Folkets hörna i Lund är en scen för de som vågar dela med sig av texter under arbete. Det är också en podd med utrymme för eftertänksamhet. Tempot är en lisa för själen – jag har tröttnat på poddar där folk avbryter varandra. Det märks att Emilia Palmén och Agnes Stenqvist som håller i det hela har pluggat ihop, de är vana att prata om ”den skrivande praktiken.”

Alla avsnitt är bra, men jag kan rekommendera att börja med Mats Kempe. Hans lekfulla förhållningssätt till skrivande, där han bland annat skriver dikter med vänsterhanden, fast han är högerhänt, är uppfriskande. Jag blev också glad av pratet med Tone Schunnesson. Eftersom hon verkar så cool och begåvad har jag känt mig lite skraj för henne, men det gick över när jag hörde henne prata bjussigt och mänskligt om toppar och dalar i sitt författarliv.

Hemma hos Strage

Podden har ett enkelt koncept. Musikjournalisten Fredrik Strage bjuder hem musiker till sin våning på Kungsholmen i Stockholm. Den där våningen framstår som en salongskommunist våta dröm – sekelskifte, högt i tak, kreddiga skivor och böcker så långt ögat når. Så gott som alla gäster kommenterar hur fint Strage har det hemma). Dock inte Mattias Alkberg, författaren, låtskrivaren och musikern.

För mig är han sinnebilden av en kreativ person som fortsätter oförtrutet, om än ibland med vresig framtoning, trots att det inte är fett att leva som kulturarbetare. Hos Strage pratar han lite skrivande och mycket musik samt läser en utsökt dikt med titeln Sisyfos.

Mattias Alkberg kör en kärleksförklaring till språket

Något slags känsla

Nina Wikner bjuder in gäster, varav flertalet hittills varit författare. De samtalar med utgångspunkt i ett välkänt citat från Hjalmar Söderbergs Doktor Glas ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna i något slags känsla.” Alla avsnitt jag hört hittills har varit intressanta men det som fångat mig mest var nog när Patrik Lundberg snuddade vid att prata om skillnaden i hur han relaterar till världen i skrift och ”på riktigt”, och hur detta kan höra ihop med den övergivenhet som adoptionserfarenheten för med sig.

Det gränsar till galenskap

En väldigt mysig författarpodd med göteborgsatmosfär ( ja jag är svag för det mesta som har med Göteborg att göra). Här pratas det om konkreta aspekter av yrket som hur man föreställer sig miljöerna man ska gestalta, hur man gör research och hur märkligt det är att författare så ofta fotograferas sparkandes i lövhögar. Värdar är Elin Boardy, Martin Engberg, Mattias Hagberg och Jessica Shiefhauer. I min fantasi är jag en i kompisgänget –  i verkligheten en gröngöling på fel kust.

Tack alla ni som poddar. Utan er skulle mitt tänkande vara mer enkelspårigt, och mitt hem stökigare. För det är faktiskt så att jag ibland skrubbar lite extra på spisen, bara för att ha någonstans att göra av händerna medan jag lyssnar.   

Psyklistan

I slutet av maj intervjuade jag Frida Gustafsson, som förutom att arbeta som läkare bedriver ett slags litterär-medicinsk konsultverksamhet. Inspirerande tyckte jag, och började dagdrömma om att starta ett liknande projekt fast kring frågor som rör psykiatri och psykoterapi och utvecklingspsykologi och…nej just det, det skulle bli alldeles för stort och dessutom ska jag ha ICKE påbörja nya saker utan ha fokus på att avsluta debutroman och uppsats, och sköta de åtaganden som jag redan har igång; föräldraskap, förvärvsarbete och blogg.

Men när jag ändå ska blogga kan jag passa på att lyfta fram några författare som är föredömligt skickliga på att skriva om psykiskt lidande och psykiatriska tillstånd. De exempel jag har valt ut har det gemensamt att de ger en trovärdig skildring av hur symptomen märks i beteenden hos individen samtidigt som det finns en viss komplexitetsgrad i gestaltningen. Personer med exempelvis autism eller bipolär sjukdom har personlighetsdrag också och är inte bara en vandrande manifestation av symptom.

Varje gång vi som skriver lägger oss vinn om att skildra psykiatriska tillstånd på ett nyanserat och kunnigt sätt, bidrar vi till att minska stigmatisering av psykisk sjukdom. På köpet blir våra texter dessutom bättre.

Okej, nog predikat, här kommer psyklistan. Jag har medvetet valt texter från olika genrer för att visa att det går utmärkt att skriva om detta även i kommersiell litteratur och för den yngre publiken.

PSYKLISTAN

Tove Jansson, Det osynliga barnet

Titelnovellen i den här samlingen är en ömsint och humoristisk skildring av ett barn med otrygg anknytning, som repar sig. Ett otryggt anknytningsmönster, hälsar psykolog Furumark, är i sig är inget psykiatriskt tillstånd, men ökar sårbarheten för att utveckla det senare i livet. Därför, och för att novellen är så fin platsar den på listan.

I samma volym finns novellen Filifjonkan som trodde på katastrofer, där Filifjonkan, med sin långa, känsliga nos ger GAD (generaliserat ångestsyndrom) ett ansikte. Tove Jansson demonstrerar att tankarna på katastrofen ibland är värre än själva katastrofen, utan att göra sig lustig över Filifjonkan.

Johan Ehn, Hästpojkarna

Hästpojkarna är en gripande, och spännande kärlekshistoria som kategoriseras som unga-vuxna roman. Jag vet inte om detta är Johan Ehns avsikt, men jag läser en av huvudpersonerna, Janek som att han har autism och är traumatiserad. En av detaljerna som gör skildringen av Janek trovärdig är att hans förmåga att kommunicera med andra varierar beroende på vilken miljö han befinner sig i. Det handlar då inte bara om att han blommar upp när han får sysselsätta sig med sitt särintresse, hästar, utan det sker när han som är homosexuell, befinner sig en trygg, queer miljö.

Beate Grimsrud, En dåre fri

En högintensiv skildring av hur det är att leva med psykossjukdom. Texten är ömsom gripande,  svindlande och utmattande. Bara en riktigt begåvad författare fixar att skriva en sån här roman. Efter den är man tacksam över att ha läst och att vi haft Beate Grimsrud hos oss. Den läsare som sedan önskar något mer lättsmält kan med fördel ta sig an nästa bok på listan.

Johanna Schreiber, Mellan raderna (SPOILER ALERT)

Det här börjar som en helt vanlig, i mitt tycke nästan för vanlig feel good med en charmigt vimsig huvudperson med ett stressigt förlagsjobb som träffar en sexig snubbe och så … aha blir det en skildring av hur odiagnosticerad ADHD kan bidra till utmattning och trassliga relationer. Schreiber beskriver på pricken hur ADHD kan gestalta sig (hos en normalbegåvad vuxen utan samsjuklighet inflikar psykolog Furumark). Hon fångar också fint olika typer av reaktioner som diagnosen kan väcka. Jag själv ser svart, och misstänker att Schreiber också gör det, varje gång någon kläcker ur sig ”alla har väl en släng av ADHD”, och på så sätt bagatelliserar de utmaningar det innebär att leva med ADHD.

Linda Boström Knausgård, Oktoberbarn

En inifrån berättelse om att vara i ett depressivt skov och inte kunna ta sig ut, om elbehandlingar och rädslan för att tappa minnet, och om att vara förälder med psykisk sjukdom. I Oktoberbarn finns också en av de vemodigaste och vackraste skildringarna jag läst om det undantagstillstånd som uppstår när båda parter i ett äktenskap inser att det är över. Om någon som läser detta träffar Linda Boström Knausgård – hälsa att jag vill att hon ska fortsätta skriva. Ingen stress, jag finns här och väntar.

Gunnar Ekelöf, Svanen

Gunnar Ekelöf var i perioder inlagd på Beckomberga mentalsjukhus och om detta handlar dikten Svanen. I stroferna svingar han sig på ekelöfskt sätt obehindrat mellan galna medpatienter, maskanfrätta kålblad, och grekisk mytologi. Jag älskar den här dikten och läser den gärna högt för folk i alla möjliga och omöjliga situationer, följdaktligen vill jag också dela den med er. Jag har saxat ut några strofer ur mitten av Svanen. Kanske du, eller någon du älskar behöver tröst just idag, i sånt fall kommer den här:

”Jag hörde vildgäss över sjukhusparken

en höstlig vårmorgon

Jag hörde vildgäss en morgon

en vårhöstmorgon

trumpetande –

Åt norr? Åt söder?

Åt norr! Åt norr!

Långt härifrån –

Det bor en friskhet djup i mig

som ingen kan frånkänna mig

ej ens jag själv – ”